*
Kate och Maggie kom ut till dem.
”Hur är det pojkar?” frågade Maggie.
Hon lade armen och både David och Ryan.
”Vet inte…” sa Ryan. ”Det är skönt med frisk luft… men... jag känner mig bara konstig...”
”Det är inte så underligt raring.” sa Maggie och pussade Ryan på håret. ”Du har haft en hemsk dag och en jobbig natt.”
”Mmmm…” sa Ryan.
Han såg på Kate.
”Mamma, jag är så ledsen att jag påminner dig och morfar och mormor om…”
Kate avbröt Ryan genom att krama honom.
”Inte ditt fel älskling.”
Ryan kände att han var nära att börja gråta igen.
Han vände sig bort från de andra och såg ut mot havet istället.
Kate rufsade honom i håret.
”Vad säger du, ska vi gå in och dricka lite varm choklad?”
Ryan vände sig om. Han log lite och nickade.
”Det tror jag vi alla behöver nu.” log David.
”Jag hämtar de andra.” sa Maggie och gick upp.
*
tisdag, augusti 31, 2010
Silverstjärnan - 23
*
David höll om Ryan.
Pojken skakade fortfarande av den hemska mardrömmen.
David kände ett rent och vitglödgat hat mot Kane som skrämt Ryan idag och därmed rivit upp minnena av allt det ofattbara och fruktansvärda som hänt Kate, hennes syster och föräldrar.
Ryan verkade känna av Davids känslor, för han såg upp på sin far med stora feberblanka ögon och frågade:
”Du hatar honom också va, pappa?”
”Ja, grabben, det gör jag. Jag brukar inte hata folk, men med Kane känner jag så mycket hat att skulle kunna explodera.”
Ryan höll om sin pappa.
”Så känner jag med.” sa Ryan.
*
David höll om Ryan.
Pojken skakade fortfarande av den hemska mardrömmen.
David kände ett rent och vitglödgat hat mot Kane som skrämt Ryan idag och därmed rivit upp minnena av allt det ofattbara och fruktansvärda som hänt Kate, hennes syster och föräldrar.
Ryan verkade känna av Davids känslor, för han såg upp på sin far med stora feberblanka ögon och frågade:
”Du hatar honom också va, pappa?”
”Ja, grabben, det gör jag. Jag brukar inte hata folk, men med Kane känner jag så mycket hat att skulle kunna explodera.”
Ryan höll om sin pappa.
”Så känner jag med.” sa Ryan.
*
Silverstjärnan - 22
*
Maggie kom tillbaka någon minut senare med en liten handduk som hon sköljt under kallt vatten.
Hon baddade Ryans feberheta ansikte, sedan gav hon Ryan en kram.
”Känns det bättre nu älskling?”
Ryan, som hade börjat andas mer normalt, nickade.
”Lite bättre. Men jag vill inte sova mer nu. Tänk om drömmen kommer tillbaka..!”
”Du behöver inte somna om än.” lugnade David. ”Ta det bara lugnt du och tänk på annat en stund.”
Ryan såg på sin mamma och pappa och sedan på de andra.
”Förlåt att jag väckte er.” mumlade han skamset.
”Men älskade, finaste lilla Ryan…” sa Maggie. ”Du hade en otäck dröm!”
”Precis.” sa Sunshine. ”Det var ju inte så att du väckte oss med flit.”
”Men ni behöver sova… vi ska upp tidigt i morgon…”
”Ryan…” Sheila ställde sig framför Ryan och gav honom en kram. ”det gör inget. Vi tycker om dig ändå.”
Sheila log och rufsade om Ryans hår.
Ryan besvarade matt leendet.
”Tack Sheila.”
”Är det säkert att du mår bättre nu?” frågade Sheila oroligt.
Ryan nickade.
”Jag tror det… Men jag skulle nog behöva lite luft.”
”Ska vi gå ut en stund?” frågade David.
Ryan nickade igen.
Han och David gick ner tillsammans och så gick de ut på terassen.
*
Maggie kom tillbaka någon minut senare med en liten handduk som hon sköljt under kallt vatten.
Hon baddade Ryans feberheta ansikte, sedan gav hon Ryan en kram.
”Känns det bättre nu älskling?”
Ryan, som hade börjat andas mer normalt, nickade.
”Lite bättre. Men jag vill inte sova mer nu. Tänk om drömmen kommer tillbaka..!”
”Du behöver inte somna om än.” lugnade David. ”Ta det bara lugnt du och tänk på annat en stund.”
Ryan såg på sin mamma och pappa och sedan på de andra.
”Förlåt att jag väckte er.” mumlade han skamset.
”Men älskade, finaste lilla Ryan…” sa Maggie. ”Du hade en otäck dröm!”
”Precis.” sa Sunshine. ”Det var ju inte så att du väckte oss med flit.”
”Men ni behöver sova… vi ska upp tidigt i morgon…”
”Ryan…” Sheila ställde sig framför Ryan och gav honom en kram. ”det gör inget. Vi tycker om dig ändå.”
Sheila log och rufsade om Ryans hår.
Ryan besvarade matt leendet.
”Tack Sheila.”
”Är det säkert att du mår bättre nu?” frågade Sheila oroligt.
Ryan nickade.
”Jag tror det… Men jag skulle nog behöva lite luft.”
”Ska vi gå ut en stund?” frågade David.
Ryan nickade igen.
Han och David gick ner tillsammans och så gick de ut på terassen.
*
Silverstjärnan - 21
*
Kate, David, mormor och morfar och Maggie kom in i rummet.
Kate och David satte sig ner hos sin son och höll om honom.
”Det var bara en dröm älskling.” tröstade Kate.
”Det var så verkligt…!” grät Ryan. ”Det kändes som vi var där på riktigt.”
Kate behövde inte fråga vad ”där” var för ställe. Hon förstod.
”Men det var en dröm, pyret.” lugnade pappa David.
”En otäck dröm, men den är över nu och inget farligt kommer att hända dig.” sa morfar.
Ryan klamrade sig fast vid sin mamma.
”Dom skulle ta dig.” snyftade han. ”Jag skrek och försökte hindra dom… men dom bara drog iväg dig…”
Kate höll Ryan intill sig och strök pojken över håret.
Ryan skakade och snart började han nästan hyperventilera.
”Ryan, försök andas lite lugnare nu.” sa David mjukt.
”Brukar han göra så här?” frågade mormor Adina oroligt.
”Ja,” sa David. ”men det brukar gå över efter en stund.”
”Andas, raring.” viskade Maureen.
Hon strök Ryan över kinden.
”Gud, vad varm du är.”
Kate kände på Ryans panna.
”Ja, stekhet. Du håller på att få feber, Ryan.”
Kate gjorde en ansats att resa sig.
”Jag går och hämtar en våt handduk att badda ansiktet med.”
”Nej, Kate, jag gör det.” sa Maggie. ”Stanna hos Ryan du.”
Kate log tacksamt.
”Tack Maggie.”
*
Kate, David, mormor och morfar och Maggie kom in i rummet.
Kate och David satte sig ner hos sin son och höll om honom.
”Det var bara en dröm älskling.” tröstade Kate.
”Det var så verkligt…!” grät Ryan. ”Det kändes som vi var där på riktigt.”
Kate behövde inte fråga vad ”där” var för ställe. Hon förstod.
”Men det var en dröm, pyret.” lugnade pappa David.
”En otäck dröm, men den är över nu och inget farligt kommer att hända dig.” sa morfar.
Ryan klamrade sig fast vid sin mamma.
”Dom skulle ta dig.” snyftade han. ”Jag skrek och försökte hindra dom… men dom bara drog iväg dig…”
Kate höll Ryan intill sig och strök pojken över håret.
Ryan skakade och snart började han nästan hyperventilera.
”Ryan, försök andas lite lugnare nu.” sa David mjukt.
”Brukar han göra så här?” frågade mormor Adina oroligt.
”Ja,” sa David. ”men det brukar gå över efter en stund.”
”Andas, raring.” viskade Maureen.
Hon strök Ryan över kinden.
”Gud, vad varm du är.”
Kate kände på Ryans panna.
”Ja, stekhet. Du håller på att få feber, Ryan.”
Kate gjorde en ansats att resa sig.
”Jag går och hämtar en våt handduk att badda ansiktet med.”
”Nej, Kate, jag gör det.” sa Maggie. ”Stanna hos Ryan du.”
Kate log tacksamt.
”Tack Maggie.”
*
Silverstjärnan - 20
*
”NEEEEEJ!!! Mamma...!!!”
Ryan vaknade med ett kraftigt ryck och satte sig upp i sängen.
Andningen var tung och svetten rann om honom. Lakanet och täcket hade snott ihop sig som två rep.
Inte förrän en lampa tändes och han såg Sunshine och Maureen sätta sig intill honom i sängen förstod han att han hade drömt.
Sheila satt på sin madrass och såg oroligt på honom.
Sunshine strök bort en hårslinga ur Ryans ansikte.
”Du hade en mardröm, Ry. Men det är okej nu. Du är hemma med din familj och du är trygg.”
Sunshine kramade Ryan som skakade av feberfrossa.
*
”NEEEEEJ!!! Mamma...!!!”
Ryan vaknade med ett kraftigt ryck och satte sig upp i sängen.
Andningen var tung och svetten rann om honom. Lakanet och täcket hade snott ihop sig som två rep.
Inte förrän en lampa tändes och han såg Sunshine och Maureen sätta sig intill honom i sängen förstod han att han hade drömt.
Sheila satt på sin madrass och såg oroligt på honom.
Sunshine strök bort en hårslinga ur Ryans ansikte.
”Du hade en mardröm, Ry. Men det är okej nu. Du är hemma med din familj och du är trygg.”
Sunshine kramade Ryan som skakade av feberfrossa.
*
Silverstjärnan - 19
*
Omkring honom fanns bara skräck och kaos.
Han såg rader av baracker, höga ståltrådsstängsel laddade med el,
och höga skorstenar som spydde ut tjock, sötklibbig rök.
Arga män med vapen röt order åt magra människor med slitna kläder.
De arga männen slet i de stackars rädda och gråtande människorna,
knuffade och slog.
En lägervakt skrek åt några av sina fångar att skynda på, de skulle få
gå och duscha nu sade han.
Fångarna livrädda, grät och bad om nåd.
Lägervakten skrek högre och slog alla som inte lydde fort nog.
Bland alla rädda fångar fanns han själv, mamma, morfar och mormor.
Hans arm värkte av tatueringsnålen och han var livrädd för vad skulle hända nu.
Han klamrade sig fast vid mamma. Hon försökte lugna honom med mjuka ord, men han hörde att hon var lika rädd som han.
En lägervakt med stålgrå ögon kom fram till dem.
Kane. Han bar ett elakt flin i ansiktet.
Kane slet tag i mamma och drog henne bort mot byggnaden där duscharna fanns.
”Nej! Låt bli henne! Ni får inte ta henne ifrån mig! MAMMA!”
Kanes ondsinta skratt ekade runtomkring dem.
*
Omkring honom fanns bara skräck och kaos.
Han såg rader av baracker, höga ståltrådsstängsel laddade med el,
och höga skorstenar som spydde ut tjock, sötklibbig rök.
Arga män med vapen röt order åt magra människor med slitna kläder.
De arga männen slet i de stackars rädda och gråtande människorna,
knuffade och slog.
En lägervakt skrek åt några av sina fångar att skynda på, de skulle få
gå och duscha nu sade han.
Fångarna livrädda, grät och bad om nåd.
Lägervakten skrek högre och slog alla som inte lydde fort nog.
Bland alla rädda fångar fanns han själv, mamma, morfar och mormor.
Hans arm värkte av tatueringsnålen och han var livrädd för vad skulle hända nu.
Han klamrade sig fast vid mamma. Hon försökte lugna honom med mjuka ord, men han hörde att hon var lika rädd som han.
En lägervakt med stålgrå ögon kom fram till dem.
Kane. Han bar ett elakt flin i ansiktet.
Kane slet tag i mamma och drog henne bort mot byggnaden där duscharna fanns.
”Nej! Låt bli henne! Ni får inte ta henne ifrån mig! MAMMA!”
Kanes ondsinta skratt ekade runtomkring dem.
*
Silverstjärnan - 18
*
Ryan kämpade länge för att inte somna, men till slut blev det omöjligt att hålla ögonen öppna. Han gäspade stort och somnade, hoprullad som en liten boll.
Sunshine, Maureen och Sheila såg på honom och log.
”Den grabben är det sötaste som finns.” tyckte Sheila.
”Ja, det är han verkligen.” log Maureen.
Hon tog på Ryan täcket och pussade honom på kinden.
Ryan rörde sig en aning, men han fortsatte att sova djupt.
”Hoppas verkligen att han får sova i natt.” sa Sunshine.
Hon tillade sorgset:
”Utan mardrömmar.”
Sedan gav hon också Ryan en puss.
Sheila gjorde likadant.
”Om han visste hur många pussar han får nu skulle han bli super-generad.” fnissade Sheila.
Sunshine och Maureen nickade instämmande och fnissade.
*
Ryan kämpade länge för att inte somna, men till slut blev det omöjligt att hålla ögonen öppna. Han gäspade stort och somnade, hoprullad som en liten boll.
Sunshine, Maureen och Sheila såg på honom och log.
”Den grabben är det sötaste som finns.” tyckte Sheila.
”Ja, det är han verkligen.” log Maureen.
Hon tog på Ryan täcket och pussade honom på kinden.
Ryan rörde sig en aning, men han fortsatte att sova djupt.
”Hoppas verkligen att han får sova i natt.” sa Sunshine.
Hon tillade sorgset:
”Utan mardrömmar.”
Sedan gav hon också Ryan en puss.
Sheila gjorde likadant.
”Om han visste hur många pussar han får nu skulle han bli super-generad.” fnissade Sheila.
Sunshine och Maureen nickade instämmande och fnissade.
*
Silverstjärnan - 17
*
Det var en trött samling som satt kring familjen McKenzie-Goldmans köksbord och åt middag den kvällen. Särskilt Ryan såg slut ut.
”Lilla gubben…” sa Maggie. ”du ser ut som om du helst av allt vill gå och sova.”
Ryan nickade.
”Jag är jättetrött, men jag tror inte jag kommer att kunna sova i natt…”
Ryan hade alltid haft lätt att få mardrömmar och han tvivlade inte en sekund på att den här dagens händelser skulle ge honom mardrömmar en lång tid framöver.
Trots tröttheten kände Ryan inte att han ville gå och lägga sig. Men han visste att han var tvungen för att orka upp till skolan nästa dag.
Redan klockan halv tio gick Ryan upp och lade sig.
Sunshine, Maureen och Sheila följde med honom upp. Flickorna skulle sova i Ryans rum, som de alltid gjorde när de sov över.
Kates mor och far skulle sova i gästrummet och Maggie i Rebeccas gamla rum.
Ryan tyckte det var väldigt mysigt att alla skulle spendera natten hos dem - som en enda stor familj.
Och den här natten skulle det bli extra skönt att ha sällskap.
*
Det var en trött samling som satt kring familjen McKenzie-Goldmans köksbord och åt middag den kvällen. Särskilt Ryan såg slut ut.
”Lilla gubben…” sa Maggie. ”du ser ut som om du helst av allt vill gå och sova.”
Ryan nickade.
”Jag är jättetrött, men jag tror inte jag kommer att kunna sova i natt…”
Ryan hade alltid haft lätt att få mardrömmar och han tvivlade inte en sekund på att den här dagens händelser skulle ge honom mardrömmar en lång tid framöver.
Trots tröttheten kände Ryan inte att han ville gå och lägga sig. Men han visste att han var tvungen för att orka upp till skolan nästa dag.
Redan klockan halv tio gick Ryan upp och lade sig.
Sunshine, Maureen och Sheila följde med honom upp. Flickorna skulle sova i Ryans rum, som de alltid gjorde när de sov över.
Kates mor och far skulle sova i gästrummet och Maggie i Rebeccas gamla rum.
Ryan tyckte det var väldigt mysigt att alla skulle spendera natten hos dem - som en enda stor familj.
Och den här natten skulle det bli extra skönt att ha sällskap.
*
måndag, augusti 30, 2010
lördag, augusti 28, 2010
Huset som Gud glömde - 34
Kyle
Vi fick som tur var inga grodor till middag.
Men det var nära att vi fick något som var ännu värre…
Farfar frågade om vi ha kaningryta till middag.
Kaningryta...
Jag trodde Coral skulle kräkas eller svimma... och jag kände mig rätt spyfärdig själv.
”Vi äter inte det…” var det enda Coral fick fram.
Som tur var sa farfar:
”Nej, jag trodde väl inte det heller. Vi kan beställa pizza till er.”
Vi andades lättade ut.
Darla och Ashlee verkade också glada över att slippa äta kanin.
Stort tack till den som uppfann pizza!
Jo, jag vet, det kan verka som dubbelmoral att inte äta vissa djur när vi faktiskt äter kött från ko och gris och så…
men har man som barn tvingats äta sitt husdjur (som Coral och jag tvingades göra en gång), så blir man nog lite känslig för vissa maträtter.
Farfars syster Gertrude, som kommit hem till huset idag efter en resa, muttrade något om att farfar och farmor inte skulle skämma bort oss och att alla borde äta samma maträtt vid en måltid.
Men vi struntade i henne och mumsade på våra goda pizzor istället!
*
Vi fick som tur var inga grodor till middag.
Men det var nära att vi fick något som var ännu värre…
Farfar frågade om vi ha kaningryta till middag.
Kaningryta...
Jag trodde Coral skulle kräkas eller svimma... och jag kände mig rätt spyfärdig själv.
”Vi äter inte det…” var det enda Coral fick fram.
Som tur var sa farfar:
”Nej, jag trodde väl inte det heller. Vi kan beställa pizza till er.”
Vi andades lättade ut.
Darla och Ashlee verkade också glada över att slippa äta kanin.
Stort tack till den som uppfann pizza!
Jo, jag vet, det kan verka som dubbelmoral att inte äta vissa djur när vi faktiskt äter kött från ko och gris och så…
men har man som barn tvingats äta sitt husdjur (som Coral och jag tvingades göra en gång), så blir man nog lite känslig för vissa maträtter.
Farfars syster Gertrude, som kommit hem till huset idag efter en resa, muttrade något om att farfar och farmor inte skulle skämma bort oss och att alla borde äta samma maträtt vid en måltid.
Men vi struntade i henne och mumsade på våra goda pizzor istället!
*
fredag, augusti 27, 2010
Silverstjärnan - 16
*
Adina såg ut att fundera på något. Ryan satte sig intill henne i soffan och vilade kinden mot hennes axel.
”Vad tänker du på mormor?”
Mormor Adina lade armen om pojkens axlar och log mot honom.
”Jag tänkte på att ikväll ska vi be till Gud och tacka för att vi har en så fin och stark familj.”
”Ja, det var en bra idé, mor.” log Kate.
”Ja, vi har världens bästa familj!” sa Ryan.
Han såg på Maggie, Maureen och Sunshine.
”Och jag räknar med er också, det vet ni va?”
Maggie gav Ryan en lång kram.
”Ja, lilla älskling, det vet vi. Tack.”
Maureen och Sunshine kramade också Ryan.
Ryan log generat, sedan såg han på Sheila.
”Sheil, du tillhör också familjen så klart, tro inte att jag glömde dig.”
Sheila log.
”Ja, jag är väl ungefär din jobbiga storasyster?”
Ryan skrattade.
”Ja, som en storasyster är du, fast du är inte jobbig.”
Shelia log och rufsade om Ryan hår.
”Inte ens när jag retas med dig eller gör så här…”
Hon kittlade Ryan.
Ryan skruvade på sig och fnissade.
”Okej då, lite jobbig är du.”
De andra skrattade.
*
Adina såg ut att fundera på något. Ryan satte sig intill henne i soffan och vilade kinden mot hennes axel.
”Vad tänker du på mormor?”
Mormor Adina lade armen om pojkens axlar och log mot honom.
”Jag tänkte på att ikväll ska vi be till Gud och tacka för att vi har en så fin och stark familj.”
”Ja, det var en bra idé, mor.” log Kate.
”Ja, vi har världens bästa familj!” sa Ryan.
Han såg på Maggie, Maureen och Sunshine.
”Och jag räknar med er också, det vet ni va?”
Maggie gav Ryan en lång kram.
”Ja, lilla älskling, det vet vi. Tack.”
Maureen och Sunshine kramade också Ryan.
Ryan log generat, sedan såg han på Sheila.
”Sheil, du tillhör också familjen så klart, tro inte att jag glömde dig.”
Sheila log.
”Ja, jag är väl ungefär din jobbiga storasyster?”
Ryan skrattade.
”Ja, som en storasyster är du, fast du är inte jobbig.”
Shelia log och rufsade om Ryan hår.
”Inte ens när jag retas med dig eller gör så här…”
Hon kittlade Ryan.
Ryan skruvade på sig och fnissade.
”Okej då, lite jobbig är du.”
De andra skrattade.
*
Silverstjärnan - 15
*
”Tänk om alla kunde vara lika förståndiga som Sunny.” sa Ryan. ”Då skulle världen se bättre ut.”
De andra log och höll med Ryan.
Sunshine kände sig rörd och jättegenerad.
”Förstånd är viktigt.” sa Asher. ”Far gelt bakumt men alts, nor keyn seykhl nit.”
Ryan log och nickade.
”Vad ler du för?” undrade Sheila. ”Vad betyder det…?”
Asher såg på Ryan.
”Lite Jiddisch kan du, min pojke - översätt till Sheila.”
”Okej.” log Ryan. ”Det betyder: ’För pengar får man allt, utom förstånd’.”
”Mycket klokt sagt, Asher.” log David.
”Tack min son.” sa Asher och log brett mot sin svärson och kramade om honom.
*
”Tänk om alla kunde vara lika förståndiga som Sunny.” sa Ryan. ”Då skulle världen se bättre ut.”
De andra log och höll med Ryan.
Sunshine kände sig rörd och jättegenerad.
”Förstånd är viktigt.” sa Asher. ”Far gelt bakumt men alts, nor keyn seykhl nit.”
Ryan log och nickade.
”Vad ler du för?” undrade Sheila. ”Vad betyder det…?”
Asher såg på Ryan.
”Lite Jiddisch kan du, min pojke - översätt till Sheila.”
”Okej.” log Ryan. ”Det betyder: ’För pengar får man allt, utom förstånd’.”
”Mycket klokt sagt, Asher.” log David.
”Tack min son.” sa Asher och log brett mot sin svärson och kramade om honom.
*
Silverstjärnan - 14
*
”Nej… nu får jag sluta gråta…!” sa Ryan skamset när han lugnat ner sig lite några minuter senare.
”Nu ska du lyssna på mig, mormors finaste pojke,” sa mormor Adina och höll Ryans ansikte mellan sina händer. ”om du är ledsen ska du gråta och det ska du inte skämmas för.”
Hon torkade sin dottersons tårar och höll om honom.
”Din mormor har rätt, Ryan.” sa Sunshine. ”Det är inget fel att visa känslor.”
”Lyssna på kloka flickan här.” sa morfar Asher och kramade om Sunshine. ”Det händer hemska saker ibland i ens liv och då blir man ledsen och arg och ibland rädd, och då kommer känslor - och det gör absolut ingenting, Ryan!”
”Att visa känslor är bra, lilla gubben.” sa David.
”Ja, det bevisar ju bara att man är stark!” sa Sunshine.
Kate kramade om Sunshine.
”Du är förståndig du, lilla Sunny.”
Sunshine log generat.
*
”Nej… nu får jag sluta gråta…!” sa Ryan skamset när han lugnat ner sig lite några minuter senare.
”Nu ska du lyssna på mig, mormors finaste pojke,” sa mormor Adina och höll Ryans ansikte mellan sina händer. ”om du är ledsen ska du gråta och det ska du inte skämmas för.”
Hon torkade sin dottersons tårar och höll om honom.
”Din mormor har rätt, Ryan.” sa Sunshine. ”Det är inget fel att visa känslor.”
”Lyssna på kloka flickan här.” sa morfar Asher och kramade om Sunshine. ”Det händer hemska saker ibland i ens liv och då blir man ledsen och arg och ibland rädd, och då kommer känslor - och det gör absolut ingenting, Ryan!”
”Att visa känslor är bra, lilla gubben.” sa David.
”Ja, det bevisar ju bara att man är stark!” sa Sunshine.
Kate kramade om Sunshine.
”Du är förståndig du, lilla Sunny.”
Sunshine log generat.
*
Silverstjärnan - 13
*
En stund senare kom Ryan på en sak:
”Mormor och morfar kommer ju om en stund! Hur ska vi kunna berätta för dom…?”
Kate kramade om Ryan.
”Dom har nog redan fått höra det.” trodde Maureen. ”Saker sprids snabbt i den här lilla stan.”
Adina och Asher Goldman hade mycket riktigt fått höra om sin dottersons otäcka möte med Kane.
De såg mycket skakade ut när de kom.
”Finaste barnen, hur mår ni?” frågade morfar Asher oroligt.
”Jag är mest ledsen för att ni och mamma har blivit påminda om alla hemskheter...!” sa Ryan.
”Jag med!” sa Sunshine.
Adina och Asher kramade Ryan och Sunshine hårt.
Ryans ögon svämmade över igen.
*
En stund senare kom Ryan på en sak:
”Mormor och morfar kommer ju om en stund! Hur ska vi kunna berätta för dom…?”
Kate kramade om Ryan.
”Dom har nog redan fått höra det.” trodde Maureen. ”Saker sprids snabbt i den här lilla stan.”
Adina och Asher Goldman hade mycket riktigt fått höra om sin dottersons otäcka möte med Kane.
De såg mycket skakade ut när de kom.
”Finaste barnen, hur mår ni?” frågade morfar Asher oroligt.
”Jag är mest ledsen för att ni och mamma har blivit påminda om alla hemskheter...!” sa Ryan.
”Jag med!” sa Sunshine.
Adina och Asher kramade Ryan och Sunshine hårt.
Ryans ögon svämmade över igen.
*
söndag, augusti 22, 2010
Silverstjärnan - 12
*
Mitt i alltihop kom Maureen och Sheila in genom dörren.
”Vi mötte Miss Coleman på stan.” sa Maureen. ”Hon berättade vad som hänt. Det är ju fruktansvärt!”
Maureen kramade om Sunshine och Kate och sedan strök hon Ryan över ryggen.
Sheila kramade också om Sunshine och Kate och hon strök Ryan över håret.
Ryan tittade upp och såg sig omkring en stund.
Sedan torkade han tårarna med tröjärmen.
”Förlåt…” mumlade han generat.
”Vad ber du om ursäkt för?” frågade Sheila. ”För att du gråter…?”
Ryan nickade.
”Men älskade lilla Ryan…!” utbrast Maggie. ”Inte ska du be om ursäkt för att du gråter!”
”Du har varit med om läskiga saker idag.” sa Sheila. ”Kan ju knäcka vem som helst.”
”Pinsamt.” mumlade Ryan.
”Inte då.” sa Sheila. Hon gav Ryan en stor kram. ”Du är ledsen, och då får du gråta hur mycket du vill! Är det förstått?”
Ryan nickade och torkade bort resten av tårarna med tröjärmen.
”Bra sötnos!” sa Sheila.
Hon gav Ryan en puss på kinden.
Ryan log ett blekt, trött och lite generat leende. Sedan såg han på sin pappas tårdränkta skjortbröst.
”Förlåt.” mumlade han igen.
David log och rufsade om Ryans hår..
”Du skulle ju inte be om ursäkt för att du gråter.”
"Nej..." mumlade Ryan. "Men din skjorta är alldeles blöt."
"Vatten." log David. "Det torkar vet du."
Han drog in Ryan i famnen och kramade honom.
”Vilken dag…!” suckade Ryan trött.
*
Mitt i alltihop kom Maureen och Sheila in genom dörren.
”Vi mötte Miss Coleman på stan.” sa Maureen. ”Hon berättade vad som hänt. Det är ju fruktansvärt!”
Maureen kramade om Sunshine och Kate och sedan strök hon Ryan över ryggen.
Sheila kramade också om Sunshine och Kate och hon strök Ryan över håret.
Ryan tittade upp och såg sig omkring en stund.
Sedan torkade han tårarna med tröjärmen.
”Förlåt…” mumlade han generat.
”Vad ber du om ursäkt för?” frågade Sheila. ”För att du gråter…?”
Ryan nickade.
”Men älskade lilla Ryan…!” utbrast Maggie. ”Inte ska du be om ursäkt för att du gråter!”
”Du har varit med om läskiga saker idag.” sa Sheila. ”Kan ju knäcka vem som helst.”
”Pinsamt.” mumlade Ryan.
”Inte då.” sa Sheila. Hon gav Ryan en stor kram. ”Du är ledsen, och då får du gråta hur mycket du vill! Är det förstått?”
Ryan nickade och torkade bort resten av tårarna med tröjärmen.
”Bra sötnos!” sa Sheila.
Hon gav Ryan en puss på kinden.
Ryan log ett blekt, trött och lite generat leende. Sedan såg han på sin pappas tårdränkta skjortbröst.
”Förlåt.” mumlade han igen.
David log och rufsade om Ryans hår..
”Du skulle ju inte be om ursäkt för att du gråter.”
"Nej..." mumlade Ryan. "Men din skjorta är alldeles blöt."
"Vatten." log David. "Det torkar vet du."
Han drog in Ryan i famnen och kramade honom.
”Vilken dag…!” suckade Ryan trött.
*
Silverstjärnan - 11
*
”Ryan, vad sa Kane till dig?” frågade David.
”Jag vill inte prata om det sa jag ju!” sa Ryan.
Kate strök sin son över ryggen.
”Jo, få det ur dig Ryan,” sa hon mjukt. ”då försvinner lite av den onda känslan du känner nu.”
Ryan såg på sin mamma.
”Hur ska jag kunna prata om det, mamma…? Han pratade om så hemska saker! Hemskheter som hände dig och moster Rachel och mormor och morfar…!”
”Men det är okej att prata om det älskling.” sa Kate och strök Ryan mjukt över kinden.
Ryan skakade på huvudet.
”Men jag ville inte påminna dig om allt det!”
Ryans ögon svämmade över av tårar igen och han begravde åter ansiktet i sin fars skjorta.
David och Kate höll tröstande om sin son.
David såg förkrossad ut och Kate grät också.
”Må Fan ta det där monstret Kane!” morrade Maggie.
*
”Ryan, vad sa Kane till dig?” frågade David.
”Jag vill inte prata om det sa jag ju!” sa Ryan.
Kate strök sin son över ryggen.
”Jo, få det ur dig Ryan,” sa hon mjukt. ”då försvinner lite av den onda känslan du känner nu.”
Ryan såg på sin mamma.
”Hur ska jag kunna prata om det, mamma…? Han pratade om så hemska saker! Hemskheter som hände dig och moster Rachel och mormor och morfar…!”
”Men det är okej att prata om det älskling.” sa Kate och strök Ryan mjukt över kinden.
Ryan skakade på huvudet.
”Men jag ville inte påminna dig om allt det!”
Ryans ögon svämmade över av tårar igen och han begravde åter ansiktet i sin fars skjorta.
David och Kate höll tröstande om sin son.
David såg förkrossad ut och Kate grät också.
”Må Fan ta det där monstret Kane!” morrade Maggie.
*
Silverstjärnan - 10
*
Ryan såg fundersam ut en stund. Sedan sa han:
”Pappa, vi säger inget om det här till mamma…”
David hann inte säga vad han tyckte om det, för i nästa sekund dök Kate och Maggie upp på verandan.
”Vad ska ni inte säga till mig…?” undrade Kate.
Sedan fick hon syn på Ryan och Sunshines rödgråtna ansikten.
”Men älsklingar, vad är det som har hänt…?!” utbrast hon oroligt.
”Vi går in och pratar om det.” sa David lågmält.
De gick in och satte sig i soffan.
”Ryan och Sunny stötte på Kane.” förklarade David.
”Herregud…!” sa Kate.
Det var just det hon varit så orolig för.
”Jag vill inte prata om det!” sa Ryan. ”Han var så vidrig! Han sa en massa hemska saker…!”
Ryan begravde ansiktet i Davids skjorta och började snyfta igen.
”Hur kan en människa vara så ond…?” snyftade Sunshine.
Kate höll om flickan.
”Jag vet inte min flicka…” sa Kate stilla.
”Det är ofattbart…” sa Maggie.
”Jag får ont i magen bara jag tänker på såna människor.” sa Sunshine.
*
Ryan såg fundersam ut en stund. Sedan sa han:
”Pappa, vi säger inget om det här till mamma…”
David hann inte säga vad han tyckte om det, för i nästa sekund dök Kate och Maggie upp på verandan.
”Vad ska ni inte säga till mig…?” undrade Kate.
Sedan fick hon syn på Ryan och Sunshines rödgråtna ansikten.
”Men älsklingar, vad är det som har hänt…?!” utbrast hon oroligt.
”Vi går in och pratar om det.” sa David lågmält.
De gick in och satte sig i soffan.
”Ryan och Sunny stötte på Kane.” förklarade David.
”Herregud…!” sa Kate.
Det var just det hon varit så orolig för.
”Jag vill inte prata om det!” sa Ryan. ”Han var så vidrig! Han sa en massa hemska saker…!”
Ryan begravde ansiktet i Davids skjorta och började snyfta igen.
”Hur kan en människa vara så ond…?” snyftade Sunshine.
Kate höll om flickan.
”Jag vet inte min flicka…” sa Kate stilla.
”Det är ofattbart…” sa Maggie.
”Jag får ont i magen bara jag tänker på såna människor.” sa Sunshine.
*
Silverstjärnan - 9
*
När Sunshine och Ryan kom hem gick de direkt upp till Ryans rum.
Ryan sjönk ner på sängen och drog en djup suck. Hans blå ögon var blanka och Sunshine såg att han kämpade mot gråten.
Gråten vann kampen och stora tårar rann nedför Ryans kinder.
David stack in huvudet genom dörröppningen.
”Hej, jag tyckte väl att jag hörde någon.”
Hans leende slocknade när han såg att hans son grät.
”Men lilla gubben… vad har hänt?”
David rusade in i rummet och drog in Ryan i sin famn.
Sunshine såg också gråtfärdig ut.
David drog in även henne i famnen.
”Men älskade barn, nu måste ni berätta vad som har hänt!” sa David oroligt.
”Vi träffade Kane!” fick Sunshine fram.
”Åh herregud…” mumlade David.
David satt länge på sängen och höll om Ryan och Sunshine som var helt förstörda, de bara snyftade.
Ryan skakade och snyftade så mycket att David var rädd att pojken snart skulle börja hyperventilera. Det hade hänt förut när Ryan var väldigt uppskakad.
”Ryan, du måste lugna ner dig lite och andas. Ska vi gå ut och ta lite luft?”
Både Ryan och Sunshine nickade.
De gick på skakiga ben med David ner till terassen.
Havsluften var skön att andas in.
Ryan kände snart sig bättre till mods och det var skönt att vara hemma i tryggheten igen.
*
När Sunshine och Ryan kom hem gick de direkt upp till Ryans rum.
Ryan sjönk ner på sängen och drog en djup suck. Hans blå ögon var blanka och Sunshine såg att han kämpade mot gråten.
Gråten vann kampen och stora tårar rann nedför Ryans kinder.
David stack in huvudet genom dörröppningen.
”Hej, jag tyckte väl att jag hörde någon.”
Hans leende slocknade när han såg att hans son grät.
”Men lilla gubben… vad har hänt?”
David rusade in i rummet och drog in Ryan i sin famn.
Sunshine såg också gråtfärdig ut.
David drog in även henne i famnen.
”Men älskade barn, nu måste ni berätta vad som har hänt!” sa David oroligt.
”Vi träffade Kane!” fick Sunshine fram.
”Åh herregud…” mumlade David.
David satt länge på sängen och höll om Ryan och Sunshine som var helt förstörda, de bara snyftade.
Ryan skakade och snyftade så mycket att David var rädd att pojken snart skulle börja hyperventilera. Det hade hänt förut när Ryan var väldigt uppskakad.
”Ryan, du måste lugna ner dig lite och andas. Ska vi gå ut och ta lite luft?”
Både Ryan och Sunshine nickade.
De gick på skakiga ben med David ner till terassen.
Havsluften var skön att andas in.
Ryan kände snart sig bättre till mods och det var skönt att vara hemma i tryggheten igen.
*
Silverstjärnan - 8
*
Miss Coleman, Ryan och Sunshines klassföreståndare, gick fram till Ryan och Sunshine.
Hon gav Sunshine en liten kram, sedan lade hon armen om Ryans magra axlar.
”Vill ni ha skjuts hem?” frågade hon.
”Nej tack Miss Coleman.” sa Ryan. ”Vi går hem.”
”Är det säkert?”
Ryan nickade.
”Ja, jag behöver lite luft.”
När de var nästan hemma stannade Ryan plötsligt till. Han var alldeles blek och han flämtade efter luft.
”Är du okej, Ry…?” frågade Sunshine oroligt.
Ryan nickade.
Men i nästa sekund kräktes han i en papperskorg. En sen reaktion på mötet med Kane.
Efteråt satte han sig ner på trottoarkanten.
Sunshine visste inte riktigt vad hon skulle göra. Skulle hon krama honom eller låta honom vara ifred?
Hon bestämde sig för att krama honom.
Hon satte sig intill honom och lade armen om hans midja.
Ryan lade sin arm om Sunshine.
”Följer du med hem?” frågade Ryan efter stund, blygt och tyst. ”Om mamma och pappa inte har kommit hem vill jag inte vara ensam...”
”Självklart följer jag med dig hem, Ry!” sa Sunshine. "Det behöver du inte ens fråga! Jag hade följt med dig vare sig du vill eller inte."
Hon gav Ryan en lång kram.
*
Miss Coleman, Ryan och Sunshines klassföreståndare, gick fram till Ryan och Sunshine.
Hon gav Sunshine en liten kram, sedan lade hon armen om Ryans magra axlar.
”Vill ni ha skjuts hem?” frågade hon.
”Nej tack Miss Coleman.” sa Ryan. ”Vi går hem.”
”Är det säkert?”
Ryan nickade.
”Ja, jag behöver lite luft.”
När de var nästan hemma stannade Ryan plötsligt till. Han var alldeles blek och han flämtade efter luft.
”Är du okej, Ry…?” frågade Sunshine oroligt.
Ryan nickade.
Men i nästa sekund kräktes han i en papperskorg. En sen reaktion på mötet med Kane.
Efteråt satte han sig ner på trottoarkanten.
Sunshine visste inte riktigt vad hon skulle göra. Skulle hon krama honom eller låta honom vara ifred?
Hon bestämde sig för att krama honom.
Hon satte sig intill honom och lade armen om hans midja.
Ryan lade sin arm om Sunshine.
”Följer du med hem?” frågade Ryan efter stund, blygt och tyst. ”Om mamma och pappa inte har kommit hem vill jag inte vara ensam...”
”Självklart följer jag med dig hem, Ry!” sa Sunshine. "Det behöver du inte ens fråga! Jag hade följt med dig vare sig du vill eller inte."
Hon gav Ryan en lång kram.
*
Silverstjärnan - 7
*
Ryan och Sunshine stod tätt intill sin lärare. Det kändes tryggt att ha store Coach Henderson här. Nu vågade inte Kane göra någonting med dem.
Sunshine höll om Ryan, kärleksfullt och beskyddande.
Ryans hand hade omedvetet farit upp till Davidsstjärnan och nu slöt han fingrarna runt den.
Coach Henderson lade armen om grabben och kände att han skakade.
”Såja Ryan, det är över nu.” lugnade han.
Kane började le igen. Det såg ut som om han fått en briljant idé.
”Jag och min församling kan göra nytta i den här stan...”
Han såg från Ryan till de två poliserna och fick ett drömskt uttryck i ansiktet.
”Jag varnar dig Kane…” morrade Coach Henderson. ”Dina brott mot mänskligheten är förbi nu! Jag begriper inte hur du har klarat dig så länge…”
”Vi var fler som klarade oss undan straff efter kriget.” flinade Kane.
Coach Henderson visste att fler nazister än Kane hade klarat sig undan rättegångarna i Nürnberg 1945, eftersom de flytt utomlands.
”Det aldrig för sent för att straffas.” sa en man i folkmassan.
Folkmassan skrek nu åt Kane att ge sig av. En del tyckte att han skulle få sitta och ruttna i fängelset resten livet.
”Din tid i frihet är slut nu Kane.” sa Officer Perlman.
Poliserna anhöll Kane, eftersom de ansåg att han hotat Ryan och skrämt den stackars pojken. Och för att Kane spred nazistiska åsikter, vilket var strängt förbjudet i Delphi.
Folkmassan jublade när Kane fördes till polisbilen.
Någon spottade föraktfullt efter nazisten.
Äntligen kunde Ryan slappna av.
*
Ryan och Sunshine stod tätt intill sin lärare. Det kändes tryggt att ha store Coach Henderson här. Nu vågade inte Kane göra någonting med dem.
Sunshine höll om Ryan, kärleksfullt och beskyddande.
Ryans hand hade omedvetet farit upp till Davidsstjärnan och nu slöt han fingrarna runt den.
Coach Henderson lade armen om grabben och kände att han skakade.
”Såja Ryan, det är över nu.” lugnade han.
Kane började le igen. Det såg ut som om han fått en briljant idé.
”Jag och min församling kan göra nytta i den här stan...”
Han såg från Ryan till de två poliserna och fick ett drömskt uttryck i ansiktet.
”Jag varnar dig Kane…” morrade Coach Henderson. ”Dina brott mot mänskligheten är förbi nu! Jag begriper inte hur du har klarat dig så länge…”
”Vi var fler som klarade oss undan straff efter kriget.” flinade Kane.
Coach Henderson visste att fler nazister än Kane hade klarat sig undan rättegångarna i Nürnberg 1945, eftersom de flytt utomlands.
”Det aldrig för sent för att straffas.” sa en man i folkmassan.
Folkmassan skrek nu åt Kane att ge sig av. En del tyckte att han skulle få sitta och ruttna i fängelset resten livet.
”Din tid i frihet är slut nu Kane.” sa Officer Perlman.
Poliserna anhöll Kane, eftersom de ansåg att han hotat Ryan och skrämt den stackars pojken. Och för att Kane spred nazistiska åsikter, vilket var strängt förbjudet i Delphi.
Folkmassan jublade när Kane fördes till polisbilen.
Någon spottade föraktfullt efter nazisten.
Äntligen kunde Ryan slappna av.
*
Silverstjärnan - 6
*
Flera vuxna kom springande när de hörde Sunshines skrik.
Bland annat Ryan och Sunshines idrottslärare Coach Henderson.
Coach Henderson spände blicken i Kane och röt:
”Låt bli barnen ditt vidriga kräk!”
”Och ge dig av med ditt nazi-gäng! Vi vill inte ha er här!” röt en annan man.
En polisbil kom körande och två poliser skyndade fram.
”Vi fick precis veta att Kane slagit upp sitt tält och skyndade oss hit.” sa en av poliserna.
Kane såg föraktfullt på poliserna.
”Släpper de in niggrer i kåren nu?”
Han blickade på den andre polisen.
”Och jag antar att du är en sån där äcklig jude?”
"Jag har judiskt påbra, ja, om det är det ni undrar." sa Officer Perlman med stadig röst. "Var det nåt mer ni undrade?"
Kane vrålade:
”Vet ni vad man borde göra med smutsigt avskum som ni! Man skulle…”
”Håll tyst din vidriga gamla gubbe!” vrålade Sunshine.
Kane kom av sig lite när den lilla flickungen skrek åt honom.
”Man ska inte vara oartig mot äldre människor lilla vän.” var det enda han fick fram. Han log ett elakt grin.
”Jag sa åt dig att lämna barnen ifred!” skrek Coach Henderson.
Han drog in Sunshine bakom sig som för att skydda henne mot Kanes ondska.
"Är du okej, raring?" frågade Officer Perlman. Han lade en hand på flickans axel.
Sunshine nickade. Men sedan skakade hon på huvudet.
Hon knöt nävarna hårt, så arg var hon.
*
Flera vuxna kom springande när de hörde Sunshines skrik.
Bland annat Ryan och Sunshines idrottslärare Coach Henderson.
Coach Henderson spände blicken i Kane och röt:
”Låt bli barnen ditt vidriga kräk!”
”Och ge dig av med ditt nazi-gäng! Vi vill inte ha er här!” röt en annan man.
En polisbil kom körande och två poliser skyndade fram.
”Vi fick precis veta att Kane slagit upp sitt tält och skyndade oss hit.” sa en av poliserna.
Kane såg föraktfullt på poliserna.
”Släpper de in niggrer i kåren nu?”
Han blickade på den andre polisen.
”Och jag antar att du är en sån där äcklig jude?”
"Jag har judiskt påbra, ja, om det är det ni undrar." sa Officer Perlman med stadig röst. "Var det nåt mer ni undrade?"
Kane vrålade:
”Vet ni vad man borde göra med smutsigt avskum som ni! Man skulle…”
”Håll tyst din vidriga gamla gubbe!” vrålade Sunshine.
Kane kom av sig lite när den lilla flickungen skrek åt honom.
”Man ska inte vara oartig mot äldre människor lilla vän.” var det enda han fick fram. Han log ett elakt grin.
”Jag sa åt dig att lämna barnen ifred!” skrek Coach Henderson.
Han drog in Sunshine bakom sig som för att skydda henne mot Kanes ondska.
"Är du okej, raring?" frågade Officer Perlman. Han lade en hand på flickans axel.
Sunshine nickade. Men sedan skakade hon på huvudet.
Hon knöt nävarna hårt, så arg var hon.
*
Silverstjärnan - 5
*
Kane blängde irriterat på flickan. Sedan såg han på Ryan igen och det ondskefulla flinet blev bredare.
”Jag var lägervakt på den tiden, under kriget alltså. En bra tid. I lägren fanns flera små judeungar som du. Vet du vad vi gjorde med dom?”
Ryan svalde ner illamående-klumpen som tryckte i halsen.
Han kände mycket väl till Förintelsens mörka fasor och den rena ondskans handlingar och ville inte höra ett ord av Kanes berättelser.
Men han och Sunshine stod som förstenade av chock och skräck och kunde inte förmå sig att röra sig när den gamle nazisten började prata om hans tid som lägervakt i koncentrationsläger.
Hans berättelser om hemskheterna och folkmorden var fruktansvärt detaljerade och skrämmande.
När Kane stolt började prata om hur en släkting till honom njöt av att tatuera in siffror på fångarnas arm, grep han tag i Ryans underarm för att, med fingertopparna, illustrera hur en tatuering brändes in.
Då blev det liv i Sunshine. Hon gav den vidrige gamle nazisten en mycket pricksäker, stenhård spark på smalbenet och drog bort Ryan.
Sedan skrek hon på hjälp.
*
Kane blängde irriterat på flickan. Sedan såg han på Ryan igen och det ondskefulla flinet blev bredare.
”Jag var lägervakt på den tiden, under kriget alltså. En bra tid. I lägren fanns flera små judeungar som du. Vet du vad vi gjorde med dom?”
Ryan svalde ner illamående-klumpen som tryckte i halsen.
Han kände mycket väl till Förintelsens mörka fasor och den rena ondskans handlingar och ville inte höra ett ord av Kanes berättelser.
Men han och Sunshine stod som förstenade av chock och skräck och kunde inte förmå sig att röra sig när den gamle nazisten började prata om hans tid som lägervakt i koncentrationsläger.
Hans berättelser om hemskheterna och folkmorden var fruktansvärt detaljerade och skrämmande.
När Kane stolt började prata om hur en släkting till honom njöt av att tatuera in siffror på fångarnas arm, grep han tag i Ryans underarm för att, med fingertopparna, illustrera hur en tatuering brändes in.
Då blev det liv i Sunshine. Hon gav den vidrige gamle nazisten en mycket pricksäker, stenhård spark på smalbenet och drog bort Ryan.
Sedan skrek hon på hjälp.
*
Silverstjärnan - 4
*
Ryan hade fått Davidsstjärnan av sin mormor och var mycket stolt över den
och den betydde särsklit mycket eftersom mormor Adinas bror, som varit silversmed, hade gjort stjärnan för längesedan.
Ryan och Sunshine hörde hur den gamle mannen drog efter andan.
Kanes ögon smalnade och han granskade Ryan.
”Du är… judisk…” väste han, avsmak och besvikelse i hans röst. ”En judeunge…”
Ryan svalde hårt och nickade.
Ett ondskefullt flin lekte i Kanes gamla ansikte.
”Vi hade kul med din sort i lägren. Men sedan kom den där jävla idioten Schindler och satte käppar i hjulen för oss…!”
”Schindler var ingen idiot.” morrade Sunshine.
”Vad vet du?” fnös Kane föraktfullt.
”Jag känner igen en total idiot när jag ser en.” sa Sunshine mellan sammanbitna tänder.
*
Ryan hade fått Davidsstjärnan av sin mormor och var mycket stolt över den
och den betydde särsklit mycket eftersom mormor Adinas bror, som varit silversmed, hade gjort stjärnan för längesedan.
Ryan och Sunshine hörde hur den gamle mannen drog efter andan.
Kanes ögon smalnade och han granskade Ryan.
”Du är… judisk…” väste han, avsmak och besvikelse i hans röst. ”En judeunge…”
Ryan svalde hårt och nickade.
Ett ondskefullt flin lekte i Kanes gamla ansikte.
”Vi hade kul med din sort i lägren. Men sedan kom den där jävla idioten Schindler och satte käppar i hjulen för oss…!”
”Schindler var ingen idiot.” morrade Sunshine.
”Vad vet du?” fnös Kane föraktfullt.
”Jag känner igen en total idiot när jag ser en.” sa Sunshine mellan sammanbitna tänder.
*
Silverstjärnan - 3
*
Nästa dag kom Kane och hans anhängare till Delphi.
Ryan och Sunshine var på väg hem från skolan när Kanes församling precis hade slagit upp sitt tält vid torget.
Någon inne i tältet spelade Fur Elise på piano.
Kane fick syn på Ryan och Sunshine och log brett mot dem.
Han tror förmodligen att vi intresserade av hans korkade församling. tänkte Sunshine.
Hon visste inte hur rätt hon hade.
En pojke med så karismatiskt utseende är precis vad vi behöver. tänkte Kane belåtet. Han kan följa med på våra turnéer och hjälpa oss att värva folk.
”Vad säger du pojk, skulle du vilja vara med i vår lilla församling?”
Ryan ryckte till när Kane tilltalade honom.
Han såg på gamle mannen och ryste av obehag.
Han hade alltid tyckt att Uncle Walter var den mest skrämmande mannen han kände. Men nu när han tittade upp i Kanes ondskefulla grå ögon ändrades hans uppfattning. Det knöt sig i magen.
Ryan skakade förfärad på huvudet.
”Nej, jag vill inte vara med.”
”Är du säker? Vi skulle behöva fler unga.” sa Kane.
”Ja, jag är säker.” sa Ryan stelt.
”Så synd….” sa Kane.
Då såg den gamle hur ett litet föremål på en tunn silverkedja runt pojkens hals glimmade till i solskenet.
Han stirrade när han såg berlocken som hängde i kedjan.
En Davidsstjärna i silver.
Nästa dag kom Kane och hans anhängare till Delphi.
Ryan och Sunshine var på väg hem från skolan när Kanes församling precis hade slagit upp sitt tält vid torget.
Någon inne i tältet spelade Fur Elise på piano.
Kane fick syn på Ryan och Sunshine och log brett mot dem.
Han tror förmodligen att vi intresserade av hans korkade församling. tänkte Sunshine.
Hon visste inte hur rätt hon hade.
En pojke med så karismatiskt utseende är precis vad vi behöver. tänkte Kane belåtet. Han kan följa med på våra turnéer och hjälpa oss att värva folk.
”Vad säger du pojk, skulle du vilja vara med i vår lilla församling?”
Ryan ryckte till när Kane tilltalade honom.
Han såg på gamle mannen och ryste av obehag.
Han hade alltid tyckt att Uncle Walter var den mest skrämmande mannen han kände. Men nu när han tittade upp i Kanes ondskefulla grå ögon ändrades hans uppfattning. Det knöt sig i magen.
Ryan skakade förfärad på huvudet.
”Nej, jag vill inte vara med.”
”Är du säker? Vi skulle behöva fler unga.” sa Kane.
”Ja, jag är säker.” sa Ryan stelt.
”Så synd….” sa Kane.
Då såg den gamle hur ett litet föremål på en tunn silverkedja runt pojkens hals glimmade till i solskenet.
Han stirrade när han såg berlocken som hängde i kedjan.
En Davidsstjärna i silver.
*
Silverstjärnan - 2
*
David log och gav Ryan en liten kram.
”Nej, jag tror inte att ni skulle vilja gå i närheten av Kane. Men ni får vara väldigt försiktiga, Kane kan vara ganska påstridig när han försöker värva folk till församlingen. Det vet jag av egen erfarenhet.”
”Har du träffat honom?” frågade Ryan förvånat.
David nickade.
”Tyvärr. När jag var nitton år. Det var i New York. Han ville att jag skulle gå med i hans ‘församling’. Jag sa aldrig i livet och skyndande mig så långt bort från honom som möjligt.”
Kate skruvade olustigt på sig.
”Kan vi inte prata om något annat nu? Att prata om Kane är så… obehagligt.”
Halvt omedvetet drog Kate ner sina tröjärmar längre ner över armarna. Och sedan lade hon handen över sin vänstra underarm.
”Förlåt älskling.” sa David. Han reste sig och höll om Kate. ”Vi ska inte prata om honom mer.”
Ryan såg ut sitta i djupa tankar. Maggie strök honom över håret.
”Tänk inte på den där otäcka gubben mer nu älskling.”
”Maggie har rätt,” instämde Kate. ”han ska inte få förgifta våra tankar.”
”Ska bli skönt att inte tänka på honom.” sa Ryan.
Han såg på den svartvita bilden av Kane i tidningen. Två kalla ögon såg in i kameran.
Ryan ryste.
”Jag har bara sett hans bild, men han skrämmer mig.”
Kate gick fram till sin son och kramade honom.
”Tänk på nåt annat nu älskling.”
*
David log och gav Ryan en liten kram.
”Nej, jag tror inte att ni skulle vilja gå i närheten av Kane. Men ni får vara väldigt försiktiga, Kane kan vara ganska påstridig när han försöker värva folk till församlingen. Det vet jag av egen erfarenhet.”
”Har du träffat honom?” frågade Ryan förvånat.
David nickade.
”Tyvärr. När jag var nitton år. Det var i New York. Han ville att jag skulle gå med i hans ‘församling’. Jag sa aldrig i livet och skyndande mig så långt bort från honom som möjligt.”
Kate skruvade olustigt på sig.
”Kan vi inte prata om något annat nu? Att prata om Kane är så… obehagligt.”
Halvt omedvetet drog Kate ner sina tröjärmar längre ner över armarna. Och sedan lade hon handen över sin vänstra underarm.
”Förlåt älskling.” sa David. Han reste sig och höll om Kate. ”Vi ska inte prata om honom mer.”
Ryan såg ut sitta i djupa tankar. Maggie strök honom över håret.
”Tänk inte på den där otäcka gubben mer nu älskling.”
”Maggie har rätt,” instämde Kate. ”han ska inte få förgifta våra tankar.”
”Ska bli skönt att inte tänka på honom.” sa Ryan.
Han såg på den svartvita bilden av Kane i tidningen. Två kalla ögon såg in i kameran.
Ryan ryste.
”Jag har bara sett hans bild, men han skrämmer mig.”
Kate gick fram till sin son och kramade honom.
”Tänk på nåt annat nu älskling.”
*
Silverstjärnan - 1
Delphi, California. Maj 1971
Delphi var en lugn liten småstad, helt skonad från grovt våld och annan kriminalitet. Därför blev alla i staden alldeles bestörta när en äldre man vid namn Kane oväntat gjorde en genomresa till deras idylliska värld.
Kane var en ökänd gammal nazistisk man som brukade predika, lära ut och glorifiera sin antisemitism till sin församling.
”Usch, han är så otäck den där Kane.” sa Maggie när de fick veta att Kane var på väg till staden.
Maggie, Kate, David och Ryan satt vid köksbordet hemma hos familjen McKenzie.
”Jag tänker inte gå till torget så länge han är kvar i stan.” sa Kate.
David såg på Ryan.
”Jag vill inte att du, Sunny, Maureen, eller någon annan av era kompisar går i närheten av Kane och hans gäng.”
”Trodde du verkligen att vi skulle det?” sa Ryan. Han gjorde en grimas.
Bara tanken på Kane fick Ryan att vilja springa långt bort.
*
Delphi var en lugn liten småstad, helt skonad från grovt våld och annan kriminalitet. Därför blev alla i staden alldeles bestörta när en äldre man vid namn Kane oväntat gjorde en genomresa till deras idylliska värld.
Kane var en ökänd gammal nazistisk man som brukade predika, lära ut och glorifiera sin antisemitism till sin församling.
”Usch, han är så otäck den där Kane.” sa Maggie när de fick veta att Kane var på väg till staden.
Maggie, Kate, David och Ryan satt vid köksbordet hemma hos familjen McKenzie.
”Jag tänker inte gå till torget så länge han är kvar i stan.” sa Kate.
David såg på Ryan.
”Jag vill inte att du, Sunny, Maureen, eller någon annan av era kompisar går i närheten av Kane och hans gäng.”
”Trodde du verkligen att vi skulle det?” sa Ryan. Han gjorde en grimas.
Bara tanken på Kane fick Ryan att vilja springa långt bort.
*
fredag, augusti 20, 2010
Ocean Beach Memories #10
Ocean Beach, November 1958
"Ryan, vart är du på väg?" frågade Kate.
2-åringen stannade upp och pekade mot terass-dörren.
"Ut."
"Ja, vi ska gå ut. Men du måste ha kläder på dig." Kate log. "Gummistövlar och blöja räcker inte."
"Joooo."
Ryan tyckte det räckte alldeles utmärkt. Han tultade fram till dörren och bankade på den.
"Uuuuut!"
"Ryan, kom här, så får pappa klä på dig."
David som satt i soffan höll fram hängselbyxor, en randig långärmad T-shirt och sockar.
Ryan sprang fram till sin pappa och kastade sig i hans famn.
"Vi ska ju ta en lång promenad, då måste man ha varma kläder."
David drog av Ryan de blå gummistövlarna.
"Måste ha stövlar!" protesterade Ryan med rynkade ögonbryn.
David skrattade.
"Sockarna måste på först, och byxorna."
"Mmmm. Sen gå ut!" sa Ryan glatt.
"Ska jag ta regnjacka?" frågade Rebecca.
Kate funderade.
"Det kanske är bra, ifall det blir regn."
Ryan tittade bort mot krokarna där jackor och regnkläder hängde.
"Var min rain-goat...?"
Rebecca fnissade.
"Ryan, det heter raincoat, inte goat*."
Ryan som nu fått på sig alla sina kläder gled ur soffan och gick fram till klädkrokarna. Han pekade på en grön regnjacka.
"Den!"
Rebecca fnissade igen.
"Det är ju pappas! Den är för stor för dig Ry!"
Ryan nickade instämmande. Han pekade på David och sedan på jackan.
"Pappas!" sa han i uppmanande ton.
David fattade direkt vad hans lille son menade. Han reste sig ur soffan och gick fram till Ryan och Rebecca.
"Okej, jag tar också med mig min regnjacka."
Ryan tittade längtansfullt ut genom fönstret, sedan såg han otåligt på sin pappa, mamma och storasyster.
"Kom!" uppmanade han. "Gå ut!"
"Aj aj kapten!" sa Rebecca. "Mot stan!"
"Mot stan!" ekade Ryan lyckligt.
Kate tog ner Ryans lilla blå regnjacka från en krok och gav den till Ryan.
2-åringen kramade belåtet regnjackan och höll den tryckt mot bröstet.
"Ryans raingoat."
____________________
*Goat = Get
*
"Ryan, vart är du på väg?" frågade Kate.
2-åringen stannade upp och pekade mot terass-dörren.
"Ut."
"Ja, vi ska gå ut. Men du måste ha kläder på dig." Kate log. "Gummistövlar och blöja räcker inte."
"Joooo."
Ryan tyckte det räckte alldeles utmärkt. Han tultade fram till dörren och bankade på den.
"Uuuuut!"
"Ryan, kom här, så får pappa klä på dig."
David som satt i soffan höll fram hängselbyxor, en randig långärmad T-shirt och sockar.
Ryan sprang fram till sin pappa och kastade sig i hans famn.
"Vi ska ju ta en lång promenad, då måste man ha varma kläder."
David drog av Ryan de blå gummistövlarna.
"Måste ha stövlar!" protesterade Ryan med rynkade ögonbryn.
David skrattade.
"Sockarna måste på först, och byxorna."
"Mmmm. Sen gå ut!" sa Ryan glatt.
"Ska jag ta regnjacka?" frågade Rebecca.
Kate funderade.
"Det kanske är bra, ifall det blir regn."
Ryan tittade bort mot krokarna där jackor och regnkläder hängde.
"Var min rain-goat...?"
Rebecca fnissade.
"Ryan, det heter raincoat, inte goat*."
Ryan som nu fått på sig alla sina kläder gled ur soffan och gick fram till klädkrokarna. Han pekade på en grön regnjacka.
"Den!"
Rebecca fnissade igen.
"Det är ju pappas! Den är för stor för dig Ry!"
Ryan nickade instämmande. Han pekade på David och sedan på jackan.
"Pappas!" sa han i uppmanande ton.
David fattade direkt vad hans lille son menade. Han reste sig ur soffan och gick fram till Ryan och Rebecca.
"Okej, jag tar också med mig min regnjacka."
Ryan tittade längtansfullt ut genom fönstret, sedan såg han otåligt på sin pappa, mamma och storasyster.
"Kom!" uppmanade han. "Gå ut!"
"Aj aj kapten!" sa Rebecca. "Mot stan!"
"Mot stan!" ekade Ryan lyckligt.
Kate tog ner Ryans lilla blå regnjacka från en krok och gav den till Ryan.
2-åringen kramade belåtet regnjackan och höll den tryckt mot bröstet.
"Ryans raingoat."
____________________
*Goat = Get
*
Huset som Gud glömde - 33
Coral
Kyle verkade oroa sig för de stackars grodorna ett bra tag under dagen.
Min bror kan verkligen grubbla länge på saker…
Ashlee tröstade honom med att säga att grodorna kanske har rymt till Disneyland - och då blev Kyle genast på bra humör igen.
Det är så bra att ha en Ashlee - hon har så knasig och härlig humor!
Vi kunde nästan se grodorna framför oss, där de hoppar in på Disneyland och åker attraktioner. Det skrattade vi alla fyra åt ett bra tag.
Vi tog massor med foton, på de vackra omgivningarna här och på varandra.
Det är oftast ganska svårt att fånga Kyle på bild… han blir ganska blyg
och påstår att han inte blir bra på bild.
”Bara ljug,” säger Ashlee. ”du blir visst bra på bild!”
Det har hon verkligen rätt i!
Och Ashlee lyckas alltid lura eller övertala Kyle så att han kommer med på bild i alla fall. Haha!
När Lizzie kommer hem till Blue Creek igen ska Kyle och jag fotografera massor tillsammans med henne - portätt, natur, byggnader och allt möjligt - och i höst ska vi tre ha en fotoutställning.
Det ska bli såååå kul!
Jag längtar så mycket efter Lizzie!
*
Kyle verkade oroa sig för de stackars grodorna ett bra tag under dagen.
Min bror kan verkligen grubbla länge på saker…
Ashlee tröstade honom med att säga att grodorna kanske har rymt till Disneyland - och då blev Kyle genast på bra humör igen.
Det är så bra att ha en Ashlee - hon har så knasig och härlig humor!
Vi kunde nästan se grodorna framför oss, där de hoppar in på Disneyland och åker attraktioner. Det skrattade vi alla fyra åt ett bra tag.
Vi tog massor med foton, på de vackra omgivningarna här och på varandra.
Det är oftast ganska svårt att fånga Kyle på bild… han blir ganska blyg
och påstår att han inte blir bra på bild.
”Bara ljug,” säger Ashlee. ”du blir visst bra på bild!”
Det har hon verkligen rätt i!
Och Ashlee lyckas alltid lura eller övertala Kyle så att han kommer med på bild i alla fall. Haha!
När Lizzie kommer hem till Blue Creek igen ska Kyle och jag fotografera massor tillsammans med henne - portätt, natur, byggnader och allt möjligt - och i höst ska vi tre ha en fotoutställning.
Det ska bli såååå kul!
Jag längtar så mycket efter Lizzie!
*
torsdag, augusti 19, 2010
Mina karaktärer är med mig...
hela tiden...
... överallt...
Till och med när jag spelar:
*
... överallt...
Till och med när jag spelar:
*
*
Klicka på bilden för att se den större :-)
*
tisdag, augusti 17, 2010
Uh-Oh Accident - again...! 5
*
Maggie, Maureen och Sunshine kom hem till familjen McKenzie senare på dagen.
Maureen och Sunshine såg sig om efter Ryan.
"Är inte Ryan hemma?" frågade Sunshine.
"Ryan skadade sig när han ramlade av cykeln, så han och David fick åka till akuten." sa Kate.
"Herregud..." sa Maggie. "Pojken har verkligen ingen tur med cyklar...!"
"Nej..." suckade Kate.
En stund senare kom Ryan och David hem.
"Här kommer en modig liten kille med krigsskada!" skojade David när de kom upp på terassen.
Ryan såg lite trött och medtagen ut och han haltade lite, men han var glad över att vara hemma igen.
Maureen och Sunshine sprang fram och kramade honom.
"Lilla olycksfågel... vad har du nu gjort?" frågade Maureen.
"Ramlade lite i grus bara." sa Ryan nonchalant. "Cykeln och jag kom inte överens..."
"Men benet är kvar...?" skojade Maggie.
Ryan skrattade.
"Yep, lite sårat, men det sitter nog kvar ett tag till."
"Det är bra det lilla gubben." log Maggie och kramade honom.
Ryan log blygt, överväldigad av alla kramar.
"Äh nu räcker det med kramar..." sa han.
De andra skrattade.
"En puss då?" log Maureen.
"Verkligen inte." sa Ryan.
"Är pussar så läskiga?" skrattade Maureen retsamt.
Ryan nickade.
"Super-läskiga!"
Maureen lade armen om honom.
"Du får en super-läskig puss iallafall!"
Hon gav honom en puss på kinden.
Ryan försökte verka oberörd, men han kände att hans kinder blev varma.
*
Maggie, Maureen och Sunshine kom hem till familjen McKenzie senare på dagen.
Maureen och Sunshine såg sig om efter Ryan.
"Är inte Ryan hemma?" frågade Sunshine.
"Ryan skadade sig när han ramlade av cykeln, så han och David fick åka till akuten." sa Kate.
"Herregud..." sa Maggie. "Pojken har verkligen ingen tur med cyklar...!"
"Nej..." suckade Kate.
En stund senare kom Ryan och David hem.
"Här kommer en modig liten kille med krigsskada!" skojade David när de kom upp på terassen.
Ryan såg lite trött och medtagen ut och han haltade lite, men han var glad över att vara hemma igen.
Maureen och Sunshine sprang fram och kramade honom.
"Lilla olycksfågel... vad har du nu gjort?" frågade Maureen.
"Ramlade lite i grus bara." sa Ryan nonchalant. "Cykeln och jag kom inte överens..."
"Men benet är kvar...?" skojade Maggie.
Ryan skrattade.
"Yep, lite sårat, men det sitter nog kvar ett tag till."
"Det är bra det lilla gubben." log Maggie och kramade honom.
Ryan log blygt, överväldigad av alla kramar.
"Äh nu räcker det med kramar..." sa han.
De andra skrattade.
"En puss då?" log Maureen.
"Verkligen inte." sa Ryan.
"Är pussar så läskiga?" skrattade Maureen retsamt.
Ryan nickade.
"Super-läskiga!"
Maureen lade armen om honom.
"Du får en super-läskig puss iallafall!"
Hon gav honom en puss på kinden.
Ryan försökte verka oberörd, men han kände att hans kinder blev varma.
*
Uh-Oh Accident - again...! 4
*
David stoppade honom.
"Ryan, det här kommer att gå bra. Sätt dig igen."
Ryan skakade på huvudet.
David kramade om sin son och kände att han darrade.
"Såja gubben, låt doktorn fixa ditt ben nu. Du klarar det här."
Ryan gick mycket motvilligt tillbaka till britsen och satte sig.
"Du kan lägga dig ner om du tycker det känns bättre, Ryan." sa läkaren mjukt.
Hon visste att Ryan lätt blev svimfärdig av att se sprutor.
"Okej." sa Ryan svagt.
Han lade sig ner och följde vaksamt läkarens varenda rörelse med blicken.
Men när läkaren gjorde iordning två sprutor blundade han.
"Slappna av och andas lugnt nu Ryan. Jag kommer att ge dig två små sprutor."
"Sprutor är inte bättre bara för att dom är små..." mumlade Ryan.
Läkaren och David log.
"Nej, det har du nog rätt i." sa läkaren. "Men du klarar det här Ryan, du har alltid varit en modig patient."
David strök Ryan över håret.
"Slappna av nu, pyret och tänk på något annat."
Ryan bet ihop och kämpade hårt för att inte visa hur ont det gjorde när han fick sprutorna och när doktorn plockade ut stenarna ur såret.
"Jag sa ju att du var modig!" berömde läkaren när hon fått bort alla stenar.
Ryan öppnade ögonen och satte sig upp.
"Är det över snart?" frågade han.
Läkare log mot pojken.
"Nu ska jag bara göra rent såret och sätta på bandage. Och du Ryan, var försiktig när du cyklar nästa gång."
"Jag ska vara försiktig." sa Ryan. "Jag lovar."
"Bra!" sa läkaren. Hon log och rufsade om Ryans hår. "Nu gör vi rent det här och sen ska du få åka hem."
"Låter bra." sa Ryan.
Han log.
*
David stoppade honom.
"Ryan, det här kommer att gå bra. Sätt dig igen."
Ryan skakade på huvudet.
David kramade om sin son och kände att han darrade.
"Såja gubben, låt doktorn fixa ditt ben nu. Du klarar det här."
Ryan gick mycket motvilligt tillbaka till britsen och satte sig.
"Du kan lägga dig ner om du tycker det känns bättre, Ryan." sa läkaren mjukt.
Hon visste att Ryan lätt blev svimfärdig av att se sprutor.
"Okej." sa Ryan svagt.
Han lade sig ner och följde vaksamt läkarens varenda rörelse med blicken.
Men när läkaren gjorde iordning två sprutor blundade han.
"Slappna av och andas lugnt nu Ryan. Jag kommer att ge dig två små sprutor."
"Sprutor är inte bättre bara för att dom är små..." mumlade Ryan.
Läkaren och David log.
"Nej, det har du nog rätt i." sa läkaren. "Men du klarar det här Ryan, du har alltid varit en modig patient."
David strök Ryan över håret.
"Slappna av nu, pyret och tänk på något annat."
Ryan bet ihop och kämpade hårt för att inte visa hur ont det gjorde när han fick sprutorna och när doktorn plockade ut stenarna ur såret.
"Jag sa ju att du var modig!" berömde läkaren när hon fått bort alla stenar.
Ryan öppnade ögonen och satte sig upp.
"Är det över snart?" frågade han.
Läkare log mot pojken.
"Nu ska jag bara göra rent såret och sätta på bandage. Och du Ryan, var försiktig när du cyklar nästa gång."
"Jag ska vara försiktig." sa Ryan. "Jag lovar."
"Bra!" sa läkaren. Hon log och rufsade om Ryans hår. "Nu gör vi rent det här och sen ska du få åka hem."
"Låter bra." sa Ryan.
Han log.
*
Uh-Oh Accident - again...! 3
*
Det var lugnt på akuten, så David och Ryan behövde inte vänta länge.
Ryan tappade det sista av det lilla mod han haft när de åkte hemifrån.
"Vi åker hem nu, pappa. Skadan är inte så hemsk och det gör inte ont..."
David bara log.
"Bra försök lilla gubben."
Han föste mjukt in sin son i undersökningsrummet.
Den kvinnliga läkaren, som Ryan hade känt i hela sitt liv, log vänligt mot Ryan.
"Ryan, vad har du gjort den här gången då?"
"Ramlade av cykeln..." mumlade Ryan.
David log.
"Han försöker knäcka rekord i att skada sig."
Läkaren skrattade.
"Jag märker det. Får jag ta en titt på såret, Ryan?"
Ryan krånglade sig motvilligt upp på undersökningsbritsen.
Läkaren tittade på såret med alla småstenar.
"Usch..." sa hon. "Hur gick det här till då?"
"Jag cyklade." sa Ryan. "I grus."
"Ryan, du lovade ju mig att du skulle vara försiktig." sa läkaren och log mot pojken.
Ryan log blekt.
"Det var cykeln som var oförsiktig."
"Du har otur med cyklar du." sa läkaren.
Ryan nickade.
Läkaren gick fram till en låda och tog fram något.
"Vad ska du göra nu...?" frågade Ryan oroligt.
"Jag måste bedöva ditt ben innan jag tar bort stenarna och gör rent såret." förklarade läkaren.
Ryan ögon blev stora av skräck när han förstod innebörden av läkarens ord.
"Inga sprutor!"
Han gled ner från undersökningsbritsen och skyndade mot dörren.
*
Det var lugnt på akuten, så David och Ryan behövde inte vänta länge.
Ryan tappade det sista av det lilla mod han haft när de åkte hemifrån.
"Vi åker hem nu, pappa. Skadan är inte så hemsk och det gör inte ont..."
David bara log.
"Bra försök lilla gubben."
Han föste mjukt in sin son i undersökningsrummet.
Den kvinnliga läkaren, som Ryan hade känt i hela sitt liv, log vänligt mot Ryan.
"Ryan, vad har du gjort den här gången då?"
"Ramlade av cykeln..." mumlade Ryan.
David log.
"Han försöker knäcka rekord i att skada sig."
Läkaren skrattade.
"Jag märker det. Får jag ta en titt på såret, Ryan?"
Ryan krånglade sig motvilligt upp på undersökningsbritsen.
Läkaren tittade på såret med alla småstenar.
"Usch..." sa hon. "Hur gick det här till då?"
"Jag cyklade." sa Ryan. "I grus."
"Ryan, du lovade ju mig att du skulle vara försiktig." sa läkaren och log mot pojken.
Ryan log blekt.
"Det var cykeln som var oförsiktig."
"Du har otur med cyklar du." sa läkaren.
Ryan nickade.
Läkaren gick fram till en låda och tog fram något.
"Vad ska du göra nu...?" frågade Ryan oroligt.
"Jag måste bedöva ditt ben innan jag tar bort stenarna och gör rent såret." förklarade läkaren.
Ryan ögon blev stora av skräck när han förstod innebörden av läkarens ord.
"Inga sprutor!"
Han gled ner från undersökningsbritsen och skyndade mot dörren.
*
Uh-Oh Accident - again...! 2
*
Ryan funderade på hur han skulle kunna slippa undan ett sjukhusbesök.
Han kanske kunde övertala sina föräldrar om att skakdan inte var så allvarlig?
Visst, det gjorde ont i benet, men det behövde ju inte mamma och pappa få veta...
David och Kate såg leende på sin son som satt i djupa tankar.
"Jag vet vad du tänker nu grabben." sa David. "Men den där skadan måste tas om hand av en läkare. Kom nu så åker vi."
Ryan suckade. Han visste att det inte var någon idé att säga emot - det skulle ändå inte hjälpa.
Han kunde inte göra annat än att ge upp och åka till sjukhuset.
Kate gav Ryan en kram.
"Lycka till, lilla gubben. Det kommer att gå bra - och pappa är med dig hela tiden."
David lade armen om Ryans magra axlar och så gick de ner mot garaget.
*
Ryan funderade på hur han skulle kunna slippa undan ett sjukhusbesök.
Han kanske kunde övertala sina föräldrar om att skakdan inte var så allvarlig?
Visst, det gjorde ont i benet, men det behövde ju inte mamma och pappa få veta...
David och Kate såg leende på sin son som satt i djupa tankar.
"Jag vet vad du tänker nu grabben." sa David. "Men den där skadan måste tas om hand av en läkare. Kom nu så åker vi."
Ryan suckade. Han visste att det inte var någon idé att säga emot - det skulle ändå inte hjälpa.
Han kunde inte göra annat än att ge upp och åka till sjukhuset.
Kate gav Ryan en kram.
"Lycka till, lilla gubben. Det kommer att gå bra - och pappa är med dig hela tiden."
David lade armen om Ryans magra axlar och så gick de ner mot garaget.
*
onsdag, augusti 11, 2010
Ocean Beach Memories #9
*
Rebecca berättar:
Jag har världens sötaste, finaste, snällaste och roligaste lillebror! Han är glad jämt och får mig alltid att skratta.
Och han är världens mest envisa unge! Haha.
Ryan är nog den mest envisa personen på jorden, och han har mer energi än någon annan jag känner.
Men envisheten och energin blir aldrig jobbigt, mest komiskt.
Jag minns en morgon när vi var på väg till synagogan. Det var nog i början av december 1958, för Ryan hade precis fyllt 2 år. Han tittade och pekade på allt vi gick förbi och var väldigt nyfiken.
Nära synagogan finns en fontän, och ja, naturligtvis skulle ungen bada i den (Ryan har alltid älskat vatten). Han satte sig på marken och försökte ta av sig skorna.
”Ryan bada.” sa han.
Mamma och pappa försökte förklara att man inte kan bada i en fontän.
”Ryan kan.” svarade min knasiga lilla bror.
Sedan försökte han klättra upp på kanten av fontänen... inte så lätt när man bara är en liten 2-årig plutt. Han kämpade och kämpade, men förgäves.
Vi har en bild från den där morgonen, Ryan tittar liksom anklagande på oss för att vi inte hjälper honom upp.
Hmmm... jag ska nog rama in fotografiet och ge det till Ryan! Haha! (Tror ni han blir glad?)
*
Rebecca berättar:
Jag har världens sötaste, finaste, snällaste och roligaste lillebror! Han är glad jämt och får mig alltid att skratta.
Och han är världens mest envisa unge! Haha.
Ryan är nog den mest envisa personen på jorden, och han har mer energi än någon annan jag känner.
Men envisheten och energin blir aldrig jobbigt, mest komiskt.
Jag minns en morgon när vi var på väg till synagogan. Det var nog i början av december 1958, för Ryan hade precis fyllt 2 år. Han tittade och pekade på allt vi gick förbi och var väldigt nyfiken.
Nära synagogan finns en fontän, och ja, naturligtvis skulle ungen bada i den (Ryan har alltid älskat vatten). Han satte sig på marken och försökte ta av sig skorna.
”Ryan bada.” sa han.
Mamma och pappa försökte förklara att man inte kan bada i en fontän.
”Ryan kan.” svarade min knasiga lilla bror.
Sedan försökte han klättra upp på kanten av fontänen... inte så lätt när man bara är en liten 2-årig plutt. Han kämpade och kämpade, men förgäves.
Vi har en bild från den där morgonen, Ryan tittar liksom anklagande på oss för att vi inte hjälper honom upp.
Hmmm... jag ska nog rama in fotografiet och ge det till Ryan! Haha! (Tror ni han blir glad?)
*
söndag, augusti 08, 2010
Uh-Oh Accident - again...!
*
"Pappa, du sa ju en gång att du tänkte adoptera bort mig om jag skadade mig mer..."
Ryan såg på David med ett litet flin.
David skrattade.
"Ja, jag sa visst det."
"Jo du gjorde ju det," sa Ryan. "så jag går upp och packar nu."
"Nej... Ryan..." suckade Kate. "Säg inte att...?"
"Jo..." mumlade Ryan bedrövat.
"Vad har du gjort nu då...?" suckade David.
Ryan ryckte på axlarna.
"Cyklade omkull lite bara..."
Efer en stund tillade han:
"I grus."
Ryan höll fram sitt högra ben.
Gruset hade skrapat upp ett rejält sår på nedre delen av benet och massor med småsten hade fastnat i såret.
"Herregud Ryan!" utbrast Kate förfärat.
Hon såg svimfärdig ut. Hon hade alltid haft svårt för att se sår och blod, särskilt på Ryan.
"Jag vet..." sa Ryan. "Det fastnade lite sten i såret."
"Lite...?!" utbrast David. "Ser ut som ett helt grustag. Det där måste vi åka till doktorn med."
Ryan skakade på huvudet.
"Aldrig i livet!"
"Jo," sa David. "det där kan vi inte ta bort själva. Kom nu, så åker vi."
"Nej." sa Ryan.
Han stod alldeles stel och rörde sig inte.
David gick fram till sin son och kramade om honom.
"Jag vet att du hatar sjukhus gubben, men om de inte gör rent det där såret snart kan det bli infekterat och då gör det ännu ondare."
Ryan suckade.
"Pappa, kan du inte göra rent såret själv?"
David skakade på huvudet.
"Jag är ledsen pyret, men jag kan ju inte det."
"Du brukar kunna laga mig." mumlade Ryan.
David och Kate såg på varandra och log. Precis så brukade Ryan låta när han var liten och hade skadat sig. 'Laga mig pappa.'
"Jag kan ganska mycket," sa David och log mot sin son. "men den här gången kan jag inte laga dig - detta måste en doktor fixa. Sorry, Ry."
Ryan suckade ännu tyngre.
David kramade Ryan hårdare.
*
"Pappa, du sa ju en gång att du tänkte adoptera bort mig om jag skadade mig mer..."
Ryan såg på David med ett litet flin.
David skrattade.
"Ja, jag sa visst det."
"Jo du gjorde ju det," sa Ryan. "så jag går upp och packar nu."
"Nej... Ryan..." suckade Kate. "Säg inte att...?"
"Jo..." mumlade Ryan bedrövat.
"Vad har du gjort nu då...?" suckade David.
Ryan ryckte på axlarna.
"Cyklade omkull lite bara..."
Efer en stund tillade han:
"I grus."
Ryan höll fram sitt högra ben.
Gruset hade skrapat upp ett rejält sår på nedre delen av benet och massor med småsten hade fastnat i såret.
"Herregud Ryan!" utbrast Kate förfärat.
Hon såg svimfärdig ut. Hon hade alltid haft svårt för att se sår och blod, särskilt på Ryan.
"Jag vet..." sa Ryan. "Det fastnade lite sten i såret."
"Lite...?!" utbrast David. "Ser ut som ett helt grustag. Det där måste vi åka till doktorn med."
Ryan skakade på huvudet.
"Aldrig i livet!"
"Jo," sa David. "det där kan vi inte ta bort själva. Kom nu, så åker vi."
"Nej." sa Ryan.
Han stod alldeles stel och rörde sig inte.
David gick fram till sin son och kramade om honom.
"Jag vet att du hatar sjukhus gubben, men om de inte gör rent det där såret snart kan det bli infekterat och då gör det ännu ondare."
Ryan suckade.
"Pappa, kan du inte göra rent såret själv?"
David skakade på huvudet.
"Jag är ledsen pyret, men jag kan ju inte det."
"Du brukar kunna laga mig." mumlade Ryan.
David och Kate såg på varandra och log. Precis så brukade Ryan låta när han var liten och hade skadat sig. 'Laga mig pappa.'
"Jag kan ganska mycket," sa David och log mot sin son. "men den här gången kan jag inte laga dig - detta måste en doktor fixa. Sorry, Ry."
Ryan suckade ännu tyngre.
David kramade Ryan hårdare.
*
lördag, augusti 07, 2010
Ocean Beach Memories #8 - del 8
Ocean Beach, Maj 1971
”Inte pinsamt alls…” muttrade Ryan. ”Jag var ju verkligen helknasig…!”
De andra skrattade.
”Hade jag verkligen mina water wings på mig när vi åt lunch…?” sa Ryan klentroget.
”Ja, det hade du faktiskt.” skrattade Kate. ”Vi har foton på det.”
”Fotobevis också…” mumlade Ryan. ”Varför blir jag inte förvånad…”
”Kul att ha en mor som är fotograf va?” skrattade Maggie och rufsade om Ryans hår.
Ryan nickade.
”Mmmm… verkligen kul.”
Sedan såg han på Kate och log.
”Det är faktiskt kul att vi har så många minnen på bild och film.”
Kate log.
”Tycker du det?”
Ryan nickade.
Kate kramade honom.
Maureen började fnissa.
”Vad är det?” undrade Ryan.
”Jag bara undrar när du ska bli haj?”
”Ha ha ha, jättekul Maureen. Pappa, har vi nån pinsam film på Maureen?”
David log.
”Pinsam vet jag inte… men vi har flera filmer där Maureen är med. Jag ska nog hitta nån.”
Ryan rotade runt bland filmerna.
”Lycka till, lilla gubben.” fnissade Maureen.
*
”Inte pinsamt alls…” muttrade Ryan. ”Jag var ju verkligen helknasig…!”
De andra skrattade.
”Hade jag verkligen mina water wings på mig när vi åt lunch…?” sa Ryan klentroget.
”Ja, det hade du faktiskt.” skrattade Kate. ”Vi har foton på det.”
”Fotobevis också…” mumlade Ryan. ”Varför blir jag inte förvånad…”
”Kul att ha en mor som är fotograf va?” skrattade Maggie och rufsade om Ryans hår.
Ryan nickade.
”Mmmm… verkligen kul.”
Sedan såg han på Kate och log.
”Det är faktiskt kul att vi har så många minnen på bild och film.”
Kate log.
”Tycker du det?”
Ryan nickade.
Kate kramade honom.
Maureen började fnissa.
”Vad är det?” undrade Ryan.
”Jag bara undrar när du ska bli haj?”
”Ha ha ha, jättekul Maureen. Pappa, har vi nån pinsam film på Maureen?”
David log.
”Pinsam vet jag inte… men vi har flera filmer där Maureen är med. Jag ska nog hitta nån.”
Ryan rotade runt bland filmerna.
”Lycka till, lilla gubben.” fnissade Maureen.
*
Ocean Beach Memories #8 - del 7
Ocean Beach, sommaren 1959
”Ska vi ta en liten paus och gå in och äta lite lunch.” sa David efter en stund.
”Nä!” protesterade Ryan. ”Jag simma!”
”Du får simma mer efter lunchen.” försäkrade David. ”Kom så går vi upp.”
Rebecca gick lydigt upp till Kate på stranden, men lille Ryan vägrade.
”Ryan simma!” sa han trotsigt.
David kunde inte låta bli att skratta.
”Jag vet skrutten, men vi måste äta lite mat också, man kan inte vara fisk hela tiden.”
Ryan sköt ut underläppen.
”Joooo, Ryan kan.”
David lyfte upp Ryan ur vattnet och gick upp på stranden. Han ställde ner sin lille son i sanden och gjorde en ansats att ta av Ryan simpuffarna.
Men Ryan drog sig undan och lade armarna i kors. Han skakade trotsigt på sitt ljuslockiga huvud så att vatten stänkte omkring huvudet.
”Mina water wings! Inte ta dom.”
David skrattade igen.
”Men Ryan... du kan väl inte äta lunch med dom på…?”
”Jo, jag kan det.” sa Ryan.
David svepte upp Ryan i famnen.
”Du älskar visst vatten du, min lilla fisk.”
Ryan nickade. Han lade armarna om sin pappas hals.
”Jag älskar vatten mycket. Jag ska simma hela dagen.”
”Ska du bli fisk när du blir stor?” fnissade Rebecca.
Ryan skakade på huvudet igen.
”Nä!”
Sedan tillade han.
”Jag ska bli haj.”
*
”Ska vi ta en liten paus och gå in och äta lite lunch.” sa David efter en stund.
”Nä!” protesterade Ryan. ”Jag simma!”
”Du får simma mer efter lunchen.” försäkrade David. ”Kom så går vi upp.”
Rebecca gick lydigt upp till Kate på stranden, men lille Ryan vägrade.
”Ryan simma!” sa han trotsigt.
David kunde inte låta bli att skratta.
”Jag vet skrutten, men vi måste äta lite mat också, man kan inte vara fisk hela tiden.”
Ryan sköt ut underläppen.
”Joooo, Ryan kan.”
David lyfte upp Ryan ur vattnet och gick upp på stranden. Han ställde ner sin lille son i sanden och gjorde en ansats att ta av Ryan simpuffarna.
Men Ryan drog sig undan och lade armarna i kors. Han skakade trotsigt på sitt ljuslockiga huvud så att vatten stänkte omkring huvudet.
”Mina water wings! Inte ta dom.”
David skrattade igen.
”Men Ryan... du kan väl inte äta lunch med dom på…?”
”Jo, jag kan det.” sa Ryan.
David svepte upp Ryan i famnen.
”Du älskar visst vatten du, min lilla fisk.”
Ryan nickade. Han lade armarna om sin pappas hals.
”Jag älskar vatten mycket. Jag ska simma hela dagen.”
”Ska du bli fisk när du blir stor?” fnissade Rebecca.
Ryan skakade på huvudet igen.
”Nä!”
Sedan tillade han.
”Jag ska bli haj.”
*
Ocean Beach Memories #8 - del 6
Ocean Beach, Maj 1971
”Här har vi en härlig film med Ryan och Rebecca.” log David.
”Sommaren 1959.” läste Kate på filmrullens runda burk.
”Är den där jag lärde mig simma?” frågade Rebecca. ”Vad kul! Den har jag inte sett på jättelänge.”
"Jag kommer inte ihåg den." sa Ryan fundersamt.
Rebecca såg på Ryan och log.
”Du var så liten då, Ry. Du är nästan tre år i den här filmen.”
Ocean Beach, sommaren 1959
”Se! Jag simmar!”
Ryan plaskade omkring i vattnet med simpuffar på armarna. Han tittade bort mot Kate som stod på strandkanten och filmade.
”Mamma!” ropade han högt. ”Ryan simmar!”
”Jag ser det älskling!” ropade Kate. ”Vad duktig du är!”
”Ja, jag är duktig!” sa Ryan stolt. ”Becki och pappa är också duktiga!”
Ryan pekade på sin pappa och syster som simmade intill Ryan.
”Nu kan jag simma själv!” skrek 7-åriga Rebecca glatt. ”Utan water wings!”
”Becki duktig!” jublade Ryan och klappade i händerna.
Rebecca kramade sin lillebror.
”Är det kul att simma, Ry?”
Ryan gav sin syster en blöt kram.
”Ja! Kul att simma!”
”Bra att du har dom här.” Rebecca knackade på en av simpuffarna. ”Då kan du flyta omkring som en liten fisk.”
Ryan nickade glatt.
Sedan såg han bort mot Kate.
”Mamma, kom och simma med oss!” ropade han.
”Senare älskling! Jag kan ju inte simma med kameran.”
Ryan fnissade.
”Jooo! Kamera kan leka fisk!”
*
”Här har vi en härlig film med Ryan och Rebecca.” log David.
”Sommaren 1959.” läste Kate på filmrullens runda burk.
”Är den där jag lärde mig simma?” frågade Rebecca. ”Vad kul! Den har jag inte sett på jättelänge.”
"Jag kommer inte ihåg den." sa Ryan fundersamt.
Rebecca såg på Ryan och log.
”Du var så liten då, Ry. Du är nästan tre år i den här filmen.”
”Hjälp…” mumlade Ryan.
Kate skrattade.
”Det är inget pinsamt, Ry - vi lovar.”
Ocean Beach, sommaren 1959
”Se! Jag simmar!”
Ryan plaskade omkring i vattnet med simpuffar på armarna. Han tittade bort mot Kate som stod på strandkanten och filmade.
”Mamma!” ropade han högt. ”Ryan simmar!”
”Jag ser det älskling!” ropade Kate. ”Vad duktig du är!”
”Ja, jag är duktig!” sa Ryan stolt. ”Becki och pappa är också duktiga!”
Ryan pekade på sin pappa och syster som simmade intill Ryan.
”Nu kan jag simma själv!” skrek 7-åriga Rebecca glatt. ”Utan water wings!”
”Becki duktig!” jublade Ryan och klappade i händerna.
Rebecca kramade sin lillebror.
”Är det kul att simma, Ry?”
Ryan gav sin syster en blöt kram.
”Ja! Kul att simma!”
”Bra att du har dom här.” Rebecca knackade på en av simpuffarna. ”Då kan du flyta omkring som en liten fisk.”
Ryan nickade glatt.
Sedan såg han bort mot Kate.
”Mamma, kom och simma med oss!” ropade han.
”Senare älskling! Jag kan ju inte simma med kameran.”
Ryan fnissade.
”Jooo! Kamera kan leka fisk!”
*
fredag, augusti 06, 2010
Ocean Beach Memories #8 - del 5
Ocean Beach, Maj 1971
”Du har alltid haft mycket energi du Ryan.” skrattade Maggie.
Ryan log.
”Kan vi se en film där jag inte är pinsam…?”
”Är det så hemskt att se sig själv?” skrattade Kate.
”Nej då,” sa Ryan. ”men jag var ju helknäpp.”
Maggie kramade honom.
”Nej, du var bara söt och rolig. Det är du fortfarande.”
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, det är du, lilla studsboll.” sa Maureen.
Ryan brottade ner Maureen.
”Jag ska ge dig för studsboll!”
Maureen skrattade.
”Var snäll - annars visar vi fler pinsamma filmer på dig.”
Ryan släppte Maureen. Sedan satte han sig upp och såg oskyldig ut.
”Jag ska vara snäll.” sa han.
Maureen skrattade.
”Lilla knäppis.”
”Ja, visa fler filmer, pappa!” bad Rebecca.
David valde bland alla filmrullar.
”Vad vill ni se?
”Vad som helst, bara det inte är nåt pinsamt med mig.” muttrade Ryan.
Kate skrattade och strök sin son över håret.
”Du är aldrig pinsam älskling.”
”Nope, bara supergullig har vi ju sagt!” sa Sunshine glatt.
Ryan log blygt gav henne en det-är-jag-inte-alls-blick.
"Nej Sunny, det är jag inte..." protesterade han.
Sunshine log och nickade menande och så lade hon armen om Ryan.
”Jo, det är du!”
Ryan log, ännu mer blyg nu, och kramade Sunshine.
”Du har alltid haft mycket energi du Ryan.” skrattade Maggie.
Ryan log.
”Kan vi se en film där jag inte är pinsam…?”
”Är det så hemskt att se sig själv?” skrattade Kate.
”Nej då,” sa Ryan. ”men jag var ju helknäpp.”
Maggie kramade honom.
”Nej, du var bara söt och rolig. Det är du fortfarande.”
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, det är du, lilla studsboll.” sa Maureen.
Ryan brottade ner Maureen.
”Jag ska ge dig för studsboll!”
Maureen skrattade.
”Var snäll - annars visar vi fler pinsamma filmer på dig.”
Ryan släppte Maureen. Sedan satte han sig upp och såg oskyldig ut.
”Jag ska vara snäll.” sa han.
Maureen skrattade.
”Lilla knäppis.”
”Ja, visa fler filmer, pappa!” bad Rebecca.
David valde bland alla filmrullar.
”Vad vill ni se?
”Vad som helst, bara det inte är nåt pinsamt med mig.” muttrade Ryan.
Kate skrattade och strök sin son över håret.
”Du är aldrig pinsam älskling.”
”Nope, bara supergullig har vi ju sagt!” sa Sunshine glatt.
Ryan log blygt gav henne en det-är-jag-inte-alls-blick.
"Nej Sunny, det är jag inte..." protesterade han.
Sunshine log och nickade menande och så lade hon armen om Ryan.
”Jo, det är du!”
Ryan log, ännu mer blyg nu, och kramade Sunshine.
torsdag, augusti 05, 2010
Ocean Beach Memories #8 - del 4
Ocean Beach, hösten 1962
”Nu ska vi sjunga Witch Doctor!” berättade Rebecca. ”Ryan sluta hoppa i sängen. Vi ska sjunga nu.”
Ryan hoppade ner på mattan och ställde sig intill sin syster.
