*
En timme senare står vi utanför Skansen; jag med mina tre solstrålar och Isoldes bästis Maja med sin mamma.
”Djuuuuren!” ropar Troy - som om han förväntar sig att de ska svara. ”Klappa djuren!”
”Nu kan vi träffa morfar.” säger Dorian leende.
”Morfar…?”
Nu hängde jag inte med. Barnens morfar bor ju inte här i stan.
”Björn!” fnissar Dorian.
”Bjööööörn!” fnissar Isolde. ”Hajar du?”
Ja, jag hajar. 25-öringen har trillat ner nu.
”Morfar bor på Skansen!” sjunger tvillingarna.
Folk som står i vår kö skrattar gott åt mina härliga ungars humor.
”Moffa!” gastar Troy. ”Djuuuren!”
”Eh, vi ska nog lugna ner oss ett par hekto nu.” säger jag.
Barnen gör så.
”Hur länge ska man stå i kö egentligen…?” suckar Dorian uttråkat några minuter senare.
”Hundra år typ.” suckar Isolde, lika uttråkad.
”Var djuren är?” säger Troy och slår ut med händerna i en frågande gest.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar