*
Max sprang fram till Kyle.
"Kyle! Det var inte meningen! Förlåt!"
"Det är lugnt." sa Kyle. "Jag är okej."
Men han såg ganska vimmelkantig ut.
"Max, vad fan sysslar du med?!" skrek idrottsläraren.
Han sprang också fram till Kyle och hjälpte honom att sätta sig på en bänk som stod vid väggen.
Ashlee satte sig bredvid honom.
"Är det säkert att du är okej?" frågade hon. Det såg inte ut som om hon trodde på honom.
"Jadå." sa Kyle. Men det syntes att han hade ont.
Max stod vid väggen och såg oroligt på sin bäste vän.
"Fan, det var verkligen inte meningen Kyle."
"Du får nog skippa golfen, Max." sa Kyle och log ett litet leende. "Typ för alltid."
Klassen skrattade.
Läraren inspekterade jacket i Kyles panna.
"Det här behöver nog sys. Vi åker till sjukhuset meddetsamma."
"Nej, jag behöver inte sys!" sa Kyle snabbt. "Tejpa ihop mig bara."
"Du måste sys. Jag är ledsen Kyle." sa läraren.
Kyle suckade tungt.
Ashlee tog Kyles hand.
"Jag kan följa med om du vill."
Kyle log tacksamt mot henne.
"Jag kan också följa med!" sa Max.
"Tack Max." sa Kyle.
"Men du; lämna klubban här, okej?" sa Ashlee.
"Jag kommer få höra det här ganska länge nu, va?" sa Max skamset.
"Nja... bara i sådär åttio-nittio år." sa Kyle.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar