En väv av lögner - del 2

*
"Jag vill inte gå till skolan." sa Kyle på måndagsmorgonen när de dukade av frukostbordet. "Jag vill inte lämna dig."
"Ingen fara." sa Coral lugnande. "Han ska jobba hela dagen."
"Är du säker på det?" frågade Kyle oroligt.
"Ja, jag är säker."
"Kyle, ska du ha skjuts till skolan får du komma nu!" ropade fadern från hallen.
"Jag kommer!" ropade Kyle tillbaka.
Han vände sig till Coral.
"Jag kan stanna hemma om du vill. Om du inte vill vara ensam?"
Coral log.
"Jag klarar mig. Gå till skolan nu och ha en kul dag."
"Jag ska försöka." mumlade Kyle.
Han längtade inte till dubbeltimmen i matte som de hade varje måndagsmorgon.
Som om hon läst hans tankar, log Coral och sa:
"Jag vet, måndagar är skittråkiga, men du får ju träffa Ashlee igen."
"Vet inte vad du pratar om..." sa Kyle oskyldigt.
De hörde fadern stampa otåligt med klumpiga boots i hallen.
"Kyle, jag startar bilen nu! Har du inte kommit om två sekunder får du gå till skolan!"
Coral mimade åt Kyle att han skulle gå.
Kyle sprang ut i hallen och drog på sig ytterkläder, sedan skyndade han ut till faderns bil.

"Herregud..." suckade fadern när Kyle satte sig i framsätet och tog på sig bilbältet. "är ni alltid så här sega på morgonen?"
"Bara på måndagar." mumlade Kyle.
"Bara på måndagar?" Fadern började skratta. "Ja, ja, så länge ni inte får anmärkning om sen ankomst är jag nöjd."
Han blev allvarlig och såg på Kyle med granskande blick.
"För ni sköter er väl i skolan? Jag vill inte höra att ni slarvar och kommer hem med dåliga betyg, är det uppfattat?"
"Ja, Sir." svarade Kyle. "Det är uppfattat."
"Duktig pojke."
Faderns hand kramade Kyles nacke.
Kyle vred sig försiktigt ur greppet och försökte tänka på annat för att bli av med den obehagliga känslan som kröp i honom.
*