Födelsedags-special 31/10: Nikki

Grattis Nikki!

[Klicka på bilden för större version]

*

Mystiker

*
Sebastian stod och funderade länge på något.
Efter en stund såg han på den mörkklädde Desmond.
"Men Desmond, hur kunde du höra vad vi pratade om här nere?"
Sebastian var fortfarande häpen över att Desmond hade hört dem. De hade inte alls pratat högt, inte som man gjorde när man stod på scen...
Desmonds ilska tycktes rinna av honom. Han flinade och lade en arm om Sebastians axlar.
"Jo, du förstår pojk, jag har väldigt bra hörsel."
Hans flin blev ännu bredare och han blinkade mystiskt.
"Onaturligt bra hörsel." sa Sebastian. Han skrattade, men det var ett förvirrat litet skratt.
"Ja, bra hörsel måste du sannerligen ha, Desmond!" skrattade Rose.
Desmond bara skrockade.
"Men hur kan du höra så bra...?" envisades Sebastian.
Desmond skrockade glatt.
"Du är bra frågvis du pojk." sa han och drog in Sebastian i en kram.
Sebastian skrattade, en gladare skratt den här gången.
"Sluta vara så hemlig." sa han.
Desmond fortsatte att skrocka.
"Man kan höra allt, bara man vill."
Sebastian skakade på huvudet.
"Du hittar bara på."
Desmond skrattade.
"Ja, det gör jag."
Emily fnissade.
"Du får nog aldrig reda på det, Sebastian. Jag tror Desmond är en riktig mystiker."
Sebastian log och suckade.
"Jag tror du har rätt Emily."
Desmond rufsade om Sebastians hår.
"Du får nog reda på mina hemligheter en vacker dag, Sebastian."
Sebastian såg häpet på Desmond.
"Får jag? Har du fler hemligheter?"
Desmond bara log.
Sebastian suckade.
Han höll mycket av mannen som var som en far för honom. Men samtidigt blev han aldrig klok på Desmond som alltid var så mystisk och hemlighetsfull.
*

Desmond

*
På den lilla balkongen över scenens högra sida skymtade en mörkklädd figur.
Han såg nästan ut att höra hemma bland skuggorna där uppe, om man inte var uppmärksam skulle man missa honom.

Emily missade honom inte. Hon sken upp när hon såg honom.

"Desmond!" ropade hon.

Sebastian och Rose vinkade glatt till honom.

Den mörkklädde försvann från balkongen med en svepande rörelse och några minuter senare klev han ut på scenen.
"Jag skulle också vilja säga den satans karl'n ett par sanningens ord." morrade han.
William Hamilton log. Glad åt att hans lilla dotter hade så många på sin sida.
Kanske kunde de gå tillsammans till Mr. Pottsworth och tala med honom?
Han skulle fråga Desmond om det.

Desmond klev smidigt ner från scenen och gick fram till Emily.
Emily slog armarna om honom.
Desmond strök flickan över håret. Sedan såg han in i hennes ögon.
"Får jag se på dina fingrar lilla vän?"
Emily sträckte fram sina sargade fingrar och precis som Sebastian hade gjort, lade han försiktigt flickans små fingar på sin handflata.
"Det var hennes lärare som slog henne." sa Sebastian.
Desmond släppte Emilys händer.
"Ja, jag hörde det."
Sebastian stirrade på Desmond.
"Hur kunde du höra det...? Du var ju ända där uppe..."
Men Desmond hörde honom inte. Hans tankar var nu fokuserade på mannen som gjort lilla Emily illa.
Ett dovt morrande hördes från hans strupe.
"Vilken satans... jag skulle kunna...!
Desmond knöt nävarna.
"Jag känner likadant." sa Emilys far.
*

Gästblogg 29/10: Alice

Dagens...

Dagens TV-ögonblick:
Tom Jones syns i rutan. Troy stirrar storögd på sångaren och pekar ivrigt
med sitt lilla knubbiga finger.
Troy: "Mamma, se! Tånten!!"
Jag: "Nej lilla Troy, inte Tomten, det är Tom Jones."
Troy (tittar på mig som om jag var helt bakom flötet): "Määäääe, tånte!"

Okej, du vara chef, det är Tomten.



Dagens Dorian:
Dorian: "Mamma och moster Jennie, vet ni... idag, i skolan,
var det en stor (äldre) kille som klättrade vid stora rutschkanan, utanpå klätterställningen, ni vet.
Jag sa till honom att man inte får klättra där, för man kan ramla ner och skada sig.
Då sa han: 'håll käften och sköt dig själv jävla skitunge'.
Se'n ramlade han ner och gjorde sig illa i foten. Jag brukar tycka synd om folk som gör illa sig..."

Jennie: "Det vet vi hjärtat."

Dorian: "Mmmm... jag är lessen att behöva säga det här nu,
men den där typen fick faktiskt skylla sig själv."




Dagens Isolde:
"Troy säger att han ser Tomten på TV."
(Hon tittar på TV-rutan där Tom Jones nu står på scen och sjunger.)
"Meh... det där är ju inte Tomten! Det är ju morfar!"

*

Huset som Gud glömde - 84

Ashlee

Mamma tog loss Kevin från mig och lade honom ner i sängen igen.
”Mamma, läs en saga för mig.” bad Kevin.
Mamma log.
”Bra försök, skrutten. Pappa har ju redan läst för dig. Nu ska du sova.”
”Jag kan inte sova…” gnällde Kevin.
”Det går lättare om du blundar.” log mamma.
Kevin skakade på huvudet och såg bestämd ut.
”Nej, jag tänker vara vaken heeeeela natten!”
Jag fnissade.
”Lycka till med det.” sa jag.
Mamma släckte lampan och hon och jag gick ut ur Kevins rum.

Kevin somnade efter tio minuter.
Och han som skulle vara vaken hela natten… haha!
Småbarn är så knasiga…!
*

Huset som Gud glömde - 83

Ashlee

”Ska Ash också sova nu?” ville Kevin veta.
Mamma nickade.
”Ja, snart. Sov nu Kevin.”
Kevin låg en stund i sin säng och funderade på något.
Plötsligt satte han sig upp.
”Ashie, har du med dig nån present till mig?”
Mamma och pappa brukar ha presenter med sig till oss när de är ute och reser och Kevin tycker väl att få gåvor från en resa är bra tradition, och det kan jag väl hålla med om - men nu hade jag ju bara har varit i en annan stad.
”Sorry Kevin, men jag har nog inget till dig…” sa jag. ”Men du, vi fick en massa gamla böcker av Kyle och Corals farmor och farfar - jag ska kolla i min väska och se om det finns nån du gillar. Du får den imorgon bitti i så fall.”
Kevin sken upp.
”Tack Ashlee!”
Mamma log och kramade om mig.
”Vad snäll du är, Ashlee.”
”Jaaa, Ashlee är supersnäll!” sa Kevin.
Han ställde sig upp i sängen och kramade mig igen, men armarna om min hals.
”Kevin… du får gärna kramas, men du behöver inte strypa mig…” pustade jag.
Kevin fnissade och kramade mig hårdare.
*

Huset som Gud glömde - 82

Ashlee

Pappa busade med oss en stund, men sedan sa han till Kevin att gå upp och lägga sig igen.
Kevin protesterade och gnällde.
”Vi har ju så roligt,” sa han buttert. ”och så ska ni förstöra allt och säga att man ska sova…”
Han plutade truligt med underläppen.
”Det är sent nu, gubben.” sa pappa och rufsade om Kevins hår. ”Du fick vara uppe lite längre ikväll bara för att Ashlee skulle komma hem.”
Kevin gnällde lite till.
”Jag följer med upp och säger god natt.” sa jag.
Kevin blev lite gladare.
Han tog min hand och så gick vi upp till hans rum.

Mamma följde också med. Hon lyfte upp Kevin i sängen och stoppade om honom.
”Det är tråååååkigt att sova…” gnällde Kevin.
”Mmmm, men du kommer vara jättetrött i skolan imorgon om du inte sover nu.” sa mamma.
Hon pussade och kramade honom.
Kevin ville ha en kram och puss av mig också, så det fick han.
*

Huset som Gud glömde - 81

Ashlee

Kevin blev överlycklig när jag kom hem. Man kunde nästan tro att jag hade varit borta i ett år eller så… haha.
Han hade gått och lagt sig en stund innan jag kom, men nu rusade han ur sin säng och dundrade ner för trappan.
”Ashlee! Du är hemma!” skrek han.
Han kramade mig jättelänge, jag kunde knappt ta av mig skorna… min lillebror är lite knäpp!

Pappa fick säga åt Kevin att låta mig vara så att jag kunde få av mig ytterkläderna.
Kevin släppte mig och jag tog av mig skor och jacka. Sedan hoppade han på mig igen. Haha.
”Jag tycker om att du är hemma igen.” sa Kevin.
”Tack Kev.” sa jag och gav min lillebror en kram.
”Det tycker vi också.” sa mamma.
Hon omfamnade också mig.
”Ska vi kramas hela kvällen.” fnissade jag.
Mamma och pappa skrattade.
”Ja, det ska vi, för vi tycker så mycket om vår lilla Ashlee.” sa pappa.
Han lyfte upp mig och kramade mig. Sedan började han kittlas istället. (Typiskt pappa… ska alltid hålla på och busa med en.)
”Sluta…!” fnissade jag. ”Man får inte kittlas!”
”Pappa, kittla mig också!” sa Kevin.
Han ville också vara med och busa såklart. Fast hur man kan vilja bli kittlad övergår mitt förstånd… men han är ju en knasboll, min lillebror.
*

Födelsedags-special 28/10: Riley

Grattis Riley!

[Klicka på bilden för större version]

*

Födelsedags-special 28/10: Ashlee

Grattis Ashlee!

(Klicka på bilden för större version)

*

Huset som Gud glömde - 80

Coral

Steven skrockade lite hånfullt åt att Kyle var trött redan.
”Småbarn måste gå och sova tidigt.”
Steven och pappa skrattade.
”Fåntrattar.” sa Uncle Don till dem och gav Kyle en liten kram. ”Kyle och Cori har väl haft en lång dag.”
Jag nickade.
”Jag går också och lägger mig. Jag tror jag har en migrän-attack på väg.”
Elaine kramade mig.
”Usch... lilla stackare. Hoppas du kan sova.”
”Tack Elaine.” log jag. ”Jag tror jag kan det faktiskt. Jag är helt slut.”
”Coral, har du tagit din medicin?” frågade pappa.
(När blev han Father of the Year…??)
”Ska ta den nu.” sa jag.

Kyle och jag sa god natt till alla och gjorde oss klara för natten.
Vi var verkligen helt slut... det kände vi framför allt när vi låg i våra sängar.
Både Kyle och jag somnade redan efter en halvtimme.
*

Huset som Gud glömde - 79

Coral

Har min migrän gjort mig knäpp, eller har pappa käkat snäll-piller idag…?
Nej, så är det ju förstås inte… det är ju bara så att han spelar teater inför Don, så att han inte ska fatta hur pappa egentligen är.
Det är faktiskt läskigt hur pappas humör kan växla och hur han lyckas lura folk.
Nu kom han till och med fram till Kyle och mig och kramade oss…!
”Har ni haft det bra hos farmor och farfar?” frågade han.
Kyle och jag nickade.

Nancy kom också fram och kramade oss.
Kyle slank ur hennes famn.
”Ursäkta," sa han stelt. "men jag är trött… ska nog gå och lägga mig nu.”
”Klockan är ju bara nio... Du måste vara verkligen jättetrött lilla gubben?” sa Nancy och strök honom över ryggen.
Kyle flyttade sig en bit ifrån Nancy.
*

Huset som Gud glömde - 78

Coral

”Som om tjejer är så mogna…” fnös Steven.
”Fick du gnäll-piller i flingpaketet imorse eller?” retades Elaine.
”Ha ha ha, du är så jävla rolig syrran.” sa Steven lite surt.
Uncle Don knackade honom på axeln.
”Språket unge man…” förmanade han. ”Tänk på att uppföra dig nu när vi är gäster här. Och Elaine slutar att retas.”
”Lägg av farsan,” sa Steven. ”Det är väl inget farligt att retas lite? Alla syskon håller på så. Kolla på dig själv och Uncle Robert - hur snälla är ni mot varandra liksom…”
Uncle Don log.
”Okej, Steven, jag hajar. Men tänk ändå på att uppföra dig.”
Steven himlade sig.
”Men hallå, är vi hos drottningen av England eller…?”
Don suckade lite.
”Steven är inget fan av regler.”
”Nej, men lite kul måste man få ha ibland.” sa pappa. ”Ibland kan man strunta lite i regler.”

Kyle och jag såg misstrogna på pappa.
Var det här verkligen mannen som brukar bli smått galen om man inte följer minsta lilla regel hemma…??
*

Huset som Gud glömde - 77

Coral

Min huvudvärk försvann nästan när jag såg Uncle Don och våra kusiner. Nja... inte riktigt... men jag glömde nästan bort den för att jag blev så glad över att se dem! :)

Elaine reste sig snabbt och kramade Kyle och mig. Steven satt kvar på sin stol, han höjde bara handen och vinkade lite lojt.
Kyle och jag kramade Uncle Don samtidigt.
”Oj,” sa han Don förvånat och skrockade. ”Kramar ni mig före er pappa…? Jag måste vara populär.”
”Vi har inte sett dig på evigheter.” sa Kyle.
Uncle Don skrattade och höll om Kyle.
”Ja, det här gamla fulot ser ni ju jämt.” skrockade Don och pekade på pappa. ”Klart ni tröttnar på honom.”
Kyle harklade sig för att dölja ett fniss.
”Men pappa… säger man så om sin bror?” fnissade Elaine.
”Vi håller alltid på så här.” log Don. ”Eller hur Rob?”
Han boxade pappa på armen.
Pappa log faktiskt.
”Don, du är bara kaxig för jag är äldre och snyggare.”
”Ha!” sa Don. ”Äldre och tjockare menar du väl?”
Elaine himlade sig.
”Män… mognar aldrig.”
Jag skrattade.
*

Huset som Gud glömde - 76

Kyle

Uncle Don är super-cool, äventyrlig, snäll, rolig - världens bästa farbror!
Och han gillar foto och historia, precis som Coral och jag - jättekul.
Don reser runt väldigt mycket, både i USA och utomlands, skriver reseskildringar plus lite om länders historia och han fotograferar.
Steven och Elaine får ofta följa med honom. Lyckliga dom.
Uncle Don har lovat att Coral och jag också ska få följa med på någon resa - det ser vi verkligen fram emot!

Steven är vår äldste kusin. Han fyllde 17 år i februari, och han ser mig som en liten småunge.
Han och jag kommer aldrig överens och bråkar rätt mycket. Eh, jag menar hela tiden. Vi hittar alltid något att bli oense om. (Ibland slåss vi till och med.)
Men jag gillar Elaine väldigt mycket. Hon fyllde 16 år i januari, så hon är nästan ett helt år äldre än Coral, fast dom är födda samma år.
Elaine är alltid snäll och glad. Coral och jag kommer jättebra överens med henne. Och Elaine blir jättearg på Steven om han bråkar med mig.

Jag hoppas att Uncle Don och kusinerna stannar länge!
Förutom Stevens och mina dumma bråk, är det alltid lika kul när de är hos oss.
Och det är så skönt när vi har dem på besök, för då behöver Coral och jag inte vara rädda för pappa - och Nancy är normal.
*

Huset som Gud glömde - 75

Kyle

Vi lämnade av Darla hemma hos henne först, sedan Ashlee.
När vi kom fram till vårt hus såg vi en bil på uppfarten som Coral och jag aldrig sett förr. Hmm... hade pappa (eller Nancy) köpt ny bil, eller hade vi besök?
Det troligaste var att vi hade besök. Men vem…?
Vi hoppades att det inte var Lenny, pappas super-jobbiga kompis (som pratar jämt och skrattar åt sina egna skämt).
Visserligen var det inte Lennys bil, men man vet ju aldrig - han kunde ha köpt en ny och han dyker upp hemma hos oss lite som gubben i lådan när han tycker att han vill. (Det vill han ganska ofta.)

När vi kom in hörde vi inte Lenny. Konstigt tyckte vi... för tro mig, den mannen hörs…!
Men det var inte Lenny. När Coral och jag kom in i köket fick vi en stor överraskning:
Vår farbror Don (pappas bror) och våra kusiner, Steven och Elaine, hade kommit på besök!
En av de bästa överraskningarna på länge!
Coral och jag kände oss alldeles överlyckliga!
*

Huset som Gud glömde - 74

Kyle

Mina tankar avbröts när chauffören kom in och meddelade att bilen var framkörd.
Vi gick ut.
Jag kände mig allt annat än glad. Nu var frihets-tiden över, nu skulle vi hem…
Hem till Honom (och Nancy) igen. :-(
Jag kände mig orolig när jag tänkte på vilken humör vår pappa kan vara på. Vi vet aldrig.
Vissa perioder är han arg hela tiden, ibland på helt okej humör och ibland
är han på sitt vidriga, ”kladdiga” humör.
Jekyll & Hyde...
Jag började må lite illa.

Coral lade armen om mig och Darla strök mig över håret.
”Du ser också blek ut, sötis. Mår du dåligt?”
Jag skakade på huvudet och lyckades le.
”Jag är bara lite trött.” sa jag.
”Du sov lite oroligt i natt, Kyle...” sa Ashlee. ”Drömde du otäckt?”
”Jooo, jag tror det…” sa jag lite osäkert. ”Men jag minns inte vad.”
Ashlee tog min hand i sin och kramade den.
”Jag ska ge alla dina monster på plytet.” sa hon med en blandning av skoj och bestämdhet i rösten.
”Ja, gör det.” sa jag.
Jag kramade hennes hand tillbaka.
*

Huset som Gud glömde - 73

Kyle

Usch… vad det var svårt att säga hej då till alla. Jag hatar avsked!
Muriel (farmors syster) torkade ögonen med en liten spetsnäsduk.
Farmor såg också sorgsen ut.
”Det kommer bli tomt här i huset utan er.” sa farfar.
Muriel snöt sig.
Farfar kramade om sin svägerska.
”Muriel lilla… du beter dig som om det här avskedet är för alltid…” Farfar log. ”Barnen kommer nog komma tillbaka någon dag ska du se.”
Muriel log genom tårarna.
”Ja, du har rätt Donovan. Nu ska jag sluta bete mig.”
Muriel gav oss alla varsin kram.
Nu hade vi nog kramat alla typ 100 gånger! Men det är kul att våra släktingar tycker så mycket om oss.
Det finns mycket kärlek i det här huset.
Det är ett jättebra och roligt ställe att vara på! Det trodde jag inte innan vi kom hit.
När jag var liten, typ 10, var jag ju rädd för det här stället... Coral också.
Konstigt. Varför…?
Hände det något vid vårt senaste besök som Coral och jag inte minns…?
*

Huset som Gud glömde - 72

Coral

Darla och jag skrattade.
”Vad ni två är roliga.” sa Darla. ”Super-söta!”
”Jag är inte söt.” protesterade Kyle.
Han lutade kinden mot Darlas axel.
”Läs nu.”
Darla log mot honom och fortsatte att läsa.
Ashlee fortsatte att hålla på med Kyles hår.
”Du börjar få lite lockigt hår igen nu.” sa Ashlee.
Kyle log och suckade.
Men det var inte Ashlees kommentar han suckade åt - nej, han suckade för att han kände sig trygg och lugn i den här situationen.
Darla strök honom mjukt över kinden utan att ta blicken från boken.
”Har du det bra nu, Kyle?” log hon.
”Mmmm…” sa Kyle.

Jag hoppades att den här mysiga stunden, vår härliga sleepy Sunday, aldrig skulle ta slut.




Sleepy Sunday http://open.spotify.com/track/2WKXQeEE9fBI9ELmTWiwx5


Hela spellistan för ”Huset som Gud glömde”:
http://open.spotify.com/user/dakotadiamond/playlist/41hjwAhmFspVOUuG20zWty

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:289 - 24 oktober

Skriv om att bära.

”Bäääla!” 2-årige Troy sträckte sig mot storasyster Isolde.
7-åriga Isolde skakade sorgset på huvudet.
Troy gnydde och stampade bestämt med sina små fötter i marken.
”Joooo! Issa bäla!”
”Jag kan inte bära dig Troy. Jag är för liten, jag kommer få ont i ryggen och börjar gå dåligt som en gammal tant när jag är tio.”
”Inte tant!” sa Troy buttert. ”Bäla mej!”
Han tjöt ilsket när storasyster inte lydigt plockade upp honom.
Mamma Alice kom springade.
”Nämen är det du som tjuter Troy? Jag trodde det var brandlarmet?”
Isolde fnissade.
”Han är arg för att jag inte bär honom.”
”Mamma bäla?” sa Troy förhoppningsfullt och sträckte sig mot Alice istället.
Alice lyfte upp sin yngste son i famnen.
Isoldes tvillingbror Dorian kom springande. Han bar en skateboard, knäskydd, armbågsskydd och hjälm i famnen.
”Mamma, kan du bära hem detta åt mig?” flämtade han.
Alice skakade på huvudet.
”Tyvärr Dorian, men du får bära hem dina saker själv, det klarar du.”
”Neeej… jag är trött och allt väger tusen ton!” gnällde Dorian.
”Isolde kanske vill hjälpa dig?” föreslog Alice.
Isolde tog skateboarden från sin bror.
”Var rädd om den!” skyndade Dorian att säga.
Alice log och skakade på huvudet.
”Borde det inte istället låta: ’Tack söta lilla syster för att du hjälper mig att bära’?”
Dorian gav sin mamma ett fåraktigt leende.
”Aaaa, det var det jag menade.”
Pojken vände sig till sin tvilling och sa helt uppriktigt och med massor av kärlek i rösten:
”Tack Issa för att du bär min bräda, du är verkligen snäll!”
Troy såg på sina äldre syskon och sedan på sin mamma.
”Titta! Alla bäla!”
”Ja, du har rätt Troy.” skrattade Isolde. ”Alla vi bär något.”
”Neeej, inte Troy.” sa Dorian. ”Här Troy, bär min hjälm!”
Dorian gav Troy sin hjälm. Den lille parveln tog den glatt och satte den på Alice huvud.
”Se! Mamma hatt!”
Sedan skrockade 2-åringen glatt och högt så det hördes på hela Solstigen.
*

Huset som Gud glömde - 71

Coral

Darla, Kyle, Ashlee och jag gick in i salongen och sjönk ner i en mjuk soffa. Darla hade första boken i Twilight-serien med sig, och hon läste högt ur den.
Det var skönt att bara ta det lugnt. Och att lyssna på Darla när hon läser är helt underbart, hon är så bra på det.
Ashlees fingrar lekte i Kyles hår och i hans nacke medan vi lyssnade på Darla.
Darla och jag fnissade till ett ögonblick när Kyle fnissade och ryste till för att Ashlees fingar kittlade hans nacke.
Jag tror inte det var medvetet av Ash att kittla honom just då, för hon var helt inne i berättelsen. Hon märkte det först när Kyle ryste.
”Kittlas det?” viskade hon fnissande.
”Nej…” ljög Kyle.
”Vad du ljuger!” fnissade Ashlee.
Hon böjde sig fram och pussade Kyle på halsen.
”Sluta nu, din lilla vampyr…” fnissade Kyle.
Ashlee morrade:
”Nej… du är så söt!”



Bella’s Lullaby (från Twilight) http://open.spotify.com/track/6wY3QPeUpvtE1CI72v7qcE

*

Huset som Gud glömde - 70

Coral

Jag sa till farmor och farfar hur mycket jag älskar dem.
Då tog farmor mig i famn och höll om mig länge.
”Och vi älskar dig, mitt lilla hjärta.”
Hon kysste mig på kinden. Sedan höll hon om både Kyle och mig.
Då började jag plötsligt att gråta.
Tårarna bara rann och jag kunde inte hejda gråten.
(Ååååhhh...! Varför måste jag vara så känslosam...!)

”Men lilla älskling!” utbrast farmor. ”Hur är det fatt?”
”Jag blev bara så rörd!” var det enda jag fick fram.
”Hon är väldigt känslig och lättrörd.” sa Kyle försiktigt. Han kramade mig hårt.
”Det är bra.” sa farfar. ”Känslor är bra. Du har ett stort hjärta, min älskling.”

”Förlåt.” sa jag när jag lugnat ner mig. ”Jag vet inte varför jag blir så här…”
”Jag blev också väldigt rörd.” sa farmor. ”Det blir så när man har en sån här fin stund.”


Jag kände mig helt slut efter gråtattacken. Och det var så svårt att förklara varför jag gråtit…
Den känslosamma stunden när vi kom farmor och farfar så nära... och ångesten över hemresan... Det blev nog för mycket helt enkelt.
Kyle kramade mig hårt igen.
”Hur känner du dig…?” frågade han mjukt.
Darla och Ashlee kramade mig också.
”Det är okej.” sa jag. ”Men jag känner mig lite trött.”
Jag ville bara gå och lägga mig och sova.
*

Huset som Gud glömde - 69

Coral

När vi kom tillbaka till huset var farmor lite orolig.
”Var har ni varit? Ni har varit borta i över fem timmar! Ni har ju missat lunchen och allting!”
Jag svalde hårt. Inte för att farmor var upprörd, utan för att jag nu insåg att klockan var fem.
Om bara två timmar skulle vi åka hem!

”Vi glömde bort tiden.” sa farfar lugnt. ”Mitt fel. Jag ville visa ungarna runt lite.”
Farmor log.
”Det är bra. Vi äter middag om en timme.”
Farfar såg lite fåraktigt på farmor.
”Vi… eh.. vi åt ute.”
Farmor skakade på huvudet.
”Skräpmat då förstås?”
Farfar flinade upp sig.
”Mmmm, man får ju passa på när ens älskade barnbarn kommer på besök.”
Farmor log och muttrade något om att farfar var oförbätterlig.
Sedan kramade hon honom.
”Farmor och farfar!” sa jag ivrigt. ”Jag måste ta en bild av er!”
”Vill du ha en bild av två gamla skruttar?” sa farfar.
”Jag det vill jag!” log jag.
Jag tog några bilder av dem. De såg så fina ut tillsammans.
Sedan tog Darla bilder av mig och Kyle tillsammans med farmor och farfar och sedan satte hon igång självutlösaren och tog några bilder med oss allihop.
”Oj oj oj, nu är man en så’n där fotomodell.” skojade farfar.
”Ja,” log farmor. ”du är så stilig så.”

Gud, vad jag älskar mina gulliga farföräldrar!
*

Huset som Gud glömde - 68

Coral

”Jag bara skojar farfar,” log Kyle. ”det är verkligen fint här.”
Farfar bara skrockade.
Det är verkligen vackert här - och utsikten är fantastisk! Man ser hela staden på ena sidan kullen och sjön på den andra.

Vi fotograferade otroligt mycket - alla och allting skulle vara med på bild!
”Sliter ni inte ut era kameror snart?” skojade farfar.
”Dom håller bättre än din gamla skruttlåda till kamera från 1700-talet.” fnissade Kyle.
Ashlee, Darla och jag började gapskratta.
Det gjorde farfar också! Han såg på oss andra och frågade:
”Är grabben alltid så här? Vad gör ni med honom när han är sån?”
Ashlee sken upp.
”Så här!”
Hon slog armarna om Kyle och började kittla honom.
”Mycket bra uppfostringsmetod.” skrattade farfar.
”Tycker inte jag…” muttrade Kyle truligt.
Men han kunde inte låta bli att skratta.
”Sluta kittlas!” fnissade han.
”Nope!” sa Ashlee med trotsig glädje i rösten. "Jag gillar att kittlas!"
"Jag märker det!" sa Kyle.
Darla riktade kameran mot Kyle och Ashlee.
”Darl, tar du ett enda kort knuffar jag ner dig…” muttrade Kyle.
Darla bara skrattade och plåtade massor.
Haha! :-)
*

Huset som Gud glömde - 67

Coral

Söndag

Så kom den - dagen jag och Kyle inte har sett fram emot…
Vi gick upp extra tidigt för att hinna med så mycket som möjligt sista dagen här.
Efter frukost tog farfar med oss på promenad genom staden, Silver Lake.
En sådan söt liten stad det är! Gammaldags och charmig.

Men jag gillade nog den höga kullen (där farmor och farfars hus finns) allra bäst. Violet Hill är så vacker med all ljung.
Farfar berättade att det är ljungen som har givit Violet Hill dess namn.
”Så om det hade växt blå blommor här, hade det fått heta Blue Hill…?” flinade Kyle.
”Förstör inte min historiska berättelse, pojk!” sa farfar.
Men han var inte arg. Han bara log och kramade om Kyle.

Det var så skönt att se att Kyle vågade vara lite kaxig utan att få skit för det.
Farfar är sååå underbar mot oss!
Lite av ångesten Kyle och jag kände inför vår hemfärd försvann när vi var ute med honom.
Farmor är också väldigt snäll förstås, men farfar är ju så… cool! :-)
*

Huset som Gud glömde - 66

Kyle

Lördag.

”Ska det bli skönt att åka hem i morgon?” frågade farfar när vi åt frukost.
”Nej…” for det ur mig.
(Smart Kyle...)
”Tycker inte jag heller - det är ju jätteroligt att vara här!” sa Ashlee.
Farfar log.
”Vad kul att ni tycker det.”
”Det är väldigt trevlig att ha er här.” sa farmor.
”Jaaa verkligen!” sa farmors syster Muriel glatt. ”Ni får komma hit oftare.”
Farfars syster Gertude gav ifrån sig en misslynt liten grymtning.
”Eller hur, Gertie?” sa farfar överdrivet glatt och puffade på sin syster. ”Visst är det underbart att ha ungarna här?”
Ny missnöjd grymtning från Gertrude. Sedan såg hon surt på farfar.
”Kalla mig inte Gertie.”
”Men det är väl sött - ‘syrran’?” skrockade farfar.
Han blinkade åt oss andra.
Gammelfaster Gertude blev ännu surare.
”Donovan, kan du aldrig vara allvarlig?”
Farfar skakade på huvudet.
”Nej, man lever ju bara en gång. Varför slösa bort det livet på att sura?”
”Klokt sagt.” tyckte Ashlee.
Farfar log brett mot henne.
”Se där, tösungen vet hur man lever livet!”
Farfar lade armen om mig.
”Kyle, min pojke, den här tösen ska du aldrig släppa. Håll hårt i henne.”
Ashlee fnissade förtjust.
Jag nickade.
”Det ska jag göra, farfar.”
Farfar skrockade förnöjt och rufsade om mitt hår.
(Undrar varför alla gillar att rufsa om i mitt hår förresten…?)
”Klok pojke.” sa farfar.
Ashlee reste sig från sin stol och lade armarna om min hals.
”Mmmm, Kyle är mycket klok pojke.”
Hon pussade mig på kinden.
(jag hoppas att jag inte rodnade…!)
*

Huset som Gud glömde - 65

Coral

Lördag.


Vad det här lovet har gått fort…! 
Det är redan lördag morgon och i morgon eftermiddag åker vi hem…
Jag vill inte tänka på morgondagen, men det är svårt att låta bli 
och jag får en tung känsla i bröstet - som om det sitter en stor, 
elak sten eller något där och trycker på.
Den naiva sidan av mig vill tro att allt ska vara bättre när vi kommer hem, 
att vi ska få ha det bra, som när vi var små. Innan allt… onda… började.
Men den realistiska sidan av mig vet att det inte kommer att bli så. 
Tänka så är bara dumt. Naivt. 
Det är bara en dröm som aldrig kommer att slå in.


Nu är det bara jag som är vaken. Klockan är bara 8.
Kyle, Darla och Ashlee sover djupt.
Det är skönt att se Kyle sova så lugnt.
Han är verkligen trygg nu. Det är för att Ashlee ligger alldeles nära honom och hennes ena arm håller om honom.
Jag blir lugnare av att titta på dem; det är som att Kyles trygghets-känsla liksom "smittar av sig" på mig. 
Låter flummigt kanske? Men det är en bra känsla.


Nej, nu ska jag försöka somna om. Det vore nog bra att 
sova någon timme till eller två.


Jag skriver snart igen!
// Coral


*

Huset som Gud glömde - 64

Kyle

Fredag kväll.

”Shit! Vad kul det här var!” utbrast Mandy en stund senare. ”Tack för att jag fick vara med!”
Hon kramade oss.
”Det var jättekul att du ville vara med.” sa Coral.
”Ja, det var det verkligen.” sa jag.
Darla och Ashlee höll med.
”Ni är så jäkla schysta och coola!” sa Mandy. ”Inte så där trista som ungarna hemma i Lyndon.”
”Du är schyst och cool själv.” sa Ashlee.
”Tycker du…?” frågade Mandy.
"Så klart jag tycker, silly.” log Ashlee. ”Annars hade jag ju inte sagt det.”
Mandy såg glad ut när vi sa att vi gillade henne.
Jag fick en känsla av att hon kanske inte har så många kompisar, inga nära vänner iallafall... kanske mest ett flertal ytliga...?

Vilken tur jag har som har så fina vänner som står mig så nära: Ashlee, Max, Chris, Darla - och Coral förstås! :-)
Hoppas de förstår hur värdefulla de är för mig.

Huset som Gud glömde - 63

Kyle

Fredag kväll.

Gästerna såg väldigt förväntansfulla ut när farmor berättade att vi skulle sjunga.
Farmor och farfar såg oerhört stolta ut.
Vi sjöng flera låtar, först sjöng Ashlee och Coral en låt som heter Hello,
sedan sjöng vi allihop (Coral, Ashlee, Darla, Mandy och jag)
Here I Am (ledmotivet till TV-serien The Suite Life of Zack & Cody) 
och I Found A Way (ledmotivet till TV-serien Drake and Josh)
och sedan We Rock från filmen Camp Rock.
Vad kul vi hade!
Jag var lite nervös när farmor bad mig spela Clair de Lune på piano, men de andra peppade mig och det gick faktiskt bra att spela, fast jag inte alls är van vid att spela piano.
Vilka applåder vi fick efter vår lilla ”konsert” - det var jättehäftigt!
Och vi fick massor med beröm av gästerna.
Jag trodde nästan att våra släktingar skulle spricka av stolthet.


Soundtrack:
http://open.spotify.com/user/dakotadiamond/playlist/41hjwAhmFspVOUuG20zWty

*

Huset som Gud glömde - 62

Coral

Tonerna av Clair de Lune rann ut från musikrummet.
Farmor stannade upp och lyssnade.
”Vem är det som spelar? Är det Kyle…?”
Darla och jag nickade och log stolt.

Farmor vände och gick tillbaka in i musikrummet. Darla och jag följde efter.
”Men Kyle, inte visste jag att du kunde spela Debussy!” utbrast farmor. ”Och utan noter! Vad duktig du är!”
Ashlee nickade instämmande och stolt.
”Åh... tack så mycket farmor.” sa Kyle blygt.
”Tänk att jag har så talangfulla barnbarn! Musikaliska och duktiga fotografer! Det blir något att skryta om på festen!”
”Äsch farmor… så duktig är jag inte…” mumlade Kyle generat.
”Joho lilla gubben, det är du!”
Farmor gick fram till Kyle och gav honom en kram.
Och den här gången var det en riktigt varm och kärleksfull kram.
*

Huset som Gud glömde - 61

Kyle

Darla och Coral bestämde sig för att gå upp på rummet och hämta sina kameror.
De hade sagt tidigare att de ville passa på att fotografera lite mer i huset och så ville de ha några fler photoshoots med Ashlee och mig och kanske våra släktingar.
Mandy följde med tjejerna.
Ashlee och jag stannade kvar i musikrummet.

Ashlee viskade något till mig.
Jag satte mig vid pianot, funderade en stund på hur låten gick, sedan började jag klinka lite.
Efter ha sett Twilight med Ashlee tre gånger har jag (på något sätt) lyckats lära mig det klassiska stycket utantill.
(Hoppas ni inte tror att skryter nu… *ooops*)
*

Huset som Gud glömde - 60

Kyle

”Så ni låser inte in oss i källaren nu?” flinade Ashlee.
Farmor log. Hon såg faktiskt väldigt road ut.
(Ashlee kan charma nästan vem som helst!)
”Nej, här låser vi inte in barn i källaren.” skrockade farmor.
Hon strök Coral över kinden igen och sedan gjorde hon likadant med mig och sedan med Ashlee.
”Nej, nu måste jag gå och ordna med några saker inför festen. Vi ses vid middagen.”
Farmor småskrattade och lämnade rummet.

Jag blev förvånad när jag hörde henne skratta - det är inte likt henne!
Men det var roligt att se en ny sida av henne.
Jag märkte att jag tycker väldigt mycket om farmor.
*

Huset som Gud glömde - 59

Kyle

Mitt i Bring the House Down kom farmor in i musikrummet.
”Oj här var det livat.” sa hon.
”Oooops…” mumlade Ashlee.
Jag skyndade mig att stänga av musiken.
”Förlåt farmor.” sa Coral. ”Vi ska dämpa oss.”
Jag lade armen om min syster.
”Åh jag är inte ond på er lilla hjärtat.” sa farmor och strök Coral över kinden. ”Jag blev lite överraskad bara.
”Vi ville inte störa…” mumlade jag.
Farmor såg på oss.
”Men älskade barn, inte stör ni. Det klart att ni ska få ha roligt.”
”Tack farmor.” sa Coral och jag samtidigt.
Mandy gav oss en lite underlig blick. Hon kanske tyckte vi var konstiga som blev så nervösa över att ha spelat musik…
”Är det säkert att vi inte är störiga?” frågade Ashlee.
Vad lustigt hon kan uttrycka sig ibland, ganska gulligt faktiskt!
”Nej då, lilla raring,” sa farmor. ”ni stör inte alls.”
*

Huset som Gud glömde - 58

Coral

Efter lunchen gick vi in i musikrummet för att öva lite inför festen i morgon.
Mandy O’Connor stod vid en av hyllorna med CD-skivor. Hon vände sig om när hon hörde att vi kom in. Hon log.
”Eh… är det okej om jag är med er och spelar…? Iallafall idag?”
”Jättegärna.” sa jag. ”Du kan väl vara med i morgon också?”
”Vill ni det…?” Mandy lät nästan förvånad.
”Ja, the more the merrier.” log Ashlee.
Mandy sken upp.
”Vad kul! Tack! Jag har så tråkigt här… har inte ni det?”
Jag skakade på huvudet.
”Nej, vi trivs här.”
Mandy kunde inte riktigt förstå hur vi kunde tycka att det var kul här. Själv tyckte hon att det var alldeles för lugnt och tråkigt.
”Vi får väl lätta upp tristessen med lite musik då.” föreslog Darla.
Mandy log. Hon öppnade sin svarta väska och plockade upp sin iPod och tillhörande små högtalare.
Hon valde en låtlista och tryckte på play. The Time Warp ur The Rocky Horror Show började spelas på ganska hög volym.
Snart sjöng vi med allihop.
När The Time Warp var slut började vi sjunga Bring the House Down.
Kyle och Ashlee är riktigt bra på att sjunga, så vi andra tystnade och lät dem ta över.
”Hallå där, sluta inte nu fegisar! Sjung ni också!” sa Kyle.
Vi lydde. Haha!
Vi kanske var lite högljudda så som vi sjöng och skrattade, men vi hade hur kul som helst!
*

Huset som Gud glömde - 57

Coral

Vi kom tillbaka till huset ungefär en halvtimme innan lunch.
Farmor och farfar mötte oss på trappan.
”Hej ungar! Har ni haft trevligt?” frågade farfar.
”Jättekul!” sa Kyle.
”Vad bra raring.” sa farmor. ”Lunchen är klar klockan ett, det blir bara något enkelt: kyckling med currysås och ris.”
Currykyckling brukar vara jättegott, men nu var jag inte hungrig alls… jag bara väntade på att snart få se pappas bil på uppfarten.
Farmor tycktes märka att jag spana efter den, för hon sa:
”Er pappa och Nancy kommer inte. Robert var tvungen att jobba.”
Farmor såg riktigt besviken ut, men hela min kropp och själ jublade av glädje!
Vi skulle få vara fria i några dagar till!
För att min enorma glädje inte skulle slippa ur kroppen på mig lade jag på en mask som fick farmor att tro att jag också var lite besviken.
”Dom kanske kan komma en annan gång.” sa Kyle, som också hade lagt på sig en mask av fejkad besvikelse.
Han lät så himla änglalik ut att jag nästan brast i skratt.
Det var nästan som när han var fyra år och mamma ertappade honom med händerna fulla med kakor innan middagen. Då såg han också så där oskyldig ut och hävdade att det inte alls var han som tagit kakorna.
Mamma hade gapskrattat och sagt; ”Var det nån annan som gav dig kakorna?”
Kyle hade nickat och sett fullkomligt allvarlig ut.
”Jaaaa! Morfar.” sa han.
Nice try, Kyle. Haha!

”Är ni mycket besvikna för att er pappa inte kommer?” frågade farmor.
Kyle ryckte på axlarna.
”Nej, inte så värst.” sa han.
Farfar log.
”Det är nog skönt för ungar att slippa sina föräldrar ibland.”

Farfar vet inte hur rätt han har.
*

Huset som Gud glömde - 56

Kyle

Vi fotograferade mer i parken och Coral tog några porträtt-bilder på mig, Ashlee och Darla, för hon ville träna på det.
Och jag tog ett kort av Darla när hon kramade en staty. Haha!
Hon fattade inte att jag tog bilden förrän Ashlee och Coral skrattade.
”Den här passar bra på Facebook, Darla!” sa jag.
”Passa dig gullunge!” skrattade Darla.

Det var skönt att vara ute med tjejerna. Vi hade jättekul med våra kameror och såg så mycket häftiga och fina saker ute!
Coral och jag glömde bort vår oro för det oönskade besöket för ett tag, och det kändes så bra.


”Du bara måste bli fotograf, Cori!” sa Darla imponerat när vi tittade på Corals bilder när vi kom tillbaka till huset lite senare.
Coral log blygt.
”Jag vet inte… så duktigt fotograf är jag väl inte…?”
”Det är du visst!” sa jag. ”Det har ju Lizzie också sagt till dig.”
”Jag håller med Kyle.” sa Darla. ”Du är super-duktig.”
Ashlee nickade instämmande.
"Det vore verkligen roligt att hålla på med foto." sa Coral.
"Då ska du göra det!" sa Ashlee.
Coral log.
"Tack Ash."
"Undrar vad jag ska bli...?" funderade Darla.
Jag flinade.
"Vad sägs om staty-kramare?"
Darla lade armarna om mig.
"Lilla kaxiga Kyle... vad ska jag göra med dig?"
"Jag vet!" fnissade Ashlee. "Pussa honom!"
"Bra idé!" skrattade Darla.
*

Huset som Gud glömde - 55

Kyle

Vi gick till en park i närheten av huset. Det var en enorm park - och jättefin, grön och lummig.
En fågel som gick lite klumpigt mot vattnet stannade upp och tittade nyfiket på oss.
Ashlee hälsade på den och då kom den ännu närmare!
”Vilken tur att vi tog med oss våra kameror!” sa Darla.

Coral fick många fina bilder på fågeln. På en bild ser det ut som att fågeln och Ashlee pratar med varandra - jättegullig bild!
När fågeln tröttnade på att bli fotograferad klumpade den iväg mot vattnet och simmade iväg. Den simmade väldigt graciöst - verkligen en kontrast mot dess klumpighet på land.
”Hej då fågeln!” ropade Ashlee.
Fågeln gav ifrån sig ett litet ljud till svar, kanske det betyder ”adjö” på fågel-språk, haha!
*

Huset som Gud glömde - 54

Kyle

Jag hoppas att ingen märkte hur nervös jag hade blivit.
När jag blir nervös eller rastlös har jag en tendens att bita mycket på min ena tumnagel.
Jag gjorde verkligen mitt bästa för att verka rastlös istället för orolig - och det funkade, för Ashlee tog min hand.
”Ät inte upp fingrarna nu.” log hon.
Och farfar såg på mig, log och sa:
”Jag ser att ni ungar har tröttnat på att sitta här nu. Ni får gå ifrån bordet. Är alla mätta och belåtna?”
Det var vi.
Coral, Ashlee, Darla och jag tackade för frukosten och bestämde oss för att gå ut i vårsolen.
”Jag ska ringa till Robert och fråga när de kommer.” sa farmor och gick till telefonen i hallen.
Jag skyndade mig ut - jag ville inte höra när farmor pratade med pappa, jag var nervös nog ändå.
*

What's your earliest memory?

*

Kyle answers:
I have a very vivid memory from my early childhood years:
I was 2 years old (Coral was 3), we played in our backyard,
and suddenly (for some weird reason) I began to eat dirt.
Eating dirt was probably not a good idea... *lol*
At least Coral didn't think so... she ran to Mom, shouting (totally horrified):
"Mommy! Mommy! The baby is eating dirt...!!"


http://www.formspring.me/bluecreekies

*

Kevin funderar - 2

*
"Man bäddar sängen varenda morgon.... eller hur?
Men när man går och lägger sig varje kväll - då sliter man ju upp
lakan, täcke och filtar och allt som man noga gjort i ordning
så fint på morgonen...
Weird!
Då känns jobbet med bäddandet faktiskt rätt onödigt...
Och lite slöseri med tid om du frågar mig."
*

What's the weirdest thing you've ever eaten?

*

Ashlee answers:
Frog legs....


http://www.formspring.me/bluecreekies

*

What household chore do you hate to do the most?

*

Kevin answers:
All of them! Chores are so booooring....!
But I ALWAYS do all my chores (I don't wanna act like
a bad or lazy boy...!)


http://www.formspring.me/bluecreekies

*

How would you describe your personality?

*

Ashlee answers:
Roller coaster... But mostly happy :-)


http://www.formspring.me/bluecreekies

*

Kevin funderar...

*
Storebror Patrick berättar:

Mina småsyskon är roliga, ni skulle höra Ash och Kevin när de diskuterar saker...
För ett tag sedan när mamma och pappa pratade om semester till sommaren föreslog Kevin:
"Vi kan åka runt solen! Det vore coolt!"
Ashlee ger honom en lång blick.
"Man kan inte åka till solen, Kev... Det är alldeles för varmt."
Kevin är tyst en sekund, funderar.
"Jaha... men du! Vi kan ju åka på kvällen!"

Haha!

Och Ashlee ville åka till månen när hon var liten!
De är knasiga min lilla syster och min lilla bror!
"Vi är inte knasiga!" protesterar Ashlee nu när hon läser detta. "Kevin och jag har visioner!"

Ja visst har ni det, lilla sötnos ;-)
*

Huset som Gud glömde - 53

Coral

Farmor vinkade till sig en betjänt.
”Vill du vara snäll och ge Coral en ny sked?”
Betjänten log och nickade.
”Ska bli, Mrs. Collins.”
”Eh… tack, men det behövs inte.” sa jag.
”Är det säkert?” frågade betjänten. ”Att hämta en ny sked är inga problem.”
”Det är säkert.” sa jag. ”Tack ändå.”

”Du kan ta min sked.” sa Kyle och sträckte fram sin sked mot mig.
”Vad ska du äta med då?” frågade jag.
Kyle flinade.
”Händerna?”
Jag log mot Kyle, tacksam och imponerad över att han kunde skämta trots att måste vara minst lika orolig som jag över att pappa och Nancy kanske skulle komma.
Ashlee fnissade.
”Har du tappat ditt bordsskick, Kyle?”
Kyle klappade på sina fickor, som om han letade efter något.
”Yep.” flinade han och slog ut med händerna. ”Det är helt borta.”
Jag rufsade om Kyles hår och log mot honom för att visa hur tacksam jag var för att han lättade upp stämningen.
Visst är han fantastisk, min lillebror? ヅ
*

Huset som Gud glömde - 52

Coral

Jag böjde mig snabbt ner och plockade upp skeden som jag så klumpigt tappat i golvet.
”Ursäkta.” mumlade jag igen.
Farfar såg på mig och log.
”Ingen fara Coral.”
Gammelfaster Gertrude såg lite beskt på mig - som om hon tyckte att man har dåligt bordskick om man råkar tappa en sked.
”Stirra inte på tösen så där, Gertrude.” sa farfar. ”Hon slänger inte bestick på golvet med flit.”
”Nej, verkligen inte.” sa farmor i en riktigt besk ton.
Det märks tydligt att farmor inte gillar farfars syster särskilt mycket.

Ingen (förutom Kyle) hade fattat att jag tappade skeden på grund av nervositet.
Folk vet ju att jag är lite klumpig av mig och vet att jag kan bli ganska skakig. Och det var inte precis första gången jag tappade bestick i golvet.
*

Huset som Gud glömde - 51

Coral

Vid frukosten sa farmor något som totalt slet Kyle och mig ur vår lilla tillfälliga värld av frihet och trygghet.
”Robert och Nancy kanske kommer till lunch imorgon.”
Jag tappade min sked i golvet.
”Ursäkta.” mumlade jag.
”Jag hoppas de kommer, det var så längesen de var här.” fortsatte farmor.
Kyle suckade.
”Ja, jag vet att det kan vara skönt att slippa sina föräldrar ibland," sa farmor till Kyle. "men det vore roligt om er pappa och Nancy stannar på festen också.”

Mmmm… jättekul...
Jag vet att de inte skulle göra något med oss här, men bara tanken på att pappa och Nancy skulle komma hit satte knutar i magen på mig.
Kyle dolde sin nervositet och ångest genom att plötsligt bli väldigt upptagen av sitt rostade bröd.
*

Födelsedags-special 18/10: Cole

Grattis Cole!

[Klicka på bilden för större version]

*

Födelsedags-special 18/10: Emily

Grattis Emily!

[Klicka på bilden för större version]

*

Huset som Gud glömde - 50

Kyle

Nästa morgon insåg vi att det var torsdag - bara en dag kvar tills vi skulle sjunga på farmors fest…! Och vi som inte hade övat alls, ooops...!
”Vi får improvisera.” sa Ashlee lugnt. ”Vi tar nån låt vi kan bra och vi har ju hela dagen på oss att repa.”
”Och imorgon kanske vi också hinner repa lite.” fortsatte hon när jag suckade.
Hon log och lade armen om mig.
”Det går bra, Kyle! Du kan sjunga, vad du än säger så kan sjunger du bra!”
Jag suckade igen, men den här gången log jag.
”Okej, jag sjunger väl då.”
”Yay!” jublade Ashlee lyckligt.
”Men jag tänker inte sjunga ensam!” tillade jag.
Ashlee log.
”Nejdå, vi sjunger allihop.”
”Med allihop menar du…?” började Darla.
”Allihop i detta här rummet.” log Ashlee.
”Ska jag också sjunga?” frågade Darla.
Jag nickade.
”Ja, det ska du.”
Darla skrattade och gav mig en kram.
”Okej,” sa hon. ”men jag varnar er… jag sjunger inte bra…”
”Gör du visst!” sa Ashlee. ”Alla ni sjunger jättebra!”
Darla, Coral och jag kunde inte låta bli att skratta åt Ashlees iver.
Ashlee såg glatt på oss.
”Ska vi rocka så att taket lyfter sig imorgon eller inte?”
Hon studsade nästan av iver.
Och det smittade av sig på mig. Nu kände jag att det skulle bli en kul fest.
”Let’s rock!” sa jag glatt.
”Yay!” jublade Ashlee igen och kramade mig.
*

Huset som Gud glömde - 49

*
Ashlees glada bus-humör fick Kyle att glömma sin ångest inför hemresan för ett tag.
Han kunde slappna av och tänkte bara på att ha roligt och trevligt med Ashlee, Coral och Darla.
Ashlee visste nog inte om det själv, men hon hade en otrolig förmåga att få folk att må bra och känna sig glada. Hennes glädje smittade alltid av sig.

”Visst är Kyle söt när han rodnar?” fnissade Ashlee.
”Lägg av…” skrattade Kyle generat.
”Det är du faktiskt, Kyle.” log Darla.
Kyle skakade på huvudet.
”Jo.” sa Ashlee. ”Vi bestämmer.”
Darla och Coral skrattade.
”Jaha.” sa Kyle. Hans fingrar lekte med Ashlees skruvlockar. ”Och då kanske jag bestämmer att du är söt!”
Ashlee skakade på huvudet. Hon såg lite generad ut.
”Jo, det bestämmer jag visst.” log Kyle.
Coral och Darla fnissade.
Kyle hade omedvetet erkänt att han tyckte att Ashlee var söt, något han annars var för blyg för att göra.
Kyle såg på sin syster och Darla.
”Vad fnissar ni åt…?”
”De fnissar för att du tycker att jag är söt.” fnissade Ashlee.
”Men det har du aldrig erkänt förut.” fnissade Darla.”
”Men jag tycker ju att… att du är… söt.” mumlade Kyle generat.
”Awww Kyle… du är det gulligaste som finns!” sa Ashlee.
Hon gav honom en puss.
Kyle såg om möjligt ännu mer generad ut.
*

Huset som Gud glömde - 48

Kyle

När vi gick och la oss på kvällen slog det mig att vi inte hade många dagar kvar här nu… vi skulle åka hem på söndag eftermiddag - om bara fyra dagar.
Jag fick lite ont i magen när jag tänkte på det.
”Vad är det?” frågade Ashlee.
”Inget…” ljög jag. ”Tycker bara det är lite tråkigt att vi ska åka hem redan på söndag.”
”Jag vet.” sa Ashlee. ”Det är superkul här!”
Ashlee kramade om mig.
”Men du… se inte så sorgsen ut, vi har ett par roliga dagar kvar. Eller hur?”
Hon log.
Jag log tillbaka och nickade.
Ashlee pussade mig på kinden. Sedan flinade hon.
”Vet du att du är söt när du rodnar, Kyle?”
Jag räckte ut tungan åt henne.
”Du är det!” sa Ashlee glatt. "Super-söt!"
Hon petade mig i sidan.
Jag log och brottade ner henne i sängen.
”Dina öron är röda!” fnissade Ashlee.
”Akta så att jag inte kittlar dig, lilla Ashlee.” varnade jag.
Ashlee bara skrattade.
”Dina öron är röda iallafall - och du är faktiskt super-söt!”
*

Huset som Gud glömde - 47

Coral

”Det tycker jag också.” sa jag.
”Jag vet inte…” sa Kyle. ”På julafton får vi ju tårta.”
”Tårta…?” skrattade Darla.
Kyle flinade mot oss.
”Det är jättebra att ha en syrra som fyller år på julafton.”
Jag skrattade och skakade på huvudet.
”Knasboll.”
Kyle lade armen om mig.
”Var snäll syrran, annars får du ingen tårta när du fyller år nästa gång.”
Jag flinade.
”Du ska få för tårta…”
Jag gav Ashlee och Darla en menande, lurig blick.
De hajade direkt och vi tre brottade ner Kyle.
”Tjejer är så jobbiga…” fnissade Kyle.
”Yep!” sa Ashlee glatt. ”Och du älskar oss!”
*

