*
När skolan var slut för dagen gick Emily till teatern, där hennes far arbetade som regissör och dramatiker.
Emily älskade teatern och alla underbara människor som jobbade där, alla var så snälla.
Det bästa var att sitta i en av de mjuka röda stolarna och titta på en repetition av en föreställning.
Hjälpa till att plocka fram rekvisita på scenen var också något Emily tyckte mycket om att göra, då brukade hon låtsas att hon själv var med i en pjäs.
Nu smög Emily in i salongen och sjönk ner i en fåtölj i raden längst fram.
På scenen repeterades en spännande pjäs.
De två huvudrollsinnehavarna stannade till och vinkade glatt till den lilla flickan.
Emily vinkade tillbaka.
Hennes sargade fingrar ömmade fortfarande efter Mr. Pottsworths hårda slag med linjalen.
Emily kände sig gråtfärdig.
Rose, den unga kvinnliga huvudrollsinnehaverskan, såg att den lilla flickan såg ledsen ut.
"Ursäkta mig." sa hon till sina medskådespelare.
Hon klev ner från scenen och gick fram till Emiliy.
"Hur är det fatt vännen?"
"Åh, det är ingenting." sa Emily svagt.
Den unge manlige hudrollsinnehavaren, Sebastian, kom också fram till Emily. Han fick syn på hennes såriga fingrar och tog försiktigt Emilys hand på sin handflata.
"Vad har hänt, vännen?"
Emilys röst darrade när hon svarade.
"Min lärare slog mig för att jag inte hade med mig en bok han sagt att vi alla ska ha."
Rose flämtade förfärad till.
"Den uslingen!" morrade Sebastian. "Han borde få smaka på sin egen medicin."
"Ja." snyftade Emily. "Men det är ingen som vågar säga åt honom. Till och med vuxna är rädda för honom!"
"Jag är inte rädd för honom!"
Emily, Rose och Sebastian vände sig om och fick syn på William Hamilton, Emilys far, som kom gående i gången mellan stolarna.
Emily kastade sig i sin fars famn och grät.
"Se på Emilys fingrar, Sir." sa Rose med gråt i rösten.
William Hamilton såg på sin dotters sårade fingrar och kokade av ilska.
"Det ska bli mig ett sant nöje att få säga den satans pottan vad jag tycker om honom!"
"Bravo Mister Hamiltion!" jublade Sebastian upprymt.
*
När skolan var slut för dagen gick Emily till teatern, där hennes far arbetade som regissör och dramatiker.
Emily älskade teatern och alla underbara människor som jobbade där, alla var så snälla.
Det bästa var att sitta i en av de mjuka röda stolarna och titta på en repetition av en föreställning.
Hjälpa till att plocka fram rekvisita på scenen var också något Emily tyckte mycket om att göra, då brukade hon låtsas att hon själv var med i en pjäs.
Nu smög Emily in i salongen och sjönk ner i en fåtölj i raden längst fram.
På scenen repeterades en spännande pjäs.
De två huvudrollsinnehavarna stannade till och vinkade glatt till den lilla flickan.
Emily vinkade tillbaka.
Hennes sargade fingrar ömmade fortfarande efter Mr. Pottsworths hårda slag med linjalen.
Emily kände sig gråtfärdig.
Rose, den unga kvinnliga huvudrollsinnehaverskan, såg att den lilla flickan såg ledsen ut.
"Ursäkta mig." sa hon till sina medskådespelare.
Hon klev ner från scenen och gick fram till Emiliy.
"Hur är det fatt vännen?"
"Åh, det är ingenting." sa Emily svagt.
Den unge manlige hudrollsinnehavaren, Sebastian, kom också fram till Emily. Han fick syn på hennes såriga fingrar och tog försiktigt Emilys hand på sin handflata.
"Vad har hänt, vännen?"
Emilys röst darrade när hon svarade.
"Min lärare slog mig för att jag inte hade med mig en bok han sagt att vi alla ska ha."
Rose flämtade förfärad till.
"Den uslingen!" morrade Sebastian. "Han borde få smaka på sin egen medicin."
"Ja." snyftade Emily. "Men det är ingen som vågar säga åt honom. Till och med vuxna är rädda för honom!"
"Jag är inte rädd för honom!"
Emily, Rose och Sebastian vände sig om och fick syn på William Hamilton, Emilys far, som kom gående i gången mellan stolarna.
Emily kastade sig i sin fars famn och grät.
"Se på Emilys fingrar, Sir." sa Rose med gråt i rösten.
William Hamilton såg på sin dotters sårade fingrar och kokade av ilska.
"Det ska bli mig ett sant nöje att få säga den satans pottan vad jag tycker om honom!"
"Bravo Mister Hamiltion!" jublade Sebastian upprymt.
*
4 kommentarer:
Åh va kul att läsa om Emily igen! Det var länge sen!! Superbra!
Hoppas den dumma läraren får på plytet!
Tack så mycket!! :-)
ja, det var verkligen längesen...
Emily tyckte det var på tiden att jag
skrev lite om henne nu :)
Vi får hålla tummarna för att dumma läraren
får så han tiger!
vill läsa mer!!!!! :-)
ja, han ska ha stryk!
Vad kul att du vill läsa mer! :-)
Jag får göra ett litet besök hos Emily
och de andra snart, så att jag kan be dem att berätta mer! ;)
Yeah! Mycket spö ska Pottsworth ha! grrrr!
Skicka en kommentar