5 Juli 2009
Det var söndag eftermiddag, dagen efter den hemska upplevelsen på festen.
Dani, Nikki och Cole satt upp på Charlis rum och hörde Charli berätta om det hon varit med om.
"Jag minns inte allt... Det lilla jag kommer ihåg är liksom hopmixat och konstigt. Jag minns att vi sjöng Cherry Bomb... Och killens leende... han log typ hela tiden. Inatt drömde jag om hans jäkla leende - som den där Cheshire-katten i Alice In Wonderland."
Charli log lite åt det sista.
"Ja, jag vet, det låter helt sjukt.
"Och det var läskigt att bli så där snurrig och sluddrig... jag fattade inte varför först. Jag blev besviken när det visade sig att han var ett sånt äckel!"
Charli kastade sig på sängen och snyftade i kuddarna.
"Jag är så jävla dum!"
"Du är inte alls dum, Charl." sa Cole mjukt. "Hur skulle du kunna veta att han tänkte droga dig...?"
Charli skakade på huvudet åt sig själv.
"Jag borde ha tänkt med hjärnan! Ta emot emot dricka en främmande kille..."
Hon skrattade till glädjelöst och såg på Dani och Nikki och sedan på Cole.
"Hur många gånger har inte våra föräldrar varnat oss för sånt? Hur jävla dum får man bli!"
Charli snyftade ännu mer.
"Jag gick på en förbjuden fest och jag hade bråkat med mamma hela dagen innan när att hon sa jag inte fick gå... Och jag var nog otrevlig mot Ray också. Låter väldigt moget va?"
"Man gör knäppa saker när man är tonåring..." sa Cole.
"Det kan man verkligen säga." suckade Charli.
Sedan brast hon ut i ännu mer gråt.
"Jag skäms så jävla mycket, för allt! Alla måste hata mig nu!"
*
2 kommentarer:
En väldigt stark berättelse... ett svårt och hemskt ämne, men du skriver väldigt fint och berörande...man känner verkligen med stackars Charli
Awww tack för fina ord! Jag blir alltid
så glad och rörd (och peppad) när jag hör
att du tycker jag skriver fint och berörande! :-)
*kram*
Skicka en kommentar