Skriv om att tveka.
Nora Spencer stod i dörröppningen till det lilla sovrummet och tittade in på sin sovande son. Hon kände sorg och skuldkänslor för att hon inte varit en vidare bra mamma till honom.
Hon hade aldrig berättat för någon om varför hon alltid tvekat och vägrat låta Joanne och Martin adoptera honom.
Sanningen var att hon varit rädd att förlora Alex för alltid om hans fosterföräldrar skulle få vårdnaden om honom. De gångerna Alex kom och hälsade på var de bästa stunderna i Noras liv, en ovärderlig skatt. Och hon ville så gärna att han skulle komma oftare, bo hos dem en längre tid.
Men det vill han ju inte så länge jag är tillsammans med Darryl… tänkte Nora och suckade.
Hon kände Darryl smyga upp bakom sig. Han kupade händerna om hennes bröst, smekte dem genom det tunna nattlinnet. Han stönade av välbehag.
Det gjorde inte Nora. Hon vred sig ur hans grepp.
”Inte här Darryl…” viskade hon. ”Barnen..”
”Barnen…” fnös Darryl. ”Dom sover.”
Han kysste Nora.
Nora tvekade, hon ville inte göra honom arg. Men till slut drog hon sig bort från honom igen.
”Men skit i barnen Nora.” suckade Darryl. ”Du behöver inte titta till dom var tredje sekund - dom är inga småbarn längre.”
Darryl tryckte upp Nora mot väggen med en lätt duns och trängde sig stönande i henne.
I sina rum vaknade Alex och Cassie. Med vämjelse tvingades de till att lyssna på ljuden av Darryl som var överallt på deras mor.
Varken Nora eller Darryl lade märke till Cassie som tassade upp och smög ut ur sitt rum och in i sin storebrors. Hon lade sig intill honom.
”Alex, kan inte du flytta hit?” viskade hon. ”Det är så tomt utan dig. Du kan väl bo med oss - för min skull? Vi skulle ju bli som en riktig familj då...”
Alex hörde gråt i sin lillasysters röst.
”Jag vill gärna bo med mamma och dig, Cassie, men…”
”Jag vet…” sa Cassie. ”Inte så länge han…”
Cassie höll om sin bror. Snyftade i hans famn.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar