[Klicka på bilden för större version]
*
*
tisdag, november 30, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:325 - 30 november
Skriv om en önskelista.
”Vad önskar du dig? Jag gör önskelistor åt oss.” Cassie pekade ivrigt på ett pappersark med sin rosa gelépenna. ”Alex… Hallå...?”
Jane, Alex äldre fostersyster, strök Alex över ryggen.
”Gubben, din syster pratar med dig.”
”Åh förlåt.” Alex skakades ur sina tankar och såg på sin 13-åriga lillasyster. ”Vad sa du Cass?”
Cassie log.
”Jag gör önskelistor åt oss. Vad önskar du dig?”
Alex ryckte på axlarna. Han reste sig från golvet där han suttit och lagt pussel med sin fosterbror Ricky (Nåja, Ricky hade lagt pussel, Alex hade mest suttit försjunken i egna tankar) och ställde sig borta vid fönstret. Han tittade ut på havet, stranden och måsarna.
Cassie gick fram till honom och lindade armarna om sin storebrors midja.
”Vet du vad jag önskar mig, Alex? Att vi kunde få bo tillsammans, i ett eget hus kanske.”
Alex log svagt och höll om sin syster.
Nästa höst, när han blev 18, kanske han kunde skaffa ett hus åt sig och Cassie.
”Det var en bra önskning Cass.”
Cassie nickade.
”Önskar du dig ingenting?” frågade hon.
Alex skulle just säga något när hans andra fostersyster, Maxine, kom in i vardagsrummet.
Hennes hår var tovigt och hennes mjukiskläder skrynkliga. Hennes ansikte var trött och vaxblekt.
Hon kröp upp i soffan och lade trött huvudet på en stor vit kudde.
”Hon har kräkits hela morgonen...” viskade Ricky. ”Stackars Maxie.”
10-åringens bruna ögon fylldes med tårar. Jane höll tröstande om honom.
Alex svalde en klump i halsen. Han såg på sin lillasyster igen.
”Om jag nu trodde på Tomten, eller Gud… då skulle jag önska ett botemedel.”
Rösten svek honom nästan när han sa det sista. Han harklade sig och skakade på huvudet.
”Glöm det. Det är bara naivt.”
Nu lät Alex nästan arg.
Han gick snabbt ut ur rummet för att ingen skulle se tårarna som vällde upp i hans klarblå ögon.
Cassie sprang efter honom.
Ricky såg på sina fostersyskon.
”Jag tror på Tomten och på Gud också… kanske…”
Pojken satte sig försiktigt intill Maxine i soffan.
”Maxie, jag ska önska ett botemedel åt dig, så att du blir frisk och pigg igen!”
Maxine log svagt och kramade Rickys hand.
”Tack Ricky.”
*
”Vad önskar du dig? Jag gör önskelistor åt oss.” Cassie pekade ivrigt på ett pappersark med sin rosa gelépenna. ”Alex… Hallå...?”
Jane, Alex äldre fostersyster, strök Alex över ryggen.
”Gubben, din syster pratar med dig.”
”Åh förlåt.” Alex skakades ur sina tankar och såg på sin 13-åriga lillasyster. ”Vad sa du Cass?”
Cassie log.
”Jag gör önskelistor åt oss. Vad önskar du dig?”
Alex ryckte på axlarna. Han reste sig från golvet där han suttit och lagt pussel med sin fosterbror Ricky (Nåja, Ricky hade lagt pussel, Alex hade mest suttit försjunken i egna tankar) och ställde sig borta vid fönstret. Han tittade ut på havet, stranden och måsarna.
Cassie gick fram till honom och lindade armarna om sin storebrors midja.
”Vet du vad jag önskar mig, Alex? Att vi kunde få bo tillsammans, i ett eget hus kanske.”
Alex log svagt och höll om sin syster.
Nästa höst, när han blev 18, kanske han kunde skaffa ett hus åt sig och Cassie.
”Det var en bra önskning Cass.”
Cassie nickade.
”Önskar du dig ingenting?” frågade hon.
Alex skulle just säga något när hans andra fostersyster, Maxine, kom in i vardagsrummet.
Hennes hår var tovigt och hennes mjukiskläder skrynkliga. Hennes ansikte var trött och vaxblekt.
Hon kröp upp i soffan och lade trött huvudet på en stor vit kudde.
”Hon har kräkits hela morgonen...” viskade Ricky. ”Stackars Maxie.”
10-åringens bruna ögon fylldes med tårar. Jane höll tröstande om honom.
Alex svalde en klump i halsen. Han såg på sin lillasyster igen.
”Om jag nu trodde på Tomten, eller Gud… då skulle jag önska ett botemedel.”
Rösten svek honom nästan när han sa det sista. Han harklade sig och skakade på huvudet.
”Glöm det. Det är bara naivt.”
Nu lät Alex nästan arg.
Han gick snabbt ut ur rummet för att ingen skulle se tårarna som vällde upp i hans klarblå ögon.
Cassie sprang efter honom.
Ricky såg på sina fostersyskon.
”Jag tror på Tomten och på Gud också… kanske…”
Pojken satte sig försiktigt intill Maxine i soffan.
”Maxie, jag ska önska ett botemedel åt dig, så att du blir frisk och pigg igen!”
Maxine log svagt och kramade Rickys hand.
”Tack Ricky.”
*
Luxuria (Lust / begär) - 5
*
Vid baren stod en kille med kort, nästan snaggat hår. Killarna hälsade på varandra.
Den snaggade log och nickade bort mot Charli.
”Jäklar! Vad söt! Är det ditt byte för i kväll?”
Den blonde flinade.
”Ja, jag tänkte ge henne en 'extra fin födelsedags-present'.”
Killarna skrockade förtjust.
”Fyller hon år? Då kan jag lova att det blir roligare med grejerna du ville ha.”
Den snaggade killen stack ner handen i sin kavajficka och fiskade upp en liten påse.
Den blonde flinade förtjust. Lite diskret betalade han den snaggade killen. Sedan tog han upp ett piller ur påsen. Med ett förtjust skrockande släppte han ner det i Coca-Cola-glaset.
Därefter beställde han belåten en öl åt sig själv och gick bort till Charli.
”Hej tjejen, saknat mig?”
Borta vid baren såg han hur den snaggade gav honom ett varggrin och tummen upp.
Han besvarade sin väns leende, sedan vände han sig mot Charli igen och log mot den söta tjejen.
"Redo att festa loss?"
"Jag antar det." sa Charli.
"Härligt!"
Killen tog en klunk ur sin ölflaska, sedan räckte han Charli glaset med den preparerade Coca-Colan.
”Här - en söt läsk till en ännu sötare tjej.”
Charli log generat.
”Tack.”
Den blonde gav henne ett brett leende som han tyckte var oemotståndligt charmigt.
”Skål tjejen - och grattis på födelsedagen.”
Han ler väldigt mycket... tänkte Charli. Men han kanske bara spelar cool och världsvan - för att dölja att han är nervös eller nåt...
Charli log artigt, och så naturligt hon kunde, mot killen.
Sedan tog hon en klunk av läsken.
*
Vid baren stod en kille med kort, nästan snaggat hår. Killarna hälsade på varandra.
Den snaggade log och nickade bort mot Charli.
”Jäklar! Vad söt! Är det ditt byte för i kväll?”
Den blonde flinade.
”Ja, jag tänkte ge henne en 'extra fin födelsedags-present'.”
Killarna skrockade förtjust.
”Fyller hon år? Då kan jag lova att det blir roligare med grejerna du ville ha.”
Den snaggade killen stack ner handen i sin kavajficka och fiskade upp en liten påse.
Den blonde flinade förtjust. Lite diskret betalade han den snaggade killen. Sedan tog han upp ett piller ur påsen. Med ett förtjust skrockande släppte han ner det i Coca-Cola-glaset.
Därefter beställde han belåten en öl åt sig själv och gick bort till Charli.
”Hej tjejen, saknat mig?”
Borta vid baren såg han hur den snaggade gav honom ett varggrin och tummen upp.
Han besvarade sin väns leende, sedan vände han sig mot Charli igen och log mot den söta tjejen.
"Redo att festa loss?"
"Jag antar det." sa Charli.
"Härligt!"
Killen tog en klunk ur sin ölflaska, sedan räckte han Charli glaset med den preparerade Coca-Colan.
”Här - en söt läsk till en ännu sötare tjej.”
Charli log generat.
”Tack.”
Den blonde gav henne ett brett leende som han tyckte var oemotståndligt charmigt.
”Skål tjejen - och grattis på födelsedagen.”
Han ler väldigt mycket... tänkte Charli. Men han kanske bara spelar cool och världsvan - för att dölja att han är nervös eller nåt...
Charli log artigt, och så naturligt hon kunde, mot killen.
Sedan tog hon en klunk av läsken.
*
Luxuria (Lust / begär) - 4
*
När den blonde killen gick bort till baren för att hämta Coca-Cola åt henne, tog Charli upp sin mobiltelefon och ringde till Dani.
”Hej Charli!” sa Dani glatt. ”Tröttnat på festen än?”
”Ja, faktiskt.” sa Charli. ”Du, Dani, jag vill åka till stranden och fira med dom andra trots allt.”
”Vad kul Charl! Farsan och jag ska åka dit snart, så vi kan hämta dig på festen om du vill. Ska vi säga att vi ses där om…”
Dani kollade på klockan.
”Tjugo minuter, högst en halvtimme?”
”Toppen!” sa Charli. ”Vi ses snart.”
”Det gör vi.” sa Dani.
Precis när de skulle lägga på kom Dani på en sak.
”Charli... adressen?”
Charli skrattade.
”Just det, det kanske är lättare för er att hitta hit om ni har en adress.”
Dani skrattade också.
”En aning ja.”
Dani krafsade ner adressen Charli uppgav på en bit papper, sökte upp adressen på en karta online och skrev ut en vägbeskrivning.
Sedan återgick hon till att läsa om de efterlysta narkotikaförbrytarna.
Hennes blick fastnade på en bild av en blond kille i 20-års-åldern.
Varför kändes hans ansikte så bekant?
Och varför rann det kalla kårar längs ryggraden på Dani när hon såg bilden?
Hon hade ju aldrig sett killen förr.
Eller… hade hon det…?
*
När den blonde killen gick bort till baren för att hämta Coca-Cola åt henne, tog Charli upp sin mobiltelefon och ringde till Dani.
”Hej Charli!” sa Dani glatt. ”Tröttnat på festen än?”
”Ja, faktiskt.” sa Charli. ”Du, Dani, jag vill åka till stranden och fira med dom andra trots allt.”
”Vad kul Charl! Farsan och jag ska åka dit snart, så vi kan hämta dig på festen om du vill. Ska vi säga att vi ses där om…”
Dani kollade på klockan.
”Tjugo minuter, högst en halvtimme?”
”Toppen!” sa Charli. ”Vi ses snart.”
”Det gör vi.” sa Dani.
Precis när de skulle lägga på kom Dani på en sak.
”Charli... adressen?”
Charli skrattade.
”Just det, det kanske är lättare för er att hitta hit om ni har en adress.”
Dani skrattade också.
”En aning ja.”
Dani krafsade ner adressen Charli uppgav på en bit papper, sökte upp adressen på en karta online och skrev ut en vägbeskrivning.
Sedan återgick hon till att läsa om de efterlysta narkotikaförbrytarna.
Hennes blick fastnade på en bild av en blond kille i 20-års-åldern.
Varför kändes hans ansikte så bekant?
Och varför rann det kalla kårar längs ryggraden på Dani när hon såg bilden?
Hon hade ju aldrig sett killen förr.
Eller… hade hon det…?
*
måndag, november 29, 2010
Luxuria (Lust / begär) - 3
*
Dani Danelli satt vid sitt skrivbord på SCA - Special Crime Agency och gick igenom en bunt fotografier av förbrytare.
Hennes kollega Angela Wood satte sig på kanten av skrivbordet. Hon log mot Dani.
”Lilla gumman… skulle inte du ha gått hem för längesen?”
”Jo…” sa Dani. ”Men Charli bestämde sig för att inte komma till festen på stranden, så då kan jag lika gärna jobba sent ikväll.”
Angela Wood sneglade på bilderna.
”Vilka snyggingar du tittar på.” flinade hon. ”Filmstjärnor? Popstjärnor?”
Dani skrockade.
”Om det vore så väl. Nej, detta är efterlysta narkotikaförbrytare. Massor med städer, tillexempel Boston, Baltimore, Chicago och Las Vegas, letar efter dom.”
Dani suckade.
”SCA i Vegas tror att dom kan ha kommit hit till New York nu.”
Angela läste om de stiliga, men förhärdade brottslingarna.
”Langning, Metamfetamin-labb, våldtäktsdroger… Hm, trevliga killar.”
”Mmmhmm...” sa Dani. ”Flera unga tjejer har blivit drogade och våldtagna på olika fester nu i sommar.”
”Fy…” sa Angela äcklat. ”Och såna as går fria…”
”Inte så länge till.” Marco Danelli klev in i rummet. ”Jag kommer inte att ge mig förrän varenda ett av de där kräken är fast!”
”Inte jag heller.” sa Dani.
"Den berömda Danelli-andan." log Angela Wood. "Ni är beundransvärda, vet ni det?"
Marco Danelli log brett.
"Vi gör vårt bästa Angie."
*
Dani Danelli satt vid sitt skrivbord på SCA - Special Crime Agency och gick igenom en bunt fotografier av förbrytare.
Hennes kollega Angela Wood satte sig på kanten av skrivbordet. Hon log mot Dani.
”Lilla gumman… skulle inte du ha gått hem för längesen?”
”Jo…” sa Dani. ”Men Charli bestämde sig för att inte komma till festen på stranden, så då kan jag lika gärna jobba sent ikväll.”
Angela Wood sneglade på bilderna.
”Vilka snyggingar du tittar på.” flinade hon. ”Filmstjärnor? Popstjärnor?”
Dani skrockade.
”Om det vore så väl. Nej, detta är efterlysta narkotikaförbrytare. Massor med städer, tillexempel Boston, Baltimore, Chicago och Las Vegas, letar efter dom.”
Dani suckade.
”SCA i Vegas tror att dom kan ha kommit hit till New York nu.”
Angela läste om de stiliga, men förhärdade brottslingarna.
”Langning, Metamfetamin-labb, våldtäktsdroger… Hm, trevliga killar.”
”Mmmhmm...” sa Dani. ”Flera unga tjejer har blivit drogade och våldtagna på olika fester nu i sommar.”
”Fy…” sa Angela äcklat. ”Och såna as går fria…”
”Inte så länge till.” Marco Danelli klev in i rummet. ”Jag kommer inte att ge mig förrän varenda ett av de där kräken är fast!”
”Inte jag heller.” sa Dani.
"Den berömda Danelli-andan." log Angela Wood. "Ni är beundransvärda, vet ni det?"
Marco Danelli log brett.
"Vi gör vårt bästa Angie."
*
Luxuria (Lust / begär) - 2
*
Charli hade trott att hon skulle njuta av att festa och ha kul utan familjen. Men efter en stund kände hon hur mycket hon saknade deras Fjärde juli/födelsedags-firande på stranden.
Hon brukade ha så roligt tillsammans med Nikki, Dani, Cole och Ray.
Att vara i det här stora huset där alla bara brydde sig om att bli så fulla eller höga som möjligt var inte samma sak - det var faktiskt inte kul alls.
Jag stannar en liten stund till, sedan sticker jag till stranden.
En kille med spretigt blont hår kom fram till Charli.
”Hej, födelsedags-tjejen, vill du ha en drink?”
”Eh… nej tack,” sa Charli. ”jag gillar inte alkohol.”
”Okej…” sa killen lite förundrad. ”Något alkoholfritt då?”
”Okej, jag kan ta en Cola, men sedan måste jag gå.”
Kille höjde förvånat ett ögonbryn.
”Ska du gå redan? Från den här coola festen?”
”Ja… min buss går om en halvtimme.”
”På så sätt.” sa killen. ”Men då får vi se till att festa lite extra den här sista halvtimmen."
Han log.
"Jag ska hämta en Coke åt dig.”
Han gick bort till baren och beställde en Coca-Cola åt Charli.
*
Charli hade trott att hon skulle njuta av att festa och ha kul utan familjen. Men efter en stund kände hon hur mycket hon saknade deras Fjärde juli/födelsedags-firande på stranden.
Hon brukade ha så roligt tillsammans med Nikki, Dani, Cole och Ray.
Att vara i det här stora huset där alla bara brydde sig om att bli så fulla eller höga som möjligt var inte samma sak - det var faktiskt inte kul alls.
Jag stannar en liten stund till, sedan sticker jag till stranden.
En kille med spretigt blont hår kom fram till Charli.
”Hej, födelsedags-tjejen, vill du ha en drink?”
”Eh… nej tack,” sa Charli. ”jag gillar inte alkohol.”
”Okej…” sa killen lite förundrad. ”Något alkoholfritt då?”
”Okej, jag kan ta en Cola, men sedan måste jag gå.”
Kille höjde förvånat ett ögonbryn.
”Ska du gå redan? Från den här coola festen?”
”Ja… min buss går om en halvtimme.”
”På så sätt.” sa killen. ”Men då får vi se till att festa lite extra den här sista halvtimmen."
Han log.
"Jag ska hämta en Coke åt dig.”
Han gick bort till baren och beställde en Coca-Cola åt Charli.
*
Luxuria (Lust / begär) - 1
4 juli 2009
Charli applicerade lite extra kajal runt ögonen och smetade på lite rosa glans på läpparna.
Ray stod i dörröppningen och tittade nyfiket på sin storasyster.
”Varför tar du på så mycket smink? Ska du på fest?”
”Sssssh!” väste Charli. ”Inte ett ord till mamma, okej?”
Ray studerade Charlis sminkade ansikte och hennes tighta kläder.
”Får du se ut så där, med allt smink och såna där kläder?”
Charli fnyste hånfullt.
”Vad då ‘får’? Jag fyller arton idag, jag gör vad jag vill.”
Ray tyckte inte riktigt om den här förvandlingen som Charli gick igenom.
Ända sedan deras pappa åkt in i fängelse tre år tidigare hade Charli blivit allt mer trotsig och argsint.
Och nu tyckte hon plötsligt att det var vuxet att smyga i väg till en fest som mamma hade förbjudit henne att gå på.
”Du gör så här bara för att trotsa mamma.” sa Ray.
Charli himlade sig. Hon knuffade undan Ray från dörröppningen och gick ut från badrummet.
”Vad vet du?” fnyste hon. ”Allt jag vill är att fira min födelsedag med några kompisar på en fest.”
”Varför kan du inte fira med oss som vanligt?” sa Ray.
Han kände sig lite ledsen och besviken över att Charli nu bara struntade i familjens tradition; att fira Charlis födelsedag och Fjärde Juli med extra god mat, massor med godis och snacks och fyrverkerier på stranden.
”Ibland vill man göra annat i livet, Ray." sa Charli. "Det där kommer du att förstå när du blir lite äldre.”
"Du är inte så stor själv." fnyste Ray. "Du är faktiskt bara fyra år äldre än mej, tre och ett halv bara faktiskt."
Charli smålog.
"Säg nu inget till mamma om vart jag är ikväll, okej brorsan."
"Okej." suckade Ray motvilligt.
Ray såg efter sin syster när hon några minuter senare gick ner för trappan och ut genom ytterdörren.
”Var rädd om dig Charli.” mumlade han.
*
Charli applicerade lite extra kajal runt ögonen och smetade på lite rosa glans på läpparna.
Ray stod i dörröppningen och tittade nyfiket på sin storasyster.
”Varför tar du på så mycket smink? Ska du på fest?”
”Sssssh!” väste Charli. ”Inte ett ord till mamma, okej?”
Ray studerade Charlis sminkade ansikte och hennes tighta kläder.
”Får du se ut så där, med allt smink och såna där kläder?”
Charli fnyste hånfullt.
”Vad då ‘får’? Jag fyller arton idag, jag gör vad jag vill.”
Ray tyckte inte riktigt om den här förvandlingen som Charli gick igenom.
Ända sedan deras pappa åkt in i fängelse tre år tidigare hade Charli blivit allt mer trotsig och argsint.
Och nu tyckte hon plötsligt att det var vuxet att smyga i väg till en fest som mamma hade förbjudit henne att gå på.
”Du gör så här bara för att trotsa mamma.” sa Ray.
Charli himlade sig. Hon knuffade undan Ray från dörröppningen och gick ut från badrummet.
”Vad vet du?” fnyste hon. ”Allt jag vill är att fira min födelsedag med några kompisar på en fest.”
”Varför kan du inte fira med oss som vanligt?” sa Ray.
Han kände sig lite ledsen och besviken över att Charli nu bara struntade i familjens tradition; att fira Charlis födelsedag och Fjärde Juli med extra god mat, massor med godis och snacks och fyrverkerier på stranden.
”Ibland vill man göra annat i livet, Ray." sa Charli. "Det där kommer du att förstå när du blir lite äldre.”
"Du är inte så stor själv." fnyste Ray. "Du är faktiskt bara fyra år äldre än mej, tre och ett halv bara faktiskt."
Charli smålog.
"Säg nu inget till mamma om vart jag är ikväll, okej brorsan."
"Okej." suckade Ray motvilligt.
Ray såg efter sin syster när hon några minuter senare gick ner för trappan och ut genom ytterdörren.
”Var rädd om dig Charli.” mumlade han.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:324 - 29 nov. 2
*
Den 12-åriga tjejen flinade elakt.
”Du är kär i Gemini, eller hur? Gå in i skjulet med henne och visa din…”
Hon viskade i Logans öra.
Logan rodnade häftigt.
”Nej - det gör jag inte! Aldrig i livet...!”
De äldre barnen skrattade och började dra in Logan i skjulet. En 11-årig tjej började knäppa upp hans jeans.
”Gemini, kom hit! Logan vill visa dig något!” ropade de.
Logan grät och stretade emot.
Gemini kom springande när hon hörde att Logan grät och ropade på hjälp.
Hon var bara en liten 10-årig tjej, men när hon blev arg var hon inte lätt att tas med.
Nu slet hon loss Logan ur de stora barnens grepp och drog ut honom ur skjulet. De som försökte hindra henne fick en rejäl spark på smalbenet.
Logan knäppte byxknapparna och sitt bälte och torkade tårarna med tröjärmen.
Gemini gav de äldre barnen en hätsk blick.
”Oj, vad tuffa ni är som ger er på en som är mindre.”
”Vi skojade ju bara lite…” mumlade en av tjejerna.
”Skojade…?” sa Gemini mellan sammanbitna tänder. ”Ser du nån här som skrattar? Vet du vad ni är? Motbjudande kräk!”
Tjejen som sagt att de bara hade skojat såg ut att skämmas oerhört mycket. Hon gick fram till Logan och tog hans hand.
”Förlåt Logan, vi var elaka. Du skvallrar väl inte…?”
Logan svarade inte.
Han gav bara tjejen en förintande blick och följde med Gemini bort från trädgårdsskjulet.
*
Den 12-åriga tjejen flinade elakt.
”Du är kär i Gemini, eller hur? Gå in i skjulet med henne och visa din…”
Hon viskade i Logans öra.
Logan rodnade häftigt.
”Nej - det gör jag inte! Aldrig i livet...!”
De äldre barnen skrattade och började dra in Logan i skjulet. En 11-årig tjej började knäppa upp hans jeans.
”Gemini, kom hit! Logan vill visa dig något!” ropade de.
Logan grät och stretade emot.
Gemini kom springande när hon hörde att Logan grät och ropade på hjälp.
Hon var bara en liten 10-årig tjej, men när hon blev arg var hon inte lätt att tas med.
Nu slet hon loss Logan ur de stora barnens grepp och drog ut honom ur skjulet. De som försökte hindra henne fick en rejäl spark på smalbenet.
Logan knäppte byxknapparna och sitt bälte och torkade tårarna med tröjärmen.
Gemini gav de äldre barnen en hätsk blick.
”Oj, vad tuffa ni är som ger er på en som är mindre.”
”Vi skojade ju bara lite…” mumlade en av tjejerna.
”Skojade…?” sa Gemini mellan sammanbitna tänder. ”Ser du nån här som skrattar? Vet du vad ni är? Motbjudande kräk!”
Tjejen som sagt att de bara hade skojat såg ut att skämmas oerhört mycket. Hon gick fram till Logan och tog hans hand.
”Förlåt Logan, vi var elaka. Du skvallrar väl inte…?”
Logan svarade inte.
Han gav bara tjejen en förintande blick och följde med Gemini bort från trädgårdsskjulet.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:324 - 29 nov. 1
Skriv om något motbjudande.
Rainbow House Orphan Shelter. Juni 2010
Barnen och ungdomarna på barnhemmet hade fått i uppgift att rensa ogräs i den lilla trädgården.
Många av de yngre barnen tog sina sysslor på stort allvar, medan de äldre tyckte att det fanns roligare saker att syssla med en varm sommardag - tjuvröka bakom redskapsskjulet tillexempel.
”Logan, vill du ta ett bloss?”
En 13-årig kille sträckte fram en cigarett mot den yngre pojken.
10-årige Logan skakade på huvudet.
”Cigaretter är farliga och motbjudande.”
”Vad som är motbjudande är du, din taniga lilla tönt.” sa en av tonårstjejerna.
Logan höll upp ena handen med handflatan utåt.
”Tala till handen, för öronen lyssnar inte.”
Tonårstjejen tog några hotfulla steg mot Logan.
”Du tror att du är tuff va, din lilla mask?”
Logan skakade på huvudet. Han gjorde en ansats att gå därifrån, men tjejen höll fast honom.
”Vi kan inte låta dig gå fattar du väl, då kommer du bara att skvallra för föreståndarna och säga att vi röker.”
”Nej, jag lovar.” sa Logan. ”Jag ska inte skvallra. Släpp mig!”
En 12-årig tjej ställde sig framför honom.
”Om du gör några saker för oss låter vi dig gå.” flinade hon.
”Vaddå för saker?” undrade Logan.
Han hade en obehaglig känsla i magen.
*
Rainbow House Orphan Shelter. Juni 2010
Barnen och ungdomarna på barnhemmet hade fått i uppgift att rensa ogräs i den lilla trädgården.
Många av de yngre barnen tog sina sysslor på stort allvar, medan de äldre tyckte att det fanns roligare saker att syssla med en varm sommardag - tjuvröka bakom redskapsskjulet tillexempel.
”Logan, vill du ta ett bloss?”
En 13-årig kille sträckte fram en cigarett mot den yngre pojken.
10-årige Logan skakade på huvudet.
”Cigaretter är farliga och motbjudande.”
”Vad som är motbjudande är du, din taniga lilla tönt.” sa en av tonårstjejerna.
Logan höll upp ena handen med handflatan utåt.
”Tala till handen, för öronen lyssnar inte.”
Tonårstjejen tog några hotfulla steg mot Logan.
”Du tror att du är tuff va, din lilla mask?”
Logan skakade på huvudet. Han gjorde en ansats att gå därifrån, men tjejen höll fast honom.
”Vi kan inte låta dig gå fattar du väl, då kommer du bara att skvallra för föreståndarna och säga att vi röker.”
”Nej, jag lovar.” sa Logan. ”Jag ska inte skvallra. Släpp mig!”
En 12-årig tjej ställde sig framför honom.
”Om du gör några saker för oss låter vi dig gå.” flinade hon.
”Vaddå för saker?” undrade Logan.
Han hade en obehaglig känsla i magen.
*
söndag, november 28, 2010
Invidia (Avund) - 9
*
Cole såg fundersamt på gruppen av ”hyenor” på skolgården.
”Blir det sån här cirkus bara för att jag kommer hit?” sa han, uppriktigt oförstående. ”Jag hajar det inte… jag är ju bara en vanlig kille…”
”Ja Cole… du är verkligen jättevanlig.” sa Nikki. ”Du är inte alls en av de mest populära stjärnorna eller så…”
”Dom tycker att du är det sötaste och snyggaste som går i ett par skor.” sa Charli.
Cole log generat.
”Awww Cole… rodnar du?” retades Nikki och petade Cole i sidan.
”Nej…” mumlade Cole.
Nikki och Dani härmade överdrivet tjej-gruppen.
”Åh Cole är såååå söt!”
”Oh my God! Han tittade på mig… jag dööör!”
Charli och Ray vek sig nästan dubbla av skratt.
Cole såg upp på sin store livvakt.
”Mo, ska inte du rädda mig från sånt här…?”
Han gjorde en gest mot Nikki och Dani.
Men Mo bara skrattade.
*
Cole såg fundersamt på gruppen av ”hyenor” på skolgården.
”Blir det sån här cirkus bara för att jag kommer hit?” sa han, uppriktigt oförstående. ”Jag hajar det inte… jag är ju bara en vanlig kille…”
”Ja Cole… du är verkligen jättevanlig.” sa Nikki. ”Du är inte alls en av de mest populära stjärnorna eller så…”
”Dom tycker att du är det sötaste och snyggaste som går i ett par skor.” sa Charli.
Cole log generat.
”Awww Cole… rodnar du?” retades Nikki och petade Cole i sidan.
”Nej…” mumlade Cole.
Nikki och Dani härmade överdrivet tjej-gruppen.
”Åh Cole är såååå söt!”
”Oh my God! Han tittade på mig… jag dööör!”
Charli och Ray vek sig nästan dubbla av skratt.
Cole såg upp på sin store livvakt.
”Mo, ska inte du rädda mig från sånt här…?”
Han gjorde en gest mot Nikki och Dani.
Men Mo bara skrattade.
*
Invidia (Avund) - 8
*
Charli lade armen om Coles midja och ledde honom ut mot trottoaren där Nikki, Dani, Ray och livvakten väntade på dem.
”Nu går vi innan de där 'hyenorna' kommer hit.”
Cole skrattade.
”Så jag ska inte gå dit och hälsa på dem tycker du?”
”Nej! Verkligen inte!” sa Charli snabbt. ”Då kommer du aldrig härifrån. Dom blir helt galna.”
”Gillar du planen?” flinade Dani.
Hon och Nikki fnissade glatt.
Charli gav Dani och Nikki en stor kram.
”Ni är bäst!”
”Du är inte så dålig själv.” sa Dani.
Ray såg på tjejerna i Charlis klass.
”Kolla på de där tjejerna… dom dreglar ju nästan…!”
Ray fnissade till.
”Charli, dom är sååå jäkla avundsjuka just nu!”
Charli log.
”Yep, och jag är säkert hemsk, men jag njuter av att se dom så där avundsjuka.”
”Jag vet, det är skitkul.” myste Ray.
Charli såg på sin lillebror.
”Du Ray… förlåt att jag var så taskig förut.”
Ray lade armen om sin syster.
”Äh, det gör inget syrran. Du menade det inte, du var ledsen och irriterad bara.”
”Men det ska inte gå ut över dig.” sa Charli.
Ray flinade och ryckte på axlarna.
”Jag är van. Bjud på en läsk så är vi kvitt.”
Charli gav Ray en kram.
*
Charli lade armen om Coles midja och ledde honom ut mot trottoaren där Nikki, Dani, Ray och livvakten väntade på dem.
”Nu går vi innan de där 'hyenorna' kommer hit.”
Cole skrattade.
”Så jag ska inte gå dit och hälsa på dem tycker du?”
”Nej! Verkligen inte!” sa Charli snabbt. ”Då kommer du aldrig härifrån. Dom blir helt galna.”
”Gillar du planen?” flinade Dani.
Hon och Nikki fnissade glatt.
Charli gav Dani och Nikki en stor kram.
”Ni är bäst!”
”Du är inte så dålig själv.” sa Dani.
Ray såg på tjejerna i Charlis klass.
”Kolla på de där tjejerna… dom dreglar ju nästan…!”
Ray fnissade till.
”Charli, dom är sååå jäkla avundsjuka just nu!”
Charli log.
”Yep, och jag är säkert hemsk, men jag njuter av att se dom så där avundsjuka.”
”Jag vet, det är skitkul.” myste Ray.
Charli såg på sin lillebror.
”Du Ray… förlåt att jag var så taskig förut.”
Ray lade armen om sin syster.
”Äh, det gör inget syrran. Du menade det inte, du var ledsen och irriterad bara.”
”Men det ska inte gå ut över dig.” sa Charli.
Ray flinade och ryckte på axlarna.
”Jag är van. Bjud på en läsk så är vi kvitt.”
Charli gav Ray en kram.
*
Invidia (Avund) - 7
*
All aktivitet på skolgården stannade upp när den unge film- och TV-stjärnan klev in genom de öppna grindarna.
”Är inte det där…?” viskade en tjej i Charlis klass till sin kompis.
”Jo… det ser ut som… men det är inte möjligt…!”
Cole tog av sig solglasögonen, sedan gick han fram till Charli och lade armen om henne.
”Hej CD, varför ser du så ledsen ut?”
Charli vände sig om.
Hon strålade som en sol när hon såg Cole och kastade sig om halsen på honom.
”Var det här Dani och Nikkis plan?” frågade hon.
Cole log brett och nickade.
”Ganska bra plan va?” sa han och kysste Charli på kinden.
En bit därifrån stod alla tjejer som retat Charli. De stirrade på Charli och Cole.
”Hon talade sanning!” utbrast en av dem. ”Hon känner Cole Taylor!”
”Told ya!” ropade Charli triumferande till dem.
Cole vinkade till tjejerna.
”Jag dör!” tjöt en av tjejerna. ”Han vinkade till mig!”
”Oh my God… Cole är sååååå snygg!”
Ett nästintill hysteriskt tjatter av fnissningar och viskningar utbröt i tjej-gruppen.
*
All aktivitet på skolgården stannade upp när den unge film- och TV-stjärnan klev in genom de öppna grindarna.
”Är inte det där…?” viskade en tjej i Charlis klass till sin kompis.
”Jo… det ser ut som… men det är inte möjligt…!”
Cole tog av sig solglasögonen, sedan gick han fram till Charli och lade armen om henne.
”Hej CD, varför ser du så ledsen ut?”
Charli vände sig om.
Hon strålade som en sol när hon såg Cole och kastade sig om halsen på honom.
”Var det här Dani och Nikkis plan?” frågade hon.
Cole log brett och nickade.
”Ganska bra plan va?” sa han och kysste Charli på kinden.
En bit därifrån stod alla tjejer som retat Charli. De stirrade på Charli och Cole.
”Hon talade sanning!” utbrast en av dem. ”Hon känner Cole Taylor!”
”Told ya!” ropade Charli triumferande till dem.
Cole vinkade till tjejerna.
”Jag dör!” tjöt en av tjejerna. ”Han vinkade till mig!”
”Oh my God… Cole är sååååå snygg!”
Ett nästintill hysteriskt tjatter av fnissningar och viskningar utbröt i tjej-gruppen.
*
Invidia (Avund) - 6
*
Ray såg upp på killen som var klädd grå jeans, röd T-shirt och svarta solglasögon.
När Ray såg vem det var sken han upp.
”Cole!”
Cole log brett.
”Tjena Ray. Läget?”
”Det är bra.” log Ray.
Ray och Cole gjorde en high-five.
Nikki, Dani och Cole store livvakt kom fram till dem.
”Hej Ray!” sa Nikki. ”Var har du Charli?”
Ray pekade på Charli som stod inne på skolgården och tjurade.
”Hon hatar allt och alla idag.”
”Jag går och muntrar upp henne.” sa Cole och gick in på skolgården.
*
Ray såg upp på killen som var klädd grå jeans, röd T-shirt och svarta solglasögon.
När Ray såg vem det var sken han upp.
”Cole!”
Cole log brett.
”Tjena Ray. Läget?”
”Det är bra.” log Ray.
Ray och Cole gjorde en high-five.
Nikki, Dani och Cole store livvakt kom fram till dem.
”Hej Ray!” sa Nikki. ”Var har du Charli?”
Ray pekade på Charli som stod inne på skolgården och tjurade.
”Hon hatar allt och alla idag.”
”Jag går och muntrar upp henne.” sa Cole och gick in på skolgården.
*
Invidia (Avund) - 5
*
När skolan var slut för dagen kände sig Charli mycket irriterad.
Vad sjutton hände med Danis plan som skulle vara så himla bra…?
Hon suckade.
”Hej syrran. Vad suckar du för?”
Ray studsade en basketboll i marken.
”Jag hatar allt och alla.” morrade Charli.
”Varför då?” undrade Ray.
”Jag bara gör det!” fräste Charli.
”Ursäkta att man bryr sig.” sa Ray stött. ”Vad är det med dig, har fått din mens eller?”
Charli slog ilsket till sin 12-årige lillebror på armen.
”Håll käften din lilla skitunge!”
Ray masserade sin överarm.
”Aj…!! Förlåt då. Jag trodde inte du skulle bli så förolämpad.”
Charli tog Rays boll och kastade iväg den. Den dunsade ut på trottoaren.
Ray sprang efter bollen och böjde sig för att plocka upp den.
Men någon hann före.
*
När skolan var slut för dagen kände sig Charli mycket irriterad.
Vad sjutton hände med Danis plan som skulle vara så himla bra…?
Hon suckade.
”Hej syrran. Vad suckar du för?”
Ray studsade en basketboll i marken.
”Jag hatar allt och alla.” morrade Charli.
”Varför då?” undrade Ray.
”Jag bara gör det!” fräste Charli.
”Ursäkta att man bryr sig.” sa Ray stött. ”Vad är det med dig, har fått din mens eller?”
Charli slog ilsket till sin 12-årige lillebror på armen.
”Håll käften din lilla skitunge!”
Ray masserade sin överarm.
”Aj…!! Förlåt då. Jag trodde inte du skulle bli så förolämpad.”
Charli tog Rays boll och kastade iväg den. Den dunsade ut på trottoaren.
Ray sprang efter bollen och böjde sig för att plocka upp den.
Men någon hann före.
*
Invidia (Avund) - 4
Nästa dag.
Charli kunde inte låta bli att lyssna på två av tjejerna i klassen som höll på att prata om Cole.
”Cole Taylors nya film har premiär på fredag.”
”Jag vet, men det går inte att få tag på biljetter, man måste ha en inbjudan.”
Tjejerna sneglade på Charli.
”Vi kanske kan fråga Charli. Charli, du kan väl skaffa en inbjudan åt oss, du känner ju Cole.”
De hånskrattade.
Charli lämnade klassrummet. Hon hade fått nog av gliringar idag.
”Vart ska du gå Charli?” ropade en av de elaka tjejerna efter henne.
”Hon ska träffa sin bästa kompis Cole Taylor.” fnissade en annan tjej.
En av killarna i klassen skakade på huvudet.
”Ni är så dumma i huvudet. Jag får hjärnblödning av att lyssna på er…”
”Men Billy, hon känner inte Cole…”
”Nä, det kanske hon inte gör, men ni behöver inte vara så jävla taskiga mot henne för det!”
”Billy, du kanske är kär i Charli? Du beskyddar henne alltid.”
Billy suckade och gick mot dörren.
”Ska du gå och trösta din lilla älskling?”
Billy skakade på huvudet.
”Nä, jag ska gå och hugga av mig öronen så jag slipper höra på er.”
En annan kille följde med honom ut ur klassrummet.
”Och jag sticker ut ögonen, för jag orkar inte se dem.”
*
Charli kunde inte låta bli att lyssna på två av tjejerna i klassen som höll på att prata om Cole.
”Cole Taylors nya film har premiär på fredag.”
”Jag vet, men det går inte att få tag på biljetter, man måste ha en inbjudan.”
Tjejerna sneglade på Charli.
”Vi kanske kan fråga Charli. Charli, du kan väl skaffa en inbjudan åt oss, du känner ju Cole.”
De hånskrattade.
Charli lämnade klassrummet. Hon hade fått nog av gliringar idag.
”Vart ska du gå Charli?” ropade en av de elaka tjejerna efter henne.
”Hon ska träffa sin bästa kompis Cole Taylor.” fnissade en annan tjej.
En av killarna i klassen skakade på huvudet.
”Ni är så dumma i huvudet. Jag får hjärnblödning av att lyssna på er…”
”Men Billy, hon känner inte Cole…”
”Nä, det kanske hon inte gör, men ni behöver inte vara så jävla taskiga mot henne för det!”
”Billy, du kanske är kär i Charli? Du beskyddar henne alltid.”
Billy suckade och gick mot dörren.
”Ska du gå och trösta din lilla älskling?”
Billy skakade på huvudet.
”Nä, jag ska gå och hugga av mig öronen så jag slipper höra på er.”
En annan kille följde med honom ut ur klassrummet.
”Och jag sticker ut ögonen, för jag orkar inte se dem.”
*
Vaccine Mania - 9
*
David och Kate sa också att Ryan inte hade något val.
”Jag är ledsen grabben, men du måste ta det här vaccinet.” sa David. ”Om du inte vill ta sprutan i skolan, kan vi åka upp till sjukhuset istället.”
”Aldrig i livet!!” utbrast Ryan.
David funderade.
”Här hemma då? Vi kan fråga om doktorn kan göra ett litet hembesök och ge dig sprutan här.”
”Finns det fler alternativ?” mumlade Ryan.
David kunde inte låta bli att skratta.
”Nej, det finns ju inte det. Ta spruta, eller bli sjuk… Men att bli sjuk låter väl inte som nåt bra alternativ?”
Ryan suckade.
”Nej det gör väl inte det.”
Kate kramade sin son.
”Du klarar det här Ryan.”
”Måste jag?” frågade Ryan.
David nickade.
Ryan gav ifrån sig en darrig suck.
Han visste att han inte skulle komma undan. Han var tvungen att ta den här sprutan på torsdag vare sig han ville eller inte.
”Jag längtar inte till torsdag.” suckade han.
Sunshine kramade hans hand.
*
David och Kate sa också att Ryan inte hade något val.
”Jag är ledsen grabben, men du måste ta det här vaccinet.” sa David. ”Om du inte vill ta sprutan i skolan, kan vi åka upp till sjukhuset istället.”
”Aldrig i livet!!” utbrast Ryan.
David funderade.
”Här hemma då? Vi kan fråga om doktorn kan göra ett litet hembesök och ge dig sprutan här.”
”Finns det fler alternativ?” mumlade Ryan.
David kunde inte låta bli att skratta.
”Nej, det finns ju inte det. Ta spruta, eller bli sjuk… Men att bli sjuk låter väl inte som nåt bra alternativ?”
Ryan suckade.
”Nej det gör väl inte det.”
Kate kramade sin son.
”Du klarar det här Ryan.”
”Måste jag?” frågade Ryan.
David nickade.
Ryan gav ifrån sig en darrig suck.
Han visste att han inte skulle komma undan. Han var tvungen att ta den här sprutan på torsdag vare sig han ville eller inte.
”Jag längtar inte till torsdag.” suckade han.
Sunshine kramade hans hand.
*
Vaccine Mania - 8
Ocean Beach. Våren 1971
Sunshine och Maureen satt på trappan till Maureens hus och läste ett meddelande från skolsköterskan.
”Har Ryan sett det?” frågade Maureen.
”Tror inte det.” sa Sunshine. ”Han var på simningen när vi fick dom.”
”Fick vad?” Ryan satte sig mellan Sunshine och Maureen.
Maureen gav honom lappen från skolsköterskan.
Ryan stirrade på meddelandet.
”Jag tänker inte ta nån spruta. Jag vägrar.”
Maureen strök honom över ryggen.
”Men du kan bli sjuk om du inte får vaccinet.”
”Mässling, Påssjuka och Röda hund…” sa Ryan klentroget och ryckte på axlarna. ”Hur farligt kan det vara?”
Maureen kunde inte låta bli att skratta lite.
”Ganska allvarligt, med tanke på att dom uppfinner vaccin mot det.”
”Tänker inte ta den iallafall.” sa Ryan.
Maggie kom ut på trappan.
”Hej gullungar!” sa hon glatt. ”Vad pratar ni om?”
”Sprutor.” mumlade Ryan. Han visade Maggie lappen om vaccin.
Maggie satte sig på trappsteget ovanför och lade armarna om Ryan.
”Vet du älskling, den här sprutan är inte värre än stelkrampssprutan du fick förra året.”
”Jag vägrar ändå” sa Ryan.
”Du har nog inget val.” trodde Maureen.
Ryan suckade.
*
Sunshine och Maureen satt på trappan till Maureens hus och läste ett meddelande från skolsköterskan.
Vaccination (MMR - Measels, Mumps & Rubella)
Torsdag 27 maj klockan 10.
”Har Ryan sett det?” frågade Maureen.
”Tror inte det.” sa Sunshine. ”Han var på simningen när vi fick dom.”
”Fick vad?” Ryan satte sig mellan Sunshine och Maureen.
Maureen gav honom lappen från skolsköterskan.
Ryan stirrade på meddelandet.
”Jag tänker inte ta nån spruta. Jag vägrar.”
Maureen strök honom över ryggen.
”Men du kan bli sjuk om du inte får vaccinet.”
”Mässling, Påssjuka och Röda hund…” sa Ryan klentroget och ryckte på axlarna. ”Hur farligt kan det vara?”
Maureen kunde inte låta bli att skratta lite.
”Ganska allvarligt, med tanke på att dom uppfinner vaccin mot det.”
”Tänker inte ta den iallafall.” sa Ryan.
Maggie kom ut på trappan.
”Hej gullungar!” sa hon glatt. ”Vad pratar ni om?”
”Sprutor.” mumlade Ryan. Han visade Maggie lappen om vaccin.
Maggie satte sig på trappsteget ovanför och lade armarna om Ryan.
”Vet du älskling, den här sprutan är inte värre än stelkrampssprutan du fick förra året.”
”Jag vägrar ändå” sa Ryan.
”Du har nog inget val.” trodde Maureen.
Ryan suckade.
*
Vaccine Mania - 7
*
Ryan var tyst hela vägen till bilen.
Inte förrän David satte honom i hans bilbarnstol sa pojken:
”Pappa, den där saken med stora nålen… den var läskig och gjorde ont här.”
Ryan pekade på sin vänstra överarm.
David lyfte upp pojken i famnen igen och kramade honom.
Ryan lade armarna om sin pappas hals.
”Vet du pappa, dom där tanterna… dom var dumma. Men hon flickan med långa håret, som givde mig nalle, hon var vacker och snäll. Stora nålen gjorde ont, men hon var snäll ändå.”
David log. Han kände att han blev tårögd av lille Ryans gripande sätt att uttala sig.
”Pappaaaa…” sa Ryan otåligt.
David skakades ur sina tankar.
”Ja, vad är det lilla gubben?”
Ryan suckade.
”Pappa, du inte lyssnar…! Jag sa hon var snäll ändå. Flickan med nallen.”
David log.
”Ja, hon var snäll.”
*
Ryan var tyst hela vägen till bilen.
Inte förrän David satte honom i hans bilbarnstol sa pojken:
”Pappa, den där saken med stora nålen… den var läskig och gjorde ont här.”
Ryan pekade på sin vänstra överarm.
David lyfte upp pojken i famnen igen och kramade honom.
Ryan lade armarna om sin pappas hals.
”Vet du pappa, dom där tanterna… dom var dumma. Men hon flickan med långa håret, som givde mig nalle, hon var vacker och snäll. Stora nålen gjorde ont, men hon var snäll ändå.”
David log. Han kände att han blev tårögd av lille Ryans gripande sätt att uttala sig.
”Pappaaaa…” sa Ryan otåligt.
David skakades ur sina tankar.
”Ja, vad är det lilla gubben?”
Ryan suckade.
”Pappa, du inte lyssnar…! Jag sa hon var snäll ändå. Flickan med nallen.”
David log.
”Ja, hon var snäll.”
*
Vaccine Mania - 6
*
Sköterskan och David trodde inte att Ryan hade uppfattat deras samtal, för han lutade trött huvudet mot Davids bröstkorg och omfamnade sin nya vän teddybjörnen.
Men precis när David öppnat dörren och klev ut ur rummet, tittade Ryan upp. Han höll teddybjörnen framför sig och sa:
”Du också är fantastisk.”
Och så pussade han sin lurviga vän på nosen.
David och sköterskan log ömt mot pojken.
”Adjö, världens modigaste pojke.” sa sköterskan.
Ryan vinkade adjö. Sedan borrade han in huvudet i pappa Davids halsgrop och gav ifrån sig en liten trött suck.
”Hem pappa.” sa han med tunn röst.
”Ja, nu ska vi åka hem.” sa David. ”Och vi måste berätta för mamma och Rebecca och Maggie hur modig du har varit idag, eller hur pyret?”
Ryan nickade.
”Och sen vill Ryan äta pannkakor.”
David skrattade.
”Ja, vi ska hem till Maggie och Maureen och äta pannkaks-brunch.”
*
Sköterskan och David trodde inte att Ryan hade uppfattat deras samtal, för han lutade trött huvudet mot Davids bröstkorg och omfamnade sin nya vän teddybjörnen.
Men precis när David öppnat dörren och klev ut ur rummet, tittade Ryan upp. Han höll teddybjörnen framför sig och sa:
”Du också är fantastisk.”
Och så pussade han sin lurviga vän på nosen.
David och sköterskan log ömt mot pojken.
”Adjö, världens modigaste pojke.” sa sköterskan.
Ryan vinkade adjö. Sedan borrade han in huvudet i pappa Davids halsgrop och gav ifrån sig en liten trött suck.
”Hem pappa.” sa han med tunn röst.
”Ja, nu ska vi åka hem.” sa David. ”Och vi måste berätta för mamma och Rebecca och Maggie hur modig du har varit idag, eller hur pyret?”
Ryan nickade.
”Och sen vill Ryan äta pannkakor.”
David skrattade.
”Ja, vi ska hem till Maggie och Maureen och äta pannkaks-brunch.”
*
Vaccine Mania - 5
*
David hade nästan slutat andas där han satt på en stol intill britsen.
Sköterskan satte ett plåster på Ryans arm, sedan gick hon fram till David och gav hans axel en liten tryckning.
”Du kan andas nu.” log hon.
David gick fram till bristen och svepte upp Ryan i famnen.
”Vilken duktig kille du är!” sa David. ”Du är så modig.”
Han kramade och pussade Ryan.
Ryan sa ingenting. Han kurade ihop sig i sin fars famn med ett fast grepp om teddybjörnen.
”Ska vi lämna tillbaka björnen nu, Ry.” sa David.
Ryan sträckte fram nallen mot sköterskan.
”Nej, nej," log hon. "Ryan, nallen är din nu.”
Ryans stora ögon blev ännu större. Han tog tummen ur munnen.
”Är han min…?”
”Ja, han vill bo hos dig, för du var så snäll när han var rädd för sprutan. Och så får du honom för att du var så duktig.”
”Tack så mycket.” sa David. ”För allt. Du var helt fantastisk med Ryan.”
Sköterskan log.
”Tack. Ryan är en fantastisk och modig liten pojke.”
David log.
Om jag blir mer stolt över min son nu så spricker jag, tänkte han.
*
David hade nästan slutat andas där han satt på en stol intill britsen.
Sköterskan satte ett plåster på Ryans arm, sedan gick hon fram till David och gav hans axel en liten tryckning.
”Du kan andas nu.” log hon.
David gick fram till bristen och svepte upp Ryan i famnen.
”Vilken duktig kille du är!” sa David. ”Du är så modig.”
Han kramade och pussade Ryan.
Ryan sa ingenting. Han kurade ihop sig i sin fars famn med ett fast grepp om teddybjörnen.
”Ska vi lämna tillbaka björnen nu, Ry.” sa David.
Ryan sträckte fram nallen mot sköterskan.
”Nej, nej," log hon. "Ryan, nallen är din nu.”
Ryans stora ögon blev ännu större. Han tog tummen ur munnen.
”Är han min…?”
”Ja, han vill bo hos dig, för du var så snäll när han var rädd för sprutan. Och så får du honom för att du var så duktig.”
”Tack så mycket.” sa David. ”För allt. Du var helt fantastisk med Ryan.”
Sköterskan log.
”Tack. Ryan är en fantastisk och modig liten pojke.”
David log.
Om jag blir mer stolt över min son nu så spricker jag, tänkte han.
*
Vaccine Mania - 4
*
Sköterskan strök med handen över Ryans mjuka ljusa lockar.
"Tror du att du är redo att få din spruta nu, Ryan?"
Ryan såg på sköterskan.
"Bara om du är Ryans doktor."
"Det är jag så gärna." sa den unga sköterskan.
Ryan gav de äldre sköterskorna en allvarlig blick.
"Ni kan gå." sa han och pekade mot dörren.
Den unga sköterskan och David såg på varandra och brast ut i skratt.
De äldre sköterskorna gick med sura miner ut ur rummet.
”Det är nog bättre att han får komma till dig och bli tröstad efteråt.” sa sköterskan till David. ”Då slipper du känna att du måste hålla fast honom.”
David nickade. Han kramade om Ryan.
”Går det bra att sitta där och få sprutan, skrutten? Eller vill du att pappa ska sitta här med dig?”
Ryan skakade på huvudet.
”Ryan är modig.” sa han med en röst som försökte trotsa all rädsla.
Så Ryan satt själv på britsen, med nallen hårt tryckt intill sig och tummen i munnen, när sköterskan gav honom sprutan.
Stora tårar droppade ner i teddybjörnens päls. Men Ryan gav inte ifrån sig en endaste litet pip.
*
Sköterskan strök med handen över Ryans mjuka ljusa lockar.
"Tror du att du är redo att få din spruta nu, Ryan?"
Ryan såg på sköterskan.
"Bara om du är Ryans doktor."
"Det är jag så gärna." sa den unga sköterskan.
Ryan gav de äldre sköterskorna en allvarlig blick.
"Ni kan gå." sa han och pekade mot dörren.
Den unga sköterskan och David såg på varandra och brast ut i skratt.
De äldre sköterskorna gick med sura miner ut ur rummet.
”Det är nog bättre att han får komma till dig och bli tröstad efteråt.” sa sköterskan till David. ”Då slipper du känna att du måste hålla fast honom.”
David nickade. Han kramade om Ryan.
”Går det bra att sitta där och få sprutan, skrutten? Eller vill du att pappa ska sitta här med dig?”
Ryan skakade på huvudet.
”Ryan är modig.” sa han med en röst som försökte trotsa all rädsla.
Så Ryan satt själv på britsen, med nallen hårt tryckt intill sig och tummen i munnen, när sköterskan gav honom sprutan.
Stora tårar droppade ner i teddybjörnens päls. Men Ryan gav inte ifrån sig en endaste litet pip.
*
Vaccine Mania - 3
*
David trodde att hjärtat skulle brista när han hörde sin lille pojkes snyftningar och gråthackiga
”Nej… nej… nej…!”
Sköterskan suckade. Hennes tålamod höll på att tryta. Hon såg på David.
David uppfattade genast den menande blicken, den betydde:
"Kan du ta fram pojken så vi kan ge honom sprutan någon gång...?"
Dörren öppnades och en ung sköterska kom in. Hon bar en teddybjörn i famnen.
"Jag tyckte jag hörde någon som ropar på hjälp här inne." sa hon.
Hennes röst lät trygg och mjuk.
Ryan kikade nyfiket fram.
"Det var Ryan som skrikade." viskade han.
Den unga sköterskan log. Hon sträckte fram teddybjörnen mot pojken.
"Vet du vad Ryan, den här björnen är också lite rädd. Han ska ta en spruta, så han är ledsen. Vill du vara hans doktor idag?"
Ryan såg förvånat på sköterskan.
"Kan Ryan vara nalle-doktor?"
Sköterskan log och nickade.
"Jag tror nalle blir mindre rädd då."
Hon lyfte upp Ryan på undersökningsbritsen och satte teddybjörnen i hans famn. Sedan tog hon fram en leksaksspruta och ett plåster.
"Vill du ge nalle hans spruta?"
Ryan torkade ögonen och näsan med tröjärmen, sedan tog han sakta sprutan och stack den i nallens arm. Han pussade nallen på nosen och sköterskan hjälpte honom att sätta på nallen plåstret.
"Vilken duktig nalle!" log sköterskan.
Ryan nickade.
*
David trodde att hjärtat skulle brista när han hörde sin lille pojkes snyftningar och gråthackiga
”Nej… nej… nej…!”
Sköterskan suckade. Hennes tålamod höll på att tryta. Hon såg på David.
David uppfattade genast den menande blicken, den betydde:
"Kan du ta fram pojken så vi kan ge honom sprutan någon gång...?"
Dörren öppnades och en ung sköterska kom in. Hon bar en teddybjörn i famnen.
"Jag tyckte jag hörde någon som ropar på hjälp här inne." sa hon.
Hennes röst lät trygg och mjuk.
Ryan kikade nyfiket fram.
"Det var Ryan som skrikade." viskade han.
Den unga sköterskan log. Hon sträckte fram teddybjörnen mot pojken.
"Vet du vad Ryan, den här björnen är också lite rädd. Han ska ta en spruta, så han är ledsen. Vill du vara hans doktor idag?"
Ryan såg förvånat på sköterskan.
"Kan Ryan vara nalle-doktor?"
Sköterskan log och nickade.
"Jag tror nalle blir mindre rädd då."
Hon lyfte upp Ryan på undersökningsbritsen och satte teddybjörnen i hans famn. Sedan tog hon fram en leksaksspruta och ett plåster.
"Vill du ge nalle hans spruta?"
Ryan torkade ögonen och näsan med tröjärmen, sedan tog han sakta sprutan och stack den i nallens arm. Han pussade nallen på nosen och sköterskan hjälpte honom att sätta på nallen plåstret.
"Vilken duktig nalle!" log sköterskan.
Ryan nickade.
*
Vaccine Mania - 2
*
Sköterskan som höll i sprutan såg på David.
"Du får nog hålla i pojken."
David såg bort på sin livrädda lilla son.
Ryan bankade fortfarande febrilt på dörren för att komma ut. Tårarna sprutade ur hans ögon som en fontän.
"Ryan måste uuuut!" grät Ryan. "Släpp ut mig!"
"Jag kan inte..." sa David. "Jag kan inte hålla fast honom, han är livrädd."
"Men vi måste ju ge honom en spruta." suckade sköterskan.
Hon gick fram till Ryan och satte sig på huk intill honom.
"Ryan, kom och sitt här borta så ska vi ge dig en liten spruta. Det går fort och det gör inte ont."
Ryan gav tanten en klentrogen blick. Han hade varit så ofta på sjukhus och fått så många sprutor, så han gick inte på tantens lögner. Han ville inte ha en otäck, stor nål i sin arm.
Han sprang och gömde sig under undersökningsbritsen.
*
Sköterskan som höll i sprutan såg på David.
"Du får nog hålla i pojken."
David såg bort på sin livrädda lilla son.
Ryan bankade fortfarande febrilt på dörren för att komma ut. Tårarna sprutade ur hans ögon som en fontän.
"Ryan måste uuuut!" grät Ryan. "Släpp ut mig!"
"Jag kan inte..." sa David. "Jag kan inte hålla fast honom, han är livrädd."
"Men vi måste ju ge honom en spruta." suckade sköterskan.
Hon gick fram till Ryan och satte sig på huk intill honom.
"Ryan, kom och sitt här borta så ska vi ge dig en liten spruta. Det går fort och det gör inte ont."
Ryan gav tanten en klentrogen blick. Han hade varit så ofta på sjukhus och fått så många sprutor, så han gick inte på tantens lögner. Han ville inte ha en otäck, stor nål i sin arm.
Han sprang och gömde sig under undersökningsbritsen.
*
Vaccine Mania - 1
Delphi Hospital. Hösten 1960.
"Så, lille vän, ska du visa att du är en duktig pojke nu då?"
Sjuksköterskan log mot den lille lockhårige pojken som satt i sin fars knä.
Pojkens stora blå ögon var uppspärrade av skräck. Han ruskade på huvudet.
"Nä, Ryan vill inte."
4-åringen grep tag i pappa Davids skjorta och vände sig bort från de vitklädda tanterna som såg läskiga ut i sina vita rockar och konstiga vita hattar.
Sköterskan log tålmodigt.
"Jo, du är en så duktig liten pojke. Sitt där i pappas knä en stund till. Det här går fort."
Den andra sköterskan gjorde i ordning en spruta.
När Ryan såg den långa vassa nålen började han gallskrika.
"Neeeeeej!"
Han gled ur Davids knä och sprang bort mot dörren. Han pressade sina små handflator mot den och försökte trycka upp den.
När inte det gick började han banka på dörren med knytnävarna.
Någon snäll person där utanför kanske skulle höra honom och släppa ut honom?
*
"Så, lille vän, ska du visa att du är en duktig pojke nu då?"
Sjuksköterskan log mot den lille lockhårige pojken som satt i sin fars knä.
Pojkens stora blå ögon var uppspärrade av skräck. Han ruskade på huvudet.
"Nä, Ryan vill inte."
4-åringen grep tag i pappa Davids skjorta och vände sig bort från de vitklädda tanterna som såg läskiga ut i sina vita rockar och konstiga vita hattar.
Sköterskan log tålmodigt.
"Jo, du är en så duktig liten pojke. Sitt där i pappas knä en stund till. Det här går fort."
Den andra sköterskan gjorde i ordning en spruta.
När Ryan såg den långa vassa nålen började han gallskrika.
"Neeeeeej!"
Han gled ur Davids knä och sprang bort mot dörren. Han pressade sina små handflator mot den och försökte trycka upp den.
När inte det gick började han banka på dörren med knytnävarna.
Någon snäll person där utanför kanske skulle höra honom och släppa ut honom?
*
torsdag, november 25, 2010
Invidia (Avund) - 3
*
När Dani och Charli hade ätit upp sin dessert sköt Dani undan sin tallrik och såg på Charli.
”Nu har jag en plan. Gå till skolan imorgon.”
Charli himlade sig.
”Bra plan. Tack Dani…”
Dani log.
”Lita på mig. Jag har en bra plan. Gå till skolan imorgon så får du se.”
Charli suckade.
”Ja, jag får väl lita på dig då…”
När Dani sagt hej då till Charli senare på eftermiddagen ringde hon till Nikki och berättade om Charli.
Hon berättade också om sin plan.
”Det är jättebra!” skrattade Nikki. ”Jag ska fråga honom genast - jag ringer upp dig sen!”
Fem minuter senare ringde Nikki.
”Han tycker din plan är jättebra!”
”Toppen!” jublade Dani. ”Vi ses imorgon.”
*
När Dani och Charli hade ätit upp sin dessert sköt Dani undan sin tallrik och såg på Charli.
”Nu har jag en plan. Gå till skolan imorgon.”
Charli himlade sig.
”Bra plan. Tack Dani…”
Dani log.
”Lita på mig. Jag har en bra plan. Gå till skolan imorgon så får du se.”
Charli suckade.
”Ja, jag får väl lita på dig då…”
När Dani sagt hej då till Charli senare på eftermiddagen ringde hon till Nikki och berättade om Charli.
Hon berättade också om sin plan.
”Det är jättebra!” skrattade Nikki. ”Jag ska fråga honom genast - jag ringer upp dig sen!”
Fem minuter senare ringde Nikki.
”Han tycker din plan är jättebra!”
”Toppen!” jublade Dani. ”Vi ses imorgon.”
*
Invidia (Avund) - 2
*
Åh vad Charli hatade skolan och skolkamraterna! Hon trakasserades för att hon hade en pappa som satt i fängelse och nu kallades hon lögnare också!
Nu skiter jag i det här!
Charli torkade ilsket bort tårarna och reste sig ur fåtöljen. Nu hade hon ingen lust att gå i skolan mer. Hon var 16 år och utled på allt som hade med skolan att göra!
Om mamma vill att jag ska gå i skolan får hon ordna hemundervisning åt mig. Här tänker jag inte stanna!
Skolkamraterna befann sig i kafeterian och åt lunch och lärarna satt på sina rum eller i lärarrummet vid det här laget, så det var ingen som såg när Charli smet ut från skolan.
Charli strosade omkring på stan en stund, men det var inte så roligt att gå och titta i affärer själv och nu kände hon sig hungrig, så hon bestämde för att strunta i shopping och gick mot Frankie's Ristorante istället.
Frankie's Ristorante ägdes av en god vän till Charlis pappa och farbröder.
Utanför restaurangen träffade Charli sin kusin Dani.
Dani såg både glad ut över att se Charli. Men hon verkade inte alls så förvånad över att se sin kusin på stan under skoltid.
Hon log och kramade om Charli.
”Hej Charl! Rymmer du från skolmaten?”
Charli nickade.
”På sätt och vis.”
Hon berättade för Dani om hur skolkamraterna behandlade henne och att de trodde hon ljög om att hon kände Cole.
Charli såg att Dani blev upprörd. Hon suckade tungt och knöt nävarna och muttrade något om hur många idioter det fanns i den här världen.
”Jag hatar dom!” sa Charli. ”Jag tänker inte gå till skolan mer!”
”Vi går in och äter, så ska jag fundera ut en plan.” sa Dani.
Hon lade armen om Charlis axlar och ledde in henne i restaurangen.
*
Åh vad Charli hatade skolan och skolkamraterna! Hon trakasserades för att hon hade en pappa som satt i fängelse och nu kallades hon lögnare också!
Nu skiter jag i det här!
Charli torkade ilsket bort tårarna och reste sig ur fåtöljen. Nu hade hon ingen lust att gå i skolan mer. Hon var 16 år och utled på allt som hade med skolan att göra!
Om mamma vill att jag ska gå i skolan får hon ordna hemundervisning åt mig. Här tänker jag inte stanna!
Skolkamraterna befann sig i kafeterian och åt lunch och lärarna satt på sina rum eller i lärarrummet vid det här laget, så det var ingen som såg när Charli smet ut från skolan.
Charli strosade omkring på stan en stund, men det var inte så roligt att gå och titta i affärer själv och nu kände hon sig hungrig, så hon bestämde för att strunta i shopping och gick mot Frankie's Ristorante istället.
Frankie's Ristorante ägdes av en god vän till Charlis pappa och farbröder.
Utanför restaurangen träffade Charli sin kusin Dani.
Dani såg både glad ut över att se Charli. Men hon verkade inte alls så förvånad över att se sin kusin på stan under skoltid.
Hon log och kramade om Charli.
”Hej Charl! Rymmer du från skolmaten?”
Charli nickade.
”På sätt och vis.”
Hon berättade för Dani om hur skolkamraterna behandlade henne och att de trodde hon ljög om att hon kände Cole.
Charli såg att Dani blev upprörd. Hon suckade tungt och knöt nävarna och muttrade något om hur många idioter det fanns i den här världen.
”Jag hatar dom!” sa Charli. ”Jag tänker inte gå till skolan mer!”
”Vi går in och äter, så ska jag fundera ut en plan.” sa Dani.
Hon lade armen om Charlis axlar och ledde in henne i restaurangen.
*
Invidia (Avund) - 1
Oak Park School, NY. Maj 2007
”Varför ljuger du om att du känner Cole Taylor?”
Charli Danelli lade in matteböckerna i sitt skåp, sedan vände hon sig om och såg oförstående på sin skolkamrat.
”Vad menar du? Jag har inte ljugit om någonting.”
”Gör du ju. Du har sagt att du känner Cole Taylor.”
”Det gör jag.” sa Charli. ”Han är min kusin Nikkis bästa kompis.”
Flera par kritiska ögon såg nu skeptiskt på Charli.
”Du är full av skit.” sa en av tjejerna.
”Bara för att din pappa sitter inne är du rädd att du inte ska vara omtyckt och populär.” sa en annan.
Fler tjejer instämde.
”Precis, och därför hittar du på en historia om att du känner en världsberömd stjärna.”
Charli stängde igen sitt skåp med en smäll.
”Varför skulle jag hitta på något sånt?!”
”Jag sa just det, för att din pappa sitter inne.”
”Ni är ju patetiska!” suckade Charli. ”Jag har inget behov av att vara ‘populär’ - det är väl inget speciellt med det…”
En av tjejerna hånflinade.
”Om du känner Cole får du bevisa det. Bjud in honom till vårmusikalen.”
”Han är nog inte i New York nu...” sa Charli.
”Han är nog inte i New York nu…” härmade en av tjejerna och knuffade till Charli. ”Du känner honom inte, din lilla nolla!”
Charli knuffade tillbaka.
”Vad fan vet du om det?” fräste hon.
Charli lämnade skolans populära tjej-grupp och gick med arga steg mot biblioteket.
Hon sjönk ner i en stor läsfåtölj och lät tårarna strömma nedför kinderna.
*
”Varför ljuger du om att du känner Cole Taylor?”
Charli Danelli lade in matteböckerna i sitt skåp, sedan vände hon sig om och såg oförstående på sin skolkamrat.
”Vad menar du? Jag har inte ljugit om någonting.”
”Gör du ju. Du har sagt att du känner Cole Taylor.”
”Det gör jag.” sa Charli. ”Han är min kusin Nikkis bästa kompis.”
Flera par kritiska ögon såg nu skeptiskt på Charli.
”Du är full av skit.” sa en av tjejerna.
”Bara för att din pappa sitter inne är du rädd att du inte ska vara omtyckt och populär.” sa en annan.
Fler tjejer instämde.
”Precis, och därför hittar du på en historia om att du känner en världsberömd stjärna.”
Charli stängde igen sitt skåp med en smäll.
”Varför skulle jag hitta på något sånt?!”
”Jag sa just det, för att din pappa sitter inne.”
”Ni är ju patetiska!” suckade Charli. ”Jag har inget behov av att vara ‘populär’ - det är väl inget speciellt med det…”
En av tjejerna hånflinade.
”Om du känner Cole får du bevisa det. Bjud in honom till vårmusikalen.”
”Han är nog inte i New York nu...” sa Charli.
”Han är nog inte i New York nu…” härmade en av tjejerna och knuffade till Charli. ”Du känner honom inte, din lilla nolla!”
Charli knuffade tillbaka.
”Vad fan vet du om det?” fräste hon.
Charli lämnade skolans populära tjej-grupp och gick med arga steg mot biblioteket.
Hon sjönk ner i en stor läsfåtölj och lät tårarna strömma nedför kinderna.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:321 - 25 november
Skriv om skuld.
Blue Creek. November 2000.
*
6-åriga Ashlee sträckte fram sin spargris mot storebror Patrick.
"Du är skyldig Piggy en dollar som du lånade av oss." sa hon allvarligt.
"Ja visstja." 14-årige Patrick tog fram en sedel ur jeansfickan och tryckte ner den i spargrisen. "Tack för lånet Ashie."
"Fast du får ge honom två pengar." fortsatte Ashlee. "För du betalar för sent."
Patrick log åt sin rara lilla syster.
"Förlåt mig Ashlee, det var inte meningen. Vad sägs om att jag bjuder på en milkshake, som kompensation?"
Ashlee funderade.
"Piggy vill ha femtio cent till och jag vill ha en choklad-milkshake, en stoooor!"
Patrick skrattade och tog fram ett par mynt.
"Okej, en stor choklad-milkshake ska du få. Och här får Piggy sin straffavgift. Nästa gång jag lånar pengar av dig ska jag betala i tid, jag lovar."
Ashlee log.
"Okej. Men du... om du ger mig milkshake varje gång du betalar tillbaka för sent blir jag inte arg på dig."
Patrick log och skakade på huvudet.
"Nja... jag betalar nog hellre i tid, bjuda på milkshake blir dyrare för mig vet du."
"Jag vet." sa Ashlee glatt. "Men milkshake är mumsigt."
"Det tycker jag med." log Patrick. "Vad sägs om att du och jag går ut och tar en milkshake varje fredag?"
Ashlee sken upp som en sol och kastade sig om halsen på sin storebror.
"Du är världens bästaste bror!"
*
Blue Creek. November 2000.
*
6-åriga Ashlee sträckte fram sin spargris mot storebror Patrick.
"Du är skyldig Piggy en dollar som du lånade av oss." sa hon allvarligt.
"Ja visstja." 14-årige Patrick tog fram en sedel ur jeansfickan och tryckte ner den i spargrisen. "Tack för lånet Ashie."
"Fast du får ge honom två pengar." fortsatte Ashlee. "För du betalar för sent."
Patrick log åt sin rara lilla syster.
"Förlåt mig Ashlee, det var inte meningen. Vad sägs om att jag bjuder på en milkshake, som kompensation?"
Ashlee funderade.
"Piggy vill ha femtio cent till och jag vill ha en choklad-milkshake, en stoooor!"
Patrick skrattade och tog fram ett par mynt.
"Okej, en stor choklad-milkshake ska du få. Och här får Piggy sin straffavgift. Nästa gång jag lånar pengar av dig ska jag betala i tid, jag lovar."
Ashlee log.
"Okej. Men du... om du ger mig milkshake varje gång du betalar tillbaka för sent blir jag inte arg på dig."
Patrick log och skakade på huvudet.
"Nja... jag betalar nog hellre i tid, bjuda på milkshake blir dyrare för mig vet du."
"Jag vet." sa Ashlee glatt. "Men milkshake är mumsigt."
"Det tycker jag med." log Patrick. "Vad sägs om att du och jag går ut och tar en milkshake varje fredag?"
Ashlee sken upp som en sol och kastade sig om halsen på sin storebror.
"Du är världens bästaste bror!"
*
tisdag, november 23, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:319 - 23 november
Skriv om en gruppering.
Oak Park School, NY. Juni 2003
”Nikki, är det sant att du känner Cole Taylor?”
Klasskamraterna stod i en tät ring runt Nikki Danelli.
”Ja, vi har varit bästisar sen vi var typ två år.” svarade Nikki.
Klasskamraterna suckade avundsjukt. Och sedan utbröt ett tjatter utan dess like:
”Cole är såååå söt!”
”Du kan väl be honom signera ett foto åt mig?”
”Åh, kan inte du be honom att komma hit och sjunga på skolfesten? Om han är hemma från Hollywood nu alltså?”
”Alltså Cole är ju bara såååå fin! Jag skulle döööö om jag fick träffa honom!” tjöt en annan tjej.
”Ja, snälla gör det - då blir det i alla fall lugn och ro här…” muttrade någon bakom Nikki.
Nikki vände sig om och gav sin kusin och bästa tjejkompis Dani ett brett flin.
Nikki och Dani lämnade gruppen av kärlekskranka tjejer och gick mot skolmatsalen.
”Yikes…” flämtade Nikki. ”Bara för att man råkar vara bästis med en filmstjärna blir dom helt galna…!”
”Ja, dom är lite för mycket ibland.” höll Dani med.
Sedan gav hon sin kusin ett pillimariskt leende.
”Så du tänker inte berätta för dom att Cole, i denna stund, sitter hemma hos dig och äter lunch med farmor?”
Nikki skrattade.
”Nej jag tror inte det du. Jag vill bespara Cole chocken han skulle få om de där tjattrande hyenorna kom rusande hem till mig.”
”Ja herregud… stackars pojk…” suckade Dani teatraliskt.
”Nu låter du som farmor, inte som min sextonåriga kusin.” fnissade Nikki.
Dani fnissade också.
”Du, Nik, jag hänger med och träffar Cole efter skolan. Jag har inte träffat honom på evigheter.”
”Självklart.” sa Nikki. ”Men bara om du låter bli att berätta för honom om…”
Hon pekade bort mot gruppen av tjejer som avgudade Cole.
”Du vet hur generad han blir av sånt.”
Dani log och hennes ögon glittrade busigt.
”Ska försöka att inte berätta, men jag kan inte lova nåt.”
Nikki suckade, men log.
”Du kommer att berätta för honom, va? Och retas lite med honom om det?”
Dani låtsades fundera, sedan kom den busiga uppsynen fram igen. Hon nickade.
”Yep, det kommer jag definitivt att göra!”
*
Oak Park School, NY. Juni 2003
”Nikki, är det sant att du känner Cole Taylor?”
Klasskamraterna stod i en tät ring runt Nikki Danelli.
”Ja, vi har varit bästisar sen vi var typ två år.” svarade Nikki.
Klasskamraterna suckade avundsjukt. Och sedan utbröt ett tjatter utan dess like:
”Cole är såååå söt!”
”Du kan väl be honom signera ett foto åt mig?”
”Åh, kan inte du be honom att komma hit och sjunga på skolfesten? Om han är hemma från Hollywood nu alltså?”
”Alltså Cole är ju bara såååå fin! Jag skulle döööö om jag fick träffa honom!” tjöt en annan tjej.
”Ja, snälla gör det - då blir det i alla fall lugn och ro här…” muttrade någon bakom Nikki.
Nikki vände sig om och gav sin kusin och bästa tjejkompis Dani ett brett flin.
Nikki och Dani lämnade gruppen av kärlekskranka tjejer och gick mot skolmatsalen.
”Yikes…” flämtade Nikki. ”Bara för att man råkar vara bästis med en filmstjärna blir dom helt galna…!”
”Ja, dom är lite för mycket ibland.” höll Dani med.
Sedan gav hon sin kusin ett pillimariskt leende.
”Så du tänker inte berätta för dom att Cole, i denna stund, sitter hemma hos dig och äter lunch med farmor?”
Nikki skrattade.
”Nej jag tror inte det du. Jag vill bespara Cole chocken han skulle få om de där tjattrande hyenorna kom rusande hem till mig.”
”Ja herregud… stackars pojk…” suckade Dani teatraliskt.
”Nu låter du som farmor, inte som min sextonåriga kusin.” fnissade Nikki.
Dani fnissade också.
”Du, Nik, jag hänger med och träffar Cole efter skolan. Jag har inte träffat honom på evigheter.”
”Självklart.” sa Nikki. ”Men bara om du låter bli att berätta för honom om…”
Hon pekade bort mot gruppen av tjejer som avgudade Cole.
”Du vet hur generad han blir av sånt.”
Dani log och hennes ögon glittrade busigt.
”Ska försöka att inte berätta, men jag kan inte lova nåt.”
Nikki suckade, men log.
”Du kommer att berätta för honom, va? Och retas lite med honom om det?”
Dani låtsades fundera, sedan kom den busiga uppsynen fram igen. Hon nickade.
”Yep, det kommer jag definitivt att göra!”
*
måndag, november 22, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:318 - 22 november
Skriv om ett utmanande uppdrag.
Special Crime Agency, juni 2010
”Dani, jag har ett uppdrag åt dig.”
Dani Danelli kunde inte undgå att se ett aningens illvilligt flin i Agent Daleys ansikte.
”Det är inte du som delar ut uppdrag här Daley,” sa hon. ”men okej, vad är vill du?”
Agent Daley såg på sina kollegor som också flinade.
”Du kan gå upp på mitt kontor och hitta min iPhone åt mig, okej lilla gumman?”
Några av kollegorna garvade som om Daley hade sagt något hysteriskt kul.
Danis partner Jacob Linz suckade. Han avskydde att vissa kollegor behandlade Dani så här bara för att hon var tjej och den yngsta agenten.
Jacob såg på Dani för att se hur hon tog Daleys nedsättande "skämt".
Dani log ett milt, änglalikt leende.
”Daley, jag vet var din iPhone är." sa hon lent. "Den är på samma ställe som ditt huvud - uppe i a…”
Dani blev avbruten när en av cheferna kallade på henne och Jacob för att ge dem ett verkligt uppdrag, men alla kollegor hade förstått i vilken kroppsöppning Daley skulle leta efter sin telefon och de hade mycket roligt åt det.
Daley var den ende som inte skrattade. Han lomade in på sitt kontor, butter över att ha blivit tillintetgjord av en liten flicksnärta som inte ens fyllt 23 år.
Agent Angela Wood kikade in till Daley.
”Hittade du din iPhone?” flinade hon.
Daley gav henne en sur blick.
”Kom igen nu,” sa Angela. ”du måste faktiskt lära dig att inte behandla Dani så där. Det är varken roligt eller trevligt - bara jäkligt idiotiskt.”
”Okej… jag ska försöka skärpa mig.” suckade Daley.
Angela log.
”Duktig ponke! Nu går vi ut och äter lunch. Du bjuder.”
Daley höjde på ögonbrynen.
”Gör jag?”
Angela log brett.
”Yep, om du inte vill att jag ska berätta för Marco Danelli hur du behandlar hans dotter?”
Daley svalde ljudligt. Det var det sista han ville. Marco Danelli var inte en man som man retade upp.
Angela njöt när hon såg nervositeten i sin kollegas ansikte.
”Hur blir det med den där lunchen?” sa hon.
Daley lyckades pressa fram ett leende.
”Vad sägs om P.J. Clarke’s?”
”Perfekt!” log Angela.
Hon skrattade hela vägen till restaurangen på 3rd Avenue.
*
Special Crime Agency, juni 2010
”Dani, jag har ett uppdrag åt dig.”
Dani Danelli kunde inte undgå att se ett aningens illvilligt flin i Agent Daleys ansikte.
”Det är inte du som delar ut uppdrag här Daley,” sa hon. ”men okej, vad är vill du?”
Agent Daley såg på sina kollegor som också flinade.
”Du kan gå upp på mitt kontor och hitta min iPhone åt mig, okej lilla gumman?”
Några av kollegorna garvade som om Daley hade sagt något hysteriskt kul.
Danis partner Jacob Linz suckade. Han avskydde att vissa kollegor behandlade Dani så här bara för att hon var tjej och den yngsta agenten.
Jacob såg på Dani för att se hur hon tog Daleys nedsättande "skämt".
Dani log ett milt, änglalikt leende.
”Daley, jag vet var din iPhone är." sa hon lent. "Den är på samma ställe som ditt huvud - uppe i a…”
Dani blev avbruten när en av cheferna kallade på henne och Jacob för att ge dem ett verkligt uppdrag, men alla kollegor hade förstått i vilken kroppsöppning Daley skulle leta efter sin telefon och de hade mycket roligt åt det.
Daley var den ende som inte skrattade. Han lomade in på sitt kontor, butter över att ha blivit tillintetgjord av en liten flicksnärta som inte ens fyllt 23 år.
Agent Angela Wood kikade in till Daley.
”Hittade du din iPhone?” flinade hon.
Daley gav henne en sur blick.
”Kom igen nu,” sa Angela. ”du måste faktiskt lära dig att inte behandla Dani så där. Det är varken roligt eller trevligt - bara jäkligt idiotiskt.”
”Okej… jag ska försöka skärpa mig.” suckade Daley.
Angela log.
”Duktig ponke! Nu går vi ut och äter lunch. Du bjuder.”
Daley höjde på ögonbrynen.
”Gör jag?”
Angela log brett.
”Yep, om du inte vill att jag ska berätta för Marco Danelli hur du behandlar hans dotter?”
Daley svalde ljudligt. Det var det sista han ville. Marco Danelli var inte en man som man retade upp.
Angela njöt när hon såg nervositeten i sin kollegas ansikte.
”Hur blir det med den där lunchen?” sa hon.
Daley lyckades pressa fram ett leende.
”Vad sägs om P.J. Clarke’s?”
”Perfekt!” log Angela.
Hon skrattade hela vägen till restaurangen på 3rd Avenue.
*
söndag, november 21, 2010
Superbia (Högmod/Hybris) - 2
*
Marco trodde att tystnaden berodde på att hans äldre bror skämdes.
Men när Vinnie till slut öppnade munnen sa han bara:
”Men jag missar ju inget i Charli och Rays liv, de börjar bli stora nu, de klarar sig. Och de har sin mor… och mormor...”
Marco suckade så hårt att en teckning som Ray gjort till sin pappa flög ner från bordet.
Han reste sig och skakade på huvudet.
”Vet du Vin… jag går och pratar med betongväggen här borta istället, jag får nog bättre svar av den.”
Marco gick mot dörren.
Vinnie gapade som en fisk.
”Ska du gå nu…?”
Marco vände sig om och gav sin bror en trött blick.
”Nej, jag ska bara sträcka på benen lite… vad tror du? Ja, Vinnie jag ska gå nu!”
Marco mumlade några, inte helt fina, fraser på sitt modersmål och så lämnade han anstalten där hans bror skulle få sitta i kanske fem år.
*
Marco trodde att tystnaden berodde på att hans äldre bror skämdes.
Men när Vinnie till slut öppnade munnen sa han bara:
”Men jag missar ju inget i Charli och Rays liv, de börjar bli stora nu, de klarar sig. Och de har sin mor… och mormor...”
Marco suckade så hårt att en teckning som Ray gjort till sin pappa flög ner från bordet.
Han reste sig och skakade på huvudet.
”Vet du Vin… jag går och pratar med betongväggen här borta istället, jag får nog bättre svar av den.”
Marco gick mot dörren.
Vinnie gapade som en fisk.
”Ska du gå nu…?”
Marco vände sig om och gav sin bror en trött blick.
”Nej, jag ska bara sträcka på benen lite… vad tror du? Ja, Vinnie jag ska gå nu!”
Marco mumlade några, inte helt fina, fraser på sitt modersmål och så lämnade han anstalten där hans bror skulle få sitta i kanske fem år.
*
Superbia (Högmod/Hybris) - 1
2006
”Hur kan man bli så jävla dum, Vinnie?!”
Marco Danelli stirrade på sin bror som satt mitt emot honom vid ett bord i det stora besöksrummet.
”Åka dit på grund av skattefusk…! Al Capone-kopia...”
Vinnie Danelli öppnade munnen för att uttala sig, men Marco höjde handen, ett tecken som talade om att Vinnie gjorde bäst i att hålla tyst.
”Du har tur om du kommer ut innan Charli fyller tjugo.” fortsatte Marco.
Han suckade tungt.
”Hajar du, på grund av att du fick hybris, och började tvätta pengar och skattefuska, ska Charli och Ray vara utan farsa.”
”Men dom har ju fortfarande en farsa…” sa Vinnie lamt. ”Jag slutar ju inte vara deras farsa bara för att jag sitter här.”
Marco suckade igen.
”Hur kul tror det det är för Charli och Ray i skolan nu? Tror du inte skitungarna där snackar? Fan Vinnie! Först fick Nikki genomlida det här när Bobby åkte in - och nu dina ungar!”
”Vad bra att du är den gode brodern då.” sa Vinnie.
Marco skakade på huvudet.
”Nej, Vin. Jag är inte den gode brodern. Jag har gjort idiotiska saker jag också, det hymlar jag inte med, det vet du.”
Marco såg bedrövad ut.
”För tusan, Vinnie - tror inte du att jag varje dag ångrar att jag missade de tre första åren i Danis liv?”
Vinnie sa inget på flera minuter.
*
”Hur kan man bli så jävla dum, Vinnie?!”
Marco Danelli stirrade på sin bror som satt mitt emot honom vid ett bord i det stora besöksrummet.
”Åka dit på grund av skattefusk…! Al Capone-kopia...”
Vinnie Danelli öppnade munnen för att uttala sig, men Marco höjde handen, ett tecken som talade om att Vinnie gjorde bäst i att hålla tyst.
”Du har tur om du kommer ut innan Charli fyller tjugo.” fortsatte Marco.
Han suckade tungt.
”Hajar du, på grund av att du fick hybris, och började tvätta pengar och skattefuska, ska Charli och Ray vara utan farsa.”
”Men dom har ju fortfarande en farsa…” sa Vinnie lamt. ”Jag slutar ju inte vara deras farsa bara för att jag sitter här.”
Marco suckade igen.
”Hur kul tror det det är för Charli och Ray i skolan nu? Tror du inte skitungarna där snackar? Fan Vinnie! Först fick Nikki genomlida det här när Bobby åkte in - och nu dina ungar!”
”Vad bra att du är den gode brodern då.” sa Vinnie.
Marco skakade på huvudet.
”Nej, Vin. Jag är inte den gode brodern. Jag har gjort idiotiska saker jag också, det hymlar jag inte med, det vet du.”
Marco såg bedrövad ut.
”För tusan, Vinnie - tror inte du att jag varje dag ångrar att jag missade de tre första åren i Danis liv?”
Vinnie sa inget på flera minuter.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:317 - 21 november
Skriv om ett namn.
I första klass gjorde vi namnskyltar som skulle stå på våra bänkar. Jag skrev så fint jag kunde.
En klasskamrat såg kritiskt på min skylt.
"Du har stavat fel."
Jag fattade inte vad hon pratade om... jag hade visst inte stavat fel.
"Nej, det stavas så." sa jag på min då knaggliga svenska.
"Nääää!" nästan skrek min nemesis. "Det ska vara Cecilia!"
"Jag heter Cecilie." sa jag.
Hon gav sig inte.
"Cecilia!"
"Cecilie!" skrek jag tillbaka.
"Varför heter du så konstigt?" ville nemesis veta.
Konstig kan du vara själv, tänkte jag.
"För min pappa är från Danmark."
"Heter man så i Danmark?" Besserwisser-ungen pekade på min namnskylt.
Mmmm, precis - alla i Danmark heter Cecilie.
"Några flickor gör det." sa jag. "Och min mor och far ville att jag skulle heta det."
"Varför?" ville nemesis veta.
"De gillar väl namnet." svarade min bästis Leni.
"Varför?" tjatade Besserwisser-ungen.
"Därför." svarade Leni utan att titta upp från sin namnskylt.
Nu höll Besserwisser-ungen på att få spader. Två ovanliga namn var lite mer än hon kunde ta den här dagen tydligen, för hon spände blicken i Leni och sa:
"Du har också stavat fel. Det ska vara ett A där."
"Jag vet vad jag heter." sa Leni kaxigt. "Jag heter Leni, inte Lena."
"Varför heter ni så konstiga namn?" undrade hon.
Leni himlade sig.
"För att du ska ha nåt att fråga om så klart."
Vår envisa besserwisser-nemesis gav sig inte. Hon rynkade pannan.
"Men varför?" tjatade hon. "Varför heter ni konstiga saker?"
Det var vid den här tidpunkten Leni och jag önskade att skolan kunde dela ut öronproppar.
Leni och jag blev aldrig vänner med Besserwisser-ungen. Och hon verkar ha haft problem med våra namn under hela skoltiden. När vi gick i 7:an frågade hon oss:
"Önskar ni aldrig att ni hette nåt namn som är lättare att stava? Skulle ni aldrig vilja byta stavning, typ till Cecilia istället?"
"Jo visst," sa jag. "Om du byter namn till Harald."
Hon ville tydligen inte heta Harald, så jag stavar fortfarande med E på slutet och jag delar namnsdag med Cecilia.
Och mina smeknamn är Ceci och Sille. Några puckon till skolkamrater har alltid kallat mig Rödluvan (ja, jag är rödhårig) och Danska Wienerbröd.
Vad säger man? Kärt barn har många namn.
*
I första klass gjorde vi namnskyltar som skulle stå på våra bänkar. Jag skrev så fint jag kunde.
CECILIE
En klasskamrat såg kritiskt på min skylt.
"Du har stavat fel."
Jag fattade inte vad hon pratade om... jag hade visst inte stavat fel.
"Nej, det stavas så." sa jag på min då knaggliga svenska.
"Nääää!" nästan skrek min nemesis. "Det ska vara Cecilia!"
"Jag heter Cecilie." sa jag.
Hon gav sig inte.
"Cecilia!"
"Cecilie!" skrek jag tillbaka.
"Varför heter du så konstigt?" ville nemesis veta.
Konstig kan du vara själv, tänkte jag.
"För min pappa är från Danmark."
"Heter man så i Danmark?" Besserwisser-ungen pekade på min namnskylt.
Mmmm, precis - alla i Danmark heter Cecilie.
"Några flickor gör det." sa jag. "Och min mor och far ville att jag skulle heta det."
"Varför?" ville nemesis veta.
"De gillar väl namnet." svarade min bästis Leni.
"Varför?" tjatade Besserwisser-ungen.
"Därför." svarade Leni utan att titta upp från sin namnskylt.
Nu höll Besserwisser-ungen på att få spader. Två ovanliga namn var lite mer än hon kunde ta den här dagen tydligen, för hon spände blicken i Leni och sa:
"Du har också stavat fel. Det ska vara ett A där."
"Jag vet vad jag heter." sa Leni kaxigt. "Jag heter Leni, inte Lena."
"Varför heter ni så konstiga namn?" undrade hon.
Leni himlade sig.
"För att du ska ha nåt att fråga om så klart."
Vår envisa besserwisser-nemesis gav sig inte. Hon rynkade pannan.
"Men varför?" tjatade hon. "Varför heter ni konstiga saker?"
Det var vid den här tidpunkten Leni och jag önskade att skolan kunde dela ut öronproppar.
Leni och jag blev aldrig vänner med Besserwisser-ungen. Och hon verkar ha haft problem med våra namn under hela skoltiden. När vi gick i 7:an frågade hon oss:
"Önskar ni aldrig att ni hette nåt namn som är lättare att stava? Skulle ni aldrig vilja byta stavning, typ till Cecilia istället?"
"Jo visst," sa jag. "Om du byter namn till Harald."
Hon ville tydligen inte heta Harald, så jag stavar fortfarande med E på slutet och jag delar namnsdag med Cecilia.
Och mina smeknamn är Ceci och Sille. Några puckon till skolkamrater har alltid kallat mig Rödluvan (ja, jag är rödhårig) och Danska Wienerbröd.
Vad säger man? Kärt barn har många namn.
*
lördag, november 20, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:316 - 20 november
Skriv om en famn.
Av Coral J. Collins
Jag var 12 ½ och Kyle 11 ½ när vi fick reda på att vår älskade morfar
skulle dö. Vi var förkrossade.
Morfar Harry kramade oss och sa:
och så berättade han en saga för oss.
En liten saga som han kom på i den stunden, om en prinsessa med kopparfärgat hår som grät och grät förtvivlade tårar en hel natt. På morgonen hade tårarna förvandlats till små mjuka vackra blommor.
Nästa gång min lillebror och jag träffade morfar hade hans hälsa och minne försämrats obönhörligt mycket.
När vi kom in i hans sjukrum kallade han mig Joy. Han trodde att jag var hans lilla dotter.
Jag är lik mamma - en kopia - och Joy är dessutom mitt mellannamn, så det var inte så underligt att morfar var lite förvirrad.
Kyle och jag hade plockat små blommor som vi ställde på hans sängbord.
Morfar såg på blommorna och sedan på mig.
”Coral Joy.” sa han och lät plötsligt hur klar som helst. Han pekade på blommorna. ”Dina tårar.”
Då grät Kyle och jag och morfar höll hos i sin famn.
Det var sista gången min lillebror och jag träffade morfar Harry.
Nästa morgon fick vi veta att morfar dött under natten. Han hade somnat in i lugn och ro.
Det sista morfar sagt till sköterskan på kvällen var:
”Martha, såg du de små älvorna som var här?”
”Menar du barnen?” frågade Martha. ”Dina barnbarn, Coral och Kyle.”
Morfar hade givit syster Martha ett brett leende och sa med massor med kärlek i rösten:
”Mmmm… mina små älvor. Var rädd om blommorna Martha, det är en liten älvas tårar.”
Syster Martha tog hem blommorna när morfar somnat in.
Hon berättade senare att de stod i sin lilla vas jättelänge.
Martha hade aldrig sett vildblommor blomma så länge. Det var nästan magiskt, sa hon.
Nu tänker jag alltid på morfar Harry när jag ser små mjuka vildblommor.
Av Coral J. Collins
Jag var 12 ½ och Kyle 11 ½ när vi fick reda på att vår älskade morfar
skulle dö. Vi var förkrossade.
Morfar Harry kramade oss och sa:
"Så här är det, älskade Coral och Kyle, att iblandMorfar såg på mina tårar, som droppade ner på mina skor och på marken,
måste gamla skruttiga gubbar, som levt ett långt liv som jag,
fara upp till himlen för att lämna plats åt nytt liv på jorden."
och så berättade han en saga för oss.
En liten saga som han kom på i den stunden, om en prinsessa med kopparfärgat hår som grät och grät förtvivlade tårar en hel natt. På morgonen hade tårarna förvandlats till små mjuka vackra blommor.
Nästa gång min lillebror och jag träffade morfar hade hans hälsa och minne försämrats obönhörligt mycket.
När vi kom in i hans sjukrum kallade han mig Joy. Han trodde att jag var hans lilla dotter.
Jag är lik mamma - en kopia - och Joy är dessutom mitt mellannamn, så det var inte så underligt att morfar var lite förvirrad.
Kyle och jag hade plockat små blommor som vi ställde på hans sängbord.
Morfar såg på blommorna och sedan på mig.
”Coral Joy.” sa han och lät plötsligt hur klar som helst. Han pekade på blommorna. ”Dina tårar.”
Då grät Kyle och jag och morfar höll hos i sin famn.
Det var sista gången min lillebror och jag träffade morfar Harry.
Nästa morgon fick vi veta att morfar dött under natten. Han hade somnat in i lugn och ro.
Det sista morfar sagt till sköterskan på kvällen var:
”Martha, såg du de små älvorna som var här?”
”Menar du barnen?” frågade Martha. ”Dina barnbarn, Coral och Kyle.”
Morfar hade givit syster Martha ett brett leende och sa med massor med kärlek i rösten:
”Mmmm… mina små älvor. Var rädd om blommorna Martha, det är en liten älvas tårar.”
Syster Martha tog hem blommorna när morfar somnat in.
Hon berättade senare att de stod i sin lilla vas jättelänge.
Martha hade aldrig sett vildblommor blomma så länge. Det var nästan magiskt, sa hon.
Nu tänker jag alltid på morfar Harry när jag ser små mjuka vildblommor.
(Spotify: Chris Isaak - I Wonder)
*
fredag, november 19, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:315 - 19 november
Skriv om utslag.
Ocean Beach, 1959
”Titta, Ryan är prickig!” 3-årige Ryan klappade glatt på sin mage som var full av röda utslag.
”Hela du är prickig.” sa hans 7-åriga storasyster.
Rebecca sprang till köket där pappa David stod och gjorde i ordning lunch.
”Pappa, Ryan är prickig!” flämtade hon. ”Jag tror att han kanske är sjuk.”
David såg på Ryan som sprungit efter sin syster in i köket.
”Toppen Ryan…” suckade han när han såg alla röda prickar som täckte hans lille sons kropp och ansikte. ”Det ser ut som du har fått Chicken Pox.”
Ryan fnissade.
”Chicken Poss.”
”Han tror att man får det av en kyckling.” sa Rebecca. ”Knasigt va?”
David skrattade.
”Kommer det inte från en kyckling då?” sa han.
Rebecca himlade sig.
”Larva dig inte pappa. Kommer Ryan att bli frisk?”
”Ja då.” sa David. ”Om han inte förvandlas till en kyckling först.”
Rebecca suckade.
”Pappa… dig kan man ju inte ta på allvar idag. Du ska inte bli en kyckling Ryan.”
Hon klappade sin lillebror på huvudet för att lugna honom.
Men Ryan verkade inte det minsta orolig. Han började hoppa grodhopp över golvet.
”Ryan är inte kyckling, Ryan är gwoda!” sa han glatt.
Rebecca log.
”Nu har han fått grodsjukan också.”
Ryan fnissade lyckligt. Han grod-skuttade fram till Rebecca och kramade och pussade henne.
Snart kommer vi ha två barn med Chicken Pox... tänkte David.
Han hade rätt.
Två dagar senare var även Rebecca full med röda utslag.
”Tack så mycket Ryan.” suckade Rebecca och kliade sig irriterat på armen.
Ryan, som satt i soffan hos mamma Kate och åt isglass, gav sin syster ett sött, änglalikt leende à la Ryan. Hans stora blå ögon glittrade.
”Vassågod.” sa han glatt, som om Rebecca hade tackat för en fin present.
*
Ocean Beach, 1959
”Titta, Ryan är prickig!” 3-årige Ryan klappade glatt på sin mage som var full av röda utslag.
”Hela du är prickig.” sa hans 7-åriga storasyster.
Rebecca sprang till köket där pappa David stod och gjorde i ordning lunch.
”Pappa, Ryan är prickig!” flämtade hon. ”Jag tror att han kanske är sjuk.”
David såg på Ryan som sprungit efter sin syster in i köket.
”Toppen Ryan…” suckade han när han såg alla röda prickar som täckte hans lille sons kropp och ansikte. ”Det ser ut som du har fått Chicken Pox.”
Ryan fnissade.
”Chicken Poss.”
”Han tror att man får det av en kyckling.” sa Rebecca. ”Knasigt va?”
David skrattade.
”Kommer det inte från en kyckling då?” sa han.
Rebecca himlade sig.
”Larva dig inte pappa. Kommer Ryan att bli frisk?”
”Ja då.” sa David. ”Om han inte förvandlas till en kyckling först.”
Rebecca suckade.
”Pappa… dig kan man ju inte ta på allvar idag. Du ska inte bli en kyckling Ryan.”
Hon klappade sin lillebror på huvudet för att lugna honom.
Men Ryan verkade inte det minsta orolig. Han började hoppa grodhopp över golvet.
”Ryan är inte kyckling, Ryan är gwoda!” sa han glatt.
Rebecca log.
”Nu har han fått grodsjukan också.”
Ryan fnissade lyckligt. Han grod-skuttade fram till Rebecca och kramade och pussade henne.
Snart kommer vi ha två barn med Chicken Pox... tänkte David.
Han hade rätt.
Två dagar senare var även Rebecca full med röda utslag.
”Tack så mycket Ryan.” suckade Rebecca och kliade sig irriterat på armen.
Ryan, som satt i soffan hos mamma Kate och åt isglass, gav sin syster ett sött, änglalikt leende à la Ryan. Hans stora blå ögon glittrade.
”Vassågod.” sa han glatt, som om Rebecca hade tackat för en fin present.
*
torsdag, november 18, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:314 - 18 november
Skriv om ett undantag.
Av Coral Joy Collins
När jag var 8 ½ år skulle vi göra Father’s Day-kort i skolan.
Vår fröken tyckte det var ett jättebra sätt för oss att visa hur mycket vi älskar våra pappor.
Alla i klassen ansträngde sig mycket och gjorde fina kort.
Jag kände verkligen inte för att göra något till min pappa. Han förtjänade inget kort.
Men till slut ritade jag iallafall ett kort till honom. Jag ville inte vara något undantag och fröken skulle bara fråga varför jag inte ritade...
”Vilket fint kort du gör, Coral!” berömde fröken. ”Nu blir nog din pappa glad.”
Jag fick lust att måla över allt med svart krita. Men jag behärskade mig.
Alla mina klasskompisar gick hem med sina kort där de skrivit hälsningar som
”Världens bästa pappa” och ”Jag älskar dig pappa!” eller ”Min pappa är bäst!”.
Min pappa fick aldrig sitt kort.
När jag kom hem slängde jag det i soptunnan utanför huset.
Jag berättade det för Kyle när vi gick och lade oss på kvällen.
”Jag gjorde inte något kort alls.” sa min lillebror, som då var 7 ½. ”Det gjorde för ont att rita, så fröken lät mig läsa istället.”
Kyle petade på gipset på sin högra arm.
Jag ångrade att jag gjort ett kort. Men jag var glad att det vid det här laget låg hopknycklat i soporna.
Jag tänkte aldrig mer rita något till pappa.
*
Av Coral Joy Collins
När jag var 8 ½ år skulle vi göra Father’s Day-kort i skolan.
Vår fröken tyckte det var ett jättebra sätt för oss att visa hur mycket vi älskar våra pappor.
Alla i klassen ansträngde sig mycket och gjorde fina kort.
Jag kände verkligen inte för att göra något till min pappa. Han förtjänade inget kort.
Men till slut ritade jag iallafall ett kort till honom. Jag ville inte vara något undantag och fröken skulle bara fråga varför jag inte ritade...
”Vilket fint kort du gör, Coral!” berömde fröken. ”Nu blir nog din pappa glad.”
Jag fick lust att måla över allt med svart krita. Men jag behärskade mig.
Alla mina klasskompisar gick hem med sina kort där de skrivit hälsningar som
”Världens bästa pappa” och ”Jag älskar dig pappa!” eller ”Min pappa är bäst!”.
Min pappa fick aldrig sitt kort.
När jag kom hem slängde jag det i soptunnan utanför huset.
Jag berättade det för Kyle när vi gick och lade oss på kvällen.
”Jag gjorde inte något kort alls.” sa min lillebror, som då var 7 ½. ”Det gjorde för ont att rita, så fröken lät mig läsa istället.”
Kyle petade på gipset på sin högra arm.
Jag ångrade att jag gjort ett kort. Men jag var glad att det vid det här laget låg hopknycklat i soporna.
Jag tänkte aldrig mer rita något till pappa.
*
Crystal Lake - 8
*
"Kan jag få lite hjälp här?!" fick Ryan fram mellan fnissattackerna.
"Nej du grabben, du får klara dig själv." skrattade David.
Ryan kämpade en stund och lyckades sätta sig upp.
"Ni ska få för det här." sa han till tjejerna.
Maureen skrattade och gav honom en kram.
"Är vi hemska?"
Ryan såg trulig ut och nickade.
Men sedan log han.
"Nej. Jag kan hantera er. Och jag kommer ge igen. Sov med ett öga öppet inatt."
Tjejerna skrattade.
"Du är för söt, Ryan!" sa Maureen.
"Jag fattar inte varför alla säger det hela tiden." sa Ryan.
"För att du är söt såklart!" fnissade Sunshine och pussade Ryan på näsan.
"Äh lägg av." sa Ryan generat.
Sunshine bara fnissade och hon och Maureen kramade om Ryan.
De trodde att Ryan skulle protestera, men Ryan besvarade kramen.
Sunshine och Maureen höll fast honom i sin kram.
"Du vet att du inte kommer att komma ifrån oss nu på hela kvällen, va?" sa Maureen.
"Mmmm." sa Ryan.
Han log och såg riktigt nöjd ut.
*
"Kan jag få lite hjälp här?!" fick Ryan fram mellan fnissattackerna.
"Nej du grabben, du får klara dig själv." skrattade David.
Ryan kämpade en stund och lyckades sätta sig upp.
"Ni ska få för det här." sa han till tjejerna.
Maureen skrattade och gav honom en kram.
"Är vi hemska?"
Ryan såg trulig ut och nickade.
Men sedan log han.
"Nej. Jag kan hantera er. Och jag kommer ge igen. Sov med ett öga öppet inatt."
Tjejerna skrattade.
"Du är för söt, Ryan!" sa Maureen.
"Jag fattar inte varför alla säger det hela tiden." sa Ryan.
"För att du är söt såklart!" fnissade Sunshine och pussade Ryan på näsan.
"Äh lägg av." sa Ryan generat.
Sunshine bara fnissade och hon och Maureen kramade om Ryan.
De trodde att Ryan skulle protestera, men Ryan besvarade kramen.
Sunshine och Maureen höll fast honom i sin kram.
"Du vet att du inte kommer att komma ifrån oss nu på hela kvällen, va?" sa Maureen.
"Mmmm." sa Ryan.
Han log och såg riktigt nöjd ut.
*
Crystal Lake - 7
*
"Ni fryser väl inte?" frågade Kate när Ryan och Sunshine slog sig ner vid elden en stund senare.
Sunshine skakade på huvudet.
"Nej, nu är jag lite varmare." sa hon.
"Jag med." sa Ryan.
Maggie kramade om dem.
"Sitt här och värm er så ni blir ordentligt varma."
Maureen såg på Sunshine och Ryan.
"Ni ser fortfarande frusna ut. Bada var väl inte en så bra idé?"
Sunshine skrattade lite.
"Nej, jag har haft bättre idéer."
Maureen skrattade.
"Jag håller fullständigt med dig, Sunny."
"Det var inte så kallt." sa Ryan.
Maureen skrattade.
"Din lilla lögnare, du skakade ju när du kom upp ur vattnet."
"Och du var iskall." påpekade Maggie.
Ryan log sitt charmiga leende.
"Det är ju bara för att jag är så cool."
De andra skrattade.
"Ja, du är super-cool."skrattade Maureen. "Och super-söt."
Hon pussade Ryan på kinden.
Ryan rodnade.
"Nu är dina öron varma iallafall." fnissade Sunshine.
Ryan kastade en marshmallow på henne.
"Ryan..." sa Rebecca i en låtsas-sträng ton. "man kastar inte godis på folk."
Ryan kastade en marshmallow på sin syster också.
"Vad sa jag precis...?" skrattade Rebecca.
Ryan flinade busigt.
"Du sa att man inte kastar godis på folk. Men du är väl inte folk, Rebecca?"
I nästa sekund blev Ryan nerbrottad av Rebecca, Maureen och Sunshine.
*
"Ni fryser väl inte?" frågade Kate när Ryan och Sunshine slog sig ner vid elden en stund senare.
Sunshine skakade på huvudet.
"Nej, nu är jag lite varmare." sa hon.
"Jag med." sa Ryan.
Maggie kramade om dem.
"Sitt här och värm er så ni blir ordentligt varma."
Maureen såg på Sunshine och Ryan.
"Ni ser fortfarande frusna ut. Bada var väl inte en så bra idé?"
Sunshine skrattade lite.
"Nej, jag har haft bättre idéer."
Maureen skrattade.
"Jag håller fullständigt med dig, Sunny."
"Det var inte så kallt." sa Ryan.
Maureen skrattade.
"Din lilla lögnare, du skakade ju när du kom upp ur vattnet."
"Och du var iskall." påpekade Maggie.
Ryan log sitt charmiga leende.
"Det är ju bara för att jag är så cool."
De andra skrattade.
"Ja, du är super-cool."skrattade Maureen. "Och super-söt."
Hon pussade Ryan på kinden.
Ryan rodnade.
"Nu är dina öron varma iallafall." fnissade Sunshine.
Ryan kastade en marshmallow på henne.
"Ryan..." sa Rebecca i en låtsas-sträng ton. "man kastar inte godis på folk."
Ryan kastade en marshmallow på sin syster också.
"Vad sa jag precis...?" skrattade Rebecca.
Ryan flinade busigt.
"Du sa att man inte kastar godis på folk. Men du är väl inte folk, Rebecca?"
I nästa sekund blev Ryan nerbrottad av Rebecca, Maureen och Sunshine.
*
onsdag, november 17, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:313 - 17 november
Skriv om ett tillslag.
1999
”Polisen har gjort ett tillslag mot Andersens växthus.”
Kristian Olsen visade sin fru dagens tidning.
Rebecka suckade.
”Nu igen?”
”Ja,” sa Kristian. ”de tog en jäkla massa gräs den här gången.”
7-åriga Cecilie såg med höjda ögonbryn på sin pappa.
”Tog dom gräs…?”
Flickungen tittade ut genom fönstret och såg oroligt på gräsplätten borta vid lekparken. Hon flämtade till.
”Nej! Tänk om dom tar vårans gräs också!”
Kristian och Rebecka skrattade.
”Nej, skatt,” log Kristian och rufsade om Cecilies koppar-röda lockar. ”det gräset vill dom nog inte ta.”
Cecilie såg ändå missbelåten ut.
”Polisen får väl skaffa eget gräs om dom så gärna vill ha, man får inte ta andras gräs! Mitt gräs låter dom bli!”
De vuxna i rummet fick plötsligt väldigt svårt att hålla sig för skratt.
Cecilie gav dem en arg blick.
”Det är inte roligt. Jag ska rita en skylt och sätta på gräsmattan.”
En stund senare stod Cecilie nere på gräsmattan och tejpade upp sin skylt på en av lyktstolparna.
Alla som kände till Andersens växthus och tillslaget fick sig ett gott skratt när de gick förbi och läste.
*
1999
”Polisen har gjort ett tillslag mot Andersens växthus.”
Kristian Olsen visade sin fru dagens tidning.
Rebecka suckade.
”Nu igen?”
”Ja,” sa Kristian. ”de tog en jäkla massa gräs den här gången.”
7-åriga Cecilie såg med höjda ögonbryn på sin pappa.
”Tog dom gräs…?”
Flickungen tittade ut genom fönstret och såg oroligt på gräsplätten borta vid lekparken. Hon flämtade till.
”Nej! Tänk om dom tar vårans gräs också!”
Kristian och Rebecka skrattade.
”Nej, skatt,” log Kristian och rufsade om Cecilies koppar-röda lockar. ”det gräset vill dom nog inte ta.”
Cecilie såg ändå missbelåten ut.
”Polisen får väl skaffa eget gräs om dom så gärna vill ha, man får inte ta andras gräs! Mitt gräs låter dom bli!”
De vuxna i rummet fick plötsligt väldigt svårt att hålla sig för skratt.
Cecilie gav dem en arg blick.
”Det är inte roligt. Jag ska rita en skylt och sätta på gräsmattan.”
En stund senare stod Cecilie nere på gräsmattan och tejpade upp sin skylt på en av lyktstolparna.
Alla som kände till Andersens växthus och tillslaget fick sig ett gott skratt när de gick förbi och läste.
Snella polisen
Rör inte vårans gräs! Vi vill ha det själva!
*
tisdag, november 16, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:312 - 16 november
Skriv om ett tilltag.
*
"Hmmm...? Jo, nu vet jag! Ett tilltag kanske är
det här som man håller i på spaden."
Noel, 6 (håller upp en spade och pekar på handtaget)
"Min farmor brukar använda ordet tilltag
om någon har gjort nåt lite dumt,
så ordet kanske betyder 'dumt påhitt', eller något liknande?"
Emilia, 12
"Jag frågade mamma vad tilltag betyder och hon sa 'påhitt'.
Jag tycker påhitt är ett mycket bättre ord, det är mer förklarande:
Påhitt - något man hittar på liksom.
Tony, 12
*
söndag, november 14, 2010
Crystal Lake - 6
*
Joanne såg på Rebecca.
"En dum fråga kanske... men varför får inte Ryan bli kall?"
"Han har bara en njure." sa Rebecca.
Joanne slog sig i pannan.
"Ja visst ja, vad dum jag är! Han blev jättesjuk när han var liten va?"
Rebecca nickade.
"Det är därför vi blir lite oroliga och överbeskyddande ibland."
"Det är inte så konstigt." sa Joanne. "Klart man blir orolig när han har varit så sjuk."
"Mmmm," höll Rebecca med. "men ibland glömmer man bort det, för nu är han så livlig och har massor med energi."
"Ja, det har han verkligen." instämde Joanne och log. "Din lillebror är verkligen helt underbar."
Rebecca log stolt.
"Jag är nog lite partisk, men Ryan är verkligen en underbar lillebror."
*
Joanne såg på Rebecca.
"En dum fråga kanske... men varför får inte Ryan bli kall?"
"Han har bara en njure." sa Rebecca.
Joanne slog sig i pannan.
"Ja visst ja, vad dum jag är! Han blev jättesjuk när han var liten va?"
Rebecca nickade.
"Det är därför vi blir lite oroliga och överbeskyddande ibland."
"Det är inte så konstigt." sa Joanne. "Klart man blir orolig när han har varit så sjuk."
"Mmmm," höll Rebecca med. "men ibland glömmer man bort det, för nu är han så livlig och har massor med energi."
"Ja, det har han verkligen." instämde Joanne och log. "Din lillebror är verkligen helt underbar."
Rebecca log stolt.
"Jag är nog lite partisk, men Ryan är verkligen en underbar lillebror."
*
Crystal Lake - 5
*
Sunshine och Maureen gick upp till de andra vid lägerelden.
"Kom så får jag känna på dig." sa Maggie. Hon slog armarna om Sunshine. "Men älskade barn... du är ju kall som en isglass. Gå in och ta på dig något varmt."
Sunshine nickade och gick in.
"Ryan, jag tycker att du också borde komma upp nu!" ropade Maggie.
Sedan sa hon till David och Kate:
"Sunny var iskall."
"Lyssna på Maggie!" ropade David. "Kom nu, du får inte bli nerkyld!"
Ryan gick upp till de andra.
"Jag är inte nerkyld." sa han.
Maureen kände på honom.
"Du är en isglass."
"Bra," flinade Ryan. "jag gillar isglass."
David såg lite oroligt på sin son.
"Ryan, gå in och ta på dig varma kläder du med."
Ryan suckade lite.
"Vad vuxna tjatar."
"Jag menar allvar Ryan." sa David. "Du får inte bli kall."
"Jag vet pappa. Jag ska ta på mig nåt varmt."
David reste sig och kramade om Ryan.
"Jag vill inte vara tjatig och jobbig, men vi är bara oroliga. Vi vill inte ju att du ska bli sjuk igen."
"Jag vet det, pappa. Ni är inte jobbiga."
Ryan kramade sin pappa.
David log och föste in Ryan i huset.
"In och klä på dig nu din lilla isbjörn."
Ryan skrattade och sprang in.
*
Sunshine och Maureen gick upp till de andra vid lägerelden.
"Kom så får jag känna på dig." sa Maggie. Hon slog armarna om Sunshine. "Men älskade barn... du är ju kall som en isglass. Gå in och ta på dig något varmt."
Sunshine nickade och gick in.
"Ryan, jag tycker att du också borde komma upp nu!" ropade Maggie.
Sedan sa hon till David och Kate:
"Sunny var iskall."
"Lyssna på Maggie!" ropade David. "Kom nu, du får inte bli nerkyld!"
Ryan gick upp till de andra.
"Jag är inte nerkyld." sa han.
Maureen kände på honom.
"Du är en isglass."
"Bra," flinade Ryan. "jag gillar isglass."
David såg lite oroligt på sin son.
"Ryan, gå in och ta på dig varma kläder du med."
Ryan suckade lite.
"Vad vuxna tjatar."
"Jag menar allvar Ryan." sa David. "Du får inte bli kall."
"Jag vet pappa. Jag ska ta på mig nåt varmt."
David reste sig och kramade om Ryan.
"Jag vill inte vara tjatig och jobbig, men vi är bara oroliga. Vi vill inte ju att du ska bli sjuk igen."
"Jag vet det, pappa. Ni är inte jobbiga."
Ryan kramade sin pappa.
David log och föste in Ryan i huset.
"In och klä på dig nu din lilla isbjörn."
Ryan skrattade och sprang in.
*
Crystal Lake - 4
*
"Maureen, ska inte du bada?" ropade Ryan när han och Sunshine hade varit i vattnet en stund.
"Nej tack!" ropade Maureen tillbaka. "Jag gillar inte isbad!"
Ryan skrattade.
"Så kallt är det inte!"
Maureen gick ner till stranden och kände försiktigt på vattnet med handen. Hon ryste.
"Hur kan ni bada i det här...?! Till och med ni måste tycka att det är iskallt?"
Sunshine nickade.
"Jo, det var lite väl kallt faktiskt. Jag går upp nu."
Frusen gick hon upp ur sjön.
Rebecca sprang ner till stranden med två stora badlakan. Hon gav det ena till Sunshine.
Sedan såg hon på sin lillebror som var kvar i vattnet.
"Ry, kom upp du också. Du har varit i ganska länge nu."
"Ja, kom nu Ry." sa Sunshine. "Du kommer att vara genomfrusen snart."
"En minut till bara." sa Ryan.
Rebecca skrattade.
"Gud vad envis du är! Upp nu brorsan, annars kommer det väl isbjörnar och tror att du är deras kompis."
Ryan skrattade och stänkte vatten på henne.
*
"Maureen, ska inte du bada?" ropade Ryan när han och Sunshine hade varit i vattnet en stund.
"Nej tack!" ropade Maureen tillbaka. "Jag gillar inte isbad!"
Ryan skrattade.
"Så kallt är det inte!"
Maureen gick ner till stranden och kände försiktigt på vattnet med handen. Hon ryste.
"Hur kan ni bada i det här...?! Till och med ni måste tycka att det är iskallt?"
Sunshine nickade.
"Jo, det var lite väl kallt faktiskt. Jag går upp nu."
Frusen gick hon upp ur sjön.
Rebecca sprang ner till stranden med två stora badlakan. Hon gav det ena till Sunshine.
Sedan såg hon på sin lillebror som var kvar i vattnet.
"Ry, kom upp du också. Du har varit i ganska länge nu."
"Ja, kom nu Ry." sa Sunshine. "Du kommer att vara genomfrusen snart."
"En minut till bara." sa Ryan.
Rebecca skrattade.
"Gud vad envis du är! Upp nu brorsan, annars kommer det väl isbjörnar och tror att du är deras kompis."
Ryan skrattade och stänkte vatten på henne.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:310 - 14 november
Skriv om drag.
- Noel, 6 år, om hans och tvillingbrorsan Melwins
dragkamp om en gose-hund.
*
”Ingen ger sig, så vi drar och drar och sliter… Grrrr!
Och oj... till slut står vi bara där
med var sitt stackars hund-öra i handen…
Vovven ser rätt sorglig ut utan öron.”
- Noel, 6 år, om hans och tvillingbrorsan Melwins
dragkamp om en gose-hund.
*
Crystal Lake - 3
*
"Såg ni några björnar?" frågade Maggie när Ryan, Sunshine och Maureen kom tillbaka till stugan lite senare.
Ryan nickade.
"Mmmm, det gjorde vi."
"Vad du ljuger." skrattade Rebecca.
"Nej, vi såg en björn!" sa Ryan.
Sedan log han och lade till:
"Det var en sten. Som såg ut som en björn."
"Du har alltid haft livlig fantasi du Ryan." skrattade David och rufsade om sin sons hår.
"På tal om björnar," sa Maureen. "jag är hungrig som en."
"Då passar det ju bra att vi precis ska grilla lite korv." log Maggie.
"Vem vill tända lägerelden?" frågade David och skramlade med en ask tändstickor.
"Jag." sa Ryan.
Han tog tändsstickasken ur sin fars hand.
"Undrar om det är kallt i vattnet..." sa Ryan fundersamt när de hade ätit. Han såg ut över den lilla sjön.
"Den där sjön är alltid iskall." sa Rebecca med en rysning.
Ryan log.
"Nån som vill bada lite sen?"
"Aldrig i livet." sa Rebecca.
"Fegis." retades Ryan.
Rebecca log mot sin lillebror och petade honom i sidan.
"Jag tycker du ska känna på vattnet innan du är kaxig, brorsan."
Ryan sprang mot vattnet och sparkade av sig skorna.
"Jag har aldrig varit rädd för vatten!" ropade han.
"Han tänker väl inte bada...?" frågade Joanne.
Rebecca såg på sin kompis och nickade.
"Du känner väl Ryan?" flinade hon. "Den ungen älskar ju vatten."
"Jo," sa Joanne. "men den där sjön är ju som en bytta full med isvatten."
Ryan såg upp mot de andra som satt vid den varma elden.
"Kom nu fegisar!"
"Du ska få för fegis!" ropade Sunshine. Hon sprang ner till vattnet.
"Dom är galna båda två." sa Maureen.
*
"Såg ni några björnar?" frågade Maggie när Ryan, Sunshine och Maureen kom tillbaka till stugan lite senare.
Ryan nickade.
"Mmmm, det gjorde vi."
"Vad du ljuger." skrattade Rebecca.
"Nej, vi såg en björn!" sa Ryan.
Sedan log han och lade till:
"Det var en sten. Som såg ut som en björn."
"Du har alltid haft livlig fantasi du Ryan." skrattade David och rufsade om sin sons hår.
"På tal om björnar," sa Maureen. "jag är hungrig som en."
"Då passar det ju bra att vi precis ska grilla lite korv." log Maggie.
"Vem vill tända lägerelden?" frågade David och skramlade med en ask tändstickor.
"Jag." sa Ryan.
Han tog tändsstickasken ur sin fars hand.
"Undrar om det är kallt i vattnet..." sa Ryan fundersamt när de hade ätit. Han såg ut över den lilla sjön.
"Den där sjön är alltid iskall." sa Rebecca med en rysning.
Ryan log.
"Nån som vill bada lite sen?"
"Aldrig i livet." sa Rebecca.
"Fegis." retades Ryan.
Rebecca log mot sin lillebror och petade honom i sidan.
"Jag tycker du ska känna på vattnet innan du är kaxig, brorsan."
Ryan sprang mot vattnet och sparkade av sig skorna.
"Jag har aldrig varit rädd för vatten!" ropade han.
"Han tänker väl inte bada...?" frågade Joanne.
Rebecca såg på sin kompis och nickade.
"Du känner väl Ryan?" flinade hon. "Den ungen älskar ju vatten."
"Jo," sa Joanne. "men den där sjön är ju som en bytta full med isvatten."
Ryan såg upp mot de andra som satt vid den varma elden.
"Kom nu fegisar!"
"Du ska få för fegis!" ropade Sunshine. Hon sprang ner till vattnet.
"Dom är galna båda två." sa Maureen.
*
lördag, november 13, 2010
Crystal Lake - 2
*
"Vi ska inte pussa dig." lovade Maureen när de kom fram till Ryan.
"Puh, vilken tur." sa Ryan. Men han log.
"Fast du vill ha en liten puss, erkänn?" retades Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
"No way!"
Maureen och Sunshine fnissade.
"Du är verkligen rädd för pussar du." retades Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
"Äh det är jag inte. Kom nu, jag vill gå vidare."
Han drog med sig Sunshine och Maureen.
"Wow! Kolla!"
Ryan stannade till och pekade på stort gammalt träd som fallit och stack ut över en klippkant.
"Går du ut på den slår jag ihäl dig." varnade Maureen.
Ryan såg på Maureen.
"Jag hatar höga höjder." påminde han henne. "Och det är typ miljoner meter ner där."
"Jag vet..." Maureen höll om Ryan. "Jag bara blev lite rädd eftersom du brukar klättra på allt annat."
Ryan gav henne en road blick.
"På allt? Nu överdriver du väl ändå lite?"
"Nej." skrattade Maureen. "Du klättrar på allt; ert veranda-räcke, statyer, träd, tak."
Ryan log.
"Okej, jag kanske klättrar lite ibland."
"Lite ibland...?" sa Sunshine och Maureen samtidigt.
"Alltid och överallt faktiskt, Little Monkey Boy." fnissade Sunshine.
"Ska du säga." flinade Ryan och såg på Sunshine. "Vem klättrade upp på taket vid skolan förra veckan...?"
Sunshine log.
"Okej, det kanske var jag."
"Ha!" sa Ryan triumferande.
"Men det var bara för att Clark slängde upp en frisbee där och han ville inte klättra upp själv." sa Sunshine.
"Ja visst..." flinade Ryan. "Skyll på Clark du bara."
Sunshine log och gav Ryan en puss på kinden.
Ryan rodnade.
"Ni skulle ju inte pussas." mumlade han.
"Vi ljög." flinade Maureen och så gav hon också Ryan en puss.
"Ni är ju hopplösa..." suckade Ryan.
Men han log brett.
*
"Vi ska inte pussa dig." lovade Maureen när de kom fram till Ryan.
"Puh, vilken tur." sa Ryan. Men han log.
"Fast du vill ha en liten puss, erkänn?" retades Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
"No way!"
Maureen och Sunshine fnissade.
"Du är verkligen rädd för pussar du." retades Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
"Äh det är jag inte. Kom nu, jag vill gå vidare."
Han drog med sig Sunshine och Maureen.
"Wow! Kolla!"
Ryan stannade till och pekade på stort gammalt träd som fallit och stack ut över en klippkant.
"Går du ut på den slår jag ihäl dig." varnade Maureen.
Ryan såg på Maureen.
"Jag hatar höga höjder." påminde han henne. "Och det är typ miljoner meter ner där."
"Jag vet..." Maureen höll om Ryan. "Jag bara blev lite rädd eftersom du brukar klättra på allt annat."
Ryan gav henne en road blick.
"På allt? Nu överdriver du väl ändå lite?"
"Nej." skrattade Maureen. "Du klättrar på allt; ert veranda-räcke, statyer, träd, tak."
Ryan log.
"Okej, jag kanske klättrar lite ibland."
"Lite ibland...?" sa Sunshine och Maureen samtidigt.
"Alltid och överallt faktiskt, Little Monkey Boy." fnissade Sunshine.
"Ska du säga." flinade Ryan och såg på Sunshine. "Vem klättrade upp på taket vid skolan förra veckan...?"
Sunshine log.
"Okej, det kanske var jag."
"Ha!" sa Ryan triumferande.
"Men det var bara för att Clark slängde upp en frisbee där och han ville inte klättra upp själv." sa Sunshine.
"Ja visst..." flinade Ryan. "Skyll på Clark du bara."
Sunshine log och gav Ryan en puss på kinden.
Ryan rodnade.
"Ni skulle ju inte pussas." mumlade han.
"Vi ljög." flinade Maureen och så gav hon också Ryan en puss.
"Ni är ju hopplösa..." suckade Ryan.
Men han log brett.
*
Crystal Lake - 1
*
David, Kate och Maggie hade tagit med sig Ryan, Maureen, Sunshine, Rebecca och Rebeccas kompis Joanne till en stuga i bergen på några dagars semester.
"Jag har inte varit här på flera år, jag hade nästa glömt hur vackert det är här uppe!" utbrast Rebecca när de kom upp till stugan.
"Jag vet, dom här träden är verkligen super-vackra!" sa Ryan överdrivet hänförd.
Sunshine och Maureen fnissade.
"Ryan, du är så knasig." sa Maureen. "Jag håller med Rebecca; det är verkligen vackert här."
"Jag sa ju att träden är vackra," flinade Ryan. "alla... tallar... eller vad det nu är."
Rebecca lade armen om sin lillebror.
"Om du inte är snäll får du sova ute inatt."
"Ja!" sa Ryan. "Får jag det?"
"Nej, då kanske det kommer en björn och äter upp dig." sa Sunshine.
Ryan skrattade.
"Björnar måste också få mat."
"Ja, men dom får inte äta vår söta Ryan." sa Maureen.
Ryan suckade.
"Hey, jag är inte..."
"Jo, du är visst söt." sa Maureen och kramade Ryan.
Ryan gled generad ur hennes kram.
"Tjejer..." mumlade han. "ska bara kramas hela tiden..."
Maureen flinade.
"Ska vi pussa dig istället då?"
"Aldrig i livet." sa Ryan. "Nu går jag på upptäcksfärd."
Han sprang iväg.
"Akta så du inte träffar en björn." skojade David.
"Dom pussas åtminstone inte!" ropade Ryan tillbaka.
De andra skrattade.
"Vänta Ry, vi följer med!" sa Maureen.
Hon och Sunshine skyndade efter Ryan.
*
David, Kate och Maggie hade tagit med sig Ryan, Maureen, Sunshine, Rebecca och Rebeccas kompis Joanne till en stuga i bergen på några dagars semester.
"Jag har inte varit här på flera år, jag hade nästa glömt hur vackert det är här uppe!" utbrast Rebecca när de kom upp till stugan.
"Jag vet, dom här träden är verkligen super-vackra!" sa Ryan överdrivet hänförd.
Sunshine och Maureen fnissade.
"Ryan, du är så knasig." sa Maureen. "Jag håller med Rebecca; det är verkligen vackert här."
"Jag sa ju att träden är vackra," flinade Ryan. "alla... tallar... eller vad det nu är."
Rebecca lade armen om sin lillebror.
"Om du inte är snäll får du sova ute inatt."
"Ja!" sa Ryan. "Får jag det?"
"Nej, då kanske det kommer en björn och äter upp dig." sa Sunshine.
Ryan skrattade.
"Björnar måste också få mat."
"Ja, men dom får inte äta vår söta Ryan." sa Maureen.
Ryan suckade.
"Hey, jag är inte..."
"Jo, du är visst söt." sa Maureen och kramade Ryan.
Ryan gled generad ur hennes kram.
"Tjejer..." mumlade han. "ska bara kramas hela tiden..."
Maureen flinade.
"Ska vi pussa dig istället då?"
"Aldrig i livet." sa Ryan. "Nu går jag på upptäcksfärd."
Han sprang iväg.
"Akta så du inte träffar en björn." skojade David.
"Dom pussas åtminstone inte!" ropade Ryan tillbaka.
De andra skrattade.
"Vänta Ry, vi följer med!" sa Maureen.
Hon och Sunshine skyndade efter Ryan.
*
Gästblogg 13/11 2010: Leni
*
Lördag kväll.
Familjen sitter och tittar på TV.
Melwin (om Tomas Di Leva): Titta, den pojken har en fin klänning.
Noel: Näää, det är ingen klänning - det är nog en sån här... natt-skjorta.
*
Lördag kväll.
Familjen sitter och tittar på TV.
Melwin (om Tomas Di Leva): Titta, den pojken har en fin klänning.
Noel: Näää, det är ingen klänning - det är nog en sån här... natt-skjorta.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:309 - 13 november
Skriv om en fördel.
Colette, 8 år: Det finns på en båt. Där framme på båten heter för.*
Emilia, 12 år: Ibland får den andra 6:an i våran skola gå och äta lunch före oss (för att det inte ska bli så trångt i matsalen tror jag).
Det är ju en klar fördel för dom, men en nackdel för våran klass - för det händer att vi får kall mat när vi får vänta längre. Det är inte kul.
Tony, 12 år: En gång var det en som sa till oss att det är en fördel att vara barn, för vi kan bara leka och behöver inte tänka på allvarliga saker.
Alltså… den gubben visste inte så mycket… vi barn har ju också allvarliga saker att tänka på ibland, även om det inte är räkningar och tvätt och sånt.
Lova, 8 år: Min storebror Lars får vara uppe längre än mej på kvällarna. Han säger att det är en fördel han har för att han är äldre, men jag blir lite sur.
Det är inte kul att gå lägga sig klockan åtta...
Melwin, 6 år: En del med en för på kanske…?
Noel, 6 år: Vuxna pratar mycket om såna här fördelar,
men jag vet inte riktigt vad det är är nåt…
torsdag, november 11, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:307 - 11 november
Skriv om ett oväder.
Ashlee Grace (då 3 år) förklarar oväder och åska:
Ashlee Grace (då 3 år) förklarar oväder och åska:
”Molnen är arga*
dom krockar med sina huvuden
och gör arga ljud”
Acedia (Lättja)
2005
14-åriga Charli såg på den saliga röran av kläder, serietidningar och leksaker på golvet i sin lillebrors sida av rummet de delade hemma hos mamma.
”Skulle inte du städa?” frågade Charli.
10-årige Ray låg på sin säng och läste i en serietidning.
”Har inte lust.” sa han.
Charli suckade.
”Bara så du vet; det ser ut som en jäkla soptipp här inne.”
”Vad bra då.” sa Ray likgiltigt.
”Vet du vad Acedia är?” frågade Charli.
Ray rynkade förvirrat pannan.
”Nej…”
”Det betyder lättja - en av de sju dödssynderna. Fattar du, Ray? Det är en dödssynd att vara lat.”
Ray såg på sin syster.
”Så jag hamnar typ i helvetet om jag inte städar mitt rum?” frågade han klentroget.
Charli nickade.
”Mmmm… eller så får du stryk av mig. Jag bor här inne också och jag orkar inte se den här röran längre.”
Ray suckade trött.
”Städa då, om du nu inte orkar se röran.”
Han fortsatte att läsa.
Charli slet seriemagasinet ur händerna på honom.
”Hördu ditt lilla kryp, städa nu innan jag sliter inälvorna ur kroppen på dig och ger dig dom till middag!”
Hon knuffade Ray ur sängen.
”Mamma!” skrek Ray. ”Charli slåss!”
Charli flinade.
”Mamma är inte hemma, hon är och handlar med mormor. Städa nu.”
Ray kastade sig över Charli.
”Städa själv!” vrålade han. ”Jag orkar inte!”
Syskonen slogs och brottades i Rays röra ända tills deras mamma och mormor kom hem.
”Charli, du ska inte ge dig på din lillebror!” skällde mamma. ”Och du Ray ska städa, jag har sagt åt dig i tre dagar nu!”
”Jag orkar inte…” gnällde Ray.
”Då orkar du inte spela dator-spel heller.” sa mamma.
Rays ögon blev stora av förfäran.
"Va...?!"
”Det blir ingen dator eller TV för din del så länge det ser ut så här.”
”Men mamma... det är inget roligt att städa...!” gnällde Ray.
”Nej, men du ska göra det nu.” sa mamma argt. ”Charli, du kommer med ner och hjälper till med middagen.”
”Skönt, då slipper jag vara i den här svinstian.” sa Charli glatt.
”Det är ingen svinstia!” sa Ray stött.
Charli flinade och lät som en gris.
Ray slängde en serietidning på henne.
”Tack.” log Charli. ”Jag har velat läsa den här.”
Hon tog serietidningen med sig och gick mot trappan.
”Ge tillbaka min tidning!” vrålade Ray.
”Städa upp i din svinstia!” ropade Charli tillbaka.
Hon gick ner till köket och lämnade sin lillebror med ett rum som verkligen behövde städas.
Acedia är Latin för Lättja - en av de sju Dödsynderna
*
14-åriga Charli såg på den saliga röran av kläder, serietidningar och leksaker på golvet i sin lillebrors sida av rummet de delade hemma hos mamma.
”Skulle inte du städa?” frågade Charli.
10-årige Ray låg på sin säng och läste i en serietidning.
”Har inte lust.” sa han.
Charli suckade.
”Bara så du vet; det ser ut som en jäkla soptipp här inne.”
”Vad bra då.” sa Ray likgiltigt.
”Vet du vad Acedia är?” frågade Charli.
Ray rynkade förvirrat pannan.
”Nej…”
”Det betyder lättja - en av de sju dödssynderna. Fattar du, Ray? Det är en dödssynd att vara lat.”
Ray såg på sin syster.
”Så jag hamnar typ i helvetet om jag inte städar mitt rum?” frågade han klentroget.
Charli nickade.
”Mmmm… eller så får du stryk av mig. Jag bor här inne också och jag orkar inte se den här röran längre.”
Ray suckade trött.
”Städa då, om du nu inte orkar se röran.”
Han fortsatte att läsa.
Charli slet seriemagasinet ur händerna på honom.
”Hördu ditt lilla kryp, städa nu innan jag sliter inälvorna ur kroppen på dig och ger dig dom till middag!”
Hon knuffade Ray ur sängen.
”Mamma!” skrek Ray. ”Charli slåss!”
Charli flinade.
”Mamma är inte hemma, hon är och handlar med mormor. Städa nu.”
Ray kastade sig över Charli.
”Städa själv!” vrålade han. ”Jag orkar inte!”
Syskonen slogs och brottades i Rays röra ända tills deras mamma och mormor kom hem.
”Charli, du ska inte ge dig på din lillebror!” skällde mamma. ”Och du Ray ska städa, jag har sagt åt dig i tre dagar nu!”
”Jag orkar inte…” gnällde Ray.
”Då orkar du inte spela dator-spel heller.” sa mamma.
Rays ögon blev stora av förfäran.
"Va...?!"
”Det blir ingen dator eller TV för din del så länge det ser ut så här.”
”Men mamma... det är inget roligt att städa...!” gnällde Ray.
”Nej, men du ska göra det nu.” sa mamma argt. ”Charli, du kommer med ner och hjälper till med middagen.”
”Skönt, då slipper jag vara i den här svinstian.” sa Charli glatt.
”Det är ingen svinstia!” sa Ray stött.
Charli flinade och lät som en gris.
Ray slängde en serietidning på henne.
”Tack.” log Charli. ”Jag har velat läsa den här.”
Hon tog serietidningen med sig och gick mot trappan.
”Ge tillbaka min tidning!” vrålade Ray.
”Städa upp i din svinstia!” ropade Charli tillbaka.
Hon gick ner till köket och lämnade sin lillebror med ett rum som verkligen behövde städas.
Acedia är Latin för Lättja - en av de sju Dödsynderna
*
tisdag, november 09, 2010
Hushabye Mountain - del 6
*
När Chloe skulle sova den kvällen ville hon att Eden skulle sjunga Hushabye Mountain som vaggvisa. Eden sjöng för sin yngsta lillasyster, med tårarna rinnande ner för kinderna.
Chloe lade armarna om Edens hals.
”Jag tycker också den är sorglig. Men du sjunger jättefint. Jag älskar dig Eden.”
Chloe pussade Eden på munnen och kramade henne hårt.
När Chloe somnat såg Jordan allvarligt på Eden.
”Varför är du så ledsen idag? Har någon gjort något med dig?”
Eden lade fingret över läpparna och gjorde en gest ut mot hallen, där mamma stod och pratade med en av prästernas fruar.
”Jag ska berätta för dig en dag. Men bara för dig, Jordan. Ingen annan får veta.”
Det var som om Jordan ändå förstod. Hon gav Eden en hård kram.
”Jag vill inte bo här.” viskade Jordan.
”Inte jag heller.” viskade Eden tillbaka. Hon kramade sin lillasyster.
Ute bredde nattmörkret ut sig och stora snöflingor föll över Riverdale och bergen.
Eve såg på sina flickor där de låg tätt intill varandra i den stora sängen.
Eden, Jordan och Chloe såg verkligen ut som små änglar, vackra och oskyldiga.
Ljusets Barn: Eden, Jordan & Chloe - Låtlista/Soundtrack:
http://open.spotify.com/user/dakotadiamond/playlist/17Kco6bc9LfaA5D1vyDFcU
*
När Chloe skulle sova den kvällen ville hon att Eden skulle sjunga Hushabye Mountain som vaggvisa. Eden sjöng för sin yngsta lillasyster, med tårarna rinnande ner för kinderna.
Chloe lade armarna om Edens hals.
”Jag tycker också den är sorglig. Men du sjunger jättefint. Jag älskar dig Eden.”
Chloe pussade Eden på munnen och kramade henne hårt.
När Chloe somnat såg Jordan allvarligt på Eden.
”Varför är du så ledsen idag? Har någon gjort något med dig?”
Eden lade fingret över läpparna och gjorde en gest ut mot hallen, där mamma stod och pratade med en av prästernas fruar.
”Jag ska berätta för dig en dag. Men bara för dig, Jordan. Ingen annan får veta.”
Det var som om Jordan ändå förstod. Hon gav Eden en hård kram.
”Jag vill inte bo här.” viskade Jordan.
”Inte jag heller.” viskade Eden tillbaka. Hon kramade sin lillasyster.
Ute bredde nattmörkret ut sig och stora snöflingor föll över Riverdale och bergen.
Eve såg på sina flickor där de låg tätt intill varandra i den stora sängen.
Eden, Jordan och Chloe såg verkligen ut som små änglar, vackra och oskyldiga.
A gentle breeze from Hushabye Mountain
Softly blows o'er lullaby bay.
It fills the sails of boats that are waiting
Waiting to sail your worries away.
*
It isn't far to Hushabye Mountain
And your boat waits down by the key.
The winds of night so softly are sighing.
Soon they will fly your troubles to sea.
*
So close your eyes on Hushabye Mountain.
Wave good-bye to cares of the day.
And watch your boat from Hushabye Mountain
Sail far away from lullaby bay.
- Hushabye Mountain
Ljusets Barn: Eden, Jordan & Chloe - Låtlista/Soundtrack:
http://open.spotify.com/user/dakotadiamond/playlist/17Kco6bc9LfaA5D1vyDFcU
*
Hushabye Mountain - del 5
*
Ute på gården stoppades Eden av en av de äldre kvinnorna.
Kvinnan stirrade på den halvnakna flickan.
”Vad har hänt med dig?”
Hon lät inte orolig, hon såg bara ogillande på Edens outvecklade överkropp.
”Nå Eden, vad har du ställt till med?”
Eden knep ihop munnen och vägrade svara.
”Jag förstår.” sa kvinnan. ”Du är olydig. Då behöver du straffas.”
En timme senare satt Eden klädd i sin finklänning på en kyrkbänk. Hennes bak ömmade och sved och det var fruktansvärt obekvämt att sitta.
Framme vid altaret sjöng lilla Chloe Ave Maria med sin klara vackra stämma.
Eden snyftade högt. Hennes mamma strök henne över håret.
”Ja, visst är det vackert. Hon är så duktig vår lilla Chloe.”
Eden började storgråta.
Eve såg förskräckt på sin dotter.
”Men älskade lilla barn… hur är det med dig egentligen?”
Eve höll sin snyftande flicka tätt intill sig.
Eden kunde inte svara hur det var fatt. Inte bara på grund av att hon grät så mycket, utan också av skam.
Ingen skulle någonsin få veta vad som hänt idag.
*
Ute på gården stoppades Eden av en av de äldre kvinnorna.
Kvinnan stirrade på den halvnakna flickan.
”Vad har hänt med dig?”
Hon lät inte orolig, hon såg bara ogillande på Edens outvecklade överkropp.
”Nå Eden, vad har du ställt till med?”
Eden knep ihop munnen och vägrade svara.
”Jag förstår.” sa kvinnan. ”Du är olydig. Då behöver du straffas.”
En timme senare satt Eden klädd i sin finklänning på en kyrkbänk. Hennes bak ömmade och sved och det var fruktansvärt obekvämt att sitta.
Framme vid altaret sjöng lilla Chloe Ave Maria med sin klara vackra stämma.
Eden snyftade högt. Hennes mamma strök henne över håret.
”Ja, visst är det vackert. Hon är så duktig vår lilla Chloe.”
Eden började storgråta.
Eve såg förskräckt på sin dotter.
”Men älskade lilla barn… hur är det med dig egentligen?”
Eve höll sin snyftande flicka tätt intill sig.
Eden kunde inte svara hur det var fatt. Inte bara på grund av att hon grät så mycket, utan också av skam.
Ingen skulle någonsin få veta vad som hänt idag.
*
Hushabye Mountain - del 4
*
Eden slet sig loss och sprang mot ytterdörren. Hon sprang, utan stövlar och jacka, ut i den iskalla decembermorgonen.
Han sprang efter.
När Eden snubblade och föll i den djupa snön drog han upp henne och bar in henne i huset.
I det stora rummet lade han ner henne på golvet. Han knäppte upp knapparna i hennes skjorta och smekte henne.
”Du är en vacker flicka Eden, en riktig liten fresterska. Du är farlig för grabbarna här.”
”Man är pedofil om man ger sig på små barn.” sa Eden med hetta i rösten. ”Gud kommer straffa dig och polisen kommer sätta dig i fängelse.”
”Du är också en liten synderska.” sa han. ”Leder män i frestelse och du är olydig. Det blir man straffad för här vet du. Och straff gör ont.”
Han log menande och klappade Eden på rumpan, sedan smekte han hennes långa ljusa hår.
”Men jag kan låta bli att berätta för Fader och de andra att du varit olydig idag, men bara om du gör som jag säger nu. Okej Eden?”
Eden tänkte inte göra som han sa. Hon spottade och klöste honom i ansiktet.
Sedan lyckades hon resa sig.
Han fick tag i en flik av hennes skjorta. Det tunna tyget revs sönder när Eden slet sig loss och sprang.
*
Eden slet sig loss och sprang mot ytterdörren. Hon sprang, utan stövlar och jacka, ut i den iskalla decembermorgonen.
Han sprang efter.
När Eden snubblade och föll i den djupa snön drog han upp henne och bar in henne i huset.
I det stora rummet lade han ner henne på golvet. Han knäppte upp knapparna i hennes skjorta och smekte henne.
”Du är en vacker flicka Eden, en riktig liten fresterska. Du är farlig för grabbarna här.”
”Man är pedofil om man ger sig på små barn.” sa Eden med hetta i rösten. ”Gud kommer straffa dig och polisen kommer sätta dig i fängelse.”
”Du är också en liten synderska.” sa han. ”Leder män i frestelse och du är olydig. Det blir man straffad för här vet du. Och straff gör ont.”
Han log menande och klappade Eden på rumpan, sedan smekte han hennes långa ljusa hår.
”Men jag kan låta bli att berätta för Fader och de andra att du varit olydig idag, men bara om du gör som jag säger nu. Okej Eden?”
Eden tänkte inte göra som han sa. Hon spottade och klöste honom i ansiktet.
Sedan lyckades hon resa sig.
Han fick tag i en flik av hennes skjorta. Det tunna tyget revs sönder när Eden slet sig loss och sprang.
*
Hushabye Mountain - del 3
*
Eden lämnade inte sin plats vid fönstret.
”Eden, är du ledsen idag, på din födelsedag?”
Flickan nickade.
”Det är ingen rolig dag.” sa hon.
Mannen stoppade ner handen i sin kavajficka och drog upp en svart liten sammetsask. Han räckte den till Eden.
”En liten födelsedagspresent till dig, min flicka.”
Min flicka… Eden avskydde när han kallade henne det.
Hon var inte hans flicka, han ägde henne inte!
Eden tog inte emot sammetsasken. Mannen öppnade den och höll upp en tunn kedja med ett guldkors på. ”Vackert, eller hur?”
Eden nickade.
Mannen satte på Eden halsbandet.
”Så fint det är på dig. Se så, ska du inte byta till din fina klänning nu?”
Eden skakade på huvudet.
Mannen suckade.
”Eden… vad du trilskas idag. Är det så här du ska vara nu när du är tonåring?”
Han skrockade lite och strök med handen över flickans rygg. Ryggraden kändes tydligt under den tunna lilla skjortan.
Eden skruvade på sig för att undkomma beröringen. Men hon visste att hon var fast nu.
Han drog henne intill sig och smekte den vita huden på hennes mage. Hans andedräkt var varm och tung mot hennes hals.
”Du ska få en present till.” viskade han i hennes öra. ”En speciell trettonårs-present.”
Eden kände en otvivelaktig utbuktning genom tyget av hans byxor.
”Nej…” viskade hon vädjande.
Rösten var grötig och stora tårar föll ner för hennes bleka kinder.
*
Eden lämnade inte sin plats vid fönstret.
”Eden, är du ledsen idag, på din födelsedag?”
Flickan nickade.
”Det är ingen rolig dag.” sa hon.
Mannen stoppade ner handen i sin kavajficka och drog upp en svart liten sammetsask. Han räckte den till Eden.
”En liten födelsedagspresent till dig, min flicka.”
Min flicka… Eden avskydde när han kallade henne det.
Hon var inte hans flicka, han ägde henne inte!
Eden tog inte emot sammetsasken. Mannen öppnade den och höll upp en tunn kedja med ett guldkors på. ”Vackert, eller hur?”
Eden nickade.
Mannen satte på Eden halsbandet.
”Så fint det är på dig. Se så, ska du inte byta till din fina klänning nu?”
Eden skakade på huvudet.
Mannen suckade.
”Eden… vad du trilskas idag. Är det så här du ska vara nu när du är tonåring?”
Han skrockade lite och strök med handen över flickans rygg. Ryggraden kändes tydligt under den tunna lilla skjortan.
Eden skruvade på sig för att undkomma beröringen. Men hon visste att hon var fast nu.
Han drog henne intill sig och smekte den vita huden på hennes mage. Hans andedräkt var varm och tung mot hennes hals.
”Du ska få en present till.” viskade han i hennes öra. ”En speciell trettonårs-present.”
Eden kände en otvivelaktig utbuktning genom tyget av hans byxor.
”Nej…” viskade hon vädjande.
Rösten var grötig och stora tårar föll ner för hennes bleka kinder.
*
Hushabye Mountain - del 2
*
Jordan och Chloe tittade på sin syster. De såg lika modfällda ut som Eden kände sig.
11-åriga Jordan slätade till sin nystrukna klänning, det fick inte bli några veck på den, på högtider skulle man vara extra fin.
7-åriga Chloe hade just klivit ur badbaljan och fick nu sitt ljusa hår borstat av mamma. Chloe gnällde lite när mamma började reda ut en tova.
”Förlåt.” sa mamma mjukt och kysste den lilla flickans mjölkvita kind. ”Jag är snart klar med det här. "
Eve borstade försiktigt sin yngsta dotters hår och hjälpte henne sedan att klä på sig sina finkläder.
”Gå och ta på er stövlar och kappa.” sa mamma till Jordan och Chloe. ”Ni måste snart gå till kyrkan.”
Jordan och Chloe skulle vara med i barnkören idag. Det var meningen att Eden också skulle vara med, men Eden var ledsen och besviken för att de inte skulle fira jul med mormor och vägrade därför vara med och fira jul i år.
En av männen i församlingen kom in i rummet.
”Byt om till din klänning nu Eden.” beordrade han. ”De andra barnen väntar på er.”
Jordan och Chloe skyndade ut i farstun för att ta på sig ytterkläder, men Eden stod trotsigt kvar vid fönstret.
”Gå med Jordan och Chloe du Eve, jag ska prata lite med Eden.”
Eve tog med sig flickorna och gick ut i den gnistrande snön.
Hand i hand gick de bort till kyrkan.
*
Jordan och Chloe tittade på sin syster. De såg lika modfällda ut som Eden kände sig.
11-åriga Jordan slätade till sin nystrukna klänning, det fick inte bli några veck på den, på högtider skulle man vara extra fin.
7-åriga Chloe hade just klivit ur badbaljan och fick nu sitt ljusa hår borstat av mamma. Chloe gnällde lite när mamma började reda ut en tova.
”Förlåt.” sa mamma mjukt och kysste den lilla flickans mjölkvita kind. ”Jag är snart klar med det här. "
Eve borstade försiktigt sin yngsta dotters hår och hjälpte henne sedan att klä på sig sina finkläder.
”Gå och ta på er stövlar och kappa.” sa mamma till Jordan och Chloe. ”Ni måste snart gå till kyrkan.”
Jordan och Chloe skulle vara med i barnkören idag. Det var meningen att Eden också skulle vara med, men Eden var ledsen och besviken för att de inte skulle fira jul med mormor och vägrade därför vara med och fira jul i år.
En av männen i församlingen kom in i rummet.
”Byt om till din klänning nu Eden.” beordrade han. ”De andra barnen väntar på er.”
Jordan och Chloe skyndade ut i farstun för att ta på sig ytterkläder, men Eden stod trotsigt kvar vid fönstret.
”Gå med Jordan och Chloe du Eve, jag ska prata lite med Eden.”
Eve tog med sig flickorna och gick ut i den gnistrande snön.
Hand i hand gick de bort till kyrkan.
*
Hushabye Mountain - del 1
*
Riverdale 2005
Eden stod vid fönstret och genom mormors lilla kikare såg hon längtansfullt upp mot bergen.
Hon avgudade den vackra naturen och de oändliga vidderna. Man kunde känna sig fri där uppe och den mjuka vinden som strök över ansiktet blåste bort alla bekymmer.
I somras hade Fader tagit med sig Eden, hennes två systrar Jordan och Chloe och några andra barn från församlingen upp till bergen.
Det hade varit en av de lyckligaste dagarna i Edens liv. Hon, Jordan och Chloe hade fått springa fritt över den stora ängen och känt det mjuka gräset kittla deras bara fötter. Att springa fort över gräset i vinden hade nästan varit som att flyga.
Eden, Jordan och Chloe hade plockat vildblommor till mormor. Hon hade blivit väldigt glad åt buketten, de fick stå länge i mormors fina glasvas på köksbordet så att alla som besökte mormor kunde se blomstren.
Nu var sommaren över för länge sedan. Nu var det vinter, julafton och Edens födelsedag.
Men det var ingen lycklig dag för ett barn som Eden. Nu skulle de dröja innan de fick springa fritt över bergen igen. Fader tyckte inte man skulle ha det alltför nöjsamt, det var en synd.
Eden tog blicken från de snöklädda bergen och satte ner kikaren på fönsterbrädan.
Hon suckade tungt.
*
Riverdale 2005
Eden stod vid fönstret och genom mormors lilla kikare såg hon längtansfullt upp mot bergen.
Hon avgudade den vackra naturen och de oändliga vidderna. Man kunde känna sig fri där uppe och den mjuka vinden som strök över ansiktet blåste bort alla bekymmer.
I somras hade Fader tagit med sig Eden, hennes två systrar Jordan och Chloe och några andra barn från församlingen upp till bergen.
Det hade varit en av de lyckligaste dagarna i Edens liv. Hon, Jordan och Chloe hade fått springa fritt över den stora ängen och känt det mjuka gräset kittla deras bara fötter. Att springa fort över gräset i vinden hade nästan varit som att flyga.
Eden, Jordan och Chloe hade plockat vildblommor till mormor. Hon hade blivit väldigt glad åt buketten, de fick stå länge i mormors fina glasvas på köksbordet så att alla som besökte mormor kunde se blomstren.
Nu var sommaren över för länge sedan. Nu var det vinter, julafton och Edens födelsedag.
Men det var ingen lycklig dag för ett barn som Eden. Nu skulle de dröja innan de fick springa fritt över bergen igen. Fader tyckte inte man skulle ha det alltför nöjsamt, det var en synd.
Eden tog blicken från de snöklädda bergen och satte ner kikaren på fönsterbrädan.
Hon suckade tungt.
*
måndag, november 08, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:304 - 8 november
Skriv om något begagnat.
”Vad gör ni...?!” Ashlee såg med rynkad näsa och en lite äcklad grimas på sin lillebror och hans kompis Adam.
”Vaddå…?” sa Kevin. ”Vi tuggar bubbelgum.”
”Jo det ser jag,” sa Ashlee. ”men du tuggar ju på samma bit som Adam nyss tuggade på!”
”Jaaa…” sa Kevin, helt oförstående över den äcklade och förfärade tonen i sin systers röst. ”Vi hade bara ett kvar - så vi tuggar i fem minuter var.”
Ashlee stönade.
”Men Kevin… fattar du inte hur äckligt det är!”
De 8-åriga pojkarna skakade på huvudet.
”Bubbelgum är gott.” sa Adam.
Ashlee himlade sig.
”Ja, det tycker jag också, men som alla normala människor föredrar jag obegagnat bubbelgum.”
Kyle fnissade.
Ashlee såg på sin bäste vän.
”Vad skrattar du åt?”
”Du och jag brukade också dela bubbelgum när vi var i deras ålder.” log Kyle.
Ashlee höll för munnen på Kyle.
”Sssssh… Kyle! Jag förmanar min lillebror här, då ska inte du berätta en massa dumheter.”
Kyle bara skrattade.
”Jo, gör det!” sa Kevin glatt. ”Berätta massor med dumheter om Ashie!”
”Jag gör aldrig dumheter.” sa Ashlee oskyldigt.
”Nej, inte alls.” fnissade Kyle.
Ashlee gav honom en låtsas-arg blick.
”Hallå där, jag är en oskyldig liten ängel.”
Hon fladdrade med sina långa ögonfransar.
”Inte igår...” sa Kevin. ”… när du tappade pappas vigselring i avloppet i badrummet.”
”Oooops…” sa Kyle. ”Det var inte så bra.”
Ashlee lade armen om sin lillebror.
”Kevin, om du kan låta bli att berättar om ringen säger inte jag till mamma och pappa att du äter begagnat bubbelgum.”
Kevin höjde på ett ögonbryn.
”Mutar du mig?”
Ashlee nickade.
”Yep!”
”Okej, jag säger inget.” sa Kevin. ”Men då måste du köpa godis åt mig på fredag.”
”Deal.” sa Ashlee. Sedan flinade hon. ”Det finns säkert nåt på marken du kan få.”
Adam stirrade på Kevins storasyster.
"Kev... menar hon allvar...?!"
Kevin fnissade.
"Jo du... man vet aldrig." sa han lurigt. Sedan såg han på Ashlee och blinkade.
*
”Vad gör ni...?!” Ashlee såg med rynkad näsa och en lite äcklad grimas på sin lillebror och hans kompis Adam.
”Vaddå…?” sa Kevin. ”Vi tuggar bubbelgum.”
”Jo det ser jag,” sa Ashlee. ”men du tuggar ju på samma bit som Adam nyss tuggade på!”
”Jaaa…” sa Kevin, helt oförstående över den äcklade och förfärade tonen i sin systers röst. ”Vi hade bara ett kvar - så vi tuggar i fem minuter var.”
Ashlee stönade.
”Men Kevin… fattar du inte hur äckligt det är!”
De 8-åriga pojkarna skakade på huvudet.
”Bubbelgum är gott.” sa Adam.
Ashlee himlade sig.
”Ja, det tycker jag också, men som alla normala människor föredrar jag obegagnat bubbelgum.”
Kyle fnissade.
Ashlee såg på sin bäste vän.
”Vad skrattar du åt?”
”Du och jag brukade också dela bubbelgum när vi var i deras ålder.” log Kyle.
Ashlee höll för munnen på Kyle.
”Sssssh… Kyle! Jag förmanar min lillebror här, då ska inte du berätta en massa dumheter.”
Kyle bara skrattade.
”Jo, gör det!” sa Kevin glatt. ”Berätta massor med dumheter om Ashie!”
”Jag gör aldrig dumheter.” sa Ashlee oskyldigt.
”Nej, inte alls.” fnissade Kyle.
Ashlee gav honom en låtsas-arg blick.
”Hallå där, jag är en oskyldig liten ängel.”
Hon fladdrade med sina långa ögonfransar.
”Inte igår...” sa Kevin. ”… när du tappade pappas vigselring i avloppet i badrummet.”
”Oooops…” sa Kyle. ”Det var inte så bra.”
Ashlee lade armen om sin lillebror.
”Kevin, om du kan låta bli att berättar om ringen säger inte jag till mamma och pappa att du äter begagnat bubbelgum.”
Kevin höjde på ett ögonbryn.
”Mutar du mig?”
Ashlee nickade.
”Yep!”
”Okej, jag säger inget.” sa Kevin. ”Men då måste du köpa godis åt mig på fredag.”
”Deal.” sa Ashlee. Sedan flinade hon. ”Det finns säkert nåt på marken du kan få.”
Adam stirrade på Kevins storasyster.
"Kev... menar hon allvar...?!"
Kevin fnissade.
"Jo du... man vet aldrig." sa han lurigt. Sedan såg han på Ashlee och blinkade.
*
lördag, november 06, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:302 - 6 november
Skriv om en installation.
”Fan jävla skitsladdar!”
Fred kände en lätt knackning på axeln och såg in i lilla Elles bruna ögon.
”Vad vill du?” suckade han.
”Vad gör du?” frågade barnet nyfiket.
Fred suckade igen.
”Jag försöker få ordning på den här jävla sladd-röran som din mamma har ställt till med.”
Elle gav honom en allvarlig blick.
”Du svär mycket. Det är inte så trevligt faktiskt.”
”Elle, stör inte Fred nu när han ska installera sladdar till datorn!” ropade Louella från köket.
”Jag stör honom inte, mamma. Jag bara vill veta vad han gör.”
Fred log ett ansträngt leende.
”Lilla, rara Elle… kan inte du gå in på ditt rum och leka?”
”Jo, det kan jag. Men jag vill inte.” Elle log ett stort leende. ”Jag ska äta frukost, sen ska jag gå ut och leka med Kevin och Blake.”
”Skönt.” mumlade Fred.
Barn var något Fred hade svårt att hantera, särskilt den här lilla ungen. Visst hon var jäkligt dock-söt och så, men hon var ju så irriterande smart!
Fred kände sig ofta överkörd av Elle när det gällde kunskap och sätt att uttrycka sig. Hur fasen kunde hon veta allt hon visste…? Hon var ju inte ens åtta år!
”Gå ut och lek i sandlådan eller vad småbarn nu gör, så jag blir av med dig en stund.” muttrade Fred.
Elle fnös. Sandlåda…? Bli av med…? Det var det fräckaste!
”Jag tycker inte så värst mycket om dig heller ska jag tala om.” sa Elle och spände blicken i Fred. ”Du svär och är sur hela tiden. Min mamma gillar glada människor faktiskt.”
Fred morrade.
”Ungjävel.”
”Vet du, Fred...” sa Elle. ”om man svär har man lite dåligt ordförråd. Fundera på det du.”
Elle gav sin mors nye pojkvän ett bländade leende och gick mot köket för att äta frukost.
*
”Fan jävla skitsladdar!”
Fred kände en lätt knackning på axeln och såg in i lilla Elles bruna ögon.
”Vad vill du?” suckade han.
”Vad gör du?” frågade barnet nyfiket.
Fred suckade igen.
”Jag försöker få ordning på den här jävla sladd-röran som din mamma har ställt till med.”
Elle gav honom en allvarlig blick.
”Du svär mycket. Det är inte så trevligt faktiskt.”
”Elle, stör inte Fred nu när han ska installera sladdar till datorn!” ropade Louella från köket.
”Jag stör honom inte, mamma. Jag bara vill veta vad han gör.”
Fred log ett ansträngt leende.
”Lilla, rara Elle… kan inte du gå in på ditt rum och leka?”
”Jo, det kan jag. Men jag vill inte.” Elle log ett stort leende. ”Jag ska äta frukost, sen ska jag gå ut och leka med Kevin och Blake.”
”Skönt.” mumlade Fred.
Barn var något Fred hade svårt att hantera, särskilt den här lilla ungen. Visst hon var jäkligt dock-söt och så, men hon var ju så irriterande smart!
Fred kände sig ofta överkörd av Elle när det gällde kunskap och sätt att uttrycka sig. Hur fasen kunde hon veta allt hon visste…? Hon var ju inte ens åtta år!
”Gå ut och lek i sandlådan eller vad småbarn nu gör, så jag blir av med dig en stund.” muttrade Fred.
Elle fnös. Sandlåda…? Bli av med…? Det var det fräckaste!
”Jag tycker inte så värst mycket om dig heller ska jag tala om.” sa Elle och spände blicken i Fred. ”Du svär och är sur hela tiden. Min mamma gillar glada människor faktiskt.”
Fred morrade.
”Ungjävel.”
”Vet du, Fred...” sa Elle. ”om man svär har man lite dåligt ordförråd. Fundera på det du.”
Elle gav sin mors nye pojkvän ett bländade leende och gick mot köket för att äta frukost.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)