The Clarke Family Xmas Calendar - 8

8 December

"Varför vill inte Maxine komma ner och äta med oss?" frågade Ricky vid middagsbordet.
"Hon mår inte så bra, hon har haft en dålig dag idag." sa Martin.
Martins svärmor, som var där på besök ett par dagar, suckade.
"Jag förstår inte hur ni kan låta flickan gå till skolan nu när hon mår som hon mår!" utbrast hon.
Martin Clarke gav också ifrån sig en suck.
"Maxine ville gå till skolan! Hon vill leva ett vanligt liv. Och hon kände sig bra imorse. Vad skulle vi gjort, låst in henne och sagt 'nej, du får inte gå till skolan'?"
Maxine kom in i köket.
"Sluta prata om mig som om jag inte fanns här! Ja, jag mår uselt idag och det höll på att gå åt helvete i skolan - men det är inget ni behöver ha som familje-diskussion!"
Ricky såg storögd på sin familj.
"Varför är alla så arga...?"
Alex släppte ner sina bestick på bordet och suckade tungt.
"Vår syster är sjuk och livet suger! Därför är vi upprörda, Ricky!"
Joanne lade tröstande sin hand på Alex.
"Nu lugnar vi ner oss allihop." sa hon mjukt. "Och så vårdar vi språket."
Alex himlade sig åt det där sista, eftersom han visste att det var adresserat till honom.
"Men jag fattar ingenting..." sa Ricky förvirrat. "Vad hände?"
"Vi lämnar den här diskussionen nu." sa Martin.
"Alla får veta utom jag, för jag är bara liten. Men jag bryr mig faktiskt också om att Maxie är sjuk!" skrek Ricky.
"Så här är det Ricky: min kropp fungerar stundtals rätt så dåligt nuförtiden... och idag var det nära att jag inte hann på toa i tid..."
"Det var så här nära..."
Maxine såg på sin familj och visade med pyttelitet avstånd mellan tummen och pekfingret hur nära det varit.
"... så här jävla nära att jag... Inför hela klassen... Fattar ni hur jävla förnedrande det hade varit...!"
Maxine sjönk ner på golvet och brast ut i gråt.

Ingen sa något på flera minuter.
Till slut gick Ricky fram till Maxine, satte sig på huk intill henne på golvet och slog armarna om henne.
"Jag är också arg." nästan viskade han. "Jag är såååå arg för att du är sjuk."
Alex gick och fram till Maxine och Ricky och kramade båda två på en gång.
"Förlåt att jag skrek åt dig förut Ricky."
"Det gör inget." 10-åringen gav Alex en vänlig klapp på ryggen. "Du menade inget illa. Ibland skriker jag också när jag är arg."

Maxine drog sig ur Alex och Rickys omfamning och reste sig.
"Förlåt, men jag vill vara ifred en stund..."
Hon öppnade köksdörren och gick ut mot stranden.

Alex satt kvar på golvet och kämpade mot gråten.
Jane, Martin, Joanne och Martins svärmor satt vid bordet med ögonen blanka av tårar.
Ricky gick fram till dem och kröp upp i Martins knä.
"Pappa, kan inte du be läkarna att göra Maxie frisk igen?"
Martin kunde inte få fram ett ord.
Han bara höll sin yngste fosterson intill sig och kramade honom hårt.
*