Skriv om ett hösttecken.
Woodland, Maine, New England.
Hösten 2010
Quinn och Veronica tog vägen genom skogen när de skulle möta Jordan vid tåget. Det var en trevlig väg, som att gå i en mjuk vacker tunnel som skiftade i grönt, rött och orange.
Solen lyste igenom löven och fick gläntan och stigen att se ut som något från en målning.
Veronica skyndade på stegen, vände sig om och såg otåligt på Quinn.
"Kom nu sölkorv! Vi ska möta Jordan!"
"Jag vet det, Veronica." sa Quinn.
Hon skrattade och gick ifatt sin bästis.
"Men Jordan kommer inte förrän om trettiofem minuter - vi har gott om tid. Hans tåg kommer inte fram fortare för att vi står på perrongen och trampar."
"Men tänk om det gör det?" sa Veronica.
Hon petade Quinn i sidan.
"Kom igen nu Quinnie, du saknar Jordan lika mycket som jag!"
Quinn log.
"Ja, det gör jag. Vi har inte sett honom på evigheter. Det ska bli såååå kul att träffa honom igen!"
Veronica nickade.
"Ja verkligen! Och det är så kul att han ska gå på Caswell Hall med oss!"
Quinn nickade.
"Ja, jag blev jätteglad när han ringde i somras och frågade om skolan hade platser kvar."
"Hoppas att han trivs med internat-skolelivet bara..." sa Veronica tankfullt.
"Det gör han säkert." sa Quinn. "Det blir nog skönt för honom att komma bort ett tag."
En halvtimme senare stod tjejerna vid Woodlands gamla järnvägsstation
och såg sin bäste vän kliva av tåget.
De vinkade till honom för att han skulle se dem bland alla andra.
Jordan vinkade glatt tillbaka när han fick syn på Quinn och Veronica. Hans blå ögon glittrade av lycka. Han skyndade fram till sina vänner.
Folk på perrongen log ömt mot de tre ungdomarna som glädjerusiga kramade om varandra.
Woodland, Maine, New England.
Hösten 2010
Quinn och Veronica tog vägen genom skogen när de skulle möta Jordan vid tåget. Det var en trevlig väg, som att gå i en mjuk vacker tunnel som skiftade i grönt, rött och orange.
Solen lyste igenom löven och fick gläntan och stigen att se ut som något från en målning.
Veronica skyndade på stegen, vände sig om och såg otåligt på Quinn.
"Kom nu sölkorv! Vi ska möta Jordan!"
"Jag vet det, Veronica." sa Quinn.
Hon skrattade och gick ifatt sin bästis.
"Men Jordan kommer inte förrän om trettiofem minuter - vi har gott om tid. Hans tåg kommer inte fram fortare för att vi står på perrongen och trampar."
"Men tänk om det gör det?" sa Veronica.
Hon petade Quinn i sidan.
"Kom igen nu Quinnie, du saknar Jordan lika mycket som jag!"
Quinn log.
"Ja, det gör jag. Vi har inte sett honom på evigheter. Det ska bli såååå kul att träffa honom igen!"
Veronica nickade.
"Ja verkligen! Och det är så kul att han ska gå på Caswell Hall med oss!"
Quinn nickade.
"Ja, jag blev jätteglad när han ringde i somras och frågade om skolan hade platser kvar."
"Hoppas att han trivs med internat-skolelivet bara..." sa Veronica tankfullt.
"Det gör han säkert." sa Quinn. "Det blir nog skönt för honom att komma bort ett tag."
En halvtimme senare stod tjejerna vid Woodlands gamla järnvägsstation
och såg sin bäste vän kliva av tåget.
De vinkade till honom för att han skulle se dem bland alla andra.
Jordan vinkade glatt tillbaka när han fick syn på Quinn och Veronica. Hans blå ögon glittrade av lycka. Han skyndade fram till sina vänner.
Folk på perrongen log ömt mot de tre ungdomarna som glädjerusiga kramade om varandra.
 |
| ♪ Welcome To The City ♫ |
6 kommentarer:
Skönt med en positiv story :-)...vet ju inget om dig men du måste ju ha levt ett tag iaf i dessa miljöer som du beskriver så naturligt...
@ Drumalex: Tack så mycket! :-)
Jag har tyvärr aldrig varit i New England.... men jag vill väldigt gärna
åka dit och titta på alla vackra höst-färger! :-)
Vad kul att du tycker att jag beskriver
miljöerna naturligt! Tack!! :-)
Ja jag har också undrat över anledningen till att du (oftast) väljer miljöer från USA?
Gullig positiv text!
@ Ethel: Tack så mycket! :)
Här, och i övrigt som jag har läst, så förmedlar du en särskild känsla som jag bara kan beskriva som mysig.
Dina texter väcker samma barnsliga fascination, nyfikenhet, berättarglädje och identifierande som när jag förläste mig på Wahlströmspocket när jag var liten; från "tre deckare löser" till Enid Blyton.
Men ditt språk är så mycket bättre; kanske som de böckerna hade skrivits om de hade skrivits idag, för en moderna och kräsnare publik; med mer känslodjup och nyans. Nu när jag tänker efter så får jag samma vibb av det jag läst av dig som av filmen "Stand by me" och det är i min värld ett fantastiskt betyg.
Ska ändå försöka vara lite konstruktiv, det är svårt eftersom det är så bra, så det får bli mer av personliga reflektioner:
Jag tycker att följande passage:
""Men han kommer inte förrän om trettiofem minuter - vi har gott om tid. Jordans tåg kommer inte fram fortare för att vi står på perrongen och trampar."
skulle bli smidigare om du nämde Jordan istället för han i första meningen, och vice versa i andra. Det känns mer naturligt att prata på det viset.
"Ja verkligen! Och det är så kul att han ska gå på Caswell Hall med oss!"
"Hoppas att han trivs med internat-skolelivet bara..." tillade hon tankfullt."
Om det är samma person som säger bägge dessa saker så blir det bättre tycker jag om du håller det inom samma citattecken.
"Hans blå ögon glittrade av lycka. Han skyndade fram till sina bästisar."
Jag har aldrig gillat när författare beskriver ögonfärg, det fyller sällan någon funktion annat än att inkräkta på läsarens fantasi. Sedan vet jag inte om "bästisar" passar in eller behöver skrivas, vänner känns mer passande och "bästisskapet" gestaltar du ju jättebra ist.
Som sagt en massa tyckande om trams egentligen, smaksak, men nu när du har bjudit på en så härlig läsupplevelse vill jag ju betala tillbaka med att bjudta tillbaka med lite feedback, även om den kanske inte har så mycket meningsfullt att säga. :)
@ s: Jättestort tack för allt underbart beröm och konstruktiv kritik!!
Suger åt mig och har gjort några små ändringar ;)
//
D.
Skicka en kommentar