(Klicka på bilden för större storlek)
***
måndag, november 30, 2009
söndag, november 29, 2009
Födelsedags-special 29/11
Grattis Ceci, Peter & Ryan!
Klicka på bilderna för att se dem i större storlek
***
Klicka på bilderna för att se dem i större storlek
***
Ryan, 14
Söndag, 29 november, 1970
”Nu är tårtan klar!” sa Rebecca stolt.
Det var en stor chokladtårta som hon spritsat med blå glasyr.
”Tänk att vår lille kille fyller fjorton idag!” sa David och kramade om Ryan.
”Fjorton år...” sa Maggie. ”Jag tycker inte det var längesen ni kom hem med honom från sjukhuset.”
”Blir vuxna alltid så här sentimentala?” sa Ryan och log.
”Yep!” fnissade Maureen och Sunshine.
”Var snälla, annars får ni ingen tårta.” sa Maggie med ett litet skratt.
”Vi är är alltid snälla.” sa Ryan. ”Kan vi äta tårta nu?”
Kate skrattade.
”Tårta före frukost?”
Ryan nickade.
”Det är min födelsedag, då kan jag äta tårta till frukost om jag vill.”
”Bra poäng.” tyckte Maureen.
”Så klart, det var ju jag som sa det!” sa Ryan kaxigt.
”Ryan, kom hit så får jag ge dig en puss!” sa Maureen.
”Aldrig i livet.” sa Ryan.
”Varför vill du inte ha en puss?” frågade Rebecca.
Ryan ryckte på axlarna och log ett snett litet leende.
”Tjejbaciller.”
Han slog sig nonchalant ner i en stol på terassen.
”Äh, du bara larvar dig lillbrorsan!” skrattade Rebecca. ”Du blir generad, eller hur?”
”Lite kanske…” mumlade Ryan.
Maureen gick fram till Ryan och lade armarna om honom.
”Du ska få en födelsedag-puss.”
Hon pussade honom på kinden.
”Tjejer är hopplösa, vet du om det?” log Ryan.
”Mmm,” log Maureen. ”och du är jättesöt. Därför får du en puss till.”
Hon pussade honom igen.
Ryan log och gav Maureen en kram.
Sedan såg han på de andra.
”Kan vi äta tårta nu?”
*
”Nu är tårtan klar!” sa Rebecca stolt.
Det var en stor chokladtårta som hon spritsat med blå glasyr.
GRATTIS RYAN
14 ÅR
”Tänk att vår lille kille fyller fjorton idag!” sa David och kramade om Ryan.
”Fjorton år...” sa Maggie. ”Jag tycker inte det var längesen ni kom hem med honom från sjukhuset.”
”Blir vuxna alltid så här sentimentala?” sa Ryan och log.
”Yep!” fnissade Maureen och Sunshine.
”Var snälla, annars får ni ingen tårta.” sa Maggie med ett litet skratt.
”Vi är är alltid snälla.” sa Ryan. ”Kan vi äta tårta nu?”
Kate skrattade.
”Tårta före frukost?”
Ryan nickade.
”Det är min födelsedag, då kan jag äta tårta till frukost om jag vill.”
”Bra poäng.” tyckte Maureen.
”Så klart, det var ju jag som sa det!” sa Ryan kaxigt.
”Ryan, kom hit så får jag ge dig en puss!” sa Maureen.
”Aldrig i livet.” sa Ryan.
”Varför vill du inte ha en puss?” frågade Rebecca.
Ryan ryckte på axlarna och log ett snett litet leende.
”Tjejbaciller.”
Han slog sig nonchalant ner i en stol på terassen.
”Äh, du bara larvar dig lillbrorsan!” skrattade Rebecca. ”Du blir generad, eller hur?”
”Lite kanske…” mumlade Ryan.
Maureen gick fram till Ryan och lade armarna om honom.
”Du ska få en födelsedag-puss.”
Hon pussade honom på kinden.
”Tjejer är hopplösa, vet du om det?” log Ryan.
”Mmm,” log Maureen. ”och du är jättesöt. Därför får du en puss till.”
Hon pussade honom igen.
Ryan log och gav Maureen en kram.
Sedan såg han på de andra.
”Kan vi äta tårta nu?”
*
En härlig november-morgon
*
☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ Tänk att kunna sitta på terassen, i sommarkläder, och titta på havet medan man äter frukost en söndagsmorgon - i november.
Visst låter det härligt?
Det är precis vad vi gör nu.
Det är den 29 november och California-solen skiner varmt på oss.
29 november är ett speciellt datum i vår familj: min lillebror fyller år just idag.
Senare ska vi åka till San Francisco och fira.
Grattis på 14-årsdagen, Ryan!
We love you!
// Rebecca McKenzie
Ocean Beach.
Nov. 29, 1970
*
Back to school… - Del 12
***
"Wow, du är verkligen extremt kittlig, Ryan!" utbrast Anne.
Sunshine och Maureen skrattade.
"Var mer är du kittlig?" frågade Anne.
"Som om jag säger det till er galningar..." fnös Ryan.
"Okej..." Anne log elakt. "då får vi kittla varje tum av din kropp."
"Nej!" skrek Ryan. "Jag kan inte ta mer!"
"Verkligen? Är det riktigt, riktigt säkert?" frågade Maureen.
”Ja!” Ryan. ”Jag ger mig. Snälla, släpp mig nu.”
”Bara om du säger: Maureen Watson är den bästa tjejen i hela världen.” krävde Maureen.
"Du är definitivt den mest galna tjejen i världen." flinade Ryan.
”Sa du att jag är galen? Nu ligger du risigt till pysen!”
Maureen stoppade händerna innanför Ryans tröja och började kittla honom igen.
"Okej, Maureen, du vinner!” pep Ryan. ”Du är inte mest galna tjejen - du är den bästa tjejen i världen!"
"Jag visste väl det." skrattade Maureen.
”Ni ska få igen för det här.” sa Ryan.
”Hur då?” frågade Anne.
”Jag kommer nog på något.” sa Ryan hemligt.
”Låter farligt.” log Maureen.
Hon klev av Ryans ben, gav honom en stor kram och kysste honom på kinden.
Ryan blev rosig om kinderna och hans öron blev röda, som de brukade bli om han blev väldigt generad.
”Vad söt du är när du rodnar.” retades Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
Kate kom ut på verandan.
"Ryan, det är middag!" meddelade hon.
"Vad blir det?" frågade Ryan.
"Kyckling med potatismos." svarade Kate.
Sedan sade hon med ett leende:
"Och ja; flickorna kan äta med oss."
"Hur visste du att jag tänkte fråga dig om det?" undrade Ryan när de gick upp på verandan.
"Jag känner dig väldigt väl, min raring." Kate log och rufsade om sin son i håret. "Så, vad har ni hittat på för kul idag då?"
"Tortyr." mumlade Ryan.
"Vi kittlade honom." förklarade Maureen stolt.
”Jag sa ju det, tortyr.” sa Ryan truligt.
"Wow, du är verkligen extremt kittlig, Ryan!" utbrast Anne.
Sunshine och Maureen skrattade.
"Var mer är du kittlig?" frågade Anne.
"Som om jag säger det till er galningar..." fnös Ryan.
"Okej..." Anne log elakt. "då får vi kittla varje tum av din kropp."
"Nej!" skrek Ryan. "Jag kan inte ta mer!"
"Verkligen? Är det riktigt, riktigt säkert?" frågade Maureen.
”Ja!” Ryan. ”Jag ger mig. Snälla, släpp mig nu.”
”Bara om du säger: Maureen Watson är den bästa tjejen i hela världen.” krävde Maureen.
"Du är definitivt den mest galna tjejen i världen." flinade Ryan.
”Sa du att jag är galen? Nu ligger du risigt till pysen!”
Maureen stoppade händerna innanför Ryans tröja och började kittla honom igen.
"Okej, Maureen, du vinner!” pep Ryan. ”Du är inte mest galna tjejen - du är den bästa tjejen i världen!"
"Jag visste väl det." skrattade Maureen.
”Ni ska få igen för det här.” sa Ryan.
”Hur då?” frågade Anne.
”Jag kommer nog på något.” sa Ryan hemligt.
”Låter farligt.” log Maureen.
Hon klev av Ryans ben, gav honom en stor kram och kysste honom på kinden.
Ryan blev rosig om kinderna och hans öron blev röda, som de brukade bli om han blev väldigt generad.
”Vad söt du är när du rodnar.” retades Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
Kate kom ut på verandan.
"Ryan, det är middag!" meddelade hon.
"Vad blir det?" frågade Ryan.
"Kyckling med potatismos." svarade Kate.
Sedan sade hon med ett leende:
"Och ja; flickorna kan äta med oss."
"Hur visste du att jag tänkte fråga dig om det?" undrade Ryan när de gick upp på verandan.
"Jag känner dig väldigt väl, min raring." Kate log och rufsade om sin son i håret. "Så, vad har ni hittat på för kul idag då?"
"Tortyr." mumlade Ryan.
"Vi kittlade honom." förklarade Maureen stolt.
”Jag sa ju det, tortyr.” sa Ryan truligt.
Back to school… - Del 11
***
Senare samma eftermiddag.
Ryan låg i sanden och läste en bok.
”Vilken typ av vetenskapsprojekt fick ni?” hörde han Maureen fråga Sunshine.
”Sug ett ägg!” sa Sunshine.
”Okej, jag bara ställde en enkel fråga!” skojade Maureen - som om Sunshines svar hade varit en förolämpning.
Flickorna skrattade.
Ryan skrattade också, men sedan återgick han till sin bok.
”Jag har skrivit ner hur man gör när man suger ner ett ägg i en flaska och i morgon kommer Molly och jag att visa klassen.” förklarade Sunshine.
”På tal om demonstration…” Maureen gav Anne och Sunshine en menande blick och nickade mot Ryan.
Sunshine och Anne log.
Maureen satte sig ner bredvid Ryan.
”Ryan, vi behöver väl inte göra mer med rapporten om vårt projekt?” frågade hon.
”Nej, den är bra som den är.” svarade Ryan, utan att titta upp från sin bok.
”Bra.” sa Maureen.
Sedan flinade hon.
"Vet du, Ryan, jag har bestämt att du, min lille vän, ska bli mitt experiment-objekt."
"Va...?" Ryan tittade oförstående upp på Maureen.
Maureen satte sig ännu närmare Ryan och tog boken ifrån honom.
”Jag måste visa Anne hur kittlig du är.”
”Va? Nej! Jag menar... jag är inte kittlig.” sa Ryan snabbt.
Men innan han kunde resa sig upp, satte sig Maureen på hans ben och började skoningslöst kittla honom.
”Nej! Sluta!” tjöt Ryan fnissande.
Han kämpade för att inte skratta, men det var omöjligt.
***
Senare samma eftermiddag.
Ryan låg i sanden och läste en bok.
”Vilken typ av vetenskapsprojekt fick ni?” hörde han Maureen fråga Sunshine.
”Sug ett ägg!” sa Sunshine.
”Okej, jag bara ställde en enkel fråga!” skojade Maureen - som om Sunshines svar hade varit en förolämpning.
Flickorna skrattade.
Ryan skrattade också, men sedan återgick han till sin bok.
”Jag har skrivit ner hur man gör när man suger ner ett ägg i en flaska och i morgon kommer Molly och jag att visa klassen.” förklarade Sunshine.
”På tal om demonstration…” Maureen gav Anne och Sunshine en menande blick och nickade mot Ryan.
Sunshine och Anne log.
Maureen satte sig ner bredvid Ryan.
”Ryan, vi behöver väl inte göra mer med rapporten om vårt projekt?” frågade hon.
”Nej, den är bra som den är.” svarade Ryan, utan att titta upp från sin bok.
”Bra.” sa Maureen.
Sedan flinade hon.
"Vet du, Ryan, jag har bestämt att du, min lille vän, ska bli mitt experiment-objekt."
"Va...?" Ryan tittade oförstående upp på Maureen.
Maureen satte sig ännu närmare Ryan och tog boken ifrån honom.
”Jag måste visa Anne hur kittlig du är.”
”Va? Nej! Jag menar... jag är inte kittlig.” sa Ryan snabbt.
Men innan han kunde resa sig upp, satte sig Maureen på hans ben och började skoningslöst kittla honom.
”Nej! Sluta!” tjöt Ryan fnissande.
Han kämpade för att inte skratta, men det var omöjligt.
***
Back to school… - Del 10
***
Sunshine och Molly träffades i biblioteket efter sista lektionen för att prata om vetenskapsprojektet.
De läste på lappen där det stod vad de fått för uppgift.
”Hur man suger ett ägg.” läste Sunshine. ”Det var en fin formulering.”
Molly rynkade på näsan.
"Ursäkta… sug ett ägg? Vad ska betyda?”
Sunshine himlade sig.
"Sug ett ägg?" sa hon misstroget, mer för sig själv än till Molly. "Vad är vi - tredjeklassare?”
"Hur suger man ägg?" undrade Molly.
Sunshine himlade sig igen.
"Med en flaska och tändstickor." Sunshine svarade.
”Låter äckligt.” sa Molly.
”Nej, det är inte äckligt. Det är enkelt.” sa Sunshine. ”Vi kan skriva en beskrivande rapport och visa klassen hur man gör.”
"Kan du skriva rapporten?" bad Molly.
Sunshine ryckte på axlarna.
"Okej. Jag gör det. Men du får ta med ägg, tändstickor och en flaska till skolan i morgon.”
”En läskflaska?” frågade Molly.
Sunshine skakade på huvudet.
”Fel storlek. En mjölkflaska är bättre. Om du behöver köpa nåt så delar vi på utgiften.”
Molly log.
”Okej. Tack Sunny.”
Sunshine satt i biblioteket när skolan var slut för dagen och skrev klart rapporten.
Sedan skyndade hon sig för att möta Ryan, Maureen och Anne som väntade på henne vid bussen.
***
Sunshine och Molly träffades i biblioteket efter sista lektionen för att prata om vetenskapsprojektet.
De läste på lappen där det stod vad de fått för uppgift.
”Hur man suger ett ägg.” läste Sunshine. ”Det var en fin formulering.”
Molly rynkade på näsan.
"Ursäkta… sug ett ägg? Vad ska betyda?”
Sunshine himlade sig.
"Sug ett ägg?" sa hon misstroget, mer för sig själv än till Molly. "Vad är vi - tredjeklassare?”
"Hur suger man ägg?" undrade Molly.
Sunshine himlade sig igen.
"Med en flaska och tändstickor." Sunshine svarade.
”Låter äckligt.” sa Molly.
”Nej, det är inte äckligt. Det är enkelt.” sa Sunshine. ”Vi kan skriva en beskrivande rapport och visa klassen hur man gör.”
"Kan du skriva rapporten?" bad Molly.
Sunshine ryckte på axlarna.
"Okej. Jag gör det. Men du får ta med ägg, tändstickor och en flaska till skolan i morgon.”
”En läskflaska?” frågade Molly.
Sunshine skakade på huvudet.
”Fel storlek. En mjölkflaska är bättre. Om du behöver köpa nåt så delar vi på utgiften.”
Molly log.
”Okej. Tack Sunny.”
Sunshine satt i biblioteket när skolan var slut för dagen och skrev klart rapporten.
Sedan skyndade hon sig för att möta Ryan, Maureen och Anne som väntade på henne vid bussen.
***
Back to school… - Del 9
***
Ryan, Maureen och Annie stirrade på Sunshine.
”Ska du jobba med Molly...?” sa Ryan. ”Hur gick det till?”
”Lärarna vill att vi ska vara vänner." sa Sunshine och himlade med ögonen. "Det är så dumt! Molly och jag kommer aldrig att bli vänner. Aldrig!"
Bibliotekarien reste sig och gick bort till deras bord. Hon gav dem en mycket strängt uttryck.
"Om ni inte kan vara tysta, får ni lämna biblioteket."
"Förlåt." sa Ryan, fast han inte var den som var högljudd.
Sedan gick han för att hitta en bok han var ute efter.
Sunshine tog en titt på Ryans och Maureens anteckningar.
"Vad fick ni för ämne?"
"Varför människor är kittliga." sa Maureen. "Vi är klara nu."
"Om ni behöver använda en kittlig person i projektet, kan ni ju använda Ryan." sa Sunshine med ett flin.
Maureen skrattade.
Anne log förtjust.
"Är Ryan väldigt kittlig?"
Maureen sneglade på Ryan som satt en bit bort och läste i en bok.
”Nej. Han är extremt super-kittlig!”
"Så det är därför han blev så nervös!" fnissade Anne. ”Vad gulligt!”
”Vi kanske ska utföra lite experiment på honom i kväll?" föreslog Maureen.
***
Ryan, Maureen och Annie stirrade på Sunshine.
”Ska du jobba med Molly...?” sa Ryan. ”Hur gick det till?”
”Lärarna vill att vi ska vara vänner." sa Sunshine och himlade med ögonen. "Det är så dumt! Molly och jag kommer aldrig att bli vänner. Aldrig!"
Bibliotekarien reste sig och gick bort till deras bord. Hon gav dem en mycket strängt uttryck.
"Om ni inte kan vara tysta, får ni lämna biblioteket."
"Förlåt." sa Ryan, fast han inte var den som var högljudd.
Sedan gick han för att hitta en bok han var ute efter.
Sunshine tog en titt på Ryans och Maureens anteckningar.
"Vad fick ni för ämne?"
"Varför människor är kittliga." sa Maureen. "Vi är klara nu."
"Om ni behöver använda en kittlig person i projektet, kan ni ju använda Ryan." sa Sunshine med ett flin.
Maureen skrattade.
Anne log förtjust.
"Är Ryan väldigt kittlig?"
Maureen sneglade på Ryan som satt en bit bort och läste i en bok.
”Nej. Han är extremt super-kittlig!”
"Så det är därför han blev så nervös!" fnissade Anne. ”Vad gulligt!”
”Vi kanske ska utföra lite experiment på honom i kväll?" föreslog Maureen.
***
Back to school… - Del 8
***
Dagens andra lektion spenderade Ryan och Maureen och deras klasskamrat Anne i biblioteket.
De jobbade med ett vetenskapligt projekt.
Klassen hade delats in i mindre grupper och varje grupp hade som uppgift att besvara en fråga.
Maureen läste deras fråga högt:
Varför är människor kittliga?
Frågan verkade göra Ryan lite nervös. Han började tala snabbt och osammanhängande:
"Uh ... är kittlighet är vårt försvar mot spindlar och småkryp... och sånt..."
"Vad?" Anne stirrade på Ryan.
Det var inte hans svar som förvånade henne - det var hans plötsliga nervositet.
"Du vet, så att vi ska känna när läskiga saker kryper på oss. Ni vet, kryp... och sånt." förklarade Ryan, fortfarande babblande. "Nästa fråga, tack."
"Ryan, vi fick bara en fråga." sa Maureen med ett leende.
Ryans nervositet roade henne. Hon visste ju mycket väl varför han blivit så stirrig.
"En fråga. Visst, ja." Ryan slog sig i pannan. "Jag glömde det."
Anne skulle just be Ryan förklara vad som gjorde honom så illa till mods, när Sunshine kom in i biblioteket.
"Aaaargh!" morrade Sunshine.
"Sssshhh." sa bibliotekarien ilsket.
"Vad är fel, Sunny?" frågade Ryan.
"Jag ska berätta vad som är fel! Jag måste jobba på vetenskaps-projektet med Molly Porter!”
***
Dagens andra lektion spenderade Ryan och Maureen och deras klasskamrat Anne i biblioteket.
De jobbade med ett vetenskapligt projekt.
Klassen hade delats in i mindre grupper och varje grupp hade som uppgift att besvara en fråga.
Maureen läste deras fråga högt:
Varför är människor kittliga?
Frågan verkade göra Ryan lite nervös. Han började tala snabbt och osammanhängande:
"Uh ... är kittlighet är vårt försvar mot spindlar och småkryp... och sånt..."
"Vad?" Anne stirrade på Ryan.
Det var inte hans svar som förvånade henne - det var hans plötsliga nervositet.
"Du vet, så att vi ska känna när läskiga saker kryper på oss. Ni vet, kryp... och sånt." förklarade Ryan, fortfarande babblande. "Nästa fråga, tack."
"Ryan, vi fick bara en fråga." sa Maureen med ett leende.
Ryans nervositet roade henne. Hon visste ju mycket väl varför han blivit så stirrig.
"En fråga. Visst, ja." Ryan slog sig i pannan. "Jag glömde det."
Anne skulle just be Ryan förklara vad som gjorde honom så illa till mods, när Sunshine kom in i biblioteket.
"Aaaargh!" morrade Sunshine.
"Sssshhh." sa bibliotekarien ilsket.
"Vad är fel, Sunny?" frågade Ryan.
"Jag ska berätta vad som är fel! Jag måste jobba på vetenskaps-projektet med Molly Porter!”
***
Back to school… - Del 7
***
Sunshine såg på Coach Henderson och suckade.
”Det blir kvarsittning, va...?”
När Sunshine bodde nere i Magnolia hamnade hon ofta i bråk och fick kvarsittning som straff.
Nuförtiden hamnade hon nästan aldrig i trubbel, men nu när hon gjort det, var hon säker på att Coach Henderson skulle ge henne kvarsittning.
Coach Henderson log.
”Nej, Sunshine, det blir inte kvarsittning. Inte den här gången. Men jag vill veta varför ni två alltid bråkar på det här viset?”
Molly verkade plötsligt intresserad av sina gymnastikskor; hon stirrade ner på dem, utan att säga ett ord.
Sunshine sparkade på småstenarna på marken.
”Nå…?” sa Coach Henderson.
Sunshine bara ryckte på axlarna.
”Flickor, jag har inte hela dagen på mig…” Coach Henderson började låta irriterad nu.
”Jag antar… att…” mumlade Molly.
Men mer än så fick hon inte ur sig.
Coach Henderson harklade sig otåligt.
”Vi gillar inte varandra, så enkelt är det.” sade Sunshine.
***
Sunshine såg på Coach Henderson och suckade.
”Det blir kvarsittning, va...?”
När Sunshine bodde nere i Magnolia hamnade hon ofta i bråk och fick kvarsittning som straff.
Nuförtiden hamnade hon nästan aldrig i trubbel, men nu när hon gjort det, var hon säker på att Coach Henderson skulle ge henne kvarsittning.
Coach Henderson log.
”Nej, Sunshine, det blir inte kvarsittning. Inte den här gången. Men jag vill veta varför ni två alltid bråkar på det här viset?”
Molly verkade plötsligt intresserad av sina gymnastikskor; hon stirrade ner på dem, utan att säga ett ord.
Sunshine sparkade på småstenarna på marken.
”Nå…?” sa Coach Henderson.
Sunshine bara ryckte på axlarna.
”Flickor, jag har inte hela dagen på mig…” Coach Henderson började låta irriterad nu.
”Jag antar… att…” mumlade Molly.
Men mer än så fick hon inte ur sig.
Coach Henderson harklade sig otåligt.
”Vi gillar inte varandra, så enkelt är det.” sade Sunshine.
***
Back to school… - Del 6
***
Coach Henderson, som nu var rödare än en kokt hummer i ansiktet, fick blåsa hårt i sin visselpipa fyra gånger innan han fick tyst på klassen.
Han såg vansinnig ut.
”Gå och duscha! NU!” skrek han.
Klassen skyndade iväg så fort de kunde.
Tränarens vredesutbrott var ingen picnic i parken.
Coach Henderson sträckte ut armen och stoppade Sunshine och Molly.
”Nej, nej, nej, ni två stannar här. Jag vill prata med er.”
Maureen vinkade till Sunshine och gjorde en medlidsam grimas.
”Vad tror du att de får för straff?” frågade Ryan.
”Han låser nog in dem i källaren.” svarade Maureen och lade armen om Ryan.
Ryan skakade på huvudet.
”Maureen…”
”Men bara fram till jul ungefär.” fortsatte Maureen. ”Fast vi får nog gå ner och mata dem med broccoli och gammal mjölk ibland.”
Ryan skrattade.
”Kul, Maureen.”
***
Coach Henderson, som nu var rödare än en kokt hummer i ansiktet, fick blåsa hårt i sin visselpipa fyra gånger innan han fick tyst på klassen.
Han såg vansinnig ut.
”Gå och duscha! NU!” skrek han.
Klassen skyndade iväg så fort de kunde.
Tränarens vredesutbrott var ingen picnic i parken.
Coach Henderson sträckte ut armen och stoppade Sunshine och Molly.
”Nej, nej, nej, ni två stannar här. Jag vill prata med er.”
Maureen vinkade till Sunshine och gjorde en medlidsam grimas.
”Vad tror du att de får för straff?” frågade Ryan.
”Han låser nog in dem i källaren.” svarade Maureen och lade armen om Ryan.
Ryan skakade på huvudet.
”Maureen…”
”Men bara fram till jul ungefär.” fortsatte Maureen. ”Fast vi får nog gå ner och mata dem med broccoli och gammal mjölk ibland.”
Ryan skrattade.
”Kul, Maureen.”
***
Back to school… - Del 5
***
Perrys ansikte blev varmt tomat-rött.
”Förlåt så mycket, coach.”
”Du kanske också ska gå och sätta dig på bänken…” suckade Coach Henderson trött.
”Men…” började Perry.
”Bänken! Nu Perry!” röt Coach Henderson.
Han tillade med en suck:
”Innan du tar kål på någon. Vi behöver inget blodvite eller frakturer här.”
När Perry gick mot bänken skrattade majoriteten av klassen åt honom.
”Loser!” ropade flera av dem.
”Lägg av!” fräste Ryan.
”Men Perry är ju en så’n tönt!” fnissade Molly Porter.
”Han är ingen tönt.” sa Sunshine.
Perry log tacksamt mot henne.
”Tack Sunny!” ropade han.
”Så du skyddar Perry? Hmm... du kanske är kär i honom.” hånlog Molly.
”Han är min vän.” sa Sunshine.
”Ja, pojkvän!” skrattade Molly.
Hon gjorde överdrivna pussljud nära Sunshines ansikte.
Sunshine flyttade sig en bit bort från Molly.
”Sunshine och Perry är lika med sant!” sjöng Molly.
Perrys ansikte blev rött igen.
”Stäng igen brödluckan Molly.” sa Sunshine mellan sammanbitna tänder.
Sunshine var vekligen arg nu, hon knöt händerna till hårda knytnävar.
”Ser ut ut som Sunny är redo att strypa Molly.” viskade Maureen till Ryan.
Ryan nickade bekymrat.
”Cat-fight!” ropade Brad bortifrån bänken.
Några i klassen hakade genast på:
CAT-FIGHT! CAT-FIGHT! CAT-FIGHT!
***
Perrys ansikte blev varmt tomat-rött.
”Förlåt så mycket, coach.”
”Du kanske också ska gå och sätta dig på bänken…” suckade Coach Henderson trött.
”Men…” började Perry.
”Bänken! Nu Perry!” röt Coach Henderson.
Han tillade med en suck:
”Innan du tar kål på någon. Vi behöver inget blodvite eller frakturer här.”
När Perry gick mot bänken skrattade majoriteten av klassen åt honom.
”Loser!” ropade flera av dem.
”Lägg av!” fräste Ryan.
”Men Perry är ju en så’n tönt!” fnissade Molly Porter.
”Han är ingen tönt.” sa Sunshine.
Perry log tacksamt mot henne.
”Tack Sunny!” ropade han.
”Så du skyddar Perry? Hmm... du kanske är kär i honom.” hånlog Molly.
”Han är min vän.” sa Sunshine.
”Ja, pojkvän!” skrattade Molly.
Hon gjorde överdrivna pussljud nära Sunshines ansikte.
Sunshine flyttade sig en bit bort från Molly.
”Sunshine och Perry är lika med sant!” sjöng Molly.
Perrys ansikte blev rött igen.
”Stäng igen brödluckan Molly.” sa Sunshine mellan sammanbitna tänder.
Sunshine var vekligen arg nu, hon knöt händerna till hårda knytnävar.
”Ser ut ut som Sunny är redo att strypa Molly.” viskade Maureen till Ryan.
Ryan nickade bekymrat.
”Cat-fight!” ropade Brad bortifrån bänken.
Några i klassen hakade genast på:
CAT-FIGHT! CAT-FIGHT! CAT-FIGHT!
***
Back to school… - Del 4
***
Första lektionen på tisdagar den här terminen var idrott.
Coach Henderson var riktigt exhalterad inför dagens softball-träning.
”Ungar, jag vill att ni gör ert allra bästa idag, så att vi kan klå det andra laget nästa vecka!”
”Vi ska pulverisera förlorarna!” skrek Clark.
Klassen hurrade.
”Så ska det låta, Clark!” Coach Henderson log brett.
Men tränarens glädje och entusiasm blekande fort.
Allting på dagens träning gick galet fel.
Först drog Brad “The Bully” Foley ner byxorna på Mindy Banner.
“I see London, I see France...” sjöng Brad i en retsam ton.
Mindys underläpp darrade och hon började nästan gråta.
Hennes bästa vän började också nästan gråta. Hon sympatigrät alltid om Mindy blev ledsen och tjurade om Mindy tjurade.
”Lipsillar!” sa Brad.
”Lägg av, Brad!” sade Ryan.
”Oh... ursäkta, var jag elak mot din lilla flickvän?” hånlog Brad.
Mindy rodnade. Hon, liksom flera andra tjejer i klassen, tyckte att Ryan var väldigt söt - och hon skulle inte ha något emot att ha honom som pojkvän.
"Kolla, Ryan - din flickvän är rodnar!"
Mer skratt från klassen.
”Du är patetisk, Foley.” sa Ryan.
”Nu räcker det!”
Coach Henderson avbröt bråket. Han vände bort Ryan från Brad och sa åt Brad att sitta på avbytarbänken under resten av träningen.
Sedan vände han sig mot klassen.
”Okej, nu kör vi! Perry, din tur att slå.”
Perry Green, som inte direkt var någon atlet, tvekade ett tag, men sedan gjorde han sig redo.
Men istället för att slå iväg bollen, råkade han kasta baseballträt bakom sig.
Det landade på Coach Hendersons fot.
***
Första lektionen på tisdagar den här terminen var idrott.
Coach Henderson var riktigt exhalterad inför dagens softball-träning.
”Ungar, jag vill att ni gör ert allra bästa idag, så att vi kan klå det andra laget nästa vecka!”
”Vi ska pulverisera förlorarna!” skrek Clark.
Klassen hurrade.
”Så ska det låta, Clark!” Coach Henderson log brett.
Men tränarens glädje och entusiasm blekande fort.
Allting på dagens träning gick galet fel.
Först drog Brad “The Bully” Foley ner byxorna på Mindy Banner.
“I see London, I see France...” sjöng Brad i en retsam ton.
Mindys underläpp darrade och hon började nästan gråta.
Hennes bästa vän började också nästan gråta. Hon sympatigrät alltid om Mindy blev ledsen och tjurade om Mindy tjurade.
”Lipsillar!” sa Brad.
”Lägg av, Brad!” sade Ryan.
”Oh... ursäkta, var jag elak mot din lilla flickvän?” hånlog Brad.
Mindy rodnade. Hon, liksom flera andra tjejer i klassen, tyckte att Ryan var väldigt söt - och hon skulle inte ha något emot att ha honom som pojkvän.
"Kolla, Ryan - din flickvän är rodnar!"
Mer skratt från klassen.
”Du är patetisk, Foley.” sa Ryan.
”Nu räcker det!”
Coach Henderson avbröt bråket. Han vände bort Ryan från Brad och sa åt Brad att sitta på avbytarbänken under resten av träningen.
Sedan vände han sig mot klassen.
”Okej, nu kör vi! Perry, din tur att slå.”
Perry Green, som inte direkt var någon atlet, tvekade ett tag, men sedan gjorde han sig redo.
Men istället för att slå iväg bollen, råkade han kasta baseballträt bakom sig.
Det landade på Coach Hendersons fot.
***
Back to school… - Del 3
***
Ryan suckade tungt när hans föräldrars bil stannade utanför skolan.
Han såg inte fram emot långa dagar i dammiga klassrum, svettstinkande omklädningsrum, tråkiga lärare och läxor.
Dessutom skulle hans ärkefiende Brad Foley komma tillbaka idag, hans suspendering var över nu.
Som om hon läst Ryans dystra tankar, sa Kate:
“Håll ut, raring, nu är det bara tre månader kvar till jullovet.”
Ryan såg på henne med en dramatiskt trött blick.
Kate skrattade.
“Men Ryan... så farligt är det väl inte? Gå nu. Du vill inte komma för sent till första lektionen.”
”Jag vill inte gå på lektionen alls.” muttrade Ryan.
Kate log och rufsade om sin sons hår.
Ryan, Sunshine och Maureen klev ur bilen.
“Ha det så kul idag ungar!” ropade Kate efter dem.
Flickorna vinkade till henne.
Maureen puttade på Ryan.
Han vände sig om och log mot Kate.
”Hej då mamma. Tack för skjutsen!”
***
Ryan suckade tungt när hans föräldrars bil stannade utanför skolan.
Han såg inte fram emot långa dagar i dammiga klassrum, svettstinkande omklädningsrum, tråkiga lärare och läxor.
Dessutom skulle hans ärkefiende Brad Foley komma tillbaka idag, hans suspendering var över nu.
Som om hon läst Ryans dystra tankar, sa Kate:
“Håll ut, raring, nu är det bara tre månader kvar till jullovet.”
Ryan såg på henne med en dramatiskt trött blick.
Kate skrattade.
“Men Ryan... så farligt är det väl inte? Gå nu. Du vill inte komma för sent till första lektionen.”
”Jag vill inte gå på lektionen alls.” muttrade Ryan.
Kate log och rufsade om sin sons hår.
Ryan, Sunshine och Maureen klev ur bilen.
“Ha det så kul idag ungar!” ropade Kate efter dem.
Flickorna vinkade till henne.
Maureen puttade på Ryan.
Han vände sig om och log mot Kate.
”Hej då mamma. Tack för skjutsen!”
***
Back to school… - Del 2
***
Maureen och Sunshine gick upp till Ryan för att väcka honom.
Maureen satte sig på sängen.
Ryan låg kvar under lakanet och rörde sig inte.
Maureen blinkade åt Sunshine.
”Det här sängen är skön." flinade hon. "Fast den är lite knölig här.”
Maureen klämde med båda händerna på ”knölen” som var Ryan.
”Du får nog fixa till den lite.” fnissade Sunshine.
”Du har så rätt.” Maureen klämde ännu mer på byltet.
De hörde Ryan protestera och sedan dök hans rufsiga huvud fram.
”Nej men, Ryan! Är det du!”
”Du är inte snäll, Maureen.” sa Ryan truligt.
”Får man inte kittlas lite på morgonen?” frågade Maureen oskyldigt.
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, det får man verkligen inte.” sa han bestämt.
”Okej,” sa Maureen. ”Då väntar vi till efter lunch.”
Ryan slängde en kudde på henne.
***
Maureen och Sunshine gick upp till Ryan för att väcka honom.
Maureen satte sig på sängen.
Ryan låg kvar under lakanet och rörde sig inte.
Maureen blinkade åt Sunshine.
”Det här sängen är skön." flinade hon. "Fast den är lite knölig här.”
Maureen klämde med båda händerna på ”knölen” som var Ryan.
”Du får nog fixa till den lite.” fnissade Sunshine.
”Du har så rätt.” Maureen klämde ännu mer på byltet.
De hörde Ryan protestera och sedan dök hans rufsiga huvud fram.
”Nej men, Ryan! Är det du!”
”Du är inte snäll, Maureen.” sa Ryan truligt.
”Får man inte kittlas lite på morgonen?” frågade Maureen oskyldigt.
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, det får man verkligen inte.” sa han bestämt.
”Okej,” sa Maureen. ”Då väntar vi till efter lunch.”
Ryan slängde en kudde på henne.
***
Back to school… - Del 1
***
Ocean Beach, September 1970
Det var en dimmig september-morgon i Ocean Beach.
Det fanns inga människor ute så här tidigt.
De enda ljuden som hördes på stranden kom från havet - och från en flock skränande fiskmåsar.
Måsarna cirkulerade över en öppen soptunna i jakt på något att äta.
Men de hade otur den här morgonen; några giriga tvättbjörnar hade redan rotat igenom soptunnan kvällen innan, så nu fanns det inga godbitar kvar till hungriga måsar.
I ett sovrum i ett av husen på stranden ringde en väckarklocka.
Ryan McKenzie gäspade och sträckte på sig i sin säng.
Det var hans äldre syster Rebeccas klocka som ringde.
Rebecca bodde hemma för tillfället, då rummen på hennes college renoverades.
Nu var det tisdag morgon och sommarlovet var slut.
Sömnigt såg Ryan på sin egen klocka.
06:15.
Alldeles för tidigt, tyckte Ryan.
Han kröp ihop, och drog täcket över huvudet för att somna om.
Han hoppades att hans dröm skulle fortsätta där den avbrutits. Innan det hemska larmet drömde han att han vann en simtävling. Publiken hurrade och applåderade.
Men tyvärr kom inte drömmen tillbaka, det fanns inga skrikande fans.
Däremot fanns där en skrikande väckarklocka. Hans egen den här gången och den ringde ännu högre än hans systers.
"Håll tyst!" stönade Ryan.
Han stängde av väckarklockan.
Sedan sjönk han tillbaka in i sömnen.
***
Ocean Beach, September 1970
Det var en dimmig september-morgon i Ocean Beach.
Det fanns inga människor ute så här tidigt.
De enda ljuden som hördes på stranden kom från havet - och från en flock skränande fiskmåsar.
Måsarna cirkulerade över en öppen soptunna i jakt på något att äta.
Men de hade otur den här morgonen; några giriga tvättbjörnar hade redan rotat igenom soptunnan kvällen innan, så nu fanns det inga godbitar kvar till hungriga måsar.
I ett sovrum i ett av husen på stranden ringde en väckarklocka.
Ryan McKenzie gäspade och sträckte på sig i sin säng.
Det var hans äldre syster Rebeccas klocka som ringde.
Rebecca bodde hemma för tillfället, då rummen på hennes college renoverades.
Nu var det tisdag morgon och sommarlovet var slut.
Sömnigt såg Ryan på sin egen klocka.
06:15.
Alldeles för tidigt, tyckte Ryan.
Han kröp ihop, och drog täcket över huvudet för att somna om.
Han hoppades att hans dröm skulle fortsätta där den avbrutits. Innan det hemska larmet drömde han att han vann en simtävling. Publiken hurrade och applåderade.
Men tyvärr kom inte drömmen tillbaka, det fanns inga skrikande fans.
Däremot fanns där en skrikande väckarklocka. Hans egen den här gången och den ringde ännu högre än hans systers.
"Håll tyst!" stönade Ryan.
Han stängde av väckarklockan.
Sedan sjönk han tillbaka in i sömnen.
***
lördag, november 28, 2009
En lat sommardag - Del 3
***
På kvällen satt Ryan, Maureen och Sheila med David, Kate och Maggie på stranden och tittade på solnedgången.
”Vad vackert det är!” sa Maureen.
”Ja… jag har aldrig sett nåt vackrare!” sa Ryan, överdrivet dramatiskt.
Maureen lade en arm om honom.
”Ryan, du minns väl vad Sheila och jag lovade att göra med dig förut…?” varnade hon.
Ryan bara skrattade.
”Kom hit så ska jag pussa dig.” sa Sheila.
Ryan skakade på huvudet, men Sheila drog Ryan intill sig.
”Nej, jag vill inte ha nån puss!” fnissade Ryan.
Det fanns lite nervositet i hans röst.
”Jo, det vill du!”
Sheila började att pussa honom på halsen - bara för att hon visste att det kittlades och för han blev så generad.
”Snälla sluta!” fnissade Ryan.
”Nej, jag har precis börjat.” sa Sheila.
"Jag hjälper till!" sa Maureen.
Ryan såg bedjande på sina föräldrar och Maggie.
”Hjälp mig!”
Men David, Kate och Maggie bara skrattade.
***
På kvällen satt Ryan, Maureen och Sheila med David, Kate och Maggie på stranden och tittade på solnedgången.
”Vad vackert det är!” sa Maureen.
”Ja… jag har aldrig sett nåt vackrare!” sa Ryan, överdrivet dramatiskt.
Maureen lade en arm om honom.
”Ryan, du minns väl vad Sheila och jag lovade att göra med dig förut…?” varnade hon.
Ryan bara skrattade.
”Kom hit så ska jag pussa dig.” sa Sheila.
Ryan skakade på huvudet, men Sheila drog Ryan intill sig.
”Nej, jag vill inte ha nån puss!” fnissade Ryan.
Det fanns lite nervositet i hans röst.
”Jo, det vill du!”
Sheila började att pussa honom på halsen - bara för att hon visste att det kittlades och för han blev så generad.
”Snälla sluta!” fnissade Ryan.
”Nej, jag har precis börjat.” sa Sheila.
"Jag hjälper till!" sa Maureen.
Ryan såg bedjande på sina föräldrar och Maggie.
”Hjälp mig!”
Men David, Kate och Maggie bara skrattade.
***
En lat sommardag - Del 2
***
Ryan, som hunnit en bra bit bort, vände sig om och tittade om tjejerna kommit någon vart än.
Det hade de inte.
”Kom igen nu sölkorvar!” ropade han.
”Nä, vi orkar inte springa - det är för varmt!” sa Sheila.
”Ha!” sa Ryan. ”Det kommer börja växa mossa på er snart om ni bara ska sitta där!”
”Jag ska ge dig för mossa!”
Maureen började springa efter honom.
Sheila satt kvar. Hon skakade på huvudet år Ryan och Maureen.
”Springa i den här värmen… ni är galna.” ropade hon åt dem.
”Latmask!” svarade Ryan.
”Kom hit pysen, så får du en puss!” skrattade Sheila.
”Aldrig i livet!” svarade Ryan.
Nu sprang även Sheila ifatt Ryan.
Båda tjejerna slog armarna om honom.
”Vad ska vi göra med dig, sötnos?” sa Maureen.
”Ska vi pussa honom, kittla honom eller slänga honom i vattnet?” sa Sheila.
”Vi gör alla tre sakerna!” sa Maureen.
”Nej!” sa Ryan.
Han drog sig kvickt ur tjejernas grepp.
”Jag har en bättre idé: jag slänger er i vattnet istället!”
Han drog med sig Maureen och sprang mot vattnet.
De föll skrattande ner i vågorna.
”Sheila, hoppa i du med!” ropade Maureen.
”Ni är galna,” skrattade Sheila. ”men vad sjutton…”
Hon rusade också ner i vågorna.
***
Ryan, som hunnit en bra bit bort, vände sig om och tittade om tjejerna kommit någon vart än.
Det hade de inte.
”Kom igen nu sölkorvar!” ropade han.
”Nä, vi orkar inte springa - det är för varmt!” sa Sheila.
”Ha!” sa Ryan. ”Det kommer börja växa mossa på er snart om ni bara ska sitta där!”
”Jag ska ge dig för mossa!”
Maureen började springa efter honom.
Sheila satt kvar. Hon skakade på huvudet år Ryan och Maureen.
”Springa i den här värmen… ni är galna.” ropade hon åt dem.
”Latmask!” svarade Ryan.
”Kom hit pysen, så får du en puss!” skrattade Sheila.
”Aldrig i livet!” svarade Ryan.
Nu sprang även Sheila ifatt Ryan.
Båda tjejerna slog armarna om honom.
”Vad ska vi göra med dig, sötnos?” sa Maureen.
”Ska vi pussa honom, kittla honom eller slänga honom i vattnet?” sa Sheila.
”Vi gör alla tre sakerna!” sa Maureen.
”Nej!” sa Ryan.
Han drog sig kvickt ur tjejernas grepp.
”Jag har en bättre idé: jag slänger er i vattnet istället!”
Han drog med sig Maureen och sprang mot vattnet.
De föll skrattande ner i vågorna.
”Sheila, hoppa i du med!” ropade Maureen.
”Ni är galna,” skrattade Sheila. ”men vad sjutton…”
Hon rusade också ner i vågorna.
***
En lat sommardag - Del 1
***
”Tänk att det bara är tre veckor kvar av sommarlovet…” suckade Maureen.”Då får får vi göra nåt kul av dom här veckorna.” sa Ryan.
”Inga fler äventyr bara.” sa Sheila.
”Jo, jag tänkte att vi skulle jaga lite fler banditer!” flinade Ryan.
Sheila skrattade och rufsade om hans hår.
”Inga fler äventyr och inga fler banditer, okej…?”
”Finns det nåt kul kvar då?” frågade Ryan.
”Skurken på Calypso Island var inte särskilt rolig.” sa Sheila.
”Nä, men lite spännande var det.” tyckte Ryan.
”Nej Ryan, jag håller med Sheila.” sa Maureen.
Hon strök med fingrarna över ärret i Ryans panna - ärret han fått när bankrånaren på Calypso Island slog till honom med sin pistol.
”Vad deppiga ni blev nu då...” sa Ryan.
Han reste sig och sprang iväg längs strandkanten.
”Kom, nu hittar vi på nåt!” ropade han till Maureen och Sheila.
”Vad får grabben all sin energi ifrån?!” sa Sheila.
”Jag har ingen aning.” skrattade Maureen.
”Det vore kul om det smittade av sig lite.” tyckte Sheila.
***
”Tänk att det bara är tre veckor kvar av sommarlovet…” suckade Maureen.”Då får får vi göra nåt kul av dom här veckorna.” sa Ryan.
”Inga fler äventyr bara.” sa Sheila.
”Jo, jag tänkte att vi skulle jaga lite fler banditer!” flinade Ryan.
Sheila skrattade och rufsade om hans hår.
”Inga fler äventyr och inga fler banditer, okej…?”
”Finns det nåt kul kvar då?” frågade Ryan.
”Skurken på Calypso Island var inte särskilt rolig.” sa Sheila.
”Nä, men lite spännande var det.” tyckte Ryan.
”Nej Ryan, jag håller med Sheila.” sa Maureen.
Hon strök med fingrarna över ärret i Ryans panna - ärret han fått när bankrånaren på Calypso Island slog till honom med sin pistol.
”Vad deppiga ni blev nu då...” sa Ryan.
Han reste sig och sprang iväg längs strandkanten.
”Kom, nu hittar vi på nåt!” ropade han till Maureen och Sheila.
”Vad får grabben all sin energi ifrån?!” sa Sheila.
”Jag har ingen aning.” skrattade Maureen.
”Det vore kul om det smittade av sig lite.” tyckte Sheila.
***
fredag, november 27, 2009
Ett skummande 4th of July - Del 3
***
”Jag tycker att tvättmedel i fontänen var en rolig idé.” sa Ryan när de gick hemåt.
David lade armen om sin son.
”Få nu inga idéer, grabben.”
”Jag vet en grabb som gjorde så här för flera år sedan.” sa Ryans farfar George.
Ryan såg på David.
”Hällde du tvättmedel i fontänen, pappa?”
”Vet jag inget om...” sa David oskyldigt.
Ryan, Sunshine och Maureen skrattade.
”Mamma, du är gift med en vandal!” sa Ryan.
”Då ska jag bara tala om att din mor inte heller är så oskyldig.” sa David. Han log.
”Vad gjorde hon?” ville Ryan veta.
”Hon och några andra tjejer satte tomteluva på Poseidon en jul.”
”Skyldig.” skrattade Kate.
”Ja, det där glömmer jag aldrig.” sa Maggie.
Ryan såg på Maggie.
”Var du också med?”
Maggie log.
”Jajamensan. Om det hittades på bus, var jag med.”
”Sätta tomteluva på Poseidon låter kul.” sa Maureen.
”Ja, det kanske vi ska göra till jul!” sa Ryan.
”Poseidon blir nog fin i tomteluva.” trodde Sunshine.
”Vad gör ni om nån kommer på er då?” frågade David med ett leende.
”Då skyller vi på att våra föräldrar är dåliga föredömen!” sa Ryan i självklar ton.
De vuxna skrattade.
”Jag visste väl att de förr eller senare skulle använda vårt förflutna emot oss” sa David.
”Självklart!” sa Ryan. ”Har ni gjort nåt mer kul bus?”
”Inget som vi berättar för er.” log Maggie.
”Nu blir vi ju bara ännu mer nyfikna fattar du väl...!” sa Ryan.
Maggie skrattade och rufsade om hans hår.
"Jag kan tänka mig det."
”Någonting mer kan ni väl berätta?” bad Maureen.
”Om ni berättar vad ni hittar på för bus.” sa Maggie.
”Vi, hitta på bus?” sa Ryan. ”Inte vi inte, vi är oskyldiga som små lamm.”
”Och det vill du att vi ska tro på?” skrattade Kate.
Ryan nickade och log. Ögonen glittrade.
”Mmm, det vill jag. Lite i alla fall.”
***
”Jag tycker att tvättmedel i fontänen var en rolig idé.” sa Ryan när de gick hemåt.
David lade armen om sin son.
”Få nu inga idéer, grabben.”
”Jag vet en grabb som gjorde så här för flera år sedan.” sa Ryans farfar George.
Ryan såg på David.
”Hällde du tvättmedel i fontänen, pappa?”
”Vet jag inget om...” sa David oskyldigt.
Ryan, Sunshine och Maureen skrattade.
”Mamma, du är gift med en vandal!” sa Ryan.
”Då ska jag bara tala om att din mor inte heller är så oskyldig.” sa David. Han log.
”Vad gjorde hon?” ville Ryan veta.
”Hon och några andra tjejer satte tomteluva på Poseidon en jul.”
”Skyldig.” skrattade Kate.
”Ja, det där glömmer jag aldrig.” sa Maggie.
Ryan såg på Maggie.
”Var du också med?”
Maggie log.
”Jajamensan. Om det hittades på bus, var jag med.”
”Sätta tomteluva på Poseidon låter kul.” sa Maureen.
”Ja, det kanske vi ska göra till jul!” sa Ryan.
”Poseidon blir nog fin i tomteluva.” trodde Sunshine.
”Vad gör ni om nån kommer på er då?” frågade David med ett leende.
”Då skyller vi på att våra föräldrar är dåliga föredömen!” sa Ryan i självklar ton.
De vuxna skrattade.
”Jag visste väl att de förr eller senare skulle använda vårt förflutna emot oss” sa David.
”Självklart!” sa Ryan. ”Har ni gjort nåt mer kul bus?”
”Inget som vi berättar för er.” log Maggie.
”Nu blir vi ju bara ännu mer nyfikna fattar du väl...!” sa Ryan.
Maggie skrattade och rufsade om hans hår.
"Jag kan tänka mig det."
”Någonting mer kan ni väl berätta?” bad Maureen.
”Om ni berättar vad ni hittar på för bus.” sa Maggie.
”Vi, hitta på bus?” sa Ryan. ”Inte vi inte, vi är oskyldiga som små lamm.”
”Och det vill du att vi ska tro på?” skrattade Kate.
Ryan nickade och log. Ögonen glittrade.
”Mmm, det vill jag. Lite i alla fall.”
***
Ett skummande 4th of July - Del 2
***
Mitt på torget stod en fontän, där på en pelare tronade havsguden Poseidon. Vatten sprutade ner i fontänen. Och nedanför, runt havsguden honom fanns nereiderna, därbland Poseidons hustru Amfitrite. Havsgudens lille son Triton red på en fisk på fontänens kant och sprutade vatten ut ett horn.
Nu fanns även något som inte brukade finnas i fontänen - Clark och Joes lilla surpris: ett högt berg av tvättmedelsskum tornade upp sig.
Folk var mycket roade av den skummande fontänen.
Polismästare Norton var inte road. Han var högröd i ansiktet.
”Vem har gjort det här?” röt han.
Han såg på alla stadens ungdomar i publiken.
”Vem?!”
Det blev tyst bland invånarna i Delphi.
”Om ingen erkänner får varenda unge här straffarbete i sommar!”
Alla visste att polismästaren kunde göra löfte av sitt hot.
Clark gick upp på scenen och gick fram till mikrofonen som borgmästaren skulle tala i senare.
”Det var jag.” sa han skamset. ”Förlåt. Det var menat som ett litet skämt.”
Joe hoppade också upp på scenen.
”Nej, jag är Spartacus!” ropade han.
Alla som kände till historien om Spartacus skrattade.
Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila följde Joes exempel.
Och fler följde dem. Snart var scenen nästan full av ungdomar från deras klass.
Nu visste inte polismästaren vem han skulle bestraffa.
Miss Coleman log mot sina elever. Hon hade läst om Spartacus för dem under vårterminen.
Borgmästaren började skratta. Han gick fram till mikrofonen.
”Är det inte härligt att ungarna här i vår stad ställer upp så här för varandra?”
Publiken applåderade och jublade.
***
Mitt på torget stod en fontän, där på en pelare tronade havsguden Poseidon. Vatten sprutade ner i fontänen. Och nedanför, runt havsguden honom fanns nereiderna, därbland Poseidons hustru Amfitrite. Havsgudens lille son Triton red på en fisk på fontänens kant och sprutade vatten ut ett horn.
Nu fanns även något som inte brukade finnas i fontänen - Clark och Joes lilla surpris: ett högt berg av tvättmedelsskum tornade upp sig.
Folk var mycket roade av den skummande fontänen.
Polismästare Norton var inte road. Han var högröd i ansiktet.
”Vem har gjort det här?” röt han.
Han såg på alla stadens ungdomar i publiken.
”Vem?!”
Det blev tyst bland invånarna i Delphi.
”Om ingen erkänner får varenda unge här straffarbete i sommar!”
Alla visste att polismästaren kunde göra löfte av sitt hot.
Clark gick upp på scenen och gick fram till mikrofonen som borgmästaren skulle tala i senare.
”Det var jag.” sa han skamset. ”Förlåt. Det var menat som ett litet skämt.”
Joe hoppade också upp på scenen.
”Nej, jag är Spartacus!” ropade han.
Alla som kände till historien om Spartacus skrattade.
Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila följde Joes exempel.
Och fler följde dem. Snart var scenen nästan full av ungdomar från deras klass.
Nu visste inte polismästaren vem han skulle bestraffa.
Miss Coleman log mot sina elever. Hon hade läst om Spartacus för dem under vårterminen.
Borgmästaren började skratta. Han gick fram till mikrofonen.
”Är det inte härligt att ungarna här i vår stad ställer upp så här för varandra?”
Publiken applåderade och jublade.
***
Ett skummande 4th of July - Del 1
***
Det var en solig 4 juli-morgon i Delphi.
Stjärnbaneret vajade stolt på alla flaggstänger på torget vid Waverly Avenue.
En scen riggades upp och kläddes med röd-vit-blått flaggväv.
Senare på dagen skulle stadens borgmästare komma på besök.
Maureen Ryan, Sunshine och Sheila var redan ute och tittade på förberedelserna.
Deras klasskompisar Joe och Clark kom gående över torget, med var sitt stort paket tvättmedel i famnen.
”Vad ska ni göra med allt tvättmedel?” frågade Maureen.
Hon förstod att de inte skulle ha en tvättdag. Joe och Clark visste nog inte ens hur man hanterade en tvättmaskin.
Clark flinade förnöjt.
”Vänta så ska ni få se.”
”En liten överraskning för borgmästar’n.” flinade Joe.
”Det har kan aldrig sluta väl.” sa Maureen till Ryan, Sunshine och Sheila.
”Vi drar, så vi inte hamnar i trubbel.” sa Sheila.
De gick hem till Ocean Beach för att äta frukost.
Joe och Clark vinkade glatt till dem.
”Ni kommer gilla vår lilla surpris!” ropade Joe.
***
Det var en solig 4 juli-morgon i Delphi.
Stjärnbaneret vajade stolt på alla flaggstänger på torget vid Waverly Avenue.
En scen riggades upp och kläddes med röd-vit-blått flaggväv.
Senare på dagen skulle stadens borgmästare komma på besök.
Maureen Ryan, Sunshine och Sheila var redan ute och tittade på förberedelserna.
Deras klasskompisar Joe och Clark kom gående över torget, med var sitt stort paket tvättmedel i famnen.
”Vad ska ni göra med allt tvättmedel?” frågade Maureen.
Hon förstod att de inte skulle ha en tvättdag. Joe och Clark visste nog inte ens hur man hanterade en tvättmaskin.
Clark flinade förnöjt.
”Vänta så ska ni få se.”
”En liten överraskning för borgmästar’n.” flinade Joe.
”Det har kan aldrig sluta väl.” sa Maureen till Ryan, Sunshine och Sheila.
”Vi drar, så vi inte hamnar i trubbel.” sa Sheila.
De gick hem till Ocean Beach för att äta frukost.
Joe och Clark vinkade glatt till dem.
”Ni kommer gilla vår lilla surpris!” ropade Joe.
***
onsdag, november 25, 2009
Gula (Frosseri)
***
2004
Vinnie Danelli ställde fram kvällens middag åt sina barn, 13-åriga Charli och 9-årige Ray.
”Vad mycket käk!” utbrast Ray.
Efter skilsmässan från barnens mor ett år tidigare fick Vinnie bara träffa sina barn en gång i månaden, så när den efterlängtade helgen kom ville han skämma bort dem ordentligt.
Nu hade han lagat så många av deras favoriträtter han hade kommit på.
”Det blir pasta och pizza och sen blir det pannkakor med glass till dessert.”
Ray fnissade.
”Glass börjar inte på P!”
”Pistachio.” föreslog Vinnie.
”Päron!” sa Ray.
”Fast choklad är godare.” tyckte Charli.
”Vad sägs om alla sorter som finns!” sa Vinnie.
Han ropade på en av sina hushållerskor.
”Åk till Baskin-Robbins och köp glass - en av varje sort!”
Hushållerskan gjorde stora ögon.
”En av varje…? Trettioen sorters glass…?”
”De har fler nu, men trettioen räcker.” sa Vinnie. ”Nu ska vi ha fest!”
”Jaaa! Fest!” jublade Ray och Charli.
När barnen hämtades av sin mor och mormor på söndagen berättade Ray om helgens fest.
”Vi fick massor med god mat, glass och godis. Och läsk!”
Mormodern gav barnen en djup, allvarlig blick.
”Frosseri. Det är en dödssynd, det vet ni va.”
Ray såg förskräckt ut. Han tog sin mormors ord på stort allvar.
Det såg ut som om han ångrade att han satt i sig så mycket godsaker.
Men Charli tog det kallt. Hon bara log.
”Synd eller inte, man måste få frossa lite emellanåt.” sa hon med en nonchalant axelryckning.
”Hon pratar precis som sin far.” sa mormodern med mycket ogillande ton. ”Om hon tar efter hans livsvanor kommer det gå illa.”
Rasande klev Charli ur bilen.
”Han vet åtminstone hur man har roligt här i livet!” skrek hon. ”Jag stannar här.”
Hon sprang mot sin fars stora hus igen.
Vinnie Danelli stod på trappan.
”Vad händer?” frågade han.
”Jag vill bo här hos dig.” sa Charli. ”Det är mycket roligare här.”
Vinnie kramade om sin dotter.
”Det går din mor aldrig med på prinsessan.”
Charli såg ner mot sin mors bil.
Ray, mamma och mormor stod nu utanför bilen och såg upp mot huset.
”Mormor bara pratar skit om dig hela tiden.” snyftade Charli.
”Sånt ska du inte bry dig om.” sa Vinnie lugnt.
”De kan dra åt helvete.” sa Charli.
Hon skrek:
”Hör ni det! Jag stannar här i Villa Di Lusso1! Jag är trött på ert skitsnack!”
Hennes mor rusade upp mot huset.
”Charli Isabella Danelli, om du inte kommer med oss nu får du aldrig träffa din far igen!”
Hon slet åt sig Charli och drog med sig henne nedför stentrappan.
”Pappa är bra mycket bättre än du!” skrek Charli.
Smack! Örfilen brände som eld på Charlis kind.
Charli slet sig fri.
Lite för hastigt. Hon föll ner i gruset.
Tårar av raseri och smärta rann nedför hennes kinder.
Hon såg hatiskt på sin mor och väste:
”Vaffanculo!”
Gula är Latin för Frosseri - en av de sju Dödsynderna
1 Villa Di Lusso = ”Villa Lyx”
2004
Vinnie Danelli ställde fram kvällens middag åt sina barn, 13-åriga Charli och 9-årige Ray.
”Vad mycket käk!” utbrast Ray.
Efter skilsmässan från barnens mor ett år tidigare fick Vinnie bara träffa sina barn en gång i månaden, så när den efterlängtade helgen kom ville han skämma bort dem ordentligt.
Nu hade han lagat så många av deras favoriträtter han hade kommit på.
”Det blir pasta och pizza och sen blir det pannkakor med glass till dessert.”
Ray fnissade.
”Glass börjar inte på P!”
”Pistachio.” föreslog Vinnie.
”Päron!” sa Ray.
”Fast choklad är godare.” tyckte Charli.
”Vad sägs om alla sorter som finns!” sa Vinnie.
Han ropade på en av sina hushållerskor.
”Åk till Baskin-Robbins och köp glass - en av varje sort!”
Hushållerskan gjorde stora ögon.
”En av varje…? Trettioen sorters glass…?”
”De har fler nu, men trettioen räcker.” sa Vinnie. ”Nu ska vi ha fest!”
”Jaaa! Fest!” jublade Ray och Charli.
När barnen hämtades av sin mor och mormor på söndagen berättade Ray om helgens fest.
”Vi fick massor med god mat, glass och godis. Och läsk!”
Mormodern gav barnen en djup, allvarlig blick.
”Frosseri. Det är en dödssynd, det vet ni va.”
Ray såg förskräckt ut. Han tog sin mormors ord på stort allvar.
Det såg ut som om han ångrade att han satt i sig så mycket godsaker.
Men Charli tog det kallt. Hon bara log.
”Synd eller inte, man måste få frossa lite emellanåt.” sa hon med en nonchalant axelryckning.
”Hon pratar precis som sin far.” sa mormodern med mycket ogillande ton. ”Om hon tar efter hans livsvanor kommer det gå illa.”
Rasande klev Charli ur bilen.
”Han vet åtminstone hur man har roligt här i livet!” skrek hon. ”Jag stannar här.”
Hon sprang mot sin fars stora hus igen.
Vinnie Danelli stod på trappan.
”Vad händer?” frågade han.
”Jag vill bo här hos dig.” sa Charli. ”Det är mycket roligare här.”
Vinnie kramade om sin dotter.
”Det går din mor aldrig med på prinsessan.”
Charli såg ner mot sin mors bil.
Ray, mamma och mormor stod nu utanför bilen och såg upp mot huset.
”Mormor bara pratar skit om dig hela tiden.” snyftade Charli.
”Sånt ska du inte bry dig om.” sa Vinnie lugnt.
”De kan dra åt helvete.” sa Charli.
Hon skrek:
”Hör ni det! Jag stannar här i Villa Di Lusso1! Jag är trött på ert skitsnack!”
Hennes mor rusade upp mot huset.
”Charli Isabella Danelli, om du inte kommer med oss nu får du aldrig träffa din far igen!”
Hon slet åt sig Charli och drog med sig henne nedför stentrappan.
”Pappa är bra mycket bättre än du!” skrek Charli.
Smack! Örfilen brände som eld på Charlis kind.
Charli slet sig fri.
Lite för hastigt. Hon föll ner i gruset.
Tårar av raseri och smärta rann nedför hennes kinder.
Hon såg hatiskt på sin mor och väste:
”Vaffanculo!”
Gula är Latin för Frosseri - en av de sju Dödsynderna
1 Villa Di Lusso = ”Villa Lyx”
tisdag, november 24, 2009
Karaktärerna om sina liv/livsstilar: Kate
***
Här svarar mina karaktärer på
vanliga frågor de får om sina liv & livsstilar
KATE:
Många frågar hur det kommer sig att Ryan är 1 år yngre än alla andra i sin klass. Det är för att han hoppade över en klass.
Allt började i första klass. Ryans lärare tyckte att han inte lyssnade på lektionerna, trodde bara han satt och drömde.
Men en dag var det en vikarie som kom på att han inte alls bara ”satt och drömde” - han hade redan gjort klart sina uppgifter.
Vikarien frågade då om han tyckte det var tråkigt att bli klar så fort.
Då svarade Ryan:
”Nä, inte så värst, då kan jag sitta för mig själv och filosofera lite.”
REBECCA tillägger:
Lillbrorsan är nästan 2 år yngre än flera av sina klasskamrater, eftersom många i vår stad är födda tidigt på året (januari-mars) och Ryan fyller inte förrän i november.
Jag tror Ryan är lite som en maskot för dem, för han är yngst och minst, hihi.
***
Här svarar mina karaktärer på
vanliga frågor de får om sina liv & livsstilar
KATE:
Många frågar hur det kommer sig att Ryan är 1 år yngre än alla andra i sin klass. Det är för att han hoppade över en klass.
Allt började i första klass. Ryans lärare tyckte att han inte lyssnade på lektionerna, trodde bara han satt och drömde.
Men en dag var det en vikarie som kom på att han inte alls bara ”satt och drömde” - han hade redan gjort klart sina uppgifter.
Vikarien frågade då om han tyckte det var tråkigt att bli klar så fort.
Då svarade Ryan:
”Nä, inte så värst, då kan jag sitta för mig själv och filosofera lite.”
REBECCA tillägger:
Lillbrorsan är nästan 2 år yngre än flera av sina klasskamrater, eftersom många i vår stad är födda tidigt på året (januari-mars) och Ryan fyller inte förrän i november.
Jag tror Ryan är lite som en maskot för dem, för han är yngst och minst, hihi.
***
Karaktärerna om sina liv/livsstilar: Leni
***
Här svarar mina karaktärer på
vanliga frågor de får om sina liv & livsstilar
LENI:
Jag får ofta frågan ”Hur känns det att ha en så stor rörig familj?”
Rörigt. Ha ha!
Nej då, det är kul. Jag behöver aldrig känna mig ensam.
Ibland kan det förstås vara skönt att få vara i fred, men det är lite svårt när man har 3 livliga småbrorsor hos morsan och en liten plutt till lillsyrra hos farsan.
(Linus, 13 år, är förstås inte så livlig längre - men tvillingarna, 5 år… yikes…! Och Lilla O, 14 månader, sitter inte stilla nån längre stund precis)
Många syskon = liv i luckan. Rörigt, men också kul.
Några av mina polare som är ensambarn brukar säga att de skulle vilja ha syskon.
Ceci & Peter: jag tänkte ha en auktion på eBay…
Hahaha!
***
Här svarar mina karaktärer på
vanliga frågor de får om sina liv & livsstilar
LENI:
Jag får ofta frågan ”Hur känns det att ha en så stor rörig familj?”
Rörigt. Ha ha!
Nej då, det är kul. Jag behöver aldrig känna mig ensam.
Ibland kan det förstås vara skönt att få vara i fred, men det är lite svårt när man har 3 livliga småbrorsor hos morsan och en liten plutt till lillsyrra hos farsan.
(Linus, 13 år, är förstås inte så livlig längre - men tvillingarna, 5 år… yikes…! Och Lilla O, 14 månader, sitter inte stilla nån längre stund precis)
Många syskon = liv i luckan. Rörigt, men också kul.
Några av mina polare som är ensambarn brukar säga att de skulle vilja ha syskon.
Ceci & Peter: jag tänkte ha en auktion på eBay…
Hahaha!
***
måndag, november 23, 2009
Godispåsar & fisrumpor - del 2
***
"Middag!" ropade Malena.
Melwin och Noel rusade in i stugan.
Leni och Cecilie kom lugnt efter dem.
"Mamma! Mamma!" ropade Melwin. "Vet du, Martin togde min godispåse!"
Malena såg på sina små söner.
"Vad är det du säger? Tog Martin ditt godis?"
"Aaaaa!" sa Melwin och nickade.
"Och dom kallade Leni ett jäääättefult ord!" tillade Noel.
"Vad sa han för ord?" frågade Martins mamma Monika.
"Barnförbjudet ord!" sa Noel.
"Det börjar på F och slutar på A..." sa Leni menande.
"Vad har flugit i honom? Han är ju som förbytt!" suckade Monika.
"Jag ska prata med honom." sa Aron, Malenas bror och Martins far. "Martin, kom ner hit nu!"
Martin kom lojt ner från övervåningen.
"Vad är det?" sa han uttråkat.
"Kan du ge mig en enda bra anledning till varför du tar godis från din lille kusin."
Martin rullade med ögonen och suckade.
"Men vad fan, det var ju ett skämt!"
"Väldigt dåligt skämt." sa Aron. "Nu ber du både Melwin och Leni om ursäkt och sen köper du nytt godis till Melwin."
"Men då måste jag ju cykla ända till stan...!" stönade Martin.
"Just det." sa Aron lugnt. "Du kan åka in till ICA efter middagen. Nu ber du om ursäkt."
"Vad ska jag be Leni om ursäkt för?"
"För det fula ordet du kallade henne." sa Monika.
"För det första var det inte jag som sa fi... det fula ordet och för det andra så kastade hon tång på oss!"
"Det skulle jag också ha gjort." sa Monika.
"Förlåt då." sa Martin till Leni.
"Nu vill Melwin ha en ursäkt!" sa Noel.
"Förlåt så mycket." sa Martin, utan att titta på Melwin.
"Du ska se Melwin i ögonen när du säger förlåt." sa Aron.
Martin satte sig på huk framför Melwin och sa, i överdrivet larvig ton:
"Förlåt så mycket. Jag ska köpa nytt godis åt prinsen sen."
"Tack så mycke' - fis'umpa!" sa Melwin med ett brett leende.
***
"Middag!" ropade Malena.
Melwin och Noel rusade in i stugan.
Leni och Cecilie kom lugnt efter dem.
"Mamma! Mamma!" ropade Melwin. "Vet du, Martin togde min godispåse!"
Malena såg på sina små söner.
"Vad är det du säger? Tog Martin ditt godis?"
"Aaaaa!" sa Melwin och nickade.
"Och dom kallade Leni ett jäääättefult ord!" tillade Noel.
"Vad sa han för ord?" frågade Martins mamma Monika.
"Barnförbjudet ord!" sa Noel.
"Det börjar på F och slutar på A..." sa Leni menande.
"Vad har flugit i honom? Han är ju som förbytt!" suckade Monika.
"Jag ska prata med honom." sa Aron, Malenas bror och Martins far. "Martin, kom ner hit nu!"
Martin kom lojt ner från övervåningen.
"Vad är det?" sa han uttråkat.
"Kan du ge mig en enda bra anledning till varför du tar godis från din lille kusin."
Martin rullade med ögonen och suckade.
"Men vad fan, det var ju ett skämt!"
"Väldigt dåligt skämt." sa Aron. "Nu ber du både Melwin och Leni om ursäkt och sen köper du nytt godis till Melwin."
"Men då måste jag ju cykla ända till stan...!" stönade Martin.
"Just det." sa Aron lugnt. "Du kan åka in till ICA efter middagen. Nu ber du om ursäkt."
"Vad ska jag be Leni om ursäkt för?"
"För det fula ordet du kallade henne." sa Monika.
"För det första var det inte jag som sa fi... det fula ordet och för det andra så kastade hon tång på oss!"
"Det skulle jag också ha gjort." sa Monika.
"Förlåt då." sa Martin till Leni.
"Nu vill Melwin ha en ursäkt!" sa Noel.
"Förlåt så mycket." sa Martin, utan att titta på Melwin.
"Du ska se Melwin i ögonen när du säger förlåt." sa Aron.
Martin satte sig på huk framför Melwin och sa, i överdrivet larvig ton:
"Förlåt så mycket. Jag ska köpa nytt godis åt prinsen sen."
"Tack så mycke' - fis'umpa!" sa Melwin med ett brett leende.
***
fredag, november 20, 2009
Jeff Foxworthy about a Georgia man...
... who should wear a "I'm stupid" sign...
Jeff Foxworthy - Blue Collar Comedy Tour
***
They found this animal. He picked it up by the tail.
And he said "look, it ain't even cut up or bloody or nothin' !"
And apparently, "nothing" is the word that brings
a beaver back to conciousness.
Because that was about the moment the beaver
reached out and bit his nipple off.
[audience laughs]
Jeff:
Did not bite it, bit it off. O-F-F, off, bit it off.
That is a new kind of hurt right there.
Jeff Foxworthy - Blue Collar Comedy Tour
***
Bill Engvall: Here's your sign!
***
"Stupid people should have to wear signs that just say, 'I'm Stupid' "
- Bill Engvall
So, anyway. I'm trying to be nice to this woman in lost luggage,
and I say:
"Excuse me!"
And she goes:
"Can I help you?"
I said:
"Yes ma'am. You lost my luggage."
She looks me right in the eye, and goes:
"Has your plane landed yet?"
I said:
"No princess! I'm having an out-of-body experience!
I'm just checking on them!"
Here's your sign!
***
I was in the store the other day, and I'm buying some new pants.
I put the pants on the counter to buy them,
and the little girl behind the counter goes:
"Are you gonna buy those?"
I said:
"Nope, gonna steal them! I just wanted you to
see them before I walked out with them."
Here's your sign!
"Stupid people should have to wear signs that just say, 'I'm Stupid' "
- Bill Engvall
So, anyway. I'm trying to be nice to this woman in lost luggage,
and I say:
"Excuse me!"
And she goes:
"Can I help you?"
I said:
"Yes ma'am. You lost my luggage."
She looks me right in the eye, and goes:
"Has your plane landed yet?"
I said:
"No princess! I'm having an out-of-body experience!
I'm just checking on them!"
Here's your sign!
***
I was in the store the other day, and I'm buying some new pants.
I put the pants on the counter to buy them,
and the little girl behind the counter goes:
"Are you gonna buy those?"
I said:
"Nope, gonna steal them! I just wanted you to
see them before I walked out with them."
Here's your sign!
Bill Engvall - Blue Collar Comedy Tour***
Mitt kungarike för en... åsna...
***
Shakespeare's Rickard III spelas på teatern och skådespelaren deklamerar:
"En häst. Mitt kungarike för en häst."
Då hörs ifrån publikläktaren:
"Går det inte lika bra med en åsna?"
"Jo, för all del," svarar skådespelaren. "varsågod och stig ner!"
*
*
Shakespeare's Rickard III spelas på teatern och skådespelaren deklamerar:
"En häst. Mitt kungarike för en häst."
Då hörs ifrån publikläktaren:
"Går det inte lika bra med en åsna?"
"Jo, för all del," svarar skådespelaren. "varsågod och stig ner!"
*
*
tisdag, november 17, 2009
Godispåsar & fisrumpor
***
”Wow! Vilken godispåse! Får man kolla.”
Melwin såg gråtfärdig på när hans 18-årige kusin Martin tog hans godispåse och kikade i den.
”Näää! Min godis!” skrek Melwin.
”Jag bara kollar lite vad du har.” flinade Martin och stoppade in några godisbitar i munnen.
Leni slet godispåsen ur handen på sin kusin och gav tillbaka den till Melwin.
Cecilie satte sig intill Melwin och kramade honom.
”Vad fan håller du på med, Martin?” röt Leni.
”Vaddå...? Jag bara skojade lite med lillkillen.” sa Martin. Han fortsatte att flina.
Hans två kompisar skrattade också.
Leni och Cecilie blängde på Martin och på hans kompisar.
”Ja, ta godis från småbarn måste vara skitkul.” sa Cecilie.
”Men för helvete!” sa Martin. ”Jag skämtade ju bara!”
”Skämtade?” sa Leni. ”Ser du nån här som skrattar eller? Förutom Bill och Bull bakom dig?”
”Vi drar.” sa Martin till sina flinande kompisar.
”Vilken trist jävla fitta din kusin har blivit.” sa en av Martins kompisar.
Leni tog upp en tångruska och slängde den i huvudet på killen.
Killarna vände sig om om blängde på tjejerna.
”Vad fan håller ni på med?” tjöt killen som fått tångruskan på sig.
”Vi bara skojar lite!” ropade Cecilie tillbaka. ”Ni hade väl humor?”
Killarna bara fnyste.
”Bill och Bull, man får inte säga fitta!” skrek Noel efter dem. ”Jävla fisrumpor!”
”Jävla fis’umpor!” ekade Melwin.
***
”Wow! Vilken godispåse! Får man kolla.”
Melwin såg gråtfärdig på när hans 18-årige kusin Martin tog hans godispåse och kikade i den.
”Näää! Min godis!” skrek Melwin.
”Jag bara kollar lite vad du har.” flinade Martin och stoppade in några godisbitar i munnen.
Leni slet godispåsen ur handen på sin kusin och gav tillbaka den till Melwin.
Cecilie satte sig intill Melwin och kramade honom.
”Vad fan håller du på med, Martin?” röt Leni.
”Vaddå...? Jag bara skojade lite med lillkillen.” sa Martin. Han fortsatte att flina.
Hans två kompisar skrattade också.
Leni och Cecilie blängde på Martin och på hans kompisar.
”Ja, ta godis från småbarn måste vara skitkul.” sa Cecilie.
”Men för helvete!” sa Martin. ”Jag skämtade ju bara!”
”Skämtade?” sa Leni. ”Ser du nån här som skrattar eller? Förutom Bill och Bull bakom dig?”
”Vi drar.” sa Martin till sina flinande kompisar.
”Vilken trist jävla fitta din kusin har blivit.” sa en av Martins kompisar.
Leni tog upp en tångruska och slängde den i huvudet på killen.
Killarna vände sig om om blängde på tjejerna.
”Vad fan håller ni på med?” tjöt killen som fått tångruskan på sig.
”Vi bara skojar lite!” ropade Cecilie tillbaka. ”Ni hade väl humor?”
Killarna bara fnyste.
”Bill och Bull, man får inte säga fitta!” skrek Noel efter dem. ”Jävla fisrumpor!”
”Jävla fis’umpor!” ekade Melwin.
***
Karaktärerna om sig själva 9: Dylan
***
Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer:
ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)
DYLAN
Namn: Dylan Cailyn Breslin
Smeknamn: D, Dil, Ghost Girl
Ålder: 14 år & 10 månader (Dec. 1990 - Okt. 2005)
Födelsedag: 10 december
Hårfärg: Nästan svart
Ögonfärg: Blå
Bor: Lite olika ställen, men just i NYC
Favoriter:
Mat: Pancakes w. Maple syrup (frukost), pizza, pasta, pretzels
(samma som Eli - vad originell jag är *lol*)
Dryck: Vatten, Pepsi
Sport: Simning
Ämne i skolan: English, Arts
Går i kyrkan: Ibland, med Eli
Hatar/ogillar:
Mardrömmar, barnmisshandlare, folk som sviker,
när någon är dum mot dem jag älskar, BC Hill
Älskar:
Eli
***
Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer:
ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)
DYLAN
Namn: Dylan Cailyn Breslin
Smeknamn: D, Dil, Ghost Girl
Ålder: 14 år & 10 månader (Dec. 1990 - Okt. 2005)
Födelsedag: 10 december
Hårfärg: Nästan svart
Ögonfärg: Blå
Bor: Lite olika ställen, men just i NYC
Favoriter:
Mat: Pancakes w. Maple syrup (frukost), pizza, pasta, pretzels
(samma som Eli - vad originell jag är *lol*)
Dryck: Vatten, Pepsi
Sport: Simning
Ämne i skolan: English, Arts
Går i kyrkan: Ibland, med Eli
Hatar/ogillar:
Mardrömmar, barnmisshandlare, folk som sviker,
när någon är dum mot dem jag älskar, BC Hill
Älskar:
Eli
***
Karaktärerna om sig själva 8: Eli
***
Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna
i kommentars-rutan)
ELI
Namn: Eli Sebastian Sawyer
Smeknamn: E, Sawyer
(Mindre trevliga smeknamn: Freak, Ghost Boy)
Födelsedag: 9/10 1993
Hårfärg: Ljusbrunt
Ögonfärg: Blå
Bor: New York
Favoriter:
Mat: Pizza, pasta, pretzels (om det räknas till mat)
Dryck: Vatten, Root Beer, Coke
Sport: Baseball
Ämne i skolan: Arts
Går i kyrkan: Ibland, och tänder ljus för de jag ber för eller saknar
Hatar/ogillar:
Blue Creek Hill, sjukhus, mardrömmar
Älskar:
Min syster & min bästa, speciella vän Dylan
***
Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna
i kommentars-rutan)
ELI
Namn: Eli Sebastian Sawyer
Smeknamn: E, Sawyer
(Mindre trevliga smeknamn: Freak, Ghost Boy)
Födelsedag: 9/10 1993
Hårfärg: Ljusbrunt
Ögonfärg: Blå
Bor: New York
Favoriter:
Mat: Pizza, pasta, pretzels (om det räknas till mat)
Dryck: Vatten, Root Beer, Coke
Sport: Baseball
Ämne i skolan: Arts
Går i kyrkan: Ibland, och tänder ljus för de jag ber för eller saknar
Hatar/ogillar:
Blue Creek Hill, sjukhus, mardrömmar
Älskar:
Min syster & min bästa, speciella vän Dylan
***
SkrivPuff: Utmaning 321 - 17 november
Skriv en berättelse som innehåller orden själ, skäl och stjäl.
Krister, Helena & Tony om skäl, själ och att stjäla:
Krister:
Vi har bara haft barnen hos oss i elva månader, men det känns som de alltid har tillhört vår familj.
När Johan frågade om vi ville ta hand om Tony och Colette tvekade vi inte en sekund med att svara ja.
När folk nu frågar hur vi kunde ta hand om två främmande barn svarar vi att vi gjorde det av främst ett skäl: rädda dem från ett liv i helvetet!
Nu är Tony och Colette en del av vår familj - för alltid - och ingen ska någonsin skada dem igen!
Helena:
Colette sover djupt intill mig här i sängen nu när jag skriver detta.
I natt drömde hon mardrömmar. Hon tassade gråtande in till oss och bad att få sova här.
Det gör så ont i min själ när jag tänker på allt lilla Colette och lille Tony tvingats utstå.
Jag kommer aldrig förstå hur man kan göra barn så illa!
***
Nu vaknar Colette. Hon undrar varför mamma gråter.
”Drömde du också mardrömmar?” frågar hon.
Jag tar min lilla unge i famn och håller om henne. Länge.
Tony kommer in till oss. Han tvekar lite, men sedan kryper han upp till oss i sängen.
Colette och jag håller om honom. Länge.
Tony:
Jag hatade att stjäla. Men jag var tvungen för att jag och Colette skulle överleva.
Ibland smugglade jag hem mat. Om någon kom på mig fick vi stryk eller andra straff.
Nu behöver jag aldrig stjäla mer. Jag kan få mat när jag vill.
Vi behöver aldrig få stryk mer. Nu får vi massor med kärlek istället.
Ibland tror jag att allt bara är en saga eller en dröm. Jag måste nypa mig hårt i skinnet.
Vi har det så bra nu.
Ibland blir Colette och jag ledsna, rädda eller arga för nånting, ibland vet vi inte varför.
Men då finns det alltid nån där som kramar oss, tröstar oss och tårkar våra tårar.
***
Krister, Helena & Tony om skäl, själ och att stjäla:
Krister:
Vi har bara haft barnen hos oss i elva månader, men det känns som de alltid har tillhört vår familj.
När Johan frågade om vi ville ta hand om Tony och Colette tvekade vi inte en sekund med att svara ja.
När folk nu frågar hur vi kunde ta hand om två främmande barn svarar vi att vi gjorde det av främst ett skäl: rädda dem från ett liv i helvetet!
Nu är Tony och Colette en del av vår familj - för alltid - och ingen ska någonsin skada dem igen!
Helena:
Colette sover djupt intill mig här i sängen nu när jag skriver detta.
I natt drömde hon mardrömmar. Hon tassade gråtande in till oss och bad att få sova här.
Det gör så ont i min själ när jag tänker på allt lilla Colette och lille Tony tvingats utstå.
Jag kommer aldrig förstå hur man kan göra barn så illa!
***
Nu vaknar Colette. Hon undrar varför mamma gråter.
”Drömde du också mardrömmar?” frågar hon.
Jag tar min lilla unge i famn och håller om henne. Länge.
Tony kommer in till oss. Han tvekar lite, men sedan kryper han upp till oss i sängen.
Colette och jag håller om honom. Länge.
Tony:
Jag hatade att stjäla. Men jag var tvungen för att jag och Colette skulle överleva.
Ibland smugglade jag hem mat. Om någon kom på mig fick vi stryk eller andra straff.
Nu behöver jag aldrig stjäla mer. Jag kan få mat när jag vill.
Vi behöver aldrig få stryk mer. Nu får vi massor med kärlek istället.
Ibland tror jag att allt bara är en saga eller en dröm. Jag måste nypa mig hårt i skinnet.
Vi har det så bra nu.
Ibland blir Colette och jag ledsna, rädda eller arga för nånting, ibland vet vi inte varför.
Men då finns det alltid nån där som kramar oss, tröstar oss och tårkar våra tårar.
***
måndag, november 16, 2009
Telefonsamtalet
November 2009
***
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.
***
”Börja” #11.
***
Telefonen ringde för tredje gången på fem minuter.
Jag gav upp, jag måste svara.
Jag famlade i mörkret, lyfte luren och lyssnade.
Jag var så nyvaken att jag inte riktigt kunde ta in vad personen i andra änden sagt.
Jag bad kvinnan upprepa.
När samtalet var över var jag så skakig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Jag vände mig om i sängen för att väcka Krister, men så insåg jag att han redan åkt till jobbet.
Jag suckade.
Jag kände att jag var tvungen att prata med någon, annars skulle jag explodera!
Frida ville jag inte väcka så här tidigt, hon var ledig från skolan och behövde sova.
Jag tog upp luren igen och slog min brors nummer.
Johan Simonsson svarade snabbt.
”Hej Helena! Nej, ingen fara vi har precis gjort oss klara här. Jag ska skjutsa Leni till skolan och sen ska jag till jobbet. Hur är det med er då?”
Johan lyssnade ett tag på sin syster.
Leni stod bredvid och undrade vad de pratade om.
När Johan lade på luren såg Leni frågande och oroligt på honom.
”Vad ville Helena? Har det hänt något?”
Till hennes lättnad log Johan.
”Ja, det har hänt saker, men inget tråkigt. Helena fick precis ett roligt besked.”
”Meh! Berätta innan jag blir galen!” sa Leni.
Johan skrattade.
”Grattis får jag väl säga. Tony och Colette har nu officiellt blivit dina nya kusiner!”
Leni skrek av glädje!
***
***
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.
***
”Börja” #11.
***
Telefonen ringde för tredje gången på fem minuter.
Jag gav upp, jag måste svara.
Jag famlade i mörkret, lyfte luren och lyssnade.
Jag var så nyvaken att jag inte riktigt kunde ta in vad personen i andra änden sagt.
Jag bad kvinnan upprepa.
När samtalet var över var jag så skakig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Jag vände mig om i sängen för att väcka Krister, men så insåg jag att han redan åkt till jobbet.
Jag suckade.
Jag kände att jag var tvungen att prata med någon, annars skulle jag explodera!
Frida ville jag inte väcka så här tidigt, hon var ledig från skolan och behövde sova.
Jag tog upp luren igen och slog min brors nummer.
Johan Simonsson svarade snabbt.
”Hej Helena! Nej, ingen fara vi har precis gjort oss klara här. Jag ska skjutsa Leni till skolan och sen ska jag till jobbet. Hur är det med er då?”
Johan lyssnade ett tag på sin syster.
Leni stod bredvid och undrade vad de pratade om.
När Johan lade på luren såg Leni frågande och oroligt på honom.
”Vad ville Helena? Har det hänt något?”
Till hennes lättnad log Johan.
”Ja, det har hänt saker, men inget tråkigt. Helena fick precis ett roligt besked.”
”Meh! Berätta innan jag blir galen!” sa Leni.
Johan skrattade.
”Grattis får jag väl säga. Tony och Colette har nu officiellt blivit dina nya kusiner!”
Leni skrek av glädje!
***
Den lille tjuven - del 8
Annandag jul - 26 december 2008
”Jag vet hur mitt namn ser ut.” sa Noel.
Han tittade på ett av paketen.
”Nä, inte mitt. Vad börjar hons namn på?”
Han pekade på Colette.
”Colette börjar på C.” sa Frida.
”Det här är ett paket med C!” sa Noel. ”Här Colette.”
Colette tog blygt emot paketet.
Noel såg på Tony som också satt sig nära Krister.
”Du heter Tony. Vad börjar ditt namn på?”
”T.” svarade Tony och log mot Noel.
Noel tittade bland julklapparna.
”T! Det är till dig!” sa Noel glatt.
Han gav Tony ett stort rött paket.
Tony såg storögd på Helena och sedan på Krister.
”Till mig? Får jag julklapp?”
Han rusade upp och kramade Helena och sedan kramade han Krister.
”Tack snälla!”
”Du får se om du gillar innehållet innan du tackar.” skojade Krister. ”Tänk om det är ruttna geléråttor.”
”Då får du äta dom.” sa Tony.
Sedan såg han ner i golvet, rädd att hans skämt kunde ogillas.
Hade han varit för kaxig nu?
Men Krister bara skrattade och rufsade om Tonys hår.
När alla öppnat sin julklappar gick Colette fram till Helena.
”Vad fick du i julklapp, mamma?”
Helena lyfte upp Colette i sitt knä.
”Något riktigt värdefullt.” sa Helena. ”Två vackra diamanter.”
Tony kom fram till dem.
”Fick du diamanter?”
”Får jag se på dom?” frågade Colette.
”Mamma menar att ni är diamanterna.” sa Krister.
”Tony, vi är diamanter!” sa Colette förtjust.
Hon såg på de andra och log strålande.
Hon förstod inte riktigt varför de satt med tårar i ögonen…
Men hon såg också att de log, så de var nog lika lyckliga som hon själv.
***
”Jag vet hur mitt namn ser ut.” sa Noel.
Han tittade på ett av paketen.
”Nä, inte mitt. Vad börjar hons namn på?”
Han pekade på Colette.
”Colette börjar på C.” sa Frida.
”Det här är ett paket med C!” sa Noel. ”Här Colette.”
Colette tog blygt emot paketet.
Noel såg på Tony som också satt sig nära Krister.
”Du heter Tony. Vad börjar ditt namn på?”
”T.” svarade Tony och log mot Noel.
Noel tittade bland julklapparna.
”T! Det är till dig!” sa Noel glatt.
Han gav Tony ett stort rött paket.
Tony såg storögd på Helena och sedan på Krister.
”Till mig? Får jag julklapp?”
Han rusade upp och kramade Helena och sedan kramade han Krister.
”Tack snälla!”
”Du får se om du gillar innehållet innan du tackar.” skojade Krister. ”Tänk om det är ruttna geléråttor.”
”Då får du äta dom.” sa Tony.
Sedan såg han ner i golvet, rädd att hans skämt kunde ogillas.
Hade han varit för kaxig nu?
Men Krister bara skrattade och rufsade om Tonys hår.
När alla öppnat sin julklappar gick Colette fram till Helena.
”Vad fick du i julklapp, mamma?”
Helena lyfte upp Colette i sitt knä.
”Något riktigt värdefullt.” sa Helena. ”Två vackra diamanter.”
Tony kom fram till dem.
”Fick du diamanter?”
”Får jag se på dom?” frågade Colette.
”Mamma menar att ni är diamanterna.” sa Krister.
”Tony, vi är diamanter!” sa Colette förtjust.
Hon såg på de andra och log strålande.
Hon förstod inte riktigt varför de satt med tårar i ögonen…
Men hon såg också att de log, så de var nog lika lyckliga som hon själv.
***
Den lille tjuven - del 7
Annandag jul - 26 december 2008
”Jag ser fler som säkert kommer bli goda vänner.” sa Helena.
De såg på Linus och Tony som satt i trappan och pratade.
”Mamma, kan Tony sova över hos mig nån gång?” frågade Linus.
Malena log.
”Det ska nog gå bra.”
Linus och Tony gjorde en high-five.
”Vi kanske borde gå in i vardagsrummet nu, och kolla att inte tvillingarna bus har rivit inredningen.” skojade Malena.
Alla gick in i vardagsrummet.
Noel och Melwin och Colette stilla och lugnt satt vid julgranen.
”Kolla!” utbrast Noel. ”Massor med paket - fast det inte är julafton idag!”
”Ja, ni var ju inte här på julafton så ni får era julklappar från oss idag istället.” sa Helena.
”Vi får julklappar idag med!” tjöt Noel lyckligt.
De vuxna skrattade.
”Vilken lyx va?” sa Krister. ”Vill ni öppna dem nu?”
”JAAAA!” skrek Noel och Melwin i kör.
”Då är det julklappsutdelning!” meddelade Krister.
Frida, Leni och Linus satte sig hos de små barnen vid julgranen.
De vuxna satte sig i sofforna.
”Sitt här pappa.” sa Colette och klappade på platsen intill sig.
Krister slog sig ner på golvet, bredvid den lilla flickan.
Colette kröp nära honom och stoppade tummen i munnen.
***
”Jag ser fler som säkert kommer bli goda vänner.” sa Helena.
De såg på Linus och Tony som satt i trappan och pratade.
”Mamma, kan Tony sova över hos mig nån gång?” frågade Linus.
Malena log.
”Det ska nog gå bra.”
Linus och Tony gjorde en high-five.
”Vi kanske borde gå in i vardagsrummet nu, och kolla att inte tvillingarna bus har rivit inredningen.” skojade Malena.
Alla gick in i vardagsrummet.
Noel och Melwin och Colette stilla och lugnt satt vid julgranen.
”Kolla!” utbrast Noel. ”Massor med paket - fast det inte är julafton idag!”
”Ja, ni var ju inte här på julafton så ni får era julklappar från oss idag istället.” sa Helena.
”Vi får julklappar idag med!” tjöt Noel lyckligt.
De vuxna skrattade.
”Vilken lyx va?” sa Krister. ”Vill ni öppna dem nu?”
”JAAAA!” skrek Noel och Melwin i kör.
”Då är det julklappsutdelning!” meddelade Krister.
Frida, Leni och Linus satte sig hos de små barnen vid julgranen.
De vuxna satte sig i sofforna.
”Sitt här pappa.” sa Colette och klappade på platsen intill sig.
Krister slog sig ner på golvet, bredvid den lilla flickan.
Colette kröp nära honom och stoppade tummen i munnen.
***
Den lille tjuven - del 6
Annandag jul - 26 december 2008
Colette och Tony såg blygt på sina nya släktingar som nu kom för att fira Annandag jul.
De hade sett fram emot att träffa alla, men det kändes lite pirrigt.
Colette höll sig tätt intill Helena, klängde sig fast vid sin nya mamma.
Tony stod lite avvaktande en bit upp i trappan.
Han kände sig skamsen när han såg Malena, han hade ju bara för ett par dagar sedan stulit hennes plånbok.
Men Malena var inte arg på honom alls. Hon gick fram och hälsade på honom först.
”Förlåt för att jag knyckte din plånbok…” mumlade Tony och tittade ner i golvet.
Malena log och strök honom över kinden.
”Tänk inte på det mer,” sa hon. ”det är över nu vännen.”
Tony tyckte att Malena var fantastisk som ens ville prata med honom efter det han gjort!
Johan kom fram till honom och gav honom en kram.
”Allt bra med dig grabben?”
Tony nickade.
”Men det känns fortfarande som en dröm alltihop.”
Leni och Linus kom också fram och hälsade på Tony.
Nu kände sig Tony inte så blyg längre.
Alla var så snälla mot honom och verkade tycka om honom.
Noel och Melwin såg nyfiket på Colette.
”Vem är hon?” frågade Noel.
”Det är vår nya familjemedlem.” sa Frida.
”Vad heter du?” frågade Noel.
”Colette.” svarade Colette blygt.
”Hur många år är du?” ville Noel veta. ”Jag är fyra och ett halvt.”
”Jag är sex år.” sa Colette.
”Jag åsså är fura och halv.” sa Melwin.
”Noel och Melwin är tvillingar.” förklarade Frida för Colette.
”Ska vi leka sen?” sa Noel. ”Jag, du och Melwin kan leka.”
Colette log mot tvillingarna.
Sedan drog hon försiktigt i Helenas klänningsärm.
”Vad är det hjärtat?” frågade Helena mjukt.
”Får jag visa dom julgranen?” nästan viskade Colette.
Helena log.
”Spring iväg ni.”
Colette, Noel och Melwin sprang in i vardagsrummet.
Colette var två år äldre än tvillingarna, men på grund av vanskötsel och undernäring var hon så liten för sin ålder att det var lätt att tro att hon var mycket yngre.
”Här knyts det vänskapsband.” skrattade Krister. ”Den där trion kommer bli bästisar innan dagen är slut.”
***
Colette och Tony såg blygt på sina nya släktingar som nu kom för att fira Annandag jul.
De hade sett fram emot att träffa alla, men det kändes lite pirrigt.
Colette höll sig tätt intill Helena, klängde sig fast vid sin nya mamma.
Tony stod lite avvaktande en bit upp i trappan.
Han kände sig skamsen när han såg Malena, han hade ju bara för ett par dagar sedan stulit hennes plånbok.
Men Malena var inte arg på honom alls. Hon gick fram och hälsade på honom först.
”Förlåt för att jag knyckte din plånbok…” mumlade Tony och tittade ner i golvet.
Malena log och strök honom över kinden.
”Tänk inte på det mer,” sa hon. ”det är över nu vännen.”
Tony tyckte att Malena var fantastisk som ens ville prata med honom efter det han gjort!
Johan kom fram till honom och gav honom en kram.
”Allt bra med dig grabben?”
Tony nickade.
”Men det känns fortfarande som en dröm alltihop.”
Leni och Linus kom också fram och hälsade på Tony.
Nu kände sig Tony inte så blyg längre.
Alla var så snälla mot honom och verkade tycka om honom.
Noel och Melwin såg nyfiket på Colette.
”Vem är hon?” frågade Noel.
”Det är vår nya familjemedlem.” sa Frida.
”Vad heter du?” frågade Noel.
”Colette.” svarade Colette blygt.
”Hur många år är du?” ville Noel veta. ”Jag är fyra och ett halvt.”
”Jag är sex år.” sa Colette.
”Jag åsså är fura och halv.” sa Melwin.
”Noel och Melwin är tvillingar.” förklarade Frida för Colette.
”Ska vi leka sen?” sa Noel. ”Jag, du och Melwin kan leka.”
Colette log mot tvillingarna.
Sedan drog hon försiktigt i Helenas klänningsärm.
”Vad är det hjärtat?” frågade Helena mjukt.
”Får jag visa dom julgranen?” nästan viskade Colette.
Helena log.
”Spring iväg ni.”
Colette, Noel och Melwin sprang in i vardagsrummet.
Colette var två år äldre än tvillingarna, men på grund av vanskötsel och undernäring var hon så liten för sin ålder att det var lätt att tro att hon var mycket yngre.
”Här knyts det vänskapsband.” skrattade Krister. ”Den där trion kommer bli bästisar innan dagen är slut.”
***
söndag, november 15, 2009
Ny modetrend i Delphi, CA…?
***
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.
”Börja” #29
***
När jag såg mig i spegeln förstod jag.
Alla leende människor jag hade mött på väg till jobbet.
De hade i själva verket hållit sig för skratt.
"Jag vet att det är nittonhundrasjuttio nu, Rebecca, men det där är väl lite väl groovy," flinade min jobbarkompis och klasskamrat Steve.
"Håll truten Steve!"
Jag boxade lätt till honom på armen.
Sedan vände jag mig mot min spegelbild igen.
Rebecca McKenzie, sa jag bestämt till mig själv. När man ska gå ut kan det vara bra att ta ur papiljotterna ur håret först!
Hemma höll de på att skratta ihjäl sig när jag vid middagen berättade om mitt lilla misstag.
"Tänk om du går till skolan och jobbet i pyjamas i morgon!" fnissade Ryan.
"Passa dig…" varnade jag.
Men min lillebror bara skrattade.
"Kan du inte gå dit med både pyjamas och hårrullar!"
(Visst är småbröder helt underbara och gulliga…?)
***
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.
”Börja” #29
***
När jag såg mig i spegeln förstod jag.
Alla leende människor jag hade mött på väg till jobbet.
De hade i själva verket hållit sig för skratt.
"Jag vet att det är nittonhundrasjuttio nu, Rebecca, men det där är väl lite väl groovy," flinade min jobbarkompis och klasskamrat Steve.
"Håll truten Steve!"
Jag boxade lätt till honom på armen.
Sedan vände jag mig mot min spegelbild igen.
Rebecca McKenzie, sa jag bestämt till mig själv. När man ska gå ut kan det vara bra att ta ur papiljotterna ur håret först!
Hemma höll de på att skratta ihjäl sig när jag vid middagen berättade om mitt lilla misstag.
"Tänk om du går till skolan och jobbet i pyjamas i morgon!" fnissade Ryan.
"Passa dig…" varnade jag.
Men min lillebror bara skrattade.
"Kan du inte gå dit med både pyjamas och hårrullar!"
(Visst är småbröder helt underbara och gulliga…?)
***
Den lille tjuven - del 5
***
24 december 2008
Eftermiddag
Tony och Colette såg storögda på all julmat och allt pynt.
”Wow…!” flämtade Tony.
Helena myste när hon såg deras stjärnögda blickar.
”Tycker ni att det ser fint ut?”
Barnen nickade.
Alla satte sig till bords för att äta.
”Ni får äta precis hur mycket ni vill och vad ni vill.” sa Helena.
Tony och Colette tog blygt för sig av köttbullar, prinskorv och potatis.
Plötsligt brast lilla Colette i gråt.
”Men lilla älskling, hur är det fatt?” frågade Helena.
”Tycker inte om sån!” snyftade Colette.
Hon pekade på sillburkarna och började hulka.
Tony började också gråta.
”Där vi bodde… de tvingade Colette att äta sill! Förra året tryckte hon - vår fostermamma - in sill i munnen på henne. Hon kvävdes nästan av det!”
”Åh herregud…!” flämtade Helena.
Hon började också gråta.
Krister gick fram till sin fru och höll om henne.
Helenas och Kristers 18-åriga dotter Frida tog bort alla sillburkarna från bordet, gick bort mot diskbänken och slängde burkarna i soporna.
”Vi ska inte ha nån jävla sill i det här huset längre!” sa hon med emfas.
Hon hade tårar i ögonen.
Colette bara stirrade på Frida.
”Får man göra så?” undrade hon oroligt. ”Kasta mat?”
”Ja, här i huset får man göra så.” sa Helena.
Hon lyfte upp lilla Colette i famnen.
”Här äter vi inget som ger oss obehag.”
Krister kramade om Tony.
”Tack för att du berättade detta för oss, Tony. Det är viktigt för oss att få veta såna här saker.”
Tony kramade sin nya pappa.
”Förlåt att jag gråter så mycket.” snyftade han.
”En sak ska ni veta,” sa Krister. Han såg Tony i ögonen. ”ni ska aldrig behöva be om ursäkt för att ni har känslor. Aldrig! Okej?”
”Okej.” Tony nickade och torkade tårarna med tröjärmen.
Colette kröp upp i Fridas knä och satt där under resten av middagen.
Hon såg på sin nya familj; på Tony som alltid hade varit som en storebror för henne, på mamma Helena, pappa Krister och storasyster Frida.
”Jag tror jag är lycklig.” sa Colette.
Hennes ögon glittrade av tårar, men också av lycka.
”Är du det hjärtat?” log Krister.
Colette nickade.
”Det skålar vi för!” sa Krister.
De höjde sina glas och skålade; Helena och Krister i julmust, Frida, Tony och Colette i Pepsi.
”Skål alla mina älsklingar!” sa Helena.
”Skååål!” sjöng Colette och Tony.
***
24 december 2008
Eftermiddag
Tony och Colette såg storögda på all julmat och allt pynt.
”Wow…!” flämtade Tony.
Helena myste när hon såg deras stjärnögda blickar.
”Tycker ni att det ser fint ut?”
Barnen nickade.
Alla satte sig till bords för att äta.
”Ni får äta precis hur mycket ni vill och vad ni vill.” sa Helena.
Tony och Colette tog blygt för sig av köttbullar, prinskorv och potatis.
Plötsligt brast lilla Colette i gråt.
”Men lilla älskling, hur är det fatt?” frågade Helena.
”Tycker inte om sån!” snyftade Colette.
Hon pekade på sillburkarna och började hulka.
Tony började också gråta.
”Där vi bodde… de tvingade Colette att äta sill! Förra året tryckte hon - vår fostermamma - in sill i munnen på henne. Hon kvävdes nästan av det!”
”Åh herregud…!” flämtade Helena.
Hon började också gråta.
Krister gick fram till sin fru och höll om henne.
Helenas och Kristers 18-åriga dotter Frida tog bort alla sillburkarna från bordet, gick bort mot diskbänken och slängde burkarna i soporna.
”Vi ska inte ha nån jävla sill i det här huset längre!” sa hon med emfas.
Hon hade tårar i ögonen.
Colette bara stirrade på Frida.
”Får man göra så?” undrade hon oroligt. ”Kasta mat?”
”Ja, här i huset får man göra så.” sa Helena.
Hon lyfte upp lilla Colette i famnen.
”Här äter vi inget som ger oss obehag.”
Krister kramade om Tony.
”Tack för att du berättade detta för oss, Tony. Det är viktigt för oss att få veta såna här saker.”
Tony kramade sin nya pappa.
”Förlåt att jag gråter så mycket.” snyftade han.
”En sak ska ni veta,” sa Krister. Han såg Tony i ögonen. ”ni ska aldrig behöva be om ursäkt för att ni har känslor. Aldrig! Okej?”
”Okej.” Tony nickade och torkade tårarna med tröjärmen.
Colette kröp upp i Fridas knä och satt där under resten av middagen.
Hon såg på sin nya familj; på Tony som alltid hade varit som en storebror för henne, på mamma Helena, pappa Krister och storasyster Frida.
”Jag tror jag är lycklig.” sa Colette.
Hennes ögon glittrade av tårar, men också av lycka.
”Är du det hjärtat?” log Krister.
Colette nickade.
”Det skålar vi för!” sa Krister.
De höjde sina glas och skålade; Helena och Krister i julmust, Frida, Tony och Colette i Pepsi.
”Skål alla mina älsklingar!” sa Helena.
”Skååål!” sjöng Colette och Tony.
***
Den lille tjuven - del 4
***
24 december 2008
Morgon
Tony och Colette såg storögda på huset när bilen körde upp på grusgången.
”Vad stort! Är det ett slott?” frågade Colette andäktigt.
Johan skrattade.
”Nej, det är min systers hem. Här ska ni bo nu.”
Colette grep ivrigt tag om Tonys arm.
”Tony, vi ska bo i ett gult slott!”
Johans syster kom ut och mötte dem.
”Hej, jag heter Helena. Välkomna till ert nya hem!”
”Förtjänar vi det här?” viskade Tony med en klump i halsen.
”Ni förtjänar allt gott!” sa Helena.
Tony började gråta och kollapsade i Helenas famn.
Helena höll honom tätt intill sig och strök honom över håret.
”Är du vår mamma nu?” frågade Colette.
”Ja, ni får gärna säga mamma om ni vill.” log Helena.
”Vilken vacker mamma!” sa Colette. ”Du ser ut som en ängel! Du är en ängel va?”
Helena lyfte upp den lilla flickan i famnen.
De stod länge i den kalla julaftonsmorgonen och kramade varandra.
”Ska vi gå in så att ni inte blir kalla?” sa Helena efter en stund.
Hon såg på sin bror.
”Följer du med in Johan?”
Johan log.
”Tack, men jag ska åka hem och krama Leni.”
Helena kramade honom.
”Det gör du rätt i. Men då ses vi på annandagen.”
”Det gör vi.” sa Johan. ”God jul. Och tack för…”
Han pekade på barnen.
”God jul.” sa Helena. ”Ta hand om dig.”
”God jul!” sa Tony och Colette unisont.
Johan gick mot sin bil och Helena gick in med sin nya lilla familj.
Han höll med Colette: hans syster var verkligen en ängel!
Tack vare henne skulle två små barn få leva i en trygg och kärleksfull familj.
***
24 december 2008
Morgon
Tony och Colette såg storögda på huset när bilen körde upp på grusgången.
”Vad stort! Är det ett slott?” frågade Colette andäktigt.
Johan skrattade.
”Nej, det är min systers hem. Här ska ni bo nu.”
Colette grep ivrigt tag om Tonys arm.
”Tony, vi ska bo i ett gult slott!”
Johans syster kom ut och mötte dem.
”Hej, jag heter Helena. Välkomna till ert nya hem!”
”Förtjänar vi det här?” viskade Tony med en klump i halsen.
”Ni förtjänar allt gott!” sa Helena.
Tony började gråta och kollapsade i Helenas famn.
Helena höll honom tätt intill sig och strök honom över håret.
”Är du vår mamma nu?” frågade Colette.
”Ja, ni får gärna säga mamma om ni vill.” log Helena.
”Vilken vacker mamma!” sa Colette. ”Du ser ut som en ängel! Du är en ängel va?”
Helena lyfte upp den lilla flickan i famnen.
De stod länge i den kalla julaftonsmorgonen och kramade varandra.
”Ska vi gå in så att ni inte blir kalla?” sa Helena efter en stund.
Hon såg på sin bror.
”Följer du med in Johan?”
Johan log.
”Tack, men jag ska åka hem och krama Leni.”
Helena kramade honom.
”Det gör du rätt i. Men då ses vi på annandagen.”
”Det gör vi.” sa Johan. ”God jul. Och tack för…”
Han pekade på barnen.
”God jul.” sa Helena. ”Ta hand om dig.”
”God jul!” sa Tony och Colette unisont.
Johan gick mot sin bil och Helena gick in med sin nya lilla familj.
Han höll med Colette: hans syster var verkligen en ängel!
Tack vare henne skulle två små barn få leva i en trygg och kärleksfull familj.
***
Den lille tjuven - del 3
***
23 december 2008
Kväll
Johan och hans kollegor Camilla och Lennart åkte ut till radhusområdet där fosterfamiljen bodde.
Johan bankade på dörren.
”Vem är det?” hördes en butter röst där inifrån.
”De tre vise männen!” svarade Johan.
Dörren öppnades och en stor karl klev ut på trappan.
”Vad fan vill ni…?” började han.
De tre poliserna höll upp sina brickor.
”Vad har den lille skitungen gjort nu då?” suckade den store mannen.
”Han ropade på hjälp.” sa Johan.
”Vad fan snackar du om?” frågade Tonys fosterfar.
Johan föste in honom i huset och satte handfängsel på honom.
”Vad i helvete…?” fräste fosterfadern.
En kvinna rusade fram till honom.
”Vad är det här?” frågade hon.
Johan försåg även henne med handfängsel.
”Ni är är anhållna för barnmisshandel.” meddelade Lennart och förde ut fosterföräldrarna till polisbilen. ”Ni ska få flytta till en ny bostad nu.”
En flicka i sexårsåldern satt på golvet i vardagsrummet.
Hon var liten och tunn och var endast klädd i trosor och ett kort nattlinne. Det blonda håret var tovigt.
I soffan bakom henne satt två lite äldre barn och såg på TV och mumsade på godis.
Camilla kände på golvet med handen. Det var iskallt.
”Varför sitter inte du i soffan, hjärtat?” frågade Camilla.
Flickan såg på henne med stora ögon, men hon svarade inte.
”Hon får inte sitta i soffan.” sa ett av barnen med munnen full av godis. ”Hon ska straffas.”
Han sparkade flickan lätt i bakhuvudet med sin strumpbeklädda fot.
”Ge fan i det där!” röt Johan.
Han gick fram till den lilla flickan på golvet.
”Är du Colette?”
Flickan nickade.
Johan lyfte upp henne i famnen.
”Nu ska du får komma härifrån raring.” sa han.
Flickans bruna ögon fylldes med tårar och hon slog armarna om Johans hals.
”Min önskning slog in.” viskade hon med hes, ansträngd liten röst.
***
23 december 2008
Kväll
Johan och hans kollegor Camilla och Lennart åkte ut till radhusområdet där fosterfamiljen bodde.
Johan bankade på dörren.
”Vem är det?” hördes en butter röst där inifrån.
”De tre vise männen!” svarade Johan.
Dörren öppnades och en stor karl klev ut på trappan.
”Vad fan vill ni…?” började han.
De tre poliserna höll upp sina brickor.
”Vad har den lille skitungen gjort nu då?” suckade den store mannen.
”Han ropade på hjälp.” sa Johan.
”Vad fan snackar du om?” frågade Tonys fosterfar.
Johan föste in honom i huset och satte handfängsel på honom.
”Vad i helvete…?” fräste fosterfadern.
En kvinna rusade fram till honom.
”Vad är det här?” frågade hon.
Johan försåg även henne med handfängsel.
”Ni är är anhållna för barnmisshandel.” meddelade Lennart och förde ut fosterföräldrarna till polisbilen. ”Ni ska få flytta till en ny bostad nu.”
En flicka i sexårsåldern satt på golvet i vardagsrummet.
Hon var liten och tunn och var endast klädd i trosor och ett kort nattlinne. Det blonda håret var tovigt.
I soffan bakom henne satt två lite äldre barn och såg på TV och mumsade på godis.
Camilla kände på golvet med handen. Det var iskallt.
”Varför sitter inte du i soffan, hjärtat?” frågade Camilla.
Flickan såg på henne med stora ögon, men hon svarade inte.
”Hon får inte sitta i soffan.” sa ett av barnen med munnen full av godis. ”Hon ska straffas.”
Han sparkade flickan lätt i bakhuvudet med sin strumpbeklädda fot.
”Ge fan i det där!” röt Johan.
Han gick fram till den lilla flickan på golvet.
”Är du Colette?”
Flickan nickade.
Johan lyfte upp henne i famnen.
”Nu ska du får komma härifrån raring.” sa han.
Flickans bruna ögon fylldes med tårar och hon slog armarna om Johans hals.
”Min önskning slog in.” viskade hon med hes, ansträngd liten röst.
***
Den lille tjuven - del 2
***
23 december 2008
Johan såg på pojken som satt mittemot honom vid skrivbordet och åt hamburgare med glupande aptit.
Han var nu ren och hade fått rena kläder.
Han hade blivit undersökt av läkare och fått sina skador fotograferade.
Johan kunde inte låta bli att fundera på vilken av Dantes helveteskretsar barnmisshandlare hamnade i.
”Vad heter du?" frågade Johan.
"Tony." sa pojken.
”Fint namn.”
Tony log.
”Tack.” sa han blygt.”
”Hur gammal är du Tony?”
”Tio.”
En kollega gav Johan en mapp med papper.
”Grabben är känd hos läkare och polis sen förut.” sa kollegan.
Johan bläddrade i mappen.
Flera års rapporter om pojken och fostersysterns hemförhållanden och foton med alla deras skador gjorde Johan illamående och obeskrivligt förbannad.
Han såg till att han kom utom hörhåll för pojken.
”Hur fan kommer man undan med sånt här…?!” utbrast han.
”Brist på bevisning.” sa kollegan. ”Barnen vågade inte vittna mot dom och fosterföräldrarna släpptes. Det är inte första gången det händer.”
”Men nu har det hänt för sista gången!” sa Johan.
Johan gick tillbaka till Tony.
”Tony, var bor din fosterfamilj?”
Panik i pojkens ansikte.
”Jag vill inte tillbaka dit!” grät han.
”Lugn Tony.” sa Johan. ”Du ska aldrig behöva se dem igen. Jag vet vad de gjort mot dig och din lilla fostersyster. Jag vill bara veta om de bor kvar på den här adressen. Jag tänkte besöka dem lite.”
Johan uppgav adressen som stod i mappen.
Tony nickade.
”Ja, dom bor kvar där. Ni måste hjälpa Colette! Hon är så liten och de behandlar henne som skit!”
”Vi ska hjälpa henne.” lovade Johan. ”Har du fler fostersyskon?”
Avsmak skuggade nu Tonys ansikte.
”De har två egna barn. En tjej och en kille. De är elva och tolv år. Men de behandlas alltid bra! Och de hatar Colette och mig! De får slå oss hur mycket de vill!”
Tony började gråta igen.
Johan kramade om Tony.
”Oroa dig inte Tony, ni ska aldrig behöva bo där mer, det ska jag se till.”
”Lovar du?” snyftade Tony.
”Jag lovar.” sa Johan.
Tony sjönk in i polismannens famn.
Så här trygg hade han inte fått känna sig på länge.
Nu önskade han att Colette snart skulle få känna sig lika trygg.
***
23 december 2008
Johan såg på pojken som satt mittemot honom vid skrivbordet och åt hamburgare med glupande aptit.
Han var nu ren och hade fått rena kläder.
Han hade blivit undersökt av läkare och fått sina skador fotograferade.
Johan kunde inte låta bli att fundera på vilken av Dantes helveteskretsar barnmisshandlare hamnade i.
”Vad heter du?" frågade Johan.
"Tony." sa pojken.
”Fint namn.”
Tony log.
”Tack.” sa han blygt.”
”Hur gammal är du Tony?”
”Tio.”
En kollega gav Johan en mapp med papper.
”Grabben är känd hos läkare och polis sen förut.” sa kollegan.
Johan bläddrade i mappen.
Flera års rapporter om pojken och fostersysterns hemförhållanden och foton med alla deras skador gjorde Johan illamående och obeskrivligt förbannad.
Han såg till att han kom utom hörhåll för pojken.
”Hur fan kommer man undan med sånt här…?!” utbrast han.
”Brist på bevisning.” sa kollegan. ”Barnen vågade inte vittna mot dom och fosterföräldrarna släpptes. Det är inte första gången det händer.”
”Men nu har det hänt för sista gången!” sa Johan.
Johan gick tillbaka till Tony.
”Tony, var bor din fosterfamilj?”
Panik i pojkens ansikte.
”Jag vill inte tillbaka dit!” grät han.
”Lugn Tony.” sa Johan. ”Du ska aldrig behöva se dem igen. Jag vet vad de gjort mot dig och din lilla fostersyster. Jag vill bara veta om de bor kvar på den här adressen. Jag tänkte besöka dem lite.”
Johan uppgav adressen som stod i mappen.
Tony nickade.
”Ja, dom bor kvar där. Ni måste hjälpa Colette! Hon är så liten och de behandlar henne som skit!”
”Vi ska hjälpa henne.” lovade Johan. ”Har du fler fostersyskon?”
Avsmak skuggade nu Tonys ansikte.
”De har två egna barn. En tjej och en kille. De är elva och tolv år. Men de behandlas alltid bra! Och de hatar Colette och mig! De får slå oss hur mycket de vill!”
Tony började gråta igen.
Johan kramade om Tony.
”Oroa dig inte Tony, ni ska aldrig behöva bo där mer, det ska jag se till.”
”Lovar du?” snyftade Tony.
”Jag lovar.” sa Johan.
Tony sjönk in i polismannens famn.
Så här trygg hade han inte fått känna sig på länge.
Nu önskade han att Colette snart skulle få känna sig lika trygg.
***
Den lille tjuven
23 december 2008
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.
”Börja” #22
Dan före julafton. Jag var sent ute som vanligt, men nu hade
jag handlat färdigt. Alla matpåsar var nerklämda i kundvagnen.
Niohundrasjuttiotreochfemtio, sa kassörskan och jag fumlade i
väskan efter plånboken.
Den var borta. Väck.
Jag blev alldeles svettig.
Hur skulle jag nu kunna betala för allting?
Och en ännu viktigare fråga: vem hade tagit plånboken?
Det kändes så obehagligt att någon hade rotat i min väska.
”Någon har tagit min plånbok.” sa jag. ”Jag måste ringa min man och be honom komma ner med pengar. Kan jag låta vagnen stå kvar här?”
Kvinnan i kassan log.
”Självklart.” sa hon.
Mannen bakom mig klappade mig på axeln.
”Jag hoppas det ordnar sig med plånboken.”
”Tack.” sa jag, nästan gråtfärdig.
Jag lät kunderna bakom mig gå före och placerade sedan min vagn nära kassan, så att den inte skulle stå i vägen för någon.
Sedan gick jag ut ur butiken och slog mig ner på en av träbänkarna mittemot kassorna.
Jag skulle just ta upp mobilen för att be Göran eller Linus komma ner med pengar, när det hördes ett himla liv, skrik och bråk, en bit från ICA-butiken.
Jag gick dit för att se vad som hände.
En av köpcentrets vakter höll i en liten smutsig pojke i 10-12-års-åldern.
”Ge hit varorna du har snott, din lille tjuv!” sa vakten.
”Släpp pojken, du gör honom illa!” hördes en arg stämma.
Jag såg förvånat på Johan, min ex-make och min dotters far.
Johan såg på mig.
”Malena! Hej. Vad har hänt? Du ser alldeles knäckt ut.”
”Jag skulle precis handla, men någon har stulit min plånbok.” sa jag.
Den lille pojken som vakten höll hårt i började gråta.
Stora tårar gjorde det lortiga ansiktet randigt.
Han stack in handen innanför jackan och drog fram min plånbok.
Vakten slet plånboken ur pojkens hand och gav den till mig.
”Förlåt!” snyftade barnet skamset.
”Släpp pojken nu.” upprepade Johan.
”Han är ju en brottsling.” sa vakten tjurigt envist.
Johan höll upp sin polisbricka.
”Släpp barnet innan jag anmäler dig för övervåld!” röt Johan.
Vakten släppte pojken.
”Han måste följa med till kontoret.” sa vakten och spände blicken i Johan.
”Självklart.” sa Johan.
Han vände sig till barnet.
”Jag följer med dig och vakten till kontoret, så får vi ringa dina föräldrar eller andra förmyndare.”
”Jag har inga föräldrar!” snyftade pojken.
”Vem bor du hos då?” frågade jag.
”Ingen. Jag har bott i fosterfamilj, men just nu är jag hemlös. Jag har rymt."
Barnet såg på mig.
"Förlåt att tog dina pengar, men jag ville bara köpa något att äta!”
Jag sa att han var förlåten. Han hade ju lämnat tillbaka plånboken och bett om ursäkt.
”Du stal ju i leksaksaffären också!” röt vakten.
”Till min fostersyster!” snörvlade pojken. ”Hon får inga julklappar och jag ville så gärna ge henne nåt! Hon är den enda jag har!”
Han sjönk ner på köpcentrets stengolv och slog händerna för ansiktet.
”Jag hamnar i helvetet!” grät han.
Johan satte sig på huk intill pojken.
”Inte hamnar du i helvetet.” sa han lugnande. ”Nu ska du få följa med mig till polisstationen, så ska jag se till att du får rena kläder och nåt äta. Och du måste få nånstans att sova i natt.”
”Inte DIT!” skrek pojken. ”Jag vill inte tillbaka till fosterfamiljen! Hellre dör jag!”
Skräcken och paniken i hans lilla ansikte och röst fick mig att må illa.
Vad hade den här lille stackaren varit med om?
Jag såg på Johan att han reagerade som jag.
”Det ordnar sig grabben.” sa Johan. ”Vi ska nog hitta en bra plats åt dig, var inte orolig.”
De reste sig och gick mot utgången.
Jag såg mot dem ända till de försvann ut i decembermörkret.
Sedan skyndade jag mig tillbaka till ICA och betalade mina varor.
Nu ville jag bara hem och krama mina barn.
***
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.
”Börja” #22
Dan före julafton. Jag var sent ute som vanligt, men nu hade
jag handlat färdigt. Alla matpåsar var nerklämda i kundvagnen.
Niohundrasjuttiotreochfemtio, sa kassörskan och jag fumlade i
väskan efter plånboken.
Den var borta. Väck.
Jag blev alldeles svettig.
Hur skulle jag nu kunna betala för allting?
Och en ännu viktigare fråga: vem hade tagit plånboken?
Det kändes så obehagligt att någon hade rotat i min väska.
”Någon har tagit min plånbok.” sa jag. ”Jag måste ringa min man och be honom komma ner med pengar. Kan jag låta vagnen stå kvar här?”
Kvinnan i kassan log.
”Självklart.” sa hon.
Mannen bakom mig klappade mig på axeln.
”Jag hoppas det ordnar sig med plånboken.”
”Tack.” sa jag, nästan gråtfärdig.
Jag lät kunderna bakom mig gå före och placerade sedan min vagn nära kassan, så att den inte skulle stå i vägen för någon.
Sedan gick jag ut ur butiken och slog mig ner på en av träbänkarna mittemot kassorna.
Jag skulle just ta upp mobilen för att be Göran eller Linus komma ner med pengar, när det hördes ett himla liv, skrik och bråk, en bit från ICA-butiken.
Jag gick dit för att se vad som hände.
En av köpcentrets vakter höll i en liten smutsig pojke i 10-12-års-åldern.
”Ge hit varorna du har snott, din lille tjuv!” sa vakten.
”Släpp pojken, du gör honom illa!” hördes en arg stämma.
Jag såg förvånat på Johan, min ex-make och min dotters far.
Johan såg på mig.
”Malena! Hej. Vad har hänt? Du ser alldeles knäckt ut.”
”Jag skulle precis handla, men någon har stulit min plånbok.” sa jag.
Den lille pojken som vakten höll hårt i började gråta.
Stora tårar gjorde det lortiga ansiktet randigt.
Han stack in handen innanför jackan och drog fram min plånbok.
Vakten slet plånboken ur pojkens hand och gav den till mig.
”Förlåt!” snyftade barnet skamset.
”Släpp pojken nu.” upprepade Johan.
”Han är ju en brottsling.” sa vakten tjurigt envist.
Johan höll upp sin polisbricka.
”Släpp barnet innan jag anmäler dig för övervåld!” röt Johan.
Vakten släppte pojken.
”Han måste följa med till kontoret.” sa vakten och spände blicken i Johan.
”Självklart.” sa Johan.
Han vände sig till barnet.
”Jag följer med dig och vakten till kontoret, så får vi ringa dina föräldrar eller andra förmyndare.”
”Jag har inga föräldrar!” snyftade pojken.
”Vem bor du hos då?” frågade jag.
”Ingen. Jag har bott i fosterfamilj, men just nu är jag hemlös. Jag har rymt."
Barnet såg på mig.
"Förlåt att tog dina pengar, men jag ville bara köpa något att äta!”
Jag sa att han var förlåten. Han hade ju lämnat tillbaka plånboken och bett om ursäkt.
”Du stal ju i leksaksaffären också!” röt vakten.
”Till min fostersyster!” snörvlade pojken. ”Hon får inga julklappar och jag ville så gärna ge henne nåt! Hon är den enda jag har!”
Han sjönk ner på köpcentrets stengolv och slog händerna för ansiktet.
”Jag hamnar i helvetet!” grät han.
Johan satte sig på huk intill pojken.
”Inte hamnar du i helvetet.” sa han lugnande. ”Nu ska du få följa med mig till polisstationen, så ska jag se till att du får rena kläder och nåt äta. Och du måste få nånstans att sova i natt.”
”Inte DIT!” skrek pojken. ”Jag vill inte tillbaka till fosterfamiljen! Hellre dör jag!”
Skräcken och paniken i hans lilla ansikte och röst fick mig att må illa.
Vad hade den här lille stackaren varit med om?
Jag såg på Johan att han reagerade som jag.
”Det ordnar sig grabben.” sa Johan. ”Vi ska nog hitta en bra plats åt dig, var inte orolig.”
De reste sig och gick mot utgången.
Jag såg mot dem ända till de försvann ut i decembermörkret.
Sedan skyndade jag mig tillbaka till ICA och betalade mina varor.
Nu ville jag bara hem och krama mina barn.
***
lördag, november 14, 2009
SkrivPuff: Utmaning 318 - 14 november
***
Skriv om något helt.
”Stå still nu Melwin, så jag kan ta bort plåstret.” sa Malena.
”Gör inte ont?” frågade Melwin.
”Jag ska vara så försiktig så.” försäkrade Malena.
Hon drog försiktigt bort den vita plåsterlappen från Melwins haka.
”Borta!” sa hon och höll upp plåstret framför Melwin.
”Jag kan spara den i min rum.” sa Melwin.
”Nej, den vill du inte behålla,” skrattade hans mamma. ”den är lite läbbig.”
”Är hakan också läbbig?” frågade Melwin.
”Gå till spegeln får du se.” sa Malena.
Melwin skyndade sig ut till hallspegeln och studerade noga sin haka.
”Inte läbbig alls!” utropade han glatt.
Han sprang in till sin pappa och sina bröder som satt i vardagsrummet.
”Titta pappa! Min haka är inte läbbig mer!”
Göran såg på sin yngste son.
”Det ser ju jättefint ut, Melwin. Det har läkt bra. Och byxorna har mamma lagat, ser jag.”
Melwin såg stolt ner på sina äppelgröna jeans.
De var nytvättade och hade fått en fin lapp på knät.
Den lille pojken strålade av lycka.
”Melwin är inte trasig mer! Nu jag är hel igen!”
Skriv om något helt.
”Stå still nu Melwin, så jag kan ta bort plåstret.” sa Malena.
”Gör inte ont?” frågade Melwin.
”Jag ska vara så försiktig så.” försäkrade Malena.
Hon drog försiktigt bort den vita plåsterlappen från Melwins haka.
”Borta!” sa hon och höll upp plåstret framför Melwin.
”Jag kan spara den i min rum.” sa Melwin.
”Nej, den vill du inte behålla,” skrattade hans mamma. ”den är lite läbbig.”
”Är hakan också läbbig?” frågade Melwin.
”Gå till spegeln får du se.” sa Malena.
Melwin skyndade sig ut till hallspegeln och studerade noga sin haka.
”Inte läbbig alls!” utropade han glatt.
Han sprang in till sin pappa och sina bröder som satt i vardagsrummet.
”Titta pappa! Min haka är inte läbbig mer!”
Göran såg på sin yngste son.
”Det ser ju jättefint ut, Melwin. Det har läkt bra. Och byxorna har mamma lagat, ser jag.”
Melwin såg stolt ner på sina äppelgröna jeans.
De var nytvättade och hade fått en fin lapp på knät.
Den lille pojken strålade av lycka.
”Melwin är inte trasig mer! Nu jag är hel igen!”
Detta är uppföljaren till
SkrivPuff: Utmaning 315 - 11 november: Skriv om något trasigt
Boklek #3
Så här gör man:
1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 56.
3. Leta upp den sjunde meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.
Denna gången använder jag meningar ur mina egna historier:
1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 56.
3. Leta upp den sjunde meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.
Denna gången använder jag meningar ur mina egna historier:
”Han öppnade kassaskåpet och plockade ut innehållet.”
(Skuggor från det förflutna)
***
“No. It was too dark when the diner’s outdoor lamps wasn’t shining on her any longer.”
(Michelle)
***
”Jag föste in dem i bilen, tog Hannah och satte mig med henne i passagerarsätet.”
(Horrorville: Mardrömmar)
***
“Ur djupen ropar jag till Dig, Herre...”
(Red River: Feber)
***
Amys värme och omtanke gjorde mig riktigt rörd och varm om hjärtat.
(Skuggbarn)
***
Lussekatts-shopping
***
Vi (Ceci & jag) har varit och handlat med tvillingarna inför det årliga Lussebulle-baket.
Efter en lång kö kan vi äntligen betala.
När vi kommer ut på gatan med våra kassar inser jag
att vi glömt köpa några grejer…. Typiskt…!
Leni: Vi måste gå in igen.
Melwin (trött och grinig nu): Vill inte!
Leni: Vi måste, jag har glömt det viktigaste.
Noel: Godis!
Leni: Nej, inte godis, det andra som är viktigast.
Melwin: Mera godis!
Leni: Nej, smör, och det som gör lussebullarna gula.
Noel: Saffran!
Leni: Just det.
Noel: Och det tycker du är viktigare än godis…?!
Ceci väntar utanför med tvillingarna som är trötta efter en hel dag på dagis och jag går in och köper det jag har glömt.
När jag kommer ut ser Noel forskande på mig.
Noel: Du har väl inte glömt nåt mer nu va?
Melwin (tittar i kassarna): Finns det godis?
Leni: Nu har vi allt vi behöver.
Noel: Tur för dig. För nu väntar vi inte mer!
Vi (Ceci & jag) har varit och handlat med tvillingarna inför det årliga Lussebulle-baket.
Efter en lång kö kan vi äntligen betala.
När vi kommer ut på gatan med våra kassar inser jag
att vi glömt köpa några grejer…. Typiskt…!
Leni: Vi måste gå in igen.
Melwin (trött och grinig nu): Vill inte!
Leni: Vi måste, jag har glömt det viktigaste.
Noel: Godis!
Leni: Nej, inte godis, det andra som är viktigast.
Melwin: Mera godis!
Leni: Nej, smör, och det som gör lussebullarna gula.
Noel: Saffran!
Leni: Just det.
Noel: Och det tycker du är viktigare än godis…?!
Ceci väntar utanför med tvillingarna som är trötta efter en hel dag på dagis och jag går in och köper det jag har glömt.
När jag kommer ut ser Noel forskande på mig.
Noel: Du har väl inte glömt nåt mer nu va?
Melwin (tittar i kassarna): Finns det godis?
Leni: Nu har vi allt vi behöver.
Noel: Tur för dig. För nu väntar vi inte mer!
Härligt med småbröder! ッ
Tur att inte Noel var med den gången Ceci & jag
handlade som Anna & Lisa i Bullerbyn (glömde saker hela tiden)
… då hade han nog fått tokspel på oss…!
// Leni ッ
fredag, november 13, 2009
SkrivPuff: Utmaning 317 - 13 november
***
Skriv om fredagen den trettonde!
Matte första timmen. Inte det roligaste skolämnet och inte det lättaste att jobba med tidigt på morgonen.
När klassrumsdörren öppnades tittade eleverna förväntansfullt upp.
Ett avbrott i den trista vardagen var alltid spännande och uppskattat.
Men förhoppningarna sjönk som en sten till en sjöbotten.
Det var bara skolsköterskan.
”Hejsan barn. Jag ska bara meddela att ni efter 20-minuters-rasten ska komma till mig och få stelkrampsspruta.”
Ett förskrämt sus genom klassrummet.
Någon mumlade
”Stelkrampsspruta...”
som om det var deras avrättning de skulle till klockan tio.
”Det var väl det jag visste…” suckade Emilia.
”Visste vad då?” frågade Lars.
”Att vi skulle få otur idag!” sa Emilia.
”Varför då?” frågade en annan klasskamrat.
”Det är ju den trettonde!” sa Emilia. ”Fredagen den trettonde!”
Resten av morgonen var hela klassen nervös.
När klockan närmade sig tio försökte en del visa sig tuffa, för att det inte skulle synas hur rädda de var.
Några av flickorna grät för att några klasskamrater hade skrämt dem genom att överdrivet säga hur stor sprutan var och hur ont den gjorde.
Emilia satt uppkrupen på en toalettsits på tjejernas.
”Jag vill inte ta nån spruta…” snyftade hon.
Hon upprepade tyst för sig själv:
”Hoppas dom glömmer bort mig, hoppas dom glömmer bort mig...”
En stund senare knackade det på dörren till toaletten där hon satt.
Sedan hördes skolsköterskans röst:
”Emilia, det är din tur nu. Det är bara du kvar.”
***
Skriv om fredagen den trettonde!
Matte första timmen. Inte det roligaste skolämnet och inte det lättaste att jobba med tidigt på morgonen.
När klassrumsdörren öppnades tittade eleverna förväntansfullt upp.
Ett avbrott i den trista vardagen var alltid spännande och uppskattat.
Men förhoppningarna sjönk som en sten till en sjöbotten.
Det var bara skolsköterskan.
”Hejsan barn. Jag ska bara meddela att ni efter 20-minuters-rasten ska komma till mig och få stelkrampsspruta.”
Ett förskrämt sus genom klassrummet.
Någon mumlade
”Stelkrampsspruta...”
som om det var deras avrättning de skulle till klockan tio.
”Det var väl det jag visste…” suckade Emilia.
”Visste vad då?” frågade Lars.
”Att vi skulle få otur idag!” sa Emilia.
”Varför då?” frågade en annan klasskamrat.
”Det är ju den trettonde!” sa Emilia. ”Fredagen den trettonde!”
Resten av morgonen var hela klassen nervös.
När klockan närmade sig tio försökte en del visa sig tuffa, för att det inte skulle synas hur rädda de var.
Några av flickorna grät för att några klasskamrater hade skrämt dem genom att överdrivet säga hur stor sprutan var och hur ont den gjorde.
Emilia satt uppkrupen på en toalettsits på tjejernas.
”Jag vill inte ta nån spruta…” snyftade hon.
Hon upprepade tyst för sig själv:
”Hoppas dom glömmer bort mig, hoppas dom glömmer bort mig...”
En stund senare knackade det på dörren till toaletten där hon satt.
Sedan hördes skolsköterskans röst:
”Emilia, det är din tur nu. Det är bara du kvar.”
***
Boklek #2
***
Så här gör man:
***
1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 56.
3. Leta upp den sjunde meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.
Så här gör man:
***
1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 56.
3. Leta upp den sjunde meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.
"Fanny: Gör inte så där med stolen!"***
Fanny och Alexander, av Ingmar Bergman
***
”Det var en oklokt beslut.”
Tigerungen, av Torey Hayden
***
”Ingenting morrade eller skrapade för att få ett säkrare fäste i tyget”
Trasdockan (Tick Tock), av Dean Koontz
Best of Noel & Melwin VII
***
6-årig flicka på Noels & Melwins dagis (ja… global uppvärmnings-tjejen):
Ni vet ju vem tomten är… (dramatisk paus)
Han finns inte.
Noel: Joho!! Men han kommer bara till snälla barn!
***
På vår bilsemester i somras läste Noel på varenda vägskylt.
Han gillar att ta reda på städer och orters namn.
En dag åkte vi förbi den lilla staden Trosa.
Noel: Ursäkta, men… trosa… är inte det såna här tjej-kalsonger?
***
Noel (då 4 år) sitter och tittar på TV, de visar reklamfilmen med det där svarta fåret Frank.
Noel: Pappa, jobbar han på samma jobb som du?
Göran (skrattar): Nej, det gör han inte.
Noel (mycket medlidsam ton): Vad synd… ditt jobb skulle bli lite roligare då.
***
Melwin: På sommaren alla har många färgor.
Linus: Färger. Du menar på kläderna?
Melwin: Aaaa. På kläderna. Men när det e höst dom har inga färgor.
Det e konstigt…
Linus: Mmm, det har du faktiskt rätt i.
Melwin: Aaaa, jag har det. På hösten jag ska ha många färgor på mina kläder, då blir alla glada!
***
6-årig flicka på Noels & Melwins dagis (ja… global uppvärmnings-tjejen):
Ni vet ju vem tomten är… (dramatisk paus)
Han finns inte.
Noel: Joho!! Men han kommer bara till snälla barn!
***
På vår bilsemester i somras läste Noel på varenda vägskylt.
Han gillar att ta reda på städer och orters namn.
En dag åkte vi förbi den lilla staden Trosa.
Noel: Ursäkta, men… trosa… är inte det såna här tjej-kalsonger?
***
Noel (då 4 år) sitter och tittar på TV, de visar reklamfilmen med det där svarta fåret Frank.
Noel: Pappa, jobbar han på samma jobb som du?
Göran (skrattar): Nej, det gör han inte.
Noel (mycket medlidsam ton): Vad synd… ditt jobb skulle bli lite roligare då.
***
Melwin: På sommaren alla har många färgor.
Linus: Färger. Du menar på kläderna?
Melwin: Aaaa. På kläderna. Men när det e höst dom har inga färgor.
Det e konstigt…
Linus: Mmm, det har du faktiskt rätt i.
Melwin: Aaaa, jag har det. På hösten jag ska ha många färgor på mina kläder, då blir alla glada!
***
torsdag, november 12, 2009
SkrivPuff: Utmaning 316 - 12 november
***
Skriv om en plantering.
”Andy Parkins växthus har brunnit ner.” berättade David.
Ryan började fnissa.
”Men Ryan, det är väl inget att skratta åt! Det är ju hemskt!” utbrast hans farmor.
”Lite kul är det faktiskt.” sa Ryan.
”Andy odlar narkotika, farmor.” förklarade Rebecca.
Esther såg chockad på sin sondotter.
”Odlar han narkotika?! Här i vår lilla stad?”
Rebecca nickade.
”Cannabis eller marijuana. Ni skulle se rökmolnet där borta.”
”Gå inte dit, ungar," skrattade David. "jag vill inte att ni kommer hem påtända.”
Esther suckade.
”Cannabis… jag säger då det… var är det för fel på gamla hederliga tomatodlingar?”
”Man kan inte röka tomater…” fnissade Ryan.
Hans farmor gav honom en skarp blick.
”Börja aldrig med såna dumheter pojk.”
Ryan log.
”Var inte orolig farmor, det ska jag inte.”
***
Skriv om en plantering.
”Andy Parkins växthus har brunnit ner.” berättade David.
Ryan började fnissa.
”Men Ryan, det är väl inget att skratta åt! Det är ju hemskt!” utbrast hans farmor.
”Lite kul är det faktiskt.” sa Ryan.
”Andy odlar narkotika, farmor.” förklarade Rebecca.
Esther såg chockad på sin sondotter.
”Odlar han narkotika?! Här i vår lilla stad?”
Rebecca nickade.
”Cannabis eller marijuana. Ni skulle se rökmolnet där borta.”
”Gå inte dit, ungar," skrattade David. "jag vill inte att ni kommer hem påtända.”
Esther suckade.
”Cannabis… jag säger då det… var är det för fel på gamla hederliga tomatodlingar?”
”Man kan inte röka tomater…” fnissade Ryan.
Hans farmor gav honom en skarp blick.
”Börja aldrig med såna dumheter pojk.”
Ryan log.
”Var inte orolig farmor, det ska jag inte.”
***
Best of Noel & Melwin VI
***
Dagisfröken: Melwin, ska du verkligen bara ha en tröja under jackan?
Fryser du inte då?
Melwin: Näää! Jag varm som en kanin.
Noel (rättar): KaMin!
Melwin: Aaaa… kanin-kamin!
***
Noel om vår familj:
"Linus och Melwin är mina brorsor. Vi har en mamma och en pappa.
Leni är min syster. Vi delar på vårans mamma, men hon har en egen pappa."
***
Noel & Melwin är med mamma och handlar i mataffären.
Plötsligt meddelar Melwin högt och klart:
”Jag vill ha en advokat!”
Mamma: Vad vill du ha…?
Melwin: ”En advokat, mamma! Snälla!”
Det tog ett tag innan mamma, som var lite trött vid tillfället, hajade att han ville ha en avokado.
***
Noel (i somras, inför hans & Melwins födelsedag):
”Vi vill ha sån här fiskdamm. Men vi vill inte ha fisk - vill vill ha godis bara, det är viktigt.”
***
Dagisfröken: Melwin, ska du verkligen bara ha en tröja under jackan?
Fryser du inte då?
Melwin: Näää! Jag varm som en kanin.
Noel (rättar): KaMin!
Melwin: Aaaa… kanin-kamin!
***
Noel om vår familj:
"Linus och Melwin är mina brorsor. Vi har en mamma och en pappa.
Leni är min syster. Vi delar på vårans mamma, men hon har en egen pappa."
***
Noel & Melwin är med mamma och handlar i mataffären.
Plötsligt meddelar Melwin högt och klart:
”Jag vill ha en advokat!”
Mamma: Vad vill du ha…?
Melwin: ”En advokat, mamma! Snälla!”
Det tog ett tag innan mamma, som var lite trött vid tillfället, hajade att han ville ha en avokado.
***
Noel (i somras, inför hans & Melwins födelsedag):
”Vi vill ha sån här fiskdamm. Men vi vill inte ha fisk - vill vill ha godis bara, det är viktigt.”
***
Boklek #1
***
Så här gör man:
1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 56.
3. Leta upp den sjunde meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.
Så här gör man:
1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 56.
3. Leta upp den sjunde meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.
”Nästa gång jag tittade upp satt hon på sin favoritstol,***
med klossarna utstjälpta framför sig.”
Rävungen, av Torey Hayden
onsdag, november 11, 2009
Best of Noel & Melwin V
***
Fler Noel & Melwin-pärlor!
// Leni
Melwin gillar Pippi Långstrump. Han vill också ha en häst som husdjur.
Linus (skrattar): Men vi har ju ingen veranda att ha den på.
Melwin (lite sur): Fammo har veranda. Hästen kan bo där och vi åker och hälsar på!
Noel: Linus, alltså… du är lite ägd!
***
Någon i släkten pratar om att någon ”eldar för kråkorna”.
Melwin har en tendens att tolka saker lite bokstavligt.
Den lille djurvännen säger bestämt:
”Man ska elda för kåkorna, annars dom fryser om tassarna!”
***
6-årig flicka på Noels & Melwins dagis: Det blir ingen snö till jul.
(Kompisarna ser ut som frågetecken)
6-årig flicka förklarar: Jo, det är på grund av global uppvärming.
(Noel & Melwin, som älskar snö, blir blixtförbannade.)
Melwin: Vi ska visst ha snö!
Noel: Just det! DU kan va’ global uppvärming!
***
En liten dagisfoto-anekdot från tvillingarnas dagis.
(Noel & Melwin var då 3 ½ år.)
Fotografen: Och så ler vi.
Melwin: Nä! Melwin inte glad idag!
Fotografen: Men liiiite kan du väl le?
Melwin: Näää! Det vill jag inte.
Fotografen: Men har du inte sett den fina pippin här på kameran? (pekar på en liten leksaksfågel uppe på kameran) Den är väl rolig.
Noel: Meh...! Fåglar kan inte ta kort!
***
***
Fler Noel & Melwin-pärlor!
// Leni
Melwin gillar Pippi Långstrump. Han vill också ha en häst som husdjur.
Linus (skrattar): Men vi har ju ingen veranda att ha den på.
Melwin (lite sur): Fammo har veranda. Hästen kan bo där och vi åker och hälsar på!
Noel: Linus, alltså… du är lite ägd!
***
Någon i släkten pratar om att någon ”eldar för kråkorna”.
Melwin har en tendens att tolka saker lite bokstavligt.
Den lille djurvännen säger bestämt:
”Man ska elda för kåkorna, annars dom fryser om tassarna!”
***
6-årig flicka på Noels & Melwins dagis: Det blir ingen snö till jul.
(Kompisarna ser ut som frågetecken)
6-årig flicka förklarar: Jo, det är på grund av global uppvärming.
(Noel & Melwin, som älskar snö, blir blixtförbannade.)
Melwin: Vi ska visst ha snö!
Noel: Just det! DU kan va’ global uppvärming!
***
En liten dagisfoto-anekdot från tvillingarnas dagis.
(Noel & Melwin var då 3 ½ år.)
Fotografen: Och så ler vi.
Melwin: Nä! Melwin inte glad idag!
Fotografen: Men liiiite kan du väl le?
Melwin: Näää! Det vill jag inte.
Fotografen: Men har du inte sett den fina pippin här på kameran? (pekar på en liten leksaksfågel uppe på kameran) Den är väl rolig.
Noel: Meh...! Fåglar kan inte ta kort!
***
***
SkrivPuff: Utmaning 315 - 11 november
Skriv om något trasigt
När textmeddelandet dyker upp på mobilens display tror jag att mitt hjärta ska stanna.
Flera av barnen springer emot Ceci och mig på gården när vi kommer till dagis för att hämta Noel och Melwin.
”Melwin har ramlat idag!”
”Det kom jättemycket blod!”
”Han var på sjukhuset.”
Noel tränger sig fram till oss.
”Melwin får vara inne med Maggan, för han har ont och är lessen.”
Han håller våra händer i ett stadigt grepp när han visar var brorsan finns.
Melwin sitter i knät på sin favoritpedagog Maggan. Hon läser en saga för honom.
Han har tummen i munnen, ögonen trötta och ledsna.
Stackars liten har fått en stor vit plåsterlapp på hakan.
Noel går fram till dem och klappar sin tvillingbror på håret. Säger med mjuk röst:
”Titta Melwin vem som ha kommit.”
När Melwin får syn på mig springer han fram med utsträckta armar.
”Leni, jag är trasig! Här.”
Han pekar på hakan.
”Doktor sydde på min haka.”
”Han var så duktig.” berättar Maggan stolt. ”Visst var du, Melwin?”
Melwin nickar. Sedan visar han sorgset upp ett trasig byxknä.
”Och byssorna trasiga med.”
Hans nya äppelgröna jeans, som han tycker så mycket om, har gått sönder.
”Din mamma kan nog laga dom.” tröstar Ceci. ”Då kan du få en sån cool lapp på byxorna.”
”Ja!” instämmer Noel. ”Kanske en lapp med en pirat på!”
Melwin skiner upp.
”Jag ska gå hem med min Leni och Ceci nu. Och min Noel.”
”Vi ska äta hamburgare idag!” säger Noel.
Småkillarna skyndar sig ut till klädkrokarna.
När vi ätit våra hamburgare med pommes till middag och mjukglass till dessert säger Noel drömskt:
”Jag skulle önska att vi fick äta så här lyxigt varje onsdag!”
Sedan tillägger han:
”Fast då vill jag förstås inte att Melwin ska vara trasig.”
***
När textmeddelandet dyker upp på mobilens display tror jag att mitt hjärta ska stanna.
Leni. Dagis ringde, Melwin har ramlat och skadat sig!
De har varit på akuten.
Kan du hämta pojkarna lite tidigare?
Ses i kväll! Puss, mamma
Flera av barnen springer emot Ceci och mig på gården när vi kommer till dagis för att hämta Noel och Melwin.
”Melwin har ramlat idag!”
”Det kom jättemycket blod!”
”Han var på sjukhuset.”
Noel tränger sig fram till oss.
”Melwin får vara inne med Maggan, för han har ont och är lessen.”
Han håller våra händer i ett stadigt grepp när han visar var brorsan finns.
Melwin sitter i knät på sin favoritpedagog Maggan. Hon läser en saga för honom.
Han har tummen i munnen, ögonen trötta och ledsna.
Stackars liten har fått en stor vit plåsterlapp på hakan.
Noel går fram till dem och klappar sin tvillingbror på håret. Säger med mjuk röst:
”Titta Melwin vem som ha kommit.”
När Melwin får syn på mig springer han fram med utsträckta armar.
”Leni, jag är trasig! Här.”
Han pekar på hakan.
”Doktor sydde på min haka.”
”Han var så duktig.” berättar Maggan stolt. ”Visst var du, Melwin?”
Melwin nickar. Sedan visar han sorgset upp ett trasig byxknä.
”Och byssorna trasiga med.”
Hans nya äppelgröna jeans, som han tycker så mycket om, har gått sönder.
”Din mamma kan nog laga dom.” tröstar Ceci. ”Då kan du få en sån cool lapp på byxorna.”
”Ja!” instämmer Noel. ”Kanske en lapp med en pirat på!”
Melwin skiner upp.
”Jag ska gå hem med min Leni och Ceci nu. Och min Noel.”
”Vi ska äta hamburgare idag!” säger Noel.
Småkillarna skyndar sig ut till klädkrokarna.
När vi ätit våra hamburgare med pommes till middag och mjukglass till dessert säger Noel drömskt:
”Jag skulle önska att vi fick äta så här lyxigt varje onsdag!”
Sedan tillägger han:
”Fast då vill jag förstås inte att Melwin ska vara trasig.”
***
tisdag, november 10, 2009
Best of Noel & Melwin IV
***
Fler Noel & Melwin-pärlor!
// Leni
Melwin’s Anatomy
På tvillingarnas förskola pratar de mycket om kroppen nu.
Melwin berättar om sina kunskaper och pekar på sig själv:
”Här är min mage, här är min hjärta,
här är lungor - man andas med dom
(andas snabbt ut och in några gånger)
och här är murar [njurar] - fast på baksidan.”
***
Melwin har precis hjälpt mamma att laga middag.
Han kommer glatt ut till oss i vardagsrummet för att tala om vad dagens rätt är:
”Vi får sketti…! Nä, getti…”
(Funderar en stund.)
”Vi får skagetti… äsch!”
(Tittar på mamma.)
”Vad får vi…?”
***
***
Fler Noel & Melwin-pärlor!
// Leni
Melwin’s Anatomy
På tvillingarnas förskola pratar de mycket om kroppen nu.
Melwin berättar om sina kunskaper och pekar på sig själv:
”Här är min mage, här är min hjärta,
här är lungor - man andas med dom
(andas snabbt ut och in några gånger)
och här är murar [njurar] - fast på baksidan.”
***
Melwin har precis hjälpt mamma att laga middag.
Han kommer glatt ut till oss i vardagsrummet för att tala om vad dagens rätt är:
”Vi får sketti…! Nä, getti…”
(Funderar en stund.)
”Vi får skagetti… äsch!”
(Tittar på mamma.)
”Vad får vi…?”
***
***
Best of Noel & Melwin III
***
Fler Noel & Melwin-pärlor!
// Leni
Noel har alltid varit väldigt social, gillar att prata med folk.
Det kan bli ganska pinsamt för medföljande familj, ska jag be att få tala om.
En dag skulle vi åka taxi till en tillställning.
Noel tyckte väl inte att vi kom fram tillräckligt snabbt, för han lutade sig fram mot chauffören och klappade denne kamratligt på axeln.
Sedan meddelade han (helt utan ironi och sarkasm ska tilläggas):
”Du, hemma hos oss brukar vi gasa.”
Tur att chauffören hade humor…!
Noel är rätt lik mig till sättet. Jag var som han när jag var liten.
När jag var ca 5-6 år åkte jag taxi med pappa Johan.
Med farsan åker man ibland ganska fort - det gjorde man *inte* med taxi-chaffisen som vi åkte med.
Jag suckade högt och meddelade:
”Du! Gaspedalen sitter till höger!”
Om den chauffören hade humor minns jag inte - men jag hoppas VERKLIGEN det…!
Kul med frispråkiga, lillgamla barn… eller hur?
(Syskonklanen Ekdahl/Simonsson består av 4 st. sådana...)
***
Fler Noel & Melwin-pärlor!
// Leni
Noel har alltid varit väldigt social, gillar att prata med folk.
Det kan bli ganska pinsamt för medföljande familj, ska jag be att få tala om.
En dag skulle vi åka taxi till en tillställning.
Noel tyckte väl inte att vi kom fram tillräckligt snabbt, för han lutade sig fram mot chauffören och klappade denne kamratligt på axeln.
Sedan meddelade han (helt utan ironi och sarkasm ska tilläggas):
”Du, hemma hos oss brukar vi gasa.”
Tur att chauffören hade humor…!
Noel är rätt lik mig till sättet. Jag var som han när jag var liten.
När jag var ca 5-6 år åkte jag taxi med pappa Johan.
Med farsan åker man ibland ganska fort - det gjorde man *inte* med taxi-chaffisen som vi åkte med.
Jag suckade högt och meddelade:
”Du! Gaspedalen sitter till höger!”
Om den chauffören hade humor minns jag inte - men jag hoppas VERKLIGEN det…!
Kul med frispråkiga, lillgamla barn… eller hur?
(Syskonklanen Ekdahl/Simonsson består av 4 st. sådana...)
***
13 december - Superhero Day…??
***
Melwin meddelade i morse att han tänker vara ”piderman” på Lucia!
Så om ni den 13 december ser en liten Spiderman som
står en bit från de andra i Lucia-tåget och äter pepparkakor,
är det vår lilla Melwin!
Hmm... jag tror inte vår syskonskara gillar Lucia…
själv skulle jag prompt vara Pippi Långstrump…!
Linus ville vara apa när han var 4 år.
Och det skulle inte förvåna mig ett dugg om Noel
står i Lucia-tåget iklädd pirat-utstyrsel eller poliströja den 13:e!
// Leni
***
Melwin meddelade i morse att han tänker vara ”piderman” på Lucia!
Så om ni den 13 december ser en liten Spiderman som
står en bit från de andra i Lucia-tåget och äter pepparkakor,
är det vår lilla Melwin!
Hmm... jag tror inte vår syskonskara gillar Lucia…
själv skulle jag prompt vara Pippi Långstrump…!
Linus ville vara apa när han var 4 år.
Och det skulle inte förvåna mig ett dugg om Noel
står i Lucia-tåget iklädd pirat-utstyrsel eller poliströja den 13:e!
// Leni
***
Best of Noel & Melwin II
***
Fler Noel & Melwin-pärlor kommer här!
// Leni
En sen fredagseftermiddag när vi sitter på bussen med tvillingarna kommer två äldre damer ombord.
De ser vresiga ut när de ser Melwin och Noel och suckar ljudligt.
("Barnhatar-tanter" kallar Linus dem).
Melwin och Noel sitter båda tysta, trötta efter en lång dag på förskolan.
Så börjar Melwin nynna lite på en sång. Inte alls högt - ungefär samma ljudnivå som ett normalt samtal.
Men tanterna blänger på pojkarna och på mamma.
De muttrar högt och tydligt något om att föräldrar nu för tiden inte kan säga åt sina barn att vara tysta.
Sedan börjar tanterna babbla med varandra - högt så det förslår!
Folk blir märkbart irriterade.
Noel glider nu ur mitt knä, går fram till tanterna och säger högt och klart:
”Ursäkta, men har inte era föräldrar sagt åt er att vara liiite tystare på bussen? Jag hör inte vad jag tänker!”
***
En annan buss-incident:
Linus & jag åkte buss hem med tvillingarna. Det var ont om sittplatser.
Linus och jag satt med varsin tvilling i knät + två stora ryggsäckar vid fötterna.
En tjej knyckte handikapp-platsen mitt framför näsan på en gammal dam.
Linus, som satt närmast gången, försökte resa sig för att ge tanten sin plats, men hon hittade en annan plats.
Hon log mot Linus och tackade honom ändå, för att han varit så artig.
Senare kom en kvinna med gipsat ben och kryckor på bussen.
Återigen försökte Linus resa sig för att erbjuda sin plats.
Men den gipsade kvinnan tyckte att han skulle sitta kvar, eftersom vi satt så trångt och hade småkillarna med oss.
Ingen annan reste sig för att erbjuda sin plats.
Då ropade Melwin:
”Hallå! Flickan ska sitta - hon har ont i sin ben!”
***
Fler Noel & Melwin-pärlor kommer här!
// Leni
En sen fredagseftermiddag när vi sitter på bussen med tvillingarna kommer två äldre damer ombord.
De ser vresiga ut när de ser Melwin och Noel och suckar ljudligt.
("Barnhatar-tanter" kallar Linus dem).
Melwin och Noel sitter båda tysta, trötta efter en lång dag på förskolan.
Så börjar Melwin nynna lite på en sång. Inte alls högt - ungefär samma ljudnivå som ett normalt samtal.
Men tanterna blänger på pojkarna och på mamma.
De muttrar högt och tydligt något om att föräldrar nu för tiden inte kan säga åt sina barn att vara tysta.
Sedan börjar tanterna babbla med varandra - högt så det förslår!
Folk blir märkbart irriterade.
Noel glider nu ur mitt knä, går fram till tanterna och säger högt och klart:
”Ursäkta, men har inte era föräldrar sagt åt er att vara liiite tystare på bussen? Jag hör inte vad jag tänker!”
***
En annan buss-incident:
Linus & jag åkte buss hem med tvillingarna. Det var ont om sittplatser.
Linus och jag satt med varsin tvilling i knät + två stora ryggsäckar vid fötterna.
En tjej knyckte handikapp-platsen mitt framför näsan på en gammal dam.
Linus, som satt närmast gången, försökte resa sig för att ge tanten sin plats, men hon hittade en annan plats.
Hon log mot Linus och tackade honom ändå, för att han varit så artig.
Senare kom en kvinna med gipsat ben och kryckor på bussen.
Återigen försökte Linus resa sig för att erbjuda sin plats.
Men den gipsade kvinnan tyckte att han skulle sitta kvar, eftersom vi satt så trångt och hade småkillarna med oss.
Ingen annan reste sig för att erbjuda sin plats.
Då ropade Melwin:
”Hallå! Flickan ska sitta - hon har ont i sin ben!”
***
måndag, november 09, 2009
Best of Noel & Melwin I
***
Noel och Melwin, 5 år, har sagt mycket tokigt och roligt.
Slänger in några ”pärlor”
// Leni
Någon pratar om skrock.
Noel: Vad är skrock?
Linus: Det är när folk tror att otäcka saker ska hända om man inte gör vissa saker.
Noel: Vad ska dom göra då?
Linus: Om det kommer en svart katt över vägen spottar man tre gånger.
Melwin (argt): Vaffö spottar dom på katten?!
Linus: Nej, man spottar inte på katten - man spottar liksom på marken. Så här (visar: tvi, tvi, tvi).
Noel: Man får inte spotta på marken heller! Det är fult!
Linus: (suckar) Jag ger upp. (går iväg)
Melwin (högt): VEM SPOTTAR PÅ KATTEN?
***
Noel:
Ibland dricker vuxna sån här stark saft och då blir de lite konstiga och pratar snurrigt.
En gång såg jag en sån där snurrig gubbe, han hade druckit mycket stark saft.
Han skrämde tanterna på bussen.
***
Melwin (om Lucia-firandet på förskolan):
Alla tjejer vill ha vit klänning på sig och lampor på huvet.
Pojkarna kanske är tomte
och jag vill bara äta pepparkakor.
***
Noel (när vi frågade vad han vill göra till sommaren):
Jag vill åka till nåt varmt ställe och surfa på krokodiler.
***
Noel och Melwin, 5 år, har sagt mycket tokigt och roligt.
Slänger in några ”pärlor”
// Leni
Någon pratar om skrock.
Noel: Vad är skrock?
Linus: Det är när folk tror att otäcka saker ska hända om man inte gör vissa saker.
Noel: Vad ska dom göra då?
Linus: Om det kommer en svart katt över vägen spottar man tre gånger.
Melwin (argt): Vaffö spottar dom på katten?!
Linus: Nej, man spottar inte på katten - man spottar liksom på marken. Så här (visar: tvi, tvi, tvi).
Noel: Man får inte spotta på marken heller! Det är fult!
Linus: (suckar) Jag ger upp. (går iväg)
Melwin (högt): VEM SPOTTAR PÅ KATTEN?
***
Noel:
Ibland dricker vuxna sån här stark saft och då blir de lite konstiga och pratar snurrigt.
En gång såg jag en sån där snurrig gubbe, han hade druckit mycket stark saft.
Han skrämde tanterna på bussen.
***
Melwin (om Lucia-firandet på förskolan):
Alla tjejer vill ha vit klänning på sig och lampor på huvet.
Pojkarna kanske är tomte
och jag vill bara äta pepparkakor.
***
Noel (när vi frågade vad han vill göra till sommaren):
Jag vill åka till nåt varmt ställe och surfa på krokodiler.
***
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)