Kyle
Jag hoppas att ingen märkte hur nervös jag hade blivit.
När jag blir nervös eller rastlös har jag en tendens att bita mycket på min ena tumnagel.
Jag gjorde verkligen mitt bästa för att verka rastlös istället för orolig - och det funkade, för Ashlee tog min hand.
”Ät inte upp fingrarna nu.” log hon.
Och farfar såg på mig, log och sa:
”Jag ser att ni ungar har tröttnat på att sitta här nu. Ni får gå ifrån bordet. Är alla mätta och belåtna?”
Det var vi.
Coral, Ashlee, Darla och jag tackade för frukosten och bestämde oss för att gå ut i vårsolen.
”Jag ska ringa till Robert och fråga när de kommer.” sa farmor och gick till telefonen i hallen.
Jag skyndade mig ut - jag ville inte höra när farmor pratade med pappa, jag var nervös nog ändå.
*
2 kommentarer:
Stackars Kyle! Hoppas han (och Coral) slipper sin hemska pappa nån gång!
Mmmm... måste vara jätte-jobbigt för honom att inte kunna visa att han är rädd och orolig...
Vi får verkligen hoppas att de slipper sin mardröms-pappa snart!
Skicka en kommentar