*
"Är det verkligen ingen härinne som kan säga mig svaret på denna ekvation?!" suckade läraren. "Har alla era kunskaper ramlat bort under jullovet?"
"Mister Carlisle, jag kan lösa ekvationen."
"Varsågod Julie." sa läraren.
Julie Carver reste sig och gick mot tavlan.
Hon löste snabbt talet på tavlan och på väg tillbaka till sin bänk gav hon klassen en försmädlig blick som fullkomligt skrek "Titta vad duktig jag är".
"Roligt att se att någon härinne fortfarande minns vad jag har försökt lära er." sa Mr. Carlisle.
Han gav Julie en stolt blick och resten av klassen en mindre stolt blick.
"Två timmar till av det här..." muttrade Ashlee. "Jippie..."
Nu såg läraren ut som någon som höll på att explodera.
"ASHLEE HAYDEN! Ut ur mitt klassrum!"
"Tack." sa Ashlee. Hon reste sig och gick mot dörren.
"Till rektorn Miss Hayden!" röt Mr. Carlisle.
"Naturligtvis Sir." sa Ashlee lugnt.
Hon blinkade åt Kyle igen, vinkade åt klassen och lämnade klassrummet.
Kyle kunde inte låta bli att skratta. Ashlee kunde verkligen göra tillvaron ljusare för honom.
"Är hon underbar eller vad?" skrattade Max.
Kyle skrattade och nickade.
Mr. Carlisle morrade nästan. Han tyckte nog inte att Ashlee var så underbar.
"Hon är bara störig." sa Julie. "Ett riktigt rötägg. Max och Kyle, ni borde hålla er borta från henne."
Max och Kyle blängde på Julie.
"Äh, vad fan vet du, Julie?" sa Max.
"Inte mycket." sa Kyle.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar