*
"Helvete!" utbrast Scott. "Lill-räkan drunknar!"
Scott och Hank rusade ner mot vattnet för att rädda sin lille kamrat.
När de stod med vatten till knäna dök Alex upp igen.
Han simmade snabbt in till stranden och klev upp i sanden.
"Shit lill-räkan...! Vi trodde du höll på att dö ifrån oss!" sa Scott.
"Jaaa, nästan." sa Alex. "Men det gjorde jag inte."
Vatten dröp om honom och i hans lilla söta ansikte bredde ett förnöjt flin ut sig.
"Vad flinar du åt?" undrade Scott.
Alex höjde sin högra arm.
I handen höll han vattenormen som slingrat sig kring hans fotled.
"Holy shit!" utbrast Scott. "Trodde dom där jäklarna höll sig borta från folk..."
"Denna här gjorde ett undantag." sa Alex. "Den snodde sig om ankeln på mig."
Scott ryste och grimaserade.
"Slår vad om att du pinkade på dig lill-räkan!" flinade Scott.
"Du Hank, här får du en present!" sa Alex.
Och så kastade han vattenormen på Hank.
Hank skrek till och kastade ifrån sig den randiga reptilen.
Alex flinade.
"Vem är feg nu...?"
Scott skrattade så mycket att han druttade omkull i sanden.
"Shit, jag tror jag dör...! Lill-räkan, du äger!"
Alex log malligt, men glatt.
Hank gick fram mot Alex.
Alex stålsatte sig och gjorde sig beredd för en fet smäll. Hank var inte den sortens kille man retade upp om man var rädd om livet.
Men Hank log och gav Alex en broderlig dunk i ryggen.
"Vet du vad lill-räkan? Du är jäkligt cool! Det är inte många som vågar simma i orm-sjön."
Alex leende blev ännu bredare.
Den lille killen sög åt sig av berömmet och han skulle leva länge på det.
Han hade länge velat bli accepterad av tonåringarna.
Nu hade han äntligen blivit det - och nu tyckte de dessutom att han var modig och cool!
Ibland var det viktigare att bli accepterad än att få i sig mat, dryck och syre.
"Helvete!" utbrast Scott. "Lill-räkan drunknar!"
Scott och Hank rusade ner mot vattnet för att rädda sin lille kamrat.
När de stod med vatten till knäna dök Alex upp igen.
Han simmade snabbt in till stranden och klev upp i sanden.
"Shit lill-räkan...! Vi trodde du höll på att dö ifrån oss!" sa Scott.
"Jaaa, nästan." sa Alex. "Men det gjorde jag inte."
Vatten dröp om honom och i hans lilla söta ansikte bredde ett förnöjt flin ut sig.
"Vad flinar du åt?" undrade Scott.
Alex höjde sin högra arm.
I handen höll han vattenormen som slingrat sig kring hans fotled.
"Holy shit!" utbrast Scott. "Trodde dom där jäklarna höll sig borta från folk..."
"Denna här gjorde ett undantag." sa Alex. "Den snodde sig om ankeln på mig."
Scott ryste och grimaserade.
"Slår vad om att du pinkade på dig lill-räkan!" flinade Scott.
"Du Hank, här får du en present!" sa Alex.
Och så kastade han vattenormen på Hank.
Hank skrek till och kastade ifrån sig den randiga reptilen.
Alex flinade.
"Vem är feg nu...?"
Scott skrattade så mycket att han druttade omkull i sanden.
"Shit, jag tror jag dör...! Lill-räkan, du äger!"
Alex log malligt, men glatt.
Hank gick fram mot Alex.
Alex stålsatte sig och gjorde sig beredd för en fet smäll. Hank var inte den sortens kille man retade upp om man var rädd om livet.
Men Hank log och gav Alex en broderlig dunk i ryggen.
"Vet du vad lill-räkan? Du är jäkligt cool! Det är inte många som vågar simma i orm-sjön."
Alex leende blev ännu bredare.
Den lille killen sög åt sig av berömmet och han skulle leva länge på det.
Han hade länge velat bli accepterad av tonåringarna.
Nu hade han äntligen blivit det - och nu tyckte de dessutom att han var modig och cool!
Ibland var det viktigare att bli accepterad än att få i sig mat, dryck och syre.
Soundtrack/Låtlista
2 kommentarer:
Du kan verkligen skriva bra dialog!
Åh tack så jättemycket marie!! :)
Skicka en kommentar