Huset som Gud glömde - 46

Coral

Efter middagen skyndade vi oss upp på vinden för att välja böcker.
Kyle såg på en av böckerna, sedan räckte han den till Ashlee.
”Ashie, ta den här, du gillar ju Les Misérables.”
Ashlee såg ut som om hon vunnit på lotto.
Hon tog boken och bläddrade lite i den. Sedan flämtade hon till.
”Det här är en förstautgåva…! Det kan jag inte ta emot… dom är värda jättemycket.”
”Jag vill att du ska ha den.” sa Kyle.
”Ta den du, Ash.” instämde jag. ”Det finns en annan utgåva här, den kan Kyle och jag ta.”
”Men… vill inte ni ta förstautgåvan då?” frågade Ashlee.
Kyle skakade på huvudet.
”Du har ju önskat dig den jättelänge.” Han log mot Ashlee. ”och den kommer att matcha din förstautgåva av Ringaren i Notre Dame.”
Ashlee kramade Kyle och sedan mig.
”Tack så mycket!” sa hon lyckligt.
Efter en stund tillade hon:
”Det här är bättre än julafton.”
*

Huset som Gud glömde - 45

Coral

”Hittade ni något spännande på vinden?” frågade farfar när vi åt middag senare på kvällen.
Kyle nickade.
”Alla gamla böcker.”
”Går det bra om vi lånar några av dem?” frågade jag.
Farmor och farfar såg leende på varandra. Sedan log farmor mot oss:
”Om det är några böcker ni vill ha är det bara att ta dem.”
”Va? Får vi dem…?!” utbrast Kyle.
”Ja, de ligger bara där uppe och samlar damm.” sa farmor. ”De gör bättre nytta hos er. Ta så många ni vill.”
Hon såg på Ashlee och Darla.
”Ni också, om ni gillar böcker är det bara att ta för sig.”
”Tack så mycket!” sa jag, Kyle, Ashlee och Darla unisont.
Sedan började vi skratta åt att vi var så synkroniserade.
”Är ni alltid så här synkade?” undrade Mandy.
”Yep!” sa vi unisont.
Vi brast i skratt igen.
*

Huset som Gud glömde - 44

Kyle

Vi såg inga spöken, däremot såg vi ett skelett. Dödskallen grinade mot oss.
Ashlee gick fram och skakade hand med benranglet.
”Goddag, hur står det till?” frågade hon.
Hon pratade med benranglet lite till, sedan vände hon sig till oss andra.
”Äh, han svarar ju inte… ohyfsad typ.”
Farfar skrattade och gick mot trappan.
”Nu ska jag låta er utforska stället. Vi ses till middagen.”

Vinden såg mer ut som ett stort rum än en vind. Det var väldigt rent och dammfritt överallt.
Det är nog farmor som ser till att vinden hålls ren - hon avskyr damm och smuts.
I ett hörn stod ett stort gammalt klädskåp av mörkt trä. Ashlee gick fram och studerade det med stort intresse.
”Undrar om det här är vägen till Narnia.” flinade hon.
”Vi får väl se.” sa jag och öppnade klädskåpsdörrarna.
Därinne hängde flera tjocka, mjuka, bruna pälskappor - precis som i Narnia!
Det var en lite magisk känsla faktiskt. Vi stod länge och tittade in i skåpet.

”Titta här, en skattkista.” sa Coral plötsligt.
Hon satt vi en stor kista, en sådan man kan se i sjörövarfilmer.
”Wow! Först Narnia-garderoben och nu Kapten Sparrows skattkista!” skojade Darla.

Vi öppnade kistan.
Den innehöll inte guld eller juveler, men en slags skatt var det.
”Wow! Vad många böcker…!” flämtade Coral.
Kistan var nästan proppfull av böcker.
”Wow!” utbrast Ashlee. "Massor med klassiker!"
”Vi måste fråga om vi kan få låna några av dem!” sa jag.
Coral nickade hänfört.
"Ni älskar verkligen böcker, va?" skrattade Darla.
Jag nickade.
"Böcker är sååå coolt!" sa Ashlee.
*

Huset som Gud glömde - 43

Coral

Det var sen eftermiddag och vi hade två timmar innan middagen.
Ute ösregnade det, så Darla, Kyle, Ashlee och jag gick upp på övervåningen för att hitta på något att göra.
”Vart leder den där dörren?”
Kyle pekade intresserat och nyfiket på en dörr i andra änden av vår korridor.
”Den leder till vinden.” svarade farfar. Han gick fram till dörren och öppnade den med en dramatisk gest.
Vi fick syn på en vanlig trappa som ledde upp i ett mörkt utrymme.
”Spännande…” sa Ashlee, nästan andäktigt.
Farfar log mot henne. Sedan såg han på Kyle och mig och berättade:
”Er pappa ville ha vinden som rum när han var liten. Han blev väldigt sur när han inte fick det.”
Bra humör har nog aldrig varit vår fars grej… tänkte jag bittert.

”Får vi gå upp på vinden?” frågade Kyle ivrigt.
Farfar log och nickade.
”Självklart. Jag går med er upp och tänder lampan, så att ni ser något där uppe. Spökena tillexempel.”
Vi skrattade åt farfars härliga humor och så gick vi upp på vinden.
*

Huset som Gud glömde - 42

Kyle

Hela dagen var grå och regnig, så vi gick omkring inomhus och fotograferade coola saker.
Mandy tittade på mig nästan hela tiden och såg ganska sur ut varje gång Ashlee kom nära mig eller rörde vid mig.
Jag fattar inte varför…
”Hon gillar dig, sötnos.” viskade Darla till mig.
Jag gav Darla en förundrad blick.
”Gillar hon mig? Varför då?”
Darla skrattade.
”Ja, varför gillar hon dig Kyle…?” sa Darla och låtsades fundera.
Hon log och rufsade om mitt hår.
”Kanske för att du är den finaste, sötaste och snällaste killen i hela världen…?”
”Är jag ju inte.” mumlade jag.
Ashlee lindade armarna runt min midja och kramade mig hårt.
”Jo, det är du visst! Finast i hela universum är du!”
Hon gav mig ett strålande leende.
Jag kände mig väldigt generad, fast glad också.
Mandy såg ännu surare ut.
*

Huset som Gud glömde - 41

Darla

Nästa morgon knackade Mandy O’Connor, prästdottern, på vår dörr och frågade om vi ville hitta på något.
”Vi ska fotografera lite idag,” sa Coral. ”följ med om du vill.”
Det ville Mandy.
”Jag måste verkligen hitta på något att göra.” suckade hon. ”Tycker inte ni också att det är så jäkla tråkigt här?”
”Jag tycker det är coolt här!” sa Ashlee glatt.
”Coolt…?” Mandy såg på Ashlee med rynkade ögonbryn, som om hon tyckte att Ashlee var en småunge som inte fattar vad som var kul eller vad som var tråkigt.
Förmodligen tror Mandy att Ashlee är mycket yngre än vad hon ser ut att vara.
Många gör det misstaget. Det är nästan ingen som tror på att Ashlee ska fylla 15 år i höst, för hon ser så liten och tunn ut.
”Ja, det är super-coolt här!” sa Ashlee. ”Eller hur Kyle?”
Men precis när Kyle skulle svara började Ashlee kittla honom, så han kunde bara fnissa till svar.
”Hjälp mig!” pep han. ”Ta bort den här lilla galningen!”
Ashlee skrattade och brottade ner honom i sängen.
Kyle vred sig ur hennes grepp och brottade ner Ashlee istället. Sedan satte han sig på hennes ben.
"Nu ligger du risigt till, pixie girl." fnissade han.
"Kyle... inte kittlas..." pep Ashlee.
"Jo, det tänker jag visst göra!" sa Kyle glatt.

Kyle älskar när han får chansen att kittla Ashlee; han hinner nästan aldrig göra det, eftersom Ashlee är snabbare med att göra det med honom.
Och jag vet att Kyle gillar att Ashlee är en av de få personer som är lika super-kittlig som han själv är. (Fast det erkänner de förstås aldrig att de är).
De är för söta, de där två!

Mandys uppsyn mulnade lite.
Coral och jag såg på varandra och log lite menande.
Mandy var svartsjuk på Ashlee och Kyle, det hade vi märkt tydligt de här dagarna.
Kyle och Ashlee verkade inte bry sig om Mandy alls nu. De var upptagna med att busa med varandra.
”Jag går och hämtar min kamera.” muttrade Mandy och klampade ut.
Hon gav dörren i liten lätt, men ilsken spark.
Ashlee tittade upp.
”Oj, då…” fnissade hon. ”Var det nåt vi sa?”
Sedan fnissade hon ännu mer.
*

Huset som Gud glömde - 40

Coral

Jag sa godnatt till farmor och gick upp.
Jag smög försiktigt in i rummet. I ljuset från den lilla korridoren utanför såg jag att Darla och Ashlee sov.
Men Kyle var vaken.
Jag tassade tyst fram till honom.
”Är du okej?” viskade jag.
Kyle nickade.
”Är du okej…?” frågade han. ”Kunde du inte sova?”
”Jag var lite törstig bara.” sa jag. ”Farmor och jag drack lite choklad.”
”Socker-chock mitt i natten? Låter bra.” Kyle log och gäspade trött.
Jag log och rufsade om hans hår.
Sedan gick bort till sovrumsdörren för att stänga den. Dörren var gammal och lite trög, så jag råkade stänga igen den lite för hårt.
Yay me.

Ashlee rörde lite på sig i sömnen, men hon vaknade som tur var inte.
I månskenet såg jag att hon flätade in sina fingrar i Kyles hår, som hon ofta gör när de sover ihop, och hon fortsatte att sova djupt.
Kyle log och lade sig tillrätta nära Ashlee. Snart skulle han också somna.
Jag vet att Kyle känner sig väldigt trygg med Ashlee nära sig på natten, och det får mig att må så himla bra!
Och de ser såååå gulliga ut ihop!

Tänk om Kyle alltid fick känna sig trygg...!
Jag suckade. Lite för tungt kanske - för Kyle tittade upp igen.
”Jag är okej.” försäkrade jag. ”Sov du.”
”Mmm.” sa Kyle. ”God natt, Cor.”
”God natt Kyle.”
Jag kröp ner i sängen och försökte somna.
*

Huset som Gud glömde - 39

Coral

Vi sa inte så mycket till varandra, men det var ändå mysigt att sitta med farmor i köket och dricka choklad.
Jag hade nästan glömt samtalet jag råkat tjuvlyssna på. Jag påmindes om det igen när jag skulle gå upp på rummet.
Farmor lade sin hand på min.
”Coral, bry dig inte om det du hörde förut. Gertrude säger så mycket dumt ibland.”
Jag rodnade av skam.
”Jag menade inte att… det var inte meningen att tjuvlyssna…” stammade jag.
Farmor log igen.
”Självklart inte, Coral. Det vet jag. Tänk inte mer på det nu.”

Fast det gjorde jag. Inte på att jag tjuvlyssnat... nej, jag tänkte mer på det gammelfaster Gertrude sagt om mamma och Kyle.
Jag gillar inte alls att hon pratar om min lillebror på det sättet!
Det låter mycket som illvilligt skvaller...
men... jag kan inte låta bli att undra: hur mycket av det är sant egentligen...?
*

Huset som Gud glömde - 38

Coral

I nästa sekund kom farmor ut från salongen.
”Coral…? Vad gör du uppe?”
”Jag… jag skulle gå till köket och dricka vatten, men jag tror jag gick vilse…” stammade jag.

(Gick vilse…! Första pris för kassa ursäkter går till Coral Joy Collins...!)

Farmor såg på stolen jag krockat med. Hon ställde den på plats och sedan såg hon på mig igen.
”Du gjorde dig väl inte illa?”
Jag skakade på huvudet.
”Nej då.” sa jag, fast jag var helt säker på att ett stort blåmärke snart skulle växa fram och vittna om min kolossala klantighet.

Farmor verkade inte bli arg för jag var uppe mitt i natten. Istället gick hon med mig ut i köket och gjorde varm choklad.
”Varm choklad brukar hjälpa mig att sova gott på natten ibland när jag inte kan sova.” berättade farmor.
”Mig med!” sa jag.
Farmor log lite.
”Verkligen? Det kanske du har ärvt efter mig då.”
Jag log och nickade.
*

Födelsedags-special 9/10: Eli

Grattis Eli!

[Klicka på bilden för större version]

*

Födelsedags-special 8/10: Rae

Grattis Rae!

*[Klicka på bilden för större version]

*

Gästblogg: Alice - Gula Solstigen

Juli 2010

Jaha... och så ska de måla om husen här på Solstigen har vi just fått reda på.
Just nu är det värsta regnbågen här på vår gata - alla hus har nämligen olika färg (ljusa pasetellkulörer: rosa, turkos, ljusblå, lila etc).
Men nu ska alla hus få samma färg, det blir någon ljust gul nyans. Det blir nog fint.

"Gult passar ju bra när vi bor på Solstigen." tyckte Dorian.
Isolde blev dock lite ledsen när hon fick veta att huset inte ska vara rosa längre...
Underläppen darrade och hon sa att hon var rädd att hon inte ska hitta hem då. Lilla gumman...
Dorian tröstade och uppmuntrade:
"Men du kan ju bara titta på siffrorna på husen. Och när du ser nummer tolv vet du ju att du är hemma!"
"Mmmm..." höll Isolde med. "det kan jag ju förstås, men jag kommer sakna vårat rosa hus. Fast gult är också fint förstås."

Frid och fröjd. Alla gillar färgen och ingen kommer att gå in till
sura tanten i nummer 7 istället för hem!

Troy gillar nog också färgen.
Tror jag... han hojtade iallafall
"Guuuuul!"
och fortsatte att äta filmjölk med händerna.
*

Huset som Gud glömde - 37

Coral

Jag hade svårt att sova på natten.
Vid tvåtiden stod jag inte ut med att vrida och vända på mig, så jag smög ner till köket för att ta lite mjölk, eller något annat, att dricka.
När jag kom ner hörde jag röster från salongen. Farmor, farfar, gammelfaster Gertrude och gammelfaster Muriel var vakna…
Jag stannade upp och stelnade till när jag hörde att de pratade om Kyle och mig.

”Ja, men det går väl inte att veta säkert om pojken är Roberts son…?” sa Gertrude. ”För det första ser man inga likheter och för det andra så vet man ju hurdan Joy är…”
”Det är barnens mor du pratar om!” sa farfar skarpt.
”Och om nu inte Kyle är Roberts son så spelar det ingen roll.” sa farmor. ”Vi älskar honom precis lika mycket ändå.”
Farfar fnyste.
”Klart att vi älskar grabben! Men sluta prata dumheter nu, Robert är far till både Coral och Kyle.”
”Hur vet du det?” frågade Gertrude.
Farfar svarade meddetsamma.
Efter någon minut sa han:
”Lägg inte näsan i blöt kära syster. Håll dig till sådant som angår dig istället.”
”Ja, jag håller med dig Donovan.” sa farmor.

Deras samtal hade gjort mig andlös och illa till mods.
Jag vände snabbt för att skyndsamt smyga upp igen. Men klantig som jag är gick jag rätt in i en stol.
Stolen åkte iväg en bit med ett högt skrapande ljud.

Bravo Coral, tänkte jag. Väck hela huset.
*

Huset som Gud glömde - 36

Darla

Ashlee hoppade upp i sängen, såg busigt på Kyle och klappade bredvid sig med handen.
”Kom nu lilla pojken, så sover vi.”
Kyle satte sig ner på sängen.
”Hallå, vem kallar du liten…?”
Ashlee fnissade och kramade Kyle.
”Dig.”
Coral och jag såg på varandra och fnissade.
Kyle och Ashlee är ju bara för söta!

”Vad fnissar ni åt nu då...?” frågade Kyle.
”Vi fnissar åt er, för ni är så otroligt söta.” sa jag.
Kyle skakade på huvudet.
”Jag är inte alls söt…” mumlade han blygt.
”Joho, det är du! Det bestämmer jag!” sa Ashlee.
Hon gav Kyle en puss på näsan.
Jag skyndade mig att ta en bild av dem.
Kyle såg på mig och suckade lite.
”Jag svär, Darl, jag ska gömma din kamera.”
Men sedan log han.
Jag gick fram till Kyle och kramade honom.
”Du blir så fin på bild. Jag älskar att fotografera dig.” sa jag.
”Okej då.” sa Kyle. Han log busigt. ”Du är lite knasig, vet du det, Darl?”
Jag log och petade Kyle i sidan.
”Passa dig gullunge...” varnade jag. ”annars lägger jag upp bilderna på Facebook.”
Coral och Ashlee fnissade och höll med mig.
Kyle bara flinade om mumlade något om att vi var knasiga alla tre.
*

Huset som Gud glömde - 35

Kyle

Jag kom just på att det inte var farmor jag var rädd för när jag var liten - utan gammelfaster Gertrude.
Hon är gammaldags strikt och ganska sträng, som någon gammal arg tant hämtad från en Charles Dickens-roman.
Och jag tror förresten att jag aldrig har sett henne le… (Det tror jag inte att någon har!)

När Coral, Darla, Ashlee och jag skulle gå och lägga oss för en stund sedan började faster Gertrude ifrågasätta om det verkligen var lämpligt att Ashlee och jag delar säng.
Farmor, som varit emot det första kvällen, sa nu till Gertrude att det inte alls var någon fara med att låta Ash och mig dela säng.
”Det går bra, Gertrude, dom är bara barn.”
”Jag tycker i alla fall att vi ska placera pojken i ett eget rum.” sa Gertrude surt.
Farmor fnyste.
”Placera pojken…? Kyle ska inte 'placeras' någonstans - han är inte något paket.”
Jag fnissade, tyst så ingen skulle höra.
Jag såg att Coral, Ashlee och Darla också gjorde det.
Gertrude såg ännu surare ut.
”Jag tycker ändå…” började hon.
Men farfar avbröt henne:
”Bara för att du tycker något, kära syster, behöver det inte bli så.”
Sedan såg farfar på oss och log bett.
”Lyssna inte på gamla sura tanter.”
”Donovan…!” sa farmor i förmanande ton.
Farfar log ännu bredare och blinkade busigt åt Coral, Darla, Ashlee och mig.
Farmor skakade på huvudet.
”Sov gott barn.” sa hon.
Vi sa god natt och började göra oss i ordning inför natten.
Våra äldre släktingar lämnade oss ensamma och gick ner.
*