En känsloladdad söndag - Del 5

*
Men till Maxines stora förtret hade Frederick inga sådana planer.
”Maxie, kom nu, så spelar vi lite.” sa han.
Maxine skakade på huvudet.
”Du kan få spela på ditt sätt om du vill.” sa Frederick.
Men Maxine lät sig inte lockas så lätt.
Hon skakade återigen på huvudet och stampade ilsket med båda fötterna i mattan.
Stackars lilla stumpan… hon började bli rejält övertrött och visste inte vad hon ville längre.

“Jag vill inte spela detta här fula spelet!” skrek Maxine.
Hon välte schackbrädet med sådan kraft och ilska att löpare, bönder och springare flög åt alla håll och spreds över golvet.
Brädet stoppade Maxine in under en av soffdynorna.
Sedan satte hon sig på dynan och lade trotsigt armarna i kors över bröstet.

Martin gick fram till Maxine och satte sig på huk framför henne.
“Du sötnos, det blir väldigt svårt att spela schack när du sitter på brädet.”
Maxine blängde lite på sin fosterfar och plutade truligt med munnen.
“Det är ett dumt spel.” sa hon.
“Må så vara,” sa Martin. “men man får inte slänga spel på golvet för det. Gå nu och plocka upp pjäserna och ställ tillbaka dem på brädet.”
Martin drog upp Maxine ur soffan och satte henne på golvet.
“Jag vill inte!” skrek Maxine.

“Se så, städa upp nu,” sa Martin tålmodigt. “så ska vi sätta oss till bords och äta middag sedan.”
“Jag vill inte, sa jag!” skrek Maxine.
Hon stampade ilsket med fötterna igen och plötsligt råkade hon trampa hårt på en av schackpjäserna.
Eftersom hon var barfota måste det ha gjort väldigt ont.
Stackars liten.