Rekognosering (Del 2)

Rekognosering (Del 1) finns här
*
Blue Creek. April 2010.

Nu, efter några veckors rekning, visste vi hur vi skulle göra med den lilla ligistungen.
En så'n jävla bra plan!
Självklart måste vi vänta på ett tillfälle då de inte är hemma. Men det ska bli så roligt att se hennes reaktion när hon upptäcker vår lilla... ”present”.
Efteråt kommer hon nog vara försiktig med vems hus hon vandaliserar och vem hon sticker upp mot. Sådant gör man inte mot oss ostraffat.

Den lille grabben klädd i en röd, fodrad galonjacka jacka och gummistövlar kom gående mot huset.
Han pratade och skrattade med en liten tjej med lockigt hår och busigt utseende.
Jag skyndade mig därifrån.
”Hej!” ropade grabben till mig och vinkade. ”Var är Napoleon?”
”Vem är Napoleon?” frågade den lilla tjejen.
”Hans hund.” sa grabben.
”Han är hemma.” svarade jag. ”Nu måste jag dra.”
”Hej då!” ropade grabben. ”Hälsa Napoleon!”

Grabbens syster, den svarthåriga lilla söta ligistungen med de gröna ögonen, kom ut på verandan.
Hon gick fram till grabben, tog tag om hans armar och skakade honom lite.
”Du får inte prata med främlingar!” skällde hon.

Tuff liten tjej det där, tänkte jag.
Men det skulle hon inte vara så länge till...

*

En harmonisk helg (Del 6)

*
Kyle och Coral kom hem strax efter klockan åtta på söndagskvällen.
De suckade tungt när de ställde ner sina väskor på golvet och hängde upp sina ytterkläder på krokar i hallen.
Kyle såg olyckligt på sin syster.
”Ja... då var den här harmoniska helgen över...” sa han bedrövat.
Coral nickade, lika bedrövad hon.
Det kändes extra jobbigt för dem att komma hem när när de spenderat ett par dagar med underbara familjer som Ashlees och Darlas. Och de visste aldrig hur fadern skulle bete sig. Hans humör kunde växla väldigt mycket.

”Det är väldigt tyst.” sa Kyle. ”De kanske inte har kommit hem än.”
Vi får hoppas det, tänkte Coral.
Fadern och Nancy hade inte kommit hem än.
En lapp på köksbordet talade om att de skulle vara hemma tidigast klockan elva.
Kyle log lite.
”Vi är fria ett par timmar till.”
Coral log också.

Precis när Coral och Kyle var på väg in i sitt rum för att gå och lägga sig senare på kvällen, stannade Kyle till.
”Vad är det?” frågade Coral.
”Han har tagit bort låset...!” flämtade Kyle.
Nyckelhålsplattan under dörrhandtaget var mycket riktigt bortskruvat.
”Nej... det är inte sant...!” stönade Coral. Hon gav dörren en liten förargad spark. ”Han vill verkligen ta bort all vår frihet!”
”Varför gör han så här mot oss...?” sa Kyle.
Han sjönk ner på golvet.
”Jag vet inte.” suckade Coral.
”Varför kan vi inte vara en normal familj...?” frågade Kyle uppgivet.
Coral kramade om sin bror.
”Vi är normala Kyle, det är Han som inte är som man ska vara...”
Kyle drog en darrig suck.
”Jag saknar Lizzie.” nästan viskade han.
”Jag med, Kyle.” sa Coral och kramade sin lillebror hårdare. ”Jag med.”
*

Baby Teeth... (Del 5)

*
Allt gick bra hos tandläkaren. Dr. Holden berättade för Kate att han bara behövde dra ut två tänder och att det bara var en glugg som skulle synas.
”Det var bra nyheter.” sa Kate.

När Ryan vaknade upp ur narkosen var han så sömnig att han bara ville åka hem och sova.
Väl hemma rasade han ner på soffan och sov sedan i flera timmar.

Maggie kom för att äta lunch med Kate vid 12-tiden.
Ryan hade vaknat då, men var fortfarande trött och var inte särskilt hungrig.
Maggie gick fram till Ryan och kramade om honom.
”Hur är det med dig, lilla älsklingen?”
”Det är okej.” sa Ryan. ”Är lite trött bara.”
Han såg på sin mamma.
”Jag hoppas jag inte ser konstig ut med den här gluggen...”
”Nej, det ser inte konstigt ut alls.” försäkrade Kate.
Ryan såg ung och liten ut för sin ålder, så det kändes helt normalt att se honom med mjölktänder kvar och nu med en liten glugg intill framtänderna.
”Jag håller med din mamma, Ryan. Det ser verkligen inte konstigt ut.”
”Vad bra.” sa Ryan och log.

”Det ser gulligt ut.” tyckte Maureen när hon och Sunshine kom hem till familjen McKenzie på eftermiddagen.
”Gör det inte alls.” fnissade Ryan. ”Du är knasig!”
”Mmm... jag kanske är knasig, men du är i alla fall gullig!” skrattade Maureen.
”Just det!” sa Sunshine.
Tjejerna kramade Ryan.
*

Baby Teeth... (Del 4)

*
Ryan väcktes av Kate klockan åtta nästa morgon.
”Är du redo?” frågade hon.
Ryan skakade på huvudet.
”Jag vill inte gå till tandläkaren.” mumlade han.
”Det kommer att gå bra, älskling.” sa hans mamma.


I tandläkarens väntrum satt en äldre man och tjatade om hur det var att gå till tandläkaren förr i tiden.
”Då fanns inget som kallades bedövning och tandläkaren drog ut tänder med en stooooor grov tång.”
Den gamle såg på Ryan.
”Kan du tänka dig det, pojk?”
”Jag vill helst inte göra det...” mumlade Ryan.
En kvinna i 50-årsåldern klappade Ryan på handen.
”Lyssna inte på honom, lille vän, den där gamle stofilen är en fåntratt.”
Hon log mot Ryan.
Ryan log blekt tillbaka.
En dörr öppnades och en sköterska kom ut i väntrummet.
”Ryan, det är din tur nu.”
Ryan gick sakta, på skakiga ben, in till tandläkaren.
*

En harmonisk helg (Del 5)

*
Ashlee gapade; låtsades bli förolämpad.
Coral, Darla och Kevin skrattade.
”Förlåt Ash.” skrattade Kyle. ”Men jag kunde inte låta bli.”
Ashlee brottade ner Kyle i soffan och satte sig på honom.
”Tar du tillbaka det där?”
”Aldrig i livet.” fnissade Kyle.
”Okej.” sa Ashlee. ”Då har jag inget val, Kyle... jag måste uppfostra dig lite.”
Hon började kittla Kyle.
Ashlee och Kevins mamma tittade in till dem.
”Ashlee, var försiktig med Kyle, han kanske tycker det är jätteläskigt att bli kittlad.”
”Det är ingen fara, Mrs. Hayden.” skrattade Kyle.
”Där ser du!” sa Ashlee. ”Han tycker inte att det är jätteläskigt.”
Hon kittlade Kyle ännu mer.
”Jag tror jag tar tillbaka!” sa Kyle mellan skratt-attackerna. ”Det är läskigt!”
”Nej då.” fnissade Ashlee. ”Det är inte läskigt. Det är kul.”
”Nej, snälla sluta!” sa Kyle och försökte låta bli att skratta.
”Okej, jag ska sluta.” sa Ashlee.
Hon släppte Kyle och sjönk ner bredvid honom i soffan.
”Bara för att jag är så snäll.”
”Mmmm... du är verkligen jättesnäll.” mumlade Kyle.
Han log. Sedan brottade han ner Ashlee.
”Kittla henne!” skrek Kevin. Han hoppade ivrigt jämfota på mattan.
”Det var en bra idé, Kevin.” sa Kyle. ”Vill du hjälpa till?”
Kevin nickade glatt. Han morrade sitt lilla monster-morr och hoppade upp i soffan.
”Inte kittlas.” sa Ashlee.
”Jo!” sa Kevin glatt.
”Nej.” fnissade Ashlee.
”Jo.” skrattade Kyle. ”Det är inte läskigt, Ashie – det är kul.”
*

En harmonisk helg (Del 4)

*
På lördagen var Kevin långt ifrån lika pigg och vild som han varit dagen innan. Att vara upp senare än vanligt tog på krafterna på en liten, snart 8-årig kille.
På eftermiddagen satt han tyst och lugn på sitt rum och byggde med Lego.

När det ringde på dörren vid fem-tiden och Coral och Darla kom, blev Kevin piggare och nyfiken.
Det var alltid spännande när Ashlee hade kompisar hemma.
Ashlee brukade vara snäll och tillät oftast Kevin att vara med dem en stund.

”Busringde Max och Chris till er också?” frågade Darla när hon, Coral, Kyle, Ashlee och Kevin satt i familjen Haydens vardagsrum.
”Nej.” sa Ashlee. ”Vad sa de?”
”De frågade om vi hade Prins Albert på burk.” sa Coral med ett litet leende.
Kevin gapskrattade.
”Prins Albert på burk!” tjöt han. ”Den är rolig!”
Kevin sprang ut till sina föräldrar i köket och drog Prins-Albert-på-burk-skämtet för dem, sedan sprang han tillbaka till sin syster och hennes vänner i vardagsrummet och drog skämtet igen.
”Kevin, ge dig nu.” suckade Ashlee.
”Näää!” sa Kevin. ”Prins Albert på burk är roligt! Ursäkta, har ni Prins Albert på burk?”
”Ursäkta min bror.” sa Ashlee. ”Han har rymt från cirkusen.”
”Jaha, precis som du?” flinade Kyle.
*

En harmonisk helg (Del 3)

*
”När kommer pappa hem?” frågade Kevin när de satt vid middagsbordet.
”Är du Kevin igen nu?” frågade Ashlee leende.
”Näää!” morrade hennes lillebror. ”Jag är ju Godis-monstret! Jag är jättefarlig och hungrig, nu ska jag äta dig!”
Kevin låtsades bita Ashlee i halsen.
”Ewww! Slima inte ner mig!” sa Ashlee och puffade bort honom.
”Kevin, sätt dig på din plats igen.” sa Selma. ”Vi håller på att äta middag här.”
Kevin morrade lite, men han satte sig på sin stol och åt upp sin mat.
”Pappa kommer hem i natt.” sa Selma. ”Vid ett, halv två.”
”Aha,” sa Kevin. ”då sitter jag uppe och väntar.”
”Ja, du orkar säkert hålla dig vaken till halv två.” sa Ashlee.
Kevin såg förhoppningsfullt på sin mamma.
”Får jag det, stanna uppe till halv två?”
Selma Hayden skrattade mjukt och skakade på huvudet.
”Nej min älskling, så sent ska ni ligga och sova.”
”Dom också?” Kevin pekade på Ashlee och Kyle.
”Ja, dom också.” sa Selma. ”Alla ska sova då.”
”Nähä!” protesterade Kevin. ”Inte dom som bor på andra sidan jorden, för dom har morgon när vi har natt! Haha!”
”Kevin har en poäng där.” sa Ashlee.
”Ska ni gadda ihop er mot mig nu?” skrattade Selma.
Ashlee och Kevin skrattade och nickade.
”Kyle är på våran sida!” sa Kevin snabbt. ”Och nu ska vi tre äta upp allt godis!”
Kevin förvandlades till Godis-monstret igen och skrattade bullrigt och ondsint.
”Tänk om vi inte har nåt godis då?” flinade Ashlee.
Kevin kom av sig fullständigt. Han stirrade förskräckt på sin syster.
”Vaddå? Har vi inget godis?”
Han rusade in i skafferiet och snokade på alla hyllorna.
Snart hördes ett litet jubelskri.
”Vi har visst godis!” ropade han.
Han sprang ut ur skafferiet och gick fram till Ashlee, satte händerna på höfterna och gav sin syster en förgrymmad blick.
”Det är inte snällt att luras, Ash.”
”Jo, lite.” skrattade Ashlee.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:151 - 31 maj

Skriv om något oviktigt.

Teckningen föreställde ett stort havsodjur som reste sig ur höga, skummande vågor. Den var så vacker och välgjord att den såg ut att vara en illustration hämtad ur en sagobok.
Bildläraren var alldeles hänförd.
”Tony, har du gjort den här?” frågade hon.
Tony tittade upp från teckningen han nu höll på med. Han såg på havsodjuret och nickade.
”Den är ju underbar! Vilken talang du har!”
Tony log blygt och fortsatte med sin bild.
Intill pojken låg en hög med sagolika teckningar. Bildläraren tog upp dem och studerade dem fascinerat.
”Tony, har du ritat alla de här...?”
”Jaaa.” sa Tony tyst.
Han tittade inte upp, fortsatte bara att färglägga sitt senaste alster.

Emilia, som satt bredvid Tony, såg på teckningen han nu höll på med. Även detta alster var en sagoillustration; tre barn, två pojkar och en flicka, stod på en karg klippa och kämpade mot ett drakliknande havsodjur.
”Wow!" flämtade Emilia imponerande. "Jättefin! Vad vad bra du är på att rita och måla, Tony!”
”Äsch..." sa Tony med en liten axelryckning. "Det här är inget speciellt, inget viktigt.”
Han tillade mumlande:
”Jag är inget viktigt.”
”Säg inte så!” sa Emilia. ”Dom är jätte, jättefina och du är visst viktig!”
Tonys kinder blev lätt rosa. Han var inte var att få så här mycket positiv uppmärksamhet.
I sin nya familj och nya skola kände sig Tony trygg, älskad omtyckt och respekterad. Det var något han inte fått uppleva tidigare i sitt unga liv.

”Tack Emilia.” mumlade han.
”Berätta om bilden.” bad Emilia.
”Det är vi.” sa Tony. ”Du och jag och Dante. Tre äventyrare.”
”Det måste vi skriva en historia om!” utbrast Emilia. ”Och så gör vi en bok med sagan och dina bilder!”
Tony sken upp.
”Tycker du?”
Emilia log brett.
”Absolut!”
Hon satt tyst och såg på Tony ett ögonblick.
Hur kunde han tycka att han var oviktig? Han var en av de snällaste killarna Emilia kände.
Dessutom var han var söt, omtänksam och duktig på en massa saker.
Emilia kunde faktiskt känna igen sig i Tony. I sin gamla skola hade hon känt sig oviktig, ful och värdelös.

”Jag tror det var meningen att vi skulle bli vänner.” sa Tony plötsligt.
Han lade sin hand på Emilias.
”För tillsammans kan vi få känna oss viktiga.”
Emilia nickade. Hon hade tårar i ögonen.
”Ja.” viskade hon. ”För vi är viktiga för varandra.”
*

Blue Creek Memories #4 (Del 4)

*
Just när de skulle kliva in i bilen kom Brent, Jerry och några andra från skolan gående över parkeringen.
”Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
Selma Hayden såg chockad på honom.
Vad är det ungen säger...?! tänkte hon.
”De har hållit på så hela dagen.” suckade Kyle.
”Idioter!” skrek Coral.
Brent och hans uppbåd bara skrattade.
”Säg det nu då, Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
”Nu lägger du av!” sa Selma Hayden strängt.
”Det är en grej jag inte fattar, Brent!” ropade Ashlee med hög och klar röst. ”Varför vill du att jag ska gå och ropa på dig hela tiden...?”
Vilda jubel och skratt hördes från Ashlees kompisar som befann sig i närheten.
”Heja Ashlee!” skrek Max och Chris.

Ashlee, Kyle och Coral gjorde high-fives, sedan klättrade de upp i familjen Haydens bil.
”Där fick Brent så han teg!” sa Ashlee stolt.
Efter en stund sa hon:
”Han är faktiskt ett ku...”
Hon avbröt sig när hennes mamma strängt harklade sig.
”Ashlee Grace...” sa Selma Hayden i förmanande ton.
”Sorry mamma.” sa Ashlee.
Den 12-åriga flickan log.
”Jag menar; idiot. Brent är en idiot!”
*

Blue Creek Memories #4 (Del 3)

*
Ashlees mamma Selma kom och hämtade Ashlee en stund senare.
När kom fram till bilen kom Kyle springande mot dem.
”Här Ash, du glömde din ryggsäck i klassrummet.”
”Tack!” Ashlee log mot Kyle och tog sin lila- och svartspräckliga ryggsäck.
Kyle log tillbaka.
”Jag hoppas du mår bättre snart.” sa han.
Ashlee log igen.
Selma Hayden log också mot den rara pojken. Vad omtänksam han var.
”Kyle, vill du ha skjuts hem?”
”Det var snällt, Mrs. Hayden, men jag ska vänta på Coral. Hon slutar snart.”
”Vi kan vänta.” sa Ashlee. ”Eller hur mamma?”
Selma log.
”Ja, vi kan vänta på Coral.”
”Vi vill inte vara till besvär.” sa Kyle blygt.
”Kyle, raring, ni är aldrig till besvär.” sa Selma.

”Cor, vi får skjuts hem!” sa Kyle till sin syster när hon kom fram till dem.
”Vad snällt!” sa Coral. ”Tack Mrs. Hayden!”
”Det gör jag så gärna.” log Selma Hayden.
”Mamma, kan inte Kyle och Coral få äta middag med oss?” bad Ashlee.
”Jo visst kan de få göra det.” sa hennes mamma.
Barnen sken upp.
”Sova över också?” frågade Ashlee förhoppningsfullt.
Selma Hayden skrattade.
”Ja, det ska väl också gå bra. Det är ju fredag.”
Hon vände sig till Coral och Kyle.
”Ni får fråga er pappa om det går bra.”
”Han är på lastbilsresa.” sa Coral. ”Vi ska ha barnvakt i helgen.”
”Fast vi sover mycket hellre hos er.” sa Kyle. ”Barnvakten är så tråkig...”
Selma Hayden skrattade och kramade om Kyle.
”Då ringer jag den tråkiga barnvakten och säger att ni bor hos oss i helgen istället.”
”Hela helgen...?” frågade Coral och Kyle unisont.
Det lät ungefär som om de två syskonen fått en jättefin present.
Selma Hayden log och nickade. Hon drog in Coral, Kyle och Ashlee i sin famn.
”Ja, vi vill ha er hemma hos oss hela helgen.”
Coral, Kyle och Ashlee jublade.
*

Blue Creek Memories #4 (Del 2)

*
Brent och Jerry och två av deras kompisar försökte hela dagen att provocera Ashlee till att vräka ur sig svordomar och de retade henne för hennes tvångsmässiga beteenden.
Ashlee blev alldeles spänd när hon kämpade för hålla tillbaka sin ilska och OCD.
Mot slutet av skoldagen var Ashlee så spänd och varm att deras lärare var rädd att flickan var sjuk. Hon skickade Ashlee till skolsköterskan.

När Ashlee gick förbi Brent, som satt närmast dörren, väste Brent:
”Lilla papegojaaaan... säg kukhuvud.”
Max, som satt bakom Brent, sträckte sig fram och knuffade till Brent i ryggen.
”Låt Ashlee vara ifred, Brent!” fräste han.
Brent bara flinade.
Ashlee skakade på huvudet för att visa hur patetisk Brent var.
*

Blue Creek Memories #4 (Del 1)

Blue Creek Junior High School.
Oktober 2007

”Ashlee, säg skithög.” Brent flinade mot Ashlee.
Det enda Brent lyckats lära sig om Tourettes Syndrom var fördomarna; att personer som hade TS ofta svor.
Ashlee hade inte den sortens verbala tics, men det hände att hon ibland härmade det folk sa.
Elaka tungor, både barn och vuxna, brukade säga att Ashlee hade ”Papegoj-sjukan”.

”Säg skithög då, lilla papegojan!” flinade Brent.
Ashlee gav honom en irriterad min.
”Lägg av!” fräste hon.
Hon vände sig om för att gå därifrån, men Brent ställde sig snabbt i vägen för henne.
”Lilla papegojan, säg 'kukhuvud' då.”
Brent och hans kompisar skrattade, de tyckte det var jätteroligt att försöka få Ashlee att säga fula saker.
”Jättemoget.” sa Ashlee och himlade sig. ”Det märks verkligen att ni är tolv och tretton år - verkligen.”
Skolklockan ringde. Rasten var slut.
”Säg det då!” envisades Brent. ”Fort, innan vi måste gå in!”
Ashlee svarade med att visa Brent ett uppsträckt långfinger.
*

Melwin & Påsk-häggen...

*
Melwin (vid frukostbordet i morse): Jag vill ha hägg!

Linus (sömnigt): Öh... va...??

Melwin: Jag vill ha hägg.

Leni: Vill du ha ägg?

Melwin (Ler & nickar ivrigt): Aaaaa. Jag vill måla hägg!

Noel: (skeptiskt) Ägg-målning...? Nu?!
(Noel ger sin tvillingbror en bestämd min)
Meh hallå! Det är ju inte påsk.

Göran (Linus, Noel & Melwins pappa) sätter sig vid bordet och gör sig en ägg-smörgås.

Melwin: Pappa, äter du hägg på ”mörrgossen”...?

Göran: (i en lite undrande ton) Jaaaa... varför är det så konstigt med ägg på smörgåsen?

Melwin: Meh, pappaaaa... (skrattar) Det är inte påsk!

*

Somarlåv! Av Noel Ekdahl

(Obs! Skrivet aldeles skällv av Noel!)

På fredag hade vi fesst på förskolann. För nu är det 
härlig somar o vi ska innte gå på förskolann mera. 
Vi är innte so små lengre! Vi är faktist 6 år nu! 
Snart börjjar Melwin o jag i riktiga skolan. Det ska bli veldit spennande 
o rolit! 
På förskolann var pärsonalen lite lessna o nestan grät enn liten skvett 
när vi sa hejdå. 
Dom blev så himmla lessna för att dom får ju inte trefa oss mera nu 
o det är nog tråkit.
Vi fick god glass-torta på förskolann i alafall. kakor o saft okså.

Nu ska vi äta midag. Mamma har jort spageti o köttbular.

Hej då! Puss o kram
från Noel Ekdahl
6 år
*

Motellet (del 5)

*
Efter en sömlös natt skyndade jag till sega gubben och checkade ut.
”Jag måste fråga en sak: har det skett hemska saker i rum nummer nio?”
Sega gubben nickade.
Han böjde sig ner under disken och tog fram ett gulnat papper som han lade framför mig.
Det var ett tidningsurklipp.
FAMILJ BRUTALT MÖRDAD PÅ MOTELLRUM
läste jag.

I tidningsurklippet fanns, förutom en ganska lång artikel om den mördade familjen, en bild av dem.
Jag flämtade högt när jag såg den yngsta familjemedlemmen; en liten flicka med långt, ljust, nästan vitt, hår.
”Det är ju barnet som var inne i mitt rum inatt!” utbrast jag, knappt medveten om att jag pratat högt.
Jag såg på tidningsurklippet igen. Det var daterat den 10 september 1972.

”Fick man fast mördaren?” frågade jag.
Motellägaren skakade på huvudet.
Det var något underligt med hans uppsyn...
En förändring hade skett. Segheten och hans dvala-liknande sätt att tala och röra sig på var nu som bortblåst.
Mannens ansikte förvreds i ett illvilligt grin som fick blodet att isa sig i mina ådror.
*

En harmonisk helg (Del 2)

*
Kyle och Ashlee hade också en rolig kväll.
För att inte tala om Kevin; han var överlycklig när Ashlee och Kyle spelade spel med honom innan middagen.
Ashlee lät sin lillebror vinna, så att han inte skulle bli tjurig resten av kvällen (vilket han brukade bli om han förlorade i spel).
Kevin sprang runt på nedervåningen och sjöng glatt att han var en vinnare.
”Du borde nog inte få mer socker ikväll...” sa Ashlee när Kevin för fjärde gången sprang runt soffbordet.
”Joho!” flinade Kevin. ”Jag ska äta allt godis som finns i hela huset! Och sen ska jag äta upp dig!”
Kevin monster-morrade och kastade sig över sin syster i soffan.
”Kevin, lugna ner dig lite nu!” ropade Selma Hayden från köket.
”Jag är inte Kevin! Jag är Godis-monstret!”
De hörde hur Selma skrattade.
”Kan Godis-monstret komma ut i köket och skära några tomater?” bad hon.
”Bläää!” sa Godis-monstret. ”Grönsaker är nyttiga och äckliga! Vi vill ha godis!”
Ashlee suckade trött. Hon knuffade försiktigt ner Kevin på golvet.
Sedan såg hon på Kyle.
”Jag klandrar dig inte om du vill fly härifrån.”
Kyle log.
”Jag vill inte fly härifrån. Jag trivs här.”
Ashlee kände på hans panna, som för att kolla om han hade feber.
Kyle skrattade.
*

En harmonisk helg (Del 1)

*
Coral och Kyle njöt av att slippa gå hem på fredagskvällen.
Eftersom fadern var på av sina lastbilsresor med Nancy under helgen skulle Coral och Kyle få en rolig och harmonisk helg med sina kompisar.
Coral skulle sova hos Darla på fredagen och Kyle hos Ashlee.
På lördagen skulle de samlas hos Ashlee, äta middag och sova över där.

Coral, Darla och Darlas äldre syster Amanda bakade kakor och pizza.
Sedan åt de framför TV:n såg romantiska komedier på DVD.

Under middagen ringde telefonen. Darla svarade.
”God afton.” hördes en tillgjord röst. ”Jag har en stilla undran: har ni möjligtvis Prins Albert på burk...?”
Skratt hördes i luren.
”Max och Chris.” viskade Darla till Coral och Amanda. I luren sa hon: ”Nej Max, vi har inte nån Prins Albert på burk.”
Max blev alldeles tyst när han inte fick chansen att dra poängen i skämtet.
”Är ni säker? Har ni verkligen inte Prins Albert på burk...?” frågade han, i en manande ton.
Coral tog luren.
”Nej, Max, vi har inte Prins Albert på burk. Vi har redan släppt ut honom.”
Darla och Amanda gapskrattade.
”Men...” sa Max tillplattat.
”Hej då Max.” sa Coral leende.
”Hur visste ni att det var jag förresten?” frågade Max.
”Hört talas om nummerpresentatör...?” flinade Coral.
”Åh...” mumlade Max snopet.
"Och vi känner igen din röst." tillade Coral.
"Åh..." sa Max, ännu mer snopet.
”Ha en trevlig kväll, Max.” sa Coral. ”Hälsa Chris.”
Hon lade på luren.

Tjejerna återgick till sin pizza och filmerna.
De pratade om allt mellan himmel och jord, skrattade och fnittrade åt det mesta och hade en helmysig tjejkväll.
Coral tänkte inte på fadern och allt jobbigt som pågick där hemma en enda sekund, istället njöt hon av sin frihet och trygghet.




En harmonisk helg är fortsättningen på "Champion!"
Champion! Del 1 | Champion! Del 2 | Champion! Del 3

*

Blue Creek Memories #3 (Del 7)

*
Coral och Kyle berättade aldrig för någon om att fadern dödat deras kanin.
Deras kompisar anade inget, de antog helt enkelt att Bunny hade rymt och ställde inga frågor om det.

Coral och Kyle berättade heller aldrig att de tvingats sitta kvar vid bordet för att äta upp maten, ingen av alla de gånger det hände.
Det var en hemlighet som syskonen bestämde att de skulle hålla för sig själva.

Den kletiga väven av lögner hade börjat spinnas.

*

Blue Creek Memories #3 (Del 6)

*
Kyle snyftade och försökte tvinga ner äckelkänslorna.
Till slut stod pojken inte ut längre; han kräktes upp köttbitarna han hade i munnen, mitt på tallriken.
Fadern svor till.
”Jävla unge! Vad du grisar ner!”
Tårarna strömmade ner för pojkens nu bleka kinder.
”Sitt inte där och böla!” röt fadern. ”Ät din mat istället!”
Han vände sig till Coral.
”Det gäller dig också!”
Coral tog, med skakande händer, upp sin gaffel och tvingade i sig maten.
Fadern satte en gaffel i Kyles hand och tryckte ner pojkens huvud nära tallriken.
”Ät...!” väste han.

Klockan hade hunnit bli halv elva på kvällen när Coral och Kyle hade ätit upp allt på sina tallrikar.
De hade nu nästan somnat av utmattning där de satt vid bordet.
Robert Collins stoppade sina barn i säng och tog på dem pyjamas.
”Ungar, jag tvingar er inte att äta för att vara elak.” sa han. ”Jag gör det för ert eget bästa.”
Coral vände sig mot väggen och drog täcket över huvudet, vägrade se på fadern.
Kyle borrade ner ansiktet i kudden.
Fadern suckade.
Han släckte deras sänglampor och lämnade deras rum.
*

Blue Creek Memories #3 (Del 5)

*
Kyle och Coral vägrade att äta. De satt och grät ner stora tårar i sina tallrikar långt efter Lenny och Nancy hade gått.
Faderns irritation växte sig större och större.
”Ät upp nu. Ni får inte lämna bordet förrän era tallrikar är tomma.”
Han tog Corals gaffel, lassade på lite mat och pressande in den kalla sörjan i sin dotters mun.
Coral spottade ut maten.
”Reta inte upp mig Coral.” varnade fadern. ”Ät upp maten nu – det du spottade ut också!”
Coral petade runt bland köttbitar och potatis med gaffeln, men hon åt inte en enda tugga.
”Vad ska jag ta mig till med dig?” suckade fadern.
Coral snyftade.
Hon hade ont i magen, av flera anledningar; hunger, rädsla och äckelkänslor.
Fadern gick fram till Kyle och förde en gaffel med mat mot hans mun.
”Du vill väl smaka på pappas mat, lilla gubben?”
Kyle knep ihop munnen och skakade på huvudet.
”Nu äter du!” vrålade fadern.
Båda barnen hoppade till.
Fadern tryckte in mat i Kyles mun, tvingade honom att svälja och upprepade sedan proceduren.
”Snälla pappa, sluta!” grät Coral.
”Tig nu, unge!” röt fadern.
*

Blue Creek Memories #3 (Del 4)

*
”Vem är Bunny?” frågade Nancy.
”Gör vi det? Äter vi Bunny?” frågade Coral. Även hennes kristallblå var tårfyllda.
”Vaddå...? äter vi nån vi känner?” frågade Lenny.
Han tyckte tydligen att det var roligt sagt, för han skrockade förnöjt åt sig själv.
Nu snyftade Kyle och Coral högt.
”Du har dödat vår kanin!” grät Coral.
”Jag vill... inte... äta mer...!” snyftade Kyle.
”Ni behöver väl inte sitta och böla över en kanin?” sa fadern, i en ton som tydligt visade hur löjliga han tyckte att hans barn var just nu. ”Ät upp maten nu, ungar.”
Kyle skakade på huvudet.
”Vill inte äta Bunny...!” grät han.

Middagen förflöt och de vuxna åt med god aptit. Coral och Kyle satt bara och grät.
”Ät upp nu,” sa fadern. ”så får ni efterrätt sedan.”
*

Blue Creek Memories #3 (Del 3)

*
En dag i september när Coral och Kyle kom hem från skolan upptäckte de att kaninen inte satt i sin bur.
De hittade honom inte på gräsmattan på baksidan av huset heller.
”Bunny kanske har rymt!” sa Kyle. Han såg bekymrad ut.
”Mmm...” sa Coral, lika bekymrad hon. ”Jag hoppas att han inte har blivit överkörd av en bil eller ihjälskrämd av högstadiekillarna.”
Kyle såg ännu mer orolig ut.
”Pappa kanske kan hjälpa oss att leta.” sa han.

Senare kom Nancy och Lenny på middag.
Fadern ställde fram en stor gryta på bordet.
”Ta för er!” sa han stolt.
Han lade upp mat på Kyle och Corals tallrikar. Barnen såg på den nya maträtten.
”Vad är det här...?” frågade Kyle.
”Var inte så petig, gubben.” sa fadern. ”Det är gryta, ser du väl? Bara vanlig gryta. Smaka nu.”
Kyle tog en liten, försiktig tugga.
Coral följde sin lillebrors exempel.
”Nå, hur smakade det?” frågade fadern. ”Gott?”
”Mmmm, det var suveränt gott!” sa Nancy. ”Vad säger ni ungar?”
”Men vad är det för nåt?” envisades Kyle.
Precis när han frågat fick Coral en obehaglig känsla i magen. Köttbiten växte i munnen på henne.
Kyle måste ha uppfattat sin systers oro, för hans stora kristallblå ögon fylldes med tårar och blev ännu större när han gav sin far en förskräckt blick.
”Äter vi... Bunny...?” snyftade pojken.
*

Blue Creek Memories #3 (Del 2)

*
Den grå kaninen trivdes mycket bra hemma hos Coral och Kyle. Den hade fått en stor fin, hemmabyggd bur och han fick vara ute och skutta i gräset varje dag.
”Vad frisk och glad han är!” sa Kyle lyckligt när de haft kaninen ett tag.
Coral och Kyle lekte med kaninen och lärde den att göra allehanda konster

En dag i slutet av sommaren påminde fadern sina barn om att de inte kunde behålla kaninen för alltid.
”Det är en vildkanin som egentligen inte borde bo med människor.”
”Vi vet, men han kan väl få stanna över vintern i alla fall?” sa Coral bedjande.
”Ja, snäääälla pappa!” bad Kyle.
”Vi får se.” sa fadern.
Coral och Kyle dansade en lyckodans.
Fadern log och skakade på huvudet.
”Men jag lovar ingenting.”
*

Blue Creek Memories #3 (Del 1)

Blue Creek. Juli 2003

Kaninen var grå. Den verkade rädd och försökte gömma sig i ett snår.
Coral lyfte försiktigt upp den.
Hon kände hur det stackars djuret darrade när hon höll den i famnen.
”Det kanske är dom där stora pojkarna som har skrämt den.” gissade Kyle.
Coral nickade.
Det hade hänt flera gånger att några grabbar från högstadiet sprang i skogen och vandaliserade naturen och skrämde djur.
”Undrar om den är skadad...” sa Coral och kramade kaninen. ”Och hungrig.”
”Kan vi ta hem honom?” frågade Kyle. ”Annars kanske ett större djur kan ta honom, eller dom där killarna...”
Han såg oroligt på kaninen och klappade djurets mjuka päls.
”Ja, vi tar hem honom.” sa Coral.
Hon såg på Kyle och log.
”Morfar kanske kan hjälpa oss att bygga en bur.”
”Ja!” sa Kyle. ”En stor, fin bur!”
”Du ska få ett jättefint hem.” sa Coral och borrade in ansiktet i kaninens päls.
Kaninen verkade trivas i Corals famn, för den slutade skaka och gjorde det bekvämt för sig.
Syskonen log mot varandra och gick hemåt med sin lilla kanin-kompis.
*

Blue Creek Hill: Rum 97 uppdaterad - igen ;-)

*
Jag har redigerat Blue Creek Hill: Rum 97 
(berättelsen om Eli & Dylan) 
en aning, gjort några (pyttesmå) ändringar ;-)
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:142 - 22 maj

Skriv om äkta kärlek


Danmark. Augusti 1990

”Det här är min lillebror Kristian.” Marie Olsen puttade leende sin 24-årige bror framåt i folkvimlet. ”Kristian, det här är Rebecka.”
”Hej.” sa Kristian lite blygt och skakade hand med den unga, blonda kvinnan från Sverige.
”Trevligt att träffas.” log Rebecka. ”Din syster har pratat så mycket om dig.”
”Jaså?” sa Kristian. Han såg på sin storasyster och skrattade lite. ”Du har väl inte sagt nåt dumt, hoppas jag?”
Marie skrattade.
”Nej, inget dumt, skatt. Bara skryt.”
”Låter bra.” log Kristian.
Han såg på Rebecka igen. Vad vacker hon var!

Familjen Olsens strandhus, Danmark. Februari 1991

”Tänk att ni har varit ihop i snart sex månader nu!” sa Renée, Rebeckas äldre syster.
”Han är det bästa som har hänt mig!” sa Rebecka.
”Jag ser det på dig.” myste Renée.
Systrarna satt i den mysiga strandhuset som ägdes av Kristians familj. Det underbara huset låg på en privat strand, endast ett par steg från havet.
Rebecka älskade stället, även nu när himlen var grå, vinden ven runt knutarna och havet såg vildsint ut.
”Sååå... när ska ni flytta ihop då?” frågade Renée plötsligt.
”Så fort vi hittar en bra lägenhet som inte kostar en förmögenhet.” sa Rebecka.
Vinden tjöt när Kristian öppnade ytterdörren och kom ut i köket.
”Jag har en överraskning.” sa han och såg ut som en lycklig liten pojke på julafton.

