*
Blondin-spöket tyckte dock inte alls att lille Troy var duktig, hon skrek till och gav mig en iskall blick.
”Min klänning kostade tre tusen kronor! Du får betala kemtvätten!”
Say whaaaat….?
Kyss mig där bak, kossa.
Min gamla karlslok hade mage att nicka instämmande.
”Eh ja, du får nog betala tvätten, Alice. Det där är en dyr klänning.”
Han är otrogen och jag ska betala tvätt för det där spektaklets klänning…?!
I nästa sekund flög fan själv i mig.
Med karlsloken och blondinens blickar fästa på mig lyfte jag upp deras sopptallrikar över huvudena på dem.
”Du gör det inte…” mumlade min karl förskräckt.
”Inte? Ska vi slå vad?”
Jag gav honom ett elakt, utmanande flin.
Det kändes faktiskt väldigt skönt att hälla varsin skål sparrissoppa à 150 kronor över blondinen och exet.
Skönt för mig alltså, för dem var det nog inte så mysigt att få ljummen sörja över sig.
”Du kan komma och hämta dina saker på fredag.” talade jag om för honom. ”Barnen och jag är inte hemma då.”
Han blinkade soppa ur ögonen och såg dumt på mig.
”Får jag inte säga hej då till ungarna?”
”Säga hej då till…?”
Jag hånskrockade.
”Kyss dig i röven.”
Ett gäng med kvinnor reste sig och gav mig stormande applåder.
”Kör hårt tjejen!” jublade de.
Jag bugade mig och log varmt mot dem.
Troy satt nu mitt på bordet och mumsade förnöjt på en bit mjukt bröd.
Jag tog honom i famnen och lämnade med högburet huvud restaurangen.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar