Fönster mot gården: SkrivPuff: Utmaning 2010:314

Skriv om ett undantag.

Av Coral Joy Collins

När jag var 8 ½ år skulle vi göra Father’s Day-kort i skolan.
Vår fröken tyckte det var ett jättebra sätt för oss att visa hur mycket vi älskar våra pappor.
Alla i klassen ansträngde sig mycket och gjorde fina kort.
Jag kände verkligen inte för att göra något till min pappa. Han förtjänade inget kort.
Men till slut ritade jag iallafall ett kort till honom. Jag ville inte vara något undantag och fröken skulle bara fråga varför jag inte ritade...
”Vilket fint kort du gör, Coral!” berömde fröken. ”Nu blir nog din pappa glad.”
Jag fick lust att måla över allt med svart krita. Men jag behärskade mig.

Alla mina klasskompisar gick hem med sina kort där de skrivit hälsningar som
”Världens bästa pappa” och ”Jag älskar dig pappa!” eller ”Min pappa är bäst!”.
Min pappa fick aldrig sitt kort.
När jag kom hem slängde jag det i soptunnan utanför huset.
Jag berättade det för Kyle när vi gick och lade oss på kvällen.
”Jag gjorde inte något kort alls.” sa min lillebror, som då var 7 ½. ”Det gjorde för ont att rita, så fröken lät mig läsa istället.”
Kyle petade på gipset på sin högra arm.

Jag ångrade att jag gjort ett kort. Men jag var glad att det vid det här laget låg hopknycklat i soporna.
Jag tänkte aldrig mer rita något till pappa.
*