SkrivPuff: Utmaning 2010:111 - 21 april

Skriv om mötet på tågstationen.
*
September 1942

10-åriga Katherine Goldman tryckte sig intill sin far när tåget bromsade in på stationen. En hund längre bort på perrongen började plötsligt skälla.
Flickan såg sig omkring med rädda ögon.
Pappa Asher omfamnade Katherine och hennes äldre syster Rachel, sedan sade han med sin mjuka röst:
”Räds inte, mina älskade barn. Inget ont händer oss här i Amerika. Vi är trygga och fria.”
Tågdörrana öppnades och den lilla familjen gick, tillsammans med pappa Ashers äldste vän Itzhak, mot tåget.
”Jag vill inte åka tåg!” snyftade Katherine och tvärstannade.
Hennes mor Adina fick tårar i ögonen.
Itzhak satte sig på huk, så att han kom i ögonhöjd med Katherine.
”Gråt inte, lilla vän. Det är ingen som gör illa oss på det här tåget.”
”De onda männen finns inte här, Katherine.” sa mor. ”Ingen kommer att ta oss. Vi ska till vårat nya hem nu.”
”Du kommer att tycka om det nya hemmet.” sa Itzhak. ”Det ligger i en liten stad nära havet.”
”Du älskar ju havet.” sa far och log mot Katherine.
Hon slutade gråta och tittade upp.
”Ska vi bo nära havet?”
Rachel log.
”Vi kan bada flera gånger i veckan!”
Katherine kastade ännu blick på tåget. Det här var nytt och blankt och hade inga vagnar med gallerförsedda fönster. En vänlig man i järnvägens uniform visade folk vart de skulle gå.
På den här tågstationen fanns ingen som skrek och slog passagerarna och ingen såg rädd ut när de klev på tåget.
Katherine visste nu att hon var trygg i sitt nya hemland.
Hon gled ur sin fars famn och tog sin lilla resväska som stod intill dem.
”Jag vill inte vara rädd och ledsen mer.”
Ett leende spred sig i hennes lilla ansikte.
”Nu vill jag åka till havet och det nya huset.”

På tåget fick hon veta att deras nya hemstad hette Delphi. Katherine smakade på namnet; Delphi... det var ett vackert och spännande namn på en stad.
Hon tryckte näsan mot fönstret och insöp alla intryck av landskapet där utanför.
Hon suckade, lättad och förväntansfull.
Ett nytt liv hade börjat.
*