*
"Nyp mig, jag drömmer!" flämtade Sheila.
"Diamanttjuvarna!" utbrast Sunshine och Maureen unisont.
"Menar ni att detta är juvelerna från museet?" frågade Sheila.
"Det måste det vara." sa Sunshine.
"Men... är det inte lite riskabelt att gömma sitt byte så här öppet?" frågade Sheila.
Ryan skakade på huvudet.
"Tjuvarna måste ha vetat att det aldrig kommer någon hit."
"Förrän nu." sa Sunshine.
De fyra satte sig på huk på det fuktiga grottgolvet och såg hänfört på alla diamanter, ädelstenar och smycken.
"Vi borde lämna grejerna till polisen." sa Sheila efter en stund.
"Bra idé." sa Maureen.
De skyndade sig att samla ihop allt i Ryans ryggsäck.
"Vi kanske får hittelön och..." började Sheila.
"Sssshhh...!" avbröt Ryan. "Det kommer någon!"
"Tänk om det är dom, juvelskurkarna!" pep Sheila. "Varför träffar vi alltid på skurkar?!"
Mörka röster kom närmare och närmare.
"Vi måste ut!" sa Maureen. "Vi får ta den andra utgången, för vi vill inte springa i armarna på skurkarna."
"Kul..." mumlade Ryan. "då får vi klättra och simma lite."
"Klättra och simma?" väste Sheila. "Toppen. Nästa gång jag vill ut på äventyr får ni slå ner mig."
"Vi lovar." sa Maureen stressat. "Men nu måste vi sticka!"
"Vänta!" viskade Ryan. "Vi får inte glömma den här!"
Han tog upp den största diamanten. Den var stor som en knytnäve.
"Kom nu!" Maureen drog honom med sig.
De smet ut ur salen och skyndade mot den andra utgången.
Och det var i sista sekunden, för nu hördes skurkarnas röster tydligt och ljuset från deras ficklampor lyste in i salen där de gömt sitt juvelbyte.
"Grejerna är borta!" skrek en av dem. "Det är inte möjligt! Jag var ju här för en timme sedan och då låg allt här!"
"Någon har varit här!" sa hans kumpan. "Sök igenom grottan! Oss stjäl man inte ifrån ostraffat!"
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar