*
"Shit, vilka svåra ord ungarna får!" viskade Max när stavnings-tävlingen hade pågått ett tag. "Dom är ju bara tio-elva år! Och lilla Elle är bara sju...!"
"Men dom är duktiga." sa Darla. "Jag är verkligen imponerad. Jag kunde nog inte stava till Hypothermia när jag var i deras ålder."
"Jag visste nog inte ens vad det var i deras ålder." sa Chris.
Nästa unge, en elvaårig flicka, fick ordet Deficiency (Deficiency = Brist). Hon såg självsäker ut när hon stegade fram till mikrofonen och stavade.
"D-E-F-I-S-H-E-N-S-I. Deficiency."
Hon vände sig om och såg på sina skolkamrater med mallig min.
Juryn såg allvarligt på henne.
"Det var tyvärr fel lilla vän. Du är ute ur tävlingen."
"Vad?" tjöt hon. "Det är omöjligt! Jag stavar aldrig fel!"
Flickans lärare gick fram och ledde ner henne från scenen.
Elle fick gå fram till mikrofonen och stava till samma ord. Hon var så liten att en lärare fick sänka mikrofonen en bra bit.
"Deficiency." sa hon tydligt, för att visa att hon uppfattat vilken ord hon fått. Sedan bokstaverade hon: "D-E-F-I-C-I-E-N-C-Y."
Hon såg på juryn.
"Det är rätt!" sa juryn. "Bravo Elle! Du har vunnit vårens Spelling Bee!"
Publiken jublade.
"Ungen är ett geni!" skrek Max.
Elle tog emot sin trofé och tackade artigt juryn. Hon fick syn på Coral och Kyle som nu stod vid kanten av scenen. Hon sprang fram till dem.
"Grattis Elle!" sa Coral.
"Ja, grattis! Vad duktig du var!" sa Kyle.
"Tack." sa Elle blygt. "Men detta här är sista gången jag tävlar."
"Varför då?" undrade Kyle.
"Det är alla lärare som vill att jag ska tävla. Det tycker väl att det är häftigt att jag kan tävla med dom stora barnen eller nåt... Men jag tycker inte det är så kul och dom bara anmäler mig varje år utan att liksom fråga."
"Du ska göra något du tycker är roligt." sa Kyle. "Något som du bestämmer själv."
"Ja!" sa Elle glatt. Hon lade armarna om Kyles hals. "Du är klok!"
Max knackade Kyle på axeln.
"Du som är så klok kan väl tala om för mig vad det var för färg på ballongen?"
Kyle och Coral skrattade.
"Vilken ballong?" undrade Elle.
"Kom igen nu," envisades Max. "vad var det för färg?"
Ashlee himlade sig.
"Den var grön, okej! Grön!"
"Tack!" sa Max glatt.
Han och Chris gick ut ur aulan.
"Var ballongen grön?" frågade Elle.
Kyle skrattade och skakade på huvudet.
"Ashlee bara hittar på. För att få tyst på Max."
"Jaha." sa Elle. Hon log. "Ashlee är också klok."
*
söndag, januari 24, 2010
Little Spelling Bee
*
"Vad gör alla småungar här?" frågade Max.
"Vem kallar du småunge? Jag är faktiskt elva!" fräste en förbipasserande pojke åt honom.
"De ska ha sin årliga Spelling Bee i vår aula." förklarade Darla.
"Jag glömmer aldrig den sista Spelling Bee jag var med i." sa Max.
"Den för sex år sedan?" sa Chris. "När du inte ens kunde stava till ballong?"
Han kvävde ett litet skratt.
"Jag blev nervös okej?" sa Max. "Jag kom inte på hur det stavades. Sluta skratta Chris!"
"Lite kul var det." sa Chris.
"Särskilt när du frågade vilken färg ballongen hade." sa Ashlee.
"Jag fick aldrig reda på det." sa Max.
Ashlee, Chris, Darla, Coral och Kyle skrattade.
"Seriöst, vad var det för färg på ballongen?" frågade Max.
De andra bara skakade på huvudet och gick mot aulan för att titta på rättstavnings-tävlingen.
Barnen från Blue Creek Elementary School hade samlats utanför aulan.
"Sen när började fyraåringar vara med i stavningstävlingarna?" flinade en kille i Kyles klass och pekade på ett av barnen.
Elle Jenlin vände sig om och spände blicken i killen.
"Jag är sju!" fräste hon.
"Du ser ut som fyra." sa killen.
"Jag är väluppfostrad, så jag ska inte säga vad du ser ut som." svarade Elle.
Hon gick med högt huvud in i aulan.
*
"Vad gör alla småungar här?" frågade Max.
"Vem kallar du småunge? Jag är faktiskt elva!" fräste en förbipasserande pojke åt honom.
"De ska ha sin årliga Spelling Bee i vår aula." förklarade Darla.
"Jag glömmer aldrig den sista Spelling Bee jag var med i." sa Max.
"Den för sex år sedan?" sa Chris. "När du inte ens kunde stava till ballong?"
Han kvävde ett litet skratt.
"Jag blev nervös okej?" sa Max. "Jag kom inte på hur det stavades. Sluta skratta Chris!"
"Lite kul var det." sa Chris.
"Särskilt när du frågade vilken färg ballongen hade." sa Ashlee.
"Jag fick aldrig reda på det." sa Max.
Ashlee, Chris, Darla, Coral och Kyle skrattade.
"Seriöst, vad var det för färg på ballongen?" frågade Max.
De andra bara skakade på huvudet och gick mot aulan för att titta på rättstavnings-tävlingen.
Barnen från Blue Creek Elementary School hade samlats utanför aulan.
"Sen när började fyraåringar vara med i stavningstävlingarna?" flinade en kille i Kyles klass och pekade på ett av barnen.
Elle Jenlin vände sig om och spände blicken i killen.
"Jag är sju!" fräste hon.
"Du ser ut som fyra." sa killen.
"Jag är väluppfostrad, så jag ska inte säga vad du ser ut som." svarade Elle.
Hon gick med högt huvud in i aulan.
*
fredag, januari 22, 2010
En ångestfylld natt - del 3
*
”Oj vad jag kommer vara trött i skolan i morgon.” sa Ryan när de kommit hem och Kate stoppade om honom. Han gäspade.
”Du får stanna hemma i morgon.” sa Kate.
”Är du galen? Vi ska ju repetera fredags-showen i morgon!” protesterade Ryan.
”Du kan inte gå till skolan med feber.” sa David. ”Du är hemma och vilar i morgon, så att du mår bra på tisdag.”
”Okej då.” suckade Ryan.
Han var så trött att han inte orkade protestera mer.
Läkaren hade skickat med medicin för febern och en sömntablett, så att resten av Ryans natt skulle bli rofylld.
Men Ryan vägrade ta sömntabletten.
”Inga mediciner.” sa han.
”Okej, ingen sömntablett.” sa David. ”Men den febernedsättande får du ta.”
Ryan tog mycket motvilligt tabletten. Sedan sjönk han trött ner mot kuddarna i sin säng.
”Försök sova lite nu grabben.” sa David.
”Sitter ni hos mig tills jag har somnat?” bad Ryan. ”Jag vet att jag inte är nån liten unge längre... men…”
”Vi sitter här hos dig.” sa David.
”Ända tills du somnar.” lovade Kate. Hon pussade sin son på den heta pannan.
”Tack.” viskade Ryan.
Han kröp ihop och blundade.
Kate strök honom över håret.
Efter några minuter hade Ryan somnat.
Kate och David satt kvar hos honom en stund och hörde hur han andades.
Hans andetag var nu lugna, djupa.
”Nu sover han nog lugnt resten av natten.” viskade David.
”Det tror jag med.” viskade Kate tillbaka. ”Det hörs att han sover bra nu. Han är trygg.”
David drog sin fru intill sig och kramade henne.
*
”Oj vad jag kommer vara trött i skolan i morgon.” sa Ryan när de kommit hem och Kate stoppade om honom. Han gäspade.
”Du får stanna hemma i morgon.” sa Kate.
”Är du galen? Vi ska ju repetera fredags-showen i morgon!” protesterade Ryan.
”Du kan inte gå till skolan med feber.” sa David. ”Du är hemma och vilar i morgon, så att du mår bra på tisdag.”
”Okej då.” suckade Ryan.
Han var så trött att han inte orkade protestera mer.
Läkaren hade skickat med medicin för febern och en sömntablett, så att resten av Ryans natt skulle bli rofylld.
Men Ryan vägrade ta sömntabletten.
”Inga mediciner.” sa han.
”Okej, ingen sömntablett.” sa David. ”Men den febernedsättande får du ta.”
Ryan tog mycket motvilligt tabletten. Sedan sjönk han trött ner mot kuddarna i sin säng.
”Försök sova lite nu grabben.” sa David.
”Sitter ni hos mig tills jag har somnat?” bad Ryan. ”Jag vet att jag inte är nån liten unge längre... men…”
”Vi sitter här hos dig.” sa David.
”Ända tills du somnar.” lovade Kate. Hon pussade sin son på den heta pannan.
”Tack.” viskade Ryan.
Han kröp ihop och blundade.
Kate strök honom över håret.
Efter några minuter hade Ryan somnat.
Kate och David satt kvar hos honom en stund och hörde hur han andades.
Hans andetag var nu lugna, djupa.
”Nu sover han nog lugnt resten av natten.” viskade David.
”Det tror jag med.” viskade Kate tillbaka. ”Det hörs att han sover bra nu. Han är trygg.”
David drog sin fru intill sig och kramade henne.
*
En ångestfylld natt - del 2
*
”Han kommer väl att klara sig?” grät Kate när en ambulansman lyfte in Ryan på en bår i ambulansen.
”Var inte orolig.” sa ambulansmannen. ”Har han astma?”
”Nej, jag tror inte det.” sa David. ”Vi tror att det är en ångestattack. Han har haft det förut, men aldrig så här allvarligt.”
”Okej.” nickade ambulansmannen. ”Det här ser otäckt ut för er, det förstår jag, men det ska gå bra. Han ska få lite syrgas i ambulansen nu och så får han stanna på sjukhuset en liten stund för observation.”
Efter en stund på sjukhuset vaknade Ryan till. Han satte sig upp och såg sig omkring.
”Varför är jag på sjukhus?” frågade han.
David och Kate hörde en lite anklagande ton i hans röst.
”Du förlorade medvetandet en stund, älskling.” förklarade Kate. Hon strök honom lugnande över ryggen.
”Det var mardrömmen…” sa Ryan. ”Och sen blev det svårt att andas.”
”Du skrämde oss grabben.” sa David. ”Hur mår du nu?”
Ryan kände efter.
”Det känns bättre. Kan vi åka hem nu?”
David log.
”Vi får fråga doktorn.”
Läkaren log mot Ryan och gjorde en kontroll. Han konstaterade att Ryans andning var normal igen.
Han såg på David och Kate.
”Han andas bra igen, men han har feber.”
”Han brukar få det när han har svåra mardrömmar.” sa Kate.
”Men det är inge fara.” sa David. ”Vila och mycket vätska hjälper.”
”Du har kloka föräldrar, pojk.” sa läkaren och log mot Ryan. ”Jag vågar nog skicka hem dig.”
Ryan såg på David och Kate. Blicken var feber-dimmig, men ivrig.
”Kom då, jag får åka hem!”
Han svängde benen över sängkanten.
”Är det säkert att du mår bra nu då?” frågade David.
”Ja,” sa Ryan. ”och nu vill jag hem.”
David och Kate log mot sin son.
”Okej, då åker vi väl hem då.” sa David. ”Jag ska gå och ringa en taxi.”
*
”Han kommer väl att klara sig?” grät Kate när en ambulansman lyfte in Ryan på en bår i ambulansen.
”Var inte orolig.” sa ambulansmannen. ”Har han astma?”
”Nej, jag tror inte det.” sa David. ”Vi tror att det är en ångestattack. Han har haft det förut, men aldrig så här allvarligt.”
”Okej.” nickade ambulansmannen. ”Det här ser otäckt ut för er, det förstår jag, men det ska gå bra. Han ska få lite syrgas i ambulansen nu och så får han stanna på sjukhuset en liten stund för observation.”
Efter en stund på sjukhuset vaknade Ryan till. Han satte sig upp och såg sig omkring.
”Varför är jag på sjukhus?” frågade han.
David och Kate hörde en lite anklagande ton i hans röst.
”Du förlorade medvetandet en stund, älskling.” förklarade Kate. Hon strök honom lugnande över ryggen.
”Det var mardrömmen…” sa Ryan. ”Och sen blev det svårt att andas.”
”Du skrämde oss grabben.” sa David. ”Hur mår du nu?”
Ryan kände efter.
”Det känns bättre. Kan vi åka hem nu?”
David log.
”Vi får fråga doktorn.”
Läkaren log mot Ryan och gjorde en kontroll. Han konstaterade att Ryans andning var normal igen.
Han såg på David och Kate.
”Han andas bra igen, men han har feber.”
”Han brukar få det när han har svåra mardrömmar.” sa Kate.
”Men det är inge fara.” sa David. ”Vila och mycket vätska hjälper.”
”Du har kloka föräldrar, pojk.” sa läkaren och log mot Ryan. ”Jag vågar nog skicka hem dig.”
Ryan såg på David och Kate. Blicken var feber-dimmig, men ivrig.
”Kom då, jag får åka hem!”
Han svängde benen över sängkanten.
”Är det säkert att du mår bra nu då?” frågade David.
”Ja,” sa Ryan. ”och nu vill jag hem.”
David och Kate log mot sin son.
”Okej, då åker vi väl hem då.” sa David. ”Jag ska gå och ringa en taxi.”
*
En ångestfylld natt - del 1
10 januari, 1971.
Det var söndag natt. Ryan sov dåligt. Han hade inte haft mardrömmar om Uncle Walter på flera månader, men den senaste tiden hade de mörka minnena återvänt till hans drömmar.
Ryan rörde sig oroligt i sömnen. Drömmen var så fruktansvärd och den var verklig för Ryan.
Han trasslade in sig i lakanen när han försökte värja sig mot sin farbror.
David, som var på väg ut från badrummet, skulle just gå in i sitt och Kates sovrum när han hörde Ryan skrika hjärtskärande.
Han rusade in till sonen.
Kate som vaknat av skriket kom också rusande.
David tände taklampan och satte sig på sonens säng. Han skakade försiktigt Ryan så att han skulle vakna.
Ryan vaknade med ett ryck. Han spjärnade vilt emot när David höll honom intill sig.
”Lugn lilla gubben, det är bara pappa. Det är ingen fara, du drömde bara.”
Pojken var blek och våt av febrig svett. Han såg på sin far med skrämd blick.
”Det är okej nu. Ingen fara.” tröstade David och kramade Ryan.
Kate satte sig på Ryans andra sida, kramade honom och strök håret ur pannan på honom. Hon kände att han var brännhet av feber.
”Det var bara en dröm älskling.” sa hon mjukt.
”Det kändes som det var på riktigt!” sa Ryan med hes och grötig röst.
Plötsligt började han hyperventilera.
”Ta det lugnt grabben.” sa David lugnande. ”Andas lugnt.”
Men Ryan kunde inte andas lugnt. Han panik-andades allt värre och värre.
”Herregud, David! Han förlorar medvetandet!”
Kate började gråta.
”Ring en ambulans!” skrek David. ”Jag tar med honom ner.”
David bar ner Ryan i vardagsrummet. Det var som att bära en trasdocka.
David pratade med Ryan hela tiden.
”Allt ska bli bra, Ry. Mamma och jag är här och du ska få hjälp.”
Kate kom ner till dem.
”Ambulansen kommer när som helst. Ska vi gå ut och vänta på den?”
David nickade.
De gick ut på framsidan av huset.
Just som Kate stängde ytterdörren hörde de ambulansen.
*
Det var söndag natt. Ryan sov dåligt. Han hade inte haft mardrömmar om Uncle Walter på flera månader, men den senaste tiden hade de mörka minnena återvänt till hans drömmar.
Ryan rörde sig oroligt i sömnen. Drömmen var så fruktansvärd och den var verklig för Ryan.
Han trasslade in sig i lakanen när han försökte värja sig mot sin farbror.
David, som var på väg ut från badrummet, skulle just gå in i sitt och Kates sovrum när han hörde Ryan skrika hjärtskärande.
Han rusade in till sonen.
Kate som vaknat av skriket kom också rusande.
David tände taklampan och satte sig på sonens säng. Han skakade försiktigt Ryan så att han skulle vakna.
Ryan vaknade med ett ryck. Han spjärnade vilt emot när David höll honom intill sig.
”Lugn lilla gubben, det är bara pappa. Det är ingen fara, du drömde bara.”
Pojken var blek och våt av febrig svett. Han såg på sin far med skrämd blick.
”Det är okej nu. Ingen fara.” tröstade David och kramade Ryan.
Kate satte sig på Ryans andra sida, kramade honom och strök håret ur pannan på honom. Hon kände att han var brännhet av feber.
”Det var bara en dröm älskling.” sa hon mjukt.
”Det kändes som det var på riktigt!” sa Ryan med hes och grötig röst.
Plötsligt började han hyperventilera.
”Ta det lugnt grabben.” sa David lugnande. ”Andas lugnt.”
Men Ryan kunde inte andas lugnt. Han panik-andades allt värre och värre.
”Herregud, David! Han förlorar medvetandet!”
Kate började gråta.
”Ring en ambulans!” skrek David. ”Jag tar med honom ner.”
David bar ner Ryan i vardagsrummet. Det var som att bära en trasdocka.
David pratade med Ryan hela tiden.
”Allt ska bli bra, Ry. Mamma och jag är här och du ska få hjälp.”
Kate kom ner till dem.
”Ambulansen kommer när som helst. Ska vi gå ut och vänta på den?”
David nickade.
De gick ut på framsidan av huset.
Just som Kate stängde ytterdörren hörde de ambulansen.
*
onsdag, januari 20, 2010
Ocean Beach Memories #1
*
Ocean Beach. 1960
Fyraårige Ryan kröp upp till sin pappa i soffan.
"Pappa, läs en bok för mig." bad han med sin mjuka röst. "Snälla."
"Inte nu skrutten, klockan är mycket." sa David. "Alla som har gul pyjamas på sig ska gå upp och sova nu."
Ryan tittade ner på sin ljusgula pyjamas.
"Jag har gul pyjamas..."
David låtsades se överraskad ut.
"Nämen! Då är det ju du som ska gå upp och sova."
"En liten stund till vill jag vara uppe." sa Ryan.
"Nej, Ryan, det är sent. Kom nu så går vi upp och lägger dig."
Ryan satt trotsigt kvar i soffan.
"Kom nu." log David. "Jag bär dig till din säng."
Han lyfte upp sin lille son.
"Måste pussa mamma godnatt först!" sa Ryan.
"Okej, spring och pussa mamma godnatt."
David släppte ner Ryan som sprang in till Kate i köket.
"Mamma, du ska få godnatt-puss!"
"Åh, en godnatt-puss av min lille kille har jag längtat efter hela dagen." log Kate.
Hon lyfte upp Ryan och kramade och pussade honom.
"Nä, jag ska pussa dig." sa Ryan. Han gav sin mamma en blöt puss på munnen.
"Tack lilla gubben, sov gott nu."
"Mmm." sa Ryan. "Och jag måste pussa Becka godnatt också!"
"Då går vi upp till hennes rum." sa David och lyfte upp Ryan i sin famn igen.
De gick upp och pussade Rebecca godnatt.
"Så, nu ska du sova." sa David.
"Pappa måste också få puss!" sa Ryan. "Annars är det inte rättvist."
Även David fick sin godnatt-puss. Sedan stoppade han Ryan i säng.
"Kan du sova gott nu då?" sa David och strök Ryan över kinden.
"Ja." sa Ryan.
Men sedan satte han sig tvärt upp i sängen.
"Nej menar jag! Jag behöver ha lite vatten först."
David skrattade.
"Nej, du behöver inte dricka nåt vatten nu. Jag tror du säger så bara för att du vill vara uppe en liten stund till."
Ryan log brett.
"Pappa är smart."
David skrattade ännu mer.
"Ja du, din pappa är smart. Sov nu busunge."
David stoppade om Ryan och pussade på pannan. Sedan släckte han lampan och gick ut ur rummet.
"Jag ska inte sova alls!" ropade Ryan. "Jag ska vara vaken heeeela natten."
"Ja, var det du." log David.
"Det ska jag." sa Ryan bestämt.
Men fem minuter senare sov han djupt, med armen om sin älskade gose-hund.
*
Ocean Beach. 1960
Fyraårige Ryan kröp upp till sin pappa i soffan.
"Pappa, läs en bok för mig." bad han med sin mjuka röst. "Snälla."
"Inte nu skrutten, klockan är mycket." sa David. "Alla som har gul pyjamas på sig ska gå upp och sova nu."
Ryan tittade ner på sin ljusgula pyjamas.
"Jag har gul pyjamas..."
David låtsades se överraskad ut.
"Nämen! Då är det ju du som ska gå upp och sova."
"En liten stund till vill jag vara uppe." sa Ryan.
"Nej, Ryan, det är sent. Kom nu så går vi upp och lägger dig."
Ryan satt trotsigt kvar i soffan.
"Kom nu." log David. "Jag bär dig till din säng."
Han lyfte upp sin lille son.
"Måste pussa mamma godnatt först!" sa Ryan.
"Okej, spring och pussa mamma godnatt."
David släppte ner Ryan som sprang in till Kate i köket.
"Mamma, du ska få godnatt-puss!"
"Åh, en godnatt-puss av min lille kille har jag längtat efter hela dagen." log Kate.
Hon lyfte upp Ryan och kramade och pussade honom.
"Nä, jag ska pussa dig." sa Ryan. Han gav sin mamma en blöt puss på munnen.
"Tack lilla gubben, sov gott nu."
"Mmm." sa Ryan. "Och jag måste pussa Becka godnatt också!"
"Då går vi upp till hennes rum." sa David och lyfte upp Ryan i sin famn igen.
De gick upp och pussade Rebecca godnatt.
"Så, nu ska du sova." sa David.
"Pappa måste också få puss!" sa Ryan. "Annars är det inte rättvist."
Även David fick sin godnatt-puss. Sedan stoppade han Ryan i säng.
"Kan du sova gott nu då?" sa David och strök Ryan över kinden.
"Ja." sa Ryan.
Men sedan satte han sig tvärt upp i sängen.
"Nej menar jag! Jag behöver ha lite vatten först."
David skrattade.
"Nej, du behöver inte dricka nåt vatten nu. Jag tror du säger så bara för att du vill vara uppe en liten stund till."
Ryan log brett.
"Pappa är smart."
David skrattade ännu mer.
"Ja du, din pappa är smart. Sov nu busunge."
David stoppade om Ryan och pussade på pannan. Sedan släckte han lampan och gick ut ur rummet.
"Jag ska inte sova alls!" ropade Ryan. "Jag ska vara vaken heeeela natten."
"Ja, var det du." log David.
"Det ska jag." sa Ryan bestämt.
Men fem minuter senare sov han djupt, med armen om sin älskade gose-hund.
*
Best of Noel & Melwin VIII
*
Noel: Jag kanske skulle ta och köpa ett dragspel...
Linus: Dragspel...? Kan du spela dragspel?
Noel: Det vet jag ju inte förrän jag har skaffat ett!
***
Melwin: Idag vi fick fisk på dagis.
Mamma: Var det gott?
Melwin: Aaaa, men den såg inte ut som fisk. Den var vit och lite mosad - och den hade inga ben inne i sig och ingen päls.
Noel: Fjäll. Fisk har fjäll.
Melwin: Aaa, fjäll. Vårans fisk hade inga fjäll. Han var mumsig och jag togde tre gånger och potatis åsså. Min mage blev jättestor och mätt.
***
Noel: Linus, när du var liten ville du ha en hund.
Linus: Ja.
Noel: Du fick oss istället.
Linus: Mmm...
Noel: Du hade tur. (Paus) Hundar luktar läbbigt när dom är blöta.
***
Noel: Filip på dagis slickade på ett järnstaket idag. Han fastnade med tungan.
Leni: Fy, det måste ha gjort ont. Ni tänker väl aldrig slicka på staket?
Melwin: Näää ald'ig i livet!
Leni: Det är bra det.
Melwin: Jag äter snö istället - det är godare.
*
Noel: Jag kanske skulle ta och köpa ett dragspel...
Linus: Dragspel...? Kan du spela dragspel?
Noel: Det vet jag ju inte förrän jag har skaffat ett!
***
Melwin: Idag vi fick fisk på dagis.
Mamma: Var det gott?
Melwin: Aaaa, men den såg inte ut som fisk. Den var vit och lite mosad - och den hade inga ben inne i sig och ingen päls.
Noel: Fjäll. Fisk har fjäll.
Melwin: Aaa, fjäll. Vårans fisk hade inga fjäll. Han var mumsig och jag togde tre gånger och potatis åsså. Min mage blev jättestor och mätt.
***
Noel: Linus, när du var liten ville du ha en hund.
Linus: Ja.
Noel: Du fick oss istället.
Linus: Mmm...
Noel: Du hade tur. (Paus) Hundar luktar läbbigt när dom är blöta.
***
Noel: Filip på dagis slickade på ett järnstaket idag. Han fastnade med tungan.
Leni: Fy, det måste ha gjort ont. Ni tänker väl aldrig slicka på staket?
Melwin: Näää ald'ig i livet!
Leni: Det är bra det.
Melwin: Jag äter snö istället - det är godare.
*
måndag, januari 18, 2010
Friday Show at Abe Lincoln High - del 6
*
Fredag, 8 januari, 1971
Efter balkongscenen sjöng en mycket lycklig Jill Then He Kissed Me.
Efter det framförde Ryan All Shook Up.
Ännu mer jubel från publiken.
Maggie såg på David och Kate och log.
"Ni vet väl att ni har världens charmigaste pojke, va?"
David och Kate skrattade. De kände sig väldigt stolta över Ryan.
Den sista sången framfördes av Ryan: She's A Lady.
Sedan framfördes Dödsscenen, det sorgliga ögonblicket då Julia kysser Romeo för att få lite av det gift han har druckit.
Jill framförde Julias replik mycket vackert och rörande.
Sorglig musik spelades lite svagt och ljuset på scenen tonades ner.
Flera i publiken torkade tårar ur ögonen.
Showen fick stående ovationer och långa applåder.
"Ni är bäst!" skrek Sheila till Ryan och Jill från sin plats i kören.
"Dödsscenen" (Akt 5, Scen 3)
*
Fredag, 8 januari, 1971
Efter balkongscenen sjöng en mycket lycklig Jill Then He Kissed Me.
Efter det framförde Ryan All Shook Up.
Ännu mer jubel från publiken.
Maggie såg på David och Kate och log.
"Ni vet väl att ni har världens charmigaste pojke, va?"
David och Kate skrattade. De kände sig väldigt stolta över Ryan.
Den sista sången framfördes av Ryan: She's A Lady.
Sedan framfördes Dödsscenen, det sorgliga ögonblicket då Julia kysser Romeo för att få lite av det gift han har druckit.
Jill framförde Julias replik mycket vackert och rörande.
Drunk all, and left no friendly dropJill kysste Ryans läppar.
to help me after?
I will kiss thy lips.
Haply some poison yet
doth hang on them
Sorglig musik spelades lite svagt och ljuset på scenen tonades ner.
Flera i publiken torkade tårar ur ögonen.
Showen fick stående ovationer och långa applåder.
"Ni är bäst!" skrek Sheila till Ryan och Jill från sin plats i kören.
"Dödsscenen" (Akt 5, Scen 3)
*
Friday Show at Abe Lincoln High - del 5
*
Fredag, 8 januari, 1971
Fredagsshowen blev succé.
Den började med att Jill och Ryan sjöng Stupid Cupid. Sedan sjöng Jill My Boy Lollipop.
Medan Romeo väntade på att hans Julia skulle komma ut på balkongen sjöng Ryan Knock Three Time. Jill och kören sjöng med.
Nu var det dags för Ryan att läsa Romeos lite svåra replik. Han uttalade de gammaldags orden som om han aldrig gjort annat än spelat Shakespeare.
Men han hade inte behövt oroa sig, det gick bra.
Publiken jublade när Romeo och Julia kysstes.
Fredag, 8 januari, 1971
Fredagsshowen blev succé.
Den började med att Jill och Ryan sjöng Stupid Cupid. Sedan sjöng Jill My Boy Lollipop.
Både Jill och Ryan sjöng sina sånger med glädje och stor charm.
Publiken tyckte att blandningen av modern musik och scener ur Shakespeare var ett bra påhitt.Medan Romeo väntade på att hans Julia skulle komma ut på balkongen sjöng Ryan Knock Three Time. Jill och kören sjöng med.
Nu var det dags för Ryan att läsa Romeos lite svåra replik. Han uttalade de gammaldags orden som om han aldrig gjort annat än spelat Shakespeare.
Ryan hade varit lite nervös för balkongscenen, eftersom han efter sin replik skulle kyssa Jill.If I profane with my unworthiest hand this holy shrine,
the gentle sin is this:
My lips, two blushing pilgrims,
ready stand to smooth that rough touch
with a tender kiss.
Men han hade inte behövt oroa sig, det gick bra.
Publiken jublade när Romeo och Julia kysstes.
"Jag sa ju att du var bra på att kyssas!" viskade Jill tyst i hans öra.
Maureen som stod i kören viskade till Sunshine:
"Han är ju proffs!"
Sunshine log och nickade instämmande.
"Balkongscenen" (Akt 2, Scen 2)
*
"Balkongscenen" (Akt 2, Scen 2)
*
fredag, januari 15, 2010
En dålig fredag... del 15
*
"Den här dagen slutade bra, men jag är glad att den är över." sa Coral när de låg i Darlas rum sent den kvällen.
"Jag håller fullständigt med dig." sa Ashlee.
"Jag med." sa Darla.
"Jag med." gäspade Kyle.
"Trött?" frågade Darla och strök Kyle över håret.
"Helt slut." sa Kyle.
"I morgon sover vi länge och sen hittar vi på nåt kul." sa Darla. "Eller vad säger ni?"
"Låter bra." sa Coral.
Ashlee gjorde tummen upp.
"Sova länge låter väldigt bra." sa Kyle. "Jag tror jag börjar nu."
Tjejerna skrattade.
"Först vill jag ha en godnatt-kram." sa Darla. "Kom hit sötnos."
Kyle gav Darla en kram. Sedan kramade han Ashlee och Coral.
Coral låg vaken en stund när de andra somnat.
Hon tänkte på hur bra hon trivdes hemma hos sin bästa vän och hon kände mer och mer att hon inte hade någon lust att gå hem.
Idag vid middagen hade hon sett på Kyle att han tänkt ungefär samma sak.
Nu såg Coral på sin bror. Han sov lugnt och djupt. Det brukade han inte kunna göra hemma.
Men här hos Darla var allt så harmoniskt och trevligt att både Coral och Kyle kunde känna sig trygga och för ett tag kunde de slappna av och må bra. Och de slapp tänka på vad fadern skulle hitta på härnäst.
Coral såg på digitalklockan på Darlas skrivbord. Midnatt.
Deras usla fredag var över!
Nu hade en ny dag börjat. Förhoppningsvis skulle lördagen bli en bra dag.
*
"Den här dagen slutade bra, men jag är glad att den är över." sa Coral när de låg i Darlas rum sent den kvällen.
"Jag håller fullständigt med dig." sa Ashlee.
"Jag med." sa Darla.
"Jag med." gäspade Kyle.
"Trött?" frågade Darla och strök Kyle över håret.
"Helt slut." sa Kyle.
"I morgon sover vi länge och sen hittar vi på nåt kul." sa Darla. "Eller vad säger ni?"
"Låter bra." sa Coral.
Ashlee gjorde tummen upp.
"Sova länge låter väldigt bra." sa Kyle. "Jag tror jag börjar nu."
Tjejerna skrattade.
"Först vill jag ha en godnatt-kram." sa Darla. "Kom hit sötnos."
Kyle gav Darla en kram. Sedan kramade han Ashlee och Coral.
Coral låg vaken en stund när de andra somnat.
Hon tänkte på hur bra hon trivdes hemma hos sin bästa vän och hon kände mer och mer att hon inte hade någon lust att gå hem.
Idag vid middagen hade hon sett på Kyle att han tänkt ungefär samma sak.
Nu såg Coral på sin bror. Han sov lugnt och djupt. Det brukade han inte kunna göra hemma.
Men här hos Darla var allt så harmoniskt och trevligt att både Coral och Kyle kunde känna sig trygga och för ett tag kunde de slappna av och må bra. Och de slapp tänka på vad fadern skulle hitta på härnäst.
Coral såg på digitalklockan på Darlas skrivbord. Midnatt.
Deras usla fredag var över!
Nu hade en ny dag börjat. Förhoppningsvis skulle lördagen bli en bra dag.
*
En dålig fredag... del 14
*
Efter middagen spelade Kyle, Coral, Darla och Ashlee ett kortspel.
Darla sneglade på Kyle och korten han höll i.
"Eh, sötis, hade inte du fyra kort nyss...? Nu har du bara tre."
Kyle log busigt.
"Nej, du måste ha sett fel." sa han lite oskyldigt.
Tjejerna skrattade.
"Kom igen nu lilla fuskis, ta fram kortet!" skrattade Darla.
Kyle bara log och skakade på huvudet.
"Har du gömt det i tröjärmen?"
Darla försökte nå Kyles arm, men han lutade sig bort från henne.
Ashlee och Coral såg roat på Kyle och Darla.
"Har du kortet i ärmen?" frågade Ashlee.
"Nej, jag svär." sa Kyle.
Darla drog Kyle intill sig.
"Säg var kortet är annars..."
"Annars vad då...?" frågade Kyle, fast han hade en aning.
"Annars får vi väl tvinga dig." sa Darla och höll fast honom. "Jag vet ett bra sätt."
Coral och Ashlee skrattade.
"Vi kan hjälpa till." sa Ashlee. "Det är kul att kittla Kyle."
"Nej!" Kyle skrattade nervöst. "Jag ska säga var kortet är. Darla - kolla fickan på din kofta."
Darla gav Kyle en förundrad blick. Men hon stoppade ner handen i sin koft-ficka, och där hittade hon mycket riktigt Kyles kort.
"Jag sa ju att jag inte hade det i ärmen." log Kyle.
"Du är ett riktigt busfrö, vet du det?" skrattade Darla.
"Mmmm." Kyle log förnöjt.
"Men du är ett gulligt busfrö." sa Darla och kramade honom.
"Det är jag inte alls." sa Kyle generat.
"Du är inte vaddå?" flinade Ashlee. "Busfrö eller gullig?"
"Ni är hopplösa." sa Kyle.
"Är vi hopplösa?" sa Darla. "Vem är det som gömmer spelkort?"
"Jag." sa Kyle och log lite stolt.
Darla skrattade och rufsade om hans hår.
"Du är så söt Kyle! Tjejer, vi får visa honom vad som händer om man fuskar."
"Nej, det får ni inte." sa Kyle nervöst.
"Du har inte så mycket att säga till om nu, sötnos." sa Darla och började kittla honom.
"Kommer du sluta fuska nu?" frågade Ashlee.
"Nej." fnissade Kyle.
*
Efter middagen spelade Kyle, Coral, Darla och Ashlee ett kortspel.
Darla sneglade på Kyle och korten han höll i.
"Eh, sötis, hade inte du fyra kort nyss...? Nu har du bara tre."
Kyle log busigt.
"Nej, du måste ha sett fel." sa han lite oskyldigt.
Tjejerna skrattade.
"Kom igen nu lilla fuskis, ta fram kortet!" skrattade Darla.
Kyle bara log och skakade på huvudet.
"Har du gömt det i tröjärmen?"
Darla försökte nå Kyles arm, men han lutade sig bort från henne.
Ashlee och Coral såg roat på Kyle och Darla.
"Har du kortet i ärmen?" frågade Ashlee.
"Nej, jag svär." sa Kyle.
Darla drog Kyle intill sig.
"Säg var kortet är annars..."
"Annars vad då...?" frågade Kyle, fast han hade en aning.
"Annars får vi väl tvinga dig." sa Darla och höll fast honom. "Jag vet ett bra sätt."
Coral och Ashlee skrattade.
"Vi kan hjälpa till." sa Ashlee. "Det är kul att kittla Kyle."
"Nej!" Kyle skrattade nervöst. "Jag ska säga var kortet är. Darla - kolla fickan på din kofta."
Darla gav Kyle en förundrad blick. Men hon stoppade ner handen i sin koft-ficka, och där hittade hon mycket riktigt Kyles kort.
"Jag sa ju att jag inte hade det i ärmen." log Kyle.
"Du är ett riktigt busfrö, vet du det?" skrattade Darla.
"Mmmm." Kyle log förnöjt.
"Men du är ett gulligt busfrö." sa Darla och kramade honom.
"Det är jag inte alls." sa Kyle generat.
"Du är inte vaddå?" flinade Ashlee. "Busfrö eller gullig?"
"Ni är hopplösa." sa Kyle.
"Är vi hopplösa?" sa Darla. "Vem är det som gömmer spelkort?"
"Jag." sa Kyle och log lite stolt.
Darla skrattade och rufsade om hans hår.
"Du är så söt Kyle! Tjejer, vi får visa honom vad som händer om man fuskar."
"Nej, det får ni inte." sa Kyle nervöst.
"Du har inte så mycket att säga till om nu, sötnos." sa Darla och började kittla honom.
"Kommer du sluta fuska nu?" frågade Ashlee.
"Nej." fnissade Kyle.
*
En dålig fredag... del 13
*
Kyle blev lite nervös vid middagen när han tappade sin gaffel i golvet.
"Förlåt." sa han och böjde sig ner för att plocka upp den.
"Men lilla gubben, det är väl inget att be om ursäkt för." sa Darlas mamma och log mot honom.
För ett kort ögonblick hade Kyle glömt bort att han nu befann sig i ett varmt och tryggt hem. Här fick man inte en smäll bara för att man råkade tappa sina bestick.
Kyle blev lite nervös vid middagen när han tappade sin gaffel i golvet.
"Förlåt." sa han och böjde sig ner för att plocka upp den.
"Men lilla gubben, det är väl inget att be om ursäkt för." sa Darlas mamma och log mot honom.
För ett kort ögonblick hade Kyle glömt bort att han nu befann sig i ett varmt och tryggt hem. Här fick man inte en smäll bara för att man råkade tappa sina bestick.
"Vänta så ska du få en ny gaffel."
Darlas mamma reste sig och gick fram till besticklådan.
"Jag kan äta med samma gaffel." sa Kyle.
"Den har ju legat på golvet." sa Darla med ett litet skratt. "Klart du ska ha rena bestick."
"Min bror är lite ovan vid bestick." skojade Coral. "Hemma äter han alltid med händerna."
Kyle räckte ut tungan åt sin syster.
"Du får äta med händerna här också om du vill." skojade Darlas pappa.
"Nej tack." skrattade Kyle. "Jag provar nog att äta med gaffel."
Han såg på sin syster och undrade om hon önskade samma sak som han: att Darlas mamma och pappa skulle vara mamma och pappa till honom och Coral också.
Han visste att det var lite barnsligt att tänka så, men han kunde inte hjälpa det, det var så skönt att vara i ett hem med föräldrar man slapp vara rädd för.
Han väcktes ur sina tankar av Darla som kittlade honom i nacken.
"Vad tänker du på?" frågade hon.
Kyle ryckte på axlarna.
"Inget." sa han.
"Jag tror du tänker på efterrätten." skojade Darlas pappa.
Kyle log brett mot honom.
"Precis. Hur kunde du gissa det?"
"Tänk att den här skitfredagen blev bra till sist!" sa Ashlee.
Hon såg urskuldande på Darlas föräldrar.
"Ursäkta svordomen, men det har varit en riktigt..." Hon letade efter ett bättre ord.
"En riktigt skitdag?" log Darlas pappa.
Ashlee log tillbaka.
"Ja, det har det faktiskt varit."
Ashlee, Kyle, Coral och Darla berättade allt som hänt idag.
"Fy vilken hemsk dag!" utbrast Darlas mamma.
"Ja, verkligen. Den här dagen förtjänar verkligen att kallas skitdag." sa Darlas pappa. "Och vi förtjänar lite chokladtårta!"
*
En dålig fredag... del 12
*
Darla frågade Coral, Kyle och Ashlee om de ville sova över hos henne i natt.
Det ville de gärna.
Coral och Kyle sa inget till Darla och Ashlee om det, men de såg verkligen fram emot att få slippa sova hemma hos fadern och Nancy en natt.
Ashlee, Coral och Kyle gick hem till sig och packade sovkläder och andra saker man behövde för en övernattning.
Sedan träffades de alla hemma hos Darla.
"Blir skönt att slippa Kevin i kväll." sa Ashlee när de satt och åt middag med Darla och hennes föräldrar.
"Är han jobbig?" frågade Darla.
Ashlee himlade sig och nickade.
"Varje fredag gör Kevin nåt kul med barnvakten, eftersom mamma och pappa jobbar sent, och hon skämmer bort honom med godis och läsk. Han blir som en Duracell-kanin som är hög på socker...!"
"Full fart med andra ord?" skrattade Darla.
"Han är en liten pest!" suckade Ashlee. "Och han vill aldrig gå och lägga sig på fredagar, blir sur om han inte får vara uppe lika länge som resten av familjen... Småungar... kan vara riktigt hopplösa..."
Kyle såg på Coral.
"Var jag jobbig när jag var åtta?" frågade han.
Coral skakade på huvudet.
"Kyle, du kan inte vara jobbig." sa Ashlee.
"Joho." skrattade Kyle.
Ashlee skakade på huvudet.
"Inte ens om du verkligen anstränger dig."
"Nej, du var inte jobbig när vi var små." sa Coral. "Lite livlig kanske... men inte på ett jobbigt sätt."
"Du var pigg och glad och lite busig." sa Darlas mamma. "Men absolut inte jobbig."
"Told ya!" sa Ashlee glatt.
De andra skrattade.
"Ash, är Kevin ofta jobbig?" frågade Darla.
"Nej," sa Ashlee. "bara om han fått i sig för mycket socker eller om jag har kompisar hemma, då är han nyfiken och lite störig. Annars är han en bra brorsa."
"Och han har en bra syrra." sa Kyle.
Ashlee log ett snett leende.
"Mmm... jättebra... jag som hotar med att sälja honom på eBay hela tiden."
"Det finns nog många som vill göra det med sina syskon." skrattade Darlas pappa.
"Coral, tänker du sälja mig på eBay?" frågade Kyle med låtsad oro.
Coral nickade.
"Bra idé, jag skulle faktiskt behöva lite pengar."
Alla skrattade.
"Var inte orolig, Kyle," sa Darla. "jag köper dig. Jag har alltid velat ha en lillebror."
Hon rufsade om hans hår.
Kyle log.
"Och dom här två måste jag stå ut med varje dag..."
Han gjorde en gest mot Coral och Darla.
Darlas mamma och pappa skrattade hjärtligt.
"Ni ungar är underbara!" sa Darlas pappa.
*
Darla frågade Coral, Kyle och Ashlee om de ville sova över hos henne i natt.
Det ville de gärna.
Coral och Kyle sa inget till Darla och Ashlee om det, men de såg verkligen fram emot att få slippa sova hemma hos fadern och Nancy en natt.
Ashlee, Coral och Kyle gick hem till sig och packade sovkläder och andra saker man behövde för en övernattning.
Sedan träffades de alla hemma hos Darla.
"Blir skönt att slippa Kevin i kväll." sa Ashlee när de satt och åt middag med Darla och hennes föräldrar.
"Är han jobbig?" frågade Darla.
Ashlee himlade sig och nickade.
"Varje fredag gör Kevin nåt kul med barnvakten, eftersom mamma och pappa jobbar sent, och hon skämmer bort honom med godis och läsk. Han blir som en Duracell-kanin som är hög på socker...!"
"Full fart med andra ord?" skrattade Darla.
"Han är en liten pest!" suckade Ashlee. "Och han vill aldrig gå och lägga sig på fredagar, blir sur om han inte får vara uppe lika länge som resten av familjen... Småungar... kan vara riktigt hopplösa..."
Kyle såg på Coral.
"Var jag jobbig när jag var åtta?" frågade han.
Coral skakade på huvudet.
"Kyle, du kan inte vara jobbig." sa Ashlee.
"Joho." skrattade Kyle.
Ashlee skakade på huvudet.
"Inte ens om du verkligen anstränger dig."
"Nej, du var inte jobbig när vi var små." sa Coral. "Lite livlig kanske... men inte på ett jobbigt sätt."
"Du var pigg och glad och lite busig." sa Darlas mamma. "Men absolut inte jobbig."
"Told ya!" sa Ashlee glatt.
De andra skrattade.
"Ash, är Kevin ofta jobbig?" frågade Darla.
"Nej," sa Ashlee. "bara om han fått i sig för mycket socker eller om jag har kompisar hemma, då är han nyfiken och lite störig. Annars är han en bra brorsa."
"Och han har en bra syrra." sa Kyle.
Ashlee log ett snett leende.
"Mmm... jättebra... jag som hotar med att sälja honom på eBay hela tiden."
"Det finns nog många som vill göra det med sina syskon." skrattade Darlas pappa.
"Coral, tänker du sälja mig på eBay?" frågade Kyle med låtsad oro.
Coral nickade.
"Bra idé, jag skulle faktiskt behöva lite pengar."
Alla skrattade.
"Var inte orolig, Kyle," sa Darla. "jag köper dig. Jag har alltid velat ha en lillebror."
Hon rufsade om hans hår.
Kyle log.
"Och dom här två måste jag stå ut med varje dag..."
Han gjorde en gest mot Coral och Darla.
Darlas mamma och pappa skrattade hjärtligt.
"Ni ungar är underbara!" sa Darlas pappa.
*
En dålig fredag... del 11
*
Skoldagen slutade klockan fyra på fredagseftermiddagen.
Kyle och Coral och deras vänner träffades innanför skolans entré.
"Vilken dag!" suckade Ashlee. "Skönt att den är över!"
"Nu gör vi nåt kul." sa Darla. "Ska vi gå och simma?"
"Jag har fått nog av omklädningsrum för idag." mumlade Kyle.
Hans kinder blev varma och han stirrade ner i golvet.
Kyle hade inte kunnat tjejerna i sin klass i ögonen på hela dagen.
Ashlee var den enda tjejen i klassen han nu kunde se på, för hon hade inte befunnit sig i själva omklädningsrummet när han blev inknuffad.
Shirley gick fram och strök Kyle över kinden.
"Kyle, du kan titta på oss."
Kyle skakade på huvudet.
Shirley tog mjukt Kyles ansikte mellan sina händer och såg honom i ögonen.
"Älskade Kyle, det som hände var ju inte ditt fel!"
"Jag vet, men..." mumlade Kyle.
"Ge mig en kram nu Kyle och så lämnar vi den här skitdagen bakom oss!" sa Shirley.
Hon kramade Kyle.
Efter ett tag slappnade Kyle av och lite blygt besvarade han kramen.
Coral, Darla och Ashlee kramade också om Kyle.
"Du får ingen kram av mig." sa Max leende. "Så sentimental är jag inte."
Kyle skrattade.
"Det är lugnt, Max. Jag klarar mig."
"Kom nu, så lämnar vi det här stället!" sa Ashlee. "Det är helg!"
Hon vände sig mot den breda trappan i skolans entréhall, slängde dramatiskt ut med armarna och ropade:
"Farväl, jävla skitdag!"
Idrottsläraren stod vid toppen av trappan.
"Eh, Ash... jag tror han hörde dig." sa Max.
Ashlee ryckte likgiltigt på axlarna.
"So...?" sa hon högt. "Han vet att det här har varit en skitdag."
Idrottsläraren, som fortfarande stod vid trappan, började gapskratta.
*
Skoldagen slutade klockan fyra på fredagseftermiddagen.
Kyle och Coral och deras vänner träffades innanför skolans entré.
"Vilken dag!" suckade Ashlee. "Skönt att den är över!"
"Nu gör vi nåt kul." sa Darla. "Ska vi gå och simma?"
"Jag har fått nog av omklädningsrum för idag." mumlade Kyle.
Hans kinder blev varma och han stirrade ner i golvet.
Kyle hade inte kunnat tjejerna i sin klass i ögonen på hela dagen.
Ashlee var den enda tjejen i klassen han nu kunde se på, för hon hade inte befunnit sig i själva omklädningsrummet när han blev inknuffad.
Shirley gick fram och strök Kyle över kinden.
"Kyle, du kan titta på oss."
Kyle skakade på huvudet.
Shirley tog mjukt Kyles ansikte mellan sina händer och såg honom i ögonen.
"Älskade Kyle, det som hände var ju inte ditt fel!"
"Jag vet, men..." mumlade Kyle.
"Ge mig en kram nu Kyle och så lämnar vi den här skitdagen bakom oss!" sa Shirley.
Hon kramade Kyle.
Efter ett tag slappnade Kyle av och lite blygt besvarade han kramen.
Coral, Darla och Ashlee kramade också om Kyle.
"Du får ingen kram av mig." sa Max leende. "Så sentimental är jag inte."
Kyle skrattade.
"Det är lugnt, Max. Jag klarar mig."
"Kom nu, så lämnar vi det här stället!" sa Ashlee. "Det är helg!"
Hon vände sig mot den breda trappan i skolans entréhall, slängde dramatiskt ut med armarna och ropade:
"Farväl, jävla skitdag!"
Idrottsläraren stod vid toppen av trappan.
"Eh, Ash... jag tror han hörde dig." sa Max.
Ashlee ryckte likgiltigt på axlarna.
"So...?" sa hon högt. "Han vet att det här har varit en skitdag."
Idrottsläraren, som fortfarande stod vid trappan, började gapskratta.
*
En dålig fredag... del 10
*
Dagens sista lektion för Kyles klass var bild.
Bildlärarinnan Mrs. Adler var en glad och pratsam kvinna i femtioårsåldern. Hon var alltid vänlig och uppmuntrande, oavsett om hennes elever ville prata om bild, konst eller personliga saker.
Hon hade fått höra om allt det jobbiga som hänt idag, så nu ville hon inte göra något alltför stort projekt med klassen.
Hon lade fram pappersark, vattenfärger och penslar på borden.
"Jag tänkte att vi skulle göra ett collage." berättade hon när eleverna satt sig vid sina höga bord.
"Coolt!" sa Max. "Vad för collage?"
"Ni tar ett stort papper, målar en färg som symboliserar hur ni känner er. Sedan sätter vi ihop era bilder till en stor."
Shirley räckte upp handen.
"Ska vi skriva vilken känsla vi har valt, på varje färg?"
"Det var en bra idé, Shirley." log Mrs. Adler. "Varsågoda och börja."
"Måste man vara med?" frågade en av killarna, som var vän med Brent och Jerry. "Jag tycker bara det här låter flummigt och löjligt."
Mrs. Adler log.
"Ni som vill vara flummiga och löjliga med mig får vara det. Ni andra kan fundera på vilken konstnär ni vill skriva om nästa vecka."
Mrs. Adler fick med sig nästan hälften av eleverna i sitt lilla projekt:
Kyle, Ashlee, Max, Chris, Liza, Shirley, Andrea, Sandra och Adam.
"Ashlee, om jag säger grön, vilken känsla får du då?" frågade Mrs. Adler.
"Glad, tror jag." svarade Ashlee. "För då tänker jag på sommaren."
"Cheezy..." sjöng Max skämtsamt, men vänligt, med ett litet skratt.
"Ja, det är jag," flinade Ashlee. "men jag gillar grönt."
"Det är bra Ashlee." sa Mrs. Adler. "Om jag säger röd, vad tänker ni på för känsla då?"
"Arg." mumlade Kyle.
"Bra!" sa Mrs. Adler förstjust. "Måla ungar, måla!"
När collaget var färdigt och hopsatt bestod det av tio stora ark i olika färger med en känsla eller karaktärsdrag på varje, samt ett svart ark med texten
Mrs. Adler's Awesome Art Class
och ett svart där gruppen skrivit sina namn.
Mrs. Adler satte upp det stora collaget i korridoren utanför bildsalen, så att alla som gick förbi kunde titta på det.
Dagens sista lektion för Kyles klass var bild.
Bildlärarinnan Mrs. Adler var en glad och pratsam kvinna i femtioårsåldern. Hon var alltid vänlig och uppmuntrande, oavsett om hennes elever ville prata om bild, konst eller personliga saker.
Hon hade fått höra om allt det jobbiga som hänt idag, så nu ville hon inte göra något alltför stort projekt med klassen.
Hon lade fram pappersark, vattenfärger och penslar på borden.
"Jag tänkte att vi skulle göra ett collage." berättade hon när eleverna satt sig vid sina höga bord.
"Coolt!" sa Max. "Vad för collage?"
"Ni tar ett stort papper, målar en färg som symboliserar hur ni känner er. Sedan sätter vi ihop era bilder till en stor."
Shirley räckte upp handen.
"Ska vi skriva vilken känsla vi har valt, på varje färg?"
"Det var en bra idé, Shirley." log Mrs. Adler. "Varsågoda och börja."
"Måste man vara med?" frågade en av killarna, som var vän med Brent och Jerry. "Jag tycker bara det här låter flummigt och löjligt."
Mrs. Adler log.
"Ni som vill vara flummiga och löjliga med mig får vara det. Ni andra kan fundera på vilken konstnär ni vill skriva om nästa vecka."
Mrs. Adler fick med sig nästan hälften av eleverna i sitt lilla projekt:
Kyle, Ashlee, Max, Chris, Liza, Shirley, Andrea, Sandra och Adam.
"Ashlee, om jag säger grön, vilken känsla får du då?" frågade Mrs. Adler.
"Glad, tror jag." svarade Ashlee. "För då tänker jag på sommaren."
"Cheezy..." sjöng Max skämtsamt, men vänligt, med ett litet skratt.
"Ja, det är jag," flinade Ashlee. "men jag gillar grönt."
"Det är bra Ashlee." sa Mrs. Adler. "Om jag säger röd, vad tänker ni på för känsla då?"
"Arg." mumlade Kyle.
"Bra!" sa Mrs. Adler förstjust. "Måla ungar, måla!"
När collaget var färdigt och hopsatt bestod det av tio stora ark i olika färger med en känsla eller karaktärsdrag på varje, samt ett svart ark med texten
Mrs. Adler's Awesome Art Class
och ett svart där gruppen skrivit sina namn.
Mrs. Adler satte upp det stora collaget i korridoren utanför bildsalen, så att alla som gick förbi kunde titta på det.
En dålig fredag... del 9
*
Klockan var tre på eftermiddagen. Idrottsläraren hade just haft ett 30 minuter långt samtal med Brent och Jerry.
Grabbarna hade slingrat sig, kommit med undanflykter och skyllt ifrån sig.
Idrottslärarens irritation hade växt mer och mer och tillslut hade han känt sig tvungen att ryta åt Jerry och Brent, talade om att deras beteende var rent för jävligt och oförlåtligt. Sedan hade han skickat dem till rektorn.
Nu gick han ut i korridoren och sade åt Kyle och Ashlee att komma in till honom.
Han såg tydligt att Ashlees kroppshållning var väldigt defensiv. Hon var alldeles spänd och hon knöt händerna om och om igen.
"Ta det lugnt Ashlee." sa idrottsläraren lugnt. "Jag ska inte skälla på er, jag vill bara höra er sida om allt som har hänt idag."
"Jag vill inte prata om det." mumlade Kyle.
"Ni vet ju vad som har hänt." sa Ashlee truligt.
Idrottsläraren kunde inte låta bli att le.
"Ja, jag vet vad som hände i morse, i omklädningsrummen. Men nu vill jag veta vad som hände uppe vid skåpen förut."
"Brent och Jerry betedde sig som skitstövlar." sa Ashlee.
"Det vet jag." log läraren. "Vad sa dom då?"
"Dom kallade Ashlee psycho." sa Kyle.
"Och dom pratade en massa skit." sa Ashlee.
"Okej..." sa läraren. Han såg på Kyle. "Och sen tryckte Jerry upp dig mot skåpen?"
Kyle tittade ner i golvet.
"Faktiskt så... tryckte jag upp Jerry mot skåpen först. Jag blev så arg när han snackade skit om Ashlee."
"Men sen tryckte Jerry upp Kyle mot skåpen - och han slog honom i magen!" sa Ashlee.
"Bra, då vet jag vad som hände." sa idrottsläraren. "Tack för att ni berättade. Nu vill jag att ni tar det lugnt i fortsättningen. Jerry och Brent är inte att leka med när dom blir uppretade - och dom är lite större än vad ni är."
Han log lite mot Kyle och Ashlee.
"Är vi överens om att ni ska ta det lugnt och vara försiktiga?"
Kyle och Ashlee nickade.
"Ja, Sir." svarade de.
Ashlee såg allvarligt på läraren.
"Vad händer med oss nu?"
"Ja... ni ska skynda er till nästa lektion, ni får inte komma försent."
Ashlee höjde på ögonbrynen.
"Är det allt...?" frågade hon klentroget.
Idrottsläraren skrattade.
"Ja, det är allt. Ni kan gå nu. Och glöm inte vad jag har sagt: var lite försiktiga i fortsättningen. Det är både för er skull och för betygens. Ni är båda skötsamma ungar med bra betyg. Låt det fortsätta så, okej?"
Kyle och Ashlee nickade igen och lämnade idrottslärarens kontor.
*
Klockan var tre på eftermiddagen. Idrottsläraren hade just haft ett 30 minuter långt samtal med Brent och Jerry.
Grabbarna hade slingrat sig, kommit med undanflykter och skyllt ifrån sig.
Idrottslärarens irritation hade växt mer och mer och tillslut hade han känt sig tvungen att ryta åt Jerry och Brent, talade om att deras beteende var rent för jävligt och oförlåtligt. Sedan hade han skickat dem till rektorn.
Nu gick han ut i korridoren och sade åt Kyle och Ashlee att komma in till honom.
Han såg tydligt att Ashlees kroppshållning var väldigt defensiv. Hon var alldeles spänd och hon knöt händerna om och om igen.
"Ta det lugnt Ashlee." sa idrottsläraren lugnt. "Jag ska inte skälla på er, jag vill bara höra er sida om allt som har hänt idag."
"Jag vill inte prata om det." mumlade Kyle.
"Ni vet ju vad som har hänt." sa Ashlee truligt.
Idrottsläraren kunde inte låta bli att le.
"Ja, jag vet vad som hände i morse, i omklädningsrummen. Men nu vill jag veta vad som hände uppe vid skåpen förut."
"Brent och Jerry betedde sig som skitstövlar." sa Ashlee.
"Det vet jag." log läraren. "Vad sa dom då?"
"Dom kallade Ashlee psycho." sa Kyle.
"Och dom pratade en massa skit." sa Ashlee.
"Okej..." sa läraren. Han såg på Kyle. "Och sen tryckte Jerry upp dig mot skåpen?"
Kyle tittade ner i golvet.
"Faktiskt så... tryckte jag upp Jerry mot skåpen först. Jag blev så arg när han snackade skit om Ashlee."
"Men sen tryckte Jerry upp Kyle mot skåpen - och han slog honom i magen!" sa Ashlee.
"Bra, då vet jag vad som hände." sa idrottsläraren. "Tack för att ni berättade. Nu vill jag att ni tar det lugnt i fortsättningen. Jerry och Brent är inte att leka med när dom blir uppretade - och dom är lite större än vad ni är."
Han log lite mot Kyle och Ashlee.
"Är vi överens om att ni ska ta det lugnt och vara försiktiga?"
Kyle och Ashlee nickade.
"Ja, Sir." svarade de.
Ashlee såg allvarligt på läraren.
"Vad händer med oss nu?"
"Ja... ni ska skynda er till nästa lektion, ni får inte komma försent."
Ashlee höjde på ögonbrynen.
"Är det allt...?" frågade hon klentroget.
Idrottsläraren skrattade.
"Ja, det är allt. Ni kan gå nu. Och glöm inte vad jag har sagt: var lite försiktiga i fortsättningen. Det är både för er skull och för betygens. Ni är båda skötsamma ungar med bra betyg. Låt det fortsätta så, okej?"
Kyle och Ashlee nickade igen och lämnade idrottslärarens kontor.
*
En dålig fredag... del 8
*
Jerry vände sig mot Ashlee och såg på henne med en ondskefull blick som skulle passa på en tecknad filmskurk.
"Ashlee, berätta vad som hände med din syster."
En mörk skugga drogs över Ashlees ansikte.
Hon bet ihop tänderna och började plocka ut böcker ur sitt skåp.
"Kom igen nu då, berätta." hetsade Jerry.
"Låt henne vara!" vrålade Kyle.
Innan någon riktigt hann fatta vad som hände, rusade Kyle mot Jerry och tryckte upp honom mot skåpen.
Det var en ganska imponerande syn att se Kyle, som knappt var 1.60, trycka upp den mycket längre och kraftigare Jerry mot ett skåp.
Adrenalin och ilska forsade genom Kyles ganska magra kropp.
Jerry började skratta.
"Och vad ska du göra nu hade du tänkt dig? Tror du att du rår på mig...?"
Jerry tog tag i Kyles armar och svängde runt, så att det nu var Kyle som stod upptryckt mot skåpen.g
"Du är en liten loser, Kyle. Du rår aldrig på mig. Det är lika bra att du lär dig det."
"Ge dig på nån i din egen storlek!" sa Ashlee, som tycktes ha hämtat sig en aning.
"Det är inte lika roligt förstår du lilla psycho-tjejen." sa Jerry.
"Sluta kalla henne psycho!" skrek Kyle.
Jerry boxade till honom i magen. Sedan satte han upp en arm mot Kyles hals.
Kyle kippade efter luft. Men Jerry släppte honom ändå inte.
Då fick Ashlee nog.
Hon rusade fram mot Jerry, flög upp på hans rygg och höll armarna i ett hårt strypgrepp om hans hals.
"Vad i helvete håller ni på med?!"
Det blev alldeles tyst när idrottsläraren kom springande mot dem.
"Jerry! Släpp Kyle! NU!"
Jerry släppte Kyle som sjönk ner på golvet och flämtade.
Max och Chris skyndade fram till honom.
"Är du okej?" frågade Chris.
Kyle nickade.
"Ashlee Grace Hayden! Gå ner därifrån!" sa idrottsläraren.
Ashlee hängde fortfarande runt Jerrys hals. När hon inte lydde gick läraren fram och lyfte ner henne.
"Vad fan är det med er idag?" ville han veta.
"Fråga dom!" skrek Ashlee vilt och pekade på Brent och Jerry.
"Lugna dig, Ashlee." sa idrottsläraren. "Jag frågar er allihop. Varför ser det ut som om ni håller på att slå ihjäl varandra?"
"Jerry och Brent höll på att trakassera Kyle och Ashlee." sa Max. "Och då måste ju dom försvara sig."
Idrottsläraren suckade.
"Jerry och Brent, ni följer med till mitt kontor nu. Jag vill prata med er om det som hände efter idrotten idag. Ashlee och Kyle, er vill jag prata med senare."
Ashlee öppnade munnen för att protestera, men idrottsläraren höjde avvärjande ena handen.
"Vi pratar sedan, Ashlee." sa han lugnt.
Han log mot henne för att visa att han inte var arg på henne.
Kyle reste sig darrigt upp från golvet.
Ashlee gick fram och lade armen om hans midja. Kyle lade sin arm om hennes axlar.
"Är det bara jag som tycker att detta här är en skitdag?" mumlade Ashlee.
Kyle log.
"Nä, det är nog många som håller med dig."
*
Jerry vände sig mot Ashlee och såg på henne med en ondskefull blick som skulle passa på en tecknad filmskurk.
"Ashlee, berätta vad som hände med din syster."
En mörk skugga drogs över Ashlees ansikte.
Hon bet ihop tänderna och började plocka ut böcker ur sitt skåp.
"Kom igen nu då, berätta." hetsade Jerry.
"Låt henne vara!" vrålade Kyle.
Innan någon riktigt hann fatta vad som hände, rusade Kyle mot Jerry och tryckte upp honom mot skåpen.
Det var en ganska imponerande syn att se Kyle, som knappt var 1.60, trycka upp den mycket längre och kraftigare Jerry mot ett skåp.
Adrenalin och ilska forsade genom Kyles ganska magra kropp.
Jerry började skratta.
"Och vad ska du göra nu hade du tänkt dig? Tror du att du rår på mig...?"
Jerry tog tag i Kyles armar och svängde runt, så att det nu var Kyle som stod upptryckt mot skåpen.g
"Du är en liten loser, Kyle. Du rår aldrig på mig. Det är lika bra att du lär dig det."
"Ge dig på nån i din egen storlek!" sa Ashlee, som tycktes ha hämtat sig en aning.
"Det är inte lika roligt förstår du lilla psycho-tjejen." sa Jerry.
"Sluta kalla henne psycho!" skrek Kyle.
Jerry boxade till honom i magen. Sedan satte han upp en arm mot Kyles hals.
Kyle kippade efter luft. Men Jerry släppte honom ändå inte.
Då fick Ashlee nog.
Hon rusade fram mot Jerry, flög upp på hans rygg och höll armarna i ett hårt strypgrepp om hans hals.
"Vad i helvete håller ni på med?!"
Det blev alldeles tyst när idrottsläraren kom springande mot dem.
"Jerry! Släpp Kyle! NU!"
Jerry släppte Kyle som sjönk ner på golvet och flämtade.
Max och Chris skyndade fram till honom.
"Är du okej?" frågade Chris.
Kyle nickade.
"Ashlee Grace Hayden! Gå ner därifrån!" sa idrottsläraren.
Ashlee hängde fortfarande runt Jerrys hals. När hon inte lydde gick läraren fram och lyfte ner henne.
"Vad fan är det med er idag?" ville han veta.
"Fråga dom!" skrek Ashlee vilt och pekade på Brent och Jerry.
"Lugna dig, Ashlee." sa idrottsläraren. "Jag frågar er allihop. Varför ser det ut som om ni håller på att slå ihjäl varandra?"
"Jerry och Brent höll på att trakassera Kyle och Ashlee." sa Max. "Och då måste ju dom försvara sig."
Idrottsläraren suckade.
"Jerry och Brent, ni följer med till mitt kontor nu. Jag vill prata med er om det som hände efter idrotten idag. Ashlee och Kyle, er vill jag prata med senare."
Ashlee öppnade munnen för att protestera, men idrottsläraren höjde avvärjande ena handen.
"Vi pratar sedan, Ashlee." sa han lugnt.
Han log mot henne för att visa att han inte var arg på henne.
Kyle reste sig darrigt upp från golvet.
Ashlee gick fram och lade armen om hans midja. Kyle lade sin arm om hennes axlar.
"Är det bara jag som tycker att detta här är en skitdag?" mumlade Ashlee.
Kyle log.
"Nä, det är nog många som håller med dig."
*
En dålig fredag... del 7
*
På lunchrasten kom Brent och Jerry fram till Kyle vid skåpen.
"Visst var vårt lilla skämt kul?" flinade Brent.
Kyle svarade inte.
"Låt honom vara." sa Ashlee.
"Låt honom vara." härmade Brent. "Ingen frågade dig vad tycker, ditt lilla psycho."
Brent vände sig till några av tjejerna i klassen.
"Var det inte kul att få lite besök i omklädningsrummet, tjejer?"
"Du är en idiot, Brent." sa Shirley. "Bry dig inte om dom, Kyle."
Shirley strök Kyle över kinden.
"Men gud så gulligt." flinade Brent.
Shirley bara blängde på honom.
"Har ni ingen humor?" sa Jerry.
"Kan du ta ut skallen ur röven och tänka som en normal människa?" fräste Ashlee.
"Men lilla psycho, vad du tar i." flinade Jerry.
"Sluta kalla henne psycho!" sa Kyle.
Jerry lade armen om Kyle.
"Kyle, så här är det; din lilla älskling här är ett litet psycho."
"Håll käften!" sa Kyle. "Och släpp mig!"
Jerry släppte inte Kyle. Han grepp om Kyles ena axel hårdnade.
"Ashlee bara förstör saker förstår du, Kyle," fortsatte han. "hon kastar ägg på hus på Halloween och såna saker."
"Man är inget psycho för det." sa Max.
"Nä, men har ni frågat henne vad som hände med hennes syster...? Va?"
"Det ska du skita i." sa Kyle. "Och rör mig inte har jag sagt!"
Kyle slet sig ur Jerrys grepp.
"Passa dig, din lilla skit." väste Jerry.
*
På lunchrasten kom Brent och Jerry fram till Kyle vid skåpen.
"Visst var vårt lilla skämt kul?" flinade Brent.
Kyle svarade inte.
"Låt honom vara." sa Ashlee.
"Låt honom vara." härmade Brent. "Ingen frågade dig vad tycker, ditt lilla psycho."
Brent vände sig till några av tjejerna i klassen.
"Var det inte kul att få lite besök i omklädningsrummet, tjejer?"
"Du är en idiot, Brent." sa Shirley. "Bry dig inte om dom, Kyle."
Shirley strök Kyle över kinden.
"Men gud så gulligt." flinade Brent.
Shirley bara blängde på honom.
"Har ni ingen humor?" sa Jerry.
"Kan du ta ut skallen ur röven och tänka som en normal människa?" fräste Ashlee.
"Men lilla psycho, vad du tar i." flinade Jerry.
"Sluta kalla henne psycho!" sa Kyle.
Jerry lade armen om Kyle.
"Kyle, så här är det; din lilla älskling här är ett litet psycho."
"Håll käften!" sa Kyle. "Och släpp mig!"
Jerry släppte inte Kyle. Han grepp om Kyles ena axel hårdnade.
"Ashlee bara förstör saker förstår du, Kyle," fortsatte han. "hon kastar ägg på hus på Halloween och såna saker."
"Man är inget psycho för det." sa Max.
"Nä, men har ni frågat henne vad som hände med hennes syster...? Va?"
"Det ska du skita i." sa Kyle. "Och rör mig inte har jag sagt!"
Kyle slet sig ur Jerrys grepp.
"Passa dig, din lilla skit." väste Jerry.
*
En dålig fredag... del 6
*
"Hur är det med dig då, gubben?" frågade Darla. "Du ser lite nere ut själv."
Kyle suckade djupt.
"Det gick skitdåligt på gympan och så tror jag att jag har gjort bort mig totalt - för alltid..."
"Vad hände?" frågade Coral.
Kyle tvekade, men sedan berättade han:
"Jerry och Brent snodde mina kläder när vi skulle byta om efter gympan och sen knuffade de in mig i tjejernas omklädningsrum."
Värmen steg på hans kinder.
"Fy fan vilka idioter dom är!" sa Darla med het ilska i rösten.
Kyle sjönk ihop och gömde ansiktet i armarna.
"Det är så jävla pinsamt! Jag kommer aldrig kunna se tjejerna i ögonen igen...!"
"Det var ju inte ditt fel!" sa Coral.
"Fan ta Brent och Jerry!" sa Darla ilsket. "De borde åka på rejält med spö!"
Hon ställde sig framför Kyle och lade armarna om honom.
"Hur reagerade tjejerna då?" frågade hon.
Kyle tittade upp.
"Dom tog det coolt. Någon av dom gav mig till och med en handduk. Och dom är skitsura på Brent och Jerry."
Kyle sjönk ihop igen.
"Men det är ändå så jäkla pinsamt...! Jag ville bara sjunka ner i ett hål och aldrig komma upp!"
"Hur fick du tillbaka dina kläder då?" frågade Darla.
"Max och Ashlee hittade dom. Jerry sa att dom var tvungna att betala för att få tillbaka kläderna, men då sparkade Ashlee honom på smalbenet och Max slet åt sig kläderna."
"Heja Ashlee!" sa Coral.
Kyle log lite.
"Mmm... men hon ligger ganska illa till nu." sa han bekymrat. "Ni vet, ingen gör så mot Jerry eller Brent ostraffat..."
"Gör dom nåt allvarligt mot Ashlee så lär de bli relegerade för resten av livet." sa Darla.
Hon såg mjukt på Kyle.
"Lilla raringen... du ser ut att behöva en kram till."
Hon drog in Kyle i sin famn.
"Kan inte den här jävla dagen ta slut snart...?" suckade Kyle.
"Mmm... det vore skönt." instämde Coral.
*
"Hur är det med dig då, gubben?" frågade Darla. "Du ser lite nere ut själv."
Kyle suckade djupt.
"Det gick skitdåligt på gympan och så tror jag att jag har gjort bort mig totalt - för alltid..."
"Vad hände?" frågade Coral.
Kyle tvekade, men sedan berättade han:
"Jerry och Brent snodde mina kläder när vi skulle byta om efter gympan och sen knuffade de in mig i tjejernas omklädningsrum."
Värmen steg på hans kinder.
"Fy fan vilka idioter dom är!" sa Darla med het ilska i rösten.
Kyle sjönk ihop och gömde ansiktet i armarna.
"Det är så jävla pinsamt! Jag kommer aldrig kunna se tjejerna i ögonen igen...!"
"Det var ju inte ditt fel!" sa Coral.
"Fan ta Brent och Jerry!" sa Darla ilsket. "De borde åka på rejält med spö!"
Hon ställde sig framför Kyle och lade armarna om honom.
"Hur reagerade tjejerna då?" frågade hon.
Kyle tittade upp.
"Dom tog det coolt. Någon av dom gav mig till och med en handduk. Och dom är skitsura på Brent och Jerry."
Kyle sjönk ihop igen.
"Men det är ändå så jäkla pinsamt...! Jag ville bara sjunka ner i ett hål och aldrig komma upp!"
"Hur fick du tillbaka dina kläder då?" frågade Darla.
"Max och Ashlee hittade dom. Jerry sa att dom var tvungna att betala för att få tillbaka kläderna, men då sparkade Ashlee honom på smalbenet och Max slet åt sig kläderna."
"Heja Ashlee!" sa Coral.
Kyle log lite.
"Mmm... men hon ligger ganska illa till nu." sa han bekymrat. "Ni vet, ingen gör så mot Jerry eller Brent ostraffat..."
"Gör dom nåt allvarligt mot Ashlee så lär de bli relegerade för resten av livet." sa Darla.
Hon såg mjukt på Kyle.
"Lilla raringen... du ser ut att behöva en kram till."
Hon drog in Kyle i sin famn.
"Kan inte den här jävla dagen ta slut snart...?" suckade Kyle.
"Mmm... det vore skönt." instämde Coral.
*
En dålig fredag... del 5
*
Coral satt på en bänk i korridoren utanför toaletterna när Darla kom skyndande.
Hon tittade upp på Darla.
"Så du bestämde dig också för ett F i biologi?" sa hon och log ett snett litet leende.
Darla småskrattade och slog sig ner bredvid Coral på den väggfasta träsoffan.
"Ja, jag tyckte du var viktigare. Förresten kan nog inte Wheeler ge oss F, då går vi till rektorn och klagar. Och du kan ju inte rå för att du mår dåligt."
"Wheeler njuter av av tortera sina elever." sa Coral bittert.
"Mmm, det tror jag också." sa Darla. Hon såg forskande på Coral. "Mår du bättre nu, gumman?"
Coral nickade.
"Lite."
"Ska jag gå och köpa en Cola åt dig?"
"Ja tack." sa Coral.
Darla gick bort till läskautomaten och köpte två burkar Coca-Cola. Hon räckte den ena till Coral.
Coral tog några små klunkar av den kalla bubbliga drycken och såg tacksamt på Darla.
"Tack för att du kom ut hit. Känns bra att inte vara ensam nu."
Darla kramade om henne.
Kyle kom gående i korridoren.
Han stannade till när han fick syn på sin syster och Darla.
"Vad gör ni här? Vad har hänt?" frågade han oroligt.
"Vi har rymt från biologin." sa Darla. "Coral blev lite dålig..."
Kyle satte sig intill sin syster och lade armen om henne.
"Är du okej...?"
Coral nickade.
"Mmm, jag mådde lite illa bara, men jag känner mig bättre nu."
"Säkert?" frågade Kyle oroligt.
"Ja, det är säkert." försäkrade Coral.
Hon gav sin bror en liten kram.
*
Coral satt på en bänk i korridoren utanför toaletterna när Darla kom skyndande.
Hon tittade upp på Darla.
"Så du bestämde dig också för ett F i biologi?" sa hon och log ett snett litet leende.
Darla småskrattade och slog sig ner bredvid Coral på den väggfasta träsoffan.
"Ja, jag tyckte du var viktigare. Förresten kan nog inte Wheeler ge oss F, då går vi till rektorn och klagar. Och du kan ju inte rå för att du mår dåligt."
"Wheeler njuter av av tortera sina elever." sa Coral bittert.
"Mmm, det tror jag också." sa Darla. Hon såg forskande på Coral. "Mår du bättre nu, gumman?"
Coral nickade.
"Lite."
"Ska jag gå och köpa en Cola åt dig?"
"Ja tack." sa Coral.
Darla gick bort till läskautomaten och köpte två burkar Coca-Cola. Hon räckte den ena till Coral.
Coral tog några små klunkar av den kalla bubbliga drycken och såg tacksamt på Darla.
"Tack för att du kom ut hit. Känns bra att inte vara ensam nu."
Darla kramade om henne.
Kyle kom gående i korridoren.
Han stannade till när han fick syn på sin syster och Darla.
"Vad gör ni här? Vad har hänt?" frågade han oroligt.
"Vi har rymt från biologin." sa Darla. "Coral blev lite dålig..."
Kyle satte sig intill sin syster och lade armen om henne.
"Är du okej...?"
Coral nickade.
"Mmm, jag mådde lite illa bara, men jag känner mig bättre nu."
"Säkert?" frågade Kyle oroligt.
"Ja, det är säkert." försäkrade Coral.
Hon gav sin bror en liten kram.
*
En dålig fredag... del 4
*
Biologi. Inte ett av Corals favoritämnen, särskilt inte idag; klassen skulle få dissekera ett organ och det var bland det värsta Coral visste.
"Det är såna här dagar man får lust att skolka." sa Darla. Hon avskydde också att dissekera.
"Dissekera som är så mysigt!" skojade en av killarna i klassen. "Vad hoppas ni på? Groda, orm...?"
"Snälla Brian, sluta..." sa Coral. Hon var nu alldeles vit i ansiktet.
Brian såg bekymrat på henne.
"Förlåt, Coral, jag tänkte inte på att du är lite känslig när det gäller sånt här. Är du okej?"
"Jag är okej." sa Coral.
Men hon såg inte okej ut. Darla såg oroligt på sin bästa vän.
"Ska vi fråga om du får slippa dissekera idag?"
Coral skakade på huvudet.
"Nej, Mister Wheeler skulle aldrig tillåta det. Han tycker att alla ska vara med."
Mr. Wheeler låste upp biologisalen och släppte in klassen.
"Para ihop er två och två." sa Mr. Wheeler när han ställt sig vid katedern. "Idag ska vi dissekera som ni vet. Idag blir det..."
Han gjorde en dramatisk paus. Sedan utbrast han triumferande:
"Hjärta!"
Coral blev bara vitare och vitare i ansiktet.
"Mister Wheeler, kan jag få slippa...?" frågade hon försiktigt.
"Ja visst." sa Mr. Wheeler. Sedan log han försmädligt. "Om du vill ha underkänt i biologi."
Han placerade ett hjärta på varje bänk. När han kom till Coral och Darla stirrade Coral på hjärtat i två sekunder, sedan slog hon handen för munnen och rusade ut ur klassrummet.
"Stackarn..." sa Brian. "Hon borde ha fått slippa."
Han fick medhåll från klasskamraterna.
Darla reste sig och gick mot dörren.
"Och vart ska Miss Montgomery ta vägen?" frågade Mr. Wheeler.
"Jag ska se hur det är med Coral." svarade Darla.
"Hon klarar sig nog." sa Mr. Wheeler. "Sätt dig ner nu om du inte vill ha underkänt."
"Hon borde få ett A för att hon är en omtänksam vän som bryr sig om hur Coral mår!" utbrast Brian.
Darla log tacksamt mot honom, sedan gick hon ut ur klassrummet.
"Det blir kvarsittning i eftermiddag, Miss Montgomery!" skrek Mr. Wheeler efter henne.
"Jag ska låtsas att jag bryr mig!" svarade Darla.
Klassen skrattade och applåderade henne.
*
Biologi. Inte ett av Corals favoritämnen, särskilt inte idag; klassen skulle få dissekera ett organ och det var bland det värsta Coral visste.
"Det är såna här dagar man får lust att skolka." sa Darla. Hon avskydde också att dissekera.
"Dissekera som är så mysigt!" skojade en av killarna i klassen. "Vad hoppas ni på? Groda, orm...?"
"Snälla Brian, sluta..." sa Coral. Hon var nu alldeles vit i ansiktet.
Brian såg bekymrat på henne.
"Förlåt, Coral, jag tänkte inte på att du är lite känslig när det gäller sånt här. Är du okej?"
"Jag är okej." sa Coral.
Men hon såg inte okej ut. Darla såg oroligt på sin bästa vän.
"Ska vi fråga om du får slippa dissekera idag?"
Coral skakade på huvudet.
"Nej, Mister Wheeler skulle aldrig tillåta det. Han tycker att alla ska vara med."
Mr. Wheeler låste upp biologisalen och släppte in klassen.
"Para ihop er två och två." sa Mr. Wheeler när han ställt sig vid katedern. "Idag ska vi dissekera som ni vet. Idag blir det..."
Han gjorde en dramatisk paus. Sedan utbrast han triumferande:
"Hjärta!"
Coral blev bara vitare och vitare i ansiktet.
"Mister Wheeler, kan jag få slippa...?" frågade hon försiktigt.
"Ja visst." sa Mr. Wheeler. Sedan log han försmädligt. "Om du vill ha underkänt i biologi."
Han placerade ett hjärta på varje bänk. När han kom till Coral och Darla stirrade Coral på hjärtat i två sekunder, sedan slog hon handen för munnen och rusade ut ur klassrummet.
"Stackarn..." sa Brian. "Hon borde ha fått slippa."
Han fick medhåll från klasskamraterna.
Darla reste sig och gick mot dörren.
"Och vart ska Miss Montgomery ta vägen?" frågade Mr. Wheeler.
"Jag ska se hur det är med Coral." svarade Darla.
"Hon klarar sig nog." sa Mr. Wheeler. "Sätt dig ner nu om du inte vill ha underkänt."
"Hon borde få ett A för att hon är en omtänksam vän som bryr sig om hur Coral mår!" utbrast Brian.
Darla log tacksamt mot honom, sedan gick hon ut ur klassrummet.
"Det blir kvarsittning i eftermiddag, Miss Montgomery!" skrek Mr. Wheeler efter henne.
"Jag ska låtsas att jag bryr mig!" svarade Darla.
Klassen skrattade och applåderade henne.
*
En dålig fredag... del 3
*
"Men hur jävla svårt kan det vara att ta emot en boll!" skrek Brent.
Det var idrottslektion och klassen spelade volleyboll.
"Ta emot bollen när den kommer, Kyle!" ropade idrottsläraren hurtigt. "Den bits inte!"
"Jag... jag är lite trött bara." sa Kyle.
"Lite trött...?" frustade Jerry. "Du är helt jävla borta! Är du så jävla IQ-befriad att du inte ens kan kasta boll?!"
"Håll käften Jerry!" skrek Ashlee.
"Lägg dig inte i det här, din lilla räka!" fräste Jerry.
"Nu tar vi det lugnt!" hojtade idrottsläraren. "Brent, du kastar lite snällare - och Kyle, fokusera lite på spelet!"
Brent gick nära Kyle och låtsades kasta bollen mot hans ansikte.
Kyle ryckte till och tog ett steg bakåt.
"Kolla på spaz boy!" hånskrattade Brent. "Han håller ju på att pinka på sig av rädsla! Är bollen farlig? Är lille Kyle rädd för bollen?"
Flera av klasskamraterna skrattade.
Kyle gjorde en ansats att kasta sig över Brent, men idrottsläraren sprang fram och stoppade honom.
"Lugna ner dig, Kyle! Brent, du slutar retas, annars får du spendera resten av dagen hos rektorn och på kvarsittningen!"
"Oooh vad rädd jag blir..." sa Brent.
Idrottsläraren gav honom en hård blick.
"Jag varnar dig Brent. Ett ord till..."
"Fan jag skämtar ju bara lite." mumlade Brent.
"Brent, du måste vara snäll, så att inte spaz boy börjar gråta..." flinade Jerry.
Jerry och Brents lilla gäng skrattade.
"Super-idioterna har fredagsmöte..." mumlade Ashlee.
Kyle nickade.
Jerry blängde på Ashlee.
"Sa du nåt, mini-räkan?"
"Inget som angår dig." svarade Ashlee skarpt.
"Tur för dig det." sa Jerry hotfullt.
Ashlee svarade med att sträcka upp ett långfinger.
"Ashlee och Jerry - nu räcker det!" sa idrottsläraren argt. "Plocka undan här nu - det gäller er allihop! Och gå sedan och duscha!"
Klassen städade snabbt undan volleybollnät och bollar och skyndade sedan till omklädningsrummen.
"Uppför er nu!" ropade idrottsläraren efter dem.
*
"Men hur jävla svårt kan det vara att ta emot en boll!" skrek Brent.
Det var idrottslektion och klassen spelade volleyboll.
"Ta emot bollen när den kommer, Kyle!" ropade idrottsläraren hurtigt. "Den bits inte!"
"Jag... jag är lite trött bara." sa Kyle.
"Lite trött...?" frustade Jerry. "Du är helt jävla borta! Är du så jävla IQ-befriad att du inte ens kan kasta boll?!"
"Håll käften Jerry!" skrek Ashlee.
"Lägg dig inte i det här, din lilla räka!" fräste Jerry.
"Nu tar vi det lugnt!" hojtade idrottsläraren. "Brent, du kastar lite snällare - och Kyle, fokusera lite på spelet!"
Brent gick nära Kyle och låtsades kasta bollen mot hans ansikte.
Kyle ryckte till och tog ett steg bakåt.
"Kolla på spaz boy!" hånskrattade Brent. "Han håller ju på att pinka på sig av rädsla! Är bollen farlig? Är lille Kyle rädd för bollen?"
Flera av klasskamraterna skrattade.
Kyle gjorde en ansats att kasta sig över Brent, men idrottsläraren sprang fram och stoppade honom.
"Lugna ner dig, Kyle! Brent, du slutar retas, annars får du spendera resten av dagen hos rektorn och på kvarsittningen!"
"Oooh vad rädd jag blir..." sa Brent.
Idrottsläraren gav honom en hård blick.
"Jag varnar dig Brent. Ett ord till..."
"Fan jag skämtar ju bara lite." mumlade Brent.
"Brent, du måste vara snäll, så att inte spaz boy börjar gråta..." flinade Jerry.
Jerry och Brents lilla gäng skrattade.
"Super-idioterna har fredagsmöte..." mumlade Ashlee.
Kyle nickade.
Jerry blängde på Ashlee.
"Sa du nåt, mini-räkan?"
"Inget som angår dig." svarade Ashlee skarpt.
"Tur för dig det." sa Jerry hotfullt.
Ashlee svarade med att sträcka upp ett långfinger.
"Ashlee och Jerry - nu räcker det!" sa idrottsläraren argt. "Plocka undan här nu - det gäller er allihop! Och gå sedan och duscha!"
Klassen städade snabbt undan volleybollnät och bollar och skyndade sedan till omklädningsrummen.
"Uppför er nu!" ropade idrottsläraren efter dem.
*
En dålig fredag... del 2
*
"Syns de?" frågade Coral.
"Blåmärkena?" frågade Kyle.
Coral nickade.
"Nej, dom är så svaga nu och du har sminkat över dom bra."
"Bra." sa Coral. "Då kan jag äntligen gå tillbaka till skolan. Jag orkar inte stanna här en minut till!"
Kyle log.
"Alla har saknat dig. Dom blir glada att se dig nu."
"Det blir skönt att leva lite normalt igen." sa Coral.
"Ska ni ha skjuts till skolan?" frågade fadern när Coral och Kyle var på väg ut några minuter senare.
"Nej tack." sa Coral. "Vi tar bussen."
"Berätta pingvin-historien i plugget!" föreslog Lenny glatt.
"Mmm... när grisar flyger." muttrade Coral.
Kyle skrattade.
De skyndade sig ut till bussen.
"Ljuva frihet!" suckade Coral lättad när de kom ut i januarikylan.
Sedan hälsade hon på grannbarnens snögubbe.
"Godmorgon, Mr. Frosty, vackert väder vi har idag, inte sant?"
Kyle skrattade och skakade på huvudet.
"Jag tar tillbaka att du är normal, syrran."
Coral kastade en snöboll på honom.
"Det här kanske blir en bra dag ändå." sa Kyle när de ställde sig vid busshållplatsen.
Men i nästa sekund tog han tillbaka påståendet.
"Åh nej..." stönade han. "Här kommer Jerry och Brent...!"
Jerry och Brent gick i samma klass som Kyle. De hade som hobby att göra livet surt för Kyle och hans kompisar.
"Nämen titta Brent, här står ju spaz boy!"
"Vad trevligt." flinade Brent. "Och lilla Rödluvan." Han nickade menande på Corals kopparröda lockar.
"Och vargens arsle." hördes en välbekant röst.
Kyle vände sig om mot Ashlee och log mot henne. Han skrattade tyst för sig själv åt Ashlees lilla skämt.
Brent uppskattade inte att bli kallad för en varg-bakdel. Han tog hotande ett steg närmare Ashlee.
"Tigger du stryk, din lilla..."
"Brent! Sluta bråka och masa dig ombord på bussen!"
Brent och Jerry blängde surmulet och tillplattade på den store busschauffören. De gick på bussen och satte sig längst bak.
Coral, Kyle och Ashlee klev också på bussen.
"God morgon Mr. Tenson!" hälsade Ashlee glatt.
Busschauffören log mot den svarthåriga flickan och hälsade tillbaka:
"Godmorgon, Miss Hayden. Härligt med fredag, va?"
"Toppen!" strålade Ashlee och gjorde tummen upp.
"De där två är väl inte för mycket trubbel för er?" frågade busschauffören och sneglade bak mot Jerry och Brent.
"Vi klarar av dom." försäkrade Ashlee.
"Säg till mig annars." sa busschauffören.
"Det ska vi göra." sa Ashlee och gjorde en liten honnör. "Tack Mr. T!"
*
"Syns de?" frågade Coral.
"Blåmärkena?" frågade Kyle.
Coral nickade.
"Nej, dom är så svaga nu och du har sminkat över dom bra."
"Bra." sa Coral. "Då kan jag äntligen gå tillbaka till skolan. Jag orkar inte stanna här en minut till!"
Kyle log.
"Alla har saknat dig. Dom blir glada att se dig nu."
"Det blir skönt att leva lite normalt igen." sa Coral.
"Ska ni ha skjuts till skolan?" frågade fadern när Coral och Kyle var på väg ut några minuter senare.
"Nej tack." sa Coral. "Vi tar bussen."
"Berätta pingvin-historien i plugget!" föreslog Lenny glatt.
"Mmm... när grisar flyger." muttrade Coral.
Kyle skrattade.
De skyndade sig ut till bussen.
"Ljuva frihet!" suckade Coral lättad när de kom ut i januarikylan.
Sedan hälsade hon på grannbarnens snögubbe.
"Godmorgon, Mr. Frosty, vackert väder vi har idag, inte sant?"
Kyle skrattade och skakade på huvudet.
"Jag tar tillbaka att du är normal, syrran."
Coral kastade en snöboll på honom.
"Det här kanske blir en bra dag ändå." sa Kyle när de ställde sig vid busshållplatsen.
Men i nästa sekund tog han tillbaka påståendet.
"Åh nej..." stönade han. "Här kommer Jerry och Brent...!"
Jerry och Brent gick i samma klass som Kyle. De hade som hobby att göra livet surt för Kyle och hans kompisar.
"Nämen titta Brent, här står ju spaz boy!"
"Vad trevligt." flinade Brent. "Och lilla Rödluvan." Han nickade menande på Corals kopparröda lockar.
"Och vargens arsle." hördes en välbekant röst.
Kyle vände sig om mot Ashlee och log mot henne. Han skrattade tyst för sig själv åt Ashlees lilla skämt.
Brent uppskattade inte att bli kallad för en varg-bakdel. Han tog hotande ett steg närmare Ashlee.
"Tigger du stryk, din lilla..."
"Brent! Sluta bråka och masa dig ombord på bussen!"
Brent och Jerry blängde surmulet och tillplattade på den store busschauffören. De gick på bussen och satte sig längst bak.
Coral, Kyle och Ashlee klev också på bussen.
"God morgon Mr. Tenson!" hälsade Ashlee glatt.
Busschauffören log mot den svarthåriga flickan och hälsade tillbaka:
"Godmorgon, Miss Hayden. Härligt med fredag, va?"
"Toppen!" strålade Ashlee och gjorde tummen upp.
"De där två är väl inte för mycket trubbel för er?" frågade busschauffören och sneglade bak mot Jerry och Brent.
"Vi klarar av dom." försäkrade Ashlee.
"Säg till mig annars." sa busschauffören.
"Det ska vi göra." sa Ashlee och gjorde en liten honnör. "Tack Mr. T!"
*
En dålig fredag...
*
Lenny och Stan satt redan vid frukostbordet när Coral och Kyle kom ut i köket på fredagsmorgonen. Fadern och Nancy stod vid spisen och gjorde pannkakor. Eller rättare sagt; fadern gjorde pannkakor, Nancy stod tryckt tätt intill honom och slingrade sina armar om honom.
"Godmorgon ungar!" sa Lenny när Coral och Kyle satte sig vid bordet. "Här går det hett till!"
Han nickade mot fadern och Nancy.
Coral och Kyle såg ogillade på dem.
"När kommer Lizzie tillbaka?" dristade sig Coral att fråga.
"Hon kommer inte tillbaka." svarade fadern. "Inte än på ett tag i alla fall."
"Va?" sa Coral.
"Jag pratade med Lizzie igår." sa fadern. "Hon ska stanna hos sin mamma ett tag till. Morsan är tydligen väldigt sjuk och klarar sig inte själv."
"Jag är inte hungrig längre." Coral reste sig från sin stol.
"Sätt dig ner." sa fadern. "I det här huset äter vi frukost tillsammans."
Han ställde fram ett stort fat med pannkakor på bordet.
"Ät nu. Och ni två slutar tjura."
Det sista var adresserat till Coral och Kyle som såg bedrövade ut.
"Oroa er inte, jag finns ju här nu." Nancy lade armarna om Kyle.
Kyle skruvade besvärat på sig.
Lenny bestämde sig för att lätta upp stämningen lite.
"Vill nu höra en kul grej som hände en polare till mig? Har ni hört den? Om pingvinen?"
"Bara två hundra gånger." mumlade Coral.
Lenny skrattade.
"Jag drar den igen ifall ni har glömt den. En polare till mig kommer till en bensinstation..."
Kyle och Coral utväxlade blickar.
Kyle suckade trött.
Varför gick jag upp idag...? tänkte Coral.
*
Lenny och Stan satt redan vid frukostbordet när Coral och Kyle kom ut i köket på fredagsmorgonen. Fadern och Nancy stod vid spisen och gjorde pannkakor. Eller rättare sagt; fadern gjorde pannkakor, Nancy stod tryckt tätt intill honom och slingrade sina armar om honom.
"Godmorgon ungar!" sa Lenny när Coral och Kyle satte sig vid bordet. "Här går det hett till!"
Han nickade mot fadern och Nancy.
Coral och Kyle såg ogillade på dem.
"När kommer Lizzie tillbaka?" dristade sig Coral att fråga.
"Hon kommer inte tillbaka." svarade fadern. "Inte än på ett tag i alla fall."
"Va?" sa Coral.
"Jag pratade med Lizzie igår." sa fadern. "Hon ska stanna hos sin mamma ett tag till. Morsan är tydligen väldigt sjuk och klarar sig inte själv."
"Jag är inte hungrig längre." Coral reste sig från sin stol.
"Sätt dig ner." sa fadern. "I det här huset äter vi frukost tillsammans."
Han ställde fram ett stort fat med pannkakor på bordet.
"Ät nu. Och ni två slutar tjura."
Det sista var adresserat till Coral och Kyle som såg bedrövade ut.
"Oroa er inte, jag finns ju här nu." Nancy lade armarna om Kyle.
Kyle skruvade besvärat på sig.
Lenny bestämde sig för att lätta upp stämningen lite.
"Vill nu höra en kul grej som hände en polare till mig? Har ni hört den? Om pingvinen?"
"Bara två hundra gånger." mumlade Coral.
Lenny skrattade.
"Jag drar den igen ifall ni har glömt den. En polare till mig kommer till en bensinstation..."
Kyle och Coral utväxlade blickar.
Kyle suckade trött.
Varför gick jag upp idag...? tänkte Coral.
*
torsdag, januari 14, 2010
Middagsbjudning - del 6
*
"Vilken dag!" stönade Kyle när han kröp ner i sin säng.
Coral stod vid sin säng och borstade sitt långa hår.
"Ja, skönt att den är över." sa hon. "En minut till och jag hade blivit galen...!"
Hon såg fundersam ut en stund, sedan såg hon på sin bror.
"Är det bara jag som tycker att Nancy är lite... hur ska jag säga... klängig...?"
"Nej, det tycker jag med." sa Kyle.
Han skakade av sig den obehagliga känslan.
Coral satte sig på Kyles säng.
Kyle stödde sig på armbågen och såg på sin syster.
"Och Lenny är lika jobbig som vanligt." suckade han. "Stan är faktiskt den ende som är normal här i det där gänget."
"Mmm..." instämde Coral.
Kyle log okynnigt mot sin syster.
"Och du är också ganska normal, syrran."
"Tack för den komplimangen!" skrattade Coral.
"Varsågod." skrattade Kyle.
Coral skrattade och skakade på huvudet.
"Fast bara lite normal." fortsatte Kyle.
"Jag ska ge dig för normal!"
"Nej... snälla...! Jag ska inte retas mer." fnissade Kyle.
Men Coral bara log och började kittla honom.
"Nej sluta!" skrek Kyle.
Han försökte skrattande komma undan.
"Tar du tillbaka då?" fnissade Coral.
"Ja, jag tar tillbaka!" lovade Kyle. "Du är normal."
"Tack, det var bara det jag ville veta."
Coral gav sin bror en kram. Sedan gick hon bort till sin säng.
"Coral," viskade Kyle en stund senare när de släckt sina sänglampor. "jag är glad att du är min syster."
"Trots att jag bråkar med dig?" fnissade Coral.
Kyle småskrattade.
"Ja. Jag tycker om dig ändå."
"Och jag är glad att du är min bror, Kyle."
Fortsättningen (En dålig fredag...) finns här
*
"Vilken dag!" stönade Kyle när han kröp ner i sin säng.
Coral stod vid sin säng och borstade sitt långa hår.
"Ja, skönt att den är över." sa hon. "En minut till och jag hade blivit galen...!"
Hon såg fundersam ut en stund, sedan såg hon på sin bror.
"Är det bara jag som tycker att Nancy är lite... hur ska jag säga... klängig...?"
"Nej, det tycker jag med." sa Kyle.
Han skakade av sig den obehagliga känslan.
Coral satte sig på Kyles säng.
Kyle stödde sig på armbågen och såg på sin syster.
"Och Lenny är lika jobbig som vanligt." suckade han. "Stan är faktiskt den ende som är normal här i det där gänget."
"Mmm..." instämde Coral.
Kyle log okynnigt mot sin syster.
"Och du är också ganska normal, syrran."
"Tack för den komplimangen!" skrattade Coral.
"Varsågod." skrattade Kyle.
Coral skrattade och skakade på huvudet.
"Fast bara lite normal." fortsatte Kyle.
"Jag ska ge dig för normal!"
"Nej... snälla...! Jag ska inte retas mer." fnissade Kyle.
Men Coral bara log och började kittla honom.
"Nej sluta!" skrek Kyle.
Han försökte skrattande komma undan.
"Tar du tillbaka då?" fnissade Coral.
"Ja, jag tar tillbaka!" lovade Kyle. "Du är normal."
"Tack, det var bara det jag ville veta."
Coral gav sin bror en kram. Sedan gick hon bort till sin säng.
"Coral," viskade Kyle en stund senare när de släckt sina sänglampor. "jag är glad att du är min syster."
"Trots att jag bråkar med dig?" fnissade Coral.
Kyle småskrattade.
"Ja. Jag tycker om dig ändå."
"Och jag är glad att du är min bror, Kyle."
Fortsättningen (En dålig fredag...) finns här
*
Middagsbjudning - del 5
*
"Blåser man upp dom själv?" skrockade Lenny när han såg madrasserna.
"Ja. Sätt igång, Lenny." sa Nancy.
"Jag ska nog gå och lägga mig snart." ursäktade sig Kyle. "Skola i morgon."
"Nej, nu har vi gäster." sa fadern. "Då behöver man inte gå och lägga sig tidigt."
"Kom och sitt här och snacka lite med oss." sa Nancy.
Hon drog ner Kyle intill sig i soffan.
"Har du nån flickvän då Kyle?" frågade Nancy.
"Nej." sa Kyle.
"Det har jag svårt att tro!" sa Nancy. "Du som är så söt!"
Hon smekte Kyle över håret.
"Den där lilla mörkhåriga tjejen du brukar umgås med då?" flinade fadern.
"Så det finns en tjej!" sa Nancy förtjust.
"De är bara kompisar." sa Coral snabbt. Hon såg hur generad Kyle var.
Kyle log tacksamt mot sin syster.
"Kompisar?" frustade Lenny. "Ja, ja, det brukar heta så. Vad heter lilla flickvännen då?"
"Hon är inte min flickvän." sa Kyle och rodnade.
"Du rodnar ju raring!" skrattade Nancy. "Då är det kärlek."
"Jag går och lägger mig." sa Kyle.
Han gjorde en ansats att resa sig ur soffan men Nancy höll kvar honom.
"Först måste du berätta om tjejen."
Kyle skakade på huvudet.
"Om vi kittlar dig lite då?" sa Nancy. "Då måste du berätta."
"Nej!" sa Kyle nervöst och generat.
Han gjorde sig fri ur Nancys grepp och reste sig.
"Jag måste verkligen sova nu."
Kyle och Coral sade snabbt godnatt och skyndade sig in på sitt rum.
*
"Blåser man upp dom själv?" skrockade Lenny när han såg madrasserna.
"Ja. Sätt igång, Lenny." sa Nancy.
"Jag ska nog gå och lägga mig snart." ursäktade sig Kyle. "Skola i morgon."
"Nej, nu har vi gäster." sa fadern. "Då behöver man inte gå och lägga sig tidigt."
"Kom och sitt här och snacka lite med oss." sa Nancy.
Hon drog ner Kyle intill sig i soffan.
"Har du nån flickvän då Kyle?" frågade Nancy.
"Nej." sa Kyle.
"Det har jag svårt att tro!" sa Nancy. "Du som är så söt!"
Hon smekte Kyle över håret.
"Den där lilla mörkhåriga tjejen du brukar umgås med då?" flinade fadern.
"Så det finns en tjej!" sa Nancy förtjust.
"De är bara kompisar." sa Coral snabbt. Hon såg hur generad Kyle var.
Kyle log tacksamt mot sin syster.
"Kompisar?" frustade Lenny. "Ja, ja, det brukar heta så. Vad heter lilla flickvännen då?"
"Hon är inte min flickvän." sa Kyle och rodnade.
"Du rodnar ju raring!" skrattade Nancy. "Då är det kärlek."
"Jag går och lägger mig." sa Kyle.
Han gjorde en ansats att resa sig ur soffan men Nancy höll kvar honom.
"Först måste du berätta om tjejen."
Kyle skakade på huvudet.
"Om vi kittlar dig lite då?" sa Nancy. "Då måste du berätta."
"Nej!" sa Kyle nervöst och generat.
Han gjorde sig fri ur Nancys grepp och reste sig.
"Jag måste verkligen sova nu."
Kyle och Coral sade snabbt godnatt och skyndade sig in på sitt rum.
*
Middagsbjudning - del 4
*
Det snöade och blåste nästan upp till storm under kvällen.
Fadern sade åt Kyle och Coral att gå ut i garaget och hämta uppblåsbara madrasser till gästerna.
"De ser ut som sovsäckarna i sina fodral, så ta inte fel." påminde fadern dem.
Av någon obegriplig anledning fann Lenny detta påstående hysteriskt kul. Han skrattade högt.
"Det blir kul att ha Lenny i vardagsrummet hela natten." sa Kyle när han och Coral plockade ner madrass-rullarna från en hylla. "Och dom kommer säkert stanna länge i morgon. Det kommer inte vara lugnt en sekund."
Coral fnissade.
"Jippi." sa hon och himlade sig.
Kyle log, men sedan blev han allvarlig igen.
"Men tack vare gästerna lämnar Han oss ifred..."
"Mmm..." sa Coral. Hon suckade tungt och såg ut att tänka på något.
Kyle kunde nästan vad hon tänkte på: Faderns underliga beteende när Nancy frågade vad som hänt med Corals ansikte.
Det hade varit obehagligt att se fadern låtsas vara upprörd över det som hänt Coral på Nyårsafton, när det var han själv som hade åsamkat sin dotter skadorna i ansiktet!
Kyle fick ont i magen när han tänkte på det - och på vad fadern kan ha gjort mer med Coral i Det Hemliga Rummet på Nyårsnatten.
Coral puffade försiktigt till honom.
"Nu går vi in." sa hon.
Kyle log och nickade.
Han tog två av de hoprullade madrasserna Coral höll i famnen och så lämnade de garaget.
*
Det snöade och blåste nästan upp till storm under kvällen.
Fadern sade åt Kyle och Coral att gå ut i garaget och hämta uppblåsbara madrasser till gästerna.
"De ser ut som sovsäckarna i sina fodral, så ta inte fel." påminde fadern dem.
Av någon obegriplig anledning fann Lenny detta påstående hysteriskt kul. Han skrattade högt.
"Det blir kul att ha Lenny i vardagsrummet hela natten." sa Kyle när han och Coral plockade ner madrass-rullarna från en hylla. "Och dom kommer säkert stanna länge i morgon. Det kommer inte vara lugnt en sekund."
Coral fnissade.
"Jippi." sa hon och himlade sig.
Kyle log, men sedan blev han allvarlig igen.
"Men tack vare gästerna lämnar Han oss ifred..."
"Mmm..." sa Coral. Hon suckade tungt och såg ut att tänka på något.
Kyle kunde nästan vad hon tänkte på: Faderns underliga beteende när Nancy frågade vad som hänt med Corals ansikte.
Det hade varit obehagligt att se fadern låtsas vara upprörd över det som hänt Coral på Nyårsafton, när det var han själv som hade åsamkat sin dotter skadorna i ansiktet!
Kyle fick ont i magen när han tänkte på det - och på vad fadern kan ha gjort mer med Coral i Det Hemliga Rummet på Nyårsnatten.
Coral puffade försiktigt till honom.
"Nu går vi in." sa hon.
Kyle log och nickade.
Han tog två av de hoprullade madrasserna Coral höll i famnen och så lämnade de garaget.
*
Middagsbjudning - del 3
*
Under middagen satt Nancy och tittade på Corals ansikte, på blåmärkena som nu var gulbleka.
"Vad har hänt med dig, raring?"
"Hon blev överfallen och nästan våldtagen på Nyårsafton." svarade fadern.
"Åh Herregud!" utbrast Nancy. "Så fruktansvärt!"
"Mmm..." sa fadern. "Kan ni tänka er att nåt sjukt svin tänkte våldta min lilla flicka?"
"Har de fått fast honom?" frågade Nancy.
"Får jag gå ifrån bordet?" frågade Coral. "Jag mår inte så bra..."
"Förlåt mig Coral, jag skulle inte ha tagit upp ämnet." sa Nancy bekymrat. "Är du okej raring?"
"Nej, jag mår inte så bra." upprepade Coral.
"Gå du." sa fadern.
Coral lämnade köket.
Kyle reste sig för att se hur det var med Coral. Men fadern tryckte milt ner honom på stolen igen.
"Hon klarar sig, Kyle. Alla behöver inte rusa från bordet. Nu äter vi lite dessert."
"Har dom fått fast han som överföll Coral?" frågade Stan efter någon minuts tystnad.
Kyle nickade.
"Polisen i Mudwater tog honom i måndags."
"Vilken tur!" sa Nancy.
"Jag hoppas den jäveln får lida i fängelset!" sa Stan.
"Det får han säkert göra." sa Robert. "Coral, kom hit och ät dessert med oss nu!"
"Låt henne vara," sa Nancy. "hon kanske inte mår så bra."
Men Coral kom ut i köket igen och satte sig på sin plats.
"Jag är okej." sa hon sturskt.
"Mina ungar är starka." sa fadern. "Dom knäcker man inte så lätt! Eller hur, ungar?"
"Nej..." mumlade både Coral och Kyle.
"Förlåt Coral," sa Nancy igen. "jag skulle inte ha frågat om..."
"Jag vill inte prata om det mer." avbröt Coral.
"Nej, nu ska vi ha trevligt." sa fadern. "Nu tar vi fram Nancys goda chokladtårta!"
"Bäst i hela stan!" sa Lenny hungrigt.
Kyle såg på Coral.
"Är du okej?" viskade han oroligt.
Coral nickade och klappade sin brors hand.
*
Under middagen satt Nancy och tittade på Corals ansikte, på blåmärkena som nu var gulbleka.
"Vad har hänt med dig, raring?"
"Hon blev överfallen och nästan våldtagen på Nyårsafton." svarade fadern.
"Åh Herregud!" utbrast Nancy. "Så fruktansvärt!"
"Mmm..." sa fadern. "Kan ni tänka er att nåt sjukt svin tänkte våldta min lilla flicka?"
"Har de fått fast honom?" frågade Nancy.
"Får jag gå ifrån bordet?" frågade Coral. "Jag mår inte så bra..."
"Förlåt mig Coral, jag skulle inte ha tagit upp ämnet." sa Nancy bekymrat. "Är du okej raring?"
"Nej, jag mår inte så bra." upprepade Coral.
"Gå du." sa fadern.
Coral lämnade köket.
Kyle reste sig för att se hur det var med Coral. Men fadern tryckte milt ner honom på stolen igen.
"Hon klarar sig, Kyle. Alla behöver inte rusa från bordet. Nu äter vi lite dessert."
"Har dom fått fast han som överföll Coral?" frågade Stan efter någon minuts tystnad.
Kyle nickade.
"Polisen i Mudwater tog honom i måndags."
"Vilken tur!" sa Nancy.
"Jag hoppas den jäveln får lida i fängelset!" sa Stan.
"Det får han säkert göra." sa Robert. "Coral, kom hit och ät dessert med oss nu!"
"Låt henne vara," sa Nancy. "hon kanske inte mår så bra."
Men Coral kom ut i köket igen och satte sig på sin plats.
"Jag är okej." sa hon sturskt.
"Mina ungar är starka." sa fadern. "Dom knäcker man inte så lätt! Eller hur, ungar?"
"Nej..." mumlade både Coral och Kyle.
"Förlåt Coral," sa Nancy igen. "jag skulle inte ha frågat om..."
"Jag vill inte prata om det mer." avbröt Coral.
"Nej, nu ska vi ha trevligt." sa fadern. "Nu tar vi fram Nancys goda chokladtårta!"
"Bäst i hela stan!" sa Lenny hungrigt.
Kyle såg på Coral.
"Är du okej?" viskade han oroligt.
Coral nickade och klappade sin brors hand.
*
Middagsbjudning - del 2
*
Lenny, Stan och Nancy anlände en halvtimme senare.
Lenny hördes mest - som vanligt.
"Rob! Din gamle skithög! Hur har du det nuförtiden?"
Nancy såg på Coral och Kyle och log.
"Lenny är inte full, han är alltid sån."
"Jo, vi vet det." mumlade Coral.
Lenny skrockade.
"Kul ungar du har Rob!"
Fadern log.
"Så, hur trivs ni här i Blue Creek då?" frågade Stan.
"Vi trivs bra." sa fadern. "Mycket bra. Bra skola och ungarna har massor med kompisar."
"Tjejer då?" flinade Lenny och såg på Kyle.
"Ja, du är väl väldigt poplär bland tjejerna?" sa Nancy. "Med ditt utseende står väl tjejerna i kö?"
"Nej... jag vet inte..." mumlade Kyle.
Han skruvade generat på sig.
"Du har så vackra barn, Robert." sa Nancy.
"Ja, vem fan har de fått sitt utseende ifrån egentligen?" skrockade Lenny. Han dunkade Robert i ryggen. "Inte fan är det från dig iallafall!"
"Coral är lik Joy." sa fadern. "Kyle vet jag inte riktigt..."
"Brevbärar'n kanske?" frustade Lenny.
Nancy boxade till Lenny på armen.
"Lenny, skärp dig." fnissade hon.
Sedan såg hon på Kyle och strök honom över håret.
"Kyle, du blir sötare och sötare för varje dag som går."
"Tack..." mumlade Kyle generat.
"Var jävligt glad att du inte ser ut som han!" Lenny pekade på Robert och skrattade.
Kyle och Coral såg på varandra och himlade sig.
Lenny, Stan och Nancy anlände en halvtimme senare.
Lenny hördes mest - som vanligt.
"Rob! Din gamle skithög! Hur har du det nuförtiden?"
Nancy såg på Coral och Kyle och log.
"Lenny är inte full, han är alltid sån."
"Jo, vi vet det." mumlade Coral.
Lenny skrockade.
"Kul ungar du har Rob!"
Fadern log.
"Så, hur trivs ni här i Blue Creek då?" frågade Stan.
"Vi trivs bra." sa fadern. "Mycket bra. Bra skola och ungarna har massor med kompisar."
"Tjejer då?" flinade Lenny och såg på Kyle.
"Ja, du är väl väldigt poplär bland tjejerna?" sa Nancy. "Med ditt utseende står väl tjejerna i kö?"
"Nej... jag vet inte..." mumlade Kyle.
Han skruvade generat på sig.
"Du har så vackra barn, Robert." sa Nancy.
"Ja, vem fan har de fått sitt utseende ifrån egentligen?" skrockade Lenny. Han dunkade Robert i ryggen. "Inte fan är det från dig iallafall!"
"Coral är lik Joy." sa fadern. "Kyle vet jag inte riktigt..."
"Brevbärar'n kanske?" frustade Lenny.
Nancy boxade till Lenny på armen.
"Lenny, skärp dig." fnissade hon.
Sedan såg hon på Kyle och strök honom över håret.
"Kyle, du blir sötare och sötare för varje dag som går."
"Tack..." mumlade Kyle generat.
"Var jävligt glad att du inte ser ut som han!" Lenny pekade på Robert och skrattade.
Kyle och Coral såg på varandra och himlade sig.
Fadern slog ihop händerna.
"Vad säger ni mitt herrskap, ska vi gå ut i köket och äta?"
"Har du gjort maten, Rob?" frågade Lenny. "Går den att äta?"
Lenny såg på Coral och blinkade åt henne.
"Det är du som har lagat maten, va?" flinade han.
Coral skakade på huvudet. Hon var redan trött på Lenny.
"Farsgubben din kan väl inte laga mat?" sa Lenny.
"Jo du, jag har mina ljusa stunder." sa Robert.
*
*
Middagsbjudning
*
"Ta på er något fint, vi ska ha några vänner på middag i kväll."
Kyle och Coral såg förundrade på sin far.
"Vi brukar aldrig ha middagar." slank det ur Kyle.
Han fick nästan lust att bita av sig tungan.
Men fadern såg inte alls arg ut, han log bara.
"Nej, det brukar vi inte." skrockade han. "Men i kväll kommer några av mina gamla polare från Stillwater hit. Kommer ni ihåg dem?"
Både Kyle och Coral skakade osäkert på huvudet.
"Jo," sa fadern. "nog minns ni väl dem? Nancy, Stan och Lenny?"
"Jaha, jo, dem minns vi." sa Kyle.
Coral nickade instämmande.
"Där ser ni!" sa fadern. "Tänk vad ni minns bara ni tänker lite!"
"Inte så lätt att komma ihåg alla hans idiotkompisar..." mumlade Kyle när han och Coral gick mot sitt rum.
"Precis." sa Coral och himlade sig. "En kväll med Lenny blir kul... undrar om han fortfarande skrattar åt sina egna skämt."
"Han måste det." sa Kyle. "Det är ju ingen annan som skrattar."
Kyle och Coral såg på varandra och brast ut i skratt.
*
"Ta på er något fint, vi ska ha några vänner på middag i kväll."
Kyle och Coral såg förundrade på sin far.
"Vi brukar aldrig ha middagar." slank det ur Kyle.
Han fick nästan lust att bita av sig tungan.
Men fadern såg inte alls arg ut, han log bara.
"Nej, det brukar vi inte." skrockade han. "Men i kväll kommer några av mina gamla polare från Stillwater hit. Kommer ni ihåg dem?"
Både Kyle och Coral skakade osäkert på huvudet.
"Jo," sa fadern. "nog minns ni väl dem? Nancy, Stan och Lenny?"
"Jaha, jo, dem minns vi." sa Kyle.
Coral nickade instämmande.
"Där ser ni!" sa fadern. "Tänk vad ni minns bara ni tänker lite!"
"Inte så lätt att komma ihåg alla hans idiotkompisar..." mumlade Kyle när han och Coral gick mot sitt rum.
"Precis." sa Coral och himlade sig. "En kväll med Lenny blir kul... undrar om han fortfarande skrattar åt sina egna skämt."
"Han måste det." sa Kyle. "Det är ju ingen annan som skrattar."
Kyle och Coral såg på varandra och brast ut i skratt.
*
onsdag, januari 06, 2010
Friday Show at Abe Lincoln High - del 4
*
Onsdag, 6 januari, 1971
Maureen, Sheila, Sunshine och Ryan var på väg uppför trappan till familjen McKenzies veranda.
Sheila gjorde en perfekt imitation av Macy som fick de andra att skratta högt:
"Jag tycker vi ska göra Gone With the Wind... och jag ska spela huvudrollen... nej vänta, alla roller - för jag är myyycket bättre skådespelare än alla andra här!"
Maggie och Kate satt på verandan. De skrattade också åt Sheilas imitation.
"Vem härmar du nu, Sheila?" frågade Maggie.
"Men hallå... det är väl glasklart!" utbrast Sheila. "Macy såklart! Divan som tror hon kan bestämma allt och som vill ha alla stora roller!"
"Om hon inte får en stor roll snart blir hon väl galen." sa Ryan.
"Mmm, men om hon får en stor roll kommer hon att bli malligare än vanligt." suckade Sheila.
Sedan såg hon på Ryan och log.
"Så, Ry... hur är det att spela mot Jill då...?"
"Bra." sa Ryan coolt.
"Hon är väldigt lycklig över att du är hennes Romeo." sa Maureen.
"Ska ni prata om... det här hela veckan...?" undrade Ryan.
"Yep!" sa Sunshine.
"Tack för det." sa Ryan.
Tjejerna fnissade.
"Han är en jättebra Romeo!" sa Maureen till Maggie och Kate.
"Det ska bli så kul att se er uppträda på fredag!" sa Kate.
"Vem har sagt att ni får komma och titta?" sa Ryan kaxigt.
Han slog sig ner mellan Kate och Maggie i träsoffan.
"Bry er inte om honom." sa Maureen. "Han är lite generad för kyss-scenerna bara. Han och Jill är såååå söta som Romeo och Julia!"
Ryan räckte ut tungan åt Maureen.
Maureen bara skrattade åt hur generad Ryan blev så fort de pratade om kyss-scenerna.
"Vi ska vara så snälla så när vi sitter i publiken." sa Kate.
"Ja, vi ska bara busvissla lite." sa Maggie och log ett busigt leende mot Ryan. "Det är väl okej, Ryan?"
Hon petade Ryan i sidan.
Ryan fnissade och skruvade kittligt på sig.
"Nä, ni får sitta längst bak och så låtsas jag att jag inte känner er."
"Du ska inte vara så kaxig, lilla trollunge." skrattade Kate och började kittla sin son.
Ryan kiknade av skratt
"Hjälp mig!" pep han.
"Sällan, pysen." sa Maureen leende. "Vi älskar att höra ditt skratt."
*
Onsdag, 6 januari, 1971
Maureen, Sheila, Sunshine och Ryan var på väg uppför trappan till familjen McKenzies veranda.
Sheila gjorde en perfekt imitation av Macy som fick de andra att skratta högt:
"Jag tycker vi ska göra Gone With the Wind... och jag ska spela huvudrollen... nej vänta, alla roller - för jag är myyycket bättre skådespelare än alla andra här!"
Maggie och Kate satt på verandan. De skrattade också åt Sheilas imitation.
"Vem härmar du nu, Sheila?" frågade Maggie.
"Men hallå... det är väl glasklart!" utbrast Sheila. "Macy såklart! Divan som tror hon kan bestämma allt och som vill ha alla stora roller!"
"Om hon inte får en stor roll snart blir hon väl galen." sa Ryan.
"Mmm, men om hon får en stor roll kommer hon att bli malligare än vanligt." suckade Sheila.
Sedan såg hon på Ryan och log.
"Så, Ry... hur är det att spela mot Jill då...?"
"Bra." sa Ryan coolt.
"Hon är väldigt lycklig över att du är hennes Romeo." sa Maureen.
"Ska ni prata om... det här hela veckan...?" undrade Ryan.
"Yep!" sa Sunshine.
"Tack för det." sa Ryan.
Tjejerna fnissade.
"Han är en jättebra Romeo!" sa Maureen till Maggie och Kate.
"Det ska bli så kul att se er uppträda på fredag!" sa Kate.
"Vem har sagt att ni får komma och titta?" sa Ryan kaxigt.
Han slog sig ner mellan Kate och Maggie i träsoffan.
"Bry er inte om honom." sa Maureen. "Han är lite generad för kyss-scenerna bara. Han och Jill är såååå söta som Romeo och Julia!"
Ryan räckte ut tungan åt Maureen.
Maureen bara skrattade åt hur generad Ryan blev så fort de pratade om kyss-scenerna.
"Vi ska vara så snälla så när vi sitter i publiken." sa Kate.
"Ja, vi ska bara busvissla lite." sa Maggie och log ett busigt leende mot Ryan. "Det är väl okej, Ryan?"
Hon petade Ryan i sidan.
Ryan fnissade och skruvade kittligt på sig.
"Nä, ni får sitta längst bak och så låtsas jag att jag inte känner er."
"Du ska inte vara så kaxig, lilla trollunge." skrattade Kate och började kittla sin son.
Ryan kiknade av skratt
"Hjälp mig!" pep han.
"Sällan, pysen." sa Maureen leende. "Vi älskar att höra ditt skratt."
*
Friday Show at Abe Lincoln High - del 3
*
Onsdag, 6 januari, 1971
"Vill du öva på kyssen igen?" frågade Jill under repetitionen på onsdagseftermiddagen.
"Eh... jag tror vi kan den nu." sa Ryan.
"Var inte ledsen, Jill," flinade Sheila. "ni får ju kyssas flera gånger till - vi har ju några repetioner kvar."
Jill log mot Sheila och sedan mot Ryan.
"Vilken tur vi har va, Ryan?" sa hon glatt.
"Mmm..." mumlade Ryan och hoppades att han inte rodnade.
"Ni är så duktiga allihop!" sa Miss Wallace stolt när dagens rep var över. "Och så proffsiga!"
Clark log brett och bugade sig åt alla håll.
"Ah, man tackar ödmjukast."
"Du var bara med i kören... fåntratt!" fräste Macy.
"Miss W sa faktiskt allihop!" sa Joe.
"Just det!" sa Clark.
"Du var jätteduktig Clark." sa Sunshine och klappade Clark på huvudet.
"Äntligen en som förstår sig på en stor artist och hans talang!" utbrast Clark dramatiskt. "Sunny, Mylady, tillåt mig kyssa er hand!"
"En annan dag kanske." sa Sunshine.
Macy himlade sig, som om Clark och Joe var det dummaste hon någonsin träffat (och det var ju precis vad hon tyckte).
Hon gick fram till Miss Wallace.
"Miss Wallace, nästa vecka tycker jag att vi kan göra Gone With the Wind." sa hon.
"Ska du vara den som är borta med vinden då?" flinade Joe.
Klassen fnissade, men tystnade snabbt när Miss Wallace gav dem ett strängt ögonkast.
"Nej, vi ska göra något helt annat än Gone With the Wind nästa vecka." sa Miss Wallace.
"Vaddå?" frågade Macy.
"Det får ni höra på måndag." sa Miss Wallace och log hemligt. "Nu säger jag tack för idag. Vi ses i morgon!"
"Tack för idag!" sa hela klassen i perfekt harmoni.
Hela gruppen skyndade ut ur aulan.
*
Onsdag, 6 januari, 1971
"Vill du öva på kyssen igen?" frågade Jill under repetitionen på onsdagseftermiddagen.
"Eh... jag tror vi kan den nu." sa Ryan.
"Var inte ledsen, Jill," flinade Sheila. "ni får ju kyssas flera gånger till - vi har ju några repetioner kvar."
Jill log mot Sheila och sedan mot Ryan.
"Vilken tur vi har va, Ryan?" sa hon glatt.
"Mmm..." mumlade Ryan och hoppades att han inte rodnade.
"Ni är så duktiga allihop!" sa Miss Wallace stolt när dagens rep var över. "Och så proffsiga!"
Clark log brett och bugade sig åt alla håll.
"Ah, man tackar ödmjukast."
"Du var bara med i kören... fåntratt!" fräste Macy.
"Miss W sa faktiskt allihop!" sa Joe.
"Just det!" sa Clark.
"Du var jätteduktig Clark." sa Sunshine och klappade Clark på huvudet.
"Äntligen en som förstår sig på en stor artist och hans talang!" utbrast Clark dramatiskt. "Sunny, Mylady, tillåt mig kyssa er hand!"
"En annan dag kanske." sa Sunshine.
Macy himlade sig, som om Clark och Joe var det dummaste hon någonsin träffat (och det var ju precis vad hon tyckte).
Hon gick fram till Miss Wallace.
"Miss Wallace, nästa vecka tycker jag att vi kan göra Gone With the Wind." sa hon.
"Ska du vara den som är borta med vinden då?" flinade Joe.
Klassen fnissade, men tystnade snabbt när Miss Wallace gav dem ett strängt ögonkast.
"Nej, vi ska göra något helt annat än Gone With the Wind nästa vecka." sa Miss Wallace.
"Vaddå?" frågade Macy.
"Det får ni höra på måndag." sa Miss Wallace och log hemligt. "Nu säger jag tack för idag. Vi ses i morgon!"
"Tack för idag!" sa hela klassen i perfekt harmoni.
Hela gruppen skyndade ut ur aulan.
*
tisdag, januari 05, 2010
Friday Show at Abe Lincoln High - del 2
*
Tisdag, 5 januari, 1971
Miss Wallace gick fram till svarta tavlan och skrev upp vilka låtar de skulle sjunga i denna veckas show:
Sedan började han fundera på något.
"Vad tänker du på?" frågade Sunshine.
"Är inte balkongscenen en kyss-scen...?" sa Ryan.
"Jo, dödsscenen också." sa Jill. Hon lät väldigt nöjd.
Ryan kände hur hans kinder blev varma.
Maureen började fnissa.
"Förlåt att jag skrattar, men Ryan, du är för söt!"
"Det är jag inte alls." sa Ryan truligt. "Och förresten kan jag inte kyssas."
Nu blev även hans öron lite röda.
"Det kan du väl visst!" sa Sheila.
"Vi får öva." sa Jill.
"Nu...?" frågade Ryan.
Jill bara log. Hon satte sig tätt intill Ryan, lade en hand om hans nacke och kysste hon honom.
Ryan tvekade i några sekunder, men sedan besvarade han kyssen.
Ingen i klassen sa någonting, de satt bara och tittade på Jill och Ryan, nästan hänförda av kyssen.
När kyssen var avslutad drog Maureen in Ryan i sin famn.
"Jag visste väl det, Ryan! Du blir en perfekt Romeo!"
"Ja, verkligen!" sa Sheila. "Ni såg jättesöta ut!"
"Du är ju visst bra på att kyssas." sa Jill.
Ryan var nu så blyg och generad att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han började pilla med sina skosnören.
*
Tisdag, 5 januari, 1971
Miss Wallace gick fram till svarta tavlan och skrev upp vilka låtar de skulle sjunga i denna veckas show:
Stupid Cupid (Jill & Ryan)"Vilka scener blir det?" frågade Jill.
My Boy Lollipop (Jill)
She's A Lady (Ryan)
Then He Kissed Me (Jill)
All Shook Up (Ryan)
Knock Three Times (Jill & Ryan + kören)
"Balkongscenen och scenen i kryptan där de dör."
Jill såg på Ryan och log. Ryan log tillbaka.Sedan började han fundera på något.
"Vad tänker du på?" frågade Sunshine.
"Är inte balkongscenen en kyss-scen...?" sa Ryan.
"Jo, dödsscenen också." sa Jill. Hon lät väldigt nöjd.
Ryan kände hur hans kinder blev varma.
Maureen började fnissa.
"Förlåt att jag skrattar, men Ryan, du är för söt!"
"Det är jag inte alls." sa Ryan truligt. "Och förresten kan jag inte kyssas."
Nu blev även hans öron lite röda.
"Det kan du väl visst!" sa Sheila.
"Vi får öva." sa Jill.
"Nu...?" frågade Ryan.
Jill bara log. Hon satte sig tätt intill Ryan, lade en hand om hans nacke och kysste hon honom.
Ryan tvekade i några sekunder, men sedan besvarade han kyssen.
Ingen i klassen sa någonting, de satt bara och tittade på Jill och Ryan, nästan hänförda av kyssen.
När kyssen var avslutad drog Maureen in Ryan i sin famn.
"Jag visste väl det, Ryan! Du blir en perfekt Romeo!"
"Ja, verkligen!" sa Sheila. "Ni såg jättesöta ut!"
"Du är ju visst bra på att kyssas." sa Jill.
Ryan var nu så blyg och generad att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han började pilla med sina skosnören.
*
Friday Show at Abe Lincoln High - del 1
*
Tisdag, 5 januari, 1971
"Den här terminen tänkte jag att ni ska få sätta upp en liten mini-show varje fredag." berättade Miss Wallace för sina musik- och drama-elever på tisdagsmorgonen. "Ni spelar upp en eller två scener ur en pjäs eller musikal och sjunger några låtar som passar till."
Klassen började genast prata om vilken kul idé det var.
"Är ni redo att spela upp den första showen redan nu på fredag?" frågade Miss Wallace. "Vi repeterar varje dag."
"Vi är alltid redo, mylady!" ropade Clark.
"Det är bra det." log Miss Wallace. "Den här veckan ska vi ta oss an Romeo och Julia."
Macy sträckte på sig och log ett bländande leende. Det märktes väldigt tydligt att hon ställt in sig på att spela Julia.
"Vem ska spela Romeo och Julia?" frågade hon.
"Jag tänkte att Jill ska spela Julia." sa Miss Wallace. "Om du vill det, Jill?"
Jill nickade lyckligt.
Macy tappade hakan och gav ifrån sig sitt speciella indignerade läte.
"Ska hon spela Julia?"
"Ja, Jill ska spela Julia." svarade Miss Wallace lugnt. "Har du nåt problem med det, Macy?"
Macy svarade inte. Hon bara blängde surmulet på Jill.
"Miss Wallace! Jag erbjuder mig gärna att spela Romeo!" sa Clark.
Klassen skrattade. De visste att Clark bara fånade sig.
"Tack för erbjudandet, Clark." log Miss Wallace. "Men jag tror nog att Ryan får bli vår Romeo."
Ryan stirrade på sin lärare.
"Jag...?!"
"Jaaa, det är väl du som är Ryan?" fnissade Sheila och petade honom i sidan.
"Ryan, du blir en perfekt Romeo!" sa Jill.
"Det tror jag med!" sa Maureen.
*
Tisdag, 5 januari, 1971
"Den här terminen tänkte jag att ni ska få sätta upp en liten mini-show varje fredag." berättade Miss Wallace för sina musik- och drama-elever på tisdagsmorgonen. "Ni spelar upp en eller två scener ur en pjäs eller musikal och sjunger några låtar som passar till."
Klassen började genast prata om vilken kul idé det var.
"Är ni redo att spela upp den första showen redan nu på fredag?" frågade Miss Wallace. "Vi repeterar varje dag."
"Vi är alltid redo, mylady!" ropade Clark.
"Det är bra det." log Miss Wallace. "Den här veckan ska vi ta oss an Romeo och Julia."
Macy sträckte på sig och log ett bländande leende. Det märktes väldigt tydligt att hon ställt in sig på att spela Julia.
"Vem ska spela Romeo och Julia?" frågade hon.
"Jag tänkte att Jill ska spela Julia." sa Miss Wallace. "Om du vill det, Jill?"
Jill nickade lyckligt.
Macy tappade hakan och gav ifrån sig sitt speciella indignerade läte.
"Ska hon spela Julia?"
"Ja, Jill ska spela Julia." svarade Miss Wallace lugnt. "Har du nåt problem med det, Macy?"
Macy svarade inte. Hon bara blängde surmulet på Jill.
"Miss Wallace! Jag erbjuder mig gärna att spela Romeo!" sa Clark.
Klassen skrattade. De visste att Clark bara fånade sig.
"Tack för erbjudandet, Clark." log Miss Wallace. "Men jag tror nog att Ryan får bli vår Romeo."
Ryan stirrade på sin lärare.
"Jag...?!"
"Jaaa, det är väl du som är Ryan?" fnissade Sheila och petade honom i sidan.
"Ryan, du blir en perfekt Romeo!" sa Jill.
"Det tror jag med!" sa Maureen.
*
Max's backswing - del 4
*
Fadern kom hem halv fem den eftermiddagen. Han stannande till när han såg Kyles plåster.
"Vad har hänt med dig?"
"En liten olycka med en golf-klubba bara." svarade Kyle.
"Aj då. Stygn?"
Kyle nickade.
Fadern slog sig ner mittemot sin son vid köksbordet.
"Sydde dom med eller utan bedövning?"
"Med." svarade Kyle.
Fadern nickade.
"Med... Hmm... Har jag berättat om den gången jag fick sy trettio stygn i armen, utan bedövning?"
"Vi var ju med när det hände." sa Coral.
Fadern skrattade till.
"Ja visst jävlar! Ni stod ju här i köket och såg livrädda ut! Små som fan var ni! Hur gamla var ni?"
"Sju och sex tror jag." sa Coral.
"Han är tuff, er gamla farsa va?" skrockade fadern. Han såg på Kyle. "Dom sydde väl ordentligt? Inget slarv?"
Kyle skakade på huvudet.
"Nej Sir, inget slarv."
"Bra. Bra. Min son ska inte ha några skitstygn inte!"
Fadern gick fram till Kyle.
"Får man se på stygnen?"
Han började fingra på plåstret.
Kyle drog undan huvudet.
"Gör det ont grabben?" frågade fadern.
Kyle reste sig från stolen.
"Jag är lite trött, jag går och vilar." sa han till Coral.
Coral reste sig också och gick med sin bror in på deras rum.
"Kyle! Om du har hjärnskakning får du inte sova, gubben!" ropade fadern. "Du får för fan inte hamna i koma!"
"Vad är det med honom idag...?" stönade Coral när de kommit in på rummet och stängt dörren.
"Han har kanske tagit en återställare...?" trodde Kyle.
"Mmm..." sa Coral tankfullt. "eller så har han inte nyktrat till än."
"Konstig är han i alla fall." sa Kyle. "Och obehaglig."
"Någon som känner för cheeseburgers och fries till middag?" ropade fadern från köket. "Ungar, är ni hungriga?"
"Ja, Sir!" ropade Kyle och Coral.
"Stanna här då, så åker jag och köper käk! Ses om en stund!"
"Ibland tror jag att han har blivit bortförd och mixtrad med av aliens..." mumlade Kyle.
Coral nickade instämmande och log lite.
Kyle suckade.
"De kan väl behålla honom nästa gång."
*
Fadern kom hem halv fem den eftermiddagen. Han stannande till när han såg Kyles plåster.
"Vad har hänt med dig?"
"En liten olycka med en golf-klubba bara." svarade Kyle.
"Aj då. Stygn?"
Kyle nickade.
Fadern slog sig ner mittemot sin son vid köksbordet.
"Sydde dom med eller utan bedövning?"
"Med." svarade Kyle.
Fadern nickade.
"Med... Hmm... Har jag berättat om den gången jag fick sy trettio stygn i armen, utan bedövning?"
"Vi var ju med när det hände." sa Coral.
Fadern skrattade till.
"Ja visst jävlar! Ni stod ju här i köket och såg livrädda ut! Små som fan var ni! Hur gamla var ni?"
"Sju och sex tror jag." sa Coral.
"Han är tuff, er gamla farsa va?" skrockade fadern. Han såg på Kyle. "Dom sydde väl ordentligt? Inget slarv?"
Kyle skakade på huvudet.
"Nej Sir, inget slarv."
"Bra. Bra. Min son ska inte ha några skitstygn inte!"
Fadern gick fram till Kyle.
"Får man se på stygnen?"
Han började fingra på plåstret.
Kyle drog undan huvudet.
"Gör det ont grabben?" frågade fadern.
Kyle reste sig från stolen.
"Jag är lite trött, jag går och vilar." sa han till Coral.
Coral reste sig också och gick med sin bror in på deras rum.
"Kyle! Om du har hjärnskakning får du inte sova, gubben!" ropade fadern. "Du får för fan inte hamna i koma!"
"Vad är det med honom idag...?" stönade Coral när de kommit in på rummet och stängt dörren.
"Han har kanske tagit en återställare...?" trodde Kyle.
"Mmm..." sa Coral tankfullt. "eller så har han inte nyktrat till än."
"Konstig är han i alla fall." sa Kyle. "Och obehaglig."
"Någon som känner för cheeseburgers och fries till middag?" ropade fadern från köket. "Ungar, är ni hungriga?"
"Ja, Sir!" ropade Kyle och Coral.
"Stanna här då, så åker jag och köper käk! Ses om en stund!"
"Ibland tror jag att han har blivit bortförd och mixtrad med av aliens..." mumlade Kyle.
Coral nickade instämmande och log lite.
Kyle suckade.
"De kan väl behålla honom nästa gång."
*
Max's backswing - del 3
*
Kyle insisterade på att följa med till skolan efter sjukhusbesöket.
Han försäkrade att han mådde bra, men efter bara en liten stund kände han sig lite darrig och yr, så hans lärare Miss Benton skjutsade hem honom.
"Stanna hemma och vila i morgon, Kyle." sa Miss Benton när de var framme. "Du kan ha fått hjärnskakning."
"Okej." sa Kyle trött. "Tack för skjutsen."
Miss Benton log mot honom.
"Det var så lite. Ta hand om dig nu."
"Vad har hänt med dig?" frågade Coral förskräckt när Kyle kom in i köket och hon fick se den stora vita plåsterlappen strax ovanför hans högra öga.
"Det är ingen fara." sa Kyle. "Max lekte lite oförsiktigt med en golfklubba bara."
"Har du hjärnskakning?" frågade Coral. "Du vet att du inte får sova då, va."
Kyle höjde avvärjande ena handen och log mot sin syster.
"Ta det lugnt. Jag mår bra, okej?"
Coral gav honom samma klentrogna blick som Ashlee givit honom.
"Har du ont? Mår du illa? Är du yr?"
Kyle började skratta.
"Det är inte kul, jag är orolig!" sa Coral.
"Ja, det gör ganska ont och jag blev lite yr förut, men annars är det okej! Sluta oroa dig så mycket."
Nu log Coral.
"Jag kan inte sluta oroa mig, det är mitt jobb som storasyster."
Kyle log och gick fram till Coral och kramade henne.
*
Kyle insisterade på att följa med till skolan efter sjukhusbesöket.
Han försäkrade att han mådde bra, men efter bara en liten stund kände han sig lite darrig och yr, så hans lärare Miss Benton skjutsade hem honom.
"Stanna hemma och vila i morgon, Kyle." sa Miss Benton när de var framme. "Du kan ha fått hjärnskakning."
"Okej." sa Kyle trött. "Tack för skjutsen."
Miss Benton log mot honom.
"Det var så lite. Ta hand om dig nu."
"Vad har hänt med dig?" frågade Coral förskräckt när Kyle kom in i köket och hon fick se den stora vita plåsterlappen strax ovanför hans högra öga.
"Det är ingen fara." sa Kyle. "Max lekte lite oförsiktigt med en golfklubba bara."
"Har du hjärnskakning?" frågade Coral. "Du vet att du inte får sova då, va."
Kyle höjde avvärjande ena handen och log mot sin syster.
"Ta det lugnt. Jag mår bra, okej?"
Coral gav honom samma klentrogna blick som Ashlee givit honom.
"Har du ont? Mår du illa? Är du yr?"
Kyle började skratta.
"Det är inte kul, jag är orolig!" sa Coral.
"Ja, det gör ganska ont och jag blev lite yr förut, men annars är det okej! Sluta oroa dig så mycket."
Nu log Coral.
"Jag kan inte sluta oroa mig, det är mitt jobb som storasyster."
Kyle log och gick fram till Coral och kramade henne.
*
Max's backswing - del 2
*
Max sprang fram till Kyle.
"Kyle! Det var inte meningen! Förlåt!"
"Det är lugnt." sa Kyle. "Jag är okej."
Men han såg ganska vimmelkantig ut.
"Max, vad fan sysslar du med?!" skrek idrottsläraren.
Han sprang också fram till Kyle och hjälpte honom att sätta sig på en bänk som stod vid väggen.
Ashlee satte sig bredvid honom.
"Är det säkert att du är okej?" frågade hon. Det såg inte ut som om hon trodde på honom.
"Jadå." sa Kyle. Men det syntes att han hade ont.
Max stod vid väggen och såg oroligt på sin bäste vän.
"Fan, det var verkligen inte meningen Kyle."
"Du får nog skippa golfen, Max." sa Kyle och log ett litet leende. "Typ för alltid."
Klassen skrattade.
Läraren inspekterade jacket i Kyles panna.
"Det här behöver nog sys. Vi åker till sjukhuset meddetsamma."
"Nej, jag behöver inte sys!" sa Kyle snabbt. "Tejpa ihop mig bara."
"Du måste sys. Jag är ledsen Kyle." sa läraren.
Kyle suckade tungt.
Ashlee tog Kyles hand.
"Jag kan följa med om du vill."
Kyle log tacksamt mot henne.
"Jag kan också följa med!" sa Max.
"Tack Max." sa Kyle.
"Men du; lämna klubban här, okej?" sa Ashlee.
"Jag kommer få höra det här ganska länge nu, va?" sa Max skamset.
"Nja... bara i sådär åttio-nittio år." sa Kyle.
*
Max sprang fram till Kyle.
"Kyle! Det var inte meningen! Förlåt!"
"Det är lugnt." sa Kyle. "Jag är okej."
Men han såg ganska vimmelkantig ut.
"Max, vad fan sysslar du med?!" skrek idrottsläraren.
Han sprang också fram till Kyle och hjälpte honom att sätta sig på en bänk som stod vid väggen.
Ashlee satte sig bredvid honom.
"Är det säkert att du är okej?" frågade hon. Det såg inte ut som om hon trodde på honom.
"Jadå." sa Kyle. Men det syntes att han hade ont.
Max stod vid väggen och såg oroligt på sin bäste vän.
"Fan, det var verkligen inte meningen Kyle."
"Du får nog skippa golfen, Max." sa Kyle och log ett litet leende. "Typ för alltid."
Klassen skrattade.
Läraren inspekterade jacket i Kyles panna.
"Det här behöver nog sys. Vi åker till sjukhuset meddetsamma."
"Nej, jag behöver inte sys!" sa Kyle snabbt. "Tejpa ihop mig bara."
"Du måste sys. Jag är ledsen Kyle." sa läraren.
Kyle suckade tungt.
Ashlee tog Kyles hand.
"Jag kan följa med om du vill."
Kyle log tacksamt mot henne.
"Jag kan också följa med!" sa Max.
"Tack Max." sa Kyle.
"Men du; lämna klubban här, okej?" sa Ashlee.
"Jag kommer få höra det här ganska länge nu, va?" sa Max skamset.
"Nja... bara i sådär åttio-nittio år." sa Kyle.
*
Max's backswing
*
"Tror ni jag kan bli golfproffs?" skämtade Max när klassen stod på golfklubbens inomhusbana.
"Det underlättar nog om du vänder på klubban." sa Ashlee torrt. "Proffs brukar veta vilken del av klubban man ska slå bollen med."
"Jag skulle bara se om ni var vakna." flinade Max. "Men håll i er nu, för nu kommer Max eminenta baksving."
Max höjde klubban men tappade den.
"Fin sving." sa Kyle.
"Jag skulle bara visa er hur man inte ska göra." sa Max och plockade upp sin golfklubba från golvet. "Men nu ska ni få se."
Max höjde klubban för att försöka sig på en ny sving.
Den här gången gick det bättre. Han gjorde en snygg baksving och bollen kom ganska långt.
Max bugade sig.
"Där ser ni! Jag är proffs! Autografer tar vi senare."
Han såg på klubban i sin hand.
"Man kan typ använda den som svärd också."
Han började svinga klubban.
"Lägg ner klubban innan du slår ihjäl nån." sa Ashlee.
"Ingen fara, jag vet vad jag gör." sa Max.
Han gjorde en märklig manöver med klubban och råkade slå till Kyle i huvudet.
Det gick ett skrämt sus genom hela klassen.
"Åh herregud!" skrek Ashlee.
Max blev alldeles förskräckt när han såg blodet som sipprade fram i Kyles panna.
"Åh fy fan! Kyle, är du okej...?!"
*
"Tror ni jag kan bli golfproffs?" skämtade Max när klassen stod på golfklubbens inomhusbana.
"Det underlättar nog om du vänder på klubban." sa Ashlee torrt. "Proffs brukar veta vilken del av klubban man ska slå bollen med."
"Jag skulle bara se om ni var vakna." flinade Max. "Men håll i er nu, för nu kommer Max eminenta baksving."
Max höjde klubban men tappade den.
"Fin sving." sa Kyle.
"Jag skulle bara visa er hur man inte ska göra." sa Max och plockade upp sin golfklubba från golvet. "Men nu ska ni få se."
Max höjde klubban för att försöka sig på en ny sving.
Den här gången gick det bättre. Han gjorde en snygg baksving och bollen kom ganska långt.
Max bugade sig.
"Där ser ni! Jag är proffs! Autografer tar vi senare."
Han såg på klubban i sin hand.
"Man kan typ använda den som svärd också."
Han började svinga klubban.
"Lägg ner klubban innan du slår ihjäl nån." sa Ashlee.
"Ingen fara, jag vet vad jag gör." sa Max.
Han gjorde en märklig manöver med klubban och råkade slå till Kyle i huvudet.
Det gick ett skrämt sus genom hela klassen.
"Åh herregud!" skrek Ashlee.
Max blev alldeles förskräckt när han såg blodet som sipprade fram i Kyles panna.
"Åh fy fan! Kyle, är du okej...?!"
*
En väv av lögner - del 11
*
Fadern kom hem vid midnatt. Han hade druckit en hel del.
Coral och Kyle låg i sina sängar och lyssnade på hans fumliga steg och ljudet av rinnande vatten i badrummet när han borstade tänderna.
Sedan hörde de honom gå mot sovrummen. Han stannade till utanför sina barns rum.
Kyle och Coral släckte snabbt sina sänglampor och låtsades sova.
Kyle kände lukten av sprit och stark tandkräm när fadern lutade sig över hans säng.
Han kände faderns stora hand stryka honom över håret och ner över ryggen.
Kyle blundade hårt och höll andan. Och till hans lättnad gick fadern ut ur rummet.
När de hörde faderns sovrumsdörr stängas tände Kyle och Coral sina lampor igen.
"Han är på det 'slemmiga' humöret..." viskade Kyle.
Coral nickade.
"Lås dörren, Kyle."
Kyle tassade upp och låste deras sovrumsdörr.
På tisdagsmorgonen var Kyle orolig över att lämna Coral ensam med fadern, men Coral lugnade honom och sa att eftersom fadern vad bakfull nu skulle han inte vara någon fara att vara nära.
Fadern var en helt annan människa när han var bakfull, ibland var han till och med glad.
"Han är väl för seg i huvudet för att orka vara elak." hade Coral sagt en gång.
Fadern kom ut i köket när Kyle och Coral åt frukost. Han tog två Aspirin, slog sig ner vid bordet och bredde smör på en bit rostat bröd.
"Jag ska hjälpa en polare att flytta idag. Jag åker om en halvtimme och är hemma tidigast klockan fyra i eftermiddag." meddelade han. "Men ni klarar er väl själva utan att riva huset."
Kyle såg på Coral och gjorde diskret tummen upp.
*
Fadern kom hem vid midnatt. Han hade druckit en hel del.
Coral och Kyle låg i sina sängar och lyssnade på hans fumliga steg och ljudet av rinnande vatten i badrummet när han borstade tänderna.
Sedan hörde de honom gå mot sovrummen. Han stannade till utanför sina barns rum.
Kyle och Coral släckte snabbt sina sänglampor och låtsades sova.
Kyle kände lukten av sprit och stark tandkräm när fadern lutade sig över hans säng.
Han kände faderns stora hand stryka honom över håret och ner över ryggen.
Kyle blundade hårt och höll andan. Och till hans lättnad gick fadern ut ur rummet.
När de hörde faderns sovrumsdörr stängas tände Kyle och Coral sina lampor igen.
"Han är på det 'slemmiga' humöret..." viskade Kyle.
Coral nickade.
"Lås dörren, Kyle."
Kyle tassade upp och låste deras sovrumsdörr.
På tisdagsmorgonen var Kyle orolig över att lämna Coral ensam med fadern, men Coral lugnade honom och sa att eftersom fadern vad bakfull nu skulle han inte vara någon fara att vara nära.
Fadern var en helt annan människa när han var bakfull, ibland var han till och med glad.
"Han är väl för seg i huvudet för att orka vara elak." hade Coral sagt en gång.
Fadern kom ut i köket när Kyle och Coral åt frukost. Han tog två Aspirin, slog sig ner vid bordet och bredde smör på en bit rostat bröd.
"Jag ska hjälpa en polare att flytta idag. Jag åker om en halvtimme och är hemma tidigast klockan fyra i eftermiddag." meddelade han. "Men ni klarar er väl själva utan att riva huset."
Kyle såg på Coral och gjorde diskret tummen upp.
*
måndag, januari 04, 2010
Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 7
*
Måndag, 4 januari, 1971
Chefen på Museum of Natural History i Delphi trodde knappt sina ögon på måndagsmorgonen när fyra ungar kom in till honom och överlämnade alla de stulna diamanterna och juvelerna.
"Var hittade ni det här?!" utbrast han.
"I Cyclops Caverns." sa Maureen. "Vi var där igår."
"Cyclops Caverns... det är ju ett farligt ställe." sa museichefen.
"Yep, tjuvarna fick nästan tag på oss oss." sa Ryan.
Museichefen gjorde stora ögon.
"Kära nån... Det var en väldig tur att ni kom därifrån oskadda. Och att ni hittade diamanterna...! Jag kan inte säga hur tacksam jag är!"
"En liten diamant som hittelön kanske...?" skojade Sheila.
Maureen trampade henne på foten.
Men museichefen bara skrattade.
"Självklart ska ni få en belöning. Och vi måste ringa tidningen!"
Museichefen ropade på en kollega:
"Albert! Ring Delphi News! Hela stan måste få läsa om våra hjältar!"
"Ska bli chefen!"
Albert sprang iväg för att meddela tidningen.
"Jag hajar ingenting." sa Sheila. "Ska vi vara med i tidningen?"
"Det verkar så." skrattade Maureen.
"Åh wow! Jag har aldrig varit med i tidningen förut!"
Sheila började hoppa upp och ner av iver.
Maureen, Sunshine och Ryan skrattade.
"Du är helknasig!" fnissade Ryan.
"Ja! Men vi ska vara med i tidningen! Alla kommer att få läsa om mig!"
Maureen harklade sig.
"Eh... oss." rättade sig Sheila.
"Fantastiska Fyran!" sa Ryan.
Sedan jublade Maureen, Sheila, Sunshine och Ryan i kör:
"Hurra för Fantastiska Fyran!"
En vaktmästare blängde surt på ungdomarna.
"Vad är det?" sa Ryan. "Har ni aldrig sett nån som har räddat stulna diamanter förut, va?"
Vaktmästaren skakade trött på huvudet och gick vidare.
Ryan såg på sina vänner och ryckte på axlarna.
"Äh, han är bara avundsjuk."
Maureen, Sheila och Sunshine skrattade.
*
Måndag, 4 januari, 1971
Chefen på Museum of Natural History i Delphi trodde knappt sina ögon på måndagsmorgonen när fyra ungar kom in till honom och överlämnade alla de stulna diamanterna och juvelerna.
"Var hittade ni det här?!" utbrast han.
"I Cyclops Caverns." sa Maureen. "Vi var där igår."
"Cyclops Caverns... det är ju ett farligt ställe." sa museichefen.
"Yep, tjuvarna fick nästan tag på oss oss." sa Ryan.
Museichefen gjorde stora ögon.
"Kära nån... Det var en väldig tur att ni kom därifrån oskadda. Och att ni hittade diamanterna...! Jag kan inte säga hur tacksam jag är!"
"En liten diamant som hittelön kanske...?" skojade Sheila.
Maureen trampade henne på foten.
Men museichefen bara skrattade.
"Självklart ska ni få en belöning. Och vi måste ringa tidningen!"
Museichefen ropade på en kollega:
"Albert! Ring Delphi News! Hela stan måste få läsa om våra hjältar!"
"Ska bli chefen!"
Albert sprang iväg för att meddela tidningen.
"Jag hajar ingenting." sa Sheila. "Ska vi vara med i tidningen?"
"Det verkar så." skrattade Maureen.
"Åh wow! Jag har aldrig varit med i tidningen förut!"
Sheila började hoppa upp och ner av iver.
Maureen, Sunshine och Ryan skrattade.
"Du är helknasig!" fnissade Ryan.
"Ja! Men vi ska vara med i tidningen! Alla kommer att få läsa om mig!"
Maureen harklade sig.
"Eh... oss." rättade sig Sheila.
"Fantastiska Fyran!" sa Ryan.
Sedan jublade Maureen, Sheila, Sunshine och Ryan i kör:
"Hurra för Fantastiska Fyran!"
En vaktmästare blängde surt på ungdomarna.
"Vad är det?" sa Ryan. "Har ni aldrig sett nån som har räddat stulna diamanter förut, va?"
Vaktmästaren skakade trött på huvudet och gick vidare.
Ryan såg på sina vänner och ryckte på axlarna.
"Äh, han är bara avundsjuk."
Maureen, Sheila och Sunshine skrattade.
*
En väv av lögner - del 10
*
Coral satt i vardagsrums-soffan och läste när Kyle kom hem.
"Hej! Har du haft en bra dag?"
Kyle slog sig ner i soffan.
"Ja, den har varit helt okej. Och jag som inte trodde måndagar kunde vara bra."
Coral skrattade lite.
"Och hur var det hos Ashlee då?"
"Bra. Ash blev lite galen på Kevin bara, men annars var det trevligt. Haydens hälsade till dig förresten. Och så ska jag hälsa från Darla, jag stötte på henne i skolan."
"Tack." sa Coral.
"Vad har du gjort idag då?" frågade Kyle.
"Har mest läst och kollat på TV, bara tagit det lugnt."
"Skönt." sa Kyle.
Sedan försjönk han i tankar.
"Vad är det?" frågade Coral.
"När kommer han hem?" frågade Kyle.
"Inte före elva." sa Coral. "Han går nog till puben direkt efter jobbet."
"Okej."
Kyle försökte verka oberörd, men Coral såg att han blev lättad över att fadern inte skulle komma hem förrän om flera timmar.
Om fadern varit på puben sent på kvällen och tagit sig ett par glas, brukade han oftast stupa i säng och somna direkt när han kom hem.
Coral såg på Kyle.
Kyle kunde inte riktigt tolka hennes min först, men när hon log frågade han:
"Vad...?"
Coral flinade.
"Ska du sitta där hela kvällen, eller ska du ringa och beställa pizza åt oss nångång?"
Kyle flinade tillbaka.
"Jag ska sitta här hela kvällen."
Båda brast ut i gapskratt.
"Du är så jäkla kaxig, vet du det?" skrattade Coral.
"Mmm... jag vet. Det är mitt jobb som lillebror." fnissade Kyle.
Sedan fick han kämpa för att komma undan sin systers kittlingsattacker.
För första gången på länge log Kyle när de gick och la sig för att sova den kvällen.
Den här måndagen ville han komma ihåg länge. Den hade varit rolig och han hade känt sig trygg.
Han hoppades att Coral kände likadant, för de fick sällan uppleva sådana dagar.
"Tänker du också på att det har varit en ovanligt trevlig måndag?" frågade Coral.
Kyle såg storögd på henne.
"Kan du läsa mina tankar eller?"
Coral log och nickade.
"Mmm, visste du inte att jag är tankeläsare."
De brast ut i skratt igen.
*
Coral satt i vardagsrums-soffan och läste när Kyle kom hem.
"Hej! Har du haft en bra dag?"
Kyle slog sig ner i soffan.
"Ja, den har varit helt okej. Och jag som inte trodde måndagar kunde vara bra."
Coral skrattade lite.
"Och hur var det hos Ashlee då?"
"Bra. Ash blev lite galen på Kevin bara, men annars var det trevligt. Haydens hälsade till dig förresten. Och så ska jag hälsa från Darla, jag stötte på henne i skolan."
"Tack." sa Coral.
"Vad har du gjort idag då?" frågade Kyle.
"Har mest läst och kollat på TV, bara tagit det lugnt."
"Skönt." sa Kyle.
Sedan försjönk han i tankar.
"Vad är det?" frågade Coral.
"När kommer han hem?" frågade Kyle.
"Inte före elva." sa Coral. "Han går nog till puben direkt efter jobbet."
"Okej."
Kyle försökte verka oberörd, men Coral såg att han blev lättad över att fadern inte skulle komma hem förrän om flera timmar.
Om fadern varit på puben sent på kvällen och tagit sig ett par glas, brukade han oftast stupa i säng och somna direkt när han kom hem.
Coral såg på Kyle.
Kyle kunde inte riktigt tolka hennes min först, men när hon log frågade han:
"Vad...?"
Coral flinade.
"Ska du sitta där hela kvällen, eller ska du ringa och beställa pizza åt oss nångång?"
Kyle flinade tillbaka.
"Jag ska sitta här hela kvällen."
Båda brast ut i gapskratt.
"Du är så jäkla kaxig, vet du det?" skrattade Coral.
"Mmm... jag vet. Det är mitt jobb som lillebror." fnissade Kyle.
Sedan fick han kämpa för att komma undan sin systers kittlingsattacker.
För första gången på länge log Kyle när de gick och la sig för att sova den kvällen.
Den här måndagen ville han komma ihåg länge. Den hade varit rolig och han hade känt sig trygg.
Han hoppades att Coral kände likadant, för de fick sällan uppleva sådana dagar.
"Tänker du också på att det har varit en ovanligt trevlig måndag?" frågade Coral.
Kyle såg storögd på henne.
"Kan du läsa mina tankar eller?"
Coral log och nickade.
"Mmm, visste du inte att jag är tankeläsare."
De brast ut i skratt igen.
*
En väv av lögner - del 9
*
Så fort Kevin hörde föräldrarna komma innanför dörren rusade han ner.
"Mamma, mamma!"
Ashlee och Kyle kom efter honom.
"Mamma, Ashlee knuffade mig!"
Selma Hayden suckade och såg förmanande på sin dotter.
"Ash..."
"Det var inte så farligt." suckade Ashlee. "Han ville vara i mitt rum, jag sa nej, men han lyssnade inte. Så enkelt är det."
Matthew Hayden böjde sig ner och såg Kevin i ögonen.
"Kevin, vi har ju pratat om det här. Om Ashlee vill vara i fred måste du respektera det, oavsett om hon har vänner hemma eller inte. Okej?"
"Okej." sa Kevin buttert.
Men sedan sken han upp och pekade på Kyle.
"Han är Ashlees pojkvän."
"Kevin, nu låter du Ashlee och hennes vän vara." sa Selma bestämt. "Gå och ta av dig Batman-kostymen och tvätta dig istället. Vi ska äta om tjugo minuter."
När Kevin var mitt i trappan, vände han sig om mot Ashlee och Kyle och sjöng retsamt:
"Nä, men jag har ingen flickvän." sa Kevin.
"Jag svär; jag ska sälja dig på eBay, din lilla snigel!" vrålade Ashlee.
Kevin rusade upp och gömde sig i badrummet.
Kyle kunde inte låta bli att skratta.
"Förlåt att jag skrattar." sa han till Ashlees föräldrar.
Matthew och Selma Hayden log.
"Ingen fara, Kyle, skratta du." sa Selma. "Det är faktiskt ganska komiskt."
"Ja." höll Matthew med. "Välkommen till familjen Hayden, här är det cirkus varje dag."
"Om du vågar får du gärna stanna på middag." sa Selma.
"Tack. Jag skulle jättegärna göra det, men Coral är sjuk, så jag måste hem och höra om hon behöver något."
"Vilken fin bror du är." sa Selma med mycket värme i rösten. "Hälsa Coral. Ni får komma hit och äta middag med oss båda två när hon blir frisk, okej?"
Kyle log.
"Okej. Tack så mycket."
Ashlee följde Kyle till ytterdörren när han skulle gå.
"Ursäkta min pest till lillebror. Nästa gång du kommer ska jag se till att han håller sig lugn."
Kyle skrattade.
"Det är lugnt, Ash, det var faktiskt ganska komiskt."
"Så du vågar komma hit igen då?" flinade Ashlee.
"Det kanske jag gör." flinade Kyle.
Ashlee log varmt.
"Vi ses i skolan imorgon."
"Det gör vi." sa Kyle.
En liten röst hördes från övervåningen:
"Pussas! Pussas! Puss..."
Ashlee gav Kyle en snabb kram sedan rusade hon mot trappan.
"Ursäkta, men jag har en pestig liten sak att ta hand om!"
Kevin gav ifrån sig ett gällt tjut och ropade på mamma.
Kyle gick skrattande hemåt.
Cirkus eller inte, han trivdes väldigt bra hemma hos Ashlee och hennes familj.
*
Så fort Kevin hörde föräldrarna komma innanför dörren rusade han ner.
"Mamma, mamma!"
Ashlee och Kyle kom efter honom.
"Mamma, Ashlee knuffade mig!"
Selma Hayden suckade och såg förmanande på sin dotter.
"Ash..."
"Det var inte så farligt." suckade Ashlee. "Han ville vara i mitt rum, jag sa nej, men han lyssnade inte. Så enkelt är det."
Matthew Hayden böjde sig ner och såg Kevin i ögonen.
"Kevin, vi har ju pratat om det här. Om Ashlee vill vara i fred måste du respektera det, oavsett om hon har vänner hemma eller inte. Okej?"
"Okej." sa Kevin buttert.
Men sedan sken han upp och pekade på Kyle.
"Han är Ashlees pojkvän."
"Kevin, nu låter du Ashlee och hennes vän vara." sa Selma bestämt. "Gå och ta av dig Batman-kostymen och tvätta dig istället. Vi ska äta om tjugo minuter."
När Kevin var mitt i trappan, vände han sig om mot Ashlee och Kyle och sjöng retsamt:
Kyle and Ashlee sitting in a tree, K-I-S-S-I-N-G."Kevin! Nu räcker det!" sa hans mamma argt. "Ashlee håller väl inte på så när du har tjejkompisar här?"
First comes love, then comes...
"Nä, men jag har ingen flickvän." sa Kevin.
"Jag svär; jag ska sälja dig på eBay, din lilla snigel!" vrålade Ashlee.
Kevin rusade upp och gömde sig i badrummet.
Kyle kunde inte låta bli att skratta.
"Förlåt att jag skrattar." sa han till Ashlees föräldrar.
Matthew och Selma Hayden log.
"Ingen fara, Kyle, skratta du." sa Selma. "Det är faktiskt ganska komiskt."
"Ja." höll Matthew med. "Välkommen till familjen Hayden, här är det cirkus varje dag."
"Om du vågar får du gärna stanna på middag." sa Selma.
"Tack. Jag skulle jättegärna göra det, men Coral är sjuk, så jag måste hem och höra om hon behöver något."
"Vilken fin bror du är." sa Selma med mycket värme i rösten. "Hälsa Coral. Ni får komma hit och äta middag med oss båda två när hon blir frisk, okej?"
Kyle log.
"Okej. Tack så mycket."
Ashlee följde Kyle till ytterdörren när han skulle gå.
"Ursäkta min pest till lillebror. Nästa gång du kommer ska jag se till att han håller sig lugn."
Kyle skrattade.
"Det är lugnt, Ash, det var faktiskt ganska komiskt."
"Så du vågar komma hit igen då?" flinade Ashlee.
"Det kanske jag gör." flinade Kyle.
Ashlee log varmt.
"Vi ses i skolan imorgon."
"Det gör vi." sa Kyle.
En liten röst hördes från övervåningen:
"Pussas! Pussas! Puss..."
Ashlee gav Kyle en snabb kram sedan rusade hon mot trappan.
"Ursäkta, men jag har en pestig liten sak att ta hand om!"
Kevin gav ifrån sig ett gällt tjut och ropade på mamma.
Kyle gick skrattande hemåt.
Cirkus eller inte, han trivdes väldigt bra hemma hos Ashlee och hennes familj.
*
En väv av lögner - del 8
*
Kyle satt på Ashlees säng och såg upp på stjärnhimlen i Ashlees tak.
"Dom är självlysande." förklarade Ashlee.
"Coolt!" sa Kyle.
"Där är Scorpio," sa Ashlee och pekade på en av konstellationerna. "mitt stjärntecken. Jag är född tjugoåttonde oktober. Vad är du för stjärntecken?"
"Ingen aning." skrattade Kyle.
Ashlee funderade.
"Du är född den tjugoåttonde december."
Kyle nickade.
"Då är du Capricorn."
"Wow." sa Kyle imponerat. "Du verkar kunna mycket om stjärnbilderna."
Ashlee ryckte på axlarna.
"Nja... lite iallafall."
En liten figur i Batman-dräkt uppenbarade sig i dörröppningen.
Han pekade på Kyle.
"Vem är det?"
"Det är Kyle ser du väl, dummer." svarade Ashlee.
"Är det din pojkvän?"
"Han är pojke och han är min vän. Så, nu vet du det. Hej då Kevin."
Ashlee försökte försiktigt fösa ut Kevin, men han stretade emot.
"Mamma och pappa har åkt till affären och jag vill inte vara ensam. Jag får vara här."
"I mitt rum...?" sa Ashlee klentroget. "Vem har bestämt det?"
"Jag." sa Kevin.
Ashlee såg på Kyle och himlade sig.
"Småbröder... är dom inte underbara...?"
Kyle skrattade.
Kevin klev in i rummet och ställde sig nära Kyle.
"Är du Ashlees pojkvän?"
"Kevin... ut!"
Nu föste Ashlee hårdhänt ut sin lillebror ur rummet.
"Men jag har tråkigt!" gnällde Kevin.
"Hitta på något att göra då!" sa Ashlee otåligt.
Kevin gick motvilligt in i sitt rum som låg mittemot Ashlees.
"Ursäkta Kyle, men det är lite svårt att vara tålmodig med honom ibland." ursäkade sig Ashlee. "Han ska vara med överallt och frågar en massa dumma frågor."
"Jag är åtta år! Det är mitt jobb!" skrek Kevin. "Jag ska säga till mamma att du knuffade mig!"
"Ja, gör det du." svarade Ashlee oberört.
Hon lade sig på sin säng och pustade ut. Hon såg på Kyle.
"Hur var du när du var åtta?"
Kyle log.
"Som han ungefär tror jag."
"Du, det har jag väldigt svårt att tro." sa Ashlee.
Kyle funderade. Hur hade han varit som åttaåring?
Han mindes att han varit glad och livlig - tills fadern började få sina raseriutbrott och tryggheten hemma försvann. I skolan, som alltid varit en fristad för både honom och Coral, vågade de skratta och prata som de ville. När de kom hem blev de vaksamma och försiktiga.
Ashlee väckte honom ur sina tankar.
"Vad funderar du på?" frågade hon och log.
Kyle log och ryckte på axlarna.
"Meningen med livet kanske...?"
Ashlee skrattade.
"Du är verkligen speciell, Kyle."
"Är det bra eller dåligt?" undrade Kyle leende.
"Bra." sa Ashlee bestämt. "Definitivt bra."
*
Kyle satt på Ashlees säng och såg upp på stjärnhimlen i Ashlees tak.
"Dom är självlysande." förklarade Ashlee.
"Coolt!" sa Kyle.
"Där är Scorpio," sa Ashlee och pekade på en av konstellationerna. "mitt stjärntecken. Jag är född tjugoåttonde oktober. Vad är du för stjärntecken?"
"Ingen aning." skrattade Kyle.
Ashlee funderade.
"Du är född den tjugoåttonde december."
Kyle nickade.
"Då är du Capricorn."
"Wow." sa Kyle imponerat. "Du verkar kunna mycket om stjärnbilderna."
Ashlee ryckte på axlarna.
"Nja... lite iallafall."
En liten figur i Batman-dräkt uppenbarade sig i dörröppningen.
Han pekade på Kyle.
"Vem är det?"
"Det är Kyle ser du väl, dummer." svarade Ashlee.
"Är det din pojkvän?"
"Han är pojke och han är min vän. Så, nu vet du det. Hej då Kevin."
Ashlee försökte försiktigt fösa ut Kevin, men han stretade emot.
"Mamma och pappa har åkt till affären och jag vill inte vara ensam. Jag får vara här."
"I mitt rum...?" sa Ashlee klentroget. "Vem har bestämt det?"
"Jag." sa Kevin.
Ashlee såg på Kyle och himlade sig.
"Småbröder... är dom inte underbara...?"
Kyle skrattade.
Kevin klev in i rummet och ställde sig nära Kyle.
"Är du Ashlees pojkvän?"
"Kevin... ut!"
Nu föste Ashlee hårdhänt ut sin lillebror ur rummet.
"Men jag har tråkigt!" gnällde Kevin.
"Hitta på något att göra då!" sa Ashlee otåligt.
Kevin gick motvilligt in i sitt rum som låg mittemot Ashlees.
"Ursäkta Kyle, men det är lite svårt att vara tålmodig med honom ibland." ursäkade sig Ashlee. "Han ska vara med överallt och frågar en massa dumma frågor."
"Jag är åtta år! Det är mitt jobb!" skrek Kevin. "Jag ska säga till mamma att du knuffade mig!"
"Ja, gör det du." svarade Ashlee oberört.
Hon lade sig på sin säng och pustade ut. Hon såg på Kyle.
"Hur var du när du var åtta?"
Kyle log.
"Som han ungefär tror jag."
"Du, det har jag väldigt svårt att tro." sa Ashlee.
Kyle funderade. Hur hade han varit som åttaåring?
Han mindes att han varit glad och livlig - tills fadern började få sina raseriutbrott och tryggheten hemma försvann. I skolan, som alltid varit en fristad för både honom och Coral, vågade de skratta och prata som de ville. När de kom hem blev de vaksamma och försiktiga.
Ashlee väckte honom ur sina tankar.
"Vad funderar du på?" frågade hon och log.
Kyle log och ryckte på axlarna.
"Meningen med livet kanske...?"
Ashlee skrattade.
"Du är verkligen speciell, Kyle."
"Är det bra eller dåligt?" undrade Kyle leende.
"Bra." sa Ashlee bestämt. "Definitivt bra."
*
En väv av lögner - del 7
*
På eftermiddagen fick Coral ett textmeddelande i sin mobil från Kyle.
Hey sis!
Ashlee frågade om jag vill följa med henne hem en stund efter skolan.
Men om du vill kommer jag hem, så slipper du vara ensam.
// K.
Coral besvarade meddelandet.
Klart att du ska följa med Ashlee hem!
Ha kul och oroa dig inte för mig!!
Hälsa Ash! :-)
C.
När Kyle och Ashlee gick mot Ashlees hem sprang två klasskamrater ifatt dem och stoppade dem.
"Vart ska ni?" frågade en av killarna.
"Vi ska till New York och bli dansare på Broadway." sa Ashlee.
"Haha! Ni ska hem och hångla!" skrek den andre killen.
De två killarna kollapsade i snön och skrattade.
"Kyss er där bak." sa Ashlee coolt.
Sedan gick hon och Kyle.
"Varför har ni så bråttom?" ropade klasskamraterna efter dem.
"Det finns för många knäppskallar här ute!" skrek Ashlee till svar.
Hon vände sig till Kyle.
"Det är en jäkla tur att du finns Kyle - annars skulle jag ha förlorat hoppet om det manliga släktet för länge sen..."
Kyle skrattade.
*
På eftermiddagen fick Coral ett textmeddelande i sin mobil från Kyle.
Hey sis!
Ashlee frågade om jag vill följa med henne hem en stund efter skolan.
Men om du vill kommer jag hem, så slipper du vara ensam.
// K.
Coral besvarade meddelandet.
Klart att du ska följa med Ashlee hem!
Ha kul och oroa dig inte för mig!!
Hälsa Ash! :-)
C.
När Kyle och Ashlee gick mot Ashlees hem sprang två klasskamrater ifatt dem och stoppade dem.
"Vart ska ni?" frågade en av killarna.
"Vi ska till New York och bli dansare på Broadway." sa Ashlee.
"Haha! Ni ska hem och hångla!" skrek den andre killen.
De två killarna kollapsade i snön och skrattade.
"Kyss er där bak." sa Ashlee coolt.
Sedan gick hon och Kyle.
"Varför har ni så bråttom?" ropade klasskamraterna efter dem.
"Det finns för många knäppskallar här ute!" skrek Ashlee till svar.
Hon vände sig till Kyle.
"Det är en jäkla tur att du finns Kyle - annars skulle jag ha förlorat hoppet om det manliga släktet för länge sen..."
Kyle skrattade.
*
En väv av lögner - del 6
*
"Är allt bra med dig, hjärtat?" frågade Darla.
Hon strök honom mjukt över kinden igen.
"Va?"
Kyle rycktes ur sina tankar.
"Ja, jag är okej. Lite trött bara. Och vi har haft matte med Carlisle..."
Darla gjorde en grimas.
"Carlisle... fy! Ja, det kan ju knäcka vem som helst."
Kyle skrattade.
Han var glad att Darla inte såg igenom hans fasad av lögner och glad att hon bytt ämne.
"Ashlee fick honom nästan att förlora förståndet idag." fnissade Kyle.
"Oj då." skrattade Darla. "Vad gjorde han med henne? Låste in henne i källaren?"
"Nästan." skrattade Kyle. "Han slängde ut henne ur klassrummet och skickade henne till rektorn."
"Ashlee gillar verkligen att reta Carlisle..." sa Darla. "men hon kanske borde skärpa sig lite, så att han inte ger henne F i matte."
"Mmm..." sa Kyle. "Jag kanske kan prata med henne."
Darla log.
"Gör det. Dig lyssnar hon nog på."
"Och vad menar du med det?" frågade Kyle när han såg glimten i Darlas ögon.
"Ja, vad kan jag mena med det...?" skrattade Darla. "Fundera på det du sötnos."
"Ska du börja nu också...? Jag är faktiskt inte förälskad..." började Kyle, men Darla avbröt fnissande honom.
"Nej, inte alls."
Hon kysste Kyle på kinden.
"Nu måste jag gå. Vi ses cutie pie. Krama Coral från mig."
"Det ska jag göra. Vi ses."
Kyle vinkade åt Darla när hon sprang nedåt korridoren.
*
"Är allt bra med dig, hjärtat?" frågade Darla.
Hon strök honom mjukt över kinden igen.
"Va?"
Kyle rycktes ur sina tankar.
"Ja, jag är okej. Lite trött bara. Och vi har haft matte med Carlisle..."
Darla gjorde en grimas.
"Carlisle... fy! Ja, det kan ju knäcka vem som helst."
Kyle skrattade.
Han var glad att Darla inte såg igenom hans fasad av lögner och glad att hon bytt ämne.
"Ashlee fick honom nästan att förlora förståndet idag." fnissade Kyle.
"Oj då." skrattade Darla. "Vad gjorde han med henne? Låste in henne i källaren?"
"Nästan." skrattade Kyle. "Han slängde ut henne ur klassrummet och skickade henne till rektorn."
"Ashlee gillar verkligen att reta Carlisle..." sa Darla. "men hon kanske borde skärpa sig lite, så att han inte ger henne F i matte."
"Mmm..." sa Kyle. "Jag kanske kan prata med henne."
Darla log.
"Gör det. Dig lyssnar hon nog på."
"Och vad menar du med det?" frågade Kyle när han såg glimten i Darlas ögon.
"Ja, vad kan jag mena med det...?" skrattade Darla. "Fundera på det du sötnos."
"Ska du börja nu också...? Jag är faktiskt inte förälskad..." började Kyle, men Darla avbröt fnissande honom.
"Nej, inte alls."
Hon kysste Kyle på kinden.
"Nu måste jag gå. Vi ses cutie pie. Krama Coral från mig."
"Det ska jag göra. Vi ses."
Kyle vinkade åt Darla när hon sprang nedåt korridoren.
*
En väv av lögner - del 5
*
På lunchrasten kom Darla fram till Kyle och kramade honom.
"Hej snygging! Kul att se dig igen!"
"Kul att se dig med!" sa Kyle och besvarade kramen.
"Har ni haft ett bra jullov?" frågade Darla.
"Jodå, det var okej." sa Kyle.
"Hur är det med Coral då? Hon var inte på lektionen."
"Hon är förkyld." ljög Kyle.
"Stackar'n..." sa Darla. "Och hur mår hon efter det som hände på Nyårsafton? Jonah berättade. Det är så fruktansvärt!"
"Hon pratar inte så mycket om det." sa Kyle och tittade ner i golvet.
Darla lyfte upp Kyles haka och såg honom i ögonen.
"Säg till henne att hon vet var jag finns om hon vill prata. Okej?"
"Okej. Tack Darla."
"Och du vet också var jag finns om du behöver nån att prata med." sa Darla och strök Kyle över kinden. "Det vet du, va?"
Kyle bara nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle säga.
Ibland hade han lite svårt att hantera när folk var så här snälla och mjuka mot honom.
Han var nu rädd att om han och Darla pratade länge till skulle han kanske bryta ihop och berätta varför Coral egentligen var hemma från skolan.
*
På lunchrasten kom Darla fram till Kyle och kramade honom.
"Hej snygging! Kul att se dig igen!"
"Kul att se dig med!" sa Kyle och besvarade kramen.
"Har ni haft ett bra jullov?" frågade Darla.
"Jodå, det var okej." sa Kyle.
"Hur är det med Coral då? Hon var inte på lektionen."
"Hon är förkyld." ljög Kyle.
"Stackar'n..." sa Darla. "Och hur mår hon efter det som hände på Nyårsafton? Jonah berättade. Det är så fruktansvärt!"
"Hon pratar inte så mycket om det." sa Kyle och tittade ner i golvet.
Darla lyfte upp Kyles haka och såg honom i ögonen.
"Säg till henne att hon vet var jag finns om hon vill prata. Okej?"
"Okej. Tack Darla."
"Och du vet också var jag finns om du behöver nån att prata med." sa Darla och strök Kyle över kinden. "Det vet du, va?"
Kyle bara nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle säga.
Ibland hade han lite svårt att hantera när folk var så här snälla och mjuka mot honom.
Han var nu rädd att om han och Darla pratade länge till skulle han kanske bryta ihop och berätta varför Coral egentligen var hemma från skolan.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)