*
David hade nästan slutat andas där han satt på en stol intill britsen.
Sköterskan satte ett plåster på Ryans arm, sedan gick hon fram till David och gav hans axel en liten tryckning.
”Du kan andas nu.” log hon.
David gick fram till bristen och svepte upp Ryan i famnen.
”Vilken duktig kille du är!” sa David. ”Du är så modig.”
Han kramade och pussade Ryan.
Ryan sa ingenting. Han kurade ihop sig i sin fars famn med ett fast grepp om teddybjörnen.
”Ska vi lämna tillbaka björnen nu, Ry.” sa David.
Ryan sträckte fram nallen mot sköterskan.
”Nej, nej," log hon. "Ryan, nallen är din nu.”
Ryans stora ögon blev ännu större. Han tog tummen ur munnen.
”Är han min…?”
”Ja, han vill bo hos dig, för du var så snäll när han var rädd för sprutan. Och så får du honom för att du var så duktig.”
”Tack så mycket.” sa David. ”För allt. Du var helt fantastisk med Ryan.”
Sköterskan log.
”Tack. Ryan är en fantastisk och modig liten pojke.”
David log.
Om jag blir mer stolt över min son nu så spricker jag, tänkte han.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar