(Klicka på bilden för större version)
*
fredag, december 31, 2010
torsdag, december 30, 2010
A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 2
20 December
"Vad är det där...??"
Dani Danelli stirrade klentroget på den två meter höga, taniga granen som stod mitt i lobbyn på SCA.
"Det kallas för julgran Dani." sa en av hennes kollegor.
Dani skakade på huvudet.
"Jag har döda växter hemma som är finare än det där."
"Den ser ganska hemsk ut faktiskt." instämde Angela Wood.
Jacob Linz såg forskande på julträdet.
"Men den kanske ser bättre ut sen, när den har fått på sig alla dekorationer."
"Ha inte för höga förhoppningar nu Jacob." log Dani. "Den stackars granen tappar ju barr bara man tittar på den."
"Den är väl rädd för dig." skrockade Agent Daley.
Dani vände sig om och såg leende på sin kollega.
"God Jul till dig också Daley."
"Wow Dani, jag är imponerad." sa Jacob när Daley gått mot hissarna. "Du bad honom inte köra upp granen nånstans eller så."
Dani skrattade.
"Jag kan faktiskt vara en snäll flicka."
Sedan tillade hon med ett litet okynnigt flin:
"Ibland."
*
"Vad är det där...??"
Dani Danelli stirrade klentroget på den två meter höga, taniga granen som stod mitt i lobbyn på SCA.
"Det kallas för julgran Dani." sa en av hennes kollegor.
Dani skakade på huvudet.
"Jag har döda växter hemma som är finare än det där."
"Den ser ganska hemsk ut faktiskt." instämde Angela Wood.
Jacob Linz såg forskande på julträdet.
"Men den kanske ser bättre ut sen, när den har fått på sig alla dekorationer."
"Ha inte för höga förhoppningar nu Jacob." log Dani. "Den stackars granen tappar ju barr bara man tittar på den."
"Den är väl rädd för dig." skrockade Agent Daley.
Dani vände sig om och såg leende på sin kollega.
"God Jul till dig också Daley."
"Wow Dani, jag är imponerad." sa Jacob när Daley gått mot hissarna. "Du bad honom inte köra upp granen nånstans eller så."
Dani skrattade.
"Jag kan faktiskt vara en snäll flicka."
Sedan tillade hon med ett litet okynnigt flin:
"Ibland."
*
tisdag, december 28, 2010
lördag, december 25, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 25
25 December
"Idag är jag glad." sa Ricky. "För alla är här, Maxine är hemma igen och jag har fått många fina julklappar! Jag måste dansa glädjedans!"
Han skuttade runt och dansade sin lilla glädjedans tillsammans med sin enorma flodhäst som Maxine och Jane köpt till honom.
"Jag vill ta en bild." sa Alex. "På hela familjen. Sätt er i soffan allihop."
"Jag också?" frågade Nora.
Alex log.
"Ja, dummer. Jag sa ju hela familjen!"
Nora skrattade och tog tag om Alex midja.
"Säger man dummer till sin mamma, va?"
"Mmmm... det gör man." fnissade Alex och vred sig ur hennes grepp.
Alex tog flera bilder av sin familj.
"Vi måste skriva ut en och rama in den." sa Joanne.
Alex log och nickade.
"Mmmm, det måste vi göra."
Joanne kramade honom.
"God jul min älskling."
"God jul Joanne."
"Det här är en bra jul." sa Cassie. Hon satte sig nära Alex och höll om honom. "För vi får alla vara tillsammans."
"Det var väldigt fint sagt Cassie." sa Martin.
"Hallå!" sa Ricky ivrigt. "Jag vill också säga en grej! Jag tycker också att det är en bra jul! Och vet ni, jag fick allt jag önskade mig av Tomten!"
"Det är toppen Ricky." log Maxine.
Ricky nickade lyckligt.
"Jag hoppas den största önskningen slår in också."
"Vilken är den största önskningen då?" frågade Martin.
Ricky satte sig nära Maxine i soffan och slog armarna om henne.
"Att Maxie blir frisk såklart!"
Maxine såg så väldigt tunn, blek och orkeslös ut. Hon log blekt mot Ricky.
Familjen fick tårar i ögonen.
Alex tittade bort, för att ingen skulle se tårarna som hängde i hans långa, mörka ögonfransar.
Maxine tog Alex hand och kramade den och Joanne strök honom över håret.
"Mina önskningar brukar slå in," fortsatte Ricky. "så du blir nog frisk Maxie!"
Han pussade sin fostersyster på kinden.
"På julen brukar det hända mirakel." sa han med full övertygelse.
*
"Idag är jag glad." sa Ricky. "För alla är här, Maxine är hemma igen och jag har fått många fina julklappar! Jag måste dansa glädjedans!"
Han skuttade runt och dansade sin lilla glädjedans tillsammans med sin enorma flodhäst som Maxine och Jane köpt till honom.
"Jag vill ta en bild." sa Alex. "På hela familjen. Sätt er i soffan allihop."
"Jag också?" frågade Nora.
Alex log.
"Ja, dummer. Jag sa ju hela familjen!"
Nora skrattade och tog tag om Alex midja.
"Säger man dummer till sin mamma, va?"
"Mmmm... det gör man." fnissade Alex och vred sig ur hennes grepp.
Alex tog flera bilder av sin familj.
"Vi måste skriva ut en och rama in den." sa Joanne.
Alex log och nickade.
"Mmmm, det måste vi göra."
Joanne kramade honom.
"God jul min älskling."
"God jul Joanne."
"Det här är en bra jul." sa Cassie. Hon satte sig nära Alex och höll om honom. "För vi får alla vara tillsammans."
"Det var väldigt fint sagt Cassie." sa Martin.
"Hallå!" sa Ricky ivrigt. "Jag vill också säga en grej! Jag tycker också att det är en bra jul! Och vet ni, jag fick allt jag önskade mig av Tomten!"
"Det är toppen Ricky." log Maxine.
Ricky nickade lyckligt.
"Jag hoppas den största önskningen slår in också."
"Vilken är den största önskningen då?" frågade Martin.
Ricky satte sig nära Maxine i soffan och slog armarna om henne.
"Att Maxie blir frisk såklart!"
Maxine såg så väldigt tunn, blek och orkeslös ut. Hon log blekt mot Ricky.
Familjen fick tårar i ögonen.
Alex tittade bort, för att ingen skulle se tårarna som hängde i hans långa, mörka ögonfransar.
Maxine tog Alex hand och kramade den och Joanne strök honom över håret.
"Mina önskningar brukar slå in," fortsatte Ricky. "så du blir nog frisk Maxie!"
Han pussade sin fostersyster på kinden.
"På julen brukar det hända mirakel." sa han med full övertygelse.
*
fredag, december 24, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 24
24 December. Julafton
Det var en tyst familj som åt frukost på Julaftons morgon.
"Det är ingen rolig Jul." sa Ricky och drog tjurigt bort små bitar ur sin smörgås. "För Maxine är inte hemma."
"Ja, det känns tomt." höll Joanne med. "Men hon kommer nog hem snart, ska du se?"
"Annars kan hon ju inte få sina julklappar imorgon bitti." sa Ricky.
Och den lille pojken kom att tänka på en ännu värre sak:
"Tänk om hon är där ute någonstans alldeles ensam... och tänk om hon är jättesjuk!"
Martin reste sig.
"Jag åker ut och letar igen. Jag får ingen ro."
Han skulle just hämta sina bilnycklar när det knackade på köksdörren.
Martin öppnade. Där ute stod en man i 35-årsåldern. I sina armar bar han Maxine.
"Maxine!" skrek Ricky.
Alla sprang fram till mannen och Maxine. Flickan såg väldigt trött och svag ut.
"Du är Marvin va?" sa Alex. "Maxine berättade om dig."
Marvin log.
"Det stämmer det grabben."
Marvin vände sig till Martin och Joanne.
"Jag känner Maxine från sjukhuset. Min fru låg där."
"Trevlig att träffas." sa Ricky artigt.
"Tack snälla för att du kom hem med henne!" sa Joanne.
"Inga problem." sa Marvin. "Hon sa att hon ville hit."
"Jag ville hem. Inget sjukhus." kraxade Maxine.
Martin tog sin fosterdotter från Marvin. Sedan tog han Marvin i hand.
"Jag vet inte hur vi ska kunna tacka dig!"
Marvin log.
"Hjälp Maxine att må så bra som möjligt bara, då blir jag glad."
"Det ska vi göra." sa Joanne.
Marvin stannade en stund och berättade mer om medicinsk marijuana och att han jobbade på ett slags center dit sjuka personer kom och behandlades med marijuana.
Han visade en DVD som de spelat in på centret förra året, där några patienter berättade hur "gräs" hjälpte dem och så berättade han att Maxine kommit till centret dagen innan.
"Då ville jag inte hem." sa Maxine trött. Hon låg på soffan under en filt. "Men idag ville jag hem."
"Det är vi jätteglada för älskling!" sa Joanne och pussade Maxine på kinden.
En stund senare sa Marvin adjö och reste sig för att gå.
"Vill du inte stanna lite längre och äta frukost med oss." frågade Joanne.
"Tack, men jag måste iväg till centret nu." sa Marvin. "Förresten, låt Maxine ta lite 'gräs' ibland, hon mår lite bättre då. Det är inte det att hon vill ta droger..."
Martin log.
"Vi vet. Vi är övertygade nu och ska lyda ditt råd. Tack för allt!"
"God jul!" ropade Ricky efter Marvin när han gick till sin bil. "Tack för att du kom hem med Maxine!"
Marvin vinkade glatt till Maxines familj.
*
Det var en tyst familj som åt frukost på Julaftons morgon.
"Det är ingen rolig Jul." sa Ricky och drog tjurigt bort små bitar ur sin smörgås. "För Maxine är inte hemma."
"Ja, det känns tomt." höll Joanne med. "Men hon kommer nog hem snart, ska du se?"
"Annars kan hon ju inte få sina julklappar imorgon bitti." sa Ricky.
Och den lille pojken kom att tänka på en ännu värre sak:
"Tänk om hon är där ute någonstans alldeles ensam... och tänk om hon är jättesjuk!"
Martin reste sig.
"Jag åker ut och letar igen. Jag får ingen ro."
Han skulle just hämta sina bilnycklar när det knackade på köksdörren.
Martin öppnade. Där ute stod en man i 35-årsåldern. I sina armar bar han Maxine.
"Maxine!" skrek Ricky.
Alla sprang fram till mannen och Maxine. Flickan såg väldigt trött och svag ut.
"Du är Marvin va?" sa Alex. "Maxine berättade om dig."
Marvin log.
"Det stämmer det grabben."
Marvin vände sig till Martin och Joanne.
"Jag känner Maxine från sjukhuset. Min fru låg där."
"Trevlig att träffas." sa Ricky artigt.
"Tack snälla för att du kom hem med henne!" sa Joanne.
"Inga problem." sa Marvin. "Hon sa att hon ville hit."
"Jag ville hem. Inget sjukhus." kraxade Maxine.
Martin tog sin fosterdotter från Marvin. Sedan tog han Marvin i hand.
"Jag vet inte hur vi ska kunna tacka dig!"
Marvin log.
"Hjälp Maxine att må så bra som möjligt bara, då blir jag glad."
"Det ska vi göra." sa Joanne.
Marvin stannade en stund och berättade mer om medicinsk marijuana och att han jobbade på ett slags center dit sjuka personer kom och behandlades med marijuana.
Han visade en DVD som de spelat in på centret förra året, där några patienter berättade hur "gräs" hjälpte dem och så berättade han att Maxine kommit till centret dagen innan.
"Då ville jag inte hem." sa Maxine trött. Hon låg på soffan under en filt. "Men idag ville jag hem."
"Det är vi jätteglada för älskling!" sa Joanne och pussade Maxine på kinden.
En stund senare sa Marvin adjö och reste sig för att gå.
"Vill du inte stanna lite längre och äta frukost med oss." frågade Joanne.
"Tack, men jag måste iväg till centret nu." sa Marvin. "Förresten, låt Maxine ta lite 'gräs' ibland, hon mår lite bättre då. Det är inte det att hon vill ta droger..."
Martin log.
"Vi vet. Vi är övertygade nu och ska lyda ditt råd. Tack för allt!"
"God jul!" ropade Ricky efter Marvin när han gick till sin bil. "Tack för att du kom hem med Maxine!"
Marvin vinkade glatt till Maxines familj.
*
torsdag, december 23, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 23
23 December
När Martin och Joanne åkte runt och letade efter Maxine, åkte Alex hem till Nora och Cassie för att ta med sig Cassie ut på lunch.
När han kom in i sin mammas kök knöt det sig i magen av oro på honom. Cassie satt på golvet vid kylskåpet med knäna uppdragna till hakan och armarna om huvudet. Hon storgrät.
Nora satt bredvid och försökte trösta henne.
"Vad har hänt?!" frågade Alex och sprang fram till dem.
Cassie bara snyftade. Hon kastade sig i sin storebrors famn.
"Vad har hänt?!" upprepade Alex.
Då såg han den stora blåtiran vid Noras ena öga.
"Vi grälade." sa hon tyst. "Darryl och jag. Allt jag gjorde var att fråga varför han inte åkt till Washington..."
Nu började även Nora gråta.
"Men det värsta var att Cassie kom i vägen för honom! Hon ville gå emellan för att hjälpa mig och då slet Darryl tag i henne och kastade henne mot kylskåpet! Hon slog i bakhuvudet."
Alex fylldes av ilska. Han andades tungt och skakigt. Nora såg hur han knöt nävarna.
"Jag ska döda honom!"
Nora höll honom intill sig och höll fast honom.
"Nej Alex... om du letar upp honom nu råkar du också illa ut."
"Det skiter jag i!" vrålade Alex. "Man skadar inte min mamma och min lillasyster!"
Cassie höll hårt om sin bror.
"Snälla Alex, gå inte. Stanna här hos oss nu."
"Nej." sa Alex bestämt. "Ni två följer med mig hem till Joanne och Martin nu. Där är ni trygga."
En stund senare, när de hade lugnat ner sig lite, lade Cassie armen om sin bror och frågade:
"Alex, hur blir med vår lunch?"
"Vi kan självklart gå ut och äta om du vill, om du inte har ont?"
Cassie log.
"Det gör inte så ont längre. Jag blev nog mest rädd. Men du, jag har sett fram emot vår lunch hela veckan. Jag vill ha pizza."
Alex skrattade för förta gången på två dagar.
"Okej, pizza it is, men du betalar."
Han blinkade busigt åt Cassie.
"Nej du." fnissade Cassie och kittlade honom. "Du betalar! Och det är bäst för dig att du bjuder på dessert också."
Alex skrattade ett porlande skratt.
"Oki doki, you're the boss. Pizza och glass får det bli. Vill du ha glass på pizzan, eller pizza i glassen?"
"Blääää!" fnissade Cassie."
"Vaddå?" flinade Alex. "Gillar du inte pizza och glass?"
I nästa sekund kiknade Alex av skratt när både Cassie och deras mamma överöste honom med kittlingsattacker.
*
När Martin och Joanne åkte runt och letade efter Maxine, åkte Alex hem till Nora och Cassie för att ta med sig Cassie ut på lunch.
När han kom in i sin mammas kök knöt det sig i magen av oro på honom. Cassie satt på golvet vid kylskåpet med knäna uppdragna till hakan och armarna om huvudet. Hon storgrät.
Nora satt bredvid och försökte trösta henne.
"Vad har hänt?!" frågade Alex och sprang fram till dem.
Cassie bara snyftade. Hon kastade sig i sin storebrors famn.
"Vad har hänt?!" upprepade Alex.
Då såg han den stora blåtiran vid Noras ena öga.
"Vi grälade." sa hon tyst. "Darryl och jag. Allt jag gjorde var att fråga varför han inte åkt till Washington..."
Nu började även Nora gråta.
"Men det värsta var att Cassie kom i vägen för honom! Hon ville gå emellan för att hjälpa mig och då slet Darryl tag i henne och kastade henne mot kylskåpet! Hon slog i bakhuvudet."
Alex fylldes av ilska. Han andades tungt och skakigt. Nora såg hur han knöt nävarna.
"Jag ska döda honom!"
Nora höll honom intill sig och höll fast honom.
"Nej Alex... om du letar upp honom nu råkar du också illa ut."
"Det skiter jag i!" vrålade Alex. "Man skadar inte min mamma och min lillasyster!"
Cassie höll hårt om sin bror.
"Snälla Alex, gå inte. Stanna här hos oss nu."
"Nej." sa Alex bestämt. "Ni två följer med mig hem till Joanne och Martin nu. Där är ni trygga."
En stund senare, när de hade lugnat ner sig lite, lade Cassie armen om sin bror och frågade:
"Alex, hur blir med vår lunch?"
"Vi kan självklart gå ut och äta om du vill, om du inte har ont?"
Cassie log.
"Det gör inte så ont längre. Jag blev nog mest rädd. Men du, jag har sett fram emot vår lunch hela veckan. Jag vill ha pizza."
Alex skrattade för förta gången på två dagar.
"Okej, pizza it is, men du betalar."
Han blinkade busigt åt Cassie.
"Nej du." fnissade Cassie och kittlade honom. "Du betalar! Och det är bäst för dig att du bjuder på dessert också."
Alex skrattade ett porlande skratt.
"Oki doki, you're the boss. Pizza och glass får det bli. Vill du ha glass på pizzan, eller pizza i glassen?"
"Blääää!" fnissade Cassie."
"Vaddå?" flinade Alex. "Gillar du inte pizza och glass?"
I nästa sekund kiknade Alex av skratt när både Cassie och deras mamma överöste honom med kittlingsattacker.
*
onsdag, december 22, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 22
22 December
"Maxine, har du kvar Rickys önskelista?" frågade Joanne. "Jag ska åka och köpa något mer, men minns inte vad han ville ha."
"Ja visst, jag har den här."
Maxine stoppade ner handen i jeansjackans innerficka och drog upp önskelistan. Ett vitt föremål följde med upp och föll ner på köksgolvet.
"Du tappade nåt." sa Alex.
I samma ögonblick som han såg vad det var, stelnade han till.
Han höll nästan andan när Martin böjde sig ner och tog upp föremålet.
Martin stirrade på den hemrullade cigaretten som han nu höll mellan tummen och pekfingret.
"Vad i..." mumlade han.
"Jag kan förklara!" sa Maxine.
Martin suckade.
"Den här talar för sig själv. 'Gräs'... Vad tänkte du på Maxine...?"
Nu var det Maxines tur att sucka.
"Visst, det är 'gräs', men det där är medicinskt - och lagligt!"
"Det hjälper mot hennes illamående." inflikade Alex.
"Du säger inget om sprutorna med Morfin jag måste ta." fortsatte Maxine.
"Maxine..." suckade Martin. "Morfinet är..."
"Medicinskt." avslutade Maxine.
"Läs om det." sa Alex till Martin och Joanne.
"Jag har hört talas om medicinsk marijuana, gubben." sa Martin.
"Vi kan läsa på mer om det." sa Joanne.
Martin nickade.
"Mmmm... normalt gillar vi inte droger i vårt hem men..."
Martin hann inte säga klart meningen, för Maxine orkade inte höra mer.
Hon gick mot dörren.
"Fint, då bor jag inte i ert hem mer!" skrek hon.
Hon smällde igen dörren och sprang iväg.
Martin sprang efter och ropade på henne.
Men det var för sent. Han såg Maxine kliva på en buss en bit därifrån.
"Älskade lilla unge..." suckade han.
Han gick in till Joanne och Alex igen.
Alex blängde anklagande på sin fosterfar.
"Bra jobbat, du körde ut min syster."
"Alex... jag har inte kört iväg Maxine. Vad jag ville säga var att vi ska läsa på mer om 'gräset' innan vi låter Maxine fortsätta med det."
Alex såg förvånad upp på Martin.
"Va? Menar du det?"
Martin log och höll om pojken.
"Ja, det menar jag. Jag tar bilen och åker och letar efter henne nu genast."
"Jag följer med!" sa Alex.
Han skyndade sig ut till garaget och ropade otåligt att Martin också skulle skynda sig.
*
"Maxine, har du kvar Rickys önskelista?" frågade Joanne. "Jag ska åka och köpa något mer, men minns inte vad han ville ha."
"Ja visst, jag har den här."
Maxine stoppade ner handen i jeansjackans innerficka och drog upp önskelistan. Ett vitt föremål följde med upp och föll ner på köksgolvet.
"Du tappade nåt." sa Alex.
I samma ögonblick som han såg vad det var, stelnade han till.
Han höll nästan andan när Martin böjde sig ner och tog upp föremålet.
Martin stirrade på den hemrullade cigaretten som han nu höll mellan tummen och pekfingret.
"Vad i..." mumlade han.
"Jag kan förklara!" sa Maxine.
Martin suckade.
"Den här talar för sig själv. 'Gräs'... Vad tänkte du på Maxine...?"
Nu var det Maxines tur att sucka.
"Visst, det är 'gräs', men det där är medicinskt - och lagligt!"
"Det hjälper mot hennes illamående." inflikade Alex.
"Du säger inget om sprutorna med Morfin jag måste ta." fortsatte Maxine.
"Maxine..." suckade Martin. "Morfinet är..."
"Medicinskt." avslutade Maxine.
"Läs om det." sa Alex till Martin och Joanne.
"Jag har hört talas om medicinsk marijuana, gubben." sa Martin.
"Vi kan läsa på mer om det." sa Joanne.
Martin nickade.
"Mmmm... normalt gillar vi inte droger i vårt hem men..."
Martin hann inte säga klart meningen, för Maxine orkade inte höra mer.
Hon gick mot dörren.
"Fint, då bor jag inte i ert hem mer!" skrek hon.
Hon smällde igen dörren och sprang iväg.
Martin sprang efter och ropade på henne.
Men det var för sent. Han såg Maxine kliva på en buss en bit därifrån.
"Älskade lilla unge..." suckade han.
Han gick in till Joanne och Alex igen.
Alex blängde anklagande på sin fosterfar.
"Bra jobbat, du körde ut min syster."
"Alex... jag har inte kört iväg Maxine. Vad jag ville säga var att vi ska läsa på mer om 'gräset' innan vi låter Maxine fortsätta med det."
Alex såg förvånad upp på Martin.
"Va? Menar du det?"
Martin log och höll om pojken.
"Ja, det menar jag. Jag tar bilen och åker och letar efter henne nu genast."
"Jag följer med!" sa Alex.
Han skyndade sig ut till garaget och ropade otåligt att Martin också skulle skynda sig.
*
tisdag, december 21, 2010
A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 1
20 December
Nikki och Cole såg upp mot den lilla blonda, rödklädda flickan i 10-års-åldern som stod vid Alice In Wonderland-skulpturen och såg med oseende blick över parken.
"Är det där Noelle Nichols...?" frågade Cole. "Jag tror inte jag har sett henne på över ett år. Brukar hon fortfarande stå där?"
"Ja." svarade Nikki. "Hon leker där varje dag. Eller leker... hon står iallafall där. Och hon har alltid den där röda kappan och mössan på sig, vägrar bära nånting annat."
"Just det, det minns jag." sa Cole.
Noelle fick syn på Nikki och Cole. Hon höjde en vantbeklädd hand och vinkade sakta.
Nikki och Cole gick upp till bronsskulpturen där barn klättrade och lekte glatt bland figurerna från Lewis Carrolls älskade berättelse.
Det var bara lilla rödklädda Noelle som stod alldeles stilla, nästan som om hon hörde till statyn.
"Hej Noelle!" sa Nikki glatt. "Hälsar du på Alice idag?"
Noelle nickade.
"Alice, White Rabbit, Mad Hatter, Chesire Cat."
Flickan pekade på varje figur hon räknade upp.
"Noelle, kommer du ihåg Cole?" frågade Nikki.
Noelle nickade ivrigt.
"Kommer ihåg. Mina vänner. Nikki och Cole." Noelle såg på Cole och log lite. "Jag ser dig på TV hemma."
Cole och Nikki log mot den lilla flickan.
"Har ni haft te-party?" frågade Cole.
Noelle skakade på huvudet.
"Inte gillar te. Varm choklad bättre. Nana gör choklad. Ska gå hem nu."
Noelle tog Nikkis hand och sedan Coles.
"Nikki och Cole ska följa med."
Hon drog dem med sig mot ett av höghusen nära parken.
"Det är inte varje dag man blir bjuden på choklad-party." sa Cole leende till Nikki.
"Varm choklad med mini-marshmallows." sa Noelle. "Och kakor. Chocolate Chip."
Noelle tittade drömmande upp i luften.
"Jag ser snöflingor. Alla snöflingor är unika. Och vackra. Och jag har fina vänner."
*
Nikki och Cole såg upp mot den lilla blonda, rödklädda flickan i 10-års-åldern som stod vid Alice In Wonderland-skulpturen och såg med oseende blick över parken.
"Är det där Noelle Nichols...?" frågade Cole. "Jag tror inte jag har sett henne på över ett år. Brukar hon fortfarande stå där?"
"Ja." svarade Nikki. "Hon leker där varje dag. Eller leker... hon står iallafall där. Och hon har alltid den där röda kappan och mössan på sig, vägrar bära nånting annat."
"Just det, det minns jag." sa Cole.
Noelle fick syn på Nikki och Cole. Hon höjde en vantbeklädd hand och vinkade sakta.
Nikki och Cole gick upp till bronsskulpturen där barn klättrade och lekte glatt bland figurerna från Lewis Carrolls älskade berättelse.
Det var bara lilla rödklädda Noelle som stod alldeles stilla, nästan som om hon hörde till statyn.
"Hej Noelle!" sa Nikki glatt. "Hälsar du på Alice idag?"
Noelle nickade.
"Alice, White Rabbit, Mad Hatter, Chesire Cat."
Flickan pekade på varje figur hon räknade upp.
"Noelle, kommer du ihåg Cole?" frågade Nikki.
Noelle nickade ivrigt.
"Kommer ihåg. Mina vänner. Nikki och Cole." Noelle såg på Cole och log lite. "Jag ser dig på TV hemma."
Cole och Nikki log mot den lilla flickan.
"Har ni haft te-party?" frågade Cole.
Noelle skakade på huvudet.
"Inte gillar te. Varm choklad bättre. Nana gör choklad. Ska gå hem nu."
Noelle tog Nikkis hand och sedan Coles.
"Nikki och Cole ska följa med."
Hon drog dem med sig mot ett av höghusen nära parken.
"Det är inte varje dag man blir bjuden på choklad-party." sa Cole leende till Nikki.
"Varm choklad med mini-marshmallows." sa Noelle. "Och kakor. Chocolate Chip."
Noelle tittade drömmande upp i luften.
"Jag ser snöflingor. Alla snöflingor är unika. Och vackra. Och jag har fina vänner."
*
The Clarke Family Xmas Calendar - 21
21 December
Maxine mådde så pass bra att hon orkade gå med Alex till köpcentret och julhandla.
De hittade en affär med coola jeans och T-shirts. Maxine höll fram en svart T-shirt med texten
Både Alex och Maxine skrattade.
"Ja, det är ju sant." sa Alex. "Man kanske skulle köpa en sån."
Maxine nickade.
"Gör det." Hon räckte honom galgen med T-shirten. "Du kan ha den på min begravning."
Alex leende slocknade. Hans ögon blev blanka och han gav snabbt tillbaka galgen till Maxine.
"Prata inte så dumt!" fräste han.
"Alex..." Maxine strök honom lätt på armen.
"Lägg bara av." sa Alex. Nu lät han mer sorgsen än arg.
Han gick mot en annan avdelning i butiken.
Maxine stod kvar med Life Is A Bitch-tröjan i handen och tittade efter sin fosterbror. Hon suckade.
Skulle hon skulle gå efter och krama honom, eller om skulle låta honom vara?
Hon lät honom vara.
Varken Maxine eller Alex sa något till varandra under bussresan hem.
Maxine var trött när de kom hem, så hon la sig på sin säng och vilade.
Jane kom in till henne.
"Hur är det? Är du och Alex osams?"
Maxine skakade på huvudet.
"Inte direkt. Jag sa nåt han blev lite ledsen för bara."
Jane rynkade ögonbrynen.
"Vad sa du då?"
Maxine skakade på huvudet.
"Inget. Du Jane, kan du göra mig en tjänst? Ge Alex den där."
Maxine pekade på en kasse från en klädaffär.
"Visst." sa Jane. "Julklapp?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nej, en liten grej mellan oss bara."
Jane tog påsen och gick in till Alex rum.
Några minuter senare kom Alex in till Maxine. Han kramade Life Is A Bitch-tröjan i handen.
"Du köpte den." Han log lite och satte sig på Maxines säng. "Tack. Jag gillar den."
Maxine log.
Alex log också, men suckade.
"Jag älskar dig syrran, det vet du." Han kramade Maxine. "men du, jag vill inte att du pratar om... du vet..."
Maxine nickade.
"Jag vet... Förlåt."
Hon kramade honom hårt.
*
Maxine mådde så pass bra att hon orkade gå med Alex till köpcentret och julhandla.
De hittade en affär med coola jeans och T-shirts. Maxine höll fram en svart T-shirt med texten
LIFE
IS A
BITCH
Både Alex och Maxine skrattade.
"Ja, det är ju sant." sa Alex. "Man kanske skulle köpa en sån."
Maxine nickade.
"Gör det." Hon räckte honom galgen med T-shirten. "Du kan ha den på min begravning."
Alex leende slocknade. Hans ögon blev blanka och han gav snabbt tillbaka galgen till Maxine.
"Prata inte så dumt!" fräste han.
"Alex..." Maxine strök honom lätt på armen.
"Lägg bara av." sa Alex. Nu lät han mer sorgsen än arg.
Han gick mot en annan avdelning i butiken.
Maxine stod kvar med Life Is A Bitch-tröjan i handen och tittade efter sin fosterbror. Hon suckade.
Skulle hon skulle gå efter och krama honom, eller om skulle låta honom vara?
Hon lät honom vara.
Varken Maxine eller Alex sa något till varandra under bussresan hem.
Maxine var trött när de kom hem, så hon la sig på sin säng och vilade.
Jane kom in till henne.
"Hur är det? Är du och Alex osams?"
Maxine skakade på huvudet.
"Inte direkt. Jag sa nåt han blev lite ledsen för bara."
Jane rynkade ögonbrynen.
"Vad sa du då?"
Maxine skakade på huvudet.
"Inget. Du Jane, kan du göra mig en tjänst? Ge Alex den där."
Maxine pekade på en kasse från en klädaffär.
"Visst." sa Jane. "Julklapp?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nej, en liten grej mellan oss bara."
Jane tog påsen och gick in till Alex rum.
Några minuter senare kom Alex in till Maxine. Han kramade Life Is A Bitch-tröjan i handen.
"Du köpte den." Han log lite och satte sig på Maxines säng. "Tack. Jag gillar den."
Maxine log.
Alex log också, men suckade.
"Jag älskar dig syrran, det vet du." Han kramade Maxine. "men du, jag vill inte att du pratar om... du vet..."
Maxine nickade.
"Jag vet... Förlåt."
Hon kramade honom hårt.
*
måndag, december 20, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 20
20 December
Det var första dagen på jullovet. Alex och Maxine tog en promenad med Alex mamma på stranden.
"Alex, jag vet att du inte vill... men kan du inte vara hos Cassie och mig över jul?" bad Nora. "Cassie blir så ledsen om du inte kommer... och jag med."
"Mamma..." började Alex.
"Darryl behöver du inte oroa dig för." sa Nora. "Han ska inte vara hemma, han ska inte ens vara i stan."
Alex himlade med ögonen.
"Det där har jag hört förut, mamma. Han kommer alltid hem. Och då förstör han allt."
Nora skakade nekande på huvudet.
"Nej, gubben. Inte den här gången. Han ska till Washington DC."
Alex såg lite tveksam ut.
"Jag ska fundera på saken."
"Okej älskling." Nora log. "Ring när du vet."
Alex nickade.
"Ska jag göra."
Nora gav Alex en kram och en puss och på kinden och sedan kramade hon Maxine.
"Ta hand om er. Vi ses."
Maxine och Alex stod och såg på Nora där hon gick på strandpromenaden bort mot busshållplatsen.
När Nora vände sig om för att vinka till dem såg hon hur Maxine puffade till Alex och sa något till honom. Hon såg ganska bestämd ut lade Nora märke till.
Alex nickade. Sedan sprang han ifatt sin mamma.
"Mamma, jag vill nog vara med dig och Cassie i jul."
"Åh, min fina älskling!" Nora drog in Alex i sin famn. "Vad glad du gör mig! Och Cassie kommer att bli överlycklig!"
Alex log. Han mådde så bra när han såg sin mamma så här lycklig.
"Vi kan vara hos dig på julafton." föreslog Alex. "Och så kan vi vara hos Joanne och Martin på juldagen - och öppna julkappar med dom."
Nora nickade.
"Det låter jättebra älskling!"
Hon kramade Alex igen och såg bort på Maxine som log brett mot dem.
Nora mimade "tack" och vinkade till Maxine.
Maxine vinkade tillbaka.
Ännu en bra dag, tänkte hon.
*
Det var första dagen på jullovet. Alex och Maxine tog en promenad med Alex mamma på stranden.
"Alex, jag vet att du inte vill... men kan du inte vara hos Cassie och mig över jul?" bad Nora. "Cassie blir så ledsen om du inte kommer... och jag med."
"Mamma..." började Alex.
"Darryl behöver du inte oroa dig för." sa Nora. "Han ska inte vara hemma, han ska inte ens vara i stan."
Alex himlade med ögonen.
"Det där har jag hört förut, mamma. Han kommer alltid hem. Och då förstör han allt."
Nora skakade nekande på huvudet.
"Nej, gubben. Inte den här gången. Han ska till Washington DC."
Alex såg lite tveksam ut.
"Jag ska fundera på saken."
"Okej älskling." Nora log. "Ring när du vet."
Alex nickade.
"Ska jag göra."
Nora gav Alex en kram och en puss och på kinden och sedan kramade hon Maxine.
"Ta hand om er. Vi ses."
Maxine och Alex stod och såg på Nora där hon gick på strandpromenaden bort mot busshållplatsen.
När Nora vände sig om för att vinka till dem såg hon hur Maxine puffade till Alex och sa något till honom. Hon såg ganska bestämd ut lade Nora märke till.
Alex nickade. Sedan sprang han ifatt sin mamma.
"Mamma, jag vill nog vara med dig och Cassie i jul."
"Åh, min fina älskling!" Nora drog in Alex i sin famn. "Vad glad du gör mig! Och Cassie kommer att bli överlycklig!"
Alex log. Han mådde så bra när han såg sin mamma så här lycklig.
"Vi kan vara hos dig på julafton." föreslog Alex. "Och så kan vi vara hos Joanne och Martin på juldagen - och öppna julkappar med dom."
Nora nickade.
"Det låter jättebra älskling!"
Hon kramade Alex igen och såg bort på Maxine som log brett mot dem.
Nora mimade "tack" och vinkade till Maxine.
Maxine vinkade tillbaka.
Ännu en bra dag, tänkte hon.
*
söndag, december 19, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 19
19 December
"Vad roligt att du orkar sitta med oss idag älskling!" sa Joanne till Maxine när familjen åt middag. "Skönt att du har lite aptit igen."
Maxine log.
"Tack. Det känns bra att sitta här och faktiskt kunna äta lite."
"Maxie, börjar du bli frisk nu?" frågade Ricky.
"Jag vet inte Ricky." sa Maxine. "Men idag är iallafall en sån där bra dag."
"Då blir jag glad!" sa Ricky.
"Tack Ricky." log Maxine.
Joanne såg på sin familj.
"Är det nån som vill ha fler köttbullar?"
Ricky räckte upp handen.
Joanne la upp lite mer mat åt honom och åt sig själv.
"Nån mer som vill ha påfyllning?"
Alex skakade på huvudet.
"Det är bra för mig också." sa Jane.
"Jag är glad att jag fick i mig två." sa Maxine.
"Jag kan ta lite till." sa Martin.
Ricky åt med glupande aptit, drack upp sin mjölk och såg sedan på Joanne och Martin.
"Det var jättegott! Blir det dessert nu?"
Alla skrattade.
"Vi kan gå till glassbaren och köpa frozen yoghurt." föreslog Martin.
Hela familjen gick till glassbaren. Sedan gick de på strandpromenaden medan de åt frozen yoghurt. Till och med Maxine fick i sig lite dessert.
"Det är verkligen en bra dag!" sa Alex. "Stå still där, jag måste föreviga den här dagen!"
Han lyfte upp kameran som hängde runt hans hals och tog en bild av sin familj.
"Den blev jättebra!"
Han visade familjen bilden på digitalkamerans display.
"Fast du är ju inte med." sa Ricky.
"Jag kan ta en bild på er ungar." sa Martin. "Se glada ut."
Jane, Maxine, Alex och Ricky såg glada ut och Martin knäppte en bild.
"Perfekt!" sa han förnöjt.
De gick vidare på strandpromenaden.
"Vet ni," sa Ricky. "jag gillar helgerna, för då får man äta godis och dessert! Och idag är en extra bra helg för Maxine mår bra!"
*
"Vad roligt att du orkar sitta med oss idag älskling!" sa Joanne till Maxine när familjen åt middag. "Skönt att du har lite aptit igen."
Maxine log.
"Tack. Det känns bra att sitta här och faktiskt kunna äta lite."
"Maxie, börjar du bli frisk nu?" frågade Ricky.
"Jag vet inte Ricky." sa Maxine. "Men idag är iallafall en sån där bra dag."
"Då blir jag glad!" sa Ricky.
"Tack Ricky." log Maxine.
Joanne såg på sin familj.
"Är det nån som vill ha fler köttbullar?"
Ricky räckte upp handen.
Joanne la upp lite mer mat åt honom och åt sig själv.
"Nån mer som vill ha påfyllning?"
Alex skakade på huvudet.
"Det är bra för mig också." sa Jane.
"Jag är glad att jag fick i mig två." sa Maxine.
"Jag kan ta lite till." sa Martin.
Ricky åt med glupande aptit, drack upp sin mjölk och såg sedan på Joanne och Martin.
"Det var jättegott! Blir det dessert nu?"
Alla skrattade.
"Vi kan gå till glassbaren och köpa frozen yoghurt." föreslog Martin.
Hela familjen gick till glassbaren. Sedan gick de på strandpromenaden medan de åt frozen yoghurt. Till och med Maxine fick i sig lite dessert.
"Det är verkligen en bra dag!" sa Alex. "Stå still där, jag måste föreviga den här dagen!"
Han lyfte upp kameran som hängde runt hans hals och tog en bild av sin familj.
"Den blev jättebra!"
Han visade familjen bilden på digitalkamerans display.
"Fast du är ju inte med." sa Ricky.
"Jag kan ta en bild på er ungar." sa Martin. "Se glada ut."
Jane, Maxine, Alex och Ricky såg glada ut och Martin knäppte en bild.
"Perfekt!" sa han förnöjt.
De gick vidare på strandpromenaden.
"Vet ni," sa Ricky. "jag gillar helgerna, för då får man äta godis och dessert! Och idag är en extra bra helg för Maxine mår bra!"
*
lördag, december 18, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 18
18 December
"Det är lördag! Det är lördag!" sjöng Ricky. "Vi ska till den nya godisaffären - och jag ska köpa tonvis med gooooodis! Och sen ska vi äta pizza till middag!"
Joanne var tvungen att milt ta tag i Ricky och säga åt honom att lugna ner sig. Ricky lydde snällt.
"När ska vi gå?" frågade han.
"Om en timme ungefär." sa Joanne. "Du kan väl gå och leka en lugn lek så länge?"
"Okej. Jag går och lägger pussel."
Ricky skuttade in i vardagsrummet och rotade fram ett pussel från en hylla.
"Klarar jag det här? Det är massor med bitar."
Maxine som satt i en fåtölj och läste, tittade på Ricky.
"Ja, det där fixar du. Jag kan hjälpa dig om du vill?"
"Jaaaa!"
Ricky sken upp som en sol. Han tyckte mycket om att göra saker tillsammans med sina äldre syskon.
Pusslet föreställde ett öppet hav och vidsträckt blå himmel med några ulliga moln på.
Ricky lade några bitar av pusslet, sedan sneglade han på Maxine.
"Kommer man till Himlen när man dör?"
"En del tror det." sa Maxine.
"Är det bra där då?" undrade Ricky.
Maxine log.
"Det vet man inte, men det tror jag att det är."
Ricky funderade.
"Det andra stället då? Jag får inte säga ordet, men är det väldigt varmt där nere?"
Maxine fnissade. Vilka tankar den lille grabben hade. Det var att kul att prata med Ricky, för han hade alltid så fina funderingar.
"Det finns kalla platser i Helvetet också."
Ricky drog efter andan.
"Maxie! Du sa H-ordet...!"
"Men Maxie... man får inte svära." skrattade Alex som just kom in i rummet.
Maxine log.
"Ricky, man får säga H-ordet när det är platsen man pratar om."
"Får man?"
Maxine nickade.
"Ja, det får man."
"Jaha." sa Ricky. Sedan såg han på Alex och Maxine. "Ska ni följa med och äta pizza sen?"
"Ja, det kan vi väl göra." sa Alex. "Eller vad säger du Maxine, hur är din aptit?"
"Lite bättre faktiskt." sa Maxine. "Jag kan prova att äta lite pizza."
"Yaaaay!" jublade Ricky.
Han började sjunga sin sång om lördag, godisaffär och pizza-middag igen.
Alex lutade sig när Maxine.
"Skönt att din aptit är bättre. Är det... du-vet-vad som hjälper?"
Maxine log lite.
"Mmmm... jag tror faktiskt det."
*
"Det är lördag! Det är lördag!" sjöng Ricky. "Vi ska till den nya godisaffären - och jag ska köpa tonvis med gooooodis! Och sen ska vi äta pizza till middag!"
Joanne var tvungen att milt ta tag i Ricky och säga åt honom att lugna ner sig. Ricky lydde snällt.
"När ska vi gå?" frågade han.
"Om en timme ungefär." sa Joanne. "Du kan väl gå och leka en lugn lek så länge?"
"Okej. Jag går och lägger pussel."
Ricky skuttade in i vardagsrummet och rotade fram ett pussel från en hylla.
"Klarar jag det här? Det är massor med bitar."
Maxine som satt i en fåtölj och läste, tittade på Ricky.
"Ja, det där fixar du. Jag kan hjälpa dig om du vill?"
"Jaaaa!"
Ricky sken upp som en sol. Han tyckte mycket om att göra saker tillsammans med sina äldre syskon.
Pusslet föreställde ett öppet hav och vidsträckt blå himmel med några ulliga moln på.
Ricky lade några bitar av pusslet, sedan sneglade han på Maxine.
"Kommer man till Himlen när man dör?"
"En del tror det." sa Maxine.
"Är det bra där då?" undrade Ricky.
Maxine log.
"Det vet man inte, men det tror jag att det är."
Ricky funderade.
"Det andra stället då? Jag får inte säga ordet, men är det väldigt varmt där nere?"
Maxine fnissade. Vilka tankar den lille grabben hade. Det var att kul att prata med Ricky, för han hade alltid så fina funderingar.
"Det finns kalla platser i Helvetet också."
Ricky drog efter andan.
"Maxie! Du sa H-ordet...!"
"Men Maxie... man får inte svära." skrattade Alex som just kom in i rummet.
Maxine log.
"Ricky, man får säga H-ordet när det är platsen man pratar om."
"Får man?"
Maxine nickade.
"Ja, det får man."
"Jaha." sa Ricky. Sedan såg han på Alex och Maxine. "Ska ni följa med och äta pizza sen?"
"Ja, det kan vi väl göra." sa Alex. "Eller vad säger du Maxine, hur är din aptit?"
"Lite bättre faktiskt." sa Maxine. "Jag kan prova att äta lite pizza."
"Yaaaay!" jublade Ricky.
Han började sjunga sin sång om lördag, godisaffär och pizza-middag igen.
Alex lutade sig när Maxine.
"Skönt att din aptit är bättre. Är det... du-vet-vad som hjälper?"
Maxine log lite.
"Mmmm... jag tror faktiskt det."
*
fredag, december 17, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 17
17 December
"Maxine, vem var snubben du pratade med på strandpromenaden igår?" frågade Alex.
Maxine log.
"Oh, det var Marvin. Jag träffade honom och hans fru på sjukhuset när jag blev sjuk. Hans fru var sjuk... och hon dog för några månader sedan."
Maxine svalde en klump i halsen.
"Men Marvin kommer ändå till sjukhuset ibland och hälsar på mig."
"Stackars man..." sa Alex. "Vad snällt att han hälsar på dig ibland."
"Ja, han är jättesnäll." sa Maxine med mycket värme i rösten.
Hon såg och Alex och småskrattade.
"Du trodde han var en skummis va?"
Alex skrattade lite generat.
"Faktiskt så... ja, det trodde jag. Sorry... jag antar jag blir lite överbeskyddande ibland."
"Jag klandrar dig inte." log Maxine. "Jag hade nog trott samma sak och blivit lite misstänksam. Det där vi fick lära oss när vi var små; att vi inte prata med främlingar är nog så starkt rotat i oss."
"Ja, det tror jag också." skrattade Alex.
De satt tysta på trappan en stund. Det var Maxine som bröt tystnaden.
"Du såg kanske att Marvin gav mig ett paket?"
Alex nickade.
"Du vet ju att jag har mått väldigt dåligt ett tag nu. Det Marvin gav mig kan ta bort jättemycket av mitt illamående och kan tillochmed förbättra min aptit.."
Alex stirrade på sin fostersyster.
"Du menar...?"
Maxine nickade. Hon tog fram en hemrullad cigarett ur fickan.
"Normalt gillar jag inte sånt här, och inte du heller... men detta hjälpte verkligen Marvins fru, så det kanske funkar på mig också. Och det här är lagligt."
Alex smålog.
"Oh man... Maxie... morsan och farsan kommer att gå i taket."
"Ja," sa Maxine. "men den smällen får jag ta. Just nu vill jag bara få må lite bättre."
"Det vill jag med att du ska göra."
Alex kramade om Maxine.
*
"Maxine, vem var snubben du pratade med på strandpromenaden igår?" frågade Alex.
Maxine log.
"Oh, det var Marvin. Jag träffade honom och hans fru på sjukhuset när jag blev sjuk. Hans fru var sjuk... och hon dog för några månader sedan."
Maxine svalde en klump i halsen.
"Men Marvin kommer ändå till sjukhuset ibland och hälsar på mig."
"Stackars man..." sa Alex. "Vad snällt att han hälsar på dig ibland."
"Ja, han är jättesnäll." sa Maxine med mycket värme i rösten.
Hon såg och Alex och småskrattade.
"Du trodde han var en skummis va?"
Alex skrattade lite generat.
"Faktiskt så... ja, det trodde jag. Sorry... jag antar jag blir lite överbeskyddande ibland."
"Jag klandrar dig inte." log Maxine. "Jag hade nog trott samma sak och blivit lite misstänksam. Det där vi fick lära oss när vi var små; att vi inte prata med främlingar är nog så starkt rotat i oss."
"Ja, det tror jag också." skrattade Alex.
De satt tysta på trappan en stund. Det var Maxine som bröt tystnaden.
"Du såg kanske att Marvin gav mig ett paket?"
Alex nickade.
"Du vet ju att jag har mått väldigt dåligt ett tag nu. Det Marvin gav mig kan ta bort jättemycket av mitt illamående och kan tillochmed förbättra min aptit.."
Alex stirrade på sin fostersyster.
"Du menar...?"
Maxine nickade. Hon tog fram en hemrullad cigarett ur fickan.
"Normalt gillar jag inte sånt här, och inte du heller... men detta hjälpte verkligen Marvins fru, så det kanske funkar på mig också. Och det här är lagligt."
Alex smålog.
"Oh man... Maxie... morsan och farsan kommer att gå i taket."
"Ja," sa Maxine. "men den smällen får jag ta. Just nu vill jag bara få må lite bättre."
"Det vill jag med att du ska göra."
Alex kramade om Maxine.
*
torsdag, december 16, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 16
16 December
Alex stod på strandpromenaden såg förundrad bort på mannen i 30-årsåldern som kramade Maxine.
Vad var det för snubbe? Och vad var det för paket han gav Maxine? Det här kändes skumt.
Holly, en kompis till Maxine och Alex, knäppte med fingrarna nära Alex öra.
"Hallå, Jorden till Alex!"
Men Alex var så fokuserad på mannen och Maxine att han inte reagerade på Hollys försök till att få hans uppmärksamhet.
Inte förrän Holly kittlade honom i sidorna reagerade Alex. Han ryckte till och vred sig ur hennes grepp.
"Vad?" frågade han.
Holly skrattade och skakade på huvudet.
"Hej sötnos! Vilken planet är du på? Jag har försökt prata med dig i flera minuter nu."
Alex log lite.
"Sorry. Jag såg Maxine där borta med nån främmande snubbe..." Han pekade. "Det verkade skumt."
Holly såg bort mot stället Alex pekade mot. Men mannen och Maxine var borta.
Holly kände på Alex panna.
"Du har nog fått solsting lilla gubben." skojade hon. "Maxie är inte här."
"Hon var det." suckade Alex.
Holly lade en arm om Alex midja.
"Kom så går vi och köper glass innan den här värmen tar kål på oss."
"Okej." sa Alex. "Men du såg inte Maxine?"
Holly skakade på huvudet.
"Skumt..." mumlade Alex. "Jag kan svära på att det var Maxie."
Alex stod på strandpromenaden såg förundrad bort på mannen i 30-årsåldern som kramade Maxine.
Vad var det för snubbe? Och vad var det för paket han gav Maxine? Det här kändes skumt.
Holly, en kompis till Maxine och Alex, knäppte med fingrarna nära Alex öra.
"Hallå, Jorden till Alex!"
Men Alex var så fokuserad på mannen och Maxine att han inte reagerade på Hollys försök till att få hans uppmärksamhet.
Inte förrän Holly kittlade honom i sidorna reagerade Alex. Han ryckte till och vred sig ur hennes grepp.
"Vad?" frågade han.
Holly skrattade och skakade på huvudet.
"Hej sötnos! Vilken planet är du på? Jag har försökt prata med dig i flera minuter nu."
Alex log lite.
"Sorry. Jag såg Maxine där borta med nån främmande snubbe..." Han pekade. "Det verkade skumt."
Holly såg bort mot stället Alex pekade mot. Men mannen och Maxine var borta.
Holly kände på Alex panna.
"Du har nog fått solsting lilla gubben." skojade hon. "Maxie är inte här."
"Hon var det." suckade Alex.
Holly lade en arm om Alex midja.
"Kom så går vi och köper glass innan den här värmen tar kål på oss."
"Okej." sa Alex. "Men du såg inte Maxine?"
Holly skakade på huvudet.
"Skumt..." mumlade Alex. "Jag kan svära på att det var Maxie."
"Du har hallucinationer, lilla gubben." sa Holly. "Kom nu."
Hon gav Alex en lätt dask i baken och drog skrattande med sig honom bort mot glassbaren.
Jag får väl fråga Maxine ikväll... tänkte Alex. Undrar vad hon höll på med...?
*
onsdag, december 15, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 15
15 December
"Alex, snälla, du kan väl vara med mamma och mig i Jul?"
Cassie såg bedjande på sin bror.
"Du vet att jag jättegärna är med dig och mamma," sa Alex. "men jag tänker inte tillbringa Julen med Darryl. Det funkar bara inte."
"Nej... jag vet..."
Cassie skrapade förstrött med tumnageln på sin vaxade pappmugg med läsk.
Alex kände sig som en stor skit när tårar steg upp i hans lillasysters ögon.
"Fan också...!" muttrade han. "Kan inte den där idioten bara dra!"
Cassie tittade upp.
"Det önskar jag också. Men mamma behöver honom. Han hjälper henne med räkningar och sånt."
Alex suckade.
"Men jag kan ju hjälpa henne med sånt!"
Cassie lade sin hand på Alex.
"Men mamma vill ju inte att du ska använda dina pengar på henne. Du ska ha dem till college och andra viktiga saker."
Alex skrattade glädjelöst.
"College... vem bryr sig om sånt? Jag kommer nog inte ens in."
"Det gör du visst!" sa Cassie. "Sluta nedvärdera dig själv! Du är jättesmart och klarar vilken utbildning som helst. Vad vill du bli?"
Alex ryckte på axlarna.
"Har jag aldrig tänkt på."
"Fotograf kanske?" sa Cassie. "Eller rockstjärna, som pappa var? Du sjunger faktiskt väldigt bra."
"Jag kanske blir fotograf då." sa Alex.
"Det tycker jag." log Cassie. "Och du, har ni inte nån musikal-kurs på din skola? Sök till den till våren!"
"Men så bra sjunger jag väl inte?" skrattade Alex.
Cassie log.
"Inte...? Varför tycker din musiklärare det då?"
Alex såg häpet på sin syster.
"Va...?"
"Din musiklärare sa till mamma en gång att du är en av de största talangerna hon haft som elev. Det har ju hon sagt till dig också."
Alex skakade på huvudet.
"Jo, men du lyssnar ju inte på beröm," skrattade Cassie. "så det gick väl inte in genom öronen på dig."
Nu skrattade Alex också.
"Så du tycker att jag borde lyssna mer på beröm?"
"Duh!" utbrast Cassie. "Dummer, du måste inse en sak."
"Vad då?" undrade Alex.
Cassie gick fram till sin bror och kramade honom.
"Du är bäst!"
*
"Alex, snälla, du kan väl vara med mamma och mig i Jul?"
Cassie såg bedjande på sin bror.
"Du vet att jag jättegärna är med dig och mamma," sa Alex. "men jag tänker inte tillbringa Julen med Darryl. Det funkar bara inte."
"Nej... jag vet..."
Cassie skrapade förstrött med tumnageln på sin vaxade pappmugg med läsk.
Alex kände sig som en stor skit när tårar steg upp i hans lillasysters ögon.
"Fan också...!" muttrade han. "Kan inte den där idioten bara dra!"
Cassie tittade upp.
"Det önskar jag också. Men mamma behöver honom. Han hjälper henne med räkningar och sånt."
Alex suckade.
"Men jag kan ju hjälpa henne med sånt!"
Cassie lade sin hand på Alex.
"Men mamma vill ju inte att du ska använda dina pengar på henne. Du ska ha dem till college och andra viktiga saker."
Alex skrattade glädjelöst.
"College... vem bryr sig om sånt? Jag kommer nog inte ens in."
"Det gör du visst!" sa Cassie. "Sluta nedvärdera dig själv! Du är jättesmart och klarar vilken utbildning som helst. Vad vill du bli?"
Alex ryckte på axlarna.
"Har jag aldrig tänkt på."
"Fotograf kanske?" sa Cassie. "Eller rockstjärna, som pappa var? Du sjunger faktiskt väldigt bra."
"Jag kanske blir fotograf då." sa Alex.
"Det tycker jag." log Cassie. "Och du, har ni inte nån musikal-kurs på din skola? Sök till den till våren!"
"Men så bra sjunger jag väl inte?" skrattade Alex.
Cassie log.
"Inte...? Varför tycker din musiklärare det då?"
Alex såg häpet på sin syster.
"Va...?"
"Din musiklärare sa till mamma en gång att du är en av de största talangerna hon haft som elev. Det har ju hon sagt till dig också."
Alex skakade på huvudet.
"Jo, men du lyssnar ju inte på beröm," skrattade Cassie. "så det gick väl inte in genom öronen på dig."
Nu skrattade Alex också.
"Så du tycker att jag borde lyssna mer på beröm?"
"Duh!" utbrast Cassie. "Dummer, du måste inse en sak."
"Vad då?" undrade Alex.
Cassie gick fram till sin bror och kramade honom.
"Du är bäst!"
*
tisdag, december 14, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 14
14 December
"Maxine, din mamma ringde idag." sa Joanne.
"Jaha." sa Maxine likgiltigt. "Så hon var nykter nog för att komma på att hon har en dotter och hitta förmågan att använda en telefon?"
Maxine suckade.
"Jag har inte sett henne sen jag var... jag vet inte, tolv? Och nu ringer hon bara för att säga hej, eller vaddå?"
"Hon ville höra hur du mår." sa Martin.
Maxine himlade sig.
"Jaha, som om hon bryr sig. Men om hon ringer igen och vill veta, kan ni väl tala om att hennes dotter ser ut som ett spöke som jämt får blåmärken, läcker ur varje hål i kroppen och måste sova på plastlakan! Då blir hon nog stolt."
Maxine stampade uppför trappan och en stund senare hörde Joanne och Martin hennes sovrumsdörr smälla igen hårt.
"Det där gick ju bra." suckade Martin. "Joanne, frågade Audrey ens om Maxine? Eller tiggde hon bara pengar igen, som förra gången?"
Joanne nickade.
"Mmmm... precis som förra gången." Joanne suckade. "Vi hjälpte henne ekonomiskt en gång för att hon skulle komma på fötter och kunna resa bort med Maxie. Och vad gör hon? Reser bort med nån snubbe och festar upp pengarna...!"
"Ja... fy fan." suckade Martin. "Jag förstår att Maxie inte vill träffa sin mamma. Flickan blir ju sviken hela tiden. Och det gör mig så ledsen att Audrey inte ens frågar hur Maxine mår...! Hur kan man inte bry sig om en unge som Maxine?!"
Martin fick tårar i ögonen.
Joanne höll om sin make.
"Jag fattar det inte heller. Hon vet inte vad hon missar!"
"Vem missar vad då?" frågade Ricky som just kom in i köket.
Han klättrade upp på diskbänken och tog en kaka ur kakburken.
"Hallå där, lille kak-tjuv!" skrattade Martin.
"Bara en." sa Ricky.
Martin skakade på huvudet.
"Efter middag kanske."
Ricky lade besviken tillbaka mumsbiten i kakburken.
"Varför är Maxie arg förresten? Hon bara pangade igen sin dörr."
"Hon är lite upprörd för en sak bara." sa Joanne. "Men hon blir nog glad om du går och muntrar upp henne lite."
Ricky sken som en sol och rusade upp till Maxines rum.
Han knackade artigt på och klev inte in förrän Maxine sa att han fick det.
"Maxie, vill du hitta på nåt?"
Maxine funderade.
"Vill du gå ner till stranden och bygga sandslott?"
"Jaaaaa! Tack Maxie!" tjöt Ricky lyckligt. "Jag hämtar spadar och hinkar och grejer! Och jag frågar om Alex vill hänga med!"
Ricky sprang ystert iväg.
Maxine log.
Vem behöver en morsa som aldrig bryr sig? Hon har aldrig varit en mamma i mina ögon.
Jag har världens bästa mamma, pappa - och syskon - här! Min familj är allt man kan önska sig.
*
"Maxine, din mamma ringde idag." sa Joanne.
"Jaha." sa Maxine likgiltigt. "Så hon var nykter nog för att komma på att hon har en dotter och hitta förmågan att använda en telefon?"
Maxine suckade.
"Jag har inte sett henne sen jag var... jag vet inte, tolv? Och nu ringer hon bara för att säga hej, eller vaddå?"
"Hon ville höra hur du mår." sa Martin.
Maxine himlade sig.
"Jaha, som om hon bryr sig. Men om hon ringer igen och vill veta, kan ni väl tala om att hennes dotter ser ut som ett spöke som jämt får blåmärken, läcker ur varje hål i kroppen och måste sova på plastlakan! Då blir hon nog stolt."
Maxine stampade uppför trappan och en stund senare hörde Joanne och Martin hennes sovrumsdörr smälla igen hårt.
"Det där gick ju bra." suckade Martin. "Joanne, frågade Audrey ens om Maxine? Eller tiggde hon bara pengar igen, som förra gången?"
Joanne nickade.
"Mmmm... precis som förra gången." Joanne suckade. "Vi hjälpte henne ekonomiskt en gång för att hon skulle komma på fötter och kunna resa bort med Maxie. Och vad gör hon? Reser bort med nån snubbe och festar upp pengarna...!"
"Ja... fy fan." suckade Martin. "Jag förstår att Maxie inte vill träffa sin mamma. Flickan blir ju sviken hela tiden. Och det gör mig så ledsen att Audrey inte ens frågar hur Maxine mår...! Hur kan man inte bry sig om en unge som Maxine?!"
Martin fick tårar i ögonen.
Joanne höll om sin make.
"Jag fattar det inte heller. Hon vet inte vad hon missar!"
"Vem missar vad då?" frågade Ricky som just kom in i köket.
Han klättrade upp på diskbänken och tog en kaka ur kakburken.
"Hallå där, lille kak-tjuv!" skrattade Martin.
"Bara en." sa Ricky.
Martin skakade på huvudet.
"Efter middag kanske."
Ricky lade besviken tillbaka mumsbiten i kakburken.
"Varför är Maxie arg förresten? Hon bara pangade igen sin dörr."
"Hon är lite upprörd för en sak bara." sa Joanne. "Men hon blir nog glad om du går och muntrar upp henne lite."
Ricky sken som en sol och rusade upp till Maxines rum.
Han knackade artigt på och klev inte in förrän Maxine sa att han fick det.
"Maxie, vill du hitta på nåt?"
Maxine funderade.
"Vill du gå ner till stranden och bygga sandslott?"
"Jaaaaa! Tack Maxie!" tjöt Ricky lyckligt. "Jag hämtar spadar och hinkar och grejer! Och jag frågar om Alex vill hänga med!"
Ricky sprang ystert iväg.
Maxine log.
Vem behöver en morsa som aldrig bryr sig? Hon har aldrig varit en mamma i mina ögon.
Jag har världens bästa mamma, pappa - och syskon - här! Min familj är allt man kan önska sig.
*
måndag, december 13, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 13
13 December
Maxine stod i vardagsrummet och såg på de stora mörkröda fläckarna på mattan.
"Toppen... jag har förstört mattan."
"Du har inte förstört någonting!" sa Joanne. "Så får du inte säga!"
"Nej, så får du inte säga. Du kan ju inte hjälpa att din näsa blöder så där." sa Ricky.
Alex satt i soffan och tittade på dem. Han sa inte ett ord.
Maxine gick och satte sig bredvid honom.
"Vad tänker du på?"
Alex ryckte på axlarna.
"Vet inte..."
Ricky såg på honom.
"Du tänker att det blev läskigt igår, med allt blod."
Alex nickade.
"Mmmm... jag tänker lite på det faktiskt."
"Tänk på nåt roligare!" sa Maxine. "Berätta hur Cassie hade det på sin lilla date i helgen."
Alex log.
"Hon var så lycklig. Och hon var så söt i klänningen och smyckena."
Han tog upp sin kamera och visade en bild på Cassie i den rosa gammaldags klänningen.
"Awww lilla Cassie!" utbrast Joanne. "Hon är så vacker! Och hon strålar verkligen av glädje på den här bilden. Och tänk att hon har varit på sin första date!"
"Pussades hon med den där killen?" fnissade Ricky.
Alex skrattade.
"Nej, hon är lite för blyg för sånt. De tycker om varandra, men de är bara kompisar."
"Än så länge ja." flinade Maxine.
Alex puffade mjukt till henne.
"När får man börja pussa nån man gillar då?" undrade Ricky.
"Tja..." Alex låtsades fundera. "Cassie får börja pussa killar när hon är typ... 35."
Joanne skrattade och rufsade i hans hår.
"Typiskt storebrorsor."
"Jag tänker aldrig pussa tjejer!" sa Ricky. Han rynkade på näsan. "Det är rätt läbbigt."
Alex skrattade.
"Håller med dig brorsan, tjejer är jätteläskiga."
"Hallå där!" skrattade Maxine. "Var snäll."
"Vad händer annars?" sa Alex kaxigt.
"Är du inte snäll bjuder vi hit Sandy, hon kanske vill pussas lite med dig." retades Maxine.
"Vad du än gör, bjud inte in henne." sa Alex.
"Så du är inte lite kär i henne då?" fnissade Maxine och petade Alex i sidan.
Alex fnissade.
"Aldrig i livet! Hon är jobbig och framfusig."
"Och hon tycker att du är suuuuuper-söt...!" sjöng Maxine i retsam ton.
Alex rodnade.
"Tyst! Annars får du inga julklappar."
Maxine skrattade ett kvillrande skratt.
*
Maxine stod i vardagsrummet och såg på de stora mörkröda fläckarna på mattan.
"Toppen... jag har förstört mattan."
"Du har inte förstört någonting!" sa Joanne. "Så får du inte säga!"
"Nej, så får du inte säga. Du kan ju inte hjälpa att din näsa blöder så där." sa Ricky.
Alex satt i soffan och tittade på dem. Han sa inte ett ord.
Maxine gick och satte sig bredvid honom.
"Vad tänker du på?"
Alex ryckte på axlarna.
"Vet inte..."
Ricky såg på honom.
"Du tänker att det blev läskigt igår, med allt blod."
Alex nickade.
"Mmmm... jag tänker lite på det faktiskt."
"Tänk på nåt roligare!" sa Maxine. "Berätta hur Cassie hade det på sin lilla date i helgen."
Alex log.
"Hon var så lycklig. Och hon var så söt i klänningen och smyckena."
Han tog upp sin kamera och visade en bild på Cassie i den rosa gammaldags klänningen.
"Awww lilla Cassie!" utbrast Joanne. "Hon är så vacker! Och hon strålar verkligen av glädje på den här bilden. Och tänk att hon har varit på sin första date!"
"Pussades hon med den där killen?" fnissade Ricky.
Alex skrattade.
"Nej, hon är lite för blyg för sånt. De tycker om varandra, men de är bara kompisar."
"Än så länge ja." flinade Maxine.
Alex puffade mjukt till henne.
"När får man börja pussa nån man gillar då?" undrade Ricky.
"Tja..." Alex låtsades fundera. "Cassie får börja pussa killar när hon är typ... 35."
Joanne skrattade och rufsade i hans hår.
"Typiskt storebrorsor."
"Jag tänker aldrig pussa tjejer!" sa Ricky. Han rynkade på näsan. "Det är rätt läbbigt."
Alex skrattade.
"Håller med dig brorsan, tjejer är jätteläskiga."
"Hallå där!" skrattade Maxine. "Var snäll."
"Vad händer annars?" sa Alex kaxigt.
"Är du inte snäll bjuder vi hit Sandy, hon kanske vill pussas lite med dig." retades Maxine.
"Vad du än gör, bjud inte in henne." sa Alex.
"Så du är inte lite kär i henne då?" fnissade Maxine och petade Alex i sidan.
Alex fnissade.
"Aldrig i livet! Hon är jobbig och framfusig."
"Och hon tycker att du är suuuuuper-söt...!" sjöng Maxine i retsam ton.
Alex rodnade.
"Tyst! Annars får du inga julklappar."
Maxine skrattade ett kvillrande skratt.
*
söndag, december 12, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:336 - 12 december
Skriv om att vara rik.
Julmarknaden, Red River. December 2008
"Tänk att ni skänkte så mycket pengar till barnhemmet i Blue Creek, Mrs. Hob! Det är beundradsvärt!"
"Ja, men vad gör man inte för barnens skull?" sa Mrs. Hob. "Anstalten behöver pengar så att har råd med bra personal som kan ta hand om barnen och ungdomarna. Det är så synd om de små liven."
13-åriga Kieran fnyste åt den gamla damens skryt.
"Rik bitch snackar skit."
"Kieran Abigail McCoy!" utbrast hennes pappa. Han tog tag om sin dotters överarmar och såg henne stint i ögonen. "Sånt där vill jag aldrig mer höra från dig!"
"Tänk om Mrs Hob hade hört dig!" sa hennes mamma.
Kieran ryckte likgiltigt på axlarna och vred sig ur sin pappas grepp.
"Än sen då. Mrs. Snob ger bara pengar till Blue Creek Hill för att alla ska säga vilken bra människa hon är. Hon snackar skit om allt och alla - men en gång om året spelar hon helgon! Hon är en bitch och alla vet om det!"
"Att man alltid ska behöva skämmas över dig!" sa Kierans mamma.
Kommentaren verkade inte beröra Kieran. Hon bara såg nonchalant på sina föräldrar.
"Jag säger bara det som är sant. Om det är nån som ska skämmas är det hon - Mrs. Snob."
Kierans tvillingsyster Skye himlade sig.
"Hon heter Mrs. Hob."
"Fast Mrs. Snob passar bättre." sa Kierans andra tvillingsyster Emily, den tystaste av trillingarna McCoy.
Skye skakade på huvudet.
"Det är inte snällt att ge folk fula smeknamn."
"Jag gör det bara till folk som förtjänar det." sa Kieran.
"Jag har fått nog. Nu åker vi hem." sa flickornas pappa. Han tog tag i Kierans ena arm och började dra med sig henne mot parkeringen.
"Vi vill stanna." sa Emily försiktigt.
"Snälla pappa!" sa Skye.
"Jag stannar med dem." sa flickornas mamma.
"Jag vill också vara kvar!" skrek Kieran.
"Det skulle du ha tänkt på innan du misskötte dig." sa hennes pappa. Han drog iväg med henne till bilen.
Kieran vred och slingrade sig och så kastade hon sig mot den snötäckta marken.
Hon höll sig om sin vänstra arm och började skrika och gråta.
"Min arm! Min arm! Det gör ont!"
Flickan blickade anklagande upp på sin pappa.
"Du vred loss min arm!"
Mr. McCoy såg förskräckt på sin dotter. Hennes arm hängde som en trasdockas och såg mycket riktigt ut att ha gått ur led.
"Åh Herregud... Kieran! Förlåt mig!" Han lyfte upp Kieran och höll tröstande om henne. "Förlåt mig älskling, det var inte meningen!"
"Det gör ooooont!!" snyftade Kieran.
Flera av människorna på julmarknaden kom springande för se hur det var fatt med flickan.
Mr. McCoy höll sin snyftande dotter i famnen.
"Förlåt lilla gumman. Det var verkligen inte meningen att skada dig. Jag ska gottgöra dig, det lovar jag."
Ingen såg leendet som spred sig i flickans tårdränkta ansikte. Det var ett leende av total triumf.
Kieran tänkte att hon sannerligen var rik på bra idéer. Pappas dåliga samvete kunde hon utnyttja riktigt länge.
Att själv orsaka att armen gick ur led hade gjort jäkligt ont, men det var det värt.
Du kan bra knep du Kieran, berömde hon sig själv. And the Oscar goes to...
*
Julmarknaden, Red River. December 2008
"Tänk att ni skänkte så mycket pengar till barnhemmet i Blue Creek, Mrs. Hob! Det är beundradsvärt!"
"Ja, men vad gör man inte för barnens skull?" sa Mrs. Hob. "Anstalten behöver pengar så att har råd med bra personal som kan ta hand om barnen och ungdomarna. Det är så synd om de små liven."
13-åriga Kieran fnyste åt den gamla damens skryt.
"Rik bitch snackar skit."
"Kieran Abigail McCoy!" utbrast hennes pappa. Han tog tag om sin dotters överarmar och såg henne stint i ögonen. "Sånt där vill jag aldrig mer höra från dig!"
"Tänk om Mrs Hob hade hört dig!" sa hennes mamma.
Kieran ryckte likgiltigt på axlarna och vred sig ur sin pappas grepp.
"Än sen då. Mrs. Snob ger bara pengar till Blue Creek Hill för att alla ska säga vilken bra människa hon är. Hon snackar skit om allt och alla - men en gång om året spelar hon helgon! Hon är en bitch och alla vet om det!"
"Att man alltid ska behöva skämmas över dig!" sa Kierans mamma.
Kommentaren verkade inte beröra Kieran. Hon bara såg nonchalant på sina föräldrar.
"Jag säger bara det som är sant. Om det är nån som ska skämmas är det hon - Mrs. Snob."
Kierans tvillingsyster Skye himlade sig.
"Hon heter Mrs. Hob."
"Fast Mrs. Snob passar bättre." sa Kierans andra tvillingsyster Emily, den tystaste av trillingarna McCoy.
Skye skakade på huvudet.
"Det är inte snällt att ge folk fula smeknamn."
"Jag gör det bara till folk som förtjänar det." sa Kieran.
"Jag har fått nog. Nu åker vi hem." sa flickornas pappa. Han tog tag i Kierans ena arm och började dra med sig henne mot parkeringen.
"Vi vill stanna." sa Emily försiktigt.
"Snälla pappa!" sa Skye.
"Jag stannar med dem." sa flickornas mamma.
"Jag vill också vara kvar!" skrek Kieran.
"Det skulle du ha tänkt på innan du misskötte dig." sa hennes pappa. Han drog iväg med henne till bilen.
Kieran vred och slingrade sig och så kastade hon sig mot den snötäckta marken.
Hon höll sig om sin vänstra arm och började skrika och gråta.
"Min arm! Min arm! Det gör ont!"
Flickan blickade anklagande upp på sin pappa.
"Du vred loss min arm!"
Mr. McCoy såg förskräckt på sin dotter. Hennes arm hängde som en trasdockas och såg mycket riktigt ut att ha gått ur led.
"Åh Herregud... Kieran! Förlåt mig!" Han lyfte upp Kieran och höll tröstande om henne. "Förlåt mig älskling, det var inte meningen!"
"Det gör ooooont!!" snyftade Kieran.
Flera av människorna på julmarknaden kom springande för se hur det var fatt med flickan.
Mr. McCoy höll sin snyftande dotter i famnen.
"Förlåt lilla gumman. Det var verkligen inte meningen att skada dig. Jag ska gottgöra dig, det lovar jag."
Ingen såg leendet som spred sig i flickans tårdränkta ansikte. Det var ett leende av total triumf.
Kieran tänkte att hon sannerligen var rik på bra idéer. Pappas dåliga samvete kunde hon utnyttja riktigt länge.
Att själv orsaka att armen gick ur led hade gjort jäkligt ont, men det var det värt.
Du kan bra knep du Kieran, berömde hon sig själv. And the Oscar goes to...
*
The Clarke Family Xmas Calendar - 12
12 December
Martin kom ner från vinden med en stor låda som han ställde på soffbordet i vardagsrummet.
Maxine, Alex, Jane och Ricky stirrade på lådan.
"Vad är det där?" frågade Maxine.
Martin log.
"Detta, min kära unge, är en låda."
Maxine himlade med ögonen.
"Duh! Det ser jag väl dummer... Men vad innehåller den?"
"Gissa." sa Martin.
"Julklappar!" sa Ricky.
Martin skakade på huvudet.
"Nope."
"Godis!" gissade Ricky.
"Fel igen." log Martin. "Den här lådan innehåller en skatt."
Han böjde sig ner över lådan och drog upp en gammal LP-skiva.
"Tada!" sjöng han triumferande. "Här finns massor med gamla skivor."
"Cool!" utbrast Maxine och Alex unisont.
"Spela nåt då!" krävde Ricky. "Nåt roligt som man kan dansa och hoppa till."
Martin skrattade och la en LP på skivspelaren.
Jump In the Line med Harry Belafonte strömmade ur högtalarna.
Ricky hoppade och dansade glatt till låten.
"Dansa med mig!" ropade han till de andra.
Martin och Maxine hängde genast på.
Efter en stund började även Jane och Joanne att dansa till den egen-komponerade koreagrafin.
"Alex, du måste också dansa!" sa Ricky.
"Ja, det är obligatoriskt!" skrattade Jane.
"Kom igen, det är kul!" sa Maxine.
Till slut hängde även Alex på.
Det blev en ganska vild dans när Ricky bestämde hur de skulle dansa. Det blev också många glada skratt.
"Det här är kul!" skrek Ricky glatt.
Men festligheterna avbröts när Maxine plötsligt började blöda näsblod.
Det var som om någon pumpade massor av den röda vätskan ur henne. Det såg nästan groteskt overkligt ut.
"Herregud...!" viskade Jane förskräckt.
Ricky började gråta och Alex blev alldeles blek.
Martin stängde av skivspelaren och lyfte upp Ricky i famnen för att trösta honom.
"Ska vi ringa en ambulans?" frågade Jane.
"Nej!" utbrast Maxine, nästan argt. "Ingen ambulans! Det är bara lite näsblod."
Men Joanne hade redan gått fram till telefonen.
"Jaha, det här blev ju en toppendag..." suckade Maxine.
Hon sjönk trött ner på mattan och såg ner på sina nerblodade kläder och på händerna, som hon hållit upp mot näsan i ett framgångslöst försök att stoppa blodflödet.
Ricky gled ur Martins famn och sprang fram till Maxine. Han höll om henne.
"Det gör inget Maxie. Vi dansar en annan dag istället."
Den lille pojken gav sin älskade fostersyster en puss på kinden.
*
Martin kom ner från vinden med en stor låda som han ställde på soffbordet i vardagsrummet.
Maxine, Alex, Jane och Ricky stirrade på lådan.
"Vad är det där?" frågade Maxine.
Martin log.
"Detta, min kära unge, är en låda."
Maxine himlade med ögonen.
"Duh! Det ser jag väl dummer... Men vad innehåller den?"
"Gissa." sa Martin.
"Julklappar!" sa Ricky.
Martin skakade på huvudet.
"Nope."
"Godis!" gissade Ricky.
"Fel igen." log Martin. "Den här lådan innehåller en skatt."
Han böjde sig ner över lådan och drog upp en gammal LP-skiva.
"Tada!" sjöng han triumferande. "Här finns massor med gamla skivor."
"Cool!" utbrast Maxine och Alex unisont.
"Spela nåt då!" krävde Ricky. "Nåt roligt som man kan dansa och hoppa till."
Martin skrattade och la en LP på skivspelaren.
Jump In the Line med Harry Belafonte strömmade ur högtalarna.
Ricky hoppade och dansade glatt till låten.
"Dansa med mig!" ropade han till de andra.
Martin och Maxine hängde genast på.
Efter en stund började även Jane och Joanne att dansa till den egen-komponerade koreagrafin.
"Alex, du måste också dansa!" sa Ricky.
"Ja, det är obligatoriskt!" skrattade Jane.
"Kom igen, det är kul!" sa Maxine.
Till slut hängde även Alex på.
Det blev en ganska vild dans när Ricky bestämde hur de skulle dansa. Det blev också många glada skratt.
"Det här är kul!" skrek Ricky glatt.
Men festligheterna avbröts när Maxine plötsligt började blöda näsblod.
Det var som om någon pumpade massor av den röda vätskan ur henne. Det såg nästan groteskt overkligt ut.
"Herregud...!" viskade Jane förskräckt.
Ricky började gråta och Alex blev alldeles blek.
Martin stängde av skivspelaren och lyfte upp Ricky i famnen för att trösta honom.
"Ska vi ringa en ambulans?" frågade Jane.
"Nej!" utbrast Maxine, nästan argt. "Ingen ambulans! Det är bara lite näsblod."
Men Joanne hade redan gått fram till telefonen.
"Jaha, det här blev ju en toppendag..." suckade Maxine.
Hon sjönk trött ner på mattan och såg ner på sina nerblodade kläder och på händerna, som hon hållit upp mot näsan i ett framgångslöst försök att stoppa blodflödet.
Ricky gled ur Martins famn och sprang fram till Maxine. Han höll om henne.
"Det gör inget Maxie. Vi dansar en annan dag istället."
Den lille pojken gav sin älskade fostersyster en puss på kinden.
*
lördag, december 11, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 11
11 December
Maxine låg i soffan i vardagsrummet och tittade på serier på Disney Channel tillsammans med Ricky.
Ricky såg hungrigt på skålen med popcorn som stod på bordet.
"Får man äta?"
Maxine log.
"Nej, du får bara titta."
Ricky såg tveksam ut.
"Klart du får äta popcorn!" skrattade Maxine. "Martin gjorde dom till dig."
Ricky sken upp.
"Awesome!"
Han satte skålen i knät och började mumsa.
"Vill du ha?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nej tack. Min aptit är inte så bra."
"Stackars dig..." sa Ricky. Han såg lite sorgsen ut.
Han klappade Maxine på kinden.
"Kommer det bli bättre. Din aptit?"
"Vet inte." sa Maxine. "Ibland är det lite bättre och vissa dagar är det sämre."
"Men gör det nåt om jag sitter här och mumsar popcorn då...? Är det okej?"
Maxine satte sig upp och kramade sin lilla fosterbror.
"Min lilla Ricky... Det är klart du ska äta popcorn - det har ju du längat efter hela veckan! Det är helt okej. Jag skulle bli ledsen om du inte ville äta nåt bara för att jag inte kan det. Förstått?"
Ricky nickade och log.
"Förstått!"
Han kramade Maxine.
Alex kom ner i vardagsrummet. Han såg nyvaken och rufsig ut.
"Har du sovit tills nu?!" utbrast Ricky med munnen full av popcorn. "Klockan är ju tolv!"
Alex log sömnigt.
"Mmmm... alla orkar inte vakna klockan fem på morgonen."
"Jag vaknar inte fem." sa Ricky. "Jag vaknade halv sju imorse."
"Ja, det är ju mycket bättre." mumlade Alex.
"Jag är en piggelin och du är en latmask!" fnissade Ricky och petade Alex i sidan.
Alex skrattade åt kommentaren.
"Piggelin? Ricky, du är en jäkla Duracell-kanin!"
Maxine skrattade.
"Jaaaa!" sa Ricky glatt. "Jag äääälskar kaniner!"
*
Maxine låg i soffan i vardagsrummet och tittade på serier på Disney Channel tillsammans med Ricky.
Ricky såg hungrigt på skålen med popcorn som stod på bordet.
"Får man äta?"
Maxine log.
"Nej, du får bara titta."
Ricky såg tveksam ut.
"Klart du får äta popcorn!" skrattade Maxine. "Martin gjorde dom till dig."
Ricky sken upp.
"Awesome!"
Han satte skålen i knät och började mumsa.
"Vill du ha?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nej tack. Min aptit är inte så bra."
"Stackars dig..." sa Ricky. Han såg lite sorgsen ut.
Han klappade Maxine på kinden.
"Kommer det bli bättre. Din aptit?"
"Vet inte." sa Maxine. "Ibland är det lite bättre och vissa dagar är det sämre."
"Men gör det nåt om jag sitter här och mumsar popcorn då...? Är det okej?"
Maxine satte sig upp och kramade sin lilla fosterbror.
"Min lilla Ricky... Det är klart du ska äta popcorn - det har ju du längat efter hela veckan! Det är helt okej. Jag skulle bli ledsen om du inte ville äta nåt bara för att jag inte kan det. Förstått?"
Ricky nickade och log.
"Förstått!"
Han kramade Maxine.
Alex kom ner i vardagsrummet. Han såg nyvaken och rufsig ut.
"Har du sovit tills nu?!" utbrast Ricky med munnen full av popcorn. "Klockan är ju tolv!"
Alex log sömnigt.
"Mmmm... alla orkar inte vakna klockan fem på morgonen."
"Jag vaknar inte fem." sa Ricky. "Jag vaknade halv sju imorse."
"Ja, det är ju mycket bättre." mumlade Alex.
"Jag är en piggelin och du är en latmask!" fnissade Ricky och petade Alex i sidan.
Alex skrattade åt kommentaren.
"Piggelin? Ricky, du är en jäkla Duracell-kanin!"
Maxine skrattade.
"Jaaaa!" sa Ricky glatt. "Jag äääälskar kaniner!"
*
Ira (Vrede) - 5
*
"Pappa, vad gör du här?"
"Jag fick permis. Jag ville vara en bra pappa och stötta min tös i en så här svår stund."
"Åh pappa..." Charli började gråta.
"Såja pumpkin, allt är bra nu." sa Vinnie tröstande och kramade om sin flicka.
Ray sprang också fram till Vinnie.
"Pappa! Jag har saknat dig! När får du komma ut?"
"Jag har några månader kvar." sa Vinnie. "Men när jag kommer ut ska vi hitta på en massa kul saker!"
"Awesome!" jublade Ray.
Vinnie Danelli såg på Charli och Dani och log.
"Ni två... fan, vad modiga ni är! När advokaten till det där kräket frågade ut er... ni var helt coola och så proffsiga. Och Dani, när kräket hotade dig... du bara stod där och tog det hur bra som helst!"
Dani log.
"Mmmm... jag kanske var cool - men jag skakar."
Hon höll fram sin hand. Den darrade faktiskt lite.
Marco lade armen om sin dotters axlar och log.
"Fast älskling... det där är inte bara av rädsla, mest av vrede kan jag tro?"
"Ja, jag antar att du har rätt." skrattade Dani. "Jag blev nog mest förbannad. Men jag ska försöka skaka av mig den känslan nu när allt är över."
Hon blinkade lurigt mot de andra.
"Jag menar, vrede är faktiskt en dödssynd."
*
"Pappa, vad gör du här?"
"Jag fick permis. Jag ville vara en bra pappa och stötta min tös i en så här svår stund."
"Åh pappa..." Charli började gråta.
"Såja pumpkin, allt är bra nu." sa Vinnie tröstande och kramade om sin flicka.
Ray sprang också fram till Vinnie.
"Pappa! Jag har saknat dig! När får du komma ut?"
"Jag har några månader kvar." sa Vinnie. "Men när jag kommer ut ska vi hitta på en massa kul saker!"
"Awesome!" jublade Ray.
Vinnie Danelli såg på Charli och Dani och log.
"Ni två... fan, vad modiga ni är! När advokaten till det där kräket frågade ut er... ni var helt coola och så proffsiga. Och Dani, när kräket hotade dig... du bara stod där och tog det hur bra som helst!"
Dani log.
"Mmmm... jag kanske var cool - men jag skakar."
Hon höll fram sin hand. Den darrade faktiskt lite.
Marco lade armen om sin dotters axlar och log.
"Fast älskling... det där är inte bara av rädsla, mest av vrede kan jag tro?"
"Ja, jag antar att du har rätt." skrattade Dani. "Jag blev nog mest förbannad. Men jag ska försöka skaka av mig den känslan nu när allt är över."
Hon blinkade lurigt mot de andra.
"Jag menar, vrede är faktiskt en dödssynd."
*
Ira (Vrede) - 4
Augusti 2009
Scott Gates gnisslade tänder av ilska när domaren förkunnade domen och slog klubban i bordet. Han störtade fram mot Dani Danelli som hade haft mage att vittna mot honom.
"Jag ska döda dig ditt lilla stycke!"
Dani såg lugnt på honom.
"Hot - mot tjänsteman dessutom. Inte så smart kanske."
"Nej, verkligen inte smart." Dani och Charlis advokat skakade på huvudet.
"Du ljuger om mig!" vrålade Gates. "Jag har aldrig drogat och våldtagit någon!"
Dani såg på de sex unga kvinnorna och på Charli som vittnat mot Gates idag.
"DNA-testen och alla här inne säger nåt annat, Gates." sa Dani sakligt.
"Jag ska leta upp dig när jag kommer ut - och jag ska lemlesta dig och flå dig levande!"
Dani tog ett steg åt sidan för att inte träffas av de små salivkulorna som flög ut över Gates läppar när han skrek.
Hon gjorde en gest åt två vakter, de skyndade sig att släpa ut Gates ur rättsalen.
Dani gick fram till Charli och lade armen om henne.
"Nu är det över hjärtat."
"Jag är så stolt över er!" sa Marco Danelli.
"Det är jag också."
Charli hajade till när hon hörde den välbekanta rösten och tittade bort mot en av bänkarna där åhörarna suttit.
"Pappa!"
Hon sprang fram till Vinnie och kastade sig i hans öppna armar.
*
Scott Gates gnisslade tänder av ilska när domaren förkunnade domen och slog klubban i bordet. Han störtade fram mot Dani Danelli som hade haft mage att vittna mot honom.
"Jag ska döda dig ditt lilla stycke!"
Dani såg lugnt på honom.
"Hot - mot tjänsteman dessutom. Inte så smart kanske."
"Nej, verkligen inte smart." Dani och Charlis advokat skakade på huvudet.
"Du ljuger om mig!" vrålade Gates. "Jag har aldrig drogat och våldtagit någon!"
Dani såg på de sex unga kvinnorna och på Charli som vittnat mot Gates idag.
"DNA-testen och alla här inne säger nåt annat, Gates." sa Dani sakligt.
"Jag ska leta upp dig när jag kommer ut - och jag ska lemlesta dig och flå dig levande!"
Dani tog ett steg åt sidan för att inte träffas av de små salivkulorna som flög ut över Gates läppar när han skrek.
Hon gjorde en gest åt två vakter, de skyndade sig att släpa ut Gates ur rättsalen.
Dani gick fram till Charli och lade armen om henne.
"Nu är det över hjärtat."
"Jag är så stolt över er!" sa Marco Danelli.
"Det är jag också."
Charli hajade till när hon hörde den välbekanta rösten och tittade bort mot en av bänkarna där åhörarna suttit.
"Pappa!"
Hon sprang fram till Vinnie och kastade sig i hans öppna armar.
*
Inga genvägar - del 5
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december #5
”En klänning! Mamma, Alex har köpt mig en klänning!”
Klänningen var ungefär i samma stil som den turkosa som Nora hade sytt, även denna var gammaldags i tidigt 60-tal.
”Åh Alex!” Cassie fick tårar i ögonen och kramade honom igen. ”Tack, tack, tack! Är den från vintage-butiken?”
Alex log och nickade.
”Mmmm, jag vet att du älskar den butiken. Och Jane har börjat jobba där. Hon hittade den här känningen åt dig.”
”Jag är… överväldigad.” sa Cassie. ”Jag vet inte vad jag ska säga!”
”Ditt ansiktsuttryck och gläjdeskrik säger allt.” skrattade Alex lyckligt.
Glädjetårar rann ner för Noras kinder. Hon kramade sin son.
”Min fina, underbara pojke.”
Darryl kom in i köket. Han och Alex stirrade på varandra som två kombattanter vid en duell.
”Ny klänning?” mumlade Darryl.
Cassie tryckte den rosa klänningen beskyddande intill sin bröstkorg.
”Sårar du min lillasyster igen slår jag ihjäl dig.” morrade Alex.
Cassie lade armen om sin brors midja och lutade sig mot honom. Hon kände att han skakade en aning, som han alltid gjorde när han höll på att bli arg.
Nora kramade mjukt sin sons nacke för att pojken skulle lugna ner sig.
Darryl skrockade.
”Du tar inga genvägar du, grabben. Tänder till bara man sneglar lite fel på din älskade lilla syster och din mor.”
Nej, Alex Spencer-Clarke tog inga genvägar när någon sårade hans familj.
Om någon gjorde hans mor, lillasyster eller fosterfamilj illa på något sätt, vaknade en magma-bubblande vulkan inom honom.
Och den gick inte att stoppa.
*
”En klänning! Mamma, Alex har köpt mig en klänning!”
Klänningen var ungefär i samma stil som den turkosa som Nora hade sytt, även denna var gammaldags i tidigt 60-tal.
”Åh Alex!” Cassie fick tårar i ögonen och kramade honom igen. ”Tack, tack, tack! Är den från vintage-butiken?”
Alex log och nickade.
”Mmmm, jag vet att du älskar den butiken. Och Jane har börjat jobba där. Hon hittade den här känningen åt dig.”
”Jag är… överväldigad.” sa Cassie. ”Jag vet inte vad jag ska säga!”
”Ditt ansiktsuttryck och gläjdeskrik säger allt.” skrattade Alex lyckligt.
Glädjetårar rann ner för Noras kinder. Hon kramade sin son.
”Min fina, underbara pojke.”
Darryl kom in i köket. Han och Alex stirrade på varandra som två kombattanter vid en duell.
”Ny klänning?” mumlade Darryl.
Cassie tryckte den rosa klänningen beskyddande intill sin bröstkorg.
”Sårar du min lillasyster igen slår jag ihjäl dig.” morrade Alex.
Cassie lade armen om sin brors midja och lutade sig mot honom. Hon kände att han skakade en aning, som han alltid gjorde när han höll på att bli arg.
Nora kramade mjukt sin sons nacke för att pojken skulle lugna ner sig.
Darryl skrockade.
”Du tar inga genvägar du, grabben. Tänder till bara man sneglar lite fel på din älskade lilla syster och din mor.”
Nej, Alex Spencer-Clarke tog inga genvägar när någon sårade hans familj.
Om någon gjorde hans mor, lillasyster eller fosterfamilj illa på något sätt, vaknade en magma-bubblande vulkan inom honom.
Och den gick inte att stoppa.
*
Inga genvägar - del 4
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december #4
Senare på eftermiddagen åkte Alex hem till sin fosterfamilj för se hur hans fostersyster Maxine mådde.
Hon var glad över att få slippa sjukhuset, men var tärd efter den senaste behandlingen.
Alex berättade för henne om Cassies klänning. Maxine såg lika arg ut som Alex gjort. Men sedan kom hon att tänka på något och sken upp.
”Jane.” sa hon. ”Åk till Jane, hon kan hjälpa dig!”
Alex strålade.
”Maxie! Du är bäst!”
Maxine skrattade.
Alex kysste sin syster på kinden. Sedan rusade han ut och skyndade till busshållplatsen.
Att jag inte tänkte på det själv! tänkte han när han satt på bussen in till stan. Jane har säkert något fint som passar!
En timme innan Cassie skulle träffa Finn vid bion kom Alex hem till henne och Nora igen.
Han hade en stor, rektangulär box och en liten shoppingbag av papp med sig.
”Oj! Vilket paket!” sa Nora.
”Jösses!” utbrast Cassie. ”Vad har du köpt?”
Alex ställde boxen och shoppingbagen på köksbordet.
”Till dig Cassie bear.” log han.
Förvånat öppnade Cassie shoppingbagen först.
Hon log när hon såg halsbandet av rosa glaskulor, armbanden, hårbandet och det breda rosa bältet.
”Tack Alex!” Cassie kramade sin bror. ”Jag älskar rosa!”
”Jag vet.” skrattade Alex. ”Öppna den stora nu. Jag tror du kommer att gilla den.”
Cassie skyndade sig att knyta upp bandet och lyfta locket på kartongen.
När hon vek undan silkespappret skrek hon till av glädje.
*
Senare på eftermiddagen åkte Alex hem till sin fosterfamilj för se hur hans fostersyster Maxine mådde.
Hon var glad över att få slippa sjukhuset, men var tärd efter den senaste behandlingen.
Alex berättade för henne om Cassies klänning. Maxine såg lika arg ut som Alex gjort. Men sedan kom hon att tänka på något och sken upp.
”Jane.” sa hon. ”Åk till Jane, hon kan hjälpa dig!”
Alex strålade.
”Maxie! Du är bäst!”
Maxine skrattade.
Alex kysste sin syster på kinden. Sedan rusade han ut och skyndade till busshållplatsen.
Att jag inte tänkte på det själv! tänkte han när han satt på bussen in till stan. Jane har säkert något fint som passar!
En timme innan Cassie skulle träffa Finn vid bion kom Alex hem till henne och Nora igen.
Han hade en stor, rektangulär box och en liten shoppingbag av papp med sig.
”Oj! Vilket paket!” sa Nora.
”Jösses!” utbrast Cassie. ”Vad har du köpt?”
Alex ställde boxen och shoppingbagen på köksbordet.
”Till dig Cassie bear.” log han.
Förvånat öppnade Cassie shoppingbagen först.
Hon log när hon såg halsbandet av rosa glaskulor, armbanden, hårbandet och det breda rosa bältet.
”Tack Alex!” Cassie kramade sin bror. ”Jag älskar rosa!”
”Jag vet.” skrattade Alex. ”Öppna den stora nu. Jag tror du kommer att gilla den.”
Cassie skyndade sig att knyta upp bandet och lyfta locket på kartongen.
När hon vek undan silkespappret skrek hon till av glädje.
*
Inga genvägar - del 3
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december #3
De hörde köksdörren öppnas och stängas och sedan hördes Alex röst:
”Mamma? Cassie? Är ni hemma?”
”Här inne älskling!” ropade Nora.
Alex såg alldeles förskräckt ut när han klev in i sin lillasysters rum och såg att hon grät.
”Vad har hänt? Har Darryl gjort något?”
Nora berättade om klänningen.
Alex knöt nävarna och blev mörk i ögonen.
”Om jag hade den jäveln här nu skulle jag…”
Nora gick fram till sin son och tog tag om hans armar.
”Alex, våld löser ingenting. Lugna dig nu så går vi ner till det där mysiga stället vid stranden och äter lunch. Okej?”
Nora drog sina barn intill sig och kramade dem.
”Jag är så ledsen för din klänning Cassie.” sa Alex. ”Jag önskar jag kunde ge dig en ny.”
Cassie lade armarna om sin brors midja.
”Tack baby. Men jag får ta jeans och blus och se lite mindre sagolik ut.”
”Ni två ser alltid sagolika ut.” sa Nora.
Alex log okynnigt mot Cassie.
”Så där säger hon bara för att hon vill ha fina julklappar.”
Cassie fnissade och snart övergick fnisset i bubblande skratt.
”Om man är kaxig får man verkligen inga julklappar.” skrattade Nora och kittlade Alex i sidorna.
Alex försökte verka cool och oberörd - men han var alldeles för kittlig. Snart skrattade han minst lika mycket som Cassie.
*
De hörde köksdörren öppnas och stängas och sedan hördes Alex röst:
”Mamma? Cassie? Är ni hemma?”
”Här inne älskling!” ropade Nora.
Alex såg alldeles förskräckt ut när han klev in i sin lillasysters rum och såg att hon grät.
”Vad har hänt? Har Darryl gjort något?”
Nora berättade om klänningen.
Alex knöt nävarna och blev mörk i ögonen.
”Om jag hade den jäveln här nu skulle jag…”
Nora gick fram till sin son och tog tag om hans armar.
”Alex, våld löser ingenting. Lugna dig nu så går vi ner till det där mysiga stället vid stranden och äter lunch. Okej?”
Nora drog sina barn intill sig och kramade dem.
”Jag är så ledsen för din klänning Cassie.” sa Alex. ”Jag önskar jag kunde ge dig en ny.”
Cassie lade armarna om sin brors midja.
”Tack baby. Men jag får ta jeans och blus och se lite mindre sagolik ut.”
”Ni två ser alltid sagolika ut.” sa Nora.
Alex log okynnigt mot Cassie.
”Så där säger hon bara för att hon vill ha fina julklappar.”
Cassie fnissade och snart övergick fnisset i bubblande skratt.
”Om man är kaxig får man verkligen inga julklappar.” skrattade Nora och kittlade Alex i sidorna.
Alex försökte verka cool och oberörd - men han var alldeles för kittlig. Snart skrattade han minst lika mycket som Cassie.
*
Inga genvägar - del 2
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december #2
”Darryl! NEJ!” skrek Nora.
Men förgäves. Skadan var redan skedd.
Cassie började gråta förtvivlat. Mest för sin mammas skull, hon hade suttit uppe hela natten och nu var hennes underbara skapelse förstörd.
”Sluta grina!” skrek Darryl. ”Bete dig inte som en bortskämd liten prinsessa!”
Han slängde den nu söndertrasade klänningen på Cassie och gick ut ur huset. Köksdörren slog igen med en ilsken smäll.
Nora höll om sin snyftande flicka.
”Såja älskling. Vi köper en ny klänning.”
Cassie skakade på huvudet.
”Vi har inte råd och vi hinner inte! Och jag ville ha den som du har gjort!”
Cassie rusade in på sitt rum med klänningsresterna i famnen. Hon kastade sig på sin säng och snyftade i sin kudde.
Nora stod kvar på köksgolvet. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till.
Det fanns varken tid eller material för att sy en ny klänning åt Cassie och bilen var på verkstan, så de kunde inte ens åka till någon butik som sålde vintage-kläder.
Allt kändes hopplöst.
Till slut gick Nora in till Cassie.
”Jag är så ledsen för klänningen, raring. Ska vi titta i din garderob och se om vi hittar något annat?”
Cassie gick fram till garderoben. Hon tog fram sina finaste smala jeans och en söt blus.
”Jag hade tänkt ha det här.”
”Ja, det blir jättefint!” sa Nora.
”Men klänningen var så underbar!”
Cassie började snyfta igen.
*
”Darryl! NEJ!” skrek Nora.
Men förgäves. Skadan var redan skedd.
Cassie började gråta förtvivlat. Mest för sin mammas skull, hon hade suttit uppe hela natten och nu var hennes underbara skapelse förstörd.
”Sluta grina!” skrek Darryl. ”Bete dig inte som en bortskämd liten prinsessa!”
Han slängde den nu söndertrasade klänningen på Cassie och gick ut ur huset. Köksdörren slog igen med en ilsken smäll.
Nora höll om sin snyftande flicka.
”Såja älskling. Vi köper en ny klänning.”
Cassie skakade på huvudet.
”Vi har inte råd och vi hinner inte! Och jag ville ha den som du har gjort!”
Cassie rusade in på sitt rum med klänningsresterna i famnen. Hon kastade sig på sin säng och snyftade i sin kudde.
Nora stod kvar på köksgolvet. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till.
Det fanns varken tid eller material för att sy en ny klänning åt Cassie och bilen var på verkstan, så de kunde inte ens åka till någon butik som sålde vintage-kläder.
Allt kändes hopplöst.
Till slut gick Nora in till Cassie.
”Jag är så ledsen för klänningen, raring. Ska vi titta i din garderob och se om vi hittar något annat?”
Cassie gick fram till garderoben. Hon tog fram sina finaste smala jeans och en söt blus.
”Jag hade tänkt ha det här.”
”Ja, det blir jättefint!” sa Nora.
”Men klänningen var så underbar!”
Cassie började snyfta igen.
*
Inga genvägar - del 1
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december - del 1
Skriv om att ta genvägar.
*
Lördag 11 december
Nora dukade fram brunch åt Darryl. Hon skyndade sig, för hon ville hinna klart innan han vaknade. Hon visste att han skulle vara ilsken och otrevlig. Inatt hade han varit jättesur när hon inte ville komma och lägga sig hos honom.
Men det hade varit så viktigt för Nora att få färdigt klänningen hon sydde till Cassie.
Flickan skulle gå på bio och äta pizza-middag, ensam med en pojke för första gången, nu ikväll och Cassie hade sagt att hon ville ha på sig något speciellt. Den lilla raringen hade till och med räknat sina sparpengar för att se om hon hade råd med en ny outfit.
Nora såg nu på klänningen hon sytt på hela natten till sin älskade lilla flicka. Gammaldags, tidigt 1960-tal, och turkos. Just den stilen på klänningar som Cassie älskade.
Darryl var mycket riktigt sur när han kom upp. Han satte sig bara vid bordet och slevade i sig äggröran med bacon och det stora glaset med färskpressad apelsinjuice.
"Var baconet lagom krispigt?" frågade Nora vänligt.
Darryl grymtade något och nickade.
"Du är väl inte arg för att jag satt uppe hela natten och sydde?"
Darryl bara blängde.
Cassie kom ut i köket. Flickan tog en liten genväg runt bordet och satte sig så långt bort från Darryl som möjligt.
Nora tog den nya klänningen från sin galje och höll upp den framför Cassie.
"Vad tycks raring, gillar du den?"
Cassie bara gapade. Sedan blev hennes mandelformade blå ögon stora och glittriga av ren lycka.
Hon skrek till av glädje och sprang upp och kramade sin mamma.
"Åh mamma, du är bäst! Det är den finaste klänningen jag har haft! Åh, den är gammaldags - och turkos, en av mina favoritfärger!"
Nora skrattade. Hon trodde nästan att Cassie skulle börja sväva för att hon var så lätt och rusig av lycka.
"Mamma, du syr fantastiska kläder! Du borde jobba med det!"
Darryl fnyste.
"Du är en liten bortskämd skitunge som får precis allt du vill." fräste han. "Och din mamma ska inte hålla på att sy kläder åt folk, särskilt inte på nätterna. Vi har ju aldrig nån tid tillsammans, Nora. Du bryr dig bara om dina bortskämda snorungar!"
Tårar steg i Cassies ögon.
"Det är inte sant." sa hon med tjock röst. "Du ska inte tala så till min mamma."
Darryl reste sig och gick hotfullt mot Cassie och Nora.
"Tala inte om för mig vad jag får och inte får göra, din lilla snorunge."
I nästa sekund slet Darryl Cassies nya klänning ur Noras hand och slet sönder den.
*
Skriv om att ta genvägar.
*
Lördag 11 december
Nora dukade fram brunch åt Darryl. Hon skyndade sig, för hon ville hinna klart innan han vaknade. Hon visste att han skulle vara ilsken och otrevlig. Inatt hade han varit jättesur när hon inte ville komma och lägga sig hos honom.
Men det hade varit så viktigt för Nora att få färdigt klänningen hon sydde till Cassie.
Flickan skulle gå på bio och äta pizza-middag, ensam med en pojke för första gången, nu ikväll och Cassie hade sagt att hon ville ha på sig något speciellt. Den lilla raringen hade till och med räknat sina sparpengar för att se om hon hade råd med en ny outfit.
Nora såg nu på klänningen hon sytt på hela natten till sin älskade lilla flicka. Gammaldags, tidigt 1960-tal, och turkos. Just den stilen på klänningar som Cassie älskade.
Darryl var mycket riktigt sur när han kom upp. Han satte sig bara vid bordet och slevade i sig äggröran med bacon och det stora glaset med färskpressad apelsinjuice.
"Var baconet lagom krispigt?" frågade Nora vänligt.
Darryl grymtade något och nickade.
"Du är väl inte arg för att jag satt uppe hela natten och sydde?"
Darryl bara blängde.
Cassie kom ut i köket. Flickan tog en liten genväg runt bordet och satte sig så långt bort från Darryl som möjligt.
Nora tog den nya klänningen från sin galje och höll upp den framför Cassie.
"Vad tycks raring, gillar du den?"
Cassie bara gapade. Sedan blev hennes mandelformade blå ögon stora och glittriga av ren lycka.
Hon skrek till av glädje och sprang upp och kramade sin mamma.
"Åh mamma, du är bäst! Det är den finaste klänningen jag har haft! Åh, den är gammaldags - och turkos, en av mina favoritfärger!"
Nora skrattade. Hon trodde nästan att Cassie skulle börja sväva för att hon var så lätt och rusig av lycka.
"Mamma, du syr fantastiska kläder! Du borde jobba med det!"
Darryl fnyste.
"Du är en liten bortskämd skitunge som får precis allt du vill." fräste han. "Och din mamma ska inte hålla på att sy kläder åt folk, särskilt inte på nätterna. Vi har ju aldrig nån tid tillsammans, Nora. Du bryr dig bara om dina bortskämda snorungar!"
Tårar steg i Cassies ögon.
"Det är inte sant." sa hon med tjock röst. "Du ska inte tala så till min mamma."
Darryl reste sig och gick hotfullt mot Cassie och Nora.
"Tala inte om för mig vad jag får och inte får göra, din lilla snorunge."
I nästa sekund slet Darryl Cassies nya klänning ur Noras hand och slet sönder den.
*
fredag, december 10, 2010
Ira (Vrede) - 3
*
”Mår du bättre?” frågade Cole oroligt.
Dani gav hans axel en liten kram.
”Mmmm, det känns bättre nu.”
Hon såg på agenten.
”Samma sak som hände mig hände Charli igår.”
Agenten nickade.
”Mmmm, jag behöver ändå få Charlis uppgifter också.”
Så Charli fick berätta vad hon mindes. Dani höll om henne när hon bröt ihop.
Charlis mamma, Nikki och Cole sprang också fram och höll om Charli.
Marco Danelli harklade sig bestämt och gav agenten en blick. Agenten reste sig snabbt.
”Jag tror vi är klara här nu. Tack för att ni berättade allt flickor.”
”Varsågod.” mumlade Dani.
När agenten gått såg Marco Danelli på sin dotter.
”Alltså… Dani, jobbar det nötet verkligen för oss på SCA…? Vad tänkte jag på när jag anställde honom?”
Dani skrattade.
”Tillfällig sinnesförvirring?”
Marco Danelli skrattade också.
”Ja, måste varit nåt sånt.”
*
”Mår du bättre?” frågade Cole oroligt.
Dani gav hans axel en liten kram.
”Mmmm, det känns bättre nu.”
Hon såg på agenten.
”Samma sak som hände mig hände Charli igår.”
Agenten nickade.
”Mmmm, jag behöver ändå få Charlis uppgifter också.”
Så Charli fick berätta vad hon mindes. Dani höll om henne när hon bröt ihop.
Charlis mamma, Nikki och Cole sprang också fram och höll om Charli.
Marco Danelli harklade sig bestämt och gav agenten en blick. Agenten reste sig snabbt.
”Jag tror vi är klara här nu. Tack för att ni berättade allt flickor.”
”Varsågod.” mumlade Dani.
När agenten gått såg Marco Danelli på sin dotter.
”Alltså… Dani, jobbar det nötet verkligen för oss på SCA…? Vad tänkte jag på när jag anställde honom?”
Dani skrattade.
”Tillfällig sinnesförvirring?”
Marco Danelli skrattade också.
”Ja, måste varit nåt sånt.”
*
Ira (Vrede) - 2
*
”Ursäkta.” sa agenten. ”Eh…”
Han sökte i minnet efter ett namn.
”Eh… Danielle - vill du berätta om kvällen då du mötte Gates?”
”Ingen säger Danielle. Säg Dani.” sa Dani, bestämt men artigt. ”Okej, jag ska försöka minnas vad som hände. Det är ju nästan fem år sedan jag mötte Scott Gates. Men jag var på en fest och han gav mig läsk preparerad med en så kallad våldtäktsdrog. När jag blev snurrig och nästan medvetslös försökte han våldta mig.”
Dani suckade tungt.
”Det är i stort sett allt jag minns.”
”Blev du våldtagen?” frågade agenten.
Marco Danelli höll andan.
Dani hade inte berättat om hennes möte med Gates och nu tvivlade han på om han vågade höra sin dotters svar.
”Nej, han hann aldrig våldta mig.” svarade Dani. ”Min kusin Nikki och vår vän Cole...”
Hon nickade bort mot Nikki och Cole.
”… och en vår kompis Angel räddade mig i sista sekunden.”
Dani drog ett djupt, darrigt andetag och skruvade obekvämt på sig. Hon såg nästan grå ut i ansiktet.
”Ursäkta mig, men jag måste nog gå och dricka lite vatten.”
Hon reste sig och sprang in i badrummet.
I badrummet vek sig benen under henne och hon kallsvettades.
Hon kämpade mot illamåendet, men till slut var hon tvungen att ge efter.
När hon förmådde resa sig sköljde hon ansiktet i iskallt vatten, försiktigt för att inte sminket skulle smetas ut. Sedan drack hon ett par små klunkar vatten och gick ut till de andra.
*
”Ursäkta.” sa agenten. ”Eh…”
Han sökte i minnet efter ett namn.
”Eh… Danielle - vill du berätta om kvällen då du mötte Gates?”
”Ingen säger Danielle. Säg Dani.” sa Dani, bestämt men artigt. ”Okej, jag ska försöka minnas vad som hände. Det är ju nästan fem år sedan jag mötte Scott Gates. Men jag var på en fest och han gav mig läsk preparerad med en så kallad våldtäktsdrog. När jag blev snurrig och nästan medvetslös försökte han våldta mig.”
Dani suckade tungt.
”Det är i stort sett allt jag minns.”
”Blev du våldtagen?” frågade agenten.
Marco Danelli höll andan.
Dani hade inte berättat om hennes möte med Gates och nu tvivlade han på om han vågade höra sin dotters svar.
”Nej, han hann aldrig våldta mig.” svarade Dani. ”Min kusin Nikki och vår vän Cole...”
Hon nickade bort mot Nikki och Cole.
”… och en vår kompis Angel räddade mig i sista sekunden.”
Dani drog ett djupt, darrigt andetag och skruvade obekvämt på sig. Hon såg nästan grå ut i ansiktet.
”Ursäkta mig, men jag måste nog gå och dricka lite vatten.”
Hon reste sig och sprang in i badrummet.
I badrummet vek sig benen under henne och hon kallsvettades.
Hon kämpade mot illamåendet, men till slut var hon tvungen att ge efter.
När hon förmådde resa sig sköljde hon ansiktet i iskallt vatten, försiktigt för att inte sminket skulle smetas ut. Sedan drack hon ett par små klunkar vatten och gick ut till de andra.
*
Ira (Vrede) - 1
5 Juli 2009
Förhör med Dani och Charli Danelli
”Miss Danelli, vill du vara så snäll och berätta exakt vad som hände den där kvällen då du mötte Scott Gates”
”Vem av oss?” frågade Dani.
”Ja visst ja…” mumlade agenten som skulle förhöra dem när det slog honom att tjejerna bar samma efternamn. ”Eh, du, den mörkhåriga.”
Cole och Nikki stirrade på agenten. Både Dani och Charli var ju mörkhåriga! Vad var det här för pucko?
”Som du kanske ser är vi båda mörkhåriga.” påpekade Dani.
”Jaha. Eh, du den lilla.”
Dani skakade klentroget på huvudet. Hon och Charli var ju lika… små...
Hade den här agenten fått sin licens i flingpaketet imorse eller?
”Ja... det här går ju bra.” viskade Marco Danelli till Nikki och Cole som fick väldigt svårt att hålla sig för skratt.
”Bättre kanske om du säger namnet på den du vill tala med.” suckade Dani.
Nikki och Cole fick ännu svårare att hålla sig för skratt och Charli höll handen framför munnen för att dölja ett leende.
*
Förhör med Dani och Charli Danelli
”Miss Danelli, vill du vara så snäll och berätta exakt vad som hände den där kvällen då du mötte Scott Gates”
”Vem av oss?” frågade Dani.
”Ja visst ja…” mumlade agenten som skulle förhöra dem när det slog honom att tjejerna bar samma efternamn. ”Eh, du, den mörkhåriga.”
Cole och Nikki stirrade på agenten. Både Dani och Charli var ju mörkhåriga! Vad var det här för pucko?
”Som du kanske ser är vi båda mörkhåriga.” påpekade Dani.
”Jaha. Eh, du den lilla.”
Dani skakade klentroget på huvudet. Hon och Charli var ju lika… små...
Hade den här agenten fått sin licens i flingpaketet imorse eller?
”Ja... det här går ju bra.” viskade Marco Danelli till Nikki och Cole som fick väldigt svårt att hålla sig för skratt.
”Bättre kanske om du säger namnet på den du vill tala med.” suckade Dani.
Nikki och Cole fick ännu svårare att hålla sig för skratt och Charli höll handen framför munnen för att dölja ett leende.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:334 - 10 december
Skriv om det förgångna.
Min morbror sa en gång att varenda människa minns vad de gjorde den 22 november 1963 - dagen då president John F. Kennedy mördades.
Jag, Sunshine Robinson, minns iallafall den dagen som om det vore igår.
Jag skulle fylla 8 år om 12 dagar och satt på verandan utanför vårt hus i Magnolia, Alabama, och önskade att mamma skulle få komma hem igen till min födelsedag.
Min morbrors fru Ruth skulle ha lunchbjudning för några tanter. Hon kom ut på verandan och bad mig hjälpa henne med dukningen när vi hörde morbror Roy ropa från stora rummet där TV:n stod påslagen:
"Presidenten är död!"
Jag välte en stor vas med blommor när jag störtade in i rummet. Sedan stod jag som fastfrusen när någon röst talade om att vår president blivit skjuten.
Jag grät för Mr. Kennedys fru som hade förlorat sin make, för deras små barn som inte längre hade en far. Det påminde mig själv om att jag inte hade någon far, så jag tror jag grät för det också.
Jag ville klä mig i svart, för att visa att vi hade sorg. Min tre år äldre kusin Tina tyckte det var löjligt.
"Du kände ju inte honom."
Jag rev ut hela min garderob för att hitta något svart plagg. Jag hade inga. Moster Ruth tyckte inte att barn skulle bära svarta kläder.
Men jag ville klä mig i sorg! Så jag tog ett par av min morbror Roys svarta strumpor och satte på mig dem. Ett svart sidenband fick agera sorgband runt min arm.
Ja, så där gick jag omkring; i en liten ljusgul klänning, sorgband och ett par alldeles för stora strumpor.
Och jag grät och grät och grät.
Moster Ruths väninnor var lite oroliga.
"Mår lilla Sunshine bra?"
Moster Ruth viftade bort deras oro.
"Åh, Sunshine är bara lite dramatisk."
Jag blev arg och upprörd över att ingen tog min sorg på allvar. Det kändes som jag inte hade rätt att sörja någon jag inte kände.
Till slut sprang jag hem till min kompis Sammy och hans föräldrar. De skulle säkert förstå mig.
Familjen Lewis tog mig på allvar. Jag fick gråta hur mycket jag behövde, utan att de tyckte jag var dramatisk eller löjlig.
Sammy tog på sig sin svarta kostym, den som han haft en gång på en begravning.
Där satt vi sedan, två små barn klädda i sorg, och snyftade för vår döde president. Jag tror vi bad också och senare på dagen gick vi till kyrkan och tände ljus.
När vi satt hemma och såg presidentens begravning på TV tre dagar senare, den 25 november, såg jag på min familj och sa:
"Se på alla människor som står där. Dom kände inte presidenten, men dom gråter ändå. Är dom dramatiska och löjliga också...?"
Precis då fick man se presidentens lille son i bild. Han lyfte handen och gjorde honnör.
Lille John-John fyllde 3 år den här dagen. Vilken fruktansvärd födelsedag!
När jag sa det till min familj, såg jag att moster Ruth lyfte handen och torkade bort en tår från sin kind.
Jag kröp upp i hennes knä och sa:
"Det är okej, Aunt Ruth, man får gråta - även fast det är för en främling."
*
Min morbror sa en gång att varenda människa minns vad de gjorde den 22 november 1963 - dagen då president John F. Kennedy mördades.
Jag, Sunshine Robinson, minns iallafall den dagen som om det vore igår.
Jag skulle fylla 8 år om 12 dagar och satt på verandan utanför vårt hus i Magnolia, Alabama, och önskade att mamma skulle få komma hem igen till min födelsedag.
Min morbrors fru Ruth skulle ha lunchbjudning för några tanter. Hon kom ut på verandan och bad mig hjälpa henne med dukningen när vi hörde morbror Roy ropa från stora rummet där TV:n stod påslagen:
"Presidenten är död!"
Jag välte en stor vas med blommor när jag störtade in i rummet. Sedan stod jag som fastfrusen när någon röst talade om att vår president blivit skjuten.
Jag grät för Mr. Kennedys fru som hade förlorat sin make, för deras små barn som inte längre hade en far. Det påminde mig själv om att jag inte hade någon far, så jag tror jag grät för det också.
Jag ville klä mig i svart, för att visa att vi hade sorg. Min tre år äldre kusin Tina tyckte det var löjligt.
"Du kände ju inte honom."
Jag rev ut hela min garderob för att hitta något svart plagg. Jag hade inga. Moster Ruth tyckte inte att barn skulle bära svarta kläder.
Men jag ville klä mig i sorg! Så jag tog ett par av min morbror Roys svarta strumpor och satte på mig dem. Ett svart sidenband fick agera sorgband runt min arm.
Ja, så där gick jag omkring; i en liten ljusgul klänning, sorgband och ett par alldeles för stora strumpor.
Och jag grät och grät och grät.
Moster Ruths väninnor var lite oroliga.
"Mår lilla Sunshine bra?"
Moster Ruth viftade bort deras oro.
"Åh, Sunshine är bara lite dramatisk."
Jag blev arg och upprörd över att ingen tog min sorg på allvar. Det kändes som jag inte hade rätt att sörja någon jag inte kände.
Till slut sprang jag hem till min kompis Sammy och hans föräldrar. De skulle säkert förstå mig.
Familjen Lewis tog mig på allvar. Jag fick gråta hur mycket jag behövde, utan att de tyckte jag var dramatisk eller löjlig.
Sammy tog på sig sin svarta kostym, den som han haft en gång på en begravning.
Där satt vi sedan, två små barn klädda i sorg, och snyftade för vår döde president. Jag tror vi bad också och senare på dagen gick vi till kyrkan och tände ljus.
När vi satt hemma och såg presidentens begravning på TV tre dagar senare, den 25 november, såg jag på min familj och sa:
"Se på alla människor som står där. Dom kände inte presidenten, men dom gråter ändå. Är dom dramatiska och löjliga också...?"
Precis då fick man se presidentens lille son i bild. Han lyfte handen och gjorde honnör.
Lille John-John fyllde 3 år den här dagen. Vilken fruktansvärd födelsedag!
När jag sa det till min familj, såg jag att moster Ruth lyfte handen och torkade bort en tår från sin kind.
Jag kröp upp i hennes knä och sa:
"Det är okej, Aunt Ruth, man får gråta - även fast det är för en främling."
*
The Clarke Family Xmas Calendar - 10
10 December
Maxine låg på en sjukhussäng och läste en pocketbok och lyssnade på musik genom hörlurarna på sin iPod.
Hon log när hon tittade upp och fick se Martin och Alex komma gående.
"Hej!" sa hon glatt och vinkade.
"Hej älskling." Martin kysste sin fosterdotter på kinden. "Redo att åka hem?"
"Trodde aldrig du skulle fråga." sa Maxine. "Skönt att slippa stanna här över helgen."
Alex stod en bit därifrån. Han hade velat följa med och hämta Maxine, men det knöt sig i magen på honom varje gång han såg den där otäcka slangen som ledde in i Maxines arm.
Han tyckte alltid att Maxine såg sjukare ut när hon låg på sjukhus. Kanske var det hela sjukhusmiljön som förstärkte den känslan?
Maxine lade ifrån sig boken och stängde av musiken. Hon sträckte ut handen mot Alex.
"Kom hit." log hon. "Den här fulingen bits inte."
Hon knackade med fingrarna på dropp-påsen.
Alex gick långsamt fram mot sängen och gav Maxine en försiktig kram.
"Så ömtålig är jag inte!" skrattade hon.
Hon kramade Alex hårt.
Till slut vågade Alex krama Maxine lite hårdare.
"Se, jag gick inte sönder!" sa hon glatt.
Alex gav henne ett litet leende som svar.
"Förresten, hur gick det på historieprovet?" frågade Maxine.
Alex ryckte på axlarna.
"Det gick väl okej."
Maxine himlade sig.
"Okej...? Kan du utveckla det lite bättre, tack?"
Alex log spjuveraktigt.
"Det gick väl sådär... Se själv."
Han drog upp sitt 3-sidiga historietest ur fickan och räckte över det till Maxine.
Maxine såg på den stora röda bokstaven som läraren hade satt längst upp till höger på första bladet; betyget.
Hon gav ifrån sig ett litet glädjeskrik.
"Ett A! Du fick ett A! Grattis brorsan!"
Hon kramade Alex.
Alex log.
"Ja, det kunde man inte tro."
"Kunde man visst. Du är smart din dummer! När ska du inse det?"
"Jag vet inte..." sa Alex med ett litet skratt i rösten.
Martin rufsade om hans hår.
"Vi är så stolta över dig grabben!"
Alex log, generad, men väldigt glad. Han såg på Maxine.
"Dom vet inte om det där hemma än. Jag ville berätta för dig först."
"Awww! Tack brorsan! Det här gjorde hela min dag - fram tills nu har det varit en skitdag."
Maxine kramade Alex länge.
När en sköterska kom och befriade Maxine från droppet, berättade Maxine glatt och stolt:
"Alex fick ett A på sitt historieprov idag!"
Sköterskan log och gratulerade Alex.
"Ska du berätta för hela världen?" skrattade Alex.
"Yep!" sa Maxine. "Jag är mega-stolt över dig ju!"
"Du är knasig, men jag älskar nog dig ändå." skrattade Alex och kramade Maxine.
*
Maxine låg på en sjukhussäng och läste en pocketbok och lyssnade på musik genom hörlurarna på sin iPod.
Hon log när hon tittade upp och fick se Martin och Alex komma gående.
"Hej!" sa hon glatt och vinkade.
"Hej älskling." Martin kysste sin fosterdotter på kinden. "Redo att åka hem?"
"Trodde aldrig du skulle fråga." sa Maxine. "Skönt att slippa stanna här över helgen."
Alex stod en bit därifrån. Han hade velat följa med och hämta Maxine, men det knöt sig i magen på honom varje gång han såg den där otäcka slangen som ledde in i Maxines arm.
Han tyckte alltid att Maxine såg sjukare ut när hon låg på sjukhus. Kanske var det hela sjukhusmiljön som förstärkte den känslan?
Maxine lade ifrån sig boken och stängde av musiken. Hon sträckte ut handen mot Alex.
"Kom hit." log hon. "Den här fulingen bits inte."
Hon knackade med fingrarna på dropp-påsen.
Alex gick långsamt fram mot sängen och gav Maxine en försiktig kram.
"Så ömtålig är jag inte!" skrattade hon.
Hon kramade Alex hårt.
Till slut vågade Alex krama Maxine lite hårdare.
"Se, jag gick inte sönder!" sa hon glatt.
Alex gav henne ett litet leende som svar.
"Förresten, hur gick det på historieprovet?" frågade Maxine.
Alex ryckte på axlarna.
"Det gick väl okej."
Maxine himlade sig.
"Okej...? Kan du utveckla det lite bättre, tack?"
Alex log spjuveraktigt.
"Det gick väl sådär... Se själv."
Han drog upp sitt 3-sidiga historietest ur fickan och räckte över det till Maxine.
Maxine såg på den stora röda bokstaven som läraren hade satt längst upp till höger på första bladet; betyget.
Hon gav ifrån sig ett litet glädjeskrik.
"Ett A! Du fick ett A! Grattis brorsan!"
Hon kramade Alex.
Alex log.
"Ja, det kunde man inte tro."
"Kunde man visst. Du är smart din dummer! När ska du inse det?"
"Jag vet inte..." sa Alex med ett litet skratt i rösten.
Martin rufsade om hans hår.
"Vi är så stolta över dig grabben!"
Alex log, generad, men väldigt glad. Han såg på Maxine.
"Dom vet inte om det där hemma än. Jag ville berätta för dig först."
"Awww! Tack brorsan! Det här gjorde hela min dag - fram tills nu har det varit en skitdag."
Maxine kramade Alex länge.
När en sköterska kom och befriade Maxine från droppet, berättade Maxine glatt och stolt:
"Alex fick ett A på sitt historieprov idag!"
Sköterskan log och gratulerade Alex.
"Ska du berätta för hela världen?" skrattade Alex.
"Yep!" sa Maxine. "Jag är mega-stolt över dig ju!"
"Du är knasig, men jag älskar nog dig ändå." skrattade Alex och kramade Maxine.
*
torsdag, december 09, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 9
9 December
Alex kände sig inte alls peppad när han vaknade på torsdagsmorgonen.
Himlen var grå och allt kändes meningslöst. En lång, tråkig skoldag väntade och därefter skulle han plugga till fredagens historieprov.
Plötsligt fick han dåligt samvete för att han kände sig så gnällig en sådan här dag när Maxine skulle till sjukhuset och genomlida flera timmars behandling.
Han satte sig på sin ännu obäddade säng och suckade.
Joanne, som kommit för se om han vaknat ordentligt av väckarklockan - eller bara stängt av den och somnat om - såg på honom.
"Hur är det lilla gubben? Är du trött? Känner du dig hängig?"
Joanne kände på hans panna.
Alex ryckte på axlarna.
"Allt känns bara så... jag vet inte... shitty...!"
Han suckade igen, sjönk ner mot kuddarna och drog täcket över huvudet.
Joanne drog undan täcket och log mot den rufshårige pojken som såg på henne med trött blick.
"Vet du vad, livet är verkligen 'shitty' ibland."
Alex såg ut att tänka "det menar du inte".
Joanne strök honom mjukt över ryggen.
"Skulle det kännas lite bättre om jag lät dig skippa skolan idag?"
Alex såg häpet på sin fostermor.
"Va? Men... du gillar ju inte att vi skolkar."
Joanne log.
"Nej, men ibland kan jag göra ett litet undantag. Och jag tror inte du sov så mycket inatt. Du får stanna hemma - på ett villkor."
"Vad då?"
"Att du pluggar riktigt hårt inför morgondagens prov. Deal?"
"Deal. Tack mamma!"
Alex satte sig upp och gav Joanne en kram.
Joanne höll om honom hårt.
"Det var så lite min älskling."
Jane kikade in till dem. Hon såg oroligt på sin fosterbror.
"Har det hänt nåt?"
"Alex känner sig lite hängig bara, så han får vara hemma idag." lugnade Joanne henne.
"Lyxigt värre." log Jane.
Alex log och nickade.
"Avundsjuk?" flinade han.
Jane skrattade och gav honom en kram.
"Faktiskt inte. Jag är ledig tills på tisdag. Det du!"
"Orättvist," muttrade Alex. "jag vill också vara ledig."
"Hörru gullunge, du har ju snart ett långt, härligt jullov!"skrattade Jane och kittlade Alex.
Alex fnissade.
Alex kände sig inte alls peppad när han vaknade på torsdagsmorgonen.
Himlen var grå och allt kändes meningslöst. En lång, tråkig skoldag väntade och därefter skulle han plugga till fredagens historieprov.
Plötsligt fick han dåligt samvete för att han kände sig så gnällig en sådan här dag när Maxine skulle till sjukhuset och genomlida flera timmars behandling.
Han satte sig på sin ännu obäddade säng och suckade.
Joanne, som kommit för se om han vaknat ordentligt av väckarklockan - eller bara stängt av den och somnat om - såg på honom.
"Hur är det lilla gubben? Är du trött? Känner du dig hängig?"
Joanne kände på hans panna.
Alex ryckte på axlarna.
"Allt känns bara så... jag vet inte... shitty...!"
Han suckade igen, sjönk ner mot kuddarna och drog täcket över huvudet.
Joanne drog undan täcket och log mot den rufshårige pojken som såg på henne med trött blick.
"Vet du vad, livet är verkligen 'shitty' ibland."
Alex såg ut att tänka "det menar du inte".
Joanne strök honom mjukt över ryggen.
"Skulle det kännas lite bättre om jag lät dig skippa skolan idag?"
Alex såg häpet på sin fostermor.
"Va? Men... du gillar ju inte att vi skolkar."
Joanne log.
"Nej, men ibland kan jag göra ett litet undantag. Och jag tror inte du sov så mycket inatt. Du får stanna hemma - på ett villkor."
"Vad då?"
"Att du pluggar riktigt hårt inför morgondagens prov. Deal?"
"Deal. Tack mamma!"
Alex satte sig upp och gav Joanne en kram.
Joanne höll om honom hårt.
"Det var så lite min älskling."
Jane kikade in till dem. Hon såg oroligt på sin fosterbror.
"Har det hänt nåt?"
"Alex känner sig lite hängig bara, så han får vara hemma idag." lugnade Joanne henne.
"Lyxigt värre." log Jane.
Alex log och nickade.
"Avundsjuk?" flinade han.
Jane skrattade och gav honom en kram.
"Faktiskt inte. Jag är ledig tills på tisdag. Det du!"
"Orättvist," muttrade Alex. "jag vill också vara ledig."
"Hörru gullunge, du har ju snart ett långt, härligt jullov!"skrattade Jane och kittlade Alex.
Alex fnissade.
"Det är lite orättvist iallafall."
Jane skrockade och rufsade om hans hår.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:333 - 9 december
Skriv om att fråga.
"Eh... Cassie? Skulle du vilja..."
Finn torkade av sina nervös-svettiga handflator mot jeansen och blickade ner på sina slitna Converse-sneakers.
"Nej, du vill nog inte..." mumlade han, mer för sig själv än till den söta tjejen som nu stod framför honom. "men jag tänkte ändå fråga..."
Cassie såg på sin klasskamrat och log ett mjukt leende.
"Vad tänkte du fråga?"
"Eh... jo, skulle du vilja gå till Cineplex på lördag - med mig?"
Cassie sken upp.
"Jättegärna!"
"Vill du?" Finn lät förvånad.
"Ja. Varför skulle jag inte vilja det?"
Finn ryckte på axlarna.
"Tja... du kanske inte gillar mig och sånt."
"Jag gillar dig Finn! Det trodde jag du visste. Du är en superbra kompis!"
Finn suckade, lättad över att han kunnat fråga Cassie om bio utan att göra bort sig totalt, och såklart glad över att Cassie sagt ja.
"Åh tack! Jag menar... du är också en superbra kompis Cassie, en jättefin tjej!"
"Tack Finn." sa Cassie blygt. "Det är du med, en jättefin kille alltså."
De skrattade.
Det var två mycket lyckliga 13-åringar som med fjärilar i magen sa hej då,
och kramades lite snabbt och blygt, vid skolbussen den eftermiddagen.
När hon gick och lade sig på kvällen skrev Cassie i sin dagbok:
"Eh... Cassie? Skulle du vilja..."
Finn torkade av sina nervös-svettiga handflator mot jeansen och blickade ner på sina slitna Converse-sneakers.
"Nej, du vill nog inte..." mumlade han, mer för sig själv än till den söta tjejen som nu stod framför honom. "men jag tänkte ändå fråga..."
Cassie såg på sin klasskamrat och log ett mjukt leende.
"Vad tänkte du fråga?"
"Eh... jo, skulle du vilja gå till Cineplex på lördag - med mig?"
Cassie sken upp.
"Jättegärna!"
"Vill du?" Finn lät förvånad.
"Ja. Varför skulle jag inte vilja det?"
Finn ryckte på axlarna.
"Tja... du kanske inte gillar mig och sånt."
"Jag gillar dig Finn! Det trodde jag du visste. Du är en superbra kompis!"
Finn suckade, lättad över att han kunnat fråga Cassie om bio utan att göra bort sig totalt, och såklart glad över att Cassie sagt ja.
"Åh tack! Jag menar... du är också en superbra kompis Cassie, en jättefin tjej!"
"Tack Finn." sa Cassie blygt. "Det är du med, en jättefin kille alltså."
De skrattade.
Det var två mycket lyckliga 13-åringar som med fjärilar i magen sa hej då,
och kramades lite snabbt och blygt, vid skolbussen den eftermiddagen.
När hon gick och lade sig på kvällen skrev Cassie i sin dagbok:
Torsdag, 9 december.*
*
Kära dagbok,
idag frågade Finn mig om jag vill
gå på bio med honom på lördag.
Jag trodde jag skulle svimma
- så glad blev jag! :)
*
Kram,
Cassie
onsdag, december 08, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:332 - 8 december
Skriv om något perfekt.
*
Perfektion enligt Cassie
8 december, 2010
I skolan går jag en kurs som heter Kreativt skrivande. Idag sa läraren att vi skulle skriva om något perfekt.
Min kompis Mara skrev om den första kyssen (något hon drömmer om att få uppleva). Finn skrev att sommarlovet är perfekt, för då slipper man skolan (ganska roligt tycker jag). Glory skrev något om att hon tänker vara perfekt när hon ska sjunga solo på julkonserten.
Hursomhelst, jag visste först inte vad jag skulle skriva om, men så sa Mara något om att min bror är den perfekta brorsan.
"Han gör så mycket roliga saker med dig och är aldrig elak mot dig! Min brorsa behandlar mig som en liten värdelös daggmask."
Så jag skrev alltså en liten text, en dikt, om min bror Alex.
Jag vet att det blev en klyschig dikt... men Alex är den perfekta brorsan i mina ögon. Jag älskar honom och skulle inte kunna leva utan honom! <3
Massor med kärlek till er alla där ute!
från Cassie Spencer, 13 år
*
*
Perfektion enligt Cassie
8 december, 2010
I skolan går jag en kurs som heter Kreativt skrivande. Idag sa läraren att vi skulle skriva om något perfekt.
Min kompis Mara skrev om den första kyssen (något hon drömmer om att få uppleva). Finn skrev att sommarlovet är perfekt, för då slipper man skolan (ganska roligt tycker jag). Glory skrev något om att hon tänker vara perfekt när hon ska sjunga solo på julkonserten.
Hursomhelst, jag visste först inte vad jag skulle skriva om, men så sa Mara något om att min bror är den perfekta brorsan.
"Han gör så mycket roliga saker med dig och är aldrig elak mot dig! Min brorsa behandlar mig som en liten värdelös daggmask."
Så jag skrev alltså en liten text, en dikt, om min bror Alex.
Min bror(Det var Mara som skrev det där sista - hon pratar alltid om hur söt och snygg Alex är)
Kan alltid få mig att le.
Hittar på roliga saker att göra om jag har tråkigt.
Beskyddar mig alltid.
Tar hand om mig när jag mår dåligt eller är rädd.
Hjälper mig alltid med alla möjliga saker.
Min bror
Är snäll och omtänksam.
Ser till att jag aldrig blir utanför eller bortglömd.
Sjunger bra.
Fotograferar bra.
Är rolig.
Är sååååå söt!
Jag vet att det blev en klyschig dikt... men Alex är den perfekta brorsan i mina ögon. Jag älskar honom och skulle inte kunna leva utan honom! <3
Massor med kärlek till er alla där ute!
från Cassie Spencer, 13 år
*
The Clarke Family Xmas Calendar - 8
8 December
"Varför vill inte Maxine komma ner och äta med oss?" frågade Ricky vid middagsbordet.
"Hon mår inte så bra, hon har haft en dålig dag idag." sa Martin.
Martins svärmor, som var där på besök ett par dagar, suckade.
"Jag förstår inte hur ni kan låta flickan gå till skolan nu när hon mår som hon mår!" utbrast hon.
Martin Clarke gav också ifrån sig en suck.
"Maxine ville gå till skolan! Hon vill leva ett vanligt liv. Och hon kände sig bra imorse. Vad skulle vi gjort, låst in henne och sagt 'nej, du får inte gå till skolan'?"
Maxine kom in i köket.
"Sluta prata om mig som om jag inte fanns här! Ja, jag mår uselt idag och det höll på att gå åt helvete i skolan - men det är inget ni behöver ha som familje-diskussion!"
Ricky såg storögd på sin familj.
"Varför är alla så arga...?"
Alex släppte ner sina bestick på bordet och suckade tungt.
"Vår syster är sjuk och livet suger! Därför är vi upprörda, Ricky!"
Joanne lade tröstande sin hand på Alex.
"Nu lugnar vi ner oss allihop." sa hon mjukt. "Och så vårdar vi språket."
Alex himlade sig åt det där sista, eftersom han visste att det var adresserat till honom.
"Men jag fattar ingenting..." sa Ricky förvirrat. "Vad hände?"
"Vi lämnar den här diskussionen nu." sa Martin.
"Alla får veta utom jag, för jag är bara liten. Men jag bryr mig faktiskt också om att Maxie är sjuk!" skrek Ricky.
"Så här är det Ricky: min kropp fungerar stundtals rätt så dåligt nuförtiden... och idag var det nära att jag inte hann på toa i tid..."
"Det var så här nära..."
Maxine såg på sin familj och visade med pyttelitet avstånd mellan tummen och pekfingret hur nära det varit.
"... så här jävla nära att jag... Inför hela klassen... Fattar ni hur jävla förnedrande det hade varit...!"
Maxine sjönk ner på golvet och brast ut i gråt.
Ingen sa något på flera minuter.
Till slut gick Ricky fram till Maxine, satte sig på huk intill henne på golvet och slog armarna om henne.
"Jag är också arg." nästan viskade han. "Jag är såååå arg för att du är sjuk."
Alex gick och fram till Maxine och Ricky och kramade båda två på en gång.
"Förlåt att jag skrek åt dig förut Ricky."
"Det gör inget." 10-åringen gav Alex en vänlig klapp på ryggen. "Du menade inget illa. Ibland skriker jag också när jag är arg."
Maxine drog sig ur Alex och Rickys omfamning och reste sig.
"Förlåt, men jag vill vara ifred en stund..."
Hon öppnade köksdörren och gick ut mot stranden.
Alex satt kvar på golvet och kämpade mot gråten.
Jane, Martin, Joanne och Martins svärmor satt vid bordet med ögonen blanka av tårar.
Ricky gick fram till dem och kröp upp i Martins knä.
"Pappa, kan inte du be läkarna att göra Maxie frisk igen?"
Martin kunde inte få fram ett ord.
Han bara höll sin yngste fosterson intill sig och kramade honom hårt.
*
"Varför vill inte Maxine komma ner och äta med oss?" frågade Ricky vid middagsbordet.
"Hon mår inte så bra, hon har haft en dålig dag idag." sa Martin.
Martins svärmor, som var där på besök ett par dagar, suckade.
"Jag förstår inte hur ni kan låta flickan gå till skolan nu när hon mår som hon mår!" utbrast hon.
Martin Clarke gav också ifrån sig en suck.
"Maxine ville gå till skolan! Hon vill leva ett vanligt liv. Och hon kände sig bra imorse. Vad skulle vi gjort, låst in henne och sagt 'nej, du får inte gå till skolan'?"
Maxine kom in i köket.
"Sluta prata om mig som om jag inte fanns här! Ja, jag mår uselt idag och det höll på att gå åt helvete i skolan - men det är inget ni behöver ha som familje-diskussion!"
Ricky såg storögd på sin familj.
"Varför är alla så arga...?"
Alex släppte ner sina bestick på bordet och suckade tungt.
"Vår syster är sjuk och livet suger! Därför är vi upprörda, Ricky!"
Joanne lade tröstande sin hand på Alex.
"Nu lugnar vi ner oss allihop." sa hon mjukt. "Och så vårdar vi språket."
Alex himlade sig åt det där sista, eftersom han visste att det var adresserat till honom.
"Men jag fattar ingenting..." sa Ricky förvirrat. "Vad hände?"
"Vi lämnar den här diskussionen nu." sa Martin.
"Alla får veta utom jag, för jag är bara liten. Men jag bryr mig faktiskt också om att Maxie är sjuk!" skrek Ricky.
"Så här är det Ricky: min kropp fungerar stundtals rätt så dåligt nuförtiden... och idag var det nära att jag inte hann på toa i tid..."
"Det var så här nära..."
Maxine såg på sin familj och visade med pyttelitet avstånd mellan tummen och pekfingret hur nära det varit.
"... så här jävla nära att jag... Inför hela klassen... Fattar ni hur jävla förnedrande det hade varit...!"
Maxine sjönk ner på golvet och brast ut i gråt.
Ingen sa något på flera minuter.
Till slut gick Ricky fram till Maxine, satte sig på huk intill henne på golvet och slog armarna om henne.
"Jag är också arg." nästan viskade han. "Jag är såååå arg för att du är sjuk."
Alex gick och fram till Maxine och Ricky och kramade båda två på en gång.
"Förlåt att jag skrek åt dig förut Ricky."
"Det gör inget." 10-åringen gav Alex en vänlig klapp på ryggen. "Du menade inget illa. Ibland skriker jag också när jag är arg."
Maxine drog sig ur Alex och Rickys omfamning och reste sig.
"Förlåt, men jag vill vara ifred en stund..."
Hon öppnade köksdörren och gick ut mot stranden.
Alex satt kvar på golvet och kämpade mot gråten.
Jane, Martin, Joanne och Martins svärmor satt vid bordet med ögonen blanka av tårar.
Ricky gick fram till dem och kröp upp i Martins knä.
"Pappa, kan inte du be läkarna att göra Maxie frisk igen?"
Martin kunde inte få fram ett ord.
Han bara höll sin yngste fosterson intill sig och kramade honom hårt.
*
tisdag, december 07, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 7
7 December
Maxine och Jane släpade det stora paketet, som mest liknade en inslagen klump, in till grannen.
"Vad snällt att vi får ha Rickys julkapp här." flämtade Jane. "Han är så nyfiken och går alltid och snokar efter paket innan jul."
Grannen stirrade på paketet.
"Jösses tjejer! Vad har ni köpt egentligen?!"
Maxine flinade glatt.
"En enorm flodhäst. Ricky går hela tiden och sjunger I Want a Hippopotamus for Christmas, så nu tänkte vi att han ska få en."
Grannen storskrattade.
"Det är ju underbart! Är det från den där leksaksaffären i gallerian, den som har alla jättestora gosedjur?"
"Yep!" sa Maxine.
Jane och Maxine sa hej då till grannen, som skulle få vara hippo-vakt ett par veckor, och gick mot huset där de bodde.
När de kom till sin trappa sjönk Maxine trött ner på bron. Jane satte sig bredvid sin yngre fostersyster och såg oroligt på henne.
"Hur är det? Är du dålig?"
Maxine skakade på huvudet.
"Lite trött bara." Hon log svagt. "Det är jobbigt att bära hem stora flodhästar."
Janes oro gick inte över.
"Du borde nog inte gått ut i dag Maxie, du är inte tillräckligt..."
Maxine höll avbrytande upp handen mot Jane.
"Säger du 'tillräckligt frisk' så skriker jag."
"Men Maxie..."
"Jane, jag mår fint, okej!"
Jane skakade på huvudet.
"Gå in och lägg dig en stund."
Maxine himlade med ögonen.
"Jane, sluta tjata! Jag tänker inte gå in och lägga mig. Jag mår fint! Vi ska ju slå in julklappar! Kom nu!"
Maxine reste sig - lite vingligt tyckte Jane - och gick in i huset.
Ricky kom rusande mot dem så fort de kom in.
"Har ni köpt några julklappar till mig?!"
Maxine såg frågande på sin yngste fosterbror.
"Julklappar...? Vaddå... är det jul? Det hade jag ingen aning om...!"
"Maxie! Har ni köpt nåt till mig?"
Ricky studsade upp och ner som en gummiboll på köksgolvet.
"Du kan få den här."
Maxine öppnade sin ryggsäck och tog upp en stor röd slickepinne som hon fått gratis i gallerians nya godisaffär.
"Godis!" skrek Ricky förtjust.
"Fast du måste vänta till jul med att äta den." sa Maxine.
Ricky, som precis var på väg att ta en första slick av sin nya skatt, såg storögd på Maxine.
"Va...? Måste jag vänta ända till jul...?!"
Maxine och Jane skrattade.
"Nä, jag bara skojade." sa Maxine.
"Men du måste faktiskt vänta till lördag," sa Jane. "du kan husets godisregler."
"Men jag är så sugen på den nu!" sa Ricky besviket. "Den ser ju så smaskig ut!"
"Ta tre slickar," log Jane. "vi säger inget."
Ricky sken upp och tog tre stora välsmakande slickar av klubban.
Lycklig över sin present sprang han sedan sjungande upp på sitt rum.
"Eh.... vi kanske skulle sagt åt honom att borsta tänderna..." sa Jane. "Det blir lite svårt för honom att förneka att han ätit godis efter slickarna av den där färgbomben...!"
Maxine skrockade.
"Näää, det blir kul att höra vad han har för ursäkt."
Jane skrattade.
"Girl, you're evil!"
"Yep!" skrattade Maxine glatt.
*
Maxine och Jane släpade det stora paketet, som mest liknade en inslagen klump, in till grannen.
"Vad snällt att vi får ha Rickys julkapp här." flämtade Jane. "Han är så nyfiken och går alltid och snokar efter paket innan jul."
Grannen stirrade på paketet.
"Jösses tjejer! Vad har ni köpt egentligen?!"
Maxine flinade glatt.
"En enorm flodhäst. Ricky går hela tiden och sjunger I Want a Hippopotamus for Christmas, så nu tänkte vi att han ska få en."
Grannen storskrattade.
"Det är ju underbart! Är det från den där leksaksaffären i gallerian, den som har alla jättestora gosedjur?"
"Yep!" sa Maxine.
Jane och Maxine sa hej då till grannen, som skulle få vara hippo-vakt ett par veckor, och gick mot huset där de bodde.
När de kom till sin trappa sjönk Maxine trött ner på bron. Jane satte sig bredvid sin yngre fostersyster och såg oroligt på henne.
"Hur är det? Är du dålig?"
Maxine skakade på huvudet.
"Lite trött bara." Hon log svagt. "Det är jobbigt att bära hem stora flodhästar."
Janes oro gick inte över.
"Du borde nog inte gått ut i dag Maxie, du är inte tillräckligt..."
Maxine höll avbrytande upp handen mot Jane.
"Säger du 'tillräckligt frisk' så skriker jag."
"Men Maxie..."
"Jane, jag mår fint, okej!"
Jane skakade på huvudet.
"Gå in och lägg dig en stund."
Maxine himlade med ögonen.
"Jane, sluta tjata! Jag tänker inte gå in och lägga mig. Jag mår fint! Vi ska ju slå in julklappar! Kom nu!"
Maxine reste sig - lite vingligt tyckte Jane - och gick in i huset.
Ricky kom rusande mot dem så fort de kom in.
"Har ni köpt några julklappar till mig?!"
Maxine såg frågande på sin yngste fosterbror.
"Julklappar...? Vaddå... är det jul? Det hade jag ingen aning om...!"
"Maxie! Har ni köpt nåt till mig?"
Ricky studsade upp och ner som en gummiboll på köksgolvet.
"Du kan få den här."
Maxine öppnade sin ryggsäck och tog upp en stor röd slickepinne som hon fått gratis i gallerians nya godisaffär.
"Godis!" skrek Ricky förtjust.
"Fast du måste vänta till jul med att äta den." sa Maxine.
Ricky, som precis var på väg att ta en första slick av sin nya skatt, såg storögd på Maxine.
"Va...? Måste jag vänta ända till jul...?!"
Maxine och Jane skrattade.
"Nä, jag bara skojade." sa Maxine.
"Men du måste faktiskt vänta till lördag," sa Jane. "du kan husets godisregler."
"Men jag är så sugen på den nu!" sa Ricky besviket. "Den ser ju så smaskig ut!"
"Ta tre slickar," log Jane. "vi säger inget."
Ricky sken upp och tog tre stora välsmakande slickar av klubban.
Lycklig över sin present sprang han sedan sjungande upp på sitt rum.
"Eh.... vi kanske skulle sagt åt honom att borsta tänderna..." sa Jane. "Det blir lite svårt för honom att förneka att han ätit godis efter slickarna av den där färgbomben...!"
Maxine skrockade.
"Näää, det blir kul att höra vad han har för ursäkt."
Jane skrattade.
"Girl, you're evil!"
"Yep!" skrattade Maxine glatt.
*
Luxuria (Lust / begär) - 26
*
Nikki kramade Charli.
"Känns det bättre?"
"Jag tror det... För nu iallafall."
Charli suckade.
"Men känslorna kommer väl komma ifatt mig. Jag ska till en psykolog imorgon och prata. Hon ska tydligen vara bra."
Charli log lite blekt.
"En sak är iallafall säker: jag tänker aldrig smita iväg på en fest igen!"
"Som vi sa förut; man gör skitdumma saker när man är ung! Det gjorde ju vi med." sa Nikki och log.
Cole skrockade.
"Nikki... du, Dani och jag är 22..."
Nikki log mot honom.
"Ja, lilla Cole, jag vet att vi är 22."
Cole log busigt och fortsatte lite retsamt:
"Är du inte ung nu menar du? Eller har du redan kommit i pensionärsåldern, lilla damen?"
Nikki såg menande på Dani och Charli.
Alla tre tjejerna fnissade. Sedan brottade de ner Cole.
"Vad har jag gjort nu då?" skrattade Cole.
"Du är lite för kaxig för ditt eget bästa." sa Dani.
Charlis mamma knackade på dörren och kikade in i rummet.
"Jag hör att ni har roligt här uppe, och jag vill inte vara någon glädjedödare... men några poliser från SCA är här."
"Kollegor?" sa Dani.
Charlis mamma nickade.
"De vill fråga Charli - och dig - lite om inatt."
Charli och Dani suckade precis i samma sekund. De reste sig och gick mot dörren.
"Ni kan vara med." sa Dani till Nikki och Cole.
"Ja, var det," sa Charli. "jag kan behöva ert stöd nu."
Cole gick fram till Charli och Dani och lade armen om dem.
"Klart vi är med och stöttar er. Det kan ni alltid räkna med."
"Tack älskling." log Dani och kysste honom på kinden.
Precis när Charli skulle lämna rummet och gå ner till poliserna, gav hon sin mamma en kram och en puss på kinden.
Hennes mamma såg glad, men förvånad ut.
"Vad var det där för?"
Charli log.
"Mitt sätt att säga förlåt och jag älskar dig."
*
Nikki kramade Charli.
"Känns det bättre?"
"Jag tror det... För nu iallafall."
Charli suckade.
"Men känslorna kommer väl komma ifatt mig. Jag ska till en psykolog imorgon och prata. Hon ska tydligen vara bra."
Charli log lite blekt.
"En sak är iallafall säker: jag tänker aldrig smita iväg på en fest igen!"
"Som vi sa förut; man gör skitdumma saker när man är ung! Det gjorde ju vi med." sa Nikki och log.
Cole skrockade.
"Nikki... du, Dani och jag är 22..."
Nikki log mot honom.
"Ja, lilla Cole, jag vet att vi är 22."
Cole log busigt och fortsatte lite retsamt:
"Är du inte ung nu menar du? Eller har du redan kommit i pensionärsåldern, lilla damen?"
Nikki såg menande på Dani och Charli.
Alla tre tjejerna fnissade. Sedan brottade de ner Cole.
"Vad har jag gjort nu då?" skrattade Cole.
"Du är lite för kaxig för ditt eget bästa." sa Dani.
Charlis mamma knackade på dörren och kikade in i rummet.
"Jag hör att ni har roligt här uppe, och jag vill inte vara någon glädjedödare... men några poliser från SCA är här."
"Kollegor?" sa Dani.
Charlis mamma nickade.
"De vill fråga Charli - och dig - lite om inatt."
Charli och Dani suckade precis i samma sekund. De reste sig och gick mot dörren.
"Ni kan vara med." sa Dani till Nikki och Cole.
"Ja, var det," sa Charli. "jag kan behöva ert stöd nu."
Cole gick fram till Charli och Dani och lade armen om dem.
"Klart vi är med och stöttar er. Det kan ni alltid räkna med."
"Tack älskling." log Dani och kysste honom på kinden.
Precis när Charli skulle lämna rummet och gå ner till poliserna, gav hon sin mamma en kram och en puss på kinden.
Hennes mamma såg glad, men förvånad ut.
"Vad var det där för?"
Charli log.
"Mitt sätt att säga förlåt och jag älskar dig."
*
Luxuria (Lust / begär) - 25
*
"Nej Charli." sa Nikki. Hon satte sig intill sin kusin och höll om henne. "Lyssna noga på mig nu - ingen hatar dig! Och det som hände dig igår är inte ditt fel."
"Det är mitt fel." mumlade Dani plötsligt.
Cole och Nikki såg förundrade på henne.
"Hur är det ditt fel...?!" sa Nikki.
"Hade jag anmält honom när det hände mig så hade det här aldrig hänt..." sa Dani, rösten full av självförebråelse.
Charli satte sig upp och stirrade med rödgråtna ögon på sin kusin.
"När det hände dig...? Har du råkat ut för samma sak?"
Dani nickade.
"Det var därför jag kände igen honom när jag såg fotot av honom. Förlåt mig Charli... jag borde ha..."
Charli gick fram till Dani och tog tag om hennes axlar.
"Dani, det är inte ditt fel att det äcklet drogade och nästan våldtog mig igår! Om det inte var för dig hade jag inte varit här med er nu! Fattar du det!"
Hon kramade Dani.
"Jag hade gjort samma sak som du, Dani - jag hade inte heller anmält honom."
Nikki gick fram till Dani och Charli.
"Du skämdes ju också då Dani, tyckte att det var ditt fel. Och du ville ju inte att våra föräldrar skulle få reda på att vi smitit till den där festen..."
"Och han hotade dig ju," sa Cole. "sa att han skulle döda dig om du skvallrade. Så säg aldrig mer inte att det är ditt fel!"
Cole kramade om Dani. Sedan log han.
"Dani, jag är så glad att din farsa fick tag på äcklet!"
Charli, Dani och Nikki log också.
"Det är jag också glad för." sa Dani. "Fast egentligen var det den där hunden."
De skrattade åt hur det måste ha sett ut.
"Vilken duktig hund!" sa Charli. "Hoppas han blir belönad!"
*
"Nej Charli." sa Nikki. Hon satte sig intill sin kusin och höll om henne. "Lyssna noga på mig nu - ingen hatar dig! Och det som hände dig igår är inte ditt fel."
"Det är mitt fel." mumlade Dani plötsligt.
Cole och Nikki såg förundrade på henne.
"Hur är det ditt fel...?!" sa Nikki.
"Hade jag anmält honom när det hände mig så hade det här aldrig hänt..." sa Dani, rösten full av självförebråelse.
Charli satte sig upp och stirrade med rödgråtna ögon på sin kusin.
"När det hände dig...? Har du råkat ut för samma sak?"
Dani nickade.
"Det var därför jag kände igen honom när jag såg fotot av honom. Förlåt mig Charli... jag borde ha..."
Charli gick fram till Dani och tog tag om hennes axlar.
"Dani, det är inte ditt fel att det äcklet drogade och nästan våldtog mig igår! Om det inte var för dig hade jag inte varit här med er nu! Fattar du det!"
Hon kramade Dani.
"Jag hade gjort samma sak som du, Dani - jag hade inte heller anmält honom."
Nikki gick fram till Dani och Charli.
"Du skämdes ju också då Dani, tyckte att det var ditt fel. Och du ville ju inte att våra föräldrar skulle få reda på att vi smitit till den där festen..."
"Och han hotade dig ju," sa Cole. "sa att han skulle döda dig om du skvallrade. Så säg aldrig mer inte att det är ditt fel!"
Cole kramade om Dani. Sedan log han.
"Dani, jag är så glad att din farsa fick tag på äcklet!"
Charli, Dani och Nikki log också.
"Det är jag också glad för." sa Dani. "Fast egentligen var det den där hunden."
De skrattade åt hur det måste ha sett ut.
"Vilken duktig hund!" sa Charli. "Hoppas han blir belönad!"
*
Luxuria (Lust / begär) - 24
5 Juli 2009
Det var söndag eftermiddag, dagen efter den hemska upplevelsen på festen.
Dani, Nikki och Cole satt upp på Charlis rum och hörde Charli berätta om det hon varit med om.
"Jag minns inte allt... Det lilla jag kommer ihåg är liksom hopmixat och konstigt. Jag minns att vi sjöng Cherry Bomb... Och killens leende... han log typ hela tiden. Inatt drömde jag om hans jäkla leende - som den där Cheshire-katten i Alice In Wonderland."
Charli log lite åt det sista.
"Ja, jag vet, det låter helt sjukt.
"Och det var läskigt att bli så där snurrig och sluddrig... jag fattade inte varför först. Jag blev besviken när det visade sig att han var ett sånt äckel!"
Charli kastade sig på sängen och snyftade i kuddarna.
"Jag är så jävla dum!"
"Du är inte alls dum, Charl." sa Cole mjukt. "Hur skulle du kunna veta att han tänkte droga dig...?"
Charli skakade på huvudet åt sig själv.
"Jag borde ha tänkt med hjärnan! Ta emot emot dricka en främmande kille..."
Hon skrattade till glädjelöst och såg på Dani och Nikki och sedan på Cole.
"Hur många gånger har inte våra föräldrar varnat oss för sånt? Hur jävla dum får man bli!"
Charli snyftade ännu mer.
"Jag gick på en förbjuden fest och jag hade bråkat med mamma hela dagen innan när att hon sa jag inte fick gå... Och jag var nog otrevlig mot Ray också. Låter väldigt moget va?"
"Man gör knäppa saker när man är tonåring..." sa Cole.
"Det kan man verkligen säga." suckade Charli.
Sedan brast hon ut i ännu mer gråt.
"Jag skäms så jävla mycket, för allt! Alla måste hata mig nu!"
*
Det var söndag eftermiddag, dagen efter den hemska upplevelsen på festen.
Dani, Nikki och Cole satt upp på Charlis rum och hörde Charli berätta om det hon varit med om.
"Jag minns inte allt... Det lilla jag kommer ihåg är liksom hopmixat och konstigt. Jag minns att vi sjöng Cherry Bomb... Och killens leende... han log typ hela tiden. Inatt drömde jag om hans jäkla leende - som den där Cheshire-katten i Alice In Wonderland."
Charli log lite åt det sista.
"Ja, jag vet, det låter helt sjukt.
"Och det var läskigt att bli så där snurrig och sluddrig... jag fattade inte varför först. Jag blev besviken när det visade sig att han var ett sånt äckel!"
Charli kastade sig på sängen och snyftade i kuddarna.
"Jag är så jävla dum!"
"Du är inte alls dum, Charl." sa Cole mjukt. "Hur skulle du kunna veta att han tänkte droga dig...?"
Charli skakade på huvudet åt sig själv.
"Jag borde ha tänkt med hjärnan! Ta emot emot dricka en främmande kille..."
Hon skrattade till glädjelöst och såg på Dani och Nikki och sedan på Cole.
"Hur många gånger har inte våra föräldrar varnat oss för sånt? Hur jävla dum får man bli!"
Charli snyftade ännu mer.
"Jag gick på en förbjuden fest och jag hade bråkat med mamma hela dagen innan när att hon sa jag inte fick gå... Och jag var nog otrevlig mot Ray också. Låter väldigt moget va?"
"Man gör knäppa saker när man är tonåring..." sa Cole.
"Det kan man verkligen säga." suckade Charli.
Sedan brast hon ut i ännu mer gråt.
"Jag skäms så jävla mycket, för allt! Alla måste hata mig nu!"
*
Födelsedags-special 7/12: Mackenzie & Justin
Grattis Mackenzie & Justin!
[Klicka på bilden för större version]
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:331 - 7 december
Skriv om att ha tid.
Eden Park, Georgia 1998.
"Pappa, kom och lek med mig."
"Inte just nu Ashlee Grace."
"Joooo! Snälla pappa!"
3-åriga Ashlee ryckte lätt i sin pappas skjortärm.
Matthew Hayden såg leende på sin lilla dockliknande dotter.
"Jag skulle gärna leka älskling, men jag har inte tid just nu."
Flickan lyfte lite förundrad på ögonbrynen.
"Tid...?"
Barnet sprang iväg på sockbeklädda små fötter och drog ner ett föremål från den gamla byrån som stod i andra änden av rummet.
Matthew såg inte riktigt vad det var. Men så sprang Ashlee tillbaka till honom och lade föremålet i hans hand.
"Detta här är tid, pappa."
Matthew såg ner på det blanka föremålet som nu låg i hans hand.
Han log.
Det var ett gammalt fickur.
*
Eden Park, Georgia 1998.
"Pappa, kom och lek med mig."
"Inte just nu Ashlee Grace."
"Joooo! Snälla pappa!"
3-åriga Ashlee ryckte lätt i sin pappas skjortärm.
Matthew Hayden såg leende på sin lilla dockliknande dotter.
"Jag skulle gärna leka älskling, men jag har inte tid just nu."
Flickan lyfte lite förundrad på ögonbrynen.
"Tid...?"
Barnet sprang iväg på sockbeklädda små fötter och drog ner ett föremål från den gamla byrån som stod i andra änden av rummet.
Matthew såg inte riktigt vad det var. Men så sprang Ashlee tillbaka till honom och lade föremålet i hans hand.
"Detta här är tid, pappa."
Matthew såg ner på det blanka föremålet som nu låg i hans hand.
Han log.
Det var ett gammalt fickur.
*
måndag, december 06, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 6
6 December
"Vad har hänt med din hand?"
Maxine pekade på Alex vänstra hand som nu var bandagerad.
"Jag klantade mig med stämjärnet." sa Alex.
"Ouch...!" grimaserade Jane. "Gör det mycket ont?"
Alex skakade på huvudet.
"Det kom blod!" sa Ricky. "Och Alex svärde."
Joanne och Martin skrattade.
"Men Alex då, 'svärde' du?" sa Joanne och rufsade om sin fostersons hår.
Ricky nickade.
"Och sen kom Sandy och hon pussade Alex där..."
Han pekade på Alex hals.
Jane och Maxine började skratta.
"Vad gjorde hon sa du?" fnissade Maxine.
Alex blängde på henne.
"Du hörde honom." sa han sammanbitet, mer generad än irriterad.
Maxine och Jane fnissade ännu mer.
"Hon pussade honom!" upprepade Ricky. "Och Alex blev alldeles röd på kinderna!"
"Tyst nu Ricky." muttrade Alex. "Och ni slutar att fnissa, så kul var det inte."
"Jo, det var skitkul!" fnissade Maxine.
Alex skakade på huvudet.
"Är Sandy kär i dig? Var det därför hon pussade dig sådär?" frågade Ricky.
"Alla tjejer är kära i Alex." fnissade Jane.
Alex suckade och reste sig från sin plats vid bordet.
"Jag går, här kan man ju inte vara..."
"Nä, stanna Alex." sa Maxine. "Vi ska inte retas mer."
Alex tvekade, men sedan satte han sig igen.
"Har du tagit dagens foto idag förresten?" frågade Martin och ställde fram middagsgrytorna på köksbordet.
Alex skakade på huvudet.
"Inte än. Har inte bestämt motiv."
Maxine gav ifrån sitt ett litet busigt fniss.
"Jag vet vad du tänker, Maxie." sa Alex leende. "Om du inte är snäll tar jag kort på dig."
"Gör det." log Maxine. "Du kan kalla bilden 'Min jobbiga syrra' eller nåt."
Alex skrattade.
"Ja, jag kanske gör det."
*
"Vad har hänt med din hand?"
Maxine pekade på Alex vänstra hand som nu var bandagerad.
"Jag klantade mig med stämjärnet." sa Alex.
"Ouch...!" grimaserade Jane. "Gör det mycket ont?"
Alex skakade på huvudet.
"Det kom blod!" sa Ricky. "Och Alex svärde."
Joanne och Martin skrattade.
"Men Alex då, 'svärde' du?" sa Joanne och rufsade om sin fostersons hår.
Ricky nickade.
"Och sen kom Sandy och hon pussade Alex där..."
Han pekade på Alex hals.
Jane och Maxine började skratta.
"Vad gjorde hon sa du?" fnissade Maxine.
Alex blängde på henne.
"Du hörde honom." sa han sammanbitet, mer generad än irriterad.
Maxine och Jane fnissade ännu mer.
"Hon pussade honom!" upprepade Ricky. "Och Alex blev alldeles röd på kinderna!"
"Tyst nu Ricky." muttrade Alex. "Och ni slutar att fnissa, så kul var det inte."
"Jo, det var skitkul!" fnissade Maxine.
Alex skakade på huvudet.
"Är Sandy kär i dig? Var det därför hon pussade dig sådär?" frågade Ricky.
"Alla tjejer är kära i Alex." fnissade Jane.
Alex suckade och reste sig från sin plats vid bordet.
"Jag går, här kan man ju inte vara..."
"Nä, stanna Alex." sa Maxine. "Vi ska inte retas mer."
Alex tvekade, men sedan satte han sig igen.
"Har du tagit dagens foto idag förresten?" frågade Martin och ställde fram middagsgrytorna på köksbordet.
Alex skakade på huvudet.
"Inte än. Har inte bestämt motiv."
Maxine gav ifrån sitt ett litet busigt fniss.
"Jag vet vad du tänker, Maxie." sa Alex leende. "Om du inte är snäll tar jag kort på dig."
"Gör det." log Maxine. "Du kan kalla bilden 'Min jobbiga syrra' eller nåt."
Alex skrattade.
"Ja, jag kanske gör det."
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:330 - 6 december
Skriv om ett verktyg.
"Helvete...!"
Alex grimaserade av smärta när han råkade sätta det smala stämjärnet i handflatan, nära tummen, istället för i träbiten han karvade i.
Ricky tittade förskräckt på sin fosterbror.
"Är du skadad? Är din hand förstörd? Måste du till sjukhuset?"
Alex log genom smärtan.
"Lugna ner dig Ricky, det här är ingenting - det blöder knappt."
Ricky tog stämjärnet och kastade iväg det.
"Dumma, elaka verktyg!" morrade han.
Killarna hörde ett litet skratt och tittade upp på granntjejen Sandy.
Hon hade stått och tittat på dem ett tag. Nu plockade hon upp stämjärnet och gick fram till killarna.
"Små pojkar borde inte få leka med så farliga verktyg." sa hon med ett leende på läpparna. "Låt mig se din hand."
Hon tog milt tag i Alex handled och undersökte handflatan.
"Aj... lilla stackare."
"Det är bara en skråma." sa Alex lugnt.
Sandy log igen och rufsade om Alex hår.
"Alex... ska du spela tuffing nu bara för att jag är här, va? 'Jag är 17 år, så jag får inte visa den äldre granntjejen att jag har ont...'?"
Alex skakade på huvudet.
"Småpojkar..." fnyste han. "Du är inte så mycket äldre än mej."
"Sexton månader äldre faktiskt." log Sandy. "Men du... du bör göra rent det där såret och sätta på ett plåster."
"Mmmm..." mumlade Alex.
Han studerade sin hand. Det var lite rött och irriterat runt såret.
Han grimaserade av smärta igen.
"Awww... lilla stackare..." sa Sandy. "Blir det bättre om du får en puss?"
Hon lutade sig närmare Alex och började kyssa honom på halsen.
Alex skruvade nervöst och generat på sig.
Rickys ögon blev stora som tefat.
"Men... varför pussar du Alex på halsen, det är ju handen han har ont i?"
Sandy skrattade.
Kul med pinsamma småbrorsor... tänkte Alex.
Han drog sig undan från Sandy och reste sig snabbt upp.
"Eh... jag borde nog..."
Rösten bröts och han harklade sig.
"Jag ska sätta ett plåster på det här."
Han skyndade sig in.
"Vet du? Du är alldeles röd i ansiktet!" ropade Ricky efter honom.
*
"Helvete...!"
Alex grimaserade av smärta när han råkade sätta det smala stämjärnet i handflatan, nära tummen, istället för i träbiten han karvade i.
Ricky tittade förskräckt på sin fosterbror.
"Är du skadad? Är din hand förstörd? Måste du till sjukhuset?"
Alex log genom smärtan.
"Lugna ner dig Ricky, det här är ingenting - det blöder knappt."
Ricky tog stämjärnet och kastade iväg det.
"Dumma, elaka verktyg!" morrade han.
Killarna hörde ett litet skratt och tittade upp på granntjejen Sandy.
Hon hade stått och tittat på dem ett tag. Nu plockade hon upp stämjärnet och gick fram till killarna.
"Små pojkar borde inte få leka med så farliga verktyg." sa hon med ett leende på läpparna. "Låt mig se din hand."
Hon tog milt tag i Alex handled och undersökte handflatan.
"Aj... lilla stackare."
"Det är bara en skråma." sa Alex lugnt.
Sandy log igen och rufsade om Alex hår.
"Alex... ska du spela tuffing nu bara för att jag är här, va? 'Jag är 17 år, så jag får inte visa den äldre granntjejen att jag har ont...'?"
Alex skakade på huvudet.
"Småpojkar..." fnyste han. "Du är inte så mycket äldre än mej."
"Sexton månader äldre faktiskt." log Sandy. "Men du... du bör göra rent det där såret och sätta på ett plåster."
"Mmmm..." mumlade Alex.
Han studerade sin hand. Det var lite rött och irriterat runt såret.
Han grimaserade av smärta igen.
"Awww... lilla stackare..." sa Sandy. "Blir det bättre om du får en puss?"
Hon lutade sig närmare Alex och började kyssa honom på halsen.
Alex skruvade nervöst och generat på sig.
Rickys ögon blev stora som tefat.
"Men... varför pussar du Alex på halsen, det är ju handen han har ont i?"
Sandy skrattade.
Kul med pinsamma småbrorsor... tänkte Alex.
Han drog sig undan från Sandy och reste sig snabbt upp.
"Eh... jag borde nog..."
Rösten bröts och han harklade sig.
"Jag ska sätta ett plåster på det här."
Han skyndade sig in.
"Vet du? Du är alldeles röd i ansiktet!" ropade Ricky efter honom.
*
The Clarke Family Xmas Calendar - 5
5 December
Alex och Cassie satt på en brygga nere vid hamnen. Solen värmde skönt. Det var toppen att bo i California, för man behövde inte stå ut med kyla och slaskig snö.
"Önskar du dig verkligen ingenting i julklapp?" frågade Cassie.
Alex log.
"Men Cassie... jag har ju redan fått min julklapp av er."
Han pekade menade på sin nya kamera som hängde runt hans hals.
"Jo, men det var ju mamma, Martin och Joanne som betalade den." sa Cassie. "Jag vill ge dig nåt eget, som bara är från mig."
"Du är rar du Cassie. Men vill du inte spara alla dina veckopengar då?"
"Brorsan, så här ligger det till: jag tänker köpa en julklapp till dig vare sig du vill eller inte! Vad önskar du dig?"
Alex skrattade åt sin lillasysters envishet.
"Vad önskar du dig själv?"
Cassie log och skakade på huvudet.
"Nej Alex... du är ju hopplös! Nu pratar vi om vad du önskar dig!"
Hon blev allvarlig och tog Alex hand i sin.
"Jag vet att du önskar dig flera saker som man inte kan köpa... Till exempel att Maxie blir frisk, och att mamma gör slut med Darryl..."
Alex nickade.
"Mmmm..."
"Men du önskar dig väl nåt man kan köpa också...?" undrade Cassie.
Alex funderade.
"Glass." sa han till slut.
Cassie rynkade förbryllat pannan och såg oförstående på sin storebror.
"Glass...? Vill du ha glass... i julklapp...?!"
Alex skrattade.
"Nope, jag vill ha glass nu, till frukost."
Cassie himlade sig och fnissade.
"Du är ju knäpp! Glass till frukost?"
"Ja, det är gott!" sa Alex glatt.
"Åh Alex... säg nu vad du vill ha till jul, annars knuffar jag ner dig i vattnet!"
Alex skrattade glatt.
"Okej, då önskar jag väl mig fotoalbum och lite såna grejer, nu när jag har börjat fotografera."
"Yes! Perfekt!" jublade Cassie. "Då vet jag precis vad jag ska köpa! Var det så svårt att säga vad du önskar dig?"
Hon petade retsamt Alex i sidan och fnissade när han skruvade kittligt på sig.
Alex kramade sin syster.
"Vad vill du ha då?"
"Jag sparar till en liten kamera." sa Cassie. "Ingen jätteavancerad... men det vore kul att gå ut och fotografera med dig nån gång."
Alex log.
"Det vore verkligen super-kul, Cassie. Nåt mer?"
Cassie skakade på huvudet.
"Nej... bara smågrejer, du vet sånt jag håller på med; pussel, rit- och skiss-grejer och sånt."
"Okej, jag kan ta med en gammal penna från skolan." flinade Alex. "Gör det nåt om nån har tuggat på den lite?"
Cassie fnissade.
"Alex... du är världens knasigaste storebror... Men jag älskar dig!"
*
Alex och Cassie satt på en brygga nere vid hamnen. Solen värmde skönt. Det var toppen att bo i California, för man behövde inte stå ut med kyla och slaskig snö.
"Önskar du dig verkligen ingenting i julklapp?" frågade Cassie.
Alex log.
"Men Cassie... jag har ju redan fått min julklapp av er."
Han pekade menade på sin nya kamera som hängde runt hans hals.
"Jo, men det var ju mamma, Martin och Joanne som betalade den." sa Cassie. "Jag vill ge dig nåt eget, som bara är från mig."
"Du är rar du Cassie. Men vill du inte spara alla dina veckopengar då?"
"Brorsan, så här ligger det till: jag tänker köpa en julklapp till dig vare sig du vill eller inte! Vad önskar du dig?"
Alex skrattade åt sin lillasysters envishet.
"Vad önskar du dig själv?"
Cassie log och skakade på huvudet.
"Nej Alex... du är ju hopplös! Nu pratar vi om vad du önskar dig!"
Hon blev allvarlig och tog Alex hand i sin.
"Jag vet att du önskar dig flera saker som man inte kan köpa... Till exempel att Maxie blir frisk, och att mamma gör slut med Darryl..."
Alex nickade.
"Mmmm..."
"Men du önskar dig väl nåt man kan köpa också...?" undrade Cassie.
Alex funderade.
"Glass." sa han till slut.
Cassie rynkade förbryllat pannan och såg oförstående på sin storebror.
"Glass...? Vill du ha glass... i julklapp...?!"
Alex skrattade.
"Nope, jag vill ha glass nu, till frukost."
Cassie himlade sig och fnissade.
"Du är ju knäpp! Glass till frukost?"
"Ja, det är gott!" sa Alex glatt.
"Åh Alex... säg nu vad du vill ha till jul, annars knuffar jag ner dig i vattnet!"
Alex skrattade glatt.
"Okej, då önskar jag väl mig fotoalbum och lite såna grejer, nu när jag har börjat fotografera."
"Yes! Perfekt!" jublade Cassie. "Då vet jag precis vad jag ska köpa! Var det så svårt att säga vad du önskar dig?"
Hon petade retsamt Alex i sidan och fnissade när han skruvade kittligt på sig.
Alex kramade sin syster.
"Vad vill du ha då?"
"Jag sparar till en liten kamera." sa Cassie. "Ingen jätteavancerad... men det vore kul att gå ut och fotografera med dig nån gång."
Alex log.
"Det vore verkligen super-kul, Cassie. Nåt mer?"
Cassie skakade på huvudet.
"Nej... bara smågrejer, du vet sånt jag håller på med; pussel, rit- och skiss-grejer och sånt."
"Okej, jag kan ta med en gammal penna från skolan." flinade Alex. "Gör det nåt om nån har tuggat på den lite?"
Cassie fnissade.
"Alex... du är världens knasigaste storebror... Men jag älskar dig!"
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)