*
När Sunshine och Ryan kom hem gick de direkt upp till Ryans rum.
Ryan sjönk ner på sängen och drog en djup suck. Hans blå ögon var blanka och Sunshine såg att han kämpade mot gråten.
Gråten vann kampen och stora tårar rann nedför Ryans kinder.
David stack in huvudet genom dörröppningen.
”Hej, jag tyckte väl att jag hörde någon.”
Hans leende slocknade när han såg att hans son grät.
”Men lilla gubben… vad har hänt?”
David rusade in i rummet och drog in Ryan i sin famn.
Sunshine såg också gråtfärdig ut.
David drog in även henne i famnen.
”Men älskade barn, nu måste ni berätta vad som har hänt!” sa David oroligt.
”Vi träffade Kane!” fick Sunshine fram.
”Åh herregud…” mumlade David.
David satt länge på sängen och höll om Ryan och Sunshine som var helt förstörda, de bara snyftade.
Ryan skakade och snyftade så mycket att David var rädd att pojken snart skulle börja hyperventilera. Det hade hänt förut när Ryan var väldigt uppskakad.
”Ryan, du måste lugna ner dig lite och andas. Ska vi gå ut och ta lite luft?”
Både Ryan och Sunshine nickade.
De gick på skakiga ben med David ner till terassen.
Havsluften var skön att andas in.
Ryan kände snart sig bättre till mods och det var skönt att vara hemma i tryggheten igen.
*
4 kommentarer:
va skönt att pappa David var hemma!
Du skriver så bra..man blir väldigt berörd!
Ja, det var tur! Och skönt för Ryan och Sunny! :-)
Awww tack så jättemycket!! vad glad och rörd jag blir! *kram*
Ja verkligen! De behövde nog en (snäll) vuxen nu...
du skriver superbra!! Keep writing!!
Totally! och tur att de ha så många snälla vuxna omkring sig, både hemma och i skolan! :)
Tackar ödmjukast för fina ord om mitt skrivande!
verkligen jättekul att du gillar det jag skriver! *kram*
I'll keep writing! Bet on it! :D
Skicka en kommentar