Skrivpuff - 30 + 31 oktober 2011 - del 2

*
Nikki gick argt ut i hallen och drog på sig sin jacka.
Warren tog tag i hennes arm.
"Du kan väl stanna en stund till Nikki?"
"Glöm det Warren! Du får ha 'lite kul' med dig själv och dina gummi-polare ikväll."
Warren tryckte upp Nikki mot väggen och ställde sig nära henne.
"Det är dig jag vill ha." väste han och försökte tafsa på Nikkis.
"Här ska du få en sak Warren..." sa Nikki.
Hon log ljuvt och knäade sin klasskamrat på ett mycket ömtåligt ställe.

När Warren vek sig dubbel och stönade av smärta passade Nikki på att springa ut ur lägenheten.
När hon skyndade ner för trapporna hörde hon Warren vråla:
"Jag ska tala om för alla i skolan vilken liten hora du är Nikki Danelli!"

***

"Jag ska döda Warren!" sa Dani när Nikki lite senare berättat vad som hänt.
Nikki log mot sin kusin.
"Gör inte det. Fängelset är ingen plats för dig, D."
Cole skakade på huvudet.
"Näää... du skulle skrämma livet ur de andra fångarna." flinade han.
Nikki skrattade. Dani var känd för att vara en liten tuffing som ingen satte sig på i första taget.
"Jag skulle inte vara så kaxig om jag var du..." sa Dani och rufsade om Coles hår.
Cole log.
"Och om jag är det iallafall då...?"
Dani flinade och lade varnande armen om Coles midja.
"Okej, jag fattar..." sa Cole.
Han vred sig kittligt ur Danis grepp.

Nikki såg på sina bästa vänner och log brett.
"Jag älskar att ha så här fina och galna vänner som ni!"
"Är jag galen...?!" skrattade Cole. "Det är inte jag som hotar att kittla folk."
Nikki skrattade glatt och gav honom en puss på kinden.

Skrivpuff - 30 + 31 oktober 2011 - del 1

Skriv om att reagera + om att göra en plan.

New York City 2004

"Tack för att du hjälpte mig med läxorna Nikki." sa Warren. "Du är verkligen en cool tjej."
Nikki Danelli log mot sin klasskamrat.
"Det var så lite. Nu slipper du bli underkänd."
Warren log uppskattande.
"Du, Nikki, jag har föräldrafritt ikväll. Har du lust att äta hamburgare och ta några öl med mig?"
"Öl?" sa Nikki. "För det första är det skola imorgon och för det andra är vi minderåriga."
Nikki tog sin ryggsäck och samlade ihop pennor och anteckningsblock.
Warren svängde runt henne och såg henne i ögonen.
"Men jag har köpt lite godis och grejer... Jag tänkte att vi kunde göra nåt kul ikväll."
"Ledsen Warren..." sa Nikki. "Men jag kan inte stanna. Vi ska vara barnvakt åt Charli ikväll."

Warren fnös.
"Vi? Du och Cole eller?"
Nikki suckade. Warrens ilska och tydliga svartsjuka för Cole var jobbig och patetisk.
Så fort Cole pratade med Nikki såg Warren ut att vilja ha ihjäl honom.
"När åker din lille Hollywood-fjant till L.A. igen?" frågade Warren.
Nikki skulle just svara något dräpande när hon fick syn på något med färgglada omslagspapper på soffbordet. Det var kondomer.
Samma kondomer som skolan hade delat ut några dagar tidigare.
Jag tänkte att vi kunde göra nåt kul ikväll...
Warrens ord ekade i Nikkis öron och de fick henne att koka av ilska.
Du har planerat det här hela tiden din skit...! tänkte hon.

Happy Halloween 2011!

Shot with my Hipstamatic for iPhone

Lens: Lucas AB2

Flash: Jolly Rainbo 2X

Film: Ina's 1969

(Klicka på bilderna för större version)

*

1600!!!

1600 1601 posts! :)

Grattis Nikki! 31/10 2011

Happy Birthday
Nikki!

*

Skrivpuff - 26 oktober 2011 - del 2

*
Ryan log.
"Jag bara skojade pappa. Jag är okej."
Men David såg inte övertygad ut. Ryan verkade riktigt omtöcknad.
"Vi ska nog låta en läkare titta på ditt öga grabben."
Ryan skakade på huvudet.
"Pappa... det är ingen fara! Det kommer bara bli en blåtira - inget att göra en så stor grej av..."

Ryan var fortfarande ganska vimmelkantig när de lämnade baseboll-parken en stund senare och han hade fått en präktig blåtira runt ögat.
"Gör det ont?" frågade Maureen.
Ryan skakade på huvudet. Det gjorde lite ont, men det tänkte han inte erkänna.
"Tror ni att mamma märker något?" sa han fundersamt.
Han petade lite på sin blåtira.
Maureen log och lade armen om Ryans midja.
"Nej då, Kate märker säkert ingenting..." sa hon sarkastiskt.
Sedan skrattade hon och kittlade Ryan.
"Knasiga unge! Klart din mamma kommer att något, den där blåtiran är enorm!"
Ryan fnissade och försökte vrida sig ur Maureens grepp.

"Det här var en bra dag!" sa Ryan lyckligt när de satt i bilen på väg hem.
"Trots att du har fått en blåtira och förmodligen en lätt hjärnskakning?" frågade Maureen.
Hon log mot Ryan och strök honom över kinden.
"Det var det värt!" sa Ryan.
Deras lag hade ju vunnit matchen - och bäst av allt: Han hade äntligen fångat en boll!

Skrivpuff - 26 oktober 2011 - del 1

Skriv om att hoppas.

San Francisco, California 1971

"Jag hoppas att jag lyckas fånga en boll." sa Ryan. "Det vore så coolt!"
David McKenzie log åt sin sons iver. Baseball var Ryans favoritsport och pojken hade länge drömt om att fånga en boll under en match.
"Jag hoppas du får en boll Ry." sa Maureen.
"Hoppas jag med!" sa Sunshine.
Flickorna log mot sin bästis.
Ryan log tillbaka.
En man som satt på raden bakom dem skrockade.
"Du ska inte räkna med att fånga en boll grabben, jag har nämligen gjort det sedan du gick i blöjor."
"Wow, du borde få medalj." sa Ryan sarkastiskt.

I matchens sista omgång kom en boll flygande mot platsen där Ryan satt.
Ryan höll upp handen för att fånga bollen. Men istället för att landa i pojkens hand, träffade bollen honom hårt i ögat.
De andra åskådarna flämtade förfärat till.
David satte sig på huk framför pojken och undersökte sin sons ansikte.
"Hur gick det, lilla gubben...?" frågade han oroligt.
"Pappa, när fick du en tvillingbror...?" sa Ryan och blinkade vimmelkantigt mot David.
Sunshine och Maureen såg oroligt på varandra.
"Ser du dubbelt Ryan...?" frågade David.

Grattis Riley! 28/10 2011

Happy Birthday
Riley!

*

Grattis Ashlee! 28/10 2011

Happy Birthday
Ashlee!

*

Skrivpuff - 25 oktober 2011

Skriv om en kod.

Oak Park High School. Hösten 2003

"Aaaah! Jag blir galen på det här jäkla låset!" utbrast Cole uppgivet.
Han kastade en ilsken blick på låset på det röda skåpet, sedan såg han frågande på sin bästa vän Nikki.
"Har jag glömt kombinationen...?"
Nikki log.
"Nej, du har inte glömt kombinationen. Men du har glömt en annan sak."
Cole såg fundersam ut.
"Vad har jag glömt?"
Men hans bästis bara skrattade.
"Du är verkligen till stor hjälp Nikki." suckade Cole.
"Älskade lilla Cole..." sa Nikki och lade armen om honom. "det där är inte ditt skåp - det är Danis."

Cole log och slog sig lätt i pannan med handflatan.
"Ja visst ja! Har nog varit borta för länge."
Nikki kramade Cole länge.
"Mmmm... du har varit borta i evigheter ju... Du Cole, nästa gång du åker till Hollywood och spelar in film följer jag med."
Cole såg lycklig ut.
"Jag har faktiskt fått ett intressant manus och det finns en roll i filmen som skulle passa dig perfekt!"
Nikki såg intresserad ut.
"Jag har läst manuset. Vilken roll passar mig bäst, tycker du?"
En lärare gick förbi tonåringarna.
"Jag vet en roll som passar er väldigt bra," sa hon torrt. "elever som kommer i tid till nästa lektion."

Nikki fnissade.
"Hmmm... inte direkt nån utmaning." sa Cole och log.
Han öppnade sitt skåp och plockade ut böcker och anteckningsblock.
"Nej, det ska vi nog klara." sa Nikki.
Bästisarna skyndade skrattande iväg till klassrummet.

Skrivpuff - 24 oktober 2011 - del 2

*
Det nickade. Hon visste att hon nu hade två förslag att välja mellan:
1. Fem dagar nere i källaren, i totalt mörker - fastbunden.
2. En klunk av "medicinen" som fanns i en flaska under diskbänken.

Förslag nummer två var fruktansvärt, men då skulle hon åtminstone få vara uppe i huset. Hon skulle få mat och hon kunde gå på toaletten.
Med tårarna strömmande nerför kinderna gick Det in i köket och plockade fram den stora flaskan.
Hon väntade på att få veta hur stor dos hon skulle ta.
Mamma hällde upp lite i flaskans kork och räckte den till Det.
Det andades ut. Att få ta medicinen själv var lite bättre. Nu slapp hon få en sked nerkörd i halsen, hon avskydde den känslan.

Mamma och mannen såg på när hon drack sin "medicin". Deras blickar brände minst lika mycket som vätskan  som nu rann ner i halsen.
"Duktig flicka." sa mamma med äckligt ovänlig röst.
Sedan gav hon sin sambo en menande blick och i nästa sekund släpades Det ner i källaren och bands fast med ett rep runt ankeln.

"Men... jag fick ju välja...!" skrek Det. "Snälla... jag tog ju medicinen!"
Hon fick en örfil av mamma för att hon våga säga emot.
Sedan lämnades hon ensam.
Nu hade hon bara mörkret och dess ljud som sällskap.
Hon kände hur halsen blödde av "medicinen" och skavde av gråten.
På källargolvets jord skrev hon med pekfingret:

GUD
LÅT MIG DÖ

Skrivpuff - 24 oktober 2011 - del 1

Skriv om ett förslag

Hon visste att hon inte borde göra det.
Men pajen såg ju så god ut och glassen skulle ändå bli förstörd, eftersom den hade stått framme på köksbänken ett tag.
Det var en stor paj. Om hon bara tog en liten bit skulle de kanske inte märka något?
Försiktigt tog hon en assiett och en sked från diskstället och lade upp en tunn skiva körsbärspaj och en sked glass.
Hon blundade njutningsfullt när hon åt.
Något så här gott hade hon inte fått äta äta på länge.
Länge, länge skulle hon minnas den syrliga smaken av körsbär och den mjuka smaken av glass.

Hon skulle just äta det sista på assietten när hon kände ett par stora varma händer på sina axlar.
"Tagen på bar gärning..." sa en bedrägligt mjuk röst.
Kroppen stelnade till och Det svalde hårt när mannen ledde in henne i vardagsrummet.
"Vi har en liten tjuv här." sa mannen. "Hon tog för sig av pajen."
Mamma reste sig ur soffan och gav Det en blick som inte visade någon nåd.
"När Det är olydig måste hon straffas. Eller hur?" sa mamma med rösten full av iskyla.

Skrivpuff - 23 oktober 2011 - del 2

*
Kate log.
"Nej, men du kan få en glass när vi går hem från utställningen."
Ryan såg på hunden och gav den lille lurviga vännen en kram.
"Jag gillar att leka med dig, men jag gillar glass också förstår du. Men var inte lessen, jag kommer ut igen i morgon!"
Ryan sprang in för att byta om till sina finare kläder.

"Jag ska se till att Ryan tar på sig skor." sa David. "Annars hinner vi aldrig iväg."
"Det blir inte lätt för dig pappa..." sa Rebecca snusförnuftigt och skakade på huvudet. "Ryan är väldigt envis när det gäller skor."
David log mot sin dotter.
"Ja, jag vet det älskling. Jag kanske får muta honom med en extra stor glass."
David blinkade åt Rebecca och gick efter Ryan in i huset.
Rebecca sprang efter.
"Det är bäst att jag hjälper dig pappa! Jag kan handskas bra med Ryan."

När de kom in i huset hade Ryan redan hunnit byta om till sin nya T-shirt och nystrukna byxor. Och på fötterna hade han sina skor.
"Vilken duktig liten kille du är!" berömde David.
Rebecca log brett och nickade instämmande. Sedan gav hon sin lillebror en kram.
Den lille pojken log stort och tog pappa Davids hand.
"Skynda dig, latmask-pappa, nu går vi och tittar på mammas bildutställning!" sa Ryan glatt. "Och sedan får vi glass!"
Rebecca log och viskade hemligt till lillebror:
"Mycket glass!"
Ryan fnissade och nickade.
"Jaaa! Massor!"

What are little boys made of?

What are little boys made of?

Frogs and snails 
and puppy dog tails

That's what little boys 
are made of

*

Skrivpuff - 23 oktober 2011 - del 1

Skriv om att hinna.

Delphi, California 1961

"Titta! Jag har hittat en vovve!" ropade 5-årige Ryan och såg glatt på sin familj. "Får jag leka med honom?"
9-åriga Rebecca tog sin lillebror i handen och försökte dra upp honom från marken.
"Kom Ryan, vi måste gå in och byta om, annars hinner vi inte till i tid till fotoutställningen."
Ryan drog åt sig sin hand och fortsatte att leka med grannens nya valp.
"Det är en jättefin vovve, Ryan." sa mamma Kate. "Jag förstår att du vill leka med den, men du måste gå in och få på dig rena kläder nu."
Ryan skakade på huvudet. Den lille pojkens blå ögon fylldes med tårar.
"Men jag kan inte lämna vovven, han längtar efter mig då."

Pappa David log och lyfte upp sin lilla son i famnen.
"Ja, det gör han nog, men vovven har ju sin husse och matte här. Och du får säkert leka med hunden i morgon."
Ryan funderade en stund och plötsligt sken han upp.
"Jag vet! Ni kan gå, så stannar jag här!"
Kate och David skrattade.
"Men ville du inte följa med och titta på alla mammas fina fotografier då?" frågade David.
Ryan nickade och såg lite trulig ut.
"Jooo, det förstås... Mamma, får man glass på fotoutställningar?"

What are little boys made of?

What are little boys made of?

Frogs and snails 
and puppy dog tails

That's what little boys 
are made of

*

Skrivpuff - 22 oktober 2011

Skriv om att vinna.

Sun City, California. Hösten 2000

Köerna vid kassorna i Sun City Supermarket var riktigt långa den här fredagseftermiddagen.
Martin beundrade lilla Maxine som hade stått där med honom länge, utan att gnälla eller klaga en enda gång. Istället tittade 7-åringen på varorna i shoppingvagnen och hittade på en liten sång om dem.
Sången muntrade upp alla som väntade i kön och de log mot den lilla flickan.
Rätt som det var trängde sig en man förbi några i kön, så att han skulle komma längre fram.
"Hallå där!" ropade en kvinna som stod framför Martin och Maxine. "Så där kan du ju inte göra!"
"Jag har bråttom." svarade mannen kyligt.

Lilla Maxine satte händerna på höfterna och stegade kavat fram till mannen.
"Man får inte tränga sig faktiskt. Du ska stå där borta."
Maxine pekade på slutet av kön.
Mannen ignorerade flickungen. Men det tänkte Maxine inte tåla. Hon ryckte i mannens kavaj.
"Lyssna med öronen! Du ska stå där borta! Du får betala när det är din tur faktiskt, din jäklarns fuskis!"
"Ja, hör vad ungen säger!" sa en tonårskille. "Ställ dig sist i kön för fan!"
Maxine nickade.
"Vad han sa - fast utan svärordet. Ställ dig sist, marsch pannkaka Mister!"
Kostym-mannen suckade. Men han gick och ställde sig längst bak i kön.
Alla i kön applåderade.

"Bra gjort lilltjejen!" sa tonårskillen.
"Du gjorde också bra." log Maxine.
Sedan sprang hon bort till kostym-mannen.
"Hey Mister!" sa hon med fullt av iver i rösten. "Vill du se en snäcka som jag hittade i skolan idag?"
Kostym-mannen skakade nekande på huvudet, men det brydde sig inte Maxine om.
"Det bodde en snigel i denna här snäckan förut - den var slemmig och jättesöt, lilla snigeln!"
Kostym-mannen såg äcklad på det snigelskalet som Maxine höll fram mot honom.
"Lilla flicka, kan inte du gå tillbaka till dina föräldrar nu?" bad han.
"Jo, det kan jag." sa Maxine. "Men jag vill inte."
Hon gav mannen ett ljuvt leende.
Kostym-mannen skakade på huvudet och gick för att ställa sig i en annan kö.

Skrivpuff - 20 + 21 oktober 2011

Skriv om om att gilla + om en expert

"Hej Justin! Har du lust att hjälpa Glory och mig med vårt musikvideo-projekt?" frågade Tiffany.
Justin Jennings log brett mot den snygga tjejen i hans klass.
"Visst," sa han coolt. "jag är expert på musikvideos."
Justins tvillingsyster Mackenzie skrockade.
"Du är expert på att stoppa upp gummibjörnar i näsan."
Justin blängde på henne.
"För det första: Ewwww! För det andra: Det är inte jag som tycker att det är kul att stoppa upp godis i näsan - det är vår storebror!"
Mackenzie bara log.

Justin vände sig till Tiffany igen.
"Som sagt: jag hjälper er gärna med er musikvideo."
"Awww! Vad snäll du är!" sa Tiffany glatt. "Och du kanske kan vara med i video också?"
Justin log och nickade glatt. Han lutade sig lite nonchalant mot något han trodde var en av bänkarna i klassrummet.
Men det var i själva verket en rullvagn, så Justin föll i golvet och vagnen rullade iväg.
"Smidigt brorsan!" fnissade Mackenzie.
Men hon skyndade fram och hjälpte Justin upp.

"Justin...! Är du okej?" frågade Tiffany oroligt.
"Ja, jag är okej." sa Justin skrattade generat. "Det var meningen att göra så där."
Han pekade med tummen på rullvagnen.
Tiffany log och lade armen om Justins midja.
"Du är så söt!"
Justin rodnade.
"Tack. Eh... jag menar... det är du med."
Han rodnade ännu mer.
Mackenzie flinade. Hon gjorde tummen upp mot sin bror och ritade ett rött hjärta på whiteboard-tavlan.
Justin mimade åt sin tvillingsyster att lägga av, men Mackenzie bara skrattade.

*

Skrivpuff - 19 oktober 2011

Skriv om en udda sport.

Långt ner under New Yorks gator, ligger Spökvärlden.
Där, bland tunnlar och avloppssystem lever några udda varelser från Den Andra Sidan, andar av människor som dött och irrar omkring mellan Livet och Döden.
En kväll hördes ekande skratt i tunnlarna. Några av spökvarelserna hade tagit av sig sina huvudet och spelade nu boll med dem.
Spökflickan Dylan skakade på huvudet.
"Spökboll" nu igen... snacka om en udda sport... tänkte hon.
"Mina herrar... har ni glömt vad som hände förra gången ni spelade 'Spökboll'...?"
En av spökherrarna tog på sig sitt huvud och gav Dylan ett brett leende.
"Ja, Bobs huvud rullade ner i floden!"
Spökherrarna skrattade bullrande så att det ekade ännu mer i tunnelgångarna.
Dylan log.
"Mmmm... just det... och han var utan huvud i tre dagar innan vi hittade det."
Ett av spökena nickade glatt.
"Det var såååå lugnt och tyst då."

Dylan log igen, men suckade uppgivet.
"Jag ger upp... Vi ses senare, jag ska gå upp till människo-världen och titta till Eli."
Spökherrarnas huvuden som låg på betongkanten vid "floden" skrockade och gjorde pussljud.
"Puckon!" skrattade Dylan. "Ta era huvuden och kyss er där bak. Eli är inte min pojkvän - han är min bästa vän."
Dylan skruvade upp volymen i sin iPod och sjöng med i Michael Jackson's Thriller medan hon vandrade iväg mot människo-världen där Eli väntade.

Skrivpuff - 18 oktober 2011

Skriv om att lämna.

När klassen hade håltimme passade Cody och några av hans klasskamrater på att spela lite basket i skolans gympasal. Ungdomarna hade en jättekul stund och skrattade och skojade mycket med varandra.
Men mitt under spelet blev Cody blek och väldigt andfådd. Han försökte hålla skenet uppe och fortsatte att spela ett tag till.
"Jag mår fint." sa han till klasskamraterna när de gav honom en orolig blick.
Men till slut blev Cody nästan svimfärdig och var tvungen att sätta sig på en av läktarens bänkar.
"Cody, ska vi ringa din pappa?" frågade en av kompisarna.
"Nej, han är skitdålig på basket." sa Cody skämtsamt och log, trots den nu mycket ansträngda andningen.
Klasskamraterna log, men de såg allvarligt på Cody.
"Du mår inte bra..." sa Codys bästa vän Mitchell. "Du måste tänka på hälsan. Vi vill gärna ha kvar dig ett tag till."
Cody suckade. Han hatade att hans hjärta gjorde att han inte kunde vara med på lika mycket ansträngande aktiviteter som sina kompisar.

