En känsloladdad söndag - Del 3

*
Frederick och Jane satt vid soffbordet och spelade schack.
Jane vann och dansade segerdans runt soffan.
“Vill du också spela, Maxie?” frågade Frederick.
Maxine nickade.
“Okej, kul. Kom och sätt dig här då.” sa Frederick och ställde i ordning pjäserna.
Maxine satte sig på knä vid soffbordet och började spela.
Nu var Maxine emellertid inte ett barn som spelade schack enligt några traditionella regler.
Hon tog en svart häst och lät den skutta tvärs över schackbrädet, bort mot de vita pjäserrna.
Med ett morrande tog hästen Fredericks vita drottning.
“Mmmm… mumsig vit drottning…” smackade Maxine med en mörk röst som hon tyckte passade till en schack-häst.
Frederick skrattade.
“Äter han drottningar?”
Maxine nickade.
“Mmmhm… han gillar dom.” sa hon.
Sedan flyttade hon sina torn till mitten av brädet.
“Det här är ett vaktar-torn.” meddelade hon. “Nu kan ingen komma förbi. Om nån smiter förbi ändå, kan hästarna äta upp dom.”
“Låter verkligen som ett spännande spel, Maxie.” log Frederick. “Men får jag lära dig att spela på riktigt?”

Maxine skakade på huvudet.
“Nä, det ska vara så här.”
“Låt Freddie lära dig.” sa Jane. “Det är riktigt kul när man kan.”
Frederick ställde på nytt i ordning pjäserna.
“Nej!” protesterade Maxine. “Dom är mina!”
“Maxine… nu tar vi det lite lugnt.” sa Martin.
“Vill du börja?” frågade Frederick.
Maxine nickade.
Hon tog en svart häst och gick tre steg framåt med den.
“Oj… vänta lite hjärtat…” sa Frederick. “Hästen kan bara gå diagonalt.”
Frederick visade hur hästen kunde gå.
“Inte min häst.” sa Maxine. “Han vill inte gå diggonalt, han blir snurrig i huvudet då.”
Frederick skrattade.
“Oj då, stackars krake.”

Maxine grep en löpare, höll den i sin lilla hand och studerade den.
“Vad heter denna här?” undrade hon.
“Det är en löpare.” svarade Frederick. “Men hjärtat, nu är det min tur. Man gör bara ett drag i taget, förstår du.”
“Inte jag.” sa Maxine. “Jag gör inte så.”
“Maxine,” sa jag i mjuk, men ändå bestämt ton. “nu låter du Freddie visa dig hur man spelar. Vill du inte spela, kan du gå och göra något annat.”
Maxine sken upp.
“Då vill jag gå till parken!”
Hon reste sig ivrigt.