Huset som Gud glömde - 35

Kyle

Jag kom just på att det inte var farmor jag var rädd för när jag var liten - utan gammelfaster Gertrude.
Hon är gammaldags strikt och ganska sträng, som någon gammal arg tant hämtad från en Charles Dickens-roman.
Och jag tror förresten att jag aldrig har sett henne le… (Det tror jag inte att någon har!)

När Coral, Darla, Ashlee och jag skulle gå och lägga oss för en stund sedan började faster Gertrude ifrågasätta om det verkligen var lämpligt att Ashlee och jag delar säng.
Farmor, som varit emot det första kvällen, sa nu till Gertrude att det inte alls var någon fara med att låta Ash och mig dela säng.
”Det går bra, Gertrude, dom är bara barn.”
”Jag tycker i alla fall att vi ska placera pojken i ett eget rum.” sa Gertrude surt.
Farmor fnyste.
”Placera pojken…? Kyle ska inte 'placeras' någonstans - han är inte något paket.”
Jag fnissade, tyst så ingen skulle höra.
Jag såg att Coral, Ashlee och Darla också gjorde det.
Gertrude såg ännu surare ut.
”Jag tycker ändå…” började hon.
Men farfar avbröt henne:
”Bara för att du tycker något, kära syster, behöver det inte bli så.”
Sedan såg farfar på oss och log bett.
”Lyssna inte på gamla sura tanter.”
”Donovan…!” sa farmor i förmanande ton.
Farfar log ännu bredare och blinkade busigt åt Coral, Darla, Ashlee och mig.
Farmor skakade på huvudet.
”Sov gott barn.” sa hon.
Vi sa god natt och började göra oss i ordning inför natten.
Våra äldre släktingar lämnade oss ensamma och gick ner.
*