”Vad är det som är så roligt?”
Marco Danelli, chefen för SCA - Special Crime Agency såg hur hans kollegor stod parkeringen och gapskrattade.
”Du har fått en liten present.” frustade en av hans agenter.
På bakre vindrutan på Marco Danellis svarta Lexus satt en stor gul dekal med svarta bokstäver och skrek ut sitt budskap:
”Vem av er lustigkurrar har gjort det här?” frågade han.
Hans blick föll på sin 23-åriga dotter Dani som jobbade som en av hans agenter.
”Titta inte på mig...” sa Dani oskyldigt.
Hon torkade bort en skratt-tår ur ögonvrån och följde sin partner till hans bil.
Ur sin byxficka drog hon upp en femdollars-sedel som hon gav till Christiansen.
”Fan Christiansen! Jag trodde du skulle fega ur!”
Christiansen tog pengen och log. Men han kände sig inte så stursk som han försökte ge sken av.
”Mr. Danelli ser rätt arg ut…” sa han. Han hade stor respekt för sin chef.
”Du kommer att vakna med ett hästhuvud i sängen i morgon.” flinade Dani.
Christiansen svalde så att adamsäpplet guppade.
”Tack för den Dani. Har du glömt att det var din idé?”
”Nope.” flinade Dani. ”Det var kul att slå vad med dig. Jag har inte skrattat så här mycket på länge.”
”Det var så lite så. Men du, Dani… du skvallrar väl inte på mig?”
”Jag lovar.” sa Dani.
Marco Danelli gick fram till sin dotter och hennes partner.
”Var det här ert verk?” han gjorde en gest mot dekalen.
Dani skrattade så mycket att hon inte kunde svara.
Hennes partner skrattade inte. Han tänkte att det kanske inte hade varit en så bra idé att sätta den där dekalen på Mr. Danellis bil.
”Christiansen, i morgon tar du städarens jobb.” beordrade Marco Danelli.
”Ja, Sir. Tack.” sa Christiansen, lättad över att komma undan med en dags städande som straff.
”Gör inte om det.” varnade Marco Danelli och såg med farlig blick på Danis partner.
Christiansen svalde igen.
”Det ska jag inte göra Sir.” sa han och skyndade sig in i sin bil.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar