Oak Park School, NY. Maj 2007
”Varför ljuger du om att du känner Cole Taylor?”
Charli Danelli lade in matteböckerna i sitt skåp, sedan vände hon sig om och såg oförstående på sin skolkamrat.
”Vad menar du? Jag har inte ljugit om någonting.”
”Gör du ju. Du har sagt att du känner Cole Taylor.”
”Det gör jag.” sa Charli. ”Han är min kusin Nikkis bästa kompis.”
Flera par kritiska ögon såg nu skeptiskt på Charli.
”Du är full av skit.” sa en av tjejerna.
”Bara för att din pappa sitter inne är du rädd att du inte ska vara omtyckt och populär.” sa en annan.
Fler tjejer instämde.
”Precis, och därför hittar du på en historia om att du känner en världsberömd stjärna.”
Charli stängde igen sitt skåp med en smäll.
”Varför skulle jag hitta på något sånt?!”
”Jag sa just det, för att din pappa sitter inne.”
”Ni är ju patetiska!” suckade Charli. ”Jag har inget behov av att vara ‘populär’ - det är väl inget speciellt med det…”
En av tjejerna hånflinade.
”Om du känner Cole får du bevisa det. Bjud in honom till vårmusikalen.”
”Han är nog inte i New York nu...” sa Charli.
”Han är nog inte i New York nu…” härmade en av tjejerna och knuffade till Charli. ”Du känner honom inte, din lilla nolla!”
Charli knuffade tillbaka.
”Vad fan vet du om det?” fräste hon.
Charli lämnade skolans populära tjej-grupp och gick med arga steg mot biblioteket.
Hon sjönk ner i en stor läsfåtölj och lät tårarna strömma nedför kinderna.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar