*
Isolde och Dorian skuttar in i köket.
"Hej!" säger jag glatt. "Är hungriga?"
"Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta en gnu!" säger Dorian.
"Jag med!" säger Isolde.
Jag plockar fram paketet med köttfärs ur kylen.
"Vad bra," säger jag. "för jag ska precis göra köttbullar."
"Söttbuuuuulle! Vill ha söttbulle!" ropar Troy som redan sitter i sin höga barnstol vid bordet.
Dorian drar fram en stol till diskbänken.
"Får jag hjälpa till att rulla köttbullar?"
"Det får du gärna göra." ler jag. "Gå och tvätta händerna först."
"Jag vill också göra köttbullar!"
Isolde drar också fram en stol till diskbänken och sedan springer tvillingarna iväg mot badrummet för att desinficera sig.
När de kommer tillbaka rullar vi söta små "söttbullar", kokar makaroner, skär grönsaker och dukar.
Vi skrattar högt när Isoldes mage kurrar och låter som en jordbävning.
"Oj då!" fnissar hon. "Min mage är visst jättehungrig!"
"Min med." säger Dorian.
Troy säger ingenting. Men jättehungrig är han säkert - för han har börjat smaka på vaxduken.
*
tisdag, juni 29, 2010
Hollywood Kidz – kapitel 8
*
”Nästan allt låter som an offer I can't refuse.” sa Cole. ”Min lägenhet är ett enda kaos av olika manus och papper med idéer...”
”Cool!” sa Nikki.
Cole nickade.
”Jo, det är skitkul - men jag vet inte om jag ska välja komedi, drama, thriller, skräck eller musikal.”
Han suckade lite.
”Och jag vet inte om jag ska vara kvar här i New York, eller om jag ska åka tillbaka till L.A. ...”
”Vilket dilemma.” skrattade Nikki.
Cole skrattade också.
"Mmmm..."
Nikki satte sig bredvid Cole och lade armen om honom.
”No worries, C - vi ska nog hitta nåt åt dig. Vi kanske kan göra en omröstning på din hemsida och se vad dina fans helst vill se dig i.”
Cole log.
”Ja, vi kan prova det.”
Sedan log han ännu bredare och tillade:
”Eller så börjar jag köra motorcykel i Europa.”
Moose gav honom en blick.
”Ingen fara Moose, jag skämtade bara.” skrattade Cole.
Moose grymtade – som för att säga:
”Bäst för dig det.”
*
”Nästan allt låter som an offer I can't refuse.” sa Cole. ”Min lägenhet är ett enda kaos av olika manus och papper med idéer...”
”Cool!” sa Nikki.
Cole nickade.
”Jo, det är skitkul - men jag vet inte om jag ska välja komedi, drama, thriller, skräck eller musikal.”
Han suckade lite.
”Och jag vet inte om jag ska vara kvar här i New York, eller om jag ska åka tillbaka till L.A. ...”
”Vilket dilemma.” skrattade Nikki.
Cole skrattade också.
"Mmmm..."
Nikki satte sig bredvid Cole och lade armen om honom.
”No worries, C - vi ska nog hitta nåt åt dig. Vi kanske kan göra en omröstning på din hemsida och se vad dina fans helst vill se dig i.”
Cole log.
”Ja, vi kan prova det.”
Sedan log han ännu bredare och tillade:
”Eller så börjar jag köra motorcykel i Europa.”
Moose gav honom en blick.
”Ingen fara Moose, jag skämtade bara.” skrattade Cole.
Moose grymtade – som för att säga:
”Bäst för dig det.”
*
Hollywood Kidz – kapitel 7
*
Nikki stirrade klentroget på sin bästis i flera minuter.
”C, du driver med mig...”
Cole skakade på huvudet.
”Nej. Det kan väl vara bra med lite förändringar.”
Nikki gav honom en varnande blick.
”Cole Zachary Taylor, om du förändrar dig på det sättet vet jag inte vad jag gör med dig.”
Ett okynnigt leende spreds sig i Coles ansikte.
”Sen när blev du lättlurad, Nik?”
Nikki låtsades bli sur och kastade en brödbit på honom.
”Skräms inte så där!”
Cole bara skrattade.
”Oroa dig inte Nikki, jag skulle aldrig förändra mig – inte på det sättet..”
”Tur för dig.” sa Nikki.
Hon log mot honom.
”Däremot behöver jag din hjälp med att välja bland alla erbjudanden jag har fått.” sa Cole.
”Nåt bra?” frågade Nikki intresserat. ”Any offers you can't refuse...?”
Cole skrattade roat åt Gudfadern-referensen.
Nikkis far och farbröder var välkända i maffiakretsar.
*
Nikki stirrade klentroget på sin bästis i flera minuter.
”C, du driver med mig...”
Cole skakade på huvudet.
”Nej. Det kan väl vara bra med lite förändringar.”
Nikki gav honom en varnande blick.
”Cole Zachary Taylor, om du förändrar dig på det sättet vet jag inte vad jag gör med dig.”
Ett okynnigt leende spreds sig i Coles ansikte.
”Sen när blev du lättlurad, Nik?”
Nikki låtsades bli sur och kastade en brödbit på honom.
”Skräms inte så där!”
Cole bara skrattade.
”Oroa dig inte Nikki, jag skulle aldrig förändra mig – inte på det sättet..”
”Tur för dig.” sa Nikki.
Hon log mot honom.
”Däremot behöver jag din hjälp med att välja bland alla erbjudanden jag har fått.” sa Cole.
”Nåt bra?” frågade Nikki intresserat. ”Any offers you can't refuse...?”
Cole skrattade roat åt Gudfadern-referensen.
Nikkis far och farbröder var välkända i maffiakretsar.
*
Hollywood Kidz – kapitel 6
*
Cole Taylor tog av sig sina solglasögon och skannade restaurangen med blicken.
Han fick syn på den han letade efter i ett av båsen längst in.
”Hej Nik!”
Han gav sin bästa vän ett brett leende och en stor kram.
Nikki Danelli log tillbaka och besvarade kramen.
”Hej C! Välkommen hem från Hollyweird!”
Cole log.
”Tack.”
”Hur är läget?” frågade Nikki.
Cole gled in på vinylsoffan mittemot Nikkis.
”Kan inte klaga.” sa han.
Nikki såg granskande på honom.
”Du tänker på något.”
Cole stirrade på sin bästis.
”Hur vet du det...?!”
Nikki skrockade.
”Snälla Cole... vi har känt varandra sedan vi var två år! Den dagen jag inte kan läsa av dina tankar får jag undersöka huvudet!”
Cole skrattade.
”Ja, det har du nog rätt i.”
”Så...” sa Nikki uppmanande. ”Vad är det som tynger ditt hjärta?”
Cole såg allvarligt på Nikki och drog en liten suck.
”Jag funderar på att förändra mig."
Nikki höjde på ögonbrynen.
"Oh...? Tell me."
"Tja..." sa Cole. "Jag funderar på att klippa av mig håret, skaffa slarvigt skägg, sluta med showbiz och istället börja köra motorcykel i Europa.”
*
Cole Taylor tog av sig sina solglasögon och skannade restaurangen med blicken.
Han fick syn på den han letade efter i ett av båsen längst in.
”Hej Nik!”
Han gav sin bästa vän ett brett leende och en stor kram.
Nikki Danelli log tillbaka och besvarade kramen.
”Hej C! Välkommen hem från Hollyweird!”
Cole log.
”Tack.”
”Hur är läget?” frågade Nikki.
Cole gled in på vinylsoffan mittemot Nikkis.
”Kan inte klaga.” sa han.
Nikki såg granskande på honom.
”Du tänker på något.”
Cole stirrade på sin bästis.
”Hur vet du det...?!”
Nikki skrockade.
”Snälla Cole... vi har känt varandra sedan vi var två år! Den dagen jag inte kan läsa av dina tankar får jag undersöka huvudet!”
Cole skrattade.
”Ja, det har du nog rätt i.”
”Så...” sa Nikki uppmanande. ”Vad är det som tynger ditt hjärta?”
Cole såg allvarligt på Nikki och drog en liten suck.
”Jag funderar på att förändra mig."
Nikki höjde på ögonbrynen.
"Oh...? Tell me."
"Tja..." sa Cole. "Jag funderar på att klippa av mig håret, skaffa slarvigt skägg, sluta med showbiz och istället börja köra motorcykel i Europa.”
*
Hollywood Kidz – kapitel 5
*
Ingen av gästerna på Frankie's Ristorante reagerade när den unge killen i solglasögon släntrade in med den kolossale mannen tätt bakom sig.
Gästerna var nämligen vana vid att den kände film- och TV-stjärnan Cole Taylor besökte restaurangen.
Det var aldrig någon som, med kamera och autografblock i högsta högg, trängdes vid hans bord för att få en glimt av honom.
På Frankie's var Cole Taylor som vem som helst och han uppskattade att folk lät honom vara i fred.
Om en journalist eller paparazzi skulle våga sig in efter Cole, skulle Frankie själv ge dem på porten – handgripligen – om så krävdes.
Cole såg på sin koloss till livvakt och suckade.
”Moose... du behöver inte gå så nära.”
Moose tog ett steg tillbaka.
”Sorry Cole. Gammal vana.”
Maurice ”Moose” Higgins hade känt sin unge skyddsling i hela hans liv och skulle aldrig låta något hända honom.
Han skulle till och med kunna dö för grabben!
Moose tenderade att bli en aning överbeskyddande ibland, det var han fullt medveten om, men då sa Cole ifrån och Moose gav grabben lite andrum.
*
Ingen av gästerna på Frankie's Ristorante reagerade när den unge killen i solglasögon släntrade in med den kolossale mannen tätt bakom sig.
Gästerna var nämligen vana vid att den kände film- och TV-stjärnan Cole Taylor besökte restaurangen.
Det var aldrig någon som, med kamera och autografblock i högsta högg, trängdes vid hans bord för att få en glimt av honom.
På Frankie's var Cole Taylor som vem som helst och han uppskattade att folk lät honom vara i fred.
Om en journalist eller paparazzi skulle våga sig in efter Cole, skulle Frankie själv ge dem på porten – handgripligen – om så krävdes.
Cole såg på sin koloss till livvakt och suckade.
”Moose... du behöver inte gå så nära.”
Moose tog ett steg tillbaka.
”Sorry Cole. Gammal vana.”
Maurice ”Moose” Higgins hade känt sin unge skyddsling i hela hans liv och skulle aldrig låta något hända honom.
Han skulle till och med kunna dö för grabben!
Moose tenderade att bli en aning överbeskyddande ibland, det var han fullt medveten om, men då sa Cole ifrån och Moose gav grabben lite andrum.
*
Blue Creek Memories #8
*
Pappa Matthew minns:
Vi flyttade från Georgia till Blue Creek i början av maj 1999.
Patrick var då 13 år och Ashlee 3 ½.
Ashlee tyckte att Ravenville Airport i Georgia var en väldigt spännande plats.
Hon tittade storögd på allt och hälsade glatt på alla människor som gick förbi oss och frågade dem en massa olika frågor.
"Ska ni åka flygplan?"
"Vart ska ni åka?"
"Har ni åkt flygplan förut?"
"Har ni hund/katt/kanin/råtta/sköldpadda?"
Om folk svarade ja på djurfrågan, kom givetvis följdfrågor om djuret:
"Vad heter han?"
"Hur gammal är den?"
"Ska den flyga?"
Folk log mot den lilla flickan och svarade tålmodigt på hennes frågor.
Vid ett ögonblick stannade Ashlee till och pekade på en stor skylt.
"Vad är Baggage claim?"
"Det är där man hämtar sina väskor." svarade jag.
Sedan hajade jag till och stirrade på vår lilla dotter. Hade jag verkligen hört rätt, läste flickungen på skylten...?
Jag såg på Selma och Patrick. De hade reagerat på samma sätt.
"Läste du på skylten Ashlee...?" frågade Patrick sin lillasyster.
Ashlee nickade och pekade på skylten.
"Man hämtar sina väskor där. Ska vi göra det?"
"Inte där." sa Patrick. "Våra väskor ska ju till en annan flygplats."
"Jaha." sa Ashlee.
Patrick var otroligt förbluffad och imponerad. Han testade sin systers läsförmåga genom att ideligen peka på posters och skyltar och bad henne läsa vad som stod på dem.
Ashlee förbluffade oss mer och mer när hon läste på allt hennes storebror pekade på.
Vi hade ingen aning om att hon kunde läsa!
"Min lillasyster kan läsa!" utropade Patrick stolt. "Hon är bara tre och ett halvt!"
Ashlee verkade inte så imponerad av sin talang.
Hon gäspade och kramade sitt gosedjur.
Sedan såg hon på Selma och mig.
"Kan jag få en glass nu?" bad hon.
*
Pappa Matthew minns:
Vi flyttade från Georgia till Blue Creek i början av maj 1999.
Patrick var då 13 år och Ashlee 3 ½.
Ashlee tyckte att Ravenville Airport i Georgia var en väldigt spännande plats.
Hon tittade storögd på allt och hälsade glatt på alla människor som gick förbi oss och frågade dem en massa olika frågor.
"Ska ni åka flygplan?"
"Vart ska ni åka?"
"Har ni åkt flygplan förut?"
"Har ni hund/katt/kanin/råtta/sköldpadda?"
Om folk svarade ja på djurfrågan, kom givetvis följdfrågor om djuret:
"Vad heter han?"
"Hur gammal är den?"
"Ska den flyga?"
Folk log mot den lilla flickan och svarade tålmodigt på hennes frågor.
Vid ett ögonblick stannade Ashlee till och pekade på en stor skylt.
"Vad är Baggage claim?"
"Det är där man hämtar sina väskor." svarade jag.
Sedan hajade jag till och stirrade på vår lilla dotter. Hade jag verkligen hört rätt, läste flickungen på skylten...?
Jag såg på Selma och Patrick. De hade reagerat på samma sätt.
"Läste du på skylten Ashlee...?" frågade Patrick sin lillasyster.
Ashlee nickade och pekade på skylten.
"Man hämtar sina väskor där. Ska vi göra det?"
"Inte där." sa Patrick. "Våra väskor ska ju till en annan flygplats."
"Jaha." sa Ashlee.
Patrick var otroligt förbluffad och imponerad. Han testade sin systers läsförmåga genom att ideligen peka på posters och skyltar och bad henne läsa vad som stod på dem.
Ashlee förbluffade oss mer och mer när hon läste på allt hennes storebror pekade på.
Vi hade ingen aning om att hon kunde läsa!
"Min lillasyster kan läsa!" utropade Patrick stolt. "Hon är bara tre och ett halvt!"
Ashlee verkade inte så imponerad av sin talang.
Hon gäspade och kramade sitt gosedjur.
Sedan såg hon på Selma och mig.
"Kan jag få en glass nu?" bad hon.
*
Blue Creek Kids on formspring.me
*
Hey y'all!
Love us like crazy? Can't get enough of us?
Follow us on formspring.me and ask us questions ;)
http://www.formspring.me/bluecreekies
*
// Ashlee
*
Blue Creek Kids (bluecreekies)
Ashlee, Coral, Kyle, Elle & Kevin
+ Max, Chris, Darla, Angel & Nick
söndag, juni 27, 2010
Solstigen 12 - 11
Midsommarafton
Det hörs glada fniss från trädgården.
"Det här bli bra!" hör jag en nöjd Dorian säga.
Sedan följer fnitter från tvillingarna och ett
"Oj oj... Fint." från Troy.
Vad håller de små liven på med nu?
Jag går ner i trädgården och ser efter vad de gör.
Vilken syn jag möts av!
Hör och häpna:
Ungarna har lyckats få ut julgranen av plast och har med flera hopprep bundit fast den runt flaggstången.
I granen har de hängt godishalsband, annat hängbart godis och påskpynt...!
"Visst har vi gjort fint mamma!" säger Isolde.
"Fint!" gastar Troy.
Jag är fortfarande i häpet tillstånd, så jag har inte riktigt hittat de rätta orden.
"Tada!"
Dorian slår dramatiskt ut med armarna mot jul-påsk-majstång-saken.
"En 'missommar-gran'!" säger han stolt.
"Jo, den var ju tjusig." säger jag och ler mot barnen.
"Aaaa, men vad tycker du mer...?" säger Isolde, som tydligen inte tycker att "tjusig" räcker för att beskriva "missommar-granen".
"Jag måste säga att detta är den allra finaste Midsommar-granen jag någonsin har sett!"
Dorian och Isolde skiner ikapp med självaste solen.
Troy är nu upptagen med att smaka på plastgranen.
Gla' Missommar önskar tokfamiljen Bergdahl! :-)
*
Det hörs glada fniss från trädgården.
"Det här bli bra!" hör jag en nöjd Dorian säga.
Sedan följer fnitter från tvillingarna och ett
"Oj oj... Fint." från Troy.
Vad håller de små liven på med nu?
Jag går ner i trädgården och ser efter vad de gör.
Vilken syn jag möts av!
Hör och häpna:
Ungarna har lyckats få ut julgranen av plast och har med flera hopprep bundit fast den runt flaggstången.
I granen har de hängt godishalsband, annat hängbart godis och påskpynt...!
"Visst har vi gjort fint mamma!" säger Isolde.
"Fint!" gastar Troy.
Jag är fortfarande i häpet tillstånd, så jag har inte riktigt hittat de rätta orden.
"Tada!"
Dorian slår dramatiskt ut med armarna mot jul-påsk-majstång-saken.
"En 'missommar-gran'!" säger han stolt.
"Jo, den var ju tjusig." säger jag och ler mot barnen.
"Aaaa, men vad tycker du mer...?" säger Isolde, som tydligen inte tycker att "tjusig" räcker för att beskriva "missommar-granen".
"Jag måste säga att detta är den allra finaste Midsommar-granen jag någonsin har sett!"
Dorian och Isolde skiner ikapp med självaste solen.
Troy är nu upptagen med att smaka på plastgranen.
Gla' Missommar önskar tokfamiljen Bergdahl! :-)
*
lördag, juni 26, 2010
Swings and Roundabouts - 6
*
”Men seriöst;” sa Ashlee efter en stund. ”de där skitungarna borde åka på en propp!””De får nog ett välförtjänt straff av rektorn.” sa Darla.
”Det hoppas jag verkligen!” sa Ashlee.
Hon knöt händerna ännu hårdare, så upprörd var hon.
”Elle kunde ha skadat sig jättemycket!"
Ashlee gav sin lillebror en öm blick.
"Kevin och Blake också! Och skadar man min lillebror och hans kompisar - då jävlar...!"
"Ash.. du svor..." förebrådde Kevin.
"Mmmm, jag gjorde det." sa Ashlee. "Men om nån bråkar med min lillebror blir det så."
"Jag säger inget till mamma och pappa." lovade Kevin och gav Ashlee en kamratlig dunk i ryggen.
Ashlee fnissade.
"Tack Kevin." sa hon.
Sedan tillade hon.
"Det är skönt att ha en lillebror som inte skvallrar på en."
Kevin flinade.
"Jag får din efterrätt ikväll va...?"
Ashlee började jaga honom.
*
Swings and Roundabouts - 5
*
Nick tog karusell-odågorna till rektorn.
Ashlee, Kyle, Coral, Darla och Kevin sa hej då till Nick och Blake och gjorde sig redo att gå hem.
Blake skyndade sig att följa med Angel och Elle in.
Han ville inte vara ensam på skolgården, eftersom han aldrig visste när hans plågoandar - mobbarna som alltid var på honom - kunde dyka upp.
”Jag har lust att ge de där skitungarna en omgång!” sa Ashlee när de gick hemåt.
Hon knöt nävarna.
”Två av dom är längre än du.” påpekade Kevin.
”Tack så mycket för påminnelsen.” sa Ashlee. Hon himlade sig. ”Kul att vara mindre än en tolvåring…!”
”Du är bara fjorton, så du är bara lite äldre än dom.” sa Kevin.
”Fjorton och ett halvt om jag får be.” sa Ashlee.
”Är det där halva året fortfarande viktigt, Ash?” skrattade Kyle.
”Jaaa, det är det!” sa Ashlee - som en fyraåring som försöker övertala folk om att det är en jätteviktig grej.
Kyle skrattade mer och lade armen om Ashlee.
"Det är inte roligt. Det där halva året är viktiga grejer." sa Ashlee truligt.
"Mmmm, jätteviktigt." fnissade Kyle.
Ashlee räckte ut tungan åt honom.
Men sedan började hon också att skratta.
Nick tog karusell-odågorna till rektorn.
Ashlee, Kyle, Coral, Darla och Kevin sa hej då till Nick och Blake och gjorde sig redo att gå hem.
Blake skyndade sig att följa med Angel och Elle in.
Han ville inte vara ensam på skolgården, eftersom han aldrig visste när hans plågoandar - mobbarna som alltid var på honom - kunde dyka upp.
”Jag har lust att ge de där skitungarna en omgång!” sa Ashlee när de gick hemåt.
Hon knöt nävarna.
”Två av dom är längre än du.” påpekade Kevin.
”Tack så mycket för påminnelsen.” sa Ashlee. Hon himlade sig. ”Kul att vara mindre än en tolvåring…!”
”Du är bara fjorton, så du är bara lite äldre än dom.” sa Kevin.
”Fjorton och ett halvt om jag får be.” sa Ashlee.
”Är det där halva året fortfarande viktigt, Ash?” skrattade Kyle.
”Jaaa, det är det!” sa Ashlee - som en fyraåring som försöker övertala folk om att det är en jätteviktig grej.
Kyle skrattade mer och lade armen om Ashlee.
"Det är inte roligt. Det där halva året är viktiga grejer." sa Ashlee truligt.
"Mmmm, jätteviktigt." fnissade Kyle.
Ashlee räckte ut tungan åt honom.
Men sedan började hon också att skratta.
Swings and Roundabouts - 4
*
Elle kravlade upp ur sanden och ställde sig upp. Hon spottade ut lite sand. ”Blä!” hostade hon.
Sedan såg hon bort mot karusellen där Nick nu skällde ut odågorna.
”Oooh, dom ligger så risigt till nu…!” sa Elle.
Den lilla flickan såg mäkta nöjd ut.
”Elle, hur är det med dig?” frågade Angel oroligt.
”Det är okej.” sa Elle kavat och borstade av sig lite sand.
"Är det säkert...?" undrade Coral.
Elle nickade.
”Jag slog mig inte så mycket. Bara små skrubbsår kanske.”
Hon såg ner på sina trasiga byxknän.
Angel kramade om Elle.
”Jag tar med dig till skolsköterskan i alla fall.”
”Oki doki.” sa Elle.
Elle och Angel sa hej då till de andra och gick mot skolbyggnaden.
*
Swings and Roundabouts - 3
*
Ashlee, Kyle, Coral och Darla, som kommit för att hämta Kevin, kom också springande.Sekunden efter kom även Angel Mancini och Nick Malone springande.
Angel och Nick var poliser på Blue Creeks polisstation, men de brukade även jobba i Elle och Blakes klass.
Angel som lärarassistent och Nick som en slags livvakt för 10-åriga Amy, som var på flykt från sin våldsamme far.
De hade alla sett Elle flyga av karusellen.
”Herregud!” skrek Darla och Coral unisont. ”Vad hände?!”
”Vi fick för hög fart.” sa Kevin. ”Vi ville inte snurra men…”
Kevin såg bort mot de äldre barnen som givit karusellen fart.
De äldre barnen hade stått vid karusellen och bara stirrat. Men nu när de såg att Nick och Angel var där också, gjorde en ansats att smita.
De hade ingen lust att prata med två poliser.
”Ni stannar där!” vrålade Nick.
Han stormade fram mot dem.
*
Swings and Roundabouts - 2
*
”SLUTA!” skrek Kevin.En av tjejerna låtsades höra fel.
”Ja visst är det kul?” skrattade hon. ”Vi springer fortare!”
Och de sprang fortare.
Karusellen fick nästan samma fart som en centrifug.
”STANNA!” vrålade Elle och Kevin.
Blake och Kevin såg nu lätt gröna ut i ansiktet.
Lilla Elle var blek och fick allt svårare att hålla sig kvar. Hon gled närmare och närmare kanten.
Innan någon riktigt hann förstå vad som hände tappade hon greppet om stålstängerna hon höll i.
Kevin och Blake skrek av fasa när den lilla flickan flög av plattformen och landade i sanden en bra bit därifrån.
De stora barnen stannade karusellen.
Sedan stod de bara och stirrade på Elle - som låg orörlig med ansiktet i sanden.
Kevin och Blake kravlade av plattformen darrbenta och vimmelkantiga.
Blake kräktes.
Han såg skamset på Kevin.
”Det gör inget.” sa Kevin till sin äldre kompis. ”Kom, vi måste se till Elle!”
Kevin och Blake sprang fram till Elle och slängde sig ner på knä intill henne.
*
Swings and Roundabouts - 1
*
Karusellen stod ett hörn av skolgårdens lekplats. Plattformen var uppdelad i fyra tårtbitsliknande sittplatser; blå, rosa, gul och grön. Elle, Kevin och Blake klättrade upp och satte sig i varsin tårtbit.
Fyra äldre barn kom gående emot dem, två killar och två tjejer.
Elle, Kevin och Blake trodde att de gick i femte - eller kanske till och med sjätte - klass. De var dubbelt så stora som Elle eftersom hon var väldigt liten för sin ålder.
”Vill ni snurra?” frågade en av pojkarna.
Han väntade inte på svar, utan tog tag i ett av karusellens stålräcken och gjorde en gest mot sina kamrater som betydde att de skulle göra samma sak.
”Hallå, vi ska inte snurra.” sa Elle. ”Vi ska bara sitta här.”
”Men detta är ju en karusell, då ska man snurra.” sa en av de stora pojkarna.
Han använde en ton som tydde på att han tyckte att han pratade med ett mycket litet och korkat barn.
”Vi vill inte snurra.” sa Elle.
”Det vill ni visst.” flinade en av de stora tjejerna.
De fyra stora barnen höll nu i varsitt stålräcke och började springa runt.
Karusellen började rotera, snabbare och snabbare.
*
söndag, juni 20, 2010
A Sunshine Day - del 5
*
Sheila satte sig bakom Ryan och slog armarna om hans midja.
”Ryan, det är inte Maureen du ska vara rädd för.” sa hon. ”Du minns väl att jag lovade dig att ge igen - för att du kallade mig chicken…?”
”Han stänkte vatten på dig också.” påminde Maureen.
”Du är en riktig liten busunge du Ryan.” sa Maggie.
”Yep!” sa Ryan glatt.
Maureen tog hans fötter igen.
”Nej Maureen…!” pep Ryan.
Den här gången hann Ryan inte dra undan fötterna. Han höll andan när Maureens fingrar rörde sig över fotsulorna.
Sedan kände han hur Sheilas fingrar retsamt började leka längs hans rygg och revben.
Ryan kiknade av skratt och försökte slingra sig ur flickornas grepp.
”Ska vi hjälpa till?” frågade Maggie.
Frågan var riktad till tjejerna.
”Nej!” pep Ryan. ”Hjälp mig!”
”Nej, jag hjälper Sheila!” sa Sunshine glatt.
”Vänta bara tills jag kommer loss härifrån…” mumlade Ryan.
Sekunden efter kiknade han av skratt igen när alla tre tjejerna, samt Maggie, attackerade honom.
”Det här är inte snällt alls!” pep han.
”Joho då!” skrattade Sheila. "Det är jättesnällt."
*
Sheila satte sig bakom Ryan och slog armarna om hans midja.
”Ryan, det är inte Maureen du ska vara rädd för.” sa hon. ”Du minns väl att jag lovade dig att ge igen - för att du kallade mig chicken…?”
”Han stänkte vatten på dig också.” påminde Maureen.
”Du är en riktig liten busunge du Ryan.” sa Maggie.
”Yep!” sa Ryan glatt.
Maureen tog hans fötter igen.
”Nej Maureen…!” pep Ryan.
Den här gången hann Ryan inte dra undan fötterna. Han höll andan när Maureens fingrar rörde sig över fotsulorna.
Sedan kände han hur Sheilas fingrar retsamt började leka längs hans rygg och revben.
Ryan kiknade av skratt och försökte slingra sig ur flickornas grepp.
”Ska vi hjälpa till?” frågade Maggie.
Frågan var riktad till tjejerna.
”Nej!” pep Ryan. ”Hjälp mig!”
”Nej, jag hjälper Sheila!” sa Sunshine glatt.
”Vänta bara tills jag kommer loss härifrån…” mumlade Ryan.
Sekunden efter kiknade han av skratt igen när alla tre tjejerna, samt Maggie, attackerade honom.
”Det här är inte snällt alls!” pep han.
”Joho då!” skrattade Sheila. "Det är jättesnällt."
*
A Sunshine Day - del 4
*
”Undrar om han har fått gälar och simfötter än.” sa Sheila till Maureen och Sunshine.
De satt på de solvarma plankorna på Maureen och Maggies terass.
Maureen och Sunshine fnissade.
”Det har det säkert.” sa Maureen.
Ryan gav dem förundrad blick.
”Gälar och simfötter…? Vad pratar ni om?”
”Maureen sa förut att du är född till liten fisk.” log Sunshine.
”Ja, och så sa jag att det inte skulle förvåna mig om det börja växa ut gälar och simfötter på dig snart.” sa Maureen.
Ryan skrattade och skakade på huvudet, som om tjejerna var knasiga.
Han låtsades inspektera sina fötter.
”Nope, inga simfötter.” sa han och log ett soligt leende.
”Får jag se?” sa Maureen.
Hon tog tag i hans fötter.
Ryan ryckte undan dem.
Maggie och tjejerna fnissade.
”Jag ska inte göra det du tror att jag ska göra...” skrattade Maureen.
”Och det vill du att jag ska tro på...?” frågade Ryan.
”Mmmm, det vill jag.” sa Maureen och pussade honom på näsan.
*
”Undrar om han har fått gälar och simfötter än.” sa Sheila till Maureen och Sunshine.
De satt på de solvarma plankorna på Maureen och Maggies terass.
Maureen och Sunshine fnissade.
”Det har det säkert.” sa Maureen.
Ryan gav dem förundrad blick.
”Gälar och simfötter…? Vad pratar ni om?”
”Maureen sa förut att du är född till liten fisk.” log Sunshine.
”Ja, och så sa jag att det inte skulle förvåna mig om det börja växa ut gälar och simfötter på dig snart.” sa Maureen.
Ryan skrattade och skakade på huvudet, som om tjejerna var knasiga.
Han låtsades inspektera sina fötter.
”Nope, inga simfötter.” sa han och log ett soligt leende.
”Får jag se?” sa Maureen.
Hon tog tag i hans fötter.
Ryan ryckte undan dem.
Maggie och tjejerna fnissade.
”Jag ska inte göra det du tror att jag ska göra...” skrattade Maureen.
”Och det vill du att jag ska tro på...?” frågade Ryan.
”Mmmm, det vill jag.” sa Maureen och pussade honom på näsan.
*
A Sunshine Day - del 3
*
”Hallå där i vattnet! Letar ni efter nån?”
Tjejerna vände sig om och fick syn på Ryan på bryggan.
”Nu blev ni allt rädda va?” sa han.
Sunshine och Maureen skakade på huvudet.
”Oss skrämmer du inte så lätt, pysen.” sa Maureen.
”Sällan Little Monkey Boy!” skrattade Sunshine.
”Jo, lite skraja blev ni.” flinade Ryan.
”Jag blev faktiskt lite orolig.” sa Sheila.
”Äsch, det behövde du inte vara.” log Ryan.
Han satte sig på bryggan och dinglade med benen.
Tjejerna klättrade upp för bryggans trästege och satte sig intill Ryan.
”Skräm oss inte så där!” sa Sheila.
Hon kramade Ryan.
”Sheila…” protesterade Ryan generat.
Tjejerna fnissade åt hans blyghet.
”Men Ryan, du är ju så gullig!” retades Sheila och kramade honom igen.
Ett busaktigt leende lekte i Ryans ansikte.
”Akta så att jag inte knuffar ner dig i vattnet.”
*
”Hallå där i vattnet! Letar ni efter nån?”
Tjejerna vände sig om och fick syn på Ryan på bryggan.
”Nu blev ni allt rädda va?” sa han.
Sunshine och Maureen skakade på huvudet.
”Oss skrämmer du inte så lätt, pysen.” sa Maureen.
”Sällan Little Monkey Boy!” skrattade Sunshine.
”Jo, lite skraja blev ni.” flinade Ryan.
”Jag blev faktiskt lite orolig.” sa Sheila.
”Äsch, det behövde du inte vara.” log Ryan.
Han satte sig på bryggan och dinglade med benen.
Tjejerna klättrade upp för bryggans trästege och satte sig intill Ryan.
”Skräm oss inte så där!” sa Sheila.
Hon kramade Ryan.
”Sheila…” protesterade Ryan generat.
Tjejerna fnissade åt hans blyghet.
”Men Ryan, du är ju så gullig!” retades Sheila och kramade honom igen.
Ett busaktigt leende lekte i Ryans ansikte.
”Akta så att jag inte knuffar ner dig i vattnet.”
*
A Sunshine Day - del 2
*
Sheila simmade ut till dem.
”Så du vågade doppa en tå?” flinade Ryan.
”Om du inte var så söt skulle jag dränka dig.” sa Sheila.
”Ja, säkert.”
Ryan och stänkte vatten på henne.
”Du ligger redan risigt till.” varnade Sheila.
Ryan bara log sött.
”Jaså, säger du det - chicken?”
Sheila började jaga Ryan.
Ryan simmade iväg snabbt och dök under vattenytan.
”Hur länge ska han vara under egentligen…?” frågade Sheila efter någon minut.
Det fanns lite oro i hennes röst.
”Var inte orolig.” sa Sunshine lugnt.
”Nej, den grabben är född till liten fisk.” sa Maureen coolt och log. ”Skulle inte förvåna mig om det börjar växa ut gälar och simfötter på honom snart.”
Sheila kunde ändå inte låta bli att oroligt titta på vattenytan för att se om Ryan skulle dyka upp.
*
Sheila simmade ut till dem.
”Så du vågade doppa en tå?” flinade Ryan.
”Om du inte var så söt skulle jag dränka dig.” sa Sheila.
”Ja, säkert.”
Ryan och stänkte vatten på henne.
”Du ligger redan risigt till.” varnade Sheila.
Ryan bara log sött.
”Jaså, säger du det - chicken?”
Sheila började jaga Ryan.
Ryan simmade iväg snabbt och dök under vattenytan.
”Hur länge ska han vara under egentligen…?” frågade Sheila efter någon minut.
Det fanns lite oro i hennes röst.
”Var inte orolig.” sa Sunshine lugnt.
”Nej, den grabben är född till liten fisk.” sa Maureen coolt och log. ”Skulle inte förvåna mig om det börjar växa ut gälar och simfötter på honom snart.”
Sheila kunde ändå inte låta bli att oroligt titta på vattenytan för att se om Ryan skulle dyka upp.
*
A Sunshine Day - del 1
*
Det var en strålande och varm solskensdag i Delphi och Ocean Beach.
Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila bestämde sig att ta ett dopp i havet innan lunch.
”Sisten i är en fermenterad strömming!” hojtade Ryan när han, Sunshine, Maureen och Sheila sprang ner mot vattnet.
”Tävlar vi nu…?” frågade Sheila.
”Jaaa!” sa Ryan och sprang ut på bryggan. ”Kom igen nu latmaskar!”
Sunshine och Maureen sprang efter honom ut på bryggan.
Men Sheila gick i vid vattenbrynet.
”Nä, kom igen nu chicken.” fnissade Ryan. ”Det är inte kallt i vattnet!”
”Kallar du mig chicken?” skrattade Sheila.
Ryan log sitt busleende och nickade.
"Ja, det gör jag."
”Jag ska ge dig för chicken." sa Sheila. "Vänta bara din lilla rackarunge!”
Ryan bara skrattade och hoppade i vattnet samtidigt som Maureen och Sunshine.
*
Det var en strålande och varm solskensdag i Delphi och Ocean Beach.
Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila bestämde sig att ta ett dopp i havet innan lunch.
”Sisten i är en fermenterad strömming!” hojtade Ryan när han, Sunshine, Maureen och Sheila sprang ner mot vattnet.
”Tävlar vi nu…?” frågade Sheila.
”Jaaa!” sa Ryan och sprang ut på bryggan. ”Kom igen nu latmaskar!”
Sunshine och Maureen sprang efter honom ut på bryggan.
Men Sheila gick i vid vattenbrynet.
”Nä, kom igen nu chicken.” fnissade Ryan. ”Det är inte kallt i vattnet!”
”Kallar du mig chicken?” skrattade Sheila.
Ryan log sitt busleende och nickade.
"Ja, det gör jag."
”Jag ska ge dig för chicken." sa Sheila. "Vänta bara din lilla rackarunge!”
Ryan bara skrattade och hoppade i vattnet samtidigt som Maureen och Sunshine.
*
Strömming på en söndag… fy Farao…! 2
*
”Grannarna frågade om vi ville komma över på deras surströmmings-fest.” sa David.
Ryan spärrade förfärad upp ögonen.
”Surströmmingsfest?! Ni sa väl nej…?”
”Nope,” log David. ”vi ska gå över dit om en stund.”
”Åh nej!” stönade Maureen.
”Jag är nog inte hungrig längre.” sa Sunshine.
”Inte jag heller!” sa Ryan. ”Jag rymmer hemifrån!”
Han skyndade sig mot trappan, men David fångade upp honom.
”Jag skojade bara Ryan!” skrattade han. ”Jag ville bara se din reaktion.”
Ryan låtsades bli tjurig.
”Bara för det ska du får äta grodlår med ketchup till middag.”
”Smaskig middag.” skrattade David. ”Vad blir det till dessert då?”
”Grillade manet.” sa Sunshine.
Ryan log och gjorde tummen upp mot Sunshine.
”Ja, grillad manet med chokladsås.” flinade han. ”I gamla strumpor!”
Maggie skrattade.
”Vad får ungarna allt ifrån…?”
Rebecca skrattade också.
”Mmmm... jag blir verkligen sugen på middag nu när pratar om så här smaskiga saker.”
”Vi ska i alla fall äta nåt godare än rutten fisk.” sa Ryan.
”Du vill inte ha lite surströmming på din hamburgare då?” log David.
Ryan svarade med att försöka brotta ner sin pappa.
*
”Grannarna frågade om vi ville komma över på deras surströmmings-fest.” sa David.
Ryan spärrade förfärad upp ögonen.
”Surströmmingsfest?! Ni sa väl nej…?”
”Nope,” log David. ”vi ska gå över dit om en stund.”
”Åh nej!” stönade Maureen.
”Jag är nog inte hungrig längre.” sa Sunshine.
”Inte jag heller!” sa Ryan. ”Jag rymmer hemifrån!”
Han skyndade sig mot trappan, men David fångade upp honom.
”Jag skojade bara Ryan!” skrattade han. ”Jag ville bara se din reaktion.”
Ryan låtsades bli tjurig.
”Bara för det ska du får äta grodlår med ketchup till middag.”
”Smaskig middag.” skrattade David. ”Vad blir det till dessert då?”
”Grillade manet.” sa Sunshine.
Ryan log och gjorde tummen upp mot Sunshine.
”Ja, grillad manet med chokladsås.” flinade han. ”I gamla strumpor!”
Maggie skrattade.
”Vad får ungarna allt ifrån…?”
Rebecca skrattade också.
”Mmmm... jag blir verkligen sugen på middag nu när pratar om så här smaskiga saker.”
”Vi ska i alla fall äta nåt godare än rutten fisk.” sa Ryan.
”Du vill inte ha lite surströmming på din hamburgare då?” log David.
Ryan svarade med att försöka brotta ner sin pappa.
*
Strömming på en söndag… fy Farao…! 1
*
En minst sagt otäck odör spreds över Ocean Beach.
Till och med fiskmåsarna - som annars var nyfikna på allt de möjligtvis kunde äta - höll sig undan.
”Vad är det som stinker här?” frågade Ryan när han kom ut på terassen.
Han såg på de andra och lade till:
”Och kom inte med nåt skämt om mina fötter, jag duschade i morse!”
”Knäppis!” skrattade Maureen.
”Dina fötter stinker väl aldrig?” fnissade Sunshine.
”Nej, precis.” sa Maureen och log mot Ryan. ”Men det luktar rutten fisk. Usch...”
Maureen rös av obehag.
”Det är rutten fisk.” sa David.
Ryan rynkade på näsan.
”Bläää! Varför?”
”Grannarnas middag.” sa David.
Maureen och Sunshine fnissade.
”Kul pappa.” sa Ryan klentroget.
”Nej, det är faktiskt grannarnas middag.” skrattade Kate.
Ryan såg ännu mer klentrogen ut.
Kate skrattade åt hans min.
”Det är faktiskt sant, älskling. De ska äta något som kallas surströmming, eller fermenterad strömming. De har gäster från Sverige.”
Ryan såg på sin mamma som om han trodde hon hade blivit tokig.
”Mamma… har du fått solsting? Menar du att de äter rutten fisk?!”
Ryan, Maureen och Sunshine grimaserade ogillande åt den tanken.
”Den är nog jäst tror jag.” sa Maggie.
”Jäst eller rutten… det luktar pyton!” sa Maureen.
”Ja,” höll Maggie med. ”men det är tydligen en delikatess i Sverige.”
Ryan skakade på huvudet.
”En tjej i våran skola har en mormor från Sverige och dom äter inte rutten fisk.”
Rebecca skrattade.
”Nej, alla gör nog inte det, lillbrorsan.”
”Jag tänker aldrig göra det!” sa Ryan. "Yuck!"
”Inte jag heller!” sa Sunshine och Maureen unisont.
*
En minst sagt otäck odör spreds över Ocean Beach.
Till och med fiskmåsarna - som annars var nyfikna på allt de möjligtvis kunde äta - höll sig undan.
”Vad är det som stinker här?” frågade Ryan när han kom ut på terassen.
Han såg på de andra och lade till:
”Och kom inte med nåt skämt om mina fötter, jag duschade i morse!”
”Knäppis!” skrattade Maureen.
”Dina fötter stinker väl aldrig?” fnissade Sunshine.
”Nej, precis.” sa Maureen och log mot Ryan. ”Men det luktar rutten fisk. Usch...”
Maureen rös av obehag.
”Det är rutten fisk.” sa David.
Ryan rynkade på näsan.
”Bläää! Varför?”
”Grannarnas middag.” sa David.
Maureen och Sunshine fnissade.
”Kul pappa.” sa Ryan klentroget.
”Nej, det är faktiskt grannarnas middag.” skrattade Kate.
Ryan såg ännu mer klentrogen ut.
Kate skrattade åt hans min.
”Det är faktiskt sant, älskling. De ska äta något som kallas surströmming, eller fermenterad strömming. De har gäster från Sverige.”
Ryan såg på sin mamma som om han trodde hon hade blivit tokig.
”Mamma… har du fått solsting? Menar du att de äter rutten fisk?!”
Ryan, Maureen och Sunshine grimaserade ogillande åt den tanken.
”Den är nog jäst tror jag.” sa Maggie.
”Jäst eller rutten… det luktar pyton!” sa Maureen.
”Ja,” höll Maggie med. ”men det är tydligen en delikatess i Sverige.”
Ryan skakade på huvudet.
”En tjej i våran skola har en mormor från Sverige och dom äter inte rutten fisk.”
Rebecca skrattade.
”Nej, alla gör nog inte det, lillbrorsan.”
”Jag tänker aldrig göra det!” sa Ryan. "Yuck!"
”Inte jag heller!” sa Sunshine och Maureen unisont.
*
lördag, juni 19, 2010
Hets #14
*
”Ska vi gå till museet nu?” frågade Max.
”Klassen, vad säger ni,” sa Coach Hillman. ”ska vi ge oss iväg?”
”Ja!” tjoade hela klassen.
(Utom Clint och Jerry och Brents andra anhängare, de hade gått ut på skolgården för att vänta.)
Coach Hillman såg på Ashlee, försökte se hur mycket flickan hade tagit åt sig av Clints gliringar och elaka kommentarer.
Ashlee märkte att hennes lärare såg på henne.
Hon såg upp på honom.
”Allt väl?” frågade Coach Hillman.
Ashlee log och nickade. Men sedan blev hon lite allvarligare.
”Förlåt om jag sinkade alla.”
Coach Hillman skakade på huvudet.
”Tänk inte på det, Ashlee. Du kan ju inte hjälpa det.”
”Nej…” sa Ashlee.
Hon suckade.
”Ibland önskar jag att jag var lite mer normal…”
”Säg inte så.” sa Coach Hillman.
”Nej,” instämde Max. ”normal är så tråkigt.”
Ashlee log mot Max.
”Så jag ska inte vara normal?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nope, för då skulle du inte vara du.”
Ashlee omfamnade Kyle igen.
Kyle såg både generad och glad ut.
*
”Ska vi gå till museet nu?” frågade Max.
”Klassen, vad säger ni,” sa Coach Hillman. ”ska vi ge oss iväg?”
”Ja!” tjoade hela klassen.
(Utom Clint och Jerry och Brents andra anhängare, de hade gått ut på skolgården för att vänta.)
Coach Hillman såg på Ashlee, försökte se hur mycket flickan hade tagit åt sig av Clints gliringar och elaka kommentarer.
Ashlee märkte att hennes lärare såg på henne.
Hon såg upp på honom.
”Allt väl?” frågade Coach Hillman.
Ashlee log och nickade. Men sedan blev hon lite allvarligare.
”Förlåt om jag sinkade alla.”
Coach Hillman skakade på huvudet.
”Tänk inte på det, Ashlee. Du kan ju inte hjälpa det.”
”Nej…” sa Ashlee.
Hon suckade.
”Ibland önskar jag att jag var lite mer normal…”
”Säg inte så.” sa Coach Hillman.
”Nej,” instämde Max. ”normal är så tråkigt.”
Ashlee log mot Max.
”Så jag ska inte vara normal?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nope, för då skulle du inte vara du.”
Ashlee omfamnade Kyle igen.
Kyle såg både generad och glad ut.
*
Hets #13
*
Det blev knäpptyst i gruppen i flera sekunder.
Sedan började Ashlee att fnissa.
Det var ett litet fniss som blev högre och högre och förvandlades till slut till ett bubblande, lyckligt skratt.
Max och Chris föll in i skrattet och snart skrattade nästan hela klassen.
Till och med Coach Hillman skrattade.
Kyle verkade inte riktigt förstå att det han sagt hade orsakat denna glädjefest.
”Vad är så roligt…?” frågade han.
Ashlee gick fram till Kyle och kramade honom.
"Kyle, jag älskar dig, vet du det?" fnissade hon.
”Nej…” sa Kyle generat.
”Men det gör jag!” sa Ashlee lyckligt. ”Du är bäst!”
"Ja Kyle, du äger!" sa Max.
Shirley gick också fram till Kyle och kramade honom.
”Du är så fin som försvarar dina vänner så!”
”Äsch… det är jag inte...” mumlade Kyle och rodnade.
”Jo!” sa Ashlee. ”Och du är jättesöt med röda öron.”
Hon petade hon retsamt i sidan.
”Sluta!” skrattade Kyle.
Ashlee och Shirley såg på varandra och fnissade.
"Vad ska jag sluta med?" retades Ashlee. "Att säga hur söt du är? Eller det här..."
Hon petade Kyle i sidan igen - precis där hon visste att han hade en väldigt kittlig punkt.
Kyle pep av fniss och försökte ta ett steg bakåt, men Coach Hillman stod fortfarande bakom honom.
"Ha, ha, du kommer inte undan." skrattade Ashlee glatt.
"Du ska få igen senare, Ashie." varnade Kyle.
Coach Hillman log åt Ashlee och Kyle.
"Bråkar hon med dig, grabben?"
Kyle nickade samtidigt som han försökte ta tag i Ashlees händer.
”Visst är dom gulliga tillsammans?” log Shirley.
Coach Hillman småskrattade och nickade.
*
Det blev knäpptyst i gruppen i flera sekunder.
Sedan började Ashlee att fnissa.
Det var ett litet fniss som blev högre och högre och förvandlades till slut till ett bubblande, lyckligt skratt.
Max och Chris föll in i skrattet och snart skrattade nästan hela klassen.
Till och med Coach Hillman skrattade.
Kyle verkade inte riktigt förstå att det han sagt hade orsakat denna glädjefest.
”Vad är så roligt…?” frågade han.
Ashlee gick fram till Kyle och kramade honom.
"Kyle, jag älskar dig, vet du det?" fnissade hon.
”Nej…” sa Kyle generat.
”Men det gör jag!” sa Ashlee lyckligt. ”Du är bäst!”
"Ja Kyle, du äger!" sa Max.
Shirley gick också fram till Kyle och kramade honom.
”Du är så fin som försvarar dina vänner så!”
”Äsch… det är jag inte...” mumlade Kyle och rodnade.
”Jo!” sa Ashlee. ”Och du är jättesöt med röda öron.”
Hon petade hon retsamt i sidan.
”Sluta!” skrattade Kyle.
Ashlee och Shirley såg på varandra och fnissade.
"Vad ska jag sluta med?" retades Ashlee. "Att säga hur söt du är? Eller det här..."
Hon petade Kyle i sidan igen - precis där hon visste att han hade en väldigt kittlig punkt.
Kyle pep av fniss och försökte ta ett steg bakåt, men Coach Hillman stod fortfarande bakom honom.
"Ha, ha, du kommer inte undan." skrattade Ashlee glatt.
"Du ska få igen senare, Ashie." varnade Kyle.
Coach Hillman log åt Ashlee och Kyle.
"Bråkar hon med dig, grabben?"
Kyle nickade samtidigt som han försökte ta tag i Ashlees händer.
”Visst är dom gulliga tillsammans?” log Shirley.
Coach Hillman småskrattade och nickade.
*
Hets #12
*
Coach Hillman klev emellan pojkarna.
"Hallå, vad händer här?"
"Vi kommer aldrig iväg - för psycho-ungen här kan inte gå i trappor ordentligt." sa Clint och gjorde en pekande gest mot Ashlee.
Kyle gjorde en ansats att kasta sig över Clint.
Coach Hillman sträckte ut armen som en spärr framför Kyle och fångade honom.
”Lugn nu Kyle.”
Utan att släppa Kyle, vände sig läraren till Clint.
"Och du ändrar din attityd!" röt han. "Annars kan du gå till rektorsexpeditionen och jobba med skolarbete istället för att följa med till museet!"
"Okej." Clint suckade. "Men hon sinkar oss."
Coach Hillman gav honom en varnande blick.
Ashlee som nu var klar med trappan kom och ställde sig hos dem.
"Äntligen!" stönade Clint.
"Du kan gå i förväg om du har så jävla bråttom!" fräste Kyle.
"Ta det lugnt nu, grabben." sa Coach Hillman lågmält.
Kyle blängde ilsket på Clint.
"Jag hinner krypa till Kina innan hon är klar!" fräste Clint hånfullt.
"Eh... hallå! Hon är här nu." påpekade Max.
Men Kyle och Clint var nu så uppretade att de inte hörde honom.
Ashlee följde intresserat scenariot, som om det var en pjäs hon tittade på.
"Bra!" fräste Kyle till Clint. "Kryp till Kina - då slipper vi se dig!!"
*
Coach Hillman klev emellan pojkarna.
"Hallå, vad händer här?"
"Vi kommer aldrig iväg - för psycho-ungen här kan inte gå i trappor ordentligt." sa Clint och gjorde en pekande gest mot Ashlee.
Kyle gjorde en ansats att kasta sig över Clint.
Coach Hillman sträckte ut armen som en spärr framför Kyle och fångade honom.
”Lugn nu Kyle.”
Utan att släppa Kyle, vände sig läraren till Clint.
"Och du ändrar din attityd!" röt han. "Annars kan du gå till rektorsexpeditionen och jobba med skolarbete istället för att följa med till museet!"
"Okej." Clint suckade. "Men hon sinkar oss."
Coach Hillman gav honom en varnande blick.
Ashlee som nu var klar med trappan kom och ställde sig hos dem.
"Äntligen!" stönade Clint.
"Du kan gå i förväg om du har så jävla bråttom!" fräste Kyle.
"Ta det lugnt nu, grabben." sa Coach Hillman lågmält.
Kyle blängde ilsket på Clint.
"Jag hinner krypa till Kina innan hon är klar!" fräste Clint hånfullt.
"Eh... hallå! Hon är här nu." påpekade Max.
Men Kyle och Clint var nu så uppretade att de inte hörde honom.
Ashlee följde intresserat scenariot, som om det var en pjäs hon tittade på.
"Bra!" fräste Kyle till Clint. "Kryp till Kina - då slipper vi se dig!!"
*
Hets #11
*
Det var lugnare i klassen nu när Jerry och Brent var relegerade.
De hade ett par anhängare som var sura på Kyle och Ashlee, men de var inte på långa vägar lika våldbenägna som Jerry och Brent.
Anhängarna försökte komma åt Ashlee och Kyle på andra sätt, gjorde sitt bästa för att knäcka dem genom pikar och kommentarer.
De blev dock frustrerade när de upptäckte hur starka Kyle och Ashlee var.
Det skulle inte bli lätt att knäcka dem.
En dag skulle klassen iväg på utflykt till ett museum. De gick i samlad trupp ned för den stora stentrappan som ledde till skolans entré.
Ashlee hade det extra jobbigt med sina tvångstankar den här dagen och kände sig tvungen att gå tillbaka tre trappsteg och räkna medan hon gick ner.
Fem gånger var hon tvungen att göra så.
"Men åhhh! Kan du vara mer långsam...?" stönade en av Jerry och Brents anhängare som hette Clint (ja, döpt efter Clint Eastwood). "Det tar ju hundra år för oss att komma iväg om du ska hålla på så där!"
Ashlee var så inne i sin mani att hon inte hörde honom.
Hon bara klev upp och ner för trappan och räknade.
Clint knuffade till Ashlee när hon för fjärde gången nådde botten av trappan.
Ashlee skakade av sig honom och gick upp tre trappsteg en femte gång.
"Skärp dig nu för helvete!" fräste Clint. "Vi kommer aldrig iväg!"
"Rör henne inte!" fräste Kyle.
"Nej, hon måste börja om då." sa Max. "Om hon blir avbruten."
Clint såg konstigt på dem och sedan på Ashlee.
"Vad fan, hon är ju helstörd!"
"Det är hon inte alls!" sa Kyle.
”Jo!” sa Clint. ”Ett riktigt litet freak! Akta så att du inte blir smittad!”
Kyle andades häftigt, som om han var andfådd.
”Du säger inte så om Ashlee!” skrek han.
”Freeeeeak…” sjöng Clint. Han hade ett äckligt hånflin på läpparna.
Kyle såg ut att vilja kasta sig över sin klasskamrat.
*
Det var lugnare i klassen nu när Jerry och Brent var relegerade.
De hade ett par anhängare som var sura på Kyle och Ashlee, men de var inte på långa vägar lika våldbenägna som Jerry och Brent.
Anhängarna försökte komma åt Ashlee och Kyle på andra sätt, gjorde sitt bästa för att knäcka dem genom pikar och kommentarer.
De blev dock frustrerade när de upptäckte hur starka Kyle och Ashlee var.
Det skulle inte bli lätt att knäcka dem.
En dag skulle klassen iväg på utflykt till ett museum. De gick i samlad trupp ned för den stora stentrappan som ledde till skolans entré.
Ashlee hade det extra jobbigt med sina tvångstankar den här dagen och kände sig tvungen att gå tillbaka tre trappsteg och räkna medan hon gick ner.
Fem gånger var hon tvungen att göra så.
"Men åhhh! Kan du vara mer långsam...?" stönade en av Jerry och Brents anhängare som hette Clint (ja, döpt efter Clint Eastwood). "Det tar ju hundra år för oss att komma iväg om du ska hålla på så där!"
Ashlee var så inne i sin mani att hon inte hörde honom.
Hon bara klev upp och ner för trappan och räknade.
Clint knuffade till Ashlee när hon för fjärde gången nådde botten av trappan.
Ashlee skakade av sig honom och gick upp tre trappsteg en femte gång.
"Skärp dig nu för helvete!" fräste Clint. "Vi kommer aldrig iväg!"
"Rör henne inte!" fräste Kyle.
"Nej, hon måste börja om då." sa Max. "Om hon blir avbruten."
Clint såg konstigt på dem och sedan på Ashlee.
"Vad fan, hon är ju helstörd!"
"Det är hon inte alls!" sa Kyle.
”Jo!” sa Clint. ”Ett riktigt litet freak! Akta så att du inte blir smittad!”
Kyle andades häftigt, som om han var andfådd.
”Du säger inte så om Ashlee!” skrek han.
”Freeeeeak…” sjöng Clint. Han hade ett äckligt hånflin på läpparna.
Kyle såg ut att vilja kasta sig över sin klasskamrat.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:169 - 19 juni
Skriv om något skirt.
Klänningen var ljusgrön och hade en underkjol av siden i samma färg.
”Visst är den vacker?” Louella Jenlin såg på sin lilla dotter med förväntansfull blick.
”Jaaa!” sa Elle.
Flickan kände på tyget och strök över klänningen med fingertopparna.
”Den är väldigt vacker.” sa Louella. ”Och tunn, det är därför den har underkjol, så att den inte vara genomskinlig.”
Elle log varmt. Änglaleendet, brukade Louella tänka.
”Skir.” sa Elle.
”Vaddå?” Louelle såg förvånat på sin sjuåring.
”Skir, inte tunn.” svarade Elle.
”Vilka fina ord du kan min raring.”
Louella kände sig stolt över att hennes lilla unge läste så mycket och lärde sig svåra ord.
”Mmmm.” sa Elle och log.
Elle visste att folk tyckte att hon var väldigt intelligent för sin ålder, men det var inget hon tänkte särskilt mycket på. Hon tänkte aldrig i livet bli mallig eller tro att hon var bättre än någon annan!
”Ska du prova klänningen?” frågade Louella.
Elle nickade ivrigt. Hon kastade av sig jeans och T-shirt så att hon stod i bara linne och trosor.
Louella drog den skira klänningen över hennes lockiga huvud.
”Oj då, den var visst lite för lång.”
Elle såg ner på fållen, den räckte ända ner till fötterna på henne.
”Men mamma… du vet väl min storlek? Detta här är inte min storlek.”
”Du ska få skor till också.” sa Louella. ”Jag såg så söta tygskor, gröna med rosa rosor fastsydda. Skulle du vilja ha dem?”
Elle svarade inte.
Hon drog av sig klänningen och sedan gav hon sin mamma en allvarlig blick.
”Har du betalat för klänningen?”
”Elle…”
”Har du det?” Elles röst blev högre och mer anklagande. ”Får jag se kvittot?”
Louella skrattade. Elle tyckte det lät nervöst och lite tillgjort.
”Men Elle… när man ger bort en present visar man inte kvitto…”
”Var är påsen från butiken du köpte klänningen i?”
Elle gick ut i hallen och sökte efter en påse som klänningen kunde legat i.
”Du har inte betalat för den!” skrek Elle. ”Du stjälde den! Varför måste du göra så?! Polisen kan komma och kasta dig i fängelse - och då hamnar jag på barnhem!”
Elle brast i gråt och rusade in på sitt rum.
Louella sjönk ner på hallgolvet med den gröna klänningen i famnen. Hon kände på tyget.
Skir.
Hon smakade på ordet.
Klänningen är skir. Om skir kan betyda ömtålig passar det in på min lilla unge också.
Louella satt tyst ett tag, funderade och studerade klänningen. Efter några minuter fick hon en idé och sken upp, riktigt nöjd med sig själv.
Jag vet! Jag syr upp klänningen och så köper jag de där gröna små skorna - då blir nog Elle glad!
*
Klänningen var ljusgrön och hade en underkjol av siden i samma färg.
”Visst är den vacker?” Louella Jenlin såg på sin lilla dotter med förväntansfull blick.
”Jaaa!” sa Elle.
Flickan kände på tyget och strök över klänningen med fingertopparna.
”Den är väldigt vacker.” sa Louella. ”Och tunn, det är därför den har underkjol, så att den inte vara genomskinlig.”
Elle log varmt. Änglaleendet, brukade Louella tänka.
”Skir.” sa Elle.
”Vaddå?” Louelle såg förvånat på sin sjuåring.
”Skir, inte tunn.” svarade Elle.
”Vilka fina ord du kan min raring.”
Louella kände sig stolt över att hennes lilla unge läste så mycket och lärde sig svåra ord.
”Mmmm.” sa Elle och log.
Elle visste att folk tyckte att hon var väldigt intelligent för sin ålder, men det var inget hon tänkte särskilt mycket på. Hon tänkte aldrig i livet bli mallig eller tro att hon var bättre än någon annan!
”Ska du prova klänningen?” frågade Louella.
Elle nickade ivrigt. Hon kastade av sig jeans och T-shirt så att hon stod i bara linne och trosor.
Louella drog den skira klänningen över hennes lockiga huvud.
”Oj då, den var visst lite för lång.”
Elle såg ner på fållen, den räckte ända ner till fötterna på henne.
”Men mamma… du vet väl min storlek? Detta här är inte min storlek.”
”Du ska få skor till också.” sa Louella. ”Jag såg så söta tygskor, gröna med rosa rosor fastsydda. Skulle du vilja ha dem?”
Elle svarade inte.
Hon drog av sig klänningen och sedan gav hon sin mamma en allvarlig blick.
”Har du betalat för klänningen?”
”Elle…”
”Har du det?” Elles röst blev högre och mer anklagande. ”Får jag se kvittot?”
Louella skrattade. Elle tyckte det lät nervöst och lite tillgjort.
”Men Elle… när man ger bort en present visar man inte kvitto…”
”Var är påsen från butiken du köpte klänningen i?”
Elle gick ut i hallen och sökte efter en påse som klänningen kunde legat i.
”Du har inte betalat för den!” skrek Elle. ”Du stjälde den! Varför måste du göra så?! Polisen kan komma och kasta dig i fängelse - och då hamnar jag på barnhem!”
Elle brast i gråt och rusade in på sitt rum.
Louella sjönk ner på hallgolvet med den gröna klänningen i famnen. Hon kände på tyget.
Skir.
Hon smakade på ordet.
Klänningen är skir. Om skir kan betyda ömtålig passar det in på min lilla unge också.
Louella satt tyst ett tag, funderade och studerade klänningen. Efter några minuter fick hon en idé och sken upp, riktigt nöjd med sig själv.
Jag vet! Jag syr upp klänningen och så köper jag de där gröna små skorna - då blir nog Elle glad!
*
fredag, juni 18, 2010
The Nicest Kid In Town - 4
*
”Vad gör ni?” frågade Kevin.
Han stod i dörröppningen och såg både förvånad och road ut.
”Vi busar lite med Kyle.” sa Ashlee glatt.
”Torterar.” rättade Kyle.
Ashlees mamma och pappa kom in i vardagsrummet.
”Nämen, kittlar ni stackars Kyle nu igen?” sa Selma.
Ashlee fnissade och nickade glatt.
”Kyle, du vet att Ash är kittlig, va?” frågade Kevin.
”Ja, det vet jag.” skrattade Kyle. ”Men det är lite svårt att göra nåt med henne nu när hon sitter på mig.”
Matthew Hayden skrattade.
”Vill du ha hjälp, Kyle?”
”Ja tack!” sa Kyle.
”Pappa, kittla Ashlee!” sa Kevin ivrigt.
”Nej!” sa Ashlee.
Hon hoppade upp i soffan, tog en kudde och gömde sin under den.
”Vad bra du gömmer dig, Ashlee!” fnissade Kevin. ”Man ser dina ben och dina fötter!”
”Jag fick inte plats under soffan.” mumlade Ashlee under kudden.
Hennes familj och vänner skrattade.
”Du inser att du är fast nu va, pyret?” sa Matthew.
Han satte sig i soffan hos sin dotter.
Ashlee slängde ner kudden på golvet och såg på sin far.
”Jag är inte fast.” sa hon och strök håret ur ansiktet.
Matthew tog tag i Ashlees bara fötter.
”Inte…?” log han.
”Ser ut som du är fast.” flinade Kyle.
”Vad säger du Kyle?” sa Matthew. ”Ska vi kittla de här små fötterna lite?”
Kyle nickade.
”Nej, inte kittla fötterna!” pep Ashlee.
”Jo!” sa Kyle. ”Nu ska du få igen!”
”Det här är roligt!” fnittrade Kevin.
*
”Vad gör ni?” frågade Kevin.
Han stod i dörröppningen och såg både förvånad och road ut.
”Vi busar lite med Kyle.” sa Ashlee glatt.
”Torterar.” rättade Kyle.
Ashlees mamma och pappa kom in i vardagsrummet.
”Nämen, kittlar ni stackars Kyle nu igen?” sa Selma.
Ashlee fnissade och nickade glatt.
”Kyle, du vet att Ash är kittlig, va?” frågade Kevin.
”Ja, det vet jag.” skrattade Kyle. ”Men det är lite svårt att göra nåt med henne nu när hon sitter på mig.”
Matthew Hayden skrattade.
”Vill du ha hjälp, Kyle?”
”Ja tack!” sa Kyle.
”Pappa, kittla Ashlee!” sa Kevin ivrigt.
”Nej!” sa Ashlee.
Hon hoppade upp i soffan, tog en kudde och gömde sin under den.
”Vad bra du gömmer dig, Ashlee!” fnissade Kevin. ”Man ser dina ben och dina fötter!”
”Jag fick inte plats under soffan.” mumlade Ashlee under kudden.
Hennes familj och vänner skrattade.
”Du inser att du är fast nu va, pyret?” sa Matthew.
Han satte sig i soffan hos sin dotter.
Ashlee slängde ner kudden på golvet och såg på sin far.
”Jag är inte fast.” sa hon och strök håret ur ansiktet.
Matthew tog tag i Ashlees bara fötter.
”Inte…?” log han.
”Ser ut som du är fast.” flinade Kyle.
”Vad säger du Kyle?” sa Matthew. ”Ska vi kittla de här små fötterna lite?”
Kyle nickade.
”Nej, inte kittla fötterna!” pep Ashlee.
”Jo!” sa Kyle. ”Nu ska du få igen!”
”Det här är roligt!” fnittrade Kevin.
*
torsdag, juni 17, 2010
The Nicest Kid In Town - 3
*
Efter skolan gick Ashlee, Kyle, Coral och Darla hem till Ashlee.
De satte sig i vardagsrummet och åt lite mellanmål och pratade om allt möjligt.
Ashlee drog med fingertopparna upp och ner över Kyles underarm.
”Ash… nu kittlas du igen!” protesterade Kyle fnissande.
”Who, me…?” sa Ashlee oskyldigt.
Coral skrattade.
”Det var säkert inte med flit, Ash.” sa hon sarkastiskt.
”Nej precis.” fnissade Darla. ”För du råkar ju inte alls veta att Kyle är kittlig just där.”
Ashlee såg på Kyle.
”Va… är du kittlig här Kyle?” Hon log busigt och tog tag i Kyles arm igen. ”Hade jag ingen aning om.”
”Nej inte alls...” mumlade Kyle.
Han försökte se sur ut, men han var så full i skratt att det inte gick särskilt bra.
Darla reste sig tog fram sin kamera.
”Håll kvar den minen Kyle. Du ser så söt ut att jag måste föreviga minen.”
Kyle skakade på huvudet.
”Glöm det Darl.”
”Är du kaxig nu?” sa Darla.
Kyle nickade glatt.
Darla satte sig tätt intill Kyle och lade armarna om honom.
”Du vet vad som händer om du är kaxig va, sötnos?”
”Nä, det vet jag inte.” fnissade Kyle.
”Det kan jag berätta!” sa Ashlee ivirigt. ”Då gör vi så här!”
Ashlee brottade ner Kyle på golvet och satte sig på hans ben.
”Det är bra Ashlee!” skrattade Darla. Hon satte sig intill Kyle. ”Hur var det nu Kyle, du var väldigt kittlig här också va?”
Darlas fingrar lekte retsamt vid Kyles midja.
Kyle fnissade och försökte ta bort Darlas händer.
”Jag har aldrig varit kittlig!” sa han truligt.
”Liar!” sa Ashlee och fnissade.
*
Efter skolan gick Ashlee, Kyle, Coral och Darla hem till Ashlee.
De satte sig i vardagsrummet och åt lite mellanmål och pratade om allt möjligt.
Ashlee drog med fingertopparna upp och ner över Kyles underarm.
”Ash… nu kittlas du igen!” protesterade Kyle fnissande.
”Who, me…?” sa Ashlee oskyldigt.
Coral skrattade.
”Det var säkert inte med flit, Ash.” sa hon sarkastiskt.
”Nej precis.” fnissade Darla. ”För du råkar ju inte alls veta att Kyle är kittlig just där.”
Ashlee såg på Kyle.
”Va… är du kittlig här Kyle?” Hon log busigt och tog tag i Kyles arm igen. ”Hade jag ingen aning om.”
”Nej inte alls...” mumlade Kyle.
Han försökte se sur ut, men han var så full i skratt att det inte gick särskilt bra.
Darla reste sig tog fram sin kamera.
”Håll kvar den minen Kyle. Du ser så söt ut att jag måste föreviga minen.”
Kyle skakade på huvudet.
”Glöm det Darl.”
”Är du kaxig nu?” sa Darla.
Kyle nickade glatt.
Darla satte sig tätt intill Kyle och lade armarna om honom.
”Du vet vad som händer om du är kaxig va, sötnos?”
”Nä, det vet jag inte.” fnissade Kyle.
”Det kan jag berätta!” sa Ashlee ivirigt. ”Då gör vi så här!”
Ashlee brottade ner Kyle på golvet och satte sig på hans ben.
”Det är bra Ashlee!” skrattade Darla. Hon satte sig intill Kyle. ”Hur var det nu Kyle, du var väldigt kittlig här också va?”
Darlas fingrar lekte retsamt vid Kyles midja.
Kyle fnissade och försökte ta bort Darlas händer.
”Jag har aldrig varit kittlig!” sa han truligt.
”Liar!” sa Ashlee och fnissade.
*
The Nicest Kid In Town - 2
*
”Vad tänker du på lilla drömmare?” Darla rufsade om Kyles hår. ”Du ser fortfarande allvarlig ut.”
”Jag är okej.” log Kyle.
”Du såg ut att vilja sparka Mark förut!” fnissade Ashlee.
Kyle skrattade.
”Som du gjorde när vi var små.” sa Darla.
Kyle såg förvånat på henne.
”Va, gjorde jag?”
Både Coral och Ashlee nickade åt minnet.
”Ja, det gjorde du.” skrattade Coral.
”Det minns jag inte.” sa Kyle. ”När gjorde jag det?”
”Jag tror du var sju år.” sa Darla. ”Det var inte Mark du sparkade, det var nån dum unge som var taskig mot mig; kallade nog tjockis eller nåt liknande - och du blev så jäkla arg!”
Darla skrattade åt minnet.
”Säg inte så till min Darla! sa du och så gick du fram och sparkade killen på smalbenet.”
”Det såg ut som du ville göra det nu på Mark också.” sa Ashlee.
”Ja, det gjorde det faktiskt.” skrattade Darla.
”Vem vet, jag kanske gör om det, om nån är elak mot er.” sa Kyle.
Darla log och rufsade om Kyles hår igen.
”Lovar du det?”
Kyle nickade.
”Mmmm. Ingen får vara dum mot mina vänner.”
Darla gav Kyle en stor kram.
”Aww Kyle, du är så gullig! Visste du det?”
Kyle såg generad ut. Han skakade på huvudet.
”Men det är du!” sa Ashlee.
Hon kramade honom och pussade honom på kinden.
Kyle såg om möjligt ännu mer generad ut.
*
”Vad tänker du på lilla drömmare?” Darla rufsade om Kyles hår. ”Du ser fortfarande allvarlig ut.”
”Jag är okej.” log Kyle.
”Du såg ut att vilja sparka Mark förut!” fnissade Ashlee.