En stund senare kom Codys pappa till skolan och hämtade sin son.
Cody tyckte att det kändes lite pinsamt att bli hämtad.
"Känns ju som jag går i första klass..." suckade han.
"Äh lägg av Codester." sa Mitchell. "Du kan inte hjälpa att du är sjuk och det är inget att skämmas för."
Codys far log uppskattande mot Mitchell.

När Cody och hans pappa gick mot gympasalens utgång vände sig Cody om och såg på sina oroliga kompisar.
"Vänta bara till jag har fått ett nytt hjärta, då ska jag spöa er i basket!"
Klasskompisarna log och gjorde tummen upp.
"Det ser jag fram emot!" sa Mitchell.
Han gick fram till sin bästa vän och gav honom en broderlig kram.
"Ta hand om dig 'brorsan'. Må bättre snart!"
"Ska försöka." sa Cody. "Tack 'brorsan'."

*

Skrivpuff - 17 oktober 2011

Skriv om vila.

Ocean Beach, Delphi, California. 1960

"Ryan, nu är det dags att vila lite."
David tog sin lille sons hand och försökte få med sig honom uppför trappan.
Men det var ingen lätt match med en motsträvig 3 ½-åring. Ryan stretade emot och ruskade på sin ljuslockiga huvud.
"Pappa... jag är stor pojke nu. Jag behöver inte sova."
David log.
"Jaså, vad vill du göra då?"
Ryan sprang iväg och försvann in i tvättstugan, där familjen även förvarade barnens strandleksaker.
Efter några minuter kom den lille pojken ut, fullt påklädd med T-shirt och shorts - och med en simring om midjan.
"Nu ska jag simma!" meddelade Ryan.
Han gick ut på terassen och började att ta sig ner för trappan som ledde till stranden.

"Ryan, vad ska du göra?" frågade Kate leende.
Hon höll på att duka av lunchbordet ute på terassen. Nu såg hon roat på sin lille son.
"Jag ska simma i havet mamma." förklarade Ryan, som om det var det mest självklara i hela världen.
David skyndade sig ut.
"Det är dags för en tupplur nu, min pojke."
Ryan nickade.
"God natt pappa." sa han och vinkade till David.
Sedan fortsatte han sin vandring ner till stranden.

Skrivpuff - 16 oktober 2011 - del 2

*
Cole log.
"Det är klart att man får. Är dina systrar här?"
"Yep! Dom står där borta med pappa." sa Ricky.
Cole följde med bort till flickorna.
Maxine och Jane fick Coles autograf och stjärnans skakade hand med både dem och Martin.
"Ta hand om er tjejer," sa Cole. "och du Maxine; låt inga mobbare trycka ner dig mer."
Maxine log ett strålande leende som kunde göra solen avundsjuk.
"Tack Cole! Det ska jag inte göra!"
Cole gick tillbaka till sina kompisar och vinkade till tjejerna.
"Han är såååå söt!" sa Jane. "Och tänk att han kom hit och pratade med oss...! Han är fantastisk!"

"Han skakade hand med mig...!! Maxine. "sJag ska aldrig mer tvätta mig!"
Ricky såg allvarlig på sin fostersyster.
"Maxie, man måste tvätta händerna. I alla fall innan man äter. Alla baciller måste bort ju."
Maxine såg drömmande på sin högra hand.
"Aldrig i livet att jag tvättar handen som Cole Taylor har tagit i...!"
Martin skrattade och rufsade om i sin fosterdotters lockiga hår.
"Ska du bara tvätta vänster hand då?"
Maxine log och nickade glatt.
"Du fattar snabbt du!"
Maxine och Jane sprang fnissande in på video- och musikavdelningen.

Skrivpuff - 16 oktober 2011 - del 1

Skriv om att beundra.

Sun City, California. Sommaren 2006

Martin hade tagit med sig Jane, Maxine och Ricky till gallerian för en liten shoppingrunda.
"Jag ska köpa godis för hela min veckopeng!" sa 6-årige Ricky och såg sig om efter godisaffären.
Martin log mot sin yngste fosterson.
"Du gillar godis du."
"Yep!" sa Ricky glatt. "Det är mumsigt."
"Maxine och jag ska också köpa lite godis." sa Jane. "Och Cole Taylors senaste film."
Maxine nickade instämmande. Sedan spärrade hon upp ögonen och puffade på sin syster."
"Janie... Cole Taylor står där borta!"
Mycket riktigt, den unge film- & TV-stjärnan stod utanför en av butikerna och pratade med några kompisar.
"Oh my God...! Jag tror jag drömmer!" sa Jane andlöst.
Martin log mot sina flickor.
"Gå och be om en autograf."

Maxine stirrade på sin fosterfar.
"Du är inte klok. Jag kan väl inte hälsa på en Hollywood-stjärna när jag ser ut så här...!"
Tösen pekade på sitt öga som hade en präktig blåtira och på underläppen som hade fått flera stygn, skador Maxine fått efter ett bråk med en skolkamrat som var en riktig översittare.
"Jag tror Cole kommer tycka synd om dig för att du har blivit slagen." sa Ricky. "Jag ska fråga honom om han vill skriva autograf till er.

Innan Maxine eller Jane hann stoppa sin lillebror gick han kavat fram till Cole och sa:
"Hej, mina systrar gillar dig! Kan dom få din autograf? Min syster Maxine har blivit slagen i ansiktet av en galen mobbare. Och hon tror inte att man får prata med filmstjärnor då."

Maxine and the Bully - 7

*
Joanne gick fram till Maxine och drog in flickan famnen.
"Såja älskling... vi ska inte betala någonting till Betty och hennes familj. Du behöver inte vara ledsen mer."
"Jag är inte ledsen," sa Maxine. "jag är arg!"
Joanne torkade Maxines tårar.
"Ska vi göra klart middagen och äta lite?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nej... jag är inte hungrig. Jag har lite ont."
Ricky klappde Maxine på armen.
"Maxie, vill du inte ens ha glass till efterrätt? Morbror Freddie ska ta med oss och köpa frozen yoghurt när vi har ätit."
Maxine såg fundersam ut. Hon kände efter hur ont hon hade.
"Jag kanske kan äta lite frozen yoghurt."

Morbror Freddie log. Han satte sig intill Maxine.
"Vilken frozen yoghurt är din favorit? Det var väl kaktus-smak med snigelsås?"
Maxine började fnissa och skakade på huvudet.
"Dummer! Choklad och jordgubb! Du kan äta kaktus med snigelsås!"
Morbror Freddie skrattade kramade sin systerdotter.
Joanne log mot sin bror.
Det var tur att Freddie var så knasig och kunde muntra upp en ledsen liten Maxine.

Maxine and the Bully - 6

*
Strax innan middag den kvällen dök Betty och hennes föräldrar upp.
De krävde att Joanne och Martin skulle betala för Bettys trasiga jeans.
"Okej," sa Martin. "Vi kan betala för er dotters byxor..."
Det blev för mycket för Maxine.
"Efter allt jag har gått igenom idag ska vi betala för hennes dumma byxor...?!"
Flickan stormade iväg mot trappan för att springa upp på sitt rum.
På vägen dit sparkade hon till Lego-tornet som hon byggt med lillebror Ricky dagen innan.
Legobitar flög åt alla håll och Ricky tjöt.
"Oh nej! Vårat torn!"

Martin kramade Ricky.
"Maxie menade inte att ha sönder tornet, hon är bara väldigt upprörd."
Maxine hade snyftande sjunkit ner på den mattbeklädda trappan.
"Stackars Maxie..." sa Ricky. "Jag går och kramar henne lite."
6-åringen sprang fram till sin fostersyster och pussade och kramade henne.
Men Maxine bara snyftade och var helt otröstlig.
Joanne tänkte att det här var precis som när Maxine var mycket liten och hyperaktiv och kollapsade efter ett av sina utbrott.

"Vad jag ville säga..." fortsatte Martin och spände blicken i Bettys föräldrar. "... var att vi visst kan betala för er dotters jeans - om ni betalar vår dotters sjukhusräkning. Stygnen på Maxines läpp och värktabletterna var inte heller så billiga."
Bettys föräldrar såg tveksamma ut.
"Nja... betalning behövs nog inte trots allt..." sa Bettys mamma. "Men en ursäkt från Maxine..."
Martin skakade på huvudet och stängde dörren.
"Vilka människor...! Hur kan dom tycka att ett par trasiga jeans är mer värda än vår unge...?"
Jane och morbror Freddie gjorde tummen upp.
"Heja pappa!" jublade Jane.