Skriv om att vinna.
Sun City, California. Hösten 2000
Köerna vid kassorna i Sun City Supermarket var riktigt långa den här fredagseftermiddagen.
Martin beundrade lilla Maxine som hade stått där med honom länge, utan att gnälla eller klaga en enda gång. Istället tittade 7-åringen på varorna i shoppingvagnen och hittade på en liten sång om dem.
Sången muntrade upp alla som väntade i kön och de log mot den lilla flickan.
Rätt som det var trängde sig en man förbi några i kön, så att han skulle komma längre fram.
"Hallå där!" ropade en kvinna som stod framför Martin och Maxine. "Så där kan du ju inte göra!"
"Jag har bråttom." svarade mannen kyligt.
Lilla Maxine satte händerna på höfterna och stegade kavat fram till mannen.
"Man får inte tränga sig faktiskt. Du ska stå där borta."
Maxine pekade på slutet av kön.
Mannen ignorerade flickungen. Men det tänkte Maxine inte tåla. Hon ryckte i mannens kavaj.
"Lyssna med öronen! Du ska stå där borta! Du får betala när det är din tur faktiskt, din jäklarns fuskis!"
"Ja, hör vad ungen säger!" sa en tonårskille. "Ställ dig sist i kön för fan!"
Maxine nickade.
"Vad han sa - fast utan svärordet. Ställ dig sist, marsch pannkaka Mister!"
Kostym-mannen suckade. Men han gick och ställde sig längst bak i kön.
Alla i kön applåderade.
"Bra gjort lilltjejen!" sa tonårskillen.
"Du gjorde också bra." log Maxine.
Sedan sprang hon bort till kostym-mannen.
"Hey Mister!" sa hon med fullt av iver i rösten. "Vill du se en snäcka som jag hittade i skolan idag?"
Kostym-mannen skakade nekande på huvudet, men det brydde sig inte Maxine om.
"Det bodde en snigel i denna här snäckan förut - den var slemmig och jättesöt, lilla snigeln!"
Kostym-mannen såg äcklad på det snigelskalet som Maxine höll fram mot honom.
"Lilla flicka, kan inte du gå tillbaka till dina föräldrar nu?" bad han.
"Jo, det kan jag." sa Maxine. "Men jag vill inte."
Hon gav mannen ett ljuvt leende.
Kostym-mannen skakade på huvudet och gick för att ställa sig i en annan kö.
Sun City, California. Hösten 2000
Köerna vid kassorna i Sun City Supermarket var riktigt långa den här fredagseftermiddagen.
Martin beundrade lilla Maxine som hade stått där med honom länge, utan att gnälla eller klaga en enda gång. Istället tittade 7-åringen på varorna i shoppingvagnen och hittade på en liten sång om dem.
Sången muntrade upp alla som väntade i kön och de log mot den lilla flickan.
Rätt som det var trängde sig en man förbi några i kön, så att han skulle komma längre fram.
"Hallå där!" ropade en kvinna som stod framför Martin och Maxine. "Så där kan du ju inte göra!"
"Jag har bråttom." svarade mannen kyligt.
Lilla Maxine satte händerna på höfterna och stegade kavat fram till mannen.
"Man får inte tränga sig faktiskt. Du ska stå där borta."
Maxine pekade på slutet av kön.
Mannen ignorerade flickungen. Men det tänkte Maxine inte tåla. Hon ryckte i mannens kavaj.
"Lyssna med öronen! Du ska stå där borta! Du får betala när det är din tur faktiskt, din jäklarns fuskis!"
"Ja, hör vad ungen säger!" sa en tonårskille. "Ställ dig sist i kön för fan!"
Maxine nickade.
"Vad han sa - fast utan svärordet. Ställ dig sist, marsch pannkaka Mister!"
Kostym-mannen suckade. Men han gick och ställde sig längst bak i kön.
Alla i kön applåderade.
"Bra gjort lilltjejen!" sa tonårskillen.
"Du gjorde också bra." log Maxine.
Sedan sprang hon bort till kostym-mannen.
"Hey Mister!" sa hon med fullt av iver i rösten. "Vill du se en snäcka som jag hittade i skolan idag?"
Kostym-mannen skakade nekande på huvudet, men det brydde sig inte Maxine om.
"Det bodde en snigel i denna här snäckan förut - den var slemmig och jättesöt, lilla snigeln!"
Kostym-mannen såg äcklad på det snigelskalet som Maxine höll fram mot honom.
"Lilla flicka, kan inte du gå tillbaka till dina föräldrar nu?" bad han.
"Jo, det kan jag." sa Maxine. "Men jag vill inte."
Hon gav mannen ett ljuvt leende.
Kostym-mannen skakade på huvudet och gick för att ställa sig i en annan kö.
8 kommentarer:
Söt historia :)
@ Anne: Tack! :)
:)
<3
Gullunge.
@ Pia: :) <3
Sött
@ marie: Tack! :)
Gå före i kön får man inte, det är att tro att min tid är mer värdfull än någon annans. Fin historia.
@ Ethel: Ja, precis! Tur att lilla Maxine vågade säga ifrån!
Tack!! :)
Skicka en kommentar