Kyle skrattade.
”Som du gjorde när vi var små.” sa Darla.
Kyle såg förvånat på henne.
”Va, gjorde jag?”
Både Coral och Ashlee nickade åt minnet.
”Ja, det gjorde du.” skrattade Coral.
”Det minns jag inte.” sa Kyle. ”När gjorde jag det?”
”Jag tror du var sju år.” sa Darla. ”Det var inte Mark du sparkade, det var nån dum unge som var taskig mot mig; kallade nog tjockis eller nåt liknande - och du blev så jäkla arg!”
Darla skrattade åt minnet.
”Säg inte så till min Darla! sa du och så gick du fram och sparkade killen på smalbenet.”
”Det såg ut som du ville göra det nu på Mark också.” sa Ashlee.
”Ja, det gjorde det faktiskt.” skrattade Darla.
”Vem vet, jag kanske gör om det, om nån är elak mot er.” sa Kyle.
Darla log och rufsade om Kyles hår igen.
”Lovar du det?”
Kyle nickade.
”Mmmm. Ingen får vara dum mot mina vänner.”
Darla gav Kyle en stor kram.
”Aww Kyle, du är så gullig! Visste du det?”
Kyle såg generad ut. Han skakade på huvudet.
”Men det är du!” sa Ashlee.
Hon kramade honom och pussade honom på kinden.
Kyle såg om möjligt ännu mer generad ut.
*
The Nicest Kid In Town - 1
*
”Hej 'Fatso'!”
Mark Pattinson dunkade vänlig Darla i ryggen.
”Hey! Det där var varken snällt eller kul!” sa Ashlee.
”Det var ett skämt, okej Ash?” sa Mark.
Ashlee såg ändå arg ut.
Kyle gav också Mark en ogillande blick.
Darla hade varit lite överviktig sedan barndomen och hade blivit retad för det.
Nuförtiden var det väldigt sällan någon som retade Darla, men ibland kunde någon vräka ur sig en kommentar.
Mark Pattinson var ingen taskig kille, men lite klumpig och ibland tänkte han inte på hur han uttryckte sig, så det kunde verka som ett påhopp.
”Jag menade inget illa.” försäkrade Mark. ”Du tog väl inte illa upp, Darla?”
”Inte den här gången.” sa Darla. ”Jag vet att du inte menar nåt illa, Mark.”
”Men tänk lite på vad du säger till folk, okej?” sa Coral.
”Okej.” sa Mark. Han skämdes lite. ”Det var verkligen inte meningen, Darla. Förlåter du mig?”
Darla log och himlade sig lite.
”Jaaa, kanske… om du kysser mina fötter.”
”Jaha…” sa Mark osäkert.
Darla skrattade.
”Jag skämtade Marky! Stick iväg nu.”
Mark skyndade bort i korridoren.
”Han tänkte verkligen kyssa dina fötter!” skrattade Ashlee.
Darla skrattade också.
”Just nu har han nog så dåligt samvete att han skulle kunna göra allt jag ber honom om.”
”Säg åt honom att göra dina läxor och bära din lunchbricka varje dag i en månad.” förslog Ashlee med ett snett litet leende.
Coral och Darla skrattade.
”Bra idé Ash, jag kanske ska be honom göra det.” sa Darla.
Kyle såg ut att stå i egna tankar.
Ashlee petade honom i sidan.
Kyle ryckte kittligt till och log.
"Vad...?" frågade han.
*
”Hej 'Fatso'!”
Mark Pattinson dunkade vänlig Darla i ryggen.
”Hey! Det där var varken snällt eller kul!” sa Ashlee.
”Det var ett skämt, okej Ash?” sa Mark.
Ashlee såg ändå arg ut.
Kyle gav också Mark en ogillande blick.
Darla hade varit lite överviktig sedan barndomen och hade blivit retad för det.
Nuförtiden var det väldigt sällan någon som retade Darla, men ibland kunde någon vräka ur sig en kommentar.
Mark Pattinson var ingen taskig kille, men lite klumpig och ibland tänkte han inte på hur han uttryckte sig, så det kunde verka som ett påhopp.
”Jag menade inget illa.” försäkrade Mark. ”Du tog väl inte illa upp, Darla?”
”Inte den här gången.” sa Darla. ”Jag vet att du inte menar nåt illa, Mark.”
”Men tänk lite på vad du säger till folk, okej?” sa Coral.
”Okej.” sa Mark. Han skämdes lite. ”Det var verkligen inte meningen, Darla. Förlåter du mig?”
Darla log och himlade sig lite.
”Jaaa, kanske… om du kysser mina fötter.”
”Jaha…” sa Mark osäkert.
Darla skrattade.
”Jag skämtade Marky! Stick iväg nu.”
Mark skyndade bort i korridoren.
”Han tänkte verkligen kyssa dina fötter!” skrattade Ashlee.
Darla skrattade också.
”Just nu har han nog så dåligt samvete att han skulle kunna göra allt jag ber honom om.”
”Säg åt honom att göra dina läxor och bära din lunchbricka varje dag i en månad.” förslog Ashlee med ett snett litet leende.
Coral och Darla skrattade.
”Bra idé Ash, jag kanske ska be honom göra det.” sa Darla.
Kyle såg ut att stå i egna tankar.
Ashlee petade honom i sidan.
Kyle ryckte kittligt till och log.
"Vad...?" frågade han.
*
En dag på sjön - del 6
*
Hela gänget gav sig ut på sjön igen nästa morgon. De roade (eller skrämde) andra sjöfarare genom att skratta och sjunga högt.
När Krister klämde i med Sommaren är kort gav Noel honom en bestämd blick.
"Nääää, Krister, sommaren har ju precis börjat och den är jättelång faktiskt."
"Ja det har du ju rätt i." skrattade Krister.
Noel såg på Leni.
"Sjung nåt somrigt." befallde han.
"Aj aj kapten." sa Leni. "Går det bra om vi spelar radio?"
"Nääää! Buuuu!" sa Melwin. "Ni ska sjunga!"
Leni, Cecilie, Indra, Peter och Embla hade ett kort rådslag om vad de skulle sjunga.
Det fick bli Rock-A-Hula-Luau (Summer Is Coming) ur Grease 2.
"Rolig sång!" sa Melwin glatt.
"Mera sjung!" befallde Lilla O.
"Sjung Ta mig till havet." bad Helena. "Den är så fin."
"Okej," sa Leni. "men då ska alla sjunga."
"Allsång på Skansen alltså?" skrattade Johan.
"Allsång på svansen!" tjoade Noel.
"Kalsong på svansen!" tjoade Melwin.
Alla skrattade.
Sedan sjöng de alla möjliga låtar, från Ta mig till havet, Sommartider och Änglamark till knasiga låtar som Köppäbä-visan.
Lilla O klappade i händerna och skrattade glatt.
"Mera sjung!" sa hon efter varje sång.
"Det är bara att lyda." skrattade Johan.
"Ja!" sa Tony. "Let's rock!"
"Rock 'n' roll!" jublade Colette.
*
Hela gänget gav sig ut på sjön igen nästa morgon. De roade (eller skrämde) andra sjöfarare genom att skratta och sjunga högt.
När Krister klämde i med Sommaren är kort gav Noel honom en bestämd blick.
"Nääää, Krister, sommaren har ju precis börjat och den är jättelång faktiskt."
"Ja det har du ju rätt i." skrattade Krister.
Noel såg på Leni.
"Sjung nåt somrigt." befallde han.
"Aj aj kapten." sa Leni. "Går det bra om vi spelar radio?"
"Nääää! Buuuu!" sa Melwin. "Ni ska sjunga!"
Leni, Cecilie, Indra, Peter och Embla hade ett kort rådslag om vad de skulle sjunga.
Det fick bli Rock-A-Hula-Luau (Summer Is Coming) ur Grease 2.
"Rolig sång!" sa Melwin glatt.
"Mera sjung!" befallde Lilla O.
"Sjung Ta mig till havet." bad Helena. "Den är så fin."
"Okej," sa Leni. "men då ska alla sjunga."
"Allsång på Skansen alltså?" skrattade Johan.
"Allsång på svansen!" tjoade Noel.
"Kalsong på svansen!" tjoade Melwin.
Alla skrattade.
Sedan sjöng de alla möjliga låtar, från Ta mig till havet, Sommartider och Änglamark till knasiga låtar som Köppäbä-visan.
Lilla O klappade i händerna och skrattade glatt.
"Mera sjung!" sa hon efter varje sång.
"Det är bara att lyda." skrattade Johan.
"Ja!" sa Tony. "Let's rock!"
"Rock 'n' roll!" jublade Colette.
*
The Danellis - Special Crime Agency - 4
*
Whimbys haka hängde nu vid trottoaren. Han hade verkligen inte väntat sig att Dani skulle ge honom svar på tal så här.
Jacob skrockade roat.
Han gillade verkligen Dani Danelli! Hon var en så cool och intelligent tjej och hade mycket härlig humor.
(Och ja, okej... hon var söt också).
”Vad tänker du på?” frågade Dani.
Jacob log mot henne.
”Äh, jag tänkte bara att vi två kommer att bli…”
”Riktigt goda vänner.” avslutade Dani meningen.
”What the heck, är ni två tankeläsare nu också?!” utbrast Whimby.
Dani och Jacob bara log.
Utan att de visste om det, tänkte Dani Danelli och Jacob Linz samma tanke:
Äntligen har jag fått en partner som är på samma nivå som jag. På alla sätt.
*
Whimbys haka hängde nu vid trottoaren. Han hade verkligen inte väntat sig att Dani skulle ge honom svar på tal så här.
Jacob skrockade roat.
Han gillade verkligen Dani Danelli! Hon var en så cool och intelligent tjej och hade mycket härlig humor.
(Och ja, okej... hon var söt också).
”Vad tänker du på?” frågade Dani.
Jacob log mot henne.
”Äh, jag tänkte bara att vi två kommer att bli…”
”Riktigt goda vänner.” avslutade Dani meningen.
”What the heck, är ni två tankeläsare nu också?!” utbrast Whimby.
Dani och Jacob bara log.
Utan att de visste om det, tänkte Dani Danelli och Jacob Linz samma tanke:
Äntligen har jag fått en partner som är på samma nivå som jag. På alla sätt.
*
The Danellis - Special Crime Agency - 3
*
Dani och Jacob bestämde sig för att gå ut och äta lunch för att känna varandra lite bättre.
Den blonde kollegan bestämde sig för att att han ville följa med.
”Uppför dig nu, Whimby!” väste Jacob till honom när Dani gick i förväg för att trycka upp hissen.
”Ja ja ja, jag ska.” flinade den blonde.
Men Whimby tycktes snabbt glömma bort att han skulle uppföra sig.
När de kom ut på gatan glodde han på en grupp storbystade kvinnor.
Dani kunde nästan svära på att han slickade sig om munnen.
Hon himlade sig.
Jacob slog till sin blonde kamrat på armen.
”Aj! Vad slåss du för?!”
Whimby gnuggade sin överarm.
Dani och Jacob gav honom en blick.
”Jaha jaså…”
Han ryckte först nonchalant på axlarna, men efter en liten stund bet han sig tankfullt i läppen och såg på Dani.
”Du tycker att jag är en gris va...?”
Dani skakade på huvudet.
”Nej då.” sa hon lugnt. ”Det skulle vara förolämpande.”
Man behövde inte vara raketforskare för att se att blonde Whimby lättat tänkte:
Åh, vad bra. Phew...!
Men Dani spräckte hans bubbla genom att tillägga:
”Förolämpande mot grisarna.”
*
Dani och Jacob bestämde sig för att gå ut och äta lunch för att känna varandra lite bättre.
Den blonde kollegan bestämde sig för att att han ville följa med.
”Uppför dig nu, Whimby!” väste Jacob till honom när Dani gick i förväg för att trycka upp hissen.
”Ja ja ja, jag ska.” flinade den blonde.
Men Whimby tycktes snabbt glömma bort att han skulle uppföra sig.
När de kom ut på gatan glodde han på en grupp storbystade kvinnor.
Dani kunde nästan svära på att han slickade sig om munnen.
Hon himlade sig.
Jacob slog till sin blonde kamrat på armen.
”Aj! Vad slåss du för?!”
Whimby gnuggade sin överarm.
Dani och Jacob gav honom en blick.
”Jaha jaså…”
Han ryckte först nonchalant på axlarna, men efter en liten stund bet han sig tankfullt i läppen och såg på Dani.
”Du tycker att jag är en gris va...?”
Dani skakade på huvudet.
”Nej då.” sa hon lugnt. ”Det skulle vara förolämpande.”
Man behövde inte vara raketforskare för att se att blonde Whimby lättat tänkte:
Åh, vad bra. Phew...!
Men Dani spräckte hans bubbla genom att tillägga:
”Förolämpande mot grisarna.”
*
The Danellis - Special Crime Agency - 2
*
Två killar kom gående mot dem. Dani gissade att de var ungefär 25-30 år.
Båda var gängliga. Den blonde var kraftigare över axlarna och hade ett brett leende på läpparna.
Har han sovit med en galge i truten eller...? tänkte Dani.
Hon kände igen den ljushårige, hade träffat honom ett par gånger och hon gillade honom inte alls.
Hon hoppades att han inte var hennes nye partner.
De skulle inte komma överens, det kunde hon sätta en månadslön på.
Den mörkhårige hade ett lugnt, sympatiskt utseende.
Dani hoppades att han var lika trevlig som han såg ut.
"Nå, vem är den lycklige utvalde?" frågade Dani.
Som om det varit hans stickreplik, kom den mörkhårige fram till Dani och log vänligt.
"Dani Danelli," sa chefen. "detta är Jacob Linz, din nye partner."
Jacob Linz och Dani skakade hand.
"Trevlig att träffas, Miss Danelli." sa Jacob. Han log varmt.
"Detsamma." log Dani. "Men kalla mig inte Miss Danelli, jag heter Dani."
"Okej." sa Jacob. "Dani."
Den blonde killen såg på Jacob, sedan på Dani, sedan log han ett fräckt leende och gjorde tummen upp.
"Wow!" mimade han till Jacob.
"Lägg av!" mimade Jacob till svar.
Jacob var inte alltid så glad i sin kollegas barnsliga, tonårsmanér.
"Ja... då ska man alltså arbeta tillsammans med den ökända Dani Danelli." sa Jacob leende.
"Yep!" log Dani.
Sedan sa hon på Gudfadern-manér:
"Welcome to the family."
De skrattade båda två.
"Tack så mycket, 'Miss Corleone'." skojade Jacob.
Dani log brett.
Den här killen skulle hon komma bra överens med!
*
Två killar kom gående mot dem. Dani gissade att de var ungefär 25-30 år.
Båda var gängliga. Den blonde var kraftigare över axlarna och hade ett brett leende på läpparna.
Har han sovit med en galge i truten eller...? tänkte Dani.
Hon kände igen den ljushårige, hade träffat honom ett par gånger och hon gillade honom inte alls.
Hon hoppades att han inte var hennes nye partner.
De skulle inte komma överens, det kunde hon sätta en månadslön på.
Den mörkhårige hade ett lugnt, sympatiskt utseende.
Dani hoppades att han var lika trevlig som han såg ut.
"Nå, vem är den lycklige utvalde?" frågade Dani.
Som om det varit hans stickreplik, kom den mörkhårige fram till Dani och log vänligt.
"Dani Danelli," sa chefen. "detta är Jacob Linz, din nye partner."
Jacob Linz och Dani skakade hand.
"Trevlig att träffas, Miss Danelli." sa Jacob. Han log varmt.
"Detsamma." log Dani. "Men kalla mig inte Miss Danelli, jag heter Dani."
"Okej." sa Jacob. "Dani."
Den blonde killen såg på Jacob, sedan på Dani, sedan log han ett fräckt leende och gjorde tummen upp.
"Wow!" mimade han till Jacob.
"Lägg av!" mimade Jacob till svar.
Jacob var inte alltid så glad i sin kollegas barnsliga, tonårsmanér.
"Ja... då ska man alltså arbeta tillsammans med den ökända Dani Danelli." sa Jacob leende.
"Yep!" log Dani.
Sedan sa hon på Gudfadern-manér:
"Welcome to the family."
De skrattade båda två.
"Tack så mycket, 'Miss Corleone'." skojade Jacob.
Dani log brett.
Den här killen skulle hon komma bra överens med!
*
onsdag, juni 16, 2010
The Danellis - Special Crime Agency - 1
*
"Din nye partner kommer idag."
"Redan?"
Dani Danelli såg förvånat på den gråhårige mannen som var en av cheferna för SCA - Special Crime Agency.
Sedan ryckte hon på axlarna.
"Tja... Christiansen var ändå inte rätt man för det här jobbet."
"Nej." suckade chefen.
Han var en odugling... tänkte han.
Men det sa han inte högt till Dani. Istället sade han:
"Dani, kära du, du måste lära dig att inte skrämma bort dina arbetskamrater."
"Jag kan inte hjälpa det." sa Dani oberört. "Det finns liksom i blodet..."
Hon log menande mot sin chef.
Både han och Dani såg på familjefotografiet som stod på Danis välstädade skrivbord.
Familjen Danelli, känd i maffiakretsar.
Både Danis farbröder, Vinnie och Bobby hade en hög rang inom "familjen".
Det hade även Danis far Marco, men han hade nu blivit hederlig och använde istället sin makt och sina kontakter för SCA:s räkning.
SCA - Special Crime Agency var en högt ansedd byrå som kunde jämföras med FBI och liknande federala myndigheter.
SCA tog fast alla möjliga brottslingar, från skattesmitare till sexförbrytare.
Dani var väldigt stolt över att får jobba där och skulle inte kunna tänka sig att ha ett annat jobb.
Det enda hon saknade nu var en partner med samma sorts humor som hon. Men det skulle såklart också vara någon som delade hennes värderingar och respekterade henne trots hennes unga ålder.
Dani var vid 23 års ålder den yngsta agenten på SCA.
"Här kommer din nye partner."
Chefen gjorde en gest mot glasdörrarna.
Dani höll nästan andan av spänd förväntan.
*
"Din nye partner kommer idag."
"Redan?"
