*
Alex sprang tillbaka till lägret och låste in sig i stugan han delade med Scott och de andra grabbarna.
Med ilskans vilda frenesi rev Alex ner lakan, kuddar och filtar från alla sängar och kastade ner allt på golvet.
Sedan sparkade han till papplådan som pojkarna förvarade allt sitt godis i.
M&M-påsar, Twizzlers och tuggummin flög över trägolvet.
"Jävla skit-pappa!" vrålade Alex.
Pappa Neil hade dött av en överdos på ett hotellrum när Alex bara var fem år.
Alex tänkte inte så ofta på sin far, men ibland slet sorgen och ilskan över faderns död upp stora sår i den lilla pojkens känsliga själ.
"Varför var du tvungen att lämna mig?!" skrek Alex ut i luften. "Jag hatar dig!"
Pojken rasade ihop i högen av sängkläder på golvet och grät ut sin smärta.
"Pappa... hur kunde du lämna oss?" snyftade Alex när det värsta ilskan gått över. "Vi behövde ju dig... vi var så små... Cassie var ju bara en liten baby..."
Alex glömde aldrig den där kvällen när pappa Neil hade lämnat honom ensam på deras hotellrum och gick in i polarnas rum för att festa.
Och så morgonen därpå...
"Jag trodde du sov..." viskade Alex. "Men du ville inte vakna... och jag var så rädd..."
Stora tårar rann nu ner för pojkens kinder.
Alex blev arg för han grät, hatade det. Och han hatade att Scott hade gjort så att smärtan kom fram.
Han såg på sitt uppskrapade knä. Han tryckte hårt på skadan med tummen.
Det gjorde ont, jävligt ont.
Men den andra smärtan, den som gjorde ännu ondare, tonade bort.
Det var en lättnad, så Alex pressade ännu hårdare.
Alex sprang tillbaka till lägret och låste in sig i stugan han delade med Scott och de andra grabbarna.
Med ilskans vilda frenesi rev Alex ner lakan, kuddar och filtar från alla sängar och kastade ner allt på golvet.
Sedan sparkade han till papplådan som pojkarna förvarade allt sitt godis i.
M&M-påsar, Twizzlers och tuggummin flög över trägolvet.
"Jävla skit-pappa!" vrålade Alex.
Pappa Neil hade dött av en överdos på ett hotellrum när Alex bara var fem år.
Alex tänkte inte så ofta på sin far, men ibland slet sorgen och ilskan över faderns död upp stora sår i den lilla pojkens känsliga själ.
"Varför var du tvungen att lämna mig?!" skrek Alex ut i luften. "Jag hatar dig!"
Pojken rasade ihop i högen av sängkläder på golvet och grät ut sin smärta.
"Pappa... hur kunde du lämna oss?" snyftade Alex när det värsta ilskan gått över. "Vi behövde ju dig... vi var så små... Cassie var ju bara en liten baby..."
Alex glömde aldrig den där kvällen när pappa Neil hade lämnat honom ensam på deras hotellrum och gick in i polarnas rum för att festa.
Och så morgonen därpå...
"Jag trodde du sov..." viskade Alex. "Men du ville inte vakna... och jag var så rädd..."
Stora tårar rann nu ner för pojkens kinder.
Alex blev arg för han grät, hatade det. Och han hatade att Scott hade gjort så att smärtan kom fram.
Han såg på sitt uppskrapade knä. Han tryckte hårt på skadan med tummen.
Det gjorde ont, jävligt ont.
Men den andra smärtan, den som gjorde ännu ondare, tonade bort.
Det var en lättnad, så Alex pressade ännu hårdare.
Soundtrack/Låtlista
7 kommentarer:
Åh, vilken "känslig" del. Blev alldeles tagen :( Jätte bra skrivit!!
Bra om olika "ontar".
@ Izabelle: Awww! kram
Tack så mycket!!
@ Kalle Byx: Tack så mycket!! :)
Jag blir så rörd av era fina kommentarer!
Bra skrivet. Blir nyfiken på att läsa hela storyn :)
Tack så mycket Anne!
Jättekul att du blir nyfiken på att läsa hela Alex story! Vad glad jag blir :)
Klicka gärna på label/etiketten Alex_hemlighet
om du vill läsa allt jag har skrivit i denna story hittills
(det är både skrivpuffar och icke-puffar) ;)
Snart har du väl texter som räcker till en helt bok! Bra!
@ Ethel: Hihi! Ja, snart har jag det!
Alex story ska faktiskt bli bok, som jag tänkte ge ut själv (på lulu.com) :)
Tack så mycket!! :)
Skicka en kommentar