Kreativt skrivande 30/4

Ord/meningar på S 
Alliteration

Selma skrider sakta som sengångare

Saras solstol stinker salubrin

San Franciscos spårvagnar susar snabbt

Sweeneys solkiga sandaler

Sengångare strövar stilla

Sommar, sol, semester, skimrande saltvatten, solstol, solnedgång, solglasögon

*

Kreativt skrivande 29/4 - 2

Hollywood-barnstjärnor

Hollywood Kidz - kapitel 1

”Audition...?”
August Moon gapade och stirrade på sin agent.
”Skulle jag gå på audition? Knappast. Inte en välkänd stjärna som jag. Jag som har min egen TV-serie och allt!”
Hennes agent nickade somsvar på hennes fråga.
Den 11-åriga flickan gav ifrån sig ett indignerat ljud och rusade iväg så fort att hennes blonda hår flaxade bakom henne.
"PHIIIIL!" gastade hon.
Hon hittade sin regissör i matsalen och högg tag i honom.
”Phil! Tala om för idioterna som ska göra den nya serien att jag är den som ska ha huvudrollen! Jag är bättre än alla andra små wannabe-skådespelare i den här stan! Det vet du Phil!”
Phil Kramer suckade.
”August, lilla gumman... vi vill ge fler barn chansen att visa sin talang.”
August fnös och skakade på huvudet.
”Slöseri med tid om du frågar mig.”
Phil ignorerade hennes kommentar.
”Vi ska ha audition här imorgon klockan tio, du är välkommen att provspela för rollen då.”
August blev tomatröd i ansiktet.
”Rollen är min! Jag har velat ha den ända sedan serien började skrivas!”
Phil suckade igen. Han höjde blicken mot taken, som om det vore himlen.
Han bad tyst och intensivt:
Käre Gud, om du inte är alltför upptagen, var snäll och ge oss en ny stjärna imorgon. Om jag måste jobba med August Moon i en serie till vet jag inte vad jag tar mig till...
*

Kreativt skrivande 29/4 - 1

Ocean Beach, California, 1961

Små barfota fötter dunsade mot träplankorna när pojken sprang ner mot båten som precis lade till vid bryggan.
Ryan var ivrig att få se vad farfar och pappa hade med sig från den här fisketuren.
Hans blå ögon blev extra stora när farfar George visade upp fångsten.
”Vad är det...? Monster...?”
Ryan lät inte rädd, bara väldigt förbryllad. En sådan här fisk hade han aldrig sett förut.
”Den har armar!” utbrast han.
”Det är en bläckfisk.” förklarade farfar. ”Din mamma ska använda bläcket att skriva och måla med.”
5-åringen såg klentroget på havsdjuret.
”Har han bläck i sig...? Näää... farfar, du skojar!”
”Nej Ryan, det finns faktiskt bläck i det här djuret.” skrattade farfar. ”Du ska få se.”
Ryan petade lite försiktigt på bläckfisken.
”Kan man äta honom?”
”Ja,” sa pappa David. ”Vi ska tillaga den sedan. Vill du smaka då?”
Ryan rynkade på sin lilla näsa och skakade på sitt lockiga huvud.
”Neeeej tack...!” sa han med stort eftertryck. ”Vill inte äta fula monster. Jag tycker nog bara om att äta fisk som inte har bläck och armar.”
*

Kreativt skrivande 28/4 - 2

Morgon.

Väckarklockans gälla uppmaning dränkte rummets tystnad.
En trött hand famlade mot avstängningsknappen.
Ännu en väckarklocka i ett intilliggande rum skrällde, sedan ännu en. En irriterande alarmsymfoni hade startat.
När klockorna stängts av blev det tyst i ett par sekunder, men sedan stördes friden åter, denna gången av en munter sång.
Oh, what a beautiful morning!
”Åh toppen... klockan är sex på morgonen och pappa sjunger musikal-sånger – som vanligt...!” stönade Mackenzie.
Hennes tvillingbror Justin såg på henne.
”Du är ingen morgon-människa va syrran?”
Mackenzie bara morrade.

Familjen fick underhållning vid frukostbordet också.
”Farsan, spar sångerna till dina musikelever...” sa Justin.
”Jag tror att musik gör människan lyckligare.” sa Leonard, tvillingarnas näst äldste bror.
”Sovmorgon gör mig lyckligare.” muttrade Mackenzie.

Någon timme senare hade Mary och Henry Jennings stuvat in sina fyra tonåringar i bilen.
På väg till skolan hade familjen piggnat till, de sjöng nu glatt med i sången som spelades på radion – alla utom Mackenzie – hon hade lugnt somnat där hon satt mellan sina bröder i baksätet.
”Väck henne i god tid innan vi kommer fram till skolan” sa pappa Henry.
Matt, äldste sonen i familjen Jennings, viftade lugnt bort sin pappas bedjan om att väcka systern.
”Äh, det blir mycket lugnare för lärarna om hon sover.”
*

Kreativt skrivande 28/4 - 1

*
Solen värmde det gula och röda tältet. Frän doft av djurspillning spreds i sommarhettan.
En man på styltor stapplade fram mellan vagnar och djurburar, någon jonglerade med fyra ägg.
En man, klädd i svarta byxor med hängslen, satt på trappan till en av vagnarna.
Ansiktet en aning rödmosigt med surmulen uppsyn, magen putade ut genom hans solkiga, vita bomullsbrynja, likt en jäsande deg. Han höll en fickspegel i ena handen, i den andra en liten sax som han ansade sina svarta mustascher med.
En liten apa satt på ett positiv och tjattrade om ditt och datt.

Vid en sliten gallerförsedd vagn satt en liten pojke och tittade på sin bästa kompis, ett sorgset lejon som nu vankade rastlös i sin bur.
”En dag ska vi ta oss härifrån, du och jag.” sa pojken.
Lejonet såg på pojken med blanka ögon. Han kom fram till gallret och satte sin fuktiga nos mot pojkens utsträckta hand.

Pojken spratt till när en mullrande röst röt att han skulle komma genast.
Lejonet morrade, han tyckte inte om att den tjocke, otäcka mannen skrek på hans lille kompis.
De andra på cirkusen gillade inte heller hur den stackars pojken behandlades, de gav honom sympatiska blickar när han med blicken i marken gick mot mustasch-mannens vagn.
*

Födelsedags-special 27/4: Maureen

Grattis Maureen!

*

(Klicka på bilden för större version)

*

Anfall – del 30

*
På skolbussen visade Kyle Coral textmeddelandet från Ashlee.
”Vad skönt att hon mår bättre.”
”Ja, verkligen.” sa Kyle. ”Men jag är orolig i alla fall. Ibland säger Ashlee att hon mår bra fast hon i själva verket inte gör det.”
”Mmm, jag vet.” sa Coral. ”Och jag känner en till som gör så.”
”Gör du? Vem då...?” frågade Kyle.
”Han sitter bredvid mig.” sa Coral och log.
”Jag brukar väl inte göra så?” sa Kyle.
Han låtsades bli förnärmad.
Coral småskrattade.
”Ska vi hälsa på Ash imorgon?” frågade hon efter en stund.
Kyle log och nickade.
”Ska du jobba i badhuset i eftermiddag förresten?”
Coral skakade på huvudet.
”Då måste du vara hemma med... du vet...” viskade hon.
Visst ja, tänkte Kyle, Han ska ju inte jobba förrän i helgen.
”Darla och jag tänkte göra nåt efter skolan.” sa Coral. ”Du kan väl du hänga med då?”
”Om ni inte sjunger.” sa Kyle med trulig min.
”Jag kan inte lova någonting.” flinade Coral.
*

Anfall – del 29

*
”Har ni sovit bra inatt?” frågade Nancy när de satt vid frukostbordet.
”Ganska bra.” sa Kyle.
”Ja, du har väl haft ont, lilla stackare.” sa Nancy.
Hon sträckte sig fram mot Kyle för att klappa honom på kinden, men Kyle drog undan huvudet.
Han skyndade sig att resa sig och tog bort sitt juiceglas till diskmaskinen.
”Vi måste nog gå nu.”
Coral reste sig också.
”Ja, bussen kommer snart."
Sedan tillade hon, försiktigt:
"Vi kommer hem senare idag, vi ska göra läxor med några kompisar. Vi äter nog middag med dem också.”
”Okej.” sa fadern. ”Men var hemma senast klockan nio.”
”Ja Sir.” sa Coral.

”Hörde du dem inatt?” frågade Kyle när han och Coral gick mot bussen.
”Om jag hörde dem...?" Coral gjorde en grimas. "Jag ville skära av mig öronen!”
”Jag med.” sa Kyle.
*

Anfall – del 28

*
”Vad glad du ser ut, brorsan.” log Coral. ”Gulligt meddelande från Ash?”
Kyle nickade och såg ännu gladare ut.
Coral fnissade.
”Sluta fnissa, syrran, jag är inte kär i Ashlee.”
"Lite...?" sa Coral.
Kyle blev lite röd om kinderna och skakade på huvudet.
Coral log och började sjunga:
"L is for the way you look..."
”Sluta sjunga.” avbröt Kyle. Han försökte låta sur, men Coral kunde inte undgå att höra skratt i hans röst. ”Du är inte med i en musikal, lilla retsticka.”
Coral skrattade och fortsatte att sjunga L-O-V-E.

O is for the only one I see...

”Ska du hålla på så här hela dagen?” undrade Kyle, fortfarande skratt i hans röst.
Coral nickade.
”Och om du pratar om det med Darla kommer ni hålla på så här båda två...” sa Kyle, mer för sig själv än till sin syster.
Coral såg ut som hon fått världens bästa idé.
”Yes! Bra idé Kyle! Vad kul Darla och jag ska ha!”
Kyle kastade sin kudde på Coral.
Coral kastade skrattade tillbaka den.

De hörde inte att fadern kom in i rummet.
”Frukosten är klar.”
”Okej, vi kommer.” sa Coral.
Kyle skyndade sig att bädda sängen, vilket inte var så lätt med två skadade fingrar.
Coral kastade en försiktig blick på fadern, sedan hjälpte hon Kyle med bäddandet.
Fadern sa ingenting om det, men han såg lite otålig ut.
”Skynda er lite nu.”
”Gå ut till köket och ät du,” sa Coral till Kyle. ”Jag kan bädda klart.”
”Tack.” mimade Kyle när inte fadern såg.
*

Anfall – del 27

*
Innan Kyle gick till skolan på tisdagsmorgonen skickade han ett textmeddelande till Ashlees mobil.

Hej lilla Ashie!
Hur mår du? Coral & jag tänker mycket på dig (oroliga).
Jag hoppas du kan komma tillbaka till skolan snart! 
Saknar dig & det är mycket roligare när du är där!
Love, Kyle

Det kom ett svar från Ashlee nästan meddetsamma.

Hej finaste & sötaste K!
Är skolan inte rolig utan mig? (*blush*)
Awww, du är det sötaste som finns! :)
Jag ville gå till skolan idag, men måste vara hemma
och vila ett par dagar säger pappa, soooo boring...! :/
Oroa er inte, finaste vännerna, jag mår ok, huvudet känns bättre nu.
Är bara lite trött.
Hur mår du då? Jag hoppas du inte har super-ont i fingrarna... stackare :(
Vi ses snart! (hoppas jag)
Kom hit nån dag efter skolan så jag får krama dig lite! <3

Krama Coral från mig
och ha en bra dag!
Love,
Ash.*

Anfall – del 26

*
När Kyle låg på sin säng tänkte han att han skulle ringa Ashlee lite senare och höra hur det var med henne.
Hon hade fått åka hem när EEG:et var klart och nu skulle hon få vara hemma från skolan ett par dagar och vila.
Kyle kunde inte sluta oroa sig för henne och han var rädd för att resultatet skulle visa att hon var väldigt sjuk.
Det var som om Coral kunde läsa hans tankar (som så många gånger förut), för nu såg hon på honom bortifrån sin säng och sa:
”Det är nog ingen fara med Ashlee. Hon är en kämpe.”
”Jag hoppas du har rätt.” sa Kyle.
Sedan gäspade han. Oj, vad trött han var!
”Cor, väck mig om jag somnar.”
Coral lade ifrån sig sin bok och skrattade, det var ett mjukt litet skratt.
”Om du somnar...? Jag slår vad om att du sover inom tre sekunder.”
Kyle log mot sin älskade syster och gäspade igen.
”Kul Coral.”
”Det är klart att jag väcker dig, brorsan. Du hinner sova en timme, sedan är det middag.”
”Mmmm...” mumlade Kyle.
Sedan somnade han.
*

Anfall – del 25

*
Fadern var inte hemma när Kyle kom hem sent på eftermiddagen, bara Coral, hon satt i soffan och läste.
Kyle satte sig bredvid henne.
”Hej! Max berättade vad som hände idag. Hur är det med fingrarna?”
”Stukade och svullna. Ashlees pappa fixade dom.”
”Stackare.” sa Coral. ”Gör det ont?”
”Lite.”
Coral gav honom en blick.
Kyle kunde inte låta bli att le.
”Okej syrran, du genomskådar mig, det gör faktiskt... väldigt ont.”
”Vad gör ont?”
Kyle och Coral vände sig om och såg fadern stå vid köksbordet. Han lastade upp matvarorna han och Nancy precis varit och handlat.
”En kille i klassen knäckte fingrarna på mig.” svarade Kyle.
”Kom hit så får jag se på dom.” sa fadern.
Kyle höll upp handen så att fadern skulle se de bandagerade fingrarna.
”Doktor Hayden tejpade dom.”
”Åh... stackars liten...” Nancy gick fram till soffan och kramade om Kyle.
”Jag går och lägger mig en stund.” sa Kyle.
”Nu? Innan middagen?” skrattade fadern.
”Det har varit en lång dag.” sa Kyle.
Han var trött och började få huvudvärk.
”Ja, ja, ta en liten tupplur du." sa fadern. "Men missa inte middagen.”
”Nej då.” sa Kyle.
*

Anfall – del 24

*
Vid röntgen såg Matthew att Kyles fingrar som tur var inte var brutna.
”De är inte brutna, men ganska kraftigt stukade. Jag ska tejpa fingrarna och lägga på bandage.”
Matthew såg hur Kyle bet ihop för att inte visa hur ont han hade när Matthew lade bandage runt fingrarna. Han log mot pojken.
”Kyle, du får säga till om det gör ont.”
Kyle log ett blekt leende.
”Det är inte så farligt.”
”Är du alltid så här tapper?” frågade Matthew.
Kyle ryckte på axlarna.
”Nej, jag tror inte det.”
Han blev tyst en stund, sedan såg han på Matthew.
”Doktor Hayden?”
”Ja?”
”Kommer Ashlee att bli bra?”
”Ja, Kyle, det tror jag. Vi får resultatet på hennes EEG om ungefär en vecka, men jag vågar säga redan nu att jag tror hon blir bra.”
”Ashlee är en stark tjej.” sa Kyle.
”Ja, det är hon.” Matthew log. ”Kyle, du vet att du betyder jättemycket för Ashlee va?”
”Hon betyder jättemycket för mig också.” sa Kyle.
”Selma och jag är jätteglada att du är Ashlees vän. Vi tycker att du är en väldigt bra grabb.”
Kyle visste inte riktigt vad han skulle säga.
”Tack.” sa han och log blygt.
*

Anfall – del 23

*
Just som Ashlee fått elektroder fastsatta på huvudet av sjuksköterskan och EEG:et skulle sätta igång, satte sig hon sig spikrak upp i sängen.
”Hur är det med Kyle?”
”Han sitter här utanför och väntar.” sa hennes mamma.
”Hans fingrar.” sa Ashlee. ”Dom kanske är brutna.”
”Brutna?” frågade hennes pappa. ”Har han skadat sig?”
Ashlee berättade vad Jerry gjort.
Matthew svalde en hel drös med svordomar och ilska tillmälen. Istället gav han Ashlee ett lugnande leende.
”Jag kan titta på hans fingrar.”
”Jag hämtar honom.” sa Selma. Hon gick ut i väntrummet.

”Hur mår Ashlee?” frågade Kyle när Selma kom ut till honom.
”De ska göra EEG på henne nu. Det kan ta en timme, men sedan kan du få gå in till henne om du vill.”
”Det vill jag.” sa Kyle.
”Hur är det med fingrarna, vännen? Ashlee berättade.”
Kyle såg ner på sina fingrar.
”Det är ganska okej.”
Selma tog försiktigt hans hand och såg på fingrarna. Hon blev förskräckt när hon såg hur de såg ut.
”Men älskade vän, de är ju svullna, det här måste göra jätteont...!”
”Mmm, lite.” sa Kyle.
”Ashlees pappa skulle vilja titta på dina fingrar och lägga ett förband. Annars kanske inte fingrarna läker som de ska.”
”Okej.” sa Kyle motvilligt.

Han gick efter Selma till ett rum som låg intill Ashlees sjukrum.
”Vi ses sen, vännen.” sa Selma till Kyle och strök honom över kinden. ”Jag går in till Ashlee.”
”Vi kommer dit när EEG:et är klart.” sa Matthew.
Han vände sig till Kyle.
”Vad säger du, grabben, ska vi fixa dina fingrar nu?”
Kyle nickade.
*

Anfall – del 22

*
”Hur mår du?” frågade en sjuksköterska en stund senare när Ashlee låg i en sjukhussäng.
”Som en överkörd grävling...” mumlade Ashlee.
Sjuksköterskan gav henne en medlidsam blick.
”Dina föräldrar kommer snart. Sedan ska vi ta reda på vad som är fel med dig.”

Ashlees pappa, som var läkare på sjukhuset, kom in till sjukrummet först.
”Älskling... vad hände?”
”Jag tror jag svimmade och så krampade jag tydligen.” sa Ashlee. ”Men jag vill åka hem nu, pappa.”
”Vi måste göra ett EEG först.” sa hennes pappa.
Ashlee gjorde en grimas.
”EEG? Är det när man sätter såna där grunkor på huvudet och kollar hjärnan?”
Matthew Hayden log.
”Exakt.”
”Gör det ont?” frågade Ashlee.
”Nej, älskling, det känns inte alls när man sätter elektroderna på huvudet.”
Selma Hayden kom inskyndade i Ashlees sjukrum. Hon tog Ashlee i sin famn.
”Min älskling! Vad hände?”
”Ramlade ner på marken, känner mig nu som en överkörd grävling och ska nu få grunkor placerade på huvudet.” rapporterade Ashlee.
”Vi ska göra ett EEG, för att undersöka om Ashlee kan ha Epilepsi.” sa Matthew.
”Ja, det var väl typ det jag sa...?” sa Ashlee.
Matthew och Selma lyckades skratta lite, trots oron över dotterns hälsa.
*

Anfall – del 21

*
När klassen kom tillbaka till Blue Creek fick Jerry och Brent genast gå till rektorn. Det var det drygt en timme kvar av lektionen, men lärarna tyckte att de övriga eleverna kunde få sluta för dagen.
”Kyle, du får gå till skolsköterskan så att hon kan undersöka dina fingrar.” sa Coach Hillman.
Kyle skakade på huvudet.
”Det behövs inte.”
”Dom kan vara brutna!” utbrast Shirley.
Kyle suckade tungt. Han ville verkligen inte gå till skolsköterskan.
Hon brukade alltid vilja passa på att göra en ordentlig undersökning om hon ansåg att en elev var allvarligt skadad, eller om hon tyckte det behövdes av någon annan anledning.
Kyle undvek alltid skolsköterskan om han kunde, eftersom han var rädd att hon skulle upptäcka gamla skador och ärr på honom och börja ställa en massa frågor.

Max såg plötsligt på Ashlee med en förbryllad rynka mellan ögonen.
”Ashie... hur är det?”
Ashlee såg blek och frånvarande ut, det var väldigt olikt henne.
Till klasskamraternas förskräckelse föll Ashlee ner på marken.
Det ryckte lite i hennes kropp, som i kramper.
”Ashlee!” Kyle slängde sig ner intill Ashlee.
”Ambulans!”skrek Max.
Coach Hillman tog upp sin mobiltelefon och ringde efter en ambulans.
”Vad är det med Ashlee?” frågade Shirley. Hennes röst darrade av oro. ”Har hon Epilepsi?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nej. Inte som vi vet i alla fall.”
”Varför svimmar hon så ofta?” frågade Max. ”Jag blir ju livrädd.”
Lärarna såg också oroligt på Ashlee.
”Har hon krampat så här förut?” frågade klassföreståndaren.
”Nej.” svarade Kyle. ”Hon har svimmat förut, men aldrig så här...”

Klassföreståndaren och Kyle följde med Ashlee i ambulansen.
När de svängde in till ambulansinfarten vaknade Ashlee till.
”Svimmade jag igen?” frågade hon.
Kyle nickade.
”Toppen.” mumlade Ashlee. ”Verkligen kul att göra bort sig hela tiden.”
”Du gör aldrig bort dig.” sa Kyle och kramade hennes hand.
”Du är snäll du Kyle, men du får ändå inte låna några pengar.”
Kyle log åt att Ashlee orkade skämta nu.
Ashlee log tillbaka, men det var ett blekt och trött litet leende.
*

Anfall – del 20

*
En halvtimme senare satt lärarna och klassen på en buss på väg tillbaka till skolan.
Ingen sa någonting på hela vägen. De var skakade över det som hänt med Kyle.
Kyle önskade att de var framme snart, det bultade i fingrarna och han orkade inte med all uppmärksamhet.
Han satt tyst på sätet längst fram och höll om Ashlee som satt bredvid honom och snyftade.
”Det är inte så farligt, Ashie.” viskade han.
”Det är det visst!” snyftade Ashlee. ”Du har mer ont än vad du säger.”
Du känner mig alltför väl... tänkte Kyle.
Han log lite trots smärtan och kramade Ashlee hårdare.
*

Anfall – del 19

*
”Släpp honom!” skrek Ashlee, nästan hysteriskt nu.
”Ta det lugnt för fan.” hånskrattade Jerry. ”Vi ska inte döda din lille pojkvän, bara se till att han inte kan simma på fredag.”
”Nej!” skrek Ashlee.
Jerry tog ettt fast tag om Kyle vänstra pek- och långfinger.
”Vi behöver inte göra så mycket.” sa han. ”Det räcker med att fingrarna blir lite skadade.”
Ljudet som uppstod när Jerry böjde Kyles fingrar bakåt skulle förfölja Ashlee i mardrömmar länge efteråt.
”Åh jävlar vad det knakar!” myste Brent.
Jerry däremot var inte nöjd. Han fick inte den reaktion som han ville ha av Kyle.
Kyle varken skrek, gnydde eller grät. Han bara bet ihop och andades djupa, lugna andetag.
Ashlee däremot både skrek och grät.
Hon slog sig ur Brent grepp och rusade fram till Kyle.
”Sluta! Du har av hans fingrar!”
”Det räcker nu Jerry.” sa Brent. ”Han behöver bara bli lite skadad.”
Jerry släppte taget om Kyle, men han kunde inte låta bli att trampa på Kyles onda fingrar när Kyle flämtande sjönk ner på marken.
Ashlee kramade Kyle hårt och snyftade. Kyle höll om henne med sin friska arm.
Just då kom Coach Hillman springande.
”Vad händer här?” frågade han.
Han såg på Ashlee som grät floder.
”Ashlee, vännen, vad har hänt?”
”Han bröt fingrarna på Kyle!” snyftade hon.

När Coach Hillman fått höra vad som hänt fick Jerry och Brent en utskällning som ekade över Atlas Canyon.
*

Anfall – del 18

*
Ashlee, Kyle, Max och Shirley bildade grupp och gick iväg med sina kameror.
”Vad vackert det är här!” sa Shirley hänfört.
”Ja, det är så häftigt!” sa Max. ”Jag ska ta kort på floden.”
Han gick försiktigt mot kanten av bergsplatån och tog kort på Red River som forsade fram nedanför.
”Tänk att det skedde en massaker här för typ hundra år sedan.” sa Max. ”Floden blev alldeles röd av människornas blod.”
”Kusligt att tänka på att det är därför den heter Red River.” sa Shirley.
”Ja Gud... jätteläskigt, jag börjar gråta...!”
Det var Brents röst.
”Åh neeej...!” mumlade Shirley.
De vände sig om och såg Jerry och Brent komma emot dem.
”Vad gör ni små nördar då?” frågade Brent.
”Letar efter sjövägen till Indien... vad fan tror du?” sa Max torrt.
”Kom så går vi.” sa Shirley.
”Ja, gör det.” sa Jerry. ”Vi ska bara snacka lite med Kyle.”
Kyle och Ashlee satt på marken och fotograferade naturen.
Jerry och Brent satte sig på huk nära Kyle.
”Så du ska simma på fredag?” sa Jerry.
”Ja.” sa Kyle oberört.
”Det vore ju synd om du blev skadad.” flinade Brent. ”Då kan du inte tävla.”
Jerry höll fast Kyle, så att han inte kunde resa sig.
”Låt honom vara!” vrålade Ashlee. Hon knuffade till Jerry.
Brent reste sig, slet upp Ashlee från marken och höll fast henne.
”Vi hämtar en lärare!” sa Max.
Kyle nickade.
Han och Shirley sprang iväg.
*

Födelsedags-special 21/4: Maggie

Grattis Maggie!

(Klicka på bilden för större version)

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:111 - 21 april

Skriv om mötet på tågstationen.
*
September 1942

10-åriga Katherine Goldman tryckte sig intill sin far när tåget bromsade in på stationen. En hund längre bort på perrongen började plötsligt skälla.
Flickan såg sig omkring med rädda ögon.
Pappa Asher omfamnade Katherine och hennes äldre syster Rachel, sedan sade han med sin mjuka röst:
”Räds inte, mina älskade barn. Inget ont händer oss här i Amerika. Vi är trygga och fria.”
Tågdörrana öppnades och den lilla familjen gick, tillsammans med pappa Ashers äldste vän Itzhak, mot tåget.
”Jag vill inte åka tåg!” snyftade Katherine och tvärstannade.
Hennes mor Adina fick tårar i ögonen.
Itzhak satte sig på huk, så att han kom i ögonhöjd med Katherine.
”Gråt inte, lilla vän. Det är ingen som gör illa oss på det här tåget.”
”De onda männen finns inte här, Katherine.” sa mor. ”Ingen kommer att ta oss. Vi ska till vårat nya hem nu.”
”Du kommer att tycka om det nya hemmet.” sa Itzhak. ”Det ligger i en liten stad nära havet.”
”Du älskar ju havet.” sa far och log mot Katherine.
Hon slutade gråta och tittade upp.
”Ska vi bo nära havet?”
Rachel log.
”Vi kan bada flera gånger i veckan!”
Katherine kastade ännu blick på tåget. Det här var nytt och blankt och hade inga vagnar med gallerförsedda fönster. En vänlig man i järnvägens uniform visade folk vart de skulle gå.
På den här tågstationen fanns ingen som skrek och slog passagerarna och ingen såg rädd ut när de klev på tåget.
Katherine visste nu att hon var trygg i sitt nya hemland.
Hon gled ur sin fars famn och tog sin lilla resväska som stod intill dem.
”Jag vill inte vara rädd och ledsen mer.”
Ett leende spred sig i hennes lilla ansikte.
”Nu vill jag åka till havet och det nya huset.”

På tåget fick hon veta att deras nya hemstad hette Delphi. Katherine smakade på namnet; Delphi... det var ett vackert och spännande namn på en stad.
Hon tryckte näsan mot fönstret och insöp alla intryck av landskapet där utanför.
Hon suckade, lättad och förväntansfull.
Ett nytt liv hade börjat.
*

Anfall – del 17

*
”Shit, vilken trist utflykt.” stönade Brent när de varit vid Atlas Canyon en stund. ”Vad larvigt att vi måste lära oss saker om det här stället.”
”Tycker du att det är tråkigt?” frågade en av lärarna.
”Vad tror du? Vi kan redan allt om Blue Creek och det här skitstället...!”
”Vad bra!” sa Coach Hillman. ”Då kanske du kan berätta för oss varför detta stället fick namnet Atlas Canyon.”
En febril aktivitet sattes igång i Brents hjärna. Han gjorde en plågsam grimas.
”Vad är det?” flinade någon retsamt. ”Gör det ont att tänka...?”
Några i klassen skrattade.
”Nu räcker det.” förmanade Coach Hillman. ”Brent, vet du varför det här stället heter Atlas Canyon?”
”Vem fan bryr sig?!” fräste Brent.
”Kan inte någon som veta få säga det nu?” sa Julie Carver.
”Jag tror Brent vet svaret, men han är bara lite ointresserad.” sa Coach Hillman. ”Inte sant, Brent.”
”Vem fan bryr sig?!” fräste Brent igen.
Julie Carver himlade sig.
”Stället fick sitt namn efter...”
Klassföreståndaren bad Julie vänta på sin tur.
”Det är ju ingen som kan svaret...” stönade Julie.
”Vi är flera som kan.” sa Max.
Klassföreståndaren såg på sina elever.
”Ashlee, vill du berätta om Atlas Canyon? Hur fick stället sitt namn?”
”Efter titanen Atlas.” svarade Ashlee. ”I Grekisk mytologi. Han höll upp himlavalvet på sina axlar.”
”Jäklar, vad stark han måste ha varit!” sa Max.
Klassen skrattade.
”Tack för ditt svar Ashlee.” sa klassförestånaden. ”Det är mycket rikigtt. Vad hände med Atlas sedan?”
Julie viftade med handen och fick svara.
”Han blev förstenad och förvandlades till ett berg.”
”Alldeles riktigt, Julie. Tack.” sa klassförestånaden. ”Vet ni vart Atlasbergen ligger? Någon som vill berätta? Kyle...?”
”Nordafrika.” sa Kyle.
”Vilka jäkla plugghästar ni är allihop!” fnös Jerry.
”Det är väl bra att kunna en massa saker?” sa Shirley.
”Mmm... jättebra.” sa Jerry ointresserat. ”Kan vi åka hem nu?”
”Nej, nu ska ni ju sprida ut er och börja fotografera.” sa Coach Hillman glatt.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:110 - 20 april

Skriv om mötet i hissen
*
Köpenhamn, juni 2000

Den äldre mannen suckade inombords när barnen skuttade in i samma hiss som han.
Jag hatar barn, tänkte han. De borde vara förbjudna på hotell.
De små flickorna, båda rödhåriga, tryckte på varenda knapp i hissen.
”Hallå där! Vad ska det där vara bra för?” frågade äldre mannen surt.
”Vi vill se om det ser likadant ut på alla våningar.” svarade den ena flickan.
”Det ser likadant ut på alla våningar.” sa gubben, om möjligt ännu surare. ”Tro mig.”
”Det vill vi se med egna ögon.” sa den andra ungen, på danska.
Mannen spände blicken i flickorna och sade med så farlig röst han kunde:
”Om ni trycker på alla knapparna i hissen kommer polisen och tar er.”
Flickorna ryckte på axlarna och fnittrade lite.
”Jäkla små anarkister...” muttrade surgubben.

När hissen stannade högst upp i hotellbyggnaden och dörrarna gled upp såg gubben två unga män i korridoren.
Den danska flickan log ett stort leende mot surgubben, hon saknade två tänder i överkäken. Den lilla anarkisten pekade på männen.
”Det där är min far.”
”Och det där är min pappa.” sa lilla anarkistens kompis och pekade på den andre mannen.
Det danska lilla anarkist-gliet fnittrade triumferande.
Hon pekade på sin kompis pappa och gjorde en konstpaus innan hon avslöjade:
”Politi.”
Flickan, vars far var polis, log kaxigt.
”Nu blev du snopen va, gubbe?”
Flickungarna skrattade och skuttade ut ur hissen.
*

Anfall – del 16

Måndag.

Efter lunch åkte klassen iväg på en dagsutflykt till Atlas Canyon med tre av sina lärare. De skulle ha historielektion och prata om fakta och gamla myter om Blue Creek och grannstäderna.

”Håll dig borta från Brent och Jerry!” viskade Ashlee till Kyle när de satt i bussen.
Kyle såg tydligt oron i hennes blick och han märkte att hon var skärrad.
”De har planerat något.” fortsatte Ashlee.
Kyle nickade.
”Jag ska hålla mig undan, oroa dig inte.”
”De tänker verkligen göra något med dig Kyle!” sa Ashlee.
”Inte här eller på utflykten, med hela klassen och lärarna som vittnen.” sa Kyle lugnt.
”Jag menar allvar!” envisades Ashlee.
”Jag vet, Ash.” Kyle klappade henne lugnande på handen. ”De där två är inte att leka med när de är uppretade och har planerat något. Jag ska akta mig – jag lovar. Okej?”
Han log mot Ashlee.
”Jag är orolig i alla fall.” mumlade Ashlee.
Max såg på Ashlee.
”Vad är du orolig för?”
Ashlee pekade på Jerry och Brent som satt längre fram i bussen.
”Vad har dom nu hittat på...?” suckade Max.
”Vet inte...” sa Kyle.
Och han hoppades få slippa uppleva det.
*

Blue Creek "Promo Video"

Anfall – del 15

Måndag.
Blue Creek High School.

”Vem ska du tävla mot på fredag?” frågade Jerry när han och Brent gick mot matsalen.
”Kyle.” svarade Brent.
Jerry började gapskratta.
”Du skämtar? Spaz boy...? Men grattis, då behöver du ju inte anstränga dig i poolen.”
”Jo...” sa Brent. Han såg inte glad ut. ”Jag har hört att han är en jäkligt bra simmare.”
”Fan,” sa Jerry. ”jag som trodde att segern var så gott som din...”
”Trodde jag också.” muttrade Brent. ”Men förra veckan hörde jag Coach prata med Kyle - han sa nåt om att han tycker att Kyle är en av skolans bästa simmare."
Brent drämde näven i ett skåp i ren ilska.
"Fan! Jag ska ha den där medaljen! Jag förlorar aldrig i några tävlingar eller mästerskap!”
”Dränk den lille skiten, så är du av med problemet.” flinade Jerry i skämtsam ton.
Brent såg fundersam ut.
”Nånting måste vi kunna göra... Jag menar, om Spaz boy råkar skada sig kan han ju inte vara med...”
Jerry log sitt tecknad-film-skurk-leende.
”Jag gillar hur du tänker, Brent.”

Brent och Jerry var så upptagna med att skratta gott och rått när de smidde sina planer, att de inte lade märke till Ashlee som stod tryckt mot en pelare och hörde varenda ord de sa...
*

Anfall – del 14

*
”Jag... kan nog inte följa med...” stammade Kyle.
”Kan du inte...? Mycket med skolan?” frågade fadern.
Coral nickade ivrigt.
Kyle förstod genast vad hon menade. De hade en slags telepatisk förmåga, tack vare att de stod varandra så nära.
Kyle gav sin syster en tacksam blick, sedan såg han på fadern.
”Nej, vi har simtävling på fredag.” sa han lite försiktigt.
Han oerhört tacksam över att han hade fått en ursäkt för att slippa följa med.
Han var nu rädd att fadern skulle tvinga honom, men det gjorde han inte. Han verkade bara tycka att det var tråkigt att hans grabb inte ville åka med.
”En annan gång kanske.” sa fadern.
Nancy såg besviken ut.
”Vad synd att du inte åker med...” sa Nancy och lade armen om Kyle. ”Vi kunde få så kul på vår resa.”
Obehagskänslor kröp i hela Kyle. Han slingrade sig undan Nancys beröring och reste sig från stolen.
”Ursäkta, jag har lite att ordna med inför imorgon.”
”Ja, jag med.” sa Coral och följde efter sin bror till deras rum.

Kyle sjönk ner på sin säng och pustade ut.
”Det var nära...! Tänk om jag hade blivit tvungen att följa med... Jag fattar inte ens varför han ville att jag skulle följa med.”
Coral skakade på huvudet.
”Det är inte lätt att förstå honom alls.” suckade hon.
”Nej...” suckade Kyle. ”Men du, nu slipper vi dom i alla fall i helgen.”
”Helt otroligt.” sa Coral. ”Jag fattar det knappt! Tre dagar utan dom!”
”För bra för att vara sant.” sa Kyle. ”Kan vi verkligen ha sån tur?”
”Känns som en dröm faktiskt.” sa Coral.
Kyle blev tyst en stund och verkade fundera på något.
”Vad är det?” frågade Coral.
Hon satte sig bredvid sin bror på sängen.
”Jag önskar att Nancy kunde sluta röra mig hela tiden...!”
Coral höll om sin bror.
”Jag vet, det önskar jag också.”
*

Anfall – del 13

*
Coral och Kyle tappade sin helgglädje så fort de närmade sig hemmet.
De hoppades att fadern var på så pass bra humör så att skulle lämna dem ifred.
Försiktigt öppnade de ytterdörren och smög in.
De hörde fadern och Nancy prata och skratta i köket.
Plötsligt tystnade fadern. Sedan ropade han på sina barn.
Coral och Kyle gick ut i köket.
”Jag tyckte väl att jag hörde någon komma smygande.” sa fadern. ”Har ni haft en trevlig helg?”
Kyle och Coral nickade.
”Vill ni ha lite middag?” frågade Nancy.
”Nej tack.” sa Coral. ”Vi har redan ätit.”
”Sitt med oss ändå.” sa Nancy och log mot dem. ”Berätta om er helg. Var den trevlig?”
”Ja, vi hade kul.” sa Coral.
”På tal om kul...” sa fadern. ”Kyle, ska du följa med Nancy och mig på en av mina lastbilsresor i helgen?”
Kyle blev alldeles iskall.
En hel helg ensam med fadern och Nancy... Tanken gjorde honom sjuk.
Fadern märkte inte paniken i sin sons ansikte, för han babblade glatt på:
”Det blir kul, se lite mer av det här landet. Vad säger du, grabben?”
Kyle funderade febrilt.
Hur sjutton skulle han kunna slingra sig ur det här...?
*

Best of Noel & Melwin XVI

*
På tvillingarnas förskola pratar de under en morgon-samling 
om vulkanutbrott och aska.
*
Noel: Om man går på ett berg som har en vulkan i sig smälter skorna.
Pojke: Men då kan man gå barfota istället.
Melwin: Nej nej! Då fötterna smälter och det blir jätteont!
Annan pojke: Men om man har jättehårda skor då? Järn eller trä... eller...?
Noel: Meh! Man ska inte gå på berg med vulkaner - oavsett!

***

Under en eftermiddags-samling på förskolan:

*
Noel (räcker upp handen): Ursäkta, Fröken Maggan, jag är törstig.

Maggan: Oj då, då ska jag hämta en mugg vatten åt dig.

Noel: Nej, det kan jag göra själv. Sitt kvar du, du har ju en massa ungar att ta hand om här (gör en gest över alla barnen i ringen)

*

Anfall – del 12

*
Några andra gäster på pizzerian tittade mot Ashlee och Kyle.
”Ursäkta.” sa Coral.
”Barnen har fått i sig lite för mycket socker, dom blir lite fnissiga då.” förklarade Darla med extra myndig röst, som om hon var en vuxen som var ute på restaurang med sina barn.
Detta orsakade en ny skrattexplosion hos Ashlee och Kyle.
De andra gästerna såg roade på dem.
”Har ni fått skrattsjukan nu igen?” frågade Darla.
Ashlee satte sig rak i ryggen och såg allvarligt rakt fram.
”Vad pratar du om? Jag skrattar inte.” sa hon med överdrivet allvar.
Men i nästa sekund kastade hon en blick på Kyle och så började hon skratta igen.
Kyle försökte sluta skratta, men det gick inte så bra.
Coral och Darla brast också ut i skratt.
En servitör kom fram till deras bort.
”Nu måste jag be er att lugna er lite. Det här är en restaurang.”
Ashlee såg storögd på honom.
”Va...? Är detta här en restaurang? Och jag som trodde det var Willy Wonkas chokladfabrik.”
Kyle, Coral och Darla och de andra gästerna skrattade.
Servitören skakade på huvudet och lämnade deras bord.
”Jag behöver semester...” mumlade han.
”Don't worry – be happy!” ropade Ashlee efter honom.
*

Anfall – del 11

*
”Ser du fram emot simtävlingen på fredag?” frågade Ashlee när de fått in desserten.
Kyle ryckte på axlarna.
”Vet inte om jag ska vara med...”
De andra stirrade på honom.
”Vad sa du nu...?” sa Darla. ”Vad då inte vara med...?”
”Har det med Brent att göra?” gissade Ashlee.
”Jag kommer aldrig att vinna över honom.” sa Kyle.
”Det var det dummaste jag har hört.” sa Darla. ”Klart att du kan vinna! Lova att du är med på fredag.”
”Mmm... kanske...” sa Kyle.
”Nej Kyle, inte kanske.” sa Darla. ”Du är ju en bra simmare, glöm inte det!”
Coral nickade instämmande.
”Darla har rätt.”
”Tänk dig Brents min när du vinner, Kyle!” sa Ashlee uppspelt. ”Han kommer bli helt knäckt!”
Kyle satt tyst en liten stund och funderade.
”Jag får se hur jag gör.” sa han när han funderat lite.
”Okej,” sa Ashlee. ”bara du gör som vi säger.”
Hon försökte se allvarlig ut, men efter en stund brast både hon och Kyle ut i skratt.
*

Anfall – del 10

Frankie's Pizza Parlor. 
Söndag eftermiddag.

”Kyle... vilken planet är du på?” frågade Darla.
”Eh.. va...?” Kyle såg nästan yrvaken på henne.
Darla log.
”Vad tänker du på älskling?”
Kyle suckade.
”På att det är måndag i morgon. Lång dag, tråkiga lektioner...”
Coral såg ner i sitt höga glas med Pepsi och petade på isbitarna med sugröret.
Hon förstod precis hur Kyle kände sig.
Om tre timmar skulle de vara hemma igen. Hemma hos fadern och Nancy.
Hon skakade av sig de jobbiga tankarna och såg på sin bror. Hon log tappert.
”Det kanske blir en bra dag imorgon.”
”Nja... vi har matte imorgon.” mumlade Kyle.
”Bläää... matte...!" stönade Ashlee. ”Jag hatar matte. Vet ni, jag tror till och med att jag är allergisk mot matte! Jätte-allergisk.”
Nu kunde inte Kyle hålla sig för skratt.
”Det går lärarna säkert på, Ash.”
”Matte-allergi är allvarliga grejer.” sa Ashlee dramatiskt. ”Man blir alldeles konstig - grön och lila...”
Darla och Coral skrattade.
”Hur botar man det då?” frågade Kyle med ett litet skratt.
Ashlee låtsades fundera. Sedan sken hon upp.
”En puss kanske.”
Kyle log generat.
”Äh, du är ju också knasig.”
”Yep!” flinade Ashlee. ”Livet blir mycket roligare då förstår du Kyle.”
Hon lutade sig fram mot honom och gav honom en puss på kinden.
Kyle blev ännu mer generad.
”Du är fin med röda öron.” retades Ashlee.
”Passa dig du.” varnade Kyle. Han log mot Ashlee.
Darla och Coral skrattade igen.
”Visst är dom världens sötaste?” viskade Darla till Coral.
Coral nickade.
”Vad viskar ni om?” frågade Kyle.
”Hemlisar.” sa Coral och Darla unisont.
*

Anfall – del 9

*
På lördagsmorgonen vaknade Coral och Darla före Kyle och Ashlee, så de gick upp och gjorde frukost.
”De är så söta att jag nästan måste ta ett kort på dem!” sa Darla när de kom in på Darlas rum för att väcka Kyle och Ashlee en stund senare.
Hon såg på Coral och log.
”Tror du dom blir glada då?”
”Mmmm... jätteglada.” fnissade Coral.
”Men titta på dom Coral, dom är ju det sötaste som finns!”
Darla gjorde en gest mot Kyle och Ashlee som sov djupt på sina madrasser.
Ashlee låg tätt intill Kyle och hade i sömnen lindat in fingrarna i hans hår.
Coral tyckte att Kyle såg så fridfull ut.
Han måste ha haft en bra natt, utan oro, precis som jag, tänkte Coral.
Lugna, trygga nätter var sällsynta för syskonen.
Coral suckade.
Jag vill inte gå hem imorgon...! tänkte hon.
”Vad suckar du för? Oroar du dig redan för läxförhöret vi ska ha på fredag?” skojade Darla.
Coral skrattade och skakade på huvudet. Hon var glad att hon slapp förklara sig och trassla in sig i någon konstig lögn. Och i nästa sekund vaknade, som tur var, Ashlee och Kyle.
”Godmorgon sömntutor!” log Coral.
Ashlee sträckte på sig och satte sig upp.
”Godmorgon.” gäspade hon.
”Sovit gott?” frågade Darla.
Ashlee nickade.
Darla satte sig intill Kyle.
”Och du då, har du inte riktigt vaknat än?”
”Nä, jag sover.” sa Kyle.
”Upp nu,” skrattade Darla. ”annars tar jag kort på dig.”
Kyle satte sig upp.
”Du skulle bara våga.”
”Ja, det vågar jag.” sa Darla. ”Jag tänkte faktiskt ta kort på er förut, när ni sov, för ni var så söta.”
Ashlee fnissade.
Kyle skakade på huvudet.
”Du är knasig, Darla.”
”Sötnos, vill du ha en puss av din knasiga kompis?” frågade Darla och strök luggen ur Kyles ögon.
”Nej,” fnissade Kyle. ”din knasighet kanske smittar av sig.”
Darla låtsades se förnärmad ut.
”Coral, får jag brotta ner din gulliga, kaxiga lillebror?”
Coral skrattade.
”Ja, det får du.”
”Jag hjälper till!” sa Ashlee.
*

Aska - Del 3

*
”Jag var också dum.” sa Ashlee när hon hade lugnat ner sig. ”Om jag inte hade umgåtts med kompisarna från Mudwater hade vi aldrig kastat ägg på hus och då hade aldrig folk blivit arga och hämnats.”
”Kasta ägg på hus är dumt.” sa Matthew. ”Men du kunde ju aldrig veta att det skulle sluta så illa!”
”Jag ska aldrig fira Halloween mer.” sa Ashlee.
Hon såg ett lekfullt leende i sin fars ansikte och en glimt i hans ögon.
”Vad synd... då får du inte se din farsgubbe utklädd som en fåntratt nästa år.”
Ashlee himlade sig och skakade på huvudet.
”Du är knäpp, pappa.”
”Är jag inte det minsta rolig?”
Ashlee skakade på huvudet.
”Jo... lite rolig är jag väl?” log Matthew.
”Nej...” mumlade Ashlee.
”Men jag kan väl få dig att skratta lite åtminstone...?”
Matthew började kittla sin dotter.
Ashlee fnittrade och försökte vrida sig ur sin fars grepp.
”Det där är fusk pappa!”
Kevin kom springade. 6-åringen var klädd i sin Batman-dräkt och var på strålande glatt humör.
”Yay! Jag vill också kittla Ash!” ropade han.

Selma Hayden njöt av att se sin familj glad.
Hon var särskilt glad över att se sin man och dotter vara sams igen.
”Mamma! Hjälp till!” ropade Ashlee och Kevin. ”Hjälp oss att kittla pappa!”
”Selma, hjälp mig! Dom anfaller!” ropade Matthew.
Ashlee och Kevin skrek av skratt.
*

Aska - Del 2

*
Matthew fortsatte att ropa dotterns namn.
Då hördes en litet plask. En sten som landade i floden.
Sedan såg han flickungen. Hon satt lutad mot ett träd och kastade sten i vattnet.
Matthew gick dit och sträckte ut en hand mot henne.
”Ska vi ta en liten promenad?” frågade han. ”Och prata lite?”
Ashlee nickade.
Hon tog hans hand och lät honom dra upp henne.

De promenerade till parken.
Ashlees mamma Selma och lillebror Kevin skulle också komma till parken och tillsammans skulle de äta lunch.
Matthew satte upp Ashlee på ett av borden och såg henne i ögonen.
”Du förstår väl att vi inte vill bo i ett hus utan dig?”
”Men jag är bara problem! Det var var mitt fel att huset brann!” sa Ashlee. ”Det sa du själv!”
Det dåliga samvetet gnagde i Matthew igen.
”Jag vet att jag skrek åt dig förra veckan. Förlåt mig, älskling. Jag var så arg och upprörd. Och rädd. Och när man är det händer det att man vräker ur sig en massa dumheter.”
”Vi har ingenting kvar...” mumlade Ashlee.
”Har du glömt att vi har massor med saker i magasin?”
”Va?” Ashlee såg på sin far. ”Magasin?”
”Ja, vi magasinerade ju en massa saker för att vi skulle renovera huset. Hade du glömt det?”
Ashlee nickade.
”Så vi förlorade egentligen inget värdefullt." Matthew log. "Inget som som vi inte kan ersätta i alla fall.”
”Men... foton... baby-saker och sånt...?” frågade Ashlee.
”Magasinerat.”
Ashlee började gråta.
”Jag trodde allt var borta!”
Matthew lyfte upp flickan i famnen.
”Min lilla älskling... hade du verkligen glömt bort magasinet?”
”Ja!” ylade Ashlee av gråt.
”Oj, vad tokigt det kan bli.” sa Matthew. Han kramade sin dotter. ”Förlåt att jag blev så arg på dig på Halloween, hjärtat. Din farsgubbe blir rasande arg ibland och ibland tänker jag inte på hur mycket jag sårar folk. Kan du förlåta din gamle far?”
Ashlee svarade med att krama sin pappa hårt.

Aska - Del 3

* 

Aska - Del 1

SkrivPuff-utmaning 2010:106 - 16 april: Skriv om aska 
+ fortsättning på Minneslappen

Blue Creek. November 2008

”Inte mycket kvar av det här huset.”
En av männen som hade hjälpt till att riva resterna av det nedbrunna huset torkade svetten ur pannan.
”Ska ni bygga upp det igen?”
Matthew Hayden skakade på huvudet.
”Nej, vi ska köpa ett nytt hus.”
Han såg på sin dotter som stod en bit därifrån. Hon höll något i famnen, deras brevlåda.
Matthew suckade och gick fram till flickan.
”Vad ska du göra med brevlådan, Ashlee?”
13-åringen såg upp på honom. Tårar hängde i hennes långa, mörka ögonfransar.
”Den är allt som finns kvar...” mumlade hon.
”Vi köper en ny brevlåda.” sa hennes pappa. ”Den där är så vandaliserad nu.”
”Då har vi inget kvar av det här huset.” sa Ashlee.
Hon blinkade och tårarna lossnade från ögonfransarna, de rann stilla ner över flickans kinder som hade kvar lite av sina svaga sommarfräknar.
”Köp ett hus som ni kan bo i utan mig!” snyftade flickan. ”Då slipper ni alla problem...”
Det gjorde ont i Matthew att höra sådana ord från dottern. Sorg och dåligt samvete skavde i honom.
”Älskling...”
Han torkade bort tårarna och såg att hon hade spår av aska i ansiktet.
Hon måste ha varit vid huset, det lilla som fanns kvar av det...
Ashlee kved och snyftade.
Matthew drog henne intill sig, ville krama och trösta henne.
Matthew och Ashlee hade alltid haft en fin relation och flickan brukade ofta komma till sin pappa och söka tröst.
Men nu var flickans tunna kropp stel och verkade inte alls bli tröstad.
Ashlee släppte brevlådan, sedan slet hon sig ur sin fars famn och rusade därifrån.
Hon sprang mot floden.
”Fan...!” utbrast Matthew.
Han ville inte att hon skulle springa iväg nu när hon var så upprörd - framförallt inte ner till den farliga floden.
Han sprang efter henne.

Han såg henne ingenstans vid floden och hon svarade inte när han ropade hennes namn.
Nu började han bli riktigt orolig...
Var kunde hon vara?

Aska - Del 2

Anfall – del 8

*
”Det är nästan lite synd om Kyle...” sa Darla till Coral. ”Inte lätt för honom att vara ensam med en massa tjejer.”
”Nej.” sa Coral. ”Verkligen inte.”
Tjejerna fnissade.
”Kan ingen ta bort den här lilla galningen från mig?” bad Kyle.
”Nej, du får klara dig själv.” sa Darla.
”Kyle, du försvarar dig ju inte ens...” retades Ashlee.
”Det är nog inte så lätt när du håller på, Ash!” skrattade Darla.
Ashlee skrattade. Hon klev av Kyles ben.
”Nu ska jag skona dig för en liten stund.”
Hon klappade honom på huvudet och pussade honom på näsan.
”Det var ju snällt.” log Kyle. ”Vet du Ashie, du är lite för kaxig för ditt eget bästa.”
Ashlee log och nickade stolt.
”Jag vet. Det är min natur.”
”Det är min natur.” härmade Kyle. ”Jag ska ge dig för natur.”
Han brottade ner en fnissande Ashlee.
”Vet du vad, Ash,” flinade Kyle. ”det här ska bli min favorit-hobby också.”
”Jag är inte kittlig!” pep Ashlee av skratt.
”Inte...?” Kyle skrattade. ”Hur är det du brukar säga till mig, Ashie...? 'Du är söt, men du ljuger som en kratta'...”
*

Anfall – del 7

*
”Det ska bli så jäkla skönt att få sova ut en lördag – utan att lillbrorsan väcker mig klockan åtta!” sa Ashlee när de gick och lade sig.
”Jag kan väcka dig klockan åtta imorgon bitti om du vill.” flinade Kyle.
”Gör du det kan jag inte hållas ansvarig för mina handlingar.” sa Ashlee.
Kyle skrattade.
”Ashlee Hayden, är det där ett hot?”
Ashlee skakade skrattade på huvudet.
”Kyle Collins, det är ett löfte.”
Ashlee kröp närmare Kyle och brottade ner honom.
”Nej, Ashlee, du får inte...” började Kyle.
”Joho då, det får jag visst.” sa Ashlee busigt.
Hon satte sig på Kyles ben.
”Ash, du älskar det här, va?” frågade Kyle, samtidigt som han nästan kiknade av skratt och försökte komma undan hennes attacker.
”Jaaa!” sa Ashlee lyckligt. ”Kittla dig är min favorit-hobby!”
”Ja, jag märker det!” fick Kyle fram mellan skratt-attackerna.
*

Anfall – del 6

*
Kyle såg ut att fundera på något. Han såg på tjejerna.
”Ni får inte kittla mig ikväll.”
Ashlee låtsades bli jättebesviken.
”Så vi ska inte få göra någonting roligt ikväll alltså...?”
Hon plutade truligt med underläppen.
”Aww... lilla Ashie...”
Kyle drog in Ashlee i sin famn. Han såg på henne och log.
”Du... om jag inte minns fel så är du också ganska... kittlig, eller hur, Ashie...?”
Ashlee skakade fnittrade på huvudet och försökte dra sig ur Kyles famn, men han föll fast henne.
”Ni är så söta tillsammans!” sa Darla. ”Jag måste hämta min kamera.”

”Nej Darla... inga kort...” protesterade Kyle när Darla kom med sin kamera.
Han slutade kittla Ashlee och gömde ansiktet i armarna.
Darla skrattade.
”Jo, Kyle, du som är så söt måste vara med på bild.”
”Just det, lyssna på Darla!” sa Ashlee.
”Titta in i kameran nu, Kyle.” log Darla.
Kyle skakade på huvudet.
”Jag kan få honom att titta upp.” sa Ashlee ivrigt.
Hon kittlade Kyle och precis när han protesterade och tittade upp tog Darla en bild.
”Tack så mycket, Ash.” log Kyle.
”Du blir ju jättefin på bild.” sa Darla och strök Kyle över håret.
Kyle skakade på huvudet.
"Jo det blir du!"
Darla skrattade och pussade Kyle på näsan.
”Vet ni vad, nu tar vi en på oss allihop.”
Darla ställde in självutlösaren på digitalkameran och sedan kurade de ihop sig och såg in i kameran.
”Den här ska skrivas ut och ramas in!” sa Darla när de såg på bilden i kamerans display.
”Definitivt!” instämde Coral.
*

Anfall – del 5

*
”Fredag och föräldrafritt.” sa Darla när Coral, Kyle och Ashlee kom hem till henne sent på fredagseftermiddagen. ”Kan det bli bättre?”
”Fridays rock!” jublade Ashlee.
Darla, Coral och Kyle skrattade.
”Hur mår du nu, Ash?” frågade Darla.
”Jag mår bra.” svarade Ashlee. ”Det var ingen fara med mig, jag svimmade lite bara.”
Kyle såg lite klentrogen ut, så Ashlee lade armen om honom och log.
”Jag mår bra, Kyle. Det är säkert.”
”Okej.” Kyle log. ”Jag får väl tro på dig då.”
”Bäst för dig det.” sa Ashlee kramade om Kyle.

”Hur känns det att vara ensam med tre tjejer då, Kyle?” frågade Darla senare på kvällen.
”Jag får väl försöka stå ut.” flinade Kyle och suckade lite nonchalant.
”Du är lite kaxig du va?” skrattade Darla.
”Mmmm.” sa Kyle förnöjt.
”Bara för det ska du få en kram.”
Darla gick fram till Kyle och höll om honom.
Kyle såg lite generad ut.
”Varför ska tjejer kramas hela tiden?” frågade han.
”För att du är så söt och kramvänlig, lilla älskling.” sa Darla.
”Just det!” sa Ashlee. Hon höll också om Kyle.
Kyle såg på Coral.
”Jag antar att du inte kommer att rädda mig, syrran...?”
Coral log och skakade på huvudet.
”Inte så mycket.”
”Kyle, ikväll är du ensam med alla läskiga tjejer.” sa Ashlee med hes häx-röst.
”Åh toppen...” sa Kyle.
Men han skrattade.
*

Anfall – del 4

Fredag eftermiddag.

”Får jag gå till Darla ikväll – och sova över, tills på söndag? Kyle och Coral ska också dit.”
Ashlee såg hoppfullt på sina föräldrar.
”Jag vet inte, Ashlee...” sa hennes mamma tveksamt. ”Du borde nog vara hemma och vila ikväll.”
Ashlee himlade sig och suckade.
”Men jag har vilat hela dagen...”
”Ja, men du svimmade förut, raring.” sa hennes pappa.
”Jag mår bra nu. Jag lovar!”
Ashlee gav sina föräldrar en bedjande ledsen-hundvalp-blick.
”Snälla...?”
Matthew och Selma Hayden började skratta.
”Okej," log Selma. "du får väl sova hos Darla i helgen då.”
Ashlee sken upp.
”Tack mamma! Du är bäst!”
”Men du tar det lugnt och är inte upp för sent.” sa hennes pappa.
Ashlee log busigt.
”Ska jag vara vild och vara uppe hela natten..?”
Matthew Hayden låtsades sucka trött.
”Ja, precis, älskling. Ska jag skjutsa dig till Darla?”
Ashlee skakade på huvudet.
”Nej tack, det behöver du inte, jag går dit tillsammans med Kyle och Coral.”

En halvtimme senare var Ashlee redo att ge sig iväg.
Hennes mamma kramade henne.
”Ha det så kul. Och ta det lugnt.”
Ashlee log och gjorde tummen upp.
”Just det, syrran,” flinade Kevin. ”inte pussas med Kyle för mycket...”
Ashlee räckte ut tungan åt sin lillebror.
Kevin bara fnissade åt sitt lilla skämt.
”Ni pussas säkert jättemycket! Jag ska spionera på er när ni är här.”
”Inte retas med din syster!” ropade Matthew från vardagsrummet.
”Men hon är ju kär i Kyle!” hävdade Kevin.
”Du ska få igen när jag kommer hem!” varnade Ashlee. ”Jag ska limma fast dig i skorstenen och mata dig med grodlår.”
”Yeah, right.” flinade Kevin.
Men han gömde sig för säkerhets skull bakom mamma.
”Nu ska jag gå.” sa Ashlee glatt. ”Hej då!”
Hon hivade upp sin väska på ryggen och gick lyckligt iväg för att möta Kyle och Coral.
*

Anfall – del 3

*
När Ashlee och hennes pappa försvunnit kom Coral fram till Kyle.
”Hej brorsan. Vem vinkar du till?”
”Ashlee. Hon svimmade förut, så Mister Hayden kom och hämtade henne.”
”Svimmade hon? Är hon sjuk?” Coral lät orolig.
”Hon sa att det var bieffekter från hennes medicin.” sa Kyle.
”Stackars Ashlee.” suckade Coral sorgset.
Kyle nickade.
”Mmmm... Vart är du på väg förresten?”
”Jag tänkte kolla att du sköter dig på lektionen.” skojade Coral.
Kyle skrattade.
”Kul syrran.”
”Nej då, jag ska hämta en grej i bildsalen.”
”Vaddå?” undrade Kyle.
”Var inte så nyfiken.” Coral log mot sin lillebror och rufsade om hans hår. ”Gå in och lek med siffror istället.”
”Yes ma'am.”
Kyle gjorde en liten honnör och gick in i klassrummet.

Resten av mattelektionen var rolig, men Kyles tankar sökte sig ändå hela tiden till Ashlee.
Han kunde inte sluta oroa sig för henne.
Så fort skolan var slut för dagen skulle han gå hem till henne och se hur det var med henne.

Kyle ryckte kittligt till när Shirley, som var en av hans bänkkamrater, petade honom i sidan.
Han såg på Shirley.
"Vad...?" fnissade han.
”Vad tänker du på?” log Shirley.
Kyle kände hur han rodnade.
”Eh... jag tänker på om nian ska vara i den här rutan eller inte...” mumlade han och pekade uppe i hörnet på sitt sifferpussel.
Shirley skrattade.
”Säkert, Kyle.” Hon rufsade om hans hår. ”Du är för söt!”
*

Anfall – del 2

Del 1 = SkrivPuff: Utmaning 2010:101 - 11 april
*
En halvtimme senare kom Ashlees pappa och hämtade henne.
”Måste du gå hem?” frågade Max. ”Är du sjuk?”
”Nej då, men jag måste hem och vila lite.” sa Ashlee lugnt. ”Jag kan nog komma tillbaka imorgon.”
Kyle följde med Ashlee ut till hennes skåp.
”Ta hand om dig och vila ordentligt.” sa han.
Ashlee slog armarna om honom och höll fast honom i en kram.
Kyle kände hur hennes hjärta slog snabbare än vanligt.
”Ingen fara.” mumlade Ashlee lågmält. ”Det är bara dumma bieffekter.”
Kyle tänkte efter i ett par sekunder, sedan mindes han burken som fallit ur Ashlees ryggsäck på fredagen.
”Åh... jag förstår.” viskade han.
”Jag hatar dom!” sa Ashlee.
”Mmmm... men du blir väl bättre av dom?” frågade Kyle.
Ashlee ryckte på axlarna.
”Jag vet inte... känns inte så.”
Ashlee tog på sig jackan och gjorde sig redo att följa med sin pappa hem.
Mrs. Rice ropade in Kyle i klassrummet igen.
Ashlee slog armarna om Kyle igen.
Hennes pappa småskrattade och drog loss Ashlee från Kyle.
”Ashlee, älskling, låt Kyle gå in till lektionen igen nu. Ni ses ju igen imorgon.”
”Ett litet anfall av seprationsångest bara.” sa Ashlee i en överdrivet dramatisk ton och vinkade. ”Farväl...”
Kyle skrattade och vinkade tillbaka.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:101 - 11 april

Skriv om anfall.
*
Anfall – del 1

Dubbeltimme i matte på måndagsmorgonen var inte något eleverna på Blue Creek High School precis längtade efter.
Men nu slapp de i alla fall Mr. Carlisle. Matteläraren som slagit Ashlee var nu avstängd från sin tjänst och skulle med all sannolikhet få sparken.

Mrs. Rice lät nu eleverna skapa sina egna sifferpussel som de sedan skulle låta klasskamraterna få lösa.
Ashlee var på väg att hämta en svart tuschpenna att rita rutor till sina sifferpussel med, när hon plötsligt föll ihop på golvet och blev liggande.
”Ashlee!” Kyle rusade fram till henne och satte sig intill henne.
Resten av klassen såg oroligt på Ashlee som låg stilla på golvet.
Mrs. Rice satte sig också intill Ashlee och kände på hennes puls.
”Vad händer?” frågade flera av eleverna.
Oroligt mummel fyllde klassrummet.
”Ingen fara.” lugnade Mrs. Rice eleverna. ”Ashlee har bara svimmat.”
”Är hon död?” frågade Max. När han blev nervös tappade han ibland sin förmåga att ta in vad andra sa.
”Vem är död?” hördes en liten röst nerifrån golvet.
Till allas stora lättnad slog Ashlee upp ögonen och satte sig upp.
”Fan vad du skrämde oss!” sa Max.
”Ja,” sa Ashlee. ”men vem är död?”
Mrs. Rice kunde inte låta bli att skratta.
”Det är ingen som är död, vännen. Det var bara Max som trodde att du dog.”
”Max... det var bara ett svimningsanfall, din dummer.” sa Ashlee med ett litet skratt.
Hon halvsatt nu på golvet och lutade sig mot Kyle.
Kyle höll om henne.
”Är det säkert att du mår bra?” frågade han. Han lät väldigt klentrogen.
”Lite darrig bara.” sa Ashlee.
”Vill du ha något att dricka?” frågade Mrs. Rice.
Ashlee nickade.
”Jag ordnar det!” Max for upp från sin stol och rusade iväg.
Han kom tillbaka en stund senare med en burk Coca-Cola.
”Varför svimmade du?” frågade han.
”Vi tar det en annan gång.” sa Ashlee tyst.
”Okej.” sa Max. ”Fan tjejen, du får inte skrämmas så där! Vi blev livrädda!”
Max kramade Ashlee.
Ashlee besvarade kramen, sedan snurrade hon runt och satte sig på knä mittemot Kyle.
”Du ser fortfarande orolig ut, Kyle. Du tänker väl inte också svimma va?”
Kyle log.
”Nej, jag tror inte det.”
”Bra!” Ashlee log och kramade Kyle också.
*

Karaktärerna om sig själva 15: Melwin

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)


Namn: Melwin Ekdahl
Smeknamn:
Ålder: 5, snart 6 år
Födelsedag: 6 maj 2004
Hårfärg: Blond
Ögonfärg: Blå
Bor: I ett stort hus som är högt

Favoriter:
Mat: 
Spagetti med köttfärssås (med ketchup på), Köttbullar och makaroner (med ketchup på), 
raggmunk med lingonsylt, sån där lite tjock pannkaka med saftsås
Dryck: Saft, sockerdricka, mjölk
Sport: Fotboll och cykla
Ämne i skolan: Har inte börjat skolan än

Går i kyrkan: Lite

Hatar/ogillar:
Äcklig mat, när barnen på dagis är dumma, när människor skriker

Älskar/gillar:
Godis, gosedjur, Colette
och mamma, pappa och Limpan (Linus) och Leni såklart!!
Och Lilla O för hon är en gullig bebis!
*

Karaktärerna om sig själva 14: Noel

*
Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)


Namn: Noel Ekdahl
Smeknamn: Nonno
Ålder: fyller 6 år i maj
Födelsedag: 6 maj 2004
Hårfärg: Blond
Ögonfärg: Blå
Bor: I ett höghus med många trappor

Favoriter:
Mat: Köttbullar och makaroner med ketchup, pannkaka, raggmunk,
spagetti med köttfärssås
Dryck: Röd saft, sockerdricka
Sport: Fotboll och ishockey
Ämne i skolan: Har inte börjat skolan än

Går i kyrkan: Kanske ibland

Hatar/ogillar:
Äcklig mat, när barnen på dagis är dumma, när vuxna skriker

Älskar/gillar:
Godis, paket, mamma och pappa och mina syskon
*

Besök i mörkret - del 2

*
Nej, Abbie, skärp dig nu! sa jag tyst till mig själv. Det är klart att det är Michael!
Och det var det. Han bar på en stor bag, en ryggsäck och flera kassar med inslagna paket.
Mika kastade sig i hans famn.
”Det är faktiskt inte jul förrän om fyra dagar, morbror Michael.” sa hon.
Michael flinade.
”Nej, jag vet, men det var ju det enda sättet att bli insläppt här.”
Han ställde sin packning i hallen. Sedan lyfte han upp Mika och kramade henne, sedan gav han mig en kram.
”Hur är det syrran? Sett gamla spöken?”
Den humoristiska tonen i Michaels röst var borta.
Han förstod varför jag hade tvekat att öppna dörren.
”Shhh.” viskade jag. ”Vi tar det sen.”
Jag nickade menande mot Mika.
”Okej.” sa Michael. Sedan log han igen. ”Finns nåt käk i det här gamla huset? Jag är vrålhungrig.”
Mika nickade.
”Vi ska göra smörgåsar innan allt i kylskåpet blir förstört! Kom, Morbror Michael!”
Hon drog ivrigt med sig sin morbror ut i köket.
Jag låste snabbt alla lås och reglar på ytterdörren, sedan följde jag med min bror och min dotter ut till köket.
*

Besök i mörkret

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

December, 2009

”Börja” #26. 

Jag tände levande ljus och lyktor i fönstren. Det var strömavbrott för tredje gången på en vecka och där ute i mörkret föll snöflingor stora som dasslock. 

Då bultade det på dörren.

”Jag öppnar!”
7-åriga Mika sprang mot ytterdörren.
”Nej!”
Jag rusade fram och tog tag i hennes arm.
Min dotter såg oförstående på mig.
”Vad är det mamma, varför är du så rädd?”
”Du får inte öppna dörren, Mika. Det kan stå en främling därute.”
Mika höjde avväpnande händerna.
”Okej, okej, don't have a hissyfit. Jag ska aldrig öppna dörren.”
”Bra.” Jag log mot min lilla tjej. ”Förlåt att jag skrek åt dig älskling, men ibland blir jag så orolig.”
”Det är okej mamma.” Mika log och kramade mig. ”Du behöver inte bli så orolig.”
Det bultade på dörren igen.
”Hallå? Det är Tomten! Får jag komma in eller ska jag stå här och frysa rumpan av mig?”
Jag skrattade och drog en lättnadens suck när jag hörde att rösten därute inte tillhörde någon ondsint främling.
Mika fnissade och jublade.
”Det är Morbror Michael! Får jag öppna dörren nu då, mamma?”
”Ja, nu kan du öppna dörren.”
I samma sekund som Mika vred om dörrknoppen fick jag en sådan där obehaglig känsla…
Tänk om det inte var min bror som stod därute utan…
*

Glöd – del 18

*

”Nu går vi och äter en cheeseburger och skålar i Coca-Cola.” sa Max.
”Vad ska vi skåla för då?” frågade Ashlee.
”Att Mister Carlisle kanske får sluta som lärare!” sa Max. ”Nästa vecka får vi veta vad skolan beslutar.”
”Det är bra att han slutar,” sa Ashlee. ”men jag vill inte prata om honom mer idag. Vi skålar för vår vänskap istället.”
Hon såg på sina vänner.
”Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er.”
Hon gav Kyle en särskilt öm blick och när de gick ut från skolan tog hon hans hand i sin.
”Vad söta ni är tillsammans!” sa Max förtjust.
Ashlee gav Max en slängkyss.
Sedan såg hon på Kyle igen.
”Jag menar det Kyle; jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er.”
Kyle lade armen om Ashlees axlar.
”Jag vet inte heller vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er.”
Ashlee gav Kyle en hård kram.
”Kyle, du är bäst! Vet du det?”
”Nej.” log Kyle.
Ashlee log. Han såg så gulligt blyg ut.
”Men det är du i alla fall.”
Ashlee kysste honom på kinden.
”Den 'bästaste' killen på jorden är du!”
*

Glöd – del 17

*

När hon bara hade tre trappsteg kvar i entréhallens stora trappa stannade Ashlee till. Hon satte sig och hämtade andan.
Hon kände på kinden där matteläraren hade slagit henne. Området var varmt och ömmade.
Gubbjävel... muttrade Ashlee för sig själv. Jag hoppas du ramlar ner i nåt hål och ruttnar!
Då hörde hon Kyles röst:
”Ashie!”
Ashlee tittade upp och fick syn på Kyle, Coral, Max, Chris och Darla vid toppen av trappan.
”Ska inte ni ha lektion?”
”Nej, det är lunchdags nu.” sa Coral.
”Vill du följa med oss och ta en hamburgare?” frågade Chris.
Ashlee log och nickade.
Hon reste sig och klev ned för de sista trappstegen.
När hon gjort det, klev hon upp tre steg igen, vände och gick ner. Hon räknade noga varje steg.
Sedan upprepade hon proceduren.
När hon var på väg att göra det en tredje gång lyfte Chris ner henne.
”Nej Ashlee... vi ska faktiskt äta lunch idag.” skrattade han.
Han höll henne fast henne med sina starka armar och snurrade runt med henne.
Ashlee fnissade.
Hon var så tacksam för att hennes vänner kunde hantera hennes tvångstankar och tics med så mycket förståelse och humor. Då skämdes hon inte för det, utan glömde nästan bort att hon hade OCD och TS.
Chris släppte ner Ashlee och gav henne en kram.
*

Glöd – del 16

*

Rektorn kikade ut från sitt rum.
”Oj! Vilken folksamling det var här då! Vad har hänt?”
Eleverna började prata i munnen på varandra, snabbt och med upprörda röster.
Mrs. Rice lugnade ner dem.
”Låt Ashlee berätta vad som hände.”
Mrs. Rice ledde mjukt in Ashlee på rektorns rum.
Idrottsläraren, Mr. Carlisle, Kyle och Max följde efter.
Rektorn såg på Ashlee.
”Vad har hänt, vännen?”
”Mister Carlisle slog mig.” mumlade Ashlee, knappt hörbart.
Rektorn såg på flickan.
”Hörde jag rätt...? Sa du att han slog dig?!"
Ashlee nickade.
"Men Herregud! Får jag se på dig?”
Rektorn undersökte flickans kind.
”Lilla vän...”
Nu orkade inte Ashlee med mer uppmärksamhet. Hon knuffade sig förbi lärarna och sina klasskamrater och sprang ifrån dem.
Hon sprang till sitt skåp och slet ut sin jacka och ryggsäck.
Hon hade fått nog av skolan för idag.
*

Solsken, korv & praliner

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #30.
En grillad med bröd och gurkmajonnäs, bad jag och i samma
stund nös han, rakt ut, över korvar och tillbehör.
Ska bli, snörvlade han.

”Mmm trevligt... extra allt.” muttrade jag.
Emilia rynkade på näsan och fnissade.
”Äckligt...!” viskade hon.
”Eller hur!” sa jag. ”Du mannen, jag tar ingen korv.”
Korvgubben såg snopen ut när Emilia och jag sprang därifrån.
”Merde...!” flämtade jag. ”Snorkorv liksom!”
”Fräscht, Dante!” tjöt Emilia. ”Slemmigt – men mättande!”
Vi skrattade högt och fick folk att glo på oss. Några såg irriterade ut.
”Små barn ska synas, men inte höras.” sa en gammal tant.
”Men Madame...” sa jag. ”man ska vara glad en sån här dag. Det är fredag och solen skiner. Le soleil! Härligt va!”
”Ja, ja, ja.” muttrade sura damen.
”Gå och köp lite praliner, eller vad damer nu äter," föreslog jag. "så känner ni er lite piggare.”
Damen tittade på mig som om jag var ett UFO.
”Praliner...?”
”Chocolat, Madame, chocolat. Très bon!”
Damen fnös.
Emilia log då sitt allra soligaste leende. Jag svär, mon ami, det kan smälta värsta vulkanen!
”Fredagsmys, damen! Det är jättehärligt!”
Nu, ärade läsare och läsarinna, hände något fantastiskt: damen log faktiskt!
”Jag kanske ska gå och köpa mig några karameller.” sa hon.
Emilia och jag gjorde tummen upp och sprang skrattande vidare.
*

Glöd – del 15

*

På väg till rektorn mötte de Coral och Darla.
”Vart är ni på väg?” frågade Darla häpet.
”Till rektorn.” sa Max. ”Mr. Carlisle slog till Ashlee och nu ska han få sina fiskar varma!”
Coral och Darla stirrade på Max.
”Han gjorde vad...?” utbrast Coral.
”Han gav Ash värsta örfilen!” sa Chris. ”Kolla på henne!”
”Vilket jävla svin!” sa Darla. ”Kom Ash, får jag se på dig?”
Darla såg på Ashlees kind.
”Usch... lilla stackare... Gör det ont?”
Ashlee nickade.
”Mr. Carlisle kommer säkert att åka ut från den här skolan med öronen före!” sa Chris.
”Ja, det får vi verkligen hoppas.” sa Darla.
”Coach, vad händer med Mister Carlisle nu?” frågade Max.
”Vi polisanmäler honom och så kan Ashlees föräldrar stämma honom.”
”Bra!” sa Max.
Idrottsläraren nickade och log. Sedan vände han sig till Ashlee.
”Ashlee, är mamma eller pappa hemma nu?”
”Pappa är hemma.” svarade Ashlee. ”Han är ledig idag. Men ring honom inte, han kanske sover, han har jobbat så mycket.”
”Han vill nog gärna få reda på vad som har hänt.” sa idrottsläraren.
”Mmm..” sa Ashlee. ”Det vill han nog.”
”Ashlee, du är nog viktigare än en ledig dag för din farsa.” sa Chris.
”Det tror jag också.” log idrottsläraren.
*

Glöd – del 14

*

Idrottsläraren såg på Ashlee.
”Kom, nu ska vi till rektorn och berätta vad som har hänt. Vill någon följa med och agera vittne”
Hela klassen räckte ivrigt upp handen - till och med Brent och Jerry.
Ungdomarna såg fram emot att se sin hatade mattelärare åka dit.
Nu kanske de äntligen skulle bli av med honom!
”Ja vad fan, kom med allihop.” sa idrottsläraren.
Han log lite; stolt över att de ställde upp för Ashlee - för det gjorde nästan hela klassen.

Mr. Carlisle såg både butter och modfälld ut när han, idrottsläraren, Mrs. Rice och hela klassen marscherade iväg till rektorn.
”Dead man walking... Dead man walking...!” sa Max med lite sjungande röst.
Ashlee trampade honom på foten för att få tyst på honom.
*

Glöd – del 13

*

Det blev dödstyst i klassrummet. Eleverna satt bara vid sina bänkar och såg storögda på sina lärare.
”Vad pratar du om?” sa matteläraren, fastän han mycket väl förstod vad hans lärarkollega pratade om.
Idrottsläraren vinkade till sig Ashlee.
Hon kom lite motvilligt in i klassrummet tillsammans med Kyle och ställde sig intill idrottsläraren.
”Jag pratar om det här!” sa idrottsläraren och gjorde en gest mot Ashlees ansikte. "Jag pratar om att du misshandlar dina elever!”
”Hon provocerade mig!” protesterade matteläraren.
”Så då är det rätt att slå henne...?” sa Max.
Han gick fram till Ashlee och lade en arm om henne.
”Vem har slagit vem?” frågade Mrs. Rice som kom just in i klassrummet.
”Mister Carlisle slog Ashlee.” berättade Kyle.
”Hon var uppkäftig, vägrade lyda och hon stod och härmade mig!” sa Mr. Carlisle. ”Och det var inte första gången.”
”Ashlee gör det inte med vilje!” utbrast Mrs. Rice. ”Det är verbala tics, det hör till när man har Tourettes – det vet du!”
”Skitsnack. Flummigt dravel.” mumlade matteläraren, nästan ohörbart.
Idrottsläraren gav Mr. Carlisle en så hätsk blick att matteläraren bleknade och nästan sjönk ihop.
”Shit..." pustade Max. "jag skulle inte vilja möta Coach i en mörk gränd när han har den blicken...
”Hon provocerade mig...” förvarade sig matteläraren.
”Om jag fick för mig att slå alla som provocerade mig skulle jag inte ha tid med annat.” morrade idrottsläraren. ”Du ska inte stå där och tro att du kommer undan med det här!”
*

Glöd – del 12

*

Ashlee och Kyle bestämde sig för att smita in i det lilla grupprummet intill klassrummet, där skulle de få vara ifred.
När de nästan var framme mötte de idrottsläraren. Han såg direkt på Ashlee och Kyle att något var fel och den upprörda stämningen som fortfarande pågick i klassrummet gick inte att undvika ens om man försökte.
”Vad har hänt där inne?” frågade idrottsläraren.
Då fick han syn på den kraftiga rodnaden på Ashlees kind. Han såg också att flickan gråtit, det hängde fortfarande tårar i hennes mörka ögonfransar.
”Vad har hänt, vännen?” frågade han. ”Har du fått en smäll av någon?”
Ashlee bara nickade.
Idrottsläraren lyfte upp Ashlees haka och såg henne i ögonen.
”Vem har slagit dig, vännen?”
Ashlee svalde ner en klump i halsen.
”Mister Carlisle.” svarade hon till slut.
”Vad är du säger...?!”
Idrottsläraren blev mörk i ögonen.
”Han slog henne hårt!” sa Kyle.
Läraren nickade. Han såg på Ashlees kind igen.
”Jag ser det.”
Kyle berättade vad som hänt i klassrummet.
”Hon kunde inte hjälpa det.”
”Han tyckte att jag provocerade honom.” mumlade Ashlee.
Idrottsläraren skakade ilsket på huvudet och rusade in i klassrummet.
”Vad är du för idiot som ger dig på dina elever?!”
*

Förnimmelse i mörkret

*

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #10.
När jag klev av bussen insåg jag att jag hade gått av för tidigt.
Det var mörkt och ödsligt.
Jag hade en känsla av att jag inte var ensam.

Jag hörde steg bakom mig och kastade en försiktig blick bakåt.
Jag såg en man i trettioårsåldern. Det fanns något i hans blick som fick min mage att knyta sig.
Nu gällde det att koma härifrån så fort som möjligt!
Jag gick lite fortare, det gjorde även min förföljare.
Snabbt gick jag över till andra sidan gatan. Men snart hörde jag stegen efter mig igen.
Oro bubblade i magen och i mitt huvud snurrade olika scenarion.
Vad som skulle hända när han fick tag i mig ville jag inte ens tänka på.
Han var alldeles nära nu. Om han sträckte ut handen skulle han kunna grabba tag i mig.
Med bultande hjärta och andan i halsen småsprang jag.
Nu var jag vid bron, snart inne i stan. Jag kunde slinka in en affär eller på en restaurang och söka skydd.
Då sprang jag in i någon. Jag skrek till och backade undan.

”Sophie, lugn, det är bara jag.”
Den lugna rösten var så bekant. Mjuk och trygg.
Lättad över att det inte var någon kumpan till förföljaren såg jag upp på killen. Sedan gav jag ifrån mig ännu ett litet skrik.
Men denna gången var ett lyckoskrik.
”Jack!”
”Det är jag det.” sa han och log. Han gav mig en kram. ”Kul att se dig igen, Sophie! Skrämde jag dig?”
”Va? Nej, men jag blev förföljd av en skum typ...”
Jag hörde hur min röst darrade.
”Åh Jack! Vilken tur att det var du!”
Jag kramade min barndomsvän länge.
”Men Sophie... du skakar ju...” sa Jack. ”Vet du vad, vi går och äter en bit mat, så får du värma dig. Och så kan vi snacka lite.”
Jag såg på honom. Han var precis lika snygg som jag mindes honom. Och nu kände jag hur mycket jag hade saknat honom.
”Det låter som en utmärkt plan.” log jag.
Han log tillbaka.
Vi gick in mot stan.
”Men nu måste du berätta vad du gör i stan, Jackie Cooper – du har ju inte varit hemma på flera år!”
”Lång historia.” sa Jack. ”Men jag ska berätta, när vi har fått lite mat i oss.”

Jag var så nyfiken! Jag ville höra allt om vad mitt livs kärlek hade haft för sig sedan han flyttade från stan.
*

Glöd – del 11

*

Kyle hittade Ashlee ute på skolgården några minuter senare.
Hon satt uppe på en låg stenmur med knäna uppdragna till hakan och armarna om benen.
Kyle satte sig bredvid henne.
”Hej. Blir du inte kall?”
Ashlee ryckte på axlarna.
Kyle tog av sig sin tunna flanellskjorta som han bar ovanpå sin T-shirt och hängde den om Ashlees axlar.
”Det blev lite för mycket där inne.” sa Ashlee.
Hennes gröna ögon var fulla med tårar. Det var bara en tidsfråga innan de skulle svämma över.
”Åh Ashlee...”
Kyle drog Ashlee intill sig och höll om henne. Då kände han att hon började skaka av gråt.
”Jag är ett freak!” grät hon.
”Det är du inte alls!” sa Kyle och kramade henne hårdare. ”Alla som säger så om dig snackar skit, det vet du, Ashie! Du kan inte hjälpa att du har tics och tvångstankar.”
Ashlee lindade armarna om Kyles hals.
”Jag vill inte gå tillbaka till klassrummet.” snyftade hon.
”Då gör vi inte det.” sa Kyle lugnt. ”Men vi borde åtminstone gå in, du får inte bli kall. Och nu börjar det regna.”
Ashlee torkade tårarna med baksidan av handen.
”Du är så snäll, Kyle.”
Hon kysste honom på kinden.
*

Glöd – del 10

*

Flera minuter senare satt en olycklig Ashlee på sin stol och jobbade med sin mattebok.
Plötsligt började hon dunsa med radergummit i boken igen.
”Nej... inte igen...!” stönade några.
Mr. Carlisles tålamod höll på att ta slut.
”Nu räcker det, Miss Hayden.”
Han ledde henne mot dörren.
”Nu har jag fått nog av dig.”
”Nu har jag fått nog av dig.” ekade Ashlee.
Mr. Carlisle var nu alldeles röd i ansiktet. Han öppnade klassrumsdörren och pekade ut i korridoren med hela handen.
”Ut ur mitt klassrum.”
”Ut ur mitt klassrum.” ekade Ashlee.
Flera av klasskamraterna skrattade.
Mr. Carlisle blev ännu rödare av ilska.
”Ut ur mitt klassrum säger jag!”
”Ut ur mitt klassrum säger jag!” ekade Ashlee lugnt.
SMACK!
Mr. Carlisles hårda, torra handflata landade på Ashlees kind.
En stor, blossande ros trädde fram på Ashlees annars lite bleka hy.

”Vad fan gör du!” skrek Max och rusade fram till Ashlee. ”Det där är barnmisshandel!”
Kyle sprang också fram till Ashlee. Han höll tröstande om henne.
Ashlee stod lugnt och såg upp på Mr. Carlisle med hatfull blick. Det såg ut som hon försökte mörda honom med endast ögonen som vapen.
Kyle tänkte att det var samma sorts blick som Coral kunde ge fadern.
Klasskamraterna var inte lika lugna och behärskade som Ashlee.
”Du är ju inte klok!” tjöt Shirley.
”Vi ska anmäla dig!” sa Julie.
”Vi går till rektorn och berättar allt!” sa Max.

Ashlee rusade plötsligt ut ur klassrummet.
”Ashlee, vart ska du?” ropade Max efter henne, men Ashlee svarade inte.
Max såg olyckligt på sina kamrater.
”Ska vi springa efter, eller vad...?”
Shirley strök lätt Kyle över ryggen.
”Spring efter henne du, Kyle. Hon behöver nog prata med en bra vän nu.”
Kyle nickade och sprang iväg för att leta efter Ashlee.
*