***
24 december 2008
Eftermiddag
Tony och Colette såg storögda på all julmat och allt pynt.
”Wow…!” flämtade Tony.
Helena myste när hon såg deras stjärnögda blickar.
”Tycker ni att det ser fint ut?”
Barnen nickade.
Alla satte sig till bords för att äta.
”Ni får äta precis hur mycket ni vill och vad ni vill.” sa Helena.
Tony och Colette tog blygt för sig av köttbullar, prinskorv och potatis.
Plötsligt brast lilla Colette i gråt.
”Men lilla älskling, hur är det fatt?” frågade Helena.
”Tycker inte om sån!” snyftade Colette.
Hon pekade på sillburkarna och började hulka.
Tony började också gråta.
”Där vi bodde… de tvingade Colette att äta sill! Förra året tryckte hon - vår fostermamma - in sill i munnen på henne. Hon kvävdes nästan av det!”
”Åh herregud…!” flämtade Helena.
Hon började också gråta.
Krister gick fram till sin fru och höll om henne.
Helenas och Kristers 18-åriga dotter Frida tog bort alla sillburkarna från bordet, gick bort mot diskbänken och slängde burkarna i soporna.
”Vi ska inte ha nån jävla sill i det här huset längre!” sa hon med emfas.
Hon hade tårar i ögonen.
Colette bara stirrade på Frida.
”Får man göra så?” undrade hon oroligt. ”Kasta mat?”
”Ja, här i huset får man göra så.” sa Helena.
Hon lyfte upp lilla Colette i famnen.
”Här äter vi inget som ger oss obehag.”
Krister kramade om Tony.
”Tack för att du berättade detta för oss, Tony. Det är viktigt för oss att få veta såna här saker.”
Tony kramade sin nya pappa.
”Förlåt att jag gråter så mycket.” snyftade han.
”En sak ska ni veta,” sa Krister. Han såg Tony i ögonen. ”ni ska aldrig behöva be om ursäkt för att ni har känslor. Aldrig! Okej?”
”Okej.” Tony nickade och torkade tårarna med tröjärmen.
Colette kröp upp i Fridas knä och satt där under resten av middagen.
Hon såg på sin nya familj; på Tony som alltid hade varit som en storebror för henne, på mamma Helena, pappa Krister och storasyster Frida.
”Jag tror jag är lycklig.” sa Colette.
Hennes ögon glittrade av tårar, men också av lycka.
”Är du det hjärtat?” log Krister.
Colette nickade.
”Det skålar vi för!” sa Krister.
De höjde sina glas och skålade; Helena och Krister i julmust, Frida, Tony och Colette i Pepsi.
”Skål alla mina älsklingar!” sa Helena.
”Skååål!” sjöng Colette och Tony.
***
24 december 2008
Eftermiddag
Tony och Colette såg storögda på all julmat och allt pynt.
”Wow…!” flämtade Tony.
Helena myste när hon såg deras stjärnögda blickar.
”Tycker ni att det ser fint ut?”
Barnen nickade.
Alla satte sig till bords för att äta.
”Ni får äta precis hur mycket ni vill och vad ni vill.” sa Helena.
Tony och Colette tog blygt för sig av köttbullar, prinskorv och potatis.
Plötsligt brast lilla Colette i gråt.
”Men lilla älskling, hur är det fatt?” frågade Helena.
”Tycker inte om sån!” snyftade Colette.
Hon pekade på sillburkarna och började hulka.
Tony började också gråta.
”Där vi bodde… de tvingade Colette att äta sill! Förra året tryckte hon - vår fostermamma - in sill i munnen på henne. Hon kvävdes nästan av det!”
”Åh herregud…!” flämtade Helena.
Hon började också gråta.
Krister gick fram till sin fru och höll om henne.
Helenas och Kristers 18-åriga dotter Frida tog bort alla sillburkarna från bordet, gick bort mot diskbänken och slängde burkarna i soporna.
”Vi ska inte ha nån jävla sill i det här huset längre!” sa hon med emfas.
Hon hade tårar i ögonen.
Colette bara stirrade på Frida.
”Får man göra så?” undrade hon oroligt. ”Kasta mat?”
”Ja, här i huset får man göra så.” sa Helena.
Hon lyfte upp lilla Colette i famnen.
”Här äter vi inget som ger oss obehag.”
Krister kramade om Tony.
”Tack för att du berättade detta för oss, Tony. Det är viktigt för oss att få veta såna här saker.”
Tony kramade sin nya pappa.
”Förlåt att jag gråter så mycket.” snyftade han.
”En sak ska ni veta,” sa Krister. Han såg Tony i ögonen. ”ni ska aldrig behöva be om ursäkt för att ni har känslor. Aldrig! Okej?”
”Okej.” Tony nickade och torkade tårarna med tröjärmen.
Colette kröp upp i Fridas knä och satt där under resten av middagen.
Hon såg på sin nya familj; på Tony som alltid hade varit som en storebror för henne, på mamma Helena, pappa Krister och storasyster Frida.
”Jag tror jag är lycklig.” sa Colette.
Hennes ögon glittrade av tårar, men också av lycka.
”Är du det hjärtat?” log Krister.
Colette nickade.
”Det skålar vi för!” sa Krister.
De höjde sina glas och skålade; Helena och Krister i julmust, Frida, Tony och Colette i Pepsi.
”Skål alla mina älsklingar!” sa Helena.
”Skååål!” sjöng Colette och Tony.
***
2 kommentarer:
så fint och så hemskt...vilka vidriga fosterföräldrar!! Men härligt att läsa vilken underbar familj barnen har hamnat i nu! Hoppas vi får läsa mer om den här familjen!
*kram* >:D<
Skicka en kommentar