Musiken började och syskonen sjöng med.
”Rolig sång va!” fnissade Ryan.
Han studsade upp och ner på mattan.
Rebecca tog tag i sin lillebror för att han skulle stå still.
"Men Becki, jag är glad och då måste man studsa lite." protesterade Ryan.
Rebecca såg på Kate och suckade lite.
"Mamma, din son är en studsboll..."
*
”Nu ska vi sjunga Witch Doctor!” berättade Rebecca. ”Ryan sluta hoppa i sängen. Vi ska sjunga nu.”
Ryan hoppade ner på mattan och ställde sig intill sin syster.
Musiken började och syskonen sjöng med.
I told the witch doctor I was in love with you
I told the witch doctor I was in love with you
And then the witch doctor, he told me what to do
He said that ....
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang...
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
I told the witch doctor you didn't love me true
I told the witch doctor you didn't love me nice
And then the witch doctor, he gave me this advice
He said to …
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang...
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
”Rolig sång va!” fnissade Ryan.
Han studsade upp och ner på mattan.
Rebecca tog tag i sin lillebror för att han skulle stå still.
"Men Becki, jag är glad och då måste man studsa lite." protesterade Ryan.
Rebecca såg på Kate och suckade lite.
"Mamma, din son är en studsboll..."
*
Ocean Beach Memories #8 - del 3
Ocean Beach, hösten 1962
Lollipop med The Chordettes spelades på Rebeccas skivspelare.
”Den här kan jag.” sa Ryan.
”Sjung med mig då Ryan!” sa Rebecca glatt.
Hon använde en hårborste som mikrofon.
Ryan hoppade upp och ner i sin systers säng och sjöng med i låten.
”Bra Ryan!” jublade Rebecca. ”Vill du sjunga mer?”
Ryan nickade ivrigt.
Rebecca väntade tills låten var slut, sedan satte hon en ny skiva på skivtallriken.
Ryan fick syn på Kate som filmade. Han vinkade glatt mot kameran.
”Mamma, vi är popstjärnor!” sa han och studsade upp och ner.
”Vad roligt!” sa Kate. ”Ni är jätteduktiga! Vill ni säga något till dom som ska se den här filmen?”
Ryan log mot kameran.
”Hej alla! Jag heter Ryan och jag fyller fem år nästa vecka. Min syster Becki och jag är popstjärnor och nu ska vi sjunga för er!”
*
Lollipop med The Chordettes spelades på Rebeccas skivspelare.
”Den här kan jag.” sa Ryan.
”Sjung med mig då Ryan!” sa Rebecca glatt.
Hon använde en hårborste som mikrofon.
Ryan hoppade upp och ner i sin systers säng och sjöng med i låten.
Lollipop Lollipop
Oh Lolli Lolli Lolli
Lollipop Lollipop
Oh Lolli Lolli Lolli
Lollipop
Sweeter than candy on a stick
Huckleberry, cherry, or rye
If you have a choice you fill your pick
But Lollipop is mine...
Lollipop Lollipop
Oh Lolli Lolli Lolli
Lollipop
”Bra Ryan!” jublade Rebecca. ”Vill du sjunga mer?”
Ryan nickade ivrigt.
Rebecca väntade tills låten var slut, sedan satte hon en ny skiva på skivtallriken.
Ryan fick syn på Kate som filmade. Han vinkade glatt mot kameran.
”Mamma, vi är popstjärnor!” sa han och studsade upp och ner.
”Vad roligt!” sa Kate. ”Ni är jätteduktiga! Vill ni säga något till dom som ska se den här filmen?”
Ryan log mot kameran.
”Hej alla! Jag heter Ryan och jag fyller fem år nästa vecka. Min syster Becki och jag är popstjärnor och nu ska vi sjunga för er!”
*
Ocean Beach Memories #8 - del 2
Ocean Beach, 29 november 1958
En stund senare:
”Ryan, vill du säga något till kameran?” frågar David. ”Kan du sjunga nåt?”
Ryan skakar på sitt lockiga huvud.
”Nä.” säger han bestämt, som om han är mycket upptagen. ”Ryan ska leka.”
Han ser allvarligt in i kameran och vinkar.
”Hej då.”
Sedan går han iväg mot sina presenter.
Ocean Beach, Maj 1971
”Ja… jag var ju en trevlig tvååring…” sa Ryan när de sett klart filmen.
De andra skrattade.
”Du var supergullig!” sa Maureen.
”Men jag trodde jag gillade att bli filmad…?” sa Ryan.
David log mot sin son.
”Det gjorde du, men på din tvåårsdag hade du annat att göra. Vi har en annan film när du och Rebecca sjunger.”
”Den vill vi se!” utbrast Maureen och Sunshine samtidigt.
David letade fram rätt film.
”Här! Ryan är nästan fem år här och Rebecca är tio.”
”På den tiden var du en riktigt liten linslus.” sa Kate till Ryan.
Ryan log lite.
”Det är väl ingen pinsam film…?” sa han misstroget.
”Du är aldrig pinsam brorsan.” sa Rebecca.
”Bara gullig.” sa Maureen.
Ryan gjorde en generad grimas och skakade på huvudet.
Maureen och Sunshine fnissade.
”Sluta fnissa.” sa Ryan truligt.
Men Maureen och Sunshine bara fnissade ännu mer.
”Får vi se lille Ryan sjunga nu?” fnissade Sunshine.
David skrattade och startade filmen.
*
En stund senare:
”Ryan, vill du säga något till kameran?” frågar David. ”Kan du sjunga nåt?”
Ryan skakar på sitt lockiga huvud.
”Nä.” säger han bestämt, som om han är mycket upptagen. ”Ryan ska leka.”
Han ser allvarligt in i kameran och vinkar.
”Hej då.”
Sedan går han iväg mot sina presenter.
Ocean Beach, Maj 1971
”Ja… jag var ju en trevlig tvååring…” sa Ryan när de sett klart filmen.
De andra skrattade.
”Du var supergullig!” sa Maureen.
”Men jag trodde jag gillade att bli filmad…?” sa Ryan.
David log mot sin son.
”Det gjorde du, men på din tvåårsdag hade du annat att göra. Vi har en annan film när du och Rebecca sjunger.”
”Den vill vi se!” utbrast Maureen och Sunshine samtidigt.
David letade fram rätt film.
”Här! Ryan är nästan fem år här och Rebecca är tio.”
”På den tiden var du en riktigt liten linslus.” sa Kate till Ryan.
Ryan log lite.
”Det är väl ingen pinsam film…?” sa han misstroget.
”Du är aldrig pinsam brorsan.” sa Rebecca.
”Bara gullig.” sa Maureen.
Ryan gjorde en generad grimas och skakade på huvudet.
Maureen och Sunshine fnissade.
”Sluta fnissa.” sa Ryan truligt.
Men Maureen och Sunshine bara fnissade ännu mer.
”Får vi se lille Ryan sjunga nu?” fnissade Sunshine.
David skrattade och startade filmen.
*
Ocean Beach Memories #8 - del 1
Ocean Beach, Maj 1971
”Det här måste ni se.” David kom ner från vinden med en kartong i famnen.
”Vad är det där?” undrade Ryan.
”Våra gamla filmer.” sa David.
”Åh vad kul att du hittade dom!” sa Kate. ”Det var längesen vi såg dom.”
”Vad kul det ska bli att se dom!” sa Maggie.
David tog upp en rulle ur kartongen och läste på den.
”Vad sägs om november 1958. Ryans tvåårsdag.”
David satte i filmrullen i projektorn och satte igång filmen.
Ocean Beach, 29 november 1958
”Ryan, hur gammal är du nu?” frågar David.
”TVÅ!” svarar Ryan glatt och håller upp två fingrar. ”Stor pojke!”
”Är du stor pojke nu?” säger Rebecca.
Ryan nickar bestämt.
”Har du fått många paket idag?” frågar Rebecca.
Ryan pekar på en hög med färgglada paket.
”Mina!”
”Ja, det är dina.” säger Kate och ler. ”Ska vi öppna dom?”
Ryan springer fram mot paketen.
”Öppna!” ropar han ivrigt.
Han lyfter upp ett paket och ler brett mot kameran.
”Stort paket! Till Ryan!”
”Från Maggie och Maureen.” läser Rebecca på paketet. ”Vad säger man när man får något, Ryan?”
Ryan ler stort mot Maggie och Maureen.
”Tack Marie och Maggie.”
Maggie ger den lille pojken en stor kram.
”Varsågod lilla älskling.”
Kate hjälper Ryan att öppna paketet och Ryan drar upp en lurvig mjukiskatt.
”Katt!” utbrister han glatt. ”Fin kisse! Min!”
*
”Det här måste ni se.” David kom ner från vinden med en kartong i famnen.
”Vad är det där?” undrade Ryan.
”Våra gamla filmer.” sa David.
”Åh vad kul att du hittade dom!” sa Kate. ”Det var längesen vi såg dom.”
”Vad kul det ska bli att se dom!” sa Maggie.
David tog upp en rulle ur kartongen och läste på den.
”Vad sägs om november 1958. Ryans tvåårsdag.”
David satte i filmrullen i projektorn och satte igång filmen.
Ocean Beach, 29 november 1958
”Ryan, hur gammal är du nu?” frågar David.
”TVÅ!” svarar Ryan glatt och håller upp två fingrar. ”Stor pojke!”
”Är du stor pojke nu?” säger Rebecca.
Ryan nickar bestämt.
”Har du fått många paket idag?” frågar Rebecca.
Ryan pekar på en hög med färgglada paket.
”Mina!”
”Ja, det är dina.” säger Kate och ler. ”Ska vi öppna dom?”
Ryan springer fram mot paketen.
”Öppna!” ropar han ivrigt.
Han lyfter upp ett paket och ler brett mot kameran.
”Stort paket! Till Ryan!”
”Från Maggie och Maureen.” läser Rebecca på paketet. ”Vad säger man när man får något, Ryan?”
Ryan ler stort mot Maggie och Maureen.
”Tack Marie och Maggie.”
Maggie ger den lille pojken en stor kram.
”Varsågod lilla älskling.”
Kate hjälper Ryan att öppna paketet och Ryan drar upp en lurvig mjukiskatt.
”Katt!” utbrister han glatt. ”Fin kisse! Min!”
*
onsdag, augusti 04, 2010
Cookies & dirt - del 16
*
När bilden tagits hoppade Ryan ner från räcket.
"Jag ska hämta min kamera! Det var längesen jag fotograferade!"
Han sprang in.
De andra skrattade åt hans iver.
"Det finns bara glädje i den pojken!" log Maggie.
David och Kate såg på varandra och log, rörda och stolta.
"Vad pratar ni om?" frågade Ryan när han kom ut med sin kamera.
"Om dig." log Maureen.
"Äh, det är väl inget att prata om...?" sa Ryan.
"Det är det väl visst!" sa Sunshine och kramade om honom.
Maureen kramade också Ryan.
"Jo, för du är det gulligaste som finns!"
Ryan började pyssla med sin kamera för att kamouflera hur generad han blev.
Maureen och Sunshine fnissade och kramade honom igen.
"Tjejer..." mumlade Ryan. "De ska bara kramas hela tiden..."
Men han log brett mot Sunshine och Maureen.
*
När bilden tagits hoppade Ryan ner från räcket.
"Jag ska hämta min kamera! Det var längesen jag fotograferade!"
Han sprang in.
De andra skrattade åt hans iver.
"Det finns bara glädje i den pojken!" log Maggie.
David och Kate såg på varandra och log, rörda och stolta.
"Vad pratar ni om?" frågade Ryan när han kom ut med sin kamera.
"Om dig." log Maureen.
"Äh, det är väl inget att prata om...?" sa Ryan.
"Det är det väl visst!" sa Sunshine och kramade om honom.
Maureen kramade också Ryan.
"Jo, för du är det gulligaste som finns!"
Ryan började pyssla med sin kamera för att kamouflera hur generad han blev.
Maureen och Sunshine fnissade och kramade honom igen.
"Tjejer..." mumlade Ryan. "De ska bara kramas hela tiden..."
Men han log brett mot Sunshine och Maureen.
*
Cookies & dirt - del 15
*
”Blev vi fina på bilden?” frågade Ryan när Kate tagit en bild.
”Ja, särskilt du.” log Maggie.
”Äh lägg av.” sa Ryan blygt.
”Jo, du blir alltid så fin på bild.” sa Maureen.
"Det har du verkligen rätt i, Maureen." log Kate.
Ryan skakade på huvudet.
"Får man gå ner nu?" frågade han.
"Nej, jag tänkte ta fler bilder." sa Kate. "Du kan väl vara med på några till...?"
Ryan log.
"Okej då, det kan jag väl. Men mamma, du måste också vara med - annars får vi inga foton på dig!"
"Jag håller med Ryan." sa David. "Kate, du ska också vara med."
Kate skrattade.
"Som ni vill, mina älskade pojkar."
Kate satte igång självutlösaren och skyndade fram till de andra.
David höll om sin fru och med den andra armen höll han om Ryan.
*
”Blev vi fina på bilden?” frågade Ryan när Kate tagit en bild.
”Ja, särskilt du.” log Maggie.
”Äh lägg av.” sa Ryan blygt.
”Jo, du blir alltid så fin på bild.” sa Maureen.
"Det har du verkligen rätt i, Maureen." log Kate.
Ryan skakade på huvudet.
"Får man gå ner nu?" frågade han.
"Nej, jag tänkte ta fler bilder." sa Kate. "Du kan väl vara med på några till...?"
Ryan log.
"Okej då, det kan jag väl. Men mamma, du måste också vara med - annars får vi inga foton på dig!"
"Jag håller med Ryan." sa David. "Kate, du ska också vara med."
Kate skrattade.
"Som ni vill, mina älskade pojkar."
Kate satte igång självutlösaren och skyndade fram till de andra.
David höll om sin fru och med den andra armen höll han om Ryan.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)