Huset som Gud glömde - 66

Kyle

Lördag.

”Ska det bli skönt att åka hem i morgon?” frågade farfar när vi åt frukost.
”Nej…” for det ur mig.
(Smart Kyle...)
”Tycker inte jag heller - det är ju jätteroligt att vara här!” sa Ashlee.
Farfar log.
”Vad kul att ni tycker det.”
”Det är väldigt trevlig att ha er här.” sa farmor.
”Jaaa verkligen!” sa farmors syster Muriel glatt. ”Ni får komma hit oftare.”
Farfars syster Gertude gav ifrån sig en misslynt liten grymtning.
”Eller hur, Gertie?” sa farfar överdrivet glatt och puffade på sin syster. ”Visst är det underbart att ha ungarna här?”
Ny missnöjd grymtning från Gertrude. Sedan såg hon surt på farfar.
”Kalla mig inte Gertie.”
”Men det är väl sött - ‘syrran’?” skrockade farfar.
Han blinkade åt oss andra.
Gammelfaster Gertude blev ännu surare.
”Donovan, kan du aldrig vara allvarlig?”
Farfar skakade på huvudet.
”Nej, man lever ju bara en gång. Varför slösa bort det livet på att sura?”
”Klokt sagt.” tyckte Ashlee.
Farfar log brett mot henne.
”Se där, tösungen vet hur man lever livet!”
Farfar lade armen om mig.
”Kyle, min pojke, den här tösen ska du aldrig släppa. Håll hårt i henne.”
Ashlee fnissade förtjust.
Jag nickade.
”Det ska jag göra, farfar.”
Farfar skrockade förnöjt och rufsade om mitt hår.
(Undrar varför alla gillar att rufsa om i mitt hår förresten…?)
”Klok pojke.” sa farfar.
Ashlee reste sig från sin stol och lade armarna om min hals.
”Mmmm, Kyle är mycket klok pojke.”
Hon pussade mig på kinden.
(jag hoppas att jag inte rodnade…!)
*