*
”Han kommer väl att klara sig?” grät Kate när en ambulansman lyfte in Ryan på en bår i ambulansen.
”Var inte orolig.” sa ambulansmannen. ”Har han astma?”
”Nej, jag tror inte det.” sa David. ”Vi tror att det är en ångestattack. Han har haft det förut, men aldrig så här allvarligt.”
”Okej.” nickade ambulansmannen. ”Det här ser otäckt ut för er, det förstår jag, men det ska gå bra. Han ska få lite syrgas i ambulansen nu och så får han stanna på sjukhuset en liten stund för observation.”
Efter en stund på sjukhuset vaknade Ryan till. Han satte sig upp och såg sig omkring.
”Varför är jag på sjukhus?” frågade han.
David och Kate hörde en lite anklagande ton i hans röst.
”Du förlorade medvetandet en stund, älskling.” förklarade Kate. Hon strök honom lugnande över ryggen.
”Det var mardrömmen…” sa Ryan. ”Och sen blev det svårt att andas.”
”Du skrämde oss grabben.” sa David. ”Hur mår du nu?”
Ryan kände efter.
”Det känns bättre. Kan vi åka hem nu?”
David log.
”Vi får fråga doktorn.”
Läkaren log mot Ryan och gjorde en kontroll. Han konstaterade att Ryans andning var normal igen.
Han såg på David och Kate.
”Han andas bra igen, men han har feber.”
”Han brukar få det när han har svåra mardrömmar.” sa Kate.
”Men det är inge fara.” sa David. ”Vila och mycket vätska hjälper.”
”Du har kloka föräldrar, pojk.” sa läkaren och log mot Ryan. ”Jag vågar nog skicka hem dig.”
Ryan såg på David och Kate. Blicken var feber-dimmig, men ivrig.
”Kom då, jag får åka hem!”
Han svängde benen över sängkanten.
”Är det säkert att du mår bra nu då?” frågade David.
”Ja,” sa Ryan. ”och nu vill jag hem.”
David och Kate log mot sin son.
”Okej, då åker vi väl hem då.” sa David. ”Jag ska gå och ringa en taxi.”
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar