Solstigen 12 - 13

*
"Mammaaaa!" ropar Isolde. "Troy äter gräs!"
Jaha, men vad bra, vi behöver ändå klippa gräset.
Nej, nej, så säger jag naturligtvis inte, oroa er inte gott folk.
Jag springer fram till min 2-åring, lyfter upp honom och pillar ut gräset ur hans mun.
"Men Troy, man kan inte äta gräs."
"Nääää." säger Troy och rynkar på näsan.
Jag torkar av hans ansikte och sätter ner honom igen. Han pilar genast iväg mot sandlådan.
Snabb som en iller klättrar han ner i sanden - och börjar smaka på den.
Men Troy... folk kan ju tro att du inte får någon mat hemma...!

Förra veckan svalde Troy nästan en av Dorians små legobitar.
"Meh! Nu fattas det ju en grön till mitt rymskepp!" ylande den ömme storebrorsan.
Sorry Dori, jag ska be Troy att äta en röd nästa gång.

Nu gick det bra, tack vare att Isolde snabbt var framme vid sin lillebror och slet legobiten ur hans mun.
Troy var inte det minsta glad över att mista godbiten. Han dunkade med sina små nävar i mattan och bölade
Buhuuuu!
så att tårarna sprutade värre än en brandslang.
Men Dorian var snäll och lät lillebror leka med hans bilar istället.
Legobitarna plockade Dorian undan. Han ställde dem högt upp på en hylla.
"Nu får han inte tag på dem."
Sedan såg Dorian allvarligt på mig.
"Mamma, prata allvar med Troy och säg att han inte får äta vissa saker som kan vara farliga."
Ska prova det du.
Tack mina älskade barn, för att ni är så beskyddande mot er lillebror allätaren.

Nu ropar Isolde från trädgården igen:
"Mammaaaaa! Troy åt en myra!!"
*