Skrivpuff - 19 augusti 2011

Skriv 5 favoritord på M och en berättelse där minst två av dem är med.

Makaber, Magisk, Magasin (tidning), Miserabel, Myteri

Fortsättning på puffarna från 17/8 och 18/8

Sun City Hospital, våren 2011

Maxine satt i sjukhussängen och bläddrade i ett glossigt magasin när Joanne och Alex kom in i rummet. Hon hade känt sig miserabel och krasslig hela dagen, men nu när hon såg sin fostermamma och bror sken hon upp.
Joanne satte sig på Maxines säng och kramade henne.
"Hej min fina flicka."
"Hej mamma." sa Maxine glatt. "Hur hade ni det uppe vid Crystal Lake?"
"Bra." sa Alex. Han satte sig också på sängen.
Maxine log.
"Bra...? Du vill inte utveckla det lite...?"
Alex flinade.
"Okej, väldigt bra."
Maxine suckade, men det var en suck full av fniss.
"Visst, var kaxig du bara." sa hon och lade armen om Alex midja. "Berätta nu, innan jag tvingar dig."

Alex skruvade på sig när Maxine kittlade honom lite.
"Lägg av," fnissade han. "jag ska berätta. Vi hade det jättebra och vi såg flera coola djur. Kolla här."
Alex drog upp ett foto ur sin ryggsäck och visade Maxine en tvättbjörn som stod på bakbenen och såg nyfiket in i kameran.
"Awwww! Vilken söt!" sa Maxine förtjust. "Du tar jättefina bilder brorsan!"
"Jag antar det..." sa Alex lite blygt.
"Får jag ha bilden här?" frågade Maxine. "Jag vill ha nåt fint att titta på när jag ligger här."
Alex suckade.
"Hur länge ska du ligga här?"
"Jag får komma hem på torsdag, tror jag..." sa Maxine.
Hon sneglade frågande på Doktor Craven.
Doktor Craven log och nickade.
"Ja, på torsdag."
Maxine flinade brett.
"Om jag inte gör myteri och rymmer redan ikväll..."
"Gör det!" skrattade Alex.
Joanne log. Det var så härligt att se ungarna glada.
Hon beundrade alltid deras förmåga att finna små korn av glädje även när de hade det jobbigt.

Rätt som det var såg Maxine allvarligt och forskande på Alex.
"Vad har hänt?"
Alex rynkade ögonbrynen.
Va...? Vad menar du?"
"Det är nåt du inte berättar..." sa Maxine.
Alex och Joanne utväxlade en blick.
"Det är inget." sa Alex lågt.
Maxine höll om honom.
"Du vet var jag bor. Om du vill prata."
Hon pussade sin bror på kinden.

Joanne vände sig bort för att barnen inte skulle se att hon var nära att börja gråta.
Men Maxine, som hade haft lätt för att uppfatta folks känslor ända sedan hon var mycket liten, drog ur sin droppslang och klev ur sängen. Sedan gick hon fram till sin fostermamma och kramade om henne.
Alex kom fram till dem och lät sig dras in i kramen.
Doktor Craven visste att han borde ta Maxine till sängen och sätta i droppslangen igen. Men han tänkte att Maxine behövde få lite närhet med sin familj, så han väntade en stund.

Maxine verkade uppfatta sin läkares tankar, för hon såg upp på honom och flinade.
"Jag dör nog inte av att vara utan dropp i en minut va?"
Alex suckade.
"Var inte så makaber Maxie." sa han, sorgsen och lite arg.
Han kramade sin syster hårt och länge.
"Jag vill inte släppa dig." mumlade han.
"Gör inte det då." log Maxine. Hon höll om honom och strök honom över håret. "Men om du inte vill släppa mig får du stanna här inatt."
Alex skakade på huvudet.
"Nääää, du får följa med hem."
Maxine fnissade.
"Funkar bra för mig."
Hon rufsade om Alex hår.