Skriv om att minnas.
Jag satt på trottoarkanten vid korsningen Fulton Street och Church Street, nästan mitt i infernot av kollapsade torn, ask-damm och rädda människor,
när jag såg pappa komma springande.
Vägen från Police Plaza (där han hade besökt en kollega) till platsen där jag nu satt var inte lång att gå, men pappa var svettig och andfådd.
Hans blick var vild av rädsla och oro.
För ett ögonblick hade han nog trott att han förlorat sin enda dotter, sitt allt...
När han fick syn på mig svepte han upp mig i famnen, som jag inte vägde någonting.
Jag skakade av snyftningar.
Pappa torkade bort tårar, svett och dammig aska ur mitt ansikte och höll mig tätt intill sig.
"Dani, varför är du inte i skolan?"
Gråtande förklarade jag att vi hade fått i läxa att dokumentera New Yorks kända byggnader och jag hade glömt World Trade Center, så jag hade skolkat för att kunna gå dit och fotografera.
Jag ville inte att vår stränga lärare skulle underkänna mig, det räckte att hon inte tyckte om mig. Ville inte att hon skulle tycka jag var värdelös på skolarbete också.
Men det fanns något som var ännu värre än att bli underkänd i skolan.
"Pappa..." grät jag. "Colin är instängd i raset..."
Colin, en ung brandman, var vår granne. Jag tror faktiskt att jag var lite förälskad i honom.
Och nu befarades han vara död.
Tanken fick mitt snart 14-åriga hjärta att brista av sorg. Min själ var svart av rädsla.
Lika svart som det mörker som nu började sänkas över staden. Aldrig kunde jag ana att aska kunde kännas så klaustrofobiskt hotfullt.
"Pappa, jag är så rädd."
Jag klamrade mig fast vid min trygge far.
"Ska se till att du kommer i säkerhet," sa pappa. "sedan ska jag hjälpa till i räddningsarbetet."
"Snälla pappa, hitta Colin..." viskade jag.
Pappa kysste mig på kinden och lovade att han inte skulle sluta leta förrän Colin var funnen.
Mina händer darrade när jag lade ner blommorna på graven och tårarna började rinna.
Och jag som aldrig gråter... inte sedan jag var liten iallafall...
Min kusin Nikki och vår bäste vän Cole höll om mig.
"Tänk att det är 10 år sedan imorgon..." sa Nikki.
"Mmmm..." sa Cole. "och det är fortfarande lika ofattbart... Saknaden kommer nog aldrig försvinna."
Jag tog Coles hand.
"Vi får aldrig glömma att Colin var en hjälte." sa jag.
"Nej, det kommer jag aldrig att glömma." sa Cole. "Han räddade livet på min pappa."
Jag snyftade till och strök med handen över gravstenen.
"Colin, du kommer alltid att vara min första kärlek."
Jag hörde Nikki snyfta och jag hörde Cole kämpa mot gråten.
I nästa sekund öppnade sig himlen och regndropparna blandades med våra tårar.
Med armarna om varandra grät vi tillsammans med himlen.
Och mindes.
New York City. 11 September 2001
Jag satt på trottoarkanten vid korsningen Fulton Street och Church Street, nästan mitt i infernot av kollapsade torn, ask-damm och rädda människor,
när jag såg pappa komma springande.
Vägen från Police Plaza (där han hade besökt en kollega) till platsen där jag nu satt var inte lång att gå, men pappa var svettig och andfådd.
Hans blick var vild av rädsla och oro.
För ett ögonblick hade han nog trott att han förlorat sin enda dotter, sitt allt...
När han fick syn på mig svepte han upp mig i famnen, som jag inte vägde någonting.
Jag skakade av snyftningar.
Pappa torkade bort tårar, svett och dammig aska ur mitt ansikte och höll mig tätt intill sig.
"Dani, varför är du inte i skolan?"
Gråtande förklarade jag att vi hade fått i läxa att dokumentera New Yorks kända byggnader och jag hade glömt World Trade Center, så jag hade skolkat för att kunna gå dit och fotografera.
Jag ville inte att vår stränga lärare skulle underkänna mig, det räckte att hon inte tyckte om mig. Ville inte att hon skulle tycka jag var värdelös på skolarbete också.
Men det fanns något som var ännu värre än att bli underkänd i skolan.
"Pappa..." grät jag. "Colin är instängd i raset..."
Colin, en ung brandman, var vår granne. Jag tror faktiskt att jag var lite förälskad i honom.
Och nu befarades han vara död.
Tanken fick mitt snart 14-åriga hjärta att brista av sorg. Min själ var svart av rädsla.
Lika svart som det mörker som nu började sänkas över staden. Aldrig kunde jag ana att aska kunde kännas så klaustrofobiskt hotfullt.
"Pappa, jag är så rädd."
Jag klamrade mig fast vid min trygge far.
"Ska se till att du kommer i säkerhet," sa pappa. "sedan ska jag hjälpa till i räddningsarbetet."
"Snälla pappa, hitta Colin..." viskade jag.
Pappa kysste mig på kinden och lovade att han inte skulle sluta leta förrän Colin var funnen.
New York. 10 September 2011
Mina händer darrade när jag lade ner blommorna på graven och tårarna började rinna.
Och jag som aldrig gråter... inte sedan jag var liten iallafall...
Min kusin Nikki och vår bäste vän Cole höll om mig.
"Tänk att det är 10 år sedan imorgon..." sa Nikki.
"Mmmm..." sa Cole. "och det är fortfarande lika ofattbart... Saknaden kommer nog aldrig försvinna."
Jag tog Coles hand.
"Vi får aldrig glömma att Colin var en hjälte." sa jag.
"Nej, det kommer jag aldrig att glömma." sa Cole. "Han räddade livet på min pappa."
Jag snyftade till och strök med handen över gravstenen.
"Colin, du kommer alltid att vara min första kärlek."
Jag hörde Nikki snyfta och jag hörde Cole kämpa mot gråten.
I nästa sekund öppnade sig himlen och regndropparna blandades med våra tårar.
Med armarna om varandra grät vi tillsammans med himlen.
Och mindes.
Låtlista (Spotify)
 |
| Washington Square Park, Greenwich Village, NYC (Man kan svagt skymta tvillingtornen i diset) © Dakota Diamond <3 |
6 kommentarer:
<3
Styrkekram
<3
Berörande.
@ marie: Tack!
<3
Mycket fint o berörande skrivet.
@ foxy: Tack så mycket snälla du! :) <3
Skicka en kommentar