Dani Danelli såg förvånat på den gråhårige mannen som var en av cheferna för SCA - Special Crime Agency.
Sedan ryckte hon på axlarna.
"Tja... Christiansen var ändå inte rätt man för det här jobbet."
"Nej." suckade chefen.
Han var en odugling... tänkte han.
Men det sa han inte högt till Dani. Istället sade han:
"Dani, kära du, du måste lära dig att inte skrämma bort dina arbetskamrater."
"Jag kan inte hjälpa det." sa Dani oberört. "Det finns liksom i blodet..."
Hon log menande mot sin chef.
Både han och Dani såg på familjefotografiet som stod på Danis välstädade skrivbord.
Familjen Danelli, känd i maffiakretsar.
Både Danis farbröder, Vinnie och Bobby hade en hög rang inom "familjen".
Det hade även Danis far Marco, men han hade nu blivit hederlig och använde istället sin makt och sina kontakter för SCA:s räkning.
SCA - Special Crime Agency var en högt ansedd byrå som kunde jämföras med FBI och liknande federala myndigheter.
SCA tog fast alla möjliga brottslingar, från skattesmitare till sexförbrytare.
Dani var väldigt stolt över att får jobba där och skulle inte kunna tänka sig att ha ett annat jobb.
Det enda hon saknade nu var en partner med samma sorts humor som hon. Men det skulle såklart också vara någon som delade hennes värderingar och respekterade henne trots hennes unga ålder.
Dani var vid 23 års ålder den yngsta agenten på SCA.
"Här kommer din nye partner."
Chefen gjorde en gest mot glasdörrarna.
Dani höll nästan andan av spänd förväntan.
*
tisdag, juni 15, 2010
"Grease monkeys" 3
*
"Det går inte så bra att brotta ner pappa va, brorsan?" fnissade Rebecca.
"Ser det ut så...?" fnissade Ryan.
Han försökte ta sig ur Davids grepp.
"Faktiskt inte." skrattade Rebecca. "Ska du inte ge upp Ryan?"
Ryan skakade på huvudet.
"Jag ger mig aldrig!"
"Du kan väl ge dig en liten stund?" frågade Kate. "Så att vi kan äta lunch nu."
Hon log mot sin son.
David såg på Ryan.
"Ska vi ge oss?"
Ryan låtsades fundera.
"Vet inte... Det beror på vad vi får för lunch."
"Kommer ni inte äter vi upp all efterrätt." skojade Maggie.
"Neeej!" Ryan låtsades bli förfärad. "Inte efterrätten!"
Maggie skrattade.
"Kom hit och ät då gullunge."
"Ja, nu går vi och äter." log David.
Han släppte taget om Ryan.
Ryan satte sig i soffan. Han såg upp på sin far med sitt speciella bus-leende.
"Jag är inte färdig med dig än." varnade han.
David skrattade och rufsade om sin sons hår.
"Varför rufsar alla i mitt hår hela tiden...?" frågade Ryan nyfiket.
"Har du nåt emot det?" undrade Maureen.
"Nä," sa Ryan. "jag bara undrar."
"För att det är så kul." sa Sunshine.
"Ja, säkert." log Ryan.
"Jo, det är kul." sa Maureen och rufsade om i hans hår. "Lika kul som att... pussa dig!"
"Nej, inga pussar!" sa Ryan och blev röd om kinderna.
"Jo." flinade Maureen.
Ryan reste sig och gick mot trappan som ledde ner på stranden.
"Då får du jaga mig först!"
Han sprang ner i sanden.
"Men Ry!" ropade Rebecca. "Kom nu, vi ska ju äta!"
"Är du galen?" sa Ryan. "Det finns ju galna tjejer som vill pussas där uppe!"
De andra skrattade.
"Vi kittlar dig också - om du inte kommer upp inom två sekunder!" ropade Rebecca.
Ryan skyndade sig upp för trappan och satte sig anfådd på sin plats.
"Inte pussas och inte kittlas!" pustade han.
"Är det farligt?" skrattade Maggie och kramade pojken.
"Jaaa!" sa Ryan. "Det är jätte-farligt!"
Maureen log.
"Du får en puss iallafall."
Ryan skakade på huvudet och rodnade igen.
"Jooo!" skrattade Maureen.
Hon gav Ryan en puss på kinden.
*
"Det går inte så bra att brotta ner pappa va, brorsan?" fnissade Rebecca.
"Ser det ut så...?" fnissade Ryan.
Han försökte ta sig ur Davids grepp.
"Faktiskt inte." skrattade Rebecca. "Ska du inte ge upp Ryan?"
Ryan skakade på huvudet.
"Jag ger mig aldrig!"
"Du kan väl ge dig en liten stund?" frågade Kate. "Så att vi kan äta lunch nu."
Hon log mot sin son.
David såg på Ryan.
"Ska vi ge oss?"
Ryan låtsades fundera.
"Vet inte... Det beror på vad vi får för lunch."
"Kommer ni inte äter vi upp all efterrätt." skojade Maggie.
"Neeej!" Ryan låtsades bli förfärad. "Inte efterrätten!"
Maggie skrattade.
"Kom hit och ät då gullunge."
"Ja, nu går vi och äter." log David.
Han släppte taget om Ryan.
Ryan satte sig i soffan. Han såg upp på sin far med sitt speciella bus-leende.
"Jag är inte färdig med dig än." varnade han.
David skrattade och rufsade om sin sons hår.
"Varför rufsar alla i mitt hår hela tiden...?" frågade Ryan nyfiket.
"Har du nåt emot det?" undrade Maureen.
"Nä," sa Ryan. "jag bara undrar."
"För att det är så kul." sa Sunshine.
"Ja, säkert." log Ryan.
"Jo, det är kul." sa Maureen och rufsade om i hans hår. "Lika kul som att... pussa dig!"
"Nej, inga pussar!" sa Ryan och blev röd om kinderna.
"Jo." flinade Maureen.
Ryan reste sig och gick mot trappan som ledde ner på stranden.
"Då får du jaga mig först!"
Han sprang ner i sanden.
"Men Ry!" ropade Rebecca. "Kom nu, vi ska ju äta!"
"Är du galen?" sa Ryan. "Det finns ju galna tjejer som vill pussas där uppe!"
De andra skrattade.
"Vi kittlar dig också - om du inte kommer upp inom två sekunder!" ropade Rebecca.
Ryan skyndade sig upp för trappan och satte sig anfådd på sin plats.
"Inte pussas och inte kittlas!" pustade han.
"Är det farligt?" skrattade Maggie och kramade pojken.
"Jaaa!" sa Ryan. "Det är jätte-farligt!"
Maureen log.
"Du får en puss iallafall."
Ryan skakade på huvudet och rodnade igen.
"Jooo!" skrattade Maureen.
Hon gav Ryan en puss på kinden.
*
måndag, juni 14, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:164 - 14 juni - del 2
*
Marco och Dani Danelli omgavs fortfarande av skrattsalvor när de satte sig i Marcos stora bil.
Marco skakade på huvudet och skrattade.
”Ja, ha ha, jättekul!” sa han.
”Good one, Dani!” jublade kollegorna.
Marco gav sin dotter en blick.
”Så det var du! Jag visste väl det!”
Dani ryckte på axlarna.
”Det var Christiansen.” log hon.
Sedan började hon gapskratta igen.
”Såg du hans min! Han kan verkligen se rädd ut!”
”Dani…” sa hennes far med lite mer allvar i rösten. ”Hur många partners har du skrämt bort nu egentligen…?”
Marco Danelli visste att Christiansen redan nästa morgon skulle be om en ny partner. Dani var för tuff för honom.
”Farsan, ge mig en partner som passar mig bättre, så ska jag behålla honom. Den här har ingen humor och han är tråkigare än än uttorkad kaktus.”
Marco Danelli log.
”Du är hopplös, vet du det prinsessan?”
Dani nickade.
”Yep, det vet jag.”
Marco Danelli log mot sin enda dotter.
”Okej, som du vill, doll face; du ska få en ny partner.”
"Yes!"
Dani såg triumferande ut. Sedan såg hon på sin far och log spjuveraktigt.
”Men du, farsan, det var en jäkla kul dekal, inte sant…?”
Marco Danelli suckade.
Men sedan började han gapskratta.
Han tutade på sina skrattande agenter på parkeringsplatsen och cirkulerade runt dem tre gånger innan han körde hemåt.
”Rädda Dani! Dad farted! She can’t get out!” skrek agenterna. De tjöt av skratt.
Dani stack ut armen genom rutan och vinkade glatt till sina kollegor.
*
Marco och Dani Danelli omgavs fortfarande av skrattsalvor när de satte sig i Marcos stora bil.
Marco skakade på huvudet och skrattade.
”Ja, ha ha, jättekul!” sa han.
”Good one, Dani!” jublade kollegorna.
Marco gav sin dotter en blick.
”Så det var du! Jag visste väl det!”
Dani ryckte på axlarna.
”Det var Christiansen.” log hon.
Sedan började hon gapskratta igen.
”Såg du hans min! Han kan verkligen se rädd ut!”
”Dani…” sa hennes far med lite mer allvar i rösten. ”Hur många partners har du skrämt bort nu egentligen…?”
Marco Danelli visste att Christiansen redan nästa morgon skulle be om en ny partner. Dani var för tuff för honom.
”Farsan, ge mig en partner som passar mig bättre, så ska jag behålla honom. Den här har ingen humor och han är tråkigare än än uttorkad kaktus.”
Marco Danelli log.
”Du är hopplös, vet du det prinsessan?”
Dani nickade.
”Yep, det vet jag.”
Marco Danelli log mot sin enda dotter.
”Okej, som du vill, doll face; du ska få en ny partner.”
"Yes!"
Dani såg triumferande ut. Sedan såg hon på sin far och log spjuveraktigt.
”Men du, farsan, det var en jäkla kul dekal, inte sant…?”
Marco Danelli suckade.
Men sedan började han gapskratta.
Han tutade på sina skrattande agenter på parkeringsplatsen och cirkulerade runt dem tre gånger innan han körde hemåt.
”Rädda Dani! Dad farted! She can’t get out!” skrek agenterna. De tjöt av skratt.
Dani stack ut armen genom rutan och vinkade glatt till sina kollegor.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:164 - 14 juni - del 1
Skriv om dekaler
”Vad är det som är så roligt?”
Marco Danelli, chefen för SCA - Special Crime Agency såg hur hans kollegor stod parkeringen och gapskrattade.
”Du har fått en liten present.” frustade en av hans agenter.
På bakre vindrutan på Marco Danellis svarta Lexus satt en stor gul dekal med svarta bokstäver och skrek ut sitt budskap:
Marco Danelli försökte dra bort dekalen, men den satt alldeles för hårt.
”Vem av er lustigkurrar har gjort det här?” frågade han.
Hans blick föll på sin 23-åriga dotter Dani som jobbade som en av hans agenter.
”Titta inte på mig...” sa Dani oskyldigt.
Hon torkade bort en skratt-tår ur ögonvrån och följde sin partner till hans bil.
Ur sin byxficka drog hon upp en femdollars-sedel som hon gav till Christiansen.
”Fan Christiansen! Jag trodde du skulle fega ur!”
Christiansen tog pengen och log. Men han kände sig inte så stursk som han försökte ge sken av.
”Mr. Danelli ser rätt arg ut…” sa han. Han hade stor respekt för sin chef.
”Du kommer att vakna med ett hästhuvud i sängen i morgon.” flinade Dani.
Christiansen svalde så att adamsäpplet guppade.
”Tack för den Dani. Har du glömt att det var din idé?”
”Nope.” flinade Dani. ”Det var kul att slå vad med dig. Jag har inte skrattat så här mycket på länge.”
”Det var så lite så. Men du, Dani… du skvallrar väl inte på mig?”
”Jag lovar.” sa Dani.
Marco Danelli gick fram till sin dotter och hennes partner.
”Var det här ert verk?” han gjorde en gest mot dekalen.
Dani skrattade så mycket att hon inte kunde svara.
Hennes partner skrattade inte. Han tänkte att det kanske inte hade varit en så bra idé att sätta den där dekalen på Mr. Danellis bil.
”Christiansen, i morgon tar du städarens jobb.” beordrade Marco Danelli.
”Ja, Sir. Tack.” sa Christiansen, lättad över att komma undan med en dags städande som straff.
”Gör inte om det.” varnade Marco Danelli och såg med farlig blick på Danis partner.
Christiansen svalde igen.
”Det ska jag inte göra Sir.” sa han och skyndade sig in i sin bil.
*
”Vad är det som är så roligt?”
Marco Danelli, chefen för SCA - Special Crime Agency såg hur hans kollegor stod parkeringen och gapskrattade.
”Du har fått en liten present.” frustade en av hans agenter.
På bakre vindrutan på Marco Danellis svarta Lexus satt en stor gul dekal med svarta bokstäver och skrek ut sitt budskap:
”Vem av er lustigkurrar har gjort det här?” frågade han.
Hans blick föll på sin 23-åriga dotter Dani som jobbade som en av hans agenter.
”Titta inte på mig...” sa Dani oskyldigt.
Hon torkade bort en skratt-tår ur ögonvrån och följde sin partner till hans bil.
Ur sin byxficka drog hon upp en femdollars-sedel som hon gav till Christiansen.
”Fan Christiansen! Jag trodde du skulle fega ur!”
Christiansen tog pengen och log. Men han kände sig inte så stursk som han försökte ge sken av.
”Mr. Danelli ser rätt arg ut…” sa han. Han hade stor respekt för sin chef.
”Du kommer att vakna med ett hästhuvud i sängen i morgon.” flinade Dani.
Christiansen svalde så att adamsäpplet guppade.
”Tack för den Dani. Har du glömt att det var din idé?”
”Nope.” flinade Dani. ”Det var kul att slå vad med dig. Jag har inte skrattat så här mycket på länge.”
”Det var så lite så. Men du, Dani… du skvallrar väl inte på mig?”
”Jag lovar.” sa Dani.
Marco Danelli gick fram till sin dotter och hennes partner.
”Var det här ert verk?” han gjorde en gest mot dekalen.
Dani skrattade så mycket att hon inte kunde svara.
Hennes partner skrattade inte. Han tänkte att det kanske inte hade varit en så bra idé att sätta den där dekalen på Mr. Danellis bil.
”Christiansen, i morgon tar du städarens jobb.” beordrade Marco Danelli.
”Ja, Sir. Tack.” sa Christiansen, lättad över att komma undan med en dags städande som straff.
”Gör inte om det.” varnade Marco Danelli och såg med farlig blick på Danis partner.
Christiansen svalde igen.
”Det ska jag inte göra Sir.” sa han och skyndade sig in i sin bil.
*
söndag, juni 13, 2010
"Grease monkeys" 2
*
"Nämen! Är så du ser ut, lillebror?" utbrast Rebecca när en nybadad Ryan kom ut på verandan en stund senare.
"Ha, ha, mycket roligt." sa Ryan.
Han satte sig bredvid sin syster i träsoffan.
"Men du... ska du inte ta på dig skor?" sa Rebecca.
"Nä!" sa Ryan med en blandning av trots och busighet i rösten.
"Men trollet, då blir du ju smutsig om fötterna igen." påpekade Rebecca.
"Bra." sa Ryan. "Dom ska vara smutsiga."
Rebecca skrattade och höll om sin lillebror.
"Du får se upp hur du går bara, Ryan." sa David, som stod intill soffan. "Så att du inte kliver på något som du kan skada dig på, en glasbit tillexempel..."
"Jag tänker inte kliva på en glasbit igen." sa Ryan.
Han tillade fundersamt:
"En rostig spik kanske..."
"Passa dig. Skadar du dig mer nu adopterar vi bort dig." sa David spjuveraktigt.
Kate, Maggie, Rebecca, Maureen och Sunshine skrattade.
"Tack farsan, jag älskar dig också." flinade Ryan.
Han ställde sig upp i soffan och slog armarna om David.
"Vad ska du nu hitta på...?" skrattade Rebecca.
"Brotta ner pappa!" sa Ryan.
David skrattade åt sin busige son och svepte upp pojken i famnen.
"Nej...! Jag ska brotta ner dig!" fnissade Ryan.
"Kan du inte." skrattade David. "Du är fast här nu."
Maggie såg leende på Kate.
"Man kan nästan tro att du har två söner."
"Ja, verkligen, de är lika busiga båda två!" skrattade Kate.
"Pappa är värst!" ropade Ryan.
*
"Nämen! Är så du ser ut, lillebror?" utbrast Rebecca när en nybadad Ryan kom ut på verandan en stund senare.
"Ha, ha, mycket roligt." sa Ryan.
Han satte sig bredvid sin syster i träsoffan.
"Men du... ska du inte ta på dig skor?" sa Rebecca.
"Nä!" sa Ryan med en blandning av trots och busighet i rösten.
"Men trollet, då blir du ju smutsig om fötterna igen." påpekade Rebecca.
"Bra." sa Ryan. "Dom ska vara smutsiga."
Rebecca skrattade och höll om sin lillebror.
"Du får se upp hur du går bara, Ryan." sa David, som stod intill soffan. "Så att du inte kliver på något som du kan skada dig på, en glasbit tillexempel..."
"Jag tänker inte kliva på en glasbit igen." sa Ryan.
Han tillade fundersamt:
"En rostig spik kanske..."
"Passa dig. Skadar du dig mer nu adopterar vi bort dig." sa David spjuveraktigt.
Kate, Maggie, Rebecca, Maureen och Sunshine skrattade.
"Tack farsan, jag älskar dig också." flinade Ryan.
Han ställde sig upp i soffan och slog armarna om David.
"Vad ska du nu hitta på...?" skrattade Rebecca.
"Brotta ner pappa!" sa Ryan.
David skrattade åt sin busige son och svepte upp pojken i famnen.
"Nej...! Jag ska brotta ner dig!" fnissade Ryan.
"Kan du inte." skrattade David. "Du är fast här nu."
Maggie såg leende på Kate.
"Man kan nästan tro att du har två söner."
"Ja, verkligen, de är lika busiga båda två!" skrattade Kate.
"Pappa är värst!" ropade Ryan.
*
lördag, juni 12, 2010
"Grease monkeys"
*
"Hur länge har ni hållt på med den där bilen nu?"
David McKenzie såg på sin älskade hustru som stod i öppningen till garaget.
"Tja..." sa han fundersamt. "Nån timme."
Kate skrattade.
"Två timmar älskling. Tröttnar ni aldrig?"
"Nej, det är ju jättekul, mamma!" sa Ryan ivrigt. "Den här bilen är så cool!"
"Vad bra älskling." Kate rufsade om hans hår. "Men kom in och tvätta er nu så ska vi äta lunch sen.
"Vaddå, är vi inte fina så här?" skojade David och såg på sina neroljade kläder.
"Jo, ni är jättefina, mina små 'grease monkeys'." log Kate.
David och Ryan torkade av sina neroljade händer på en trasa, sedan följde de med Kate mot huset.
"Oj, nån behöver ett bad!" utbrast Maureen när de kom upp på verandan.
"Jag...?" sa Ryan. "Men det är bara mina kläder som är oljiga."
"Jaså?" log Sunshine. "Du har olja på näsan."
Ryan flinade.
"Ja, ja, men den ska vara där."
"Yeah right." skrattade Sunshine.
"Ryan, badrummet - nu." sa Kate och puffade mjukt in Ryan i huset.
"Men jag badade ju i julas!" flinade Ryan och log busigt.
Sedan tillade han:
"Förresten ska bilmekaniker vara lite skitiga. Eller hur pappa? Pappa...?"
Ryan såg sig om efter sin far, för att få lite stöd, men David hade redan gått ner till källaren för att duscha.
"Hrmm... bra stöd han var då..." muttrade Ryan.
"Men Ryan, vi vill se ditt söta lilla ansikte." sa Maggie.
"Just det." sa Kate. "Och jag antar att det finns nånstans där under smuts och olja."
Hon såg på sin son som om hon försökte se hans ansikte genom smutsen.
"Okej, jag går väl upp till badrummet då." suckade Ryan. "Men jag tvättar bara ansiktet."
Ryan tyckte annars om att bada, men han tänkte inte slösa en härlig sommardag på att ligga i badet.
"Ry, du behöver tvätta håret också." sa Rebecca. "Och fötterna!"
Ryan lyfte på ena foten, vred på den och granskade den.
"Vaddå... det är väl inget fel på mina fötter?"
"Snälla lilla du," skrattade Rebecca. "ett troll har renare fötter än du!"
Maureen och Sunshine fnissade.
Ryan suckade igen.
"Okej, okej, jag badar väl då om det nu är så viktigt."
Rebecca skrattade och skakade på huvudet.
"Ja se småpojkar..."
"Jag hörde det där!" ropade Ryan bortifrån trappan.
*
"Hur länge har ni hållt på med den där bilen nu?"
David McKenzie såg på sin älskade hustru som stod i öppningen till garaget.
"Tja..." sa han fundersamt. "Nån timme."
Kate skrattade.
"Två timmar älskling. Tröttnar ni aldrig?"
"Nej, det är ju jättekul, mamma!" sa Ryan ivrigt. "Den här bilen är så cool!"
"Vad bra älskling." Kate rufsade om hans hår. "Men kom in och tvätta er nu så ska vi äta lunch sen.
"Vaddå, är vi inte fina så här?" skojade David och såg på sina neroljade kläder.
"Jo, ni är jättefina, mina små 'grease monkeys'." log Kate.
David och Ryan torkade av sina neroljade händer på en trasa, sedan följde de med Kate mot huset.
"Oj, nån behöver ett bad!" utbrast Maureen när de kom upp på verandan.
"Jag...?" sa Ryan. "Men det är bara mina kläder som är oljiga."
"Jaså?" log Sunshine. "Du har olja på näsan."
Ryan flinade.
"Ja, ja, men den ska vara där."
"Yeah right." skrattade Sunshine.
"Ryan, badrummet - nu." sa Kate och puffade mjukt in Ryan i huset.
"Men jag badade ju i julas!" flinade Ryan och log busigt.
Sedan tillade han:
"Förresten ska bilmekaniker vara lite skitiga. Eller hur pappa? Pappa...?"
Ryan såg sig om efter sin far, för att få lite stöd, men David hade redan gått ner till källaren för att duscha.
"Hrmm... bra stöd han var då..." muttrade Ryan.
"Men Ryan, vi vill se ditt söta lilla ansikte." sa Maggie.
"Just det." sa Kate. "Och jag antar att det finns nånstans där under smuts och olja."
Hon såg på sin son som om hon försökte se hans ansikte genom smutsen.
"Okej, jag går väl upp till badrummet då." suckade Ryan. "Men jag tvättar bara ansiktet."
Ryan tyckte annars om att bada, men han tänkte inte slösa en härlig sommardag på att ligga i badet.
"Ry, du behöver tvätta håret också." sa Rebecca. "Och fötterna!"
Ryan lyfte på ena foten, vred på den och granskade den.
"Vaddå... det är väl inget fel på mina fötter?"
"Snälla lilla du," skrattade Rebecca. "ett troll har renare fötter än du!"
Maureen och Sunshine fnissade.
Ryan suckade igen.
"Okej, okej, jag badar väl då om det nu är så viktigt."
Rebecca skrattade och skakade på huvudet.
"Ja se småpojkar..."
"Jag hörde det där!" ropade Ryan bortifrån trappan.
*
Utmaning: ”Det var en gång…” Tigerpojken 1
*
Det var en gång för länge sedan en liten pojke som inte var som andra pojkar.
Han talade precis som andra små pojkar och hade riktiga känslor.
Men den här pojken var mycket speciell.
Han var nämligen inte mycket större än en kattunge. Hans söta runda ansikte och händer var en litet barns, men resten; kroppen, tassar, huvud och öron var en tigerunges; mjuk, randig och brandfärgad.
Grimaldi gnuggade sina knotiga händer.
Vilken skatt den här lille ungen var!
Folk skulle stå i kö för att få se honom - och det bästa av allt: de skulle betala rejält med guld- och silver-mynt för att få en glimt av underverket, även om de fick se aldrig så lite!
Grimaldi skrockade åt sin plan. Vad rik han skulle bli!
Nu gällde det att fånga den fantastiska upptäckten, innan han anade misstankar och sprang sin väg.
Grimaldi gick sakta fram mot tigerbarn-varelsen och log brett mot honom.
Tigerpojken blinkade nyvaket och nyfiket på den magre, gamle mannen.
Varför tittade han så och vad ville han?
Tigerpojken tyckte inte om gubben. Den illvilliga uppsynen skrämde honom.
Tänk om han när som helst kunde förvandla sig till ett ondsint monster…?
Han vände om och skulle just springa därifrån när han kände smärta i svansen!
Gubben hade tagit tag i hans svans och drog nu honom intill sig.
Tigerpojken skrek och grät och sparkade med sina små pälsben.
Men gubben bara skrockade.
”Där fick jag dig din lilla filur! Nu kommer du inte undan! Du är min nu, bara min!”
Grimaldi sjöng hela vägen hem, med den gråtande lille tigerpojken i famnen.
Rik, jag ska bli rik! Vilken underbar dag!
Det var en gång för länge sedan en liten pojke som inte var som andra pojkar.
Han talade precis som andra små pojkar och hade riktiga känslor.
Men den här pojken var mycket speciell.
Han var nämligen inte mycket större än en kattunge. Hans söta runda ansikte och händer var en litet barns, men resten; kroppen, tassar, huvud och öron var en tigerunges; mjuk, randig och brandfärgad.
Grimaldi gnuggade sina knotiga händer.
Vilken skatt den här lille ungen var!
Folk skulle stå i kö för att få se honom - och det bästa av allt: de skulle betala rejält med guld- och silver-mynt för att få en glimt av underverket, även om de fick se aldrig så lite!
Grimaldi skrockade åt sin plan. Vad rik han skulle bli!
Nu gällde det att fånga den fantastiska upptäckten, innan han anade misstankar och sprang sin väg.
Grimaldi gick sakta fram mot tigerbarn-varelsen och log brett mot honom.
Tigerpojken blinkade nyvaket och nyfiket på den magre, gamle mannen.
Varför tittade han så och vad ville han?
Tigerpojken tyckte inte om gubben. Den illvilliga uppsynen skrämde honom.
Tänk om han när som helst kunde förvandla sig till ett ondsint monster…?
Han vände om och skulle just springa därifrån när han kände smärta i svansen!
Gubben hade tagit tag i hans svans och drog nu honom intill sig.
Tigerpojken skrek och grät och sparkade med sina små pälsben.
Men gubben bara skrockade.
”Där fick jag dig din lilla filur! Nu kommer du inte undan! Du är min nu, bara min!”
Grimaldi sjöng hela vägen hem, med den gråtande lille tigerpojken i famnen.
Rik, jag ska bli rik! Vilken underbar dag!
*
Detta är en utmaning från vilse i vitterheten
*
Det var en gång...
Utgå från din favoritsaga om du har en, eller välj en av de mest kända klassikerna. Hitta sedan något i sagan som du blir inspirerad att skriva om.
Sagor är ofta fyllda av olika motiv förutom den grundläggande berättelsen,
och där finns mycket att välja på. Eller så kan du skriva ut den "onda" sidans perspektiv - kanske blir det en helt annan saga då?
*
Sagoväsen
Skapa ditt alldeles egna sagoväsen! Det kan vara något litet eller stort,
ont eller gott, eller mitt emellan.
Solstigen 12 - 10
*
”Mamma, Isolde ska gifta sig med Zac Efron.” upplyser Dorian.
”Trevligt.” ler jag.
Majas mamma skrattar.
”Du vet att det är brudens föräldrar som betalar bröllopet va?”
"Ja, det vet jag." skrattar jag.
Vad gör man inte för sin älskade lilla prinsessa?
”Mamma, Isolde ska gifta sig med Zac Efron.” upplyser Dorian.
”Trevligt.” ler jag.
Majas mamma skrattar.
”Du vet att det är brudens föräldrar som betalar bröllopet va?”
"Ja, det vet jag." skrattar jag.
Vad gör man inte för sin älskade lilla prinsessa?
I want fabulous
That is my simple request
All things fabulous
Bigger and better and best
I need something inspiring
to help me get along
I need a little fabulous
is that so wrong?
Fabulous
(High School Musical 2)
*
*
Solstigen 12 - 9
*
”Mamma, får vi glass se’n?” frågar Isolde.
”Självklart min älskling.” säger jag. ”Hundra liter minst.”
”Tokiga mamma!” fnissar Dorian. ”Så mycket glass kan man inte äta.”
”Joho då!” säger jag och kittlar min son. ”Och se’n ska vi köpa arton kilo karameller.”
”Fabulous!” jublar Isolde med perfekt uttal.
”Va? Kan du så bra engelska?” utbrister Majas mamma förvånat.
”Yes!” säger Isolde. ”Jag lär mig alla repliker i filmerna.”
Hon snurrar runt i sin rosa klänning med High School Musical-tryck.
När vi går in genom Skansens grindar sjunger Isolde, Maja - och till och med Dorian - på Bop To the Top.
”Mamma, får vi glass se’n?” frågar Isolde.
”Självklart min älskling.” säger jag. ”Hundra liter minst.”
”Tokiga mamma!” fnissar Dorian. ”Så mycket glass kan man inte äta.”
”Joho då!” säger jag och kittlar min son. ”Och se’n ska vi köpa arton kilo karameller.”
”Fabulous!” jublar Isolde med perfekt uttal.
”Va? Kan du så bra engelska?” utbrister Majas mamma förvånat.
”Yes!” säger Isolde. ”Jag lär mig alla repliker i filmerna.”
Hon snurrar runt i sin rosa klänning med High School Musical-tryck.
När vi går in genom Skansens grindar sjunger Isolde, Maja - och till och med Dorian - på Bop To the Top.
Yeah we’re gonna
Bop, bop, bop
Bop to the top
Slip and slide and ride that rhythm
Jump and hop hop ‘til we drop
And start again
Zip zap zop
Pop like a mop
Scoot around the corner
Move it to the groove
‘Til the music stops
Do the bop bop,
bop to the top
Don’t ever stop
Bop to the top
Bop To the Top
High School Musical
Solstigen 12 - 8
*
En timme senare står vi utanför Skansen; jag med mina tre solstrålar och Isoldes bästis Maja med sin mamma.
”Djuuuuren!” ropar Troy - som om han förväntar sig att de ska svara. ”Klappa djuren!”
”Nu kan vi träffa morfar.” säger Dorian leende.
”Morfar…?”
Nu hängde jag inte med. Barnens morfar bor ju inte här i stan.
”Björn!” fnissar Dorian.
”Bjööööörn!” fnissar Isolde. ”Hajar du?”
Ja, jag hajar. 25-öringen har trillat ner nu.
”Morfar bor på Skansen!” sjunger tvillingarna.
Folk som står i vår kö skrattar gott åt mina härliga ungars humor.
”Moffa!” gastar Troy. ”Djuuuren!”
”Eh, vi ska nog lugna ner oss ett par hekto nu.” säger jag.
Barnen gör så.
”Hur länge ska man stå i kö egentligen…?” suckar Dorian uttråkat några minuter senare.
”Hundra år typ.” suckar Isolde, lika uttråkad.
”Var djuren är?” säger Troy och slår ut med händerna i en frågande gest.
*
En timme senare står vi utanför Skansen; jag med mina tre solstrålar och Isoldes bästis Maja med sin mamma.
”Djuuuuren!” ropar Troy - som om han förväntar sig att de ska svara. ”Klappa djuren!”
”Nu kan vi träffa morfar.” säger Dorian leende.
”Morfar…?”
Nu hängde jag inte med. Barnens morfar bor ju inte här i stan.
”Björn!” fnissar Dorian.
”Bjööööörn!” fnissar Isolde. ”Hajar du?”
Ja, jag hajar. 25-öringen har trillat ner nu.
”Morfar bor på Skansen!” sjunger tvillingarna.
Folk som står i vår kö skrattar gott åt mina härliga ungars humor.
”Moffa!” gastar Troy. ”Djuuuren!”
”Eh, vi ska nog lugna ner oss ett par hekto nu.” säger jag.
Barnen gör så.
”Hur länge ska man stå i kö egentligen…?” suckar Dorian uttråkat några minuter senare.
”Hundra år typ.” suckar Isolde, lika uttråkad.
”Var djuren är?” säger Troy och slår ut med händerna i en frågande gest.
*
Solstigen 12 - 7
*
”Ska vi åka till IKEA?” frågar jag en solig förmiddag.
Tvillingarna ruskar vilt på sina huvuden.
Jag kan nästan höra hur de tänker:
Blääää! Aldrig i livet!
”Nä, jag vill åka inlines.” säger Dorian.
”Och jag vill gå hem till Maja och leka.” säger Isolde.
Puh…! Jag hade ärligt talat ingen större lust att åka till IKEA en sådan här fin dag.
Nytt matbord får vänta. Jag menar, det har ju ändå fyra ben och står upprätt fortfarande.
Och soffan kan jag faktiskt klä om, har ju ett extra överdrag.
Jag tvingar på Dorian hjälm, benskydd, knäskydd och lite fler skydd
(inte helt lätt)
och sedan far han iväg på sina inlines tillsammans med en kompis.
Isolde knäpper på sig sina sandaler och rusar över till Maja som bor i huset intill.
Jag ser på Troy. 2-åringen försöker sätta på sig sina skor.
”Jaha du Troy, vad tycker du att vi ska göra då?”
”Djur!” säger pojken ivrigt.
”Djur? Vill du åka till djurparken!”
Pojken skiner som en sol.
”Jaaaaa! Djur’arken!”
Du vara chef.
Skansen får det bli.
*
”Ska vi åka till IKEA?” frågar jag en solig förmiddag.
Tvillingarna ruskar vilt på sina huvuden.
Jag kan nästan höra hur de tänker:
Blääää! Aldrig i livet!
”Nä, jag vill åka inlines.” säger Dorian.
”Och jag vill gå hem till Maja och leka.” säger Isolde.
Puh…! Jag hade ärligt talat ingen större lust att åka till IKEA en sådan här fin dag.
Nytt matbord får vänta. Jag menar, det har ju ändå fyra ben och står upprätt fortfarande.
Och soffan kan jag faktiskt klä om, har ju ett extra överdrag.
Jag tvingar på Dorian hjälm, benskydd, knäskydd och lite fler skydd
(inte helt lätt)
och sedan far han iväg på sina inlines tillsammans med en kompis.
Isolde knäpper på sig sina sandaler och rusar över till Maja som bor i huset intill.
Jag ser på Troy. 2-åringen försöker sätta på sig sina skor.
”Jaha du Troy, vad tycker du att vi ska göra då?”
”Djur!” säger pojken ivrigt.
”Djur? Vill du åka till djurparken!”
Pojken skiner som en sol.
”Jaaaaa! Djur’arken!”
Du vara chef.
Skansen får det bli.
*
Solstigen 12 - 6
*
En vecka senare hade mannen som numera kallas Exet hämtat alla sina pinaler och så drog han iväg.
(Till sin bystiga blondin antar jag, men jag kan ärligt säga att jag inte brydde mig nämnvärt.)
Dorian och Isolde tröstade mig en dag kort efter separationen när de tyckte jag såg lite ledsen ut.
”Du är vackrare än hon, mamma.” sa Isolde. ”Rött hår är finare.”
”Jaaaa!” höll Dorian med.
Barnen kröp upp till mig i soffan och överöste mig med kramar.
”Och vet du mamma..." tillade Dorian. "du är som Pippi Långstrump, rolig och glad varje dag!”
Kan man få finare betyg av sina ungar?
*
En vecka senare hade mannen som numera kallas Exet hämtat alla sina pinaler och så drog han iväg.
(Till sin bystiga blondin antar jag, men jag kan ärligt säga att jag inte brydde mig nämnvärt.)
Dorian och Isolde tröstade mig en dag kort efter separationen när de tyckte jag såg lite ledsen ut.
”Du är vackrare än hon, mamma.” sa Isolde. ”Rött hår är finare.”
”Jaaaa!” höll Dorian med.
Barnen kröp upp till mig i soffan och överöste mig med kramar.
”Och vet du mamma..." tillade Dorian. "du är som Pippi Långstrump, rolig och glad varje dag!”
Kan man få finare betyg av sina ungar?
Här kommer Alice Bergdahl!
Tjolahopp
Tjolahej
Tjolahoppsansa!
*
Solstigen 12 - 5
*
Blondin-spöket tyckte dock inte alls att lille Troy var duktig, hon skrek till och gav mig en iskall blick.
”Min klänning kostade tre tusen kronor! Du får betala kemtvätten!”
Say whaaaat….?
Kyss mig där bak, kossa.
Min gamla karlslok hade mage att nicka instämmande.
”Eh ja, du får nog betala tvätten, Alice. Det där är en dyr klänning.”
Han är otrogen och jag ska betala tvätt för det där spektaklets klänning…?!
I nästa sekund flög fan själv i mig.
Med karlsloken och blondinens blickar fästa på mig lyfte jag upp deras sopptallrikar över huvudena på dem.
”Du gör det inte…” mumlade min karl förskräckt.
”Inte? Ska vi slå vad?”
Jag gav honom ett elakt, utmanande flin.
Det kändes faktiskt väldigt skönt att hälla varsin skål sparrissoppa à 150 kronor över blondinen och exet.
Skönt för mig alltså, för dem var det nog inte så mysigt att få ljummen sörja över sig.
”Du kan komma och hämta dina saker på fredag.” talade jag om för honom. ”Barnen och jag är inte hemma då.”
Han blinkade soppa ur ögonen och såg dumt på mig.
”Får jag inte säga hej då till ungarna?”
”Säga hej då till…?”
Jag hånskrockade.
”Kyss dig i röven.”
Ett gäng med kvinnor reste sig och gav mig stormande applåder.
”Kör hårt tjejen!” jublade de.
Jag bugade mig och log varmt mot dem.
Troy satt nu mitt på bordet och mumsade förnöjt på en bit mjukt bröd.
Jag tog honom i famnen och lämnade med högburet huvud restaurangen.
*
Blondin-spöket tyckte dock inte alls att lille Troy var duktig, hon skrek till och gav mig en iskall blick.
”Min klänning kostade tre tusen kronor! Du får betala kemtvätten!”
Say whaaaat….?
Kyss mig där bak, kossa.
Min gamla karlslok hade mage att nicka instämmande.
”Eh ja, du får nog betala tvätten, Alice. Det där är en dyr klänning.”
Han är otrogen och jag ska betala tvätt för det där spektaklets klänning…?!
I nästa sekund flög fan själv i mig.
Med karlsloken och blondinens blickar fästa på mig lyfte jag upp deras sopptallrikar över huvudena på dem.
”Du gör det inte…” mumlade min karl förskräckt.
”Inte? Ska vi slå vad?”
Jag gav honom ett elakt, utmanande flin.
Det kändes faktiskt väldigt skönt att hälla varsin skål sparrissoppa à 150 kronor över blondinen och exet.
Skönt för mig alltså, för dem var det nog inte så mysigt att få ljummen sörja över sig.
”Du kan komma och hämta dina saker på fredag.” talade jag om för honom. ”Barnen och jag är inte hemma då.”
Han blinkade soppa ur ögonen och såg dumt på mig.
”Får jag inte säga hej då till ungarna?”
”Säga hej då till…?”
Jag hånskrockade.
”Kyss dig i röven.”
Ett gäng med kvinnor reste sig och gav mig stormande applåder.
”Kör hårt tjejen!” jublade de.
Jag bugade mig och log varmt mot dem.
Troy satt nu mitt på bordet och mumsade förnöjt på en bit mjukt bröd.
Jag tog honom i famnen och lämnade med högburet huvud restaurangen.
*
Solstigen 12 - 4
*
Exet och den blonda saken tyckte av någon anledning att situationen blev vääääldigt pinsam.
Men c’est la vie... Mig jävlas man inte med ostraffat.
Jag satte Troy på bordet och studerade blondinen som satt mittemot min karl.
”Alice… eh... öh.. det är inte som det ser ut...” mumlade mannen som var far till mina barn.
”Det är klart att det är!” sa jag. ”Gör dig inte dummare än vad du är.”
Jag vände mig till hans blonda sak och granskade henne.
Hon fortsatte besvärad att äta och försökte låtsas om jag inte var där.
Det var nog inte så lätt, för jag stod väldigt nära henne och blängde på henne med onda ögat.
Och Troy hade nu upptäckt hennes stora pärlhalsband i plast. Han kröp fram över bordet och tog tag i halsbandet
Det är bra Troy, stryp våpet! tänkte jag.
Nej, det tänkte jag inte, så elak är jag inte.
Däremot jublade jag inombords när min lilla telning slet tag i halsbandet så att pärlor flög ner i blondin-häxans soppa och i dekolletaget.
Det stänkte ljusgrön sparrissoppa på hennes vita klänning och i hennes ansikte.
Troy gurglade glatt, det var nästan som om han förstod hur duktig han var!
*
Exet och den blonda saken tyckte av någon anledning att situationen blev vääääldigt pinsam.
Men c’est la vie... Mig jävlas man inte med ostraffat.
Jag satte Troy på bordet och studerade blondinen som satt mittemot min karl.
”Alice… eh... öh.. det är inte som det ser ut...” mumlade mannen som var far till mina barn.
”Det är klart att det är!” sa jag. ”Gör dig inte dummare än vad du är.”
Jag vände mig till hans blonda sak och granskade henne.
Hon fortsatte besvärad att äta och försökte låtsas om jag inte var där.
Det var nog inte så lätt, för jag stod väldigt nära henne och blängde på henne med onda ögat.
Och Troy hade nu upptäckt hennes stora pärlhalsband i plast. Han kröp fram över bordet och tog tag i halsbandet
Det är bra Troy, stryp våpet! tänkte jag.
Nej, det tänkte jag inte, så elak är jag inte.
Däremot jublade jag inombords när min lilla telning slet tag i halsbandet så att pärlor flög ner i blondin-häxans soppa och i dekolletaget.
Det stänkte ljusgrön sparrissoppa på hennes vita klänning och i hennes ansikte.
Troy gurglade glatt, det var nästan som om han förstod hur duktig han var!
*
Solstigen 12 - 3
*
Exet ja, han är en historia för sig.
När Troy var sju månader gammal bestämde sig karl’n för att han var trött på familjelivet och började strula runt med andra kvinnor.
En kväll när jag promenerade på stan med Troy, såg jag exet...
(Jag tror nästan jag har glömt vad han heter…. Försöker i alla fall...)
Fokus nu Alice!
Hursomhelst; jag tittade in genom fönstret på en fin restaurang och då såg jag honom - med en bystig blondin!
De såg väldigt intima och förälskade ut där de satt och sörplade i sig mat.
Jag antar att han gillar blondiner bättre än rödhättor helt enkelt.
Nu kanske ni tror att jag sprang hem och grät kudden full av salta, mascara-kladdiga tårar?
Inte Alice Bergdahl inte.
Nej då, jag parkerade barnvagnen, tog 6 kilos baby på armen och knatade in på restaurangen.
”Tiiiitta Troy!” sa jag högt, så att typ hela stan hörde. ”Där sitter pappa!”
Jag pekade överdrivet tydligt.
”Pappaaaa!” sa telningen och viftade glatt med armarna.
(Bra tidpunkt att säga pappa för första gången förresten.)
*
Exet ja, han är en historia för sig.
När Troy var sju månader gammal bestämde sig karl’n för att han var trött på familjelivet och började strula runt med andra kvinnor.
En kväll när jag promenerade på stan med Troy, såg jag exet...
(Jag tror nästan jag har glömt vad han heter…. Försöker i alla fall...)
Fokus nu Alice!
Hursomhelst; jag tittade in genom fönstret på en fin restaurang och då såg jag honom - med en bystig blondin!
De såg väldigt intima och förälskade ut där de satt och sörplade i sig mat.
Jag antar att han gillar blondiner bättre än rödhättor helt enkelt.
Nu kanske ni tror att jag sprang hem och grät kudden full av salta, mascara-kladdiga tårar?
Inte Alice Bergdahl inte.
Nej då, jag parkerade barnvagnen, tog 6 kilos baby på armen och knatade in på restaurangen.
”Tiiiitta Troy!” sa jag högt, så att typ hela stan hörde. ”Där sitter pappa!”
Jag pekade överdrivet tydligt.
”Pappaaaa!” sa telningen och viftade glatt med armarna.
(Bra tidpunkt att säga pappa för första gången förresten.)
*
Solstigen 12 - 2
*
Barnafadern, mitt nuvarande ex, var lite skeptisk till namnen.
När jag berättade att Dorian var döpt efter en Oscar Wilde-karaktär, svarade han, lite så där halvintesserat:
”Oscar Wilde, är inte det den där bögen som skrev böcker?”
Suck...
Isoldes namn brydde han sig inte så mycket om heller.
”Ja, ja, det är väl också från nå’n gammal dammig bok du har läst.” sa han bara.
När Troy kom blev han däremot extatisk, då trodde han nämligen att jag döpt barnet efter filmen Troy - den om Trojanska kriget.
”Meh! Det är från High School Musical ju!” upplyste Isolde förargat och höll fram omslaget till DVD:n.
Exet spärrade upp ögonen i pur förskräckelse.
”Är min unge döpt efter en jävla musikal-film…?!”
Jaaaaa!
Gilla läget mannen.
Och se det från den ljusa sidan, det kunde har varit värre.
Pöjken kunde ha fått heta D’Artagnan.
*
Barnafadern, mitt nuvarande ex, var lite skeptisk till namnen.
När jag berättade att Dorian var döpt efter en Oscar Wilde-karaktär, svarade han, lite så där halvintesserat:
”Oscar Wilde, är inte det den där bögen som skrev böcker?”
Suck...
Isoldes namn brydde han sig inte så mycket om heller.
”Ja, ja, det är väl också från nå’n gammal dammig bok du har läst.” sa han bara.
När Troy kom blev han däremot extatisk, då trodde han nämligen att jag döpt barnet efter filmen Troy - den om Trojanska kriget.
”Meh! Det är från High School Musical ju!” upplyste Isolde förargat och höll fram omslaget till DVD:n.
Exet spärrade upp ögonen i pur förskräckelse.
”Är min unge döpt efter en jävla musikal-film…?!”
Jaaaaa!
Gilla läget mannen.
Och se det från den ljusa sidan, det kunde har varit värre.
Pöjken kunde ha fått heta D’Artagnan.
*
Solstigen 12 - 1
*
Klockan är åtta på morgonen och Sun Street med Katrina and the Waves dundrar ur högtalarna i det rosa huset i villaområdet.
Isolde och Dorian sjunger med i låten samtidigt som de proppar munnarna fulla med marmeladsmörgås.
”Sun Street, där bor ju vi!” utbrister Isolde.
”Jaaaa! Solstigen!” säger Dorian.
Solstigen 12, det är är vår adress det.
Där bor jag, Alice Bergdahl, med mina tre solstrålar; tvillingarna Isolde och Dorian, 7 år och minstingen Troy, 2 år.
Många kommenterar mina telningars något annorlunda namn och frågar hur jag kom på dem.
När tvillingarna föddes visste jag direkt att jag ville ge dem namn från litteraturen.
Jag hade nyligen läst Dorian Greys porträtt av Oscar Wilde och tänkte att Dorian var ett prefekt namn till pojken.
Min syrra Jennie älskar Tristan och Isolde, så vips fick tösen också ett namn!
När lilleman föddes blev det svårare att komma på namn. Jag rådfrågade de nyblivna syskonen.
Dorian ville att lillebror skulle heta D’Artagnan.
De tre musketörerna och Monsieur Dumas i all ära - men D’Artagnan…?
Nej, där drog jag gränsen.
Isolde ville (nej, krävde) att lillebror skulle heta Troy, efter huvudpersonen i High School Musical-filmerna (som hon ”äääälskar”).
Ja, okej då, jag får lov att erkänna Troy faktiskt är ett bättre namn bättre än D’Artagnan, så nu heter plutten Troy.
*
Na na na na
na na na na na na
We’re all living on
Sun Street
Na na na na
na na na na na na
We’re all living on
Sun Street, yay
Sun Street
- Katrina and the Waves
Klockan är åtta på morgonen och Sun Street med Katrina and the Waves dundrar ur högtalarna i det rosa huset i villaområdet.
Isolde och Dorian sjunger med i låten samtidigt som de proppar munnarna fulla med marmeladsmörgås.
”Sun Street, där bor ju vi!” utbrister Isolde.
”Jaaaa! Solstigen!” säger Dorian.
Solstigen 12, det är är vår adress det.
Där bor jag, Alice Bergdahl, med mina tre solstrålar; tvillingarna Isolde och Dorian, 7 år och minstingen Troy, 2 år.
Många kommenterar mina telningars något annorlunda namn och frågar hur jag kom på dem.
När tvillingarna föddes visste jag direkt att jag ville ge dem namn från litteraturen.
Jag hade nyligen läst Dorian Greys porträtt av Oscar Wilde och tänkte att Dorian var ett prefekt namn till pojken.
Min syrra Jennie älskar Tristan och Isolde, så vips fick tösen också ett namn!
När lilleman föddes blev det svårare att komma på namn. Jag rådfrågade de nyblivna syskonen.
Dorian ville att lillebror skulle heta D’Artagnan.
De tre musketörerna och Monsieur Dumas i all ära - men D’Artagnan…?
Nej, där drog jag gränsen.
Isolde ville (nej, krävde) att lillebror skulle heta Troy, efter huvudpersonen i High School Musical-filmerna (som hon ”äääälskar”).
Ja, okej då, jag får lov att erkänna Troy faktiskt är ett bättre namn bättre än D’Artagnan, så nu heter plutten Troy.
*
fredag, juni 11, 2010
Utmaning: D!
Regler:
Det här är svårare än du tror!
Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dem.
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord!
Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort.
Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar (förutom på fråga 1)!
Jag utmanar: Mina Texter och Tankar + alla som vill! :-)
*
Det här är svårare än du tror!
Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dem.
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord!
Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort.
Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar (förutom på fråga 1)!
1. Vad heter du? Dakota
2. Ett ord på fyra bokstäver: Dikt
3. Flicknamn: Dani Pojknamn: Dylan
5. Yrke: Dramatiker
6. Färg: Delfingrå
7. Klädesplagg: Diesel-jeans
8. Mat: Duchesse-potatis
9. Sak i badrummet: Duschcreme
10. Plats/stad: Danmark
11. En orsak att vara sen: Dramatisk trafik
12. Något man skriker: Darn!
13. Film: Dreamer
14. Något man dricker? Daiquiri
15. Band: Depeche Mode
16. Djur: Drake
17. Gatunamn: Dark Ln (Baltimore)
18. Bil: Dodge
19. Sång: Dockhemmet (Björn Afzelius)
Jag utmanar: Mina Texter och Tankar + alla som vill! :-)
*
onsdag, juni 09, 2010
Blue Creek Memories #7
Blue Creek. Sommaren 2001
Mamma Selma minns:
Kyle och Ashlee (5 ½ år) & Coral (6 ½ år)
sitter och tittar på en kattmamma och hennes nyfödda ungar.
CORAL (fascinerad): Vad duktig mamma katt är med sina ungar!
Tänk att hon vet hur man ska göra!
KYLE: Ja, men pappa katt syns inte till nånstans.
ASHLEE: Nej...
(Ash funderar en stund)
ASHLEE: Dom kanske har tagit ut skilsmässa.
*
Mamma Selma minns:
Kyle och Ashlee (5 ½ år) & Coral (6 ½ år)
sitter och tittar på en kattmamma och hennes nyfödda ungar.
CORAL (fascinerad): Vad duktig mamma katt är med sina ungar!
Tänk att hon vet hur man ska göra!
KYLE: Ja, men pappa katt syns inte till nånstans.
ASHLEE: Nej...
(Ash funderar en stund)
ASHLEE: Dom kanske har tagit ut skilsmässa.
*
Blue Creek Memories #6
Georgia, maj 1999
*
Mamma Selma berättar:
*
En vårdag är jag i mataffären och storhandlar med Ashlee, då 3 ½.
Vi ser en pojke, ca 5-6 år, som stirrar på en ganska bastant äldre dam.
Plötsligt utbrister han:
"Oj... Guuuud vilken stor rumpa den tanten har!"
Jag ser att Ashlee också har tittat länge på damen.
"Snälla lilla barn, säg ingenting..." ber jag tyst.
Plötsligt utbrister Ashlee, med hög och klar röst, och pekar på damen:
"Min granne har en precis likadan!"
Gud... tänker jag. Vågar man fråga...?
"Likadan vad då, älskling?" frågar jag.
"Ser du inte det mamma?" säger Ashlee och pekar ivrigare. "Likadan!"
"Likadan vad?" frågar jag.
Alla tittar på oss - naturligtvis nyfikna på vad som ska komma ur flickebarnets mun - och jag känner att det nu börjar bli riktigt pinsamt...
"Oh Lord, Mama..." säger Ashlee, på bred sydstatsdialekt och suckar. "Det ser du väl...? Likadan handväska!"
*
*
Mamma Selma berättar:
*
En vårdag är jag i mataffären och storhandlar med Ashlee, då 3 ½.
Vi ser en pojke, ca 5-6 år, som stirrar på en ganska bastant äldre dam.
Plötsligt utbrister han:
"Oj... Guuuud vilken stor rumpa den tanten har!"
Jag ser att Ashlee också har tittat länge på damen.
"Snälla lilla barn, säg ingenting..." ber jag tyst.
Plötsligt utbrister Ashlee, med hög och klar röst, och pekar på damen:
"Min granne har en precis likadan!"
Gud... tänker jag. Vågar man fråga...?
"Likadan vad då, älskling?" frågar jag.
"Ser du inte det mamma?" säger Ashlee och pekar ivrigare. "Likadan!"
"Likadan vad?" frågar jag.
Alla tittar på oss - naturligtvis nyfikna på vad som ska komma ur flickebarnets mun - och jag känner att det nu börjar bli riktigt pinsamt...
"Oh Lord, Mama..." säger Ashlee, på bred sydstatsdialekt och suckar. "Det ser du väl...? Likadan handväska!"
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)