***
23 december 2008
Johan såg på pojken som satt mittemot honom vid skrivbordet och åt hamburgare med glupande aptit.
Han var nu ren och hade fått rena kläder.
Han hade blivit undersökt av läkare och fått sina skador fotograferade.
Johan kunde inte låta bli att fundera på vilken av Dantes helveteskretsar barnmisshandlare hamnade i.
”Vad heter du?" frågade Johan.
"Tony." sa pojken.
”Fint namn.”
Tony log.
”Tack.” sa han blygt.”
”Hur gammal är du Tony?”
”Tio.”
En kollega gav Johan en mapp med papper.
”Grabben är känd hos läkare och polis sen förut.” sa kollegan.
Johan bläddrade i mappen.
Flera års rapporter om pojken och fostersysterns hemförhållanden och foton med alla deras skador gjorde Johan illamående och obeskrivligt förbannad.
Han såg till att han kom utom hörhåll för pojken.
”Hur fan kommer man undan med sånt här…?!” utbrast han.
”Brist på bevisning.” sa kollegan. ”Barnen vågade inte vittna mot dom och fosterföräldrarna släpptes. Det är inte första gången det händer.”
”Men nu har det hänt för sista gången!” sa Johan.
Johan gick tillbaka till Tony.
”Tony, var bor din fosterfamilj?”
Panik i pojkens ansikte.
”Jag vill inte tillbaka dit!” grät han.
”Lugn Tony.” sa Johan. ”Du ska aldrig behöva se dem igen. Jag vet vad de gjort mot dig och din lilla fostersyster. Jag vill bara veta om de bor kvar på den här adressen. Jag tänkte besöka dem lite.”
Johan uppgav adressen som stod i mappen.
Tony nickade.
”Ja, dom bor kvar där. Ni måste hjälpa Colette! Hon är så liten och de behandlar henne som skit!”
”Vi ska hjälpa henne.” lovade Johan. ”Har du fler fostersyskon?”
Avsmak skuggade nu Tonys ansikte.
”De har två egna barn. En tjej och en kille. De är elva och tolv år. Men de behandlas alltid bra! Och de hatar Colette och mig! De får slå oss hur mycket de vill!”
Tony började gråta igen.
Johan kramade om Tony.
”Oroa dig inte Tony, ni ska aldrig behöva bo där mer, det ska jag se till.”
”Lovar du?” snyftade Tony.
”Jag lovar.” sa Johan.
Tony sjönk in i polismannens famn.
Så här trygg hade han inte fått känna sig på länge.
Nu önskade han att Colette snart skulle få känna sig lika trygg.
***
23 december 2008
Johan såg på pojken som satt mittemot honom vid skrivbordet och åt hamburgare med glupande aptit.
Han var nu ren och hade fått rena kläder.
Han hade blivit undersökt av läkare och fått sina skador fotograferade.
Johan kunde inte låta bli att fundera på vilken av Dantes helveteskretsar barnmisshandlare hamnade i.
”Vad heter du?" frågade Johan.
"Tony." sa pojken.
”Fint namn.”
Tony log.
”Tack.” sa han blygt.”
”Hur gammal är du Tony?”
”Tio.”
En kollega gav Johan en mapp med papper.
”Grabben är känd hos läkare och polis sen förut.” sa kollegan.
Johan bläddrade i mappen.
Flera års rapporter om pojken och fostersysterns hemförhållanden och foton med alla deras skador gjorde Johan illamående och obeskrivligt förbannad.
Han såg till att han kom utom hörhåll för pojken.
”Hur fan kommer man undan med sånt här…?!” utbrast han.
”Brist på bevisning.” sa kollegan. ”Barnen vågade inte vittna mot dom och fosterföräldrarna släpptes. Det är inte första gången det händer.”
”Men nu har det hänt för sista gången!” sa Johan.
Johan gick tillbaka till Tony.
”Tony, var bor din fosterfamilj?”
Panik i pojkens ansikte.
”Jag vill inte tillbaka dit!” grät han.
”Lugn Tony.” sa Johan. ”Du ska aldrig behöva se dem igen. Jag vet vad de gjort mot dig och din lilla fostersyster. Jag vill bara veta om de bor kvar på den här adressen. Jag tänkte besöka dem lite.”
Johan uppgav adressen som stod i mappen.
Tony nickade.
”Ja, dom bor kvar där. Ni måste hjälpa Colette! Hon är så liten och de behandlar henne som skit!”
”Vi ska hjälpa henne.” lovade Johan. ”Har du fler fostersyskon?”
Avsmak skuggade nu Tonys ansikte.
”De har två egna barn. En tjej och en kille. De är elva och tolv år. Men de behandlas alltid bra! Och de hatar Colette och mig! De får slå oss hur mycket de vill!”
Tony började gråta igen.
Johan kramade om Tony.
”Oroa dig inte Tony, ni ska aldrig behöva bo där mer, det ska jag se till.”
”Lovar du?” snyftade Tony.
”Jag lovar.” sa Johan.
Tony sjönk in i polismannens famn.
Så här trygg hade han inte fått känna sig på länge.
Nu önskade han att Colette snart skulle få känna sig lika trygg.
***
1 kommentar:
Usch! vilken hemsk fosterfamilj! Hoppas Tony slipper se dem igen! Och hoppas Colette får hjälp också....
Skicka en kommentar