När Kristian berättat vad det var för överraskning var Rebecka också överlycklig.
De hade fått strandhuset av Kristians mor! Det var nu bara deras.
”Jag älskar det här huset!” jublade Rebecka. ”Och stranden och havet!”
”Och mig?” frågade Kristian och log sitt charmiga, pojkaktiga leende.
Rebecka skrattade och drog Kristian intill sig.
”Mest dig.”

Strandhuset, Danmark. 29 november 1992

Rebecka och Kristian satt i sin dubbelsäng såg på sin nyfödda dotter som sov i sin fars famn.
Den lilla, knappt en timme gammal, hade fötts hemma.
Rebecka hade suttit i badet när värkarna kom och sedan hade allt gått väldigt snabbt. Babyflickan hade bråttom och hade tydligen bestämt sig för att inte födas på sjukhuset, utan hemma i strandhuset.
Som tur var hade Rebecka och Kristian en läkare som närmsta granne. Kristian hade rusat iväg och hämtat henne.
Rebecka var lite trött efter förlossningen, men både mor och dotter mådde bra.
”Hur mår du, skatt?” frågade Kristian.
”Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt tjugosju-åriga liv.” sa Rebecka, hon fullkomligt strålade av lycka. ”Hur mår du då älskling?”
Kristian såg ut som han just vunnit en miljon.
”Jag har heller aldrig varit lyckligare!” sa han. ”Först träffade jag världens vackraste kvinna och sen får vi den här underbara lilla!”
Rebecka kramade om sin älskling och kysste honom.
Kristian log.
”Det här, Rebecka - du, jag och lilla skrutten här – det är verkligen äkta kärlek.”
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:141 - 21 maj

Skriv om kulturkrockar


Maj 2001

”Varför pratar du så konstigt?” frågade Filip den rödhåriga flickan.
”Cecilie pratar inte konstigt, hon pratar annorlunda, för hon kommer från Danmark.” sa Peter, en av Cecilies bästa kompisar.
”Det var bra sagt Peter.” berömde deras lärare.
”Tack.” sa Peter blygt.
Läraren såg vänligt på Filip.
”Filip, du är ju ny i klassen, så du vet inte att en del av barnen här pratar lite annorlunda. Cecilie pratar både svenska och danska och Indra pratar svenska och kroatiska.”
”Och Peter pratar tre språk!” sa Leni. ”Svenska, engelska och lite spanska!”
”Precis,” sa läraren. ”och när människor kommer från olika länder och kulturer kan det kanske bli lite tokigt ibland om alla har olika traditioner."
Läraren skrattade till.
"Oj, nu blev jag rörig. Men förstår du vad jag menar, Filip?”
Filip log och nickade.
”Ja, fröken, jag förstår. Alla kan inte va' lika.”
”Nä, för det det skulle bli tråkigt!” sa Cecilie.
”Tror jag med.” sa Filip. ”Förlåt att jag sa att du pratade konstigt, Cecilie. Jag menade annorlunda - på ett bra sätt, fast jag kom inte på det ordet.”
”Det är okej.” sa Cecilie och log.
”Jag önskar jag kunde fler språk än svenska.” sa Filip avundsjukt.
”Vi kan lära dig!” sa Indra.
Filip såg överlycklig ut.
"Ja! Vad kul!"
Läraren var stolt över att barnen tog hand om sin nye klasskamrat så fint.
Cecilie, Leni, Peter, Indra och Filip sprang iväg och hade språklektion.
När skolan var slut för dagen hade Filip fått en diger samling ord och fraser att lära sig.

Barnen lekte på skolgården medan de väntade på att deras föräldrar skulle hämta dem.
Plötsligt sprang Cecilie och Filip rakt in i varandra och slog ihop huvudena rejält.
Cecilies pappa kom springande mot barnen som nu satt på marken.
”Hur gick det, skatt?” Kristian Olsen lyfte upp sin dotter.
”Bra tror jag.” Cecilie gnuggade sin panna där en ond bula nu växte fram.
Även Filips panna pryddes av en stor bula
”Är ni okej?” frågade Kristian oroligt.
Filip och Cecilie nickade.
”Vad hände?” frågade Kristian
Cecilie log genom smärtan.
”Kultur-krock.”
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:140 - 20 maj

Skriv om något franskt!
*

Prolog till SkrivPuff: Utmaning 195 - 14 juli (2009)

*

REVOLUTIONENS BARN

Café Coeur Rouge, Paris. Juni 1832

”Non! Absolut inte, Soleil!”
François röst var bestämd. Han kunde inte tillåta barnen att vara med och strida i den planerade revolutionen, de var alldeles för unga.
“Jag vill också slåss för vår frihet och rättigheter!” sa Soleil.
“Det är alldeles för farligt.” sa François.
Soleil tjurade lite och pillade på ett hopvikt tygstycke hon hade i knät.
“Vad är det där?” frågade Bastien, Soleils bäste vän, som hon rymt från barnhemmet tillsammans med.
Soleil vek upp det röda tygstycket och höll upp det framför sig.
“En flagga?” sa Bastien.
Soleil reste sig, höll upp den röda flaggan så högt hon kunde ovanför huvudet.
“Jag har gjort den själv!” sa hon stolt.
Hon log och gav flaggan till François.
“Till mig?”
Soleil nickade ivrigt.
“Bara för revolutionens skull.”
“Du är en sann liten patriot, du, Soleil.” sa François.
Han log mot den lilla flickan som var så söt i sina ljusa, toviga lockar och lite smutsiga ansikte.
Det fanns så mycket glädje i det lilla livet, trots att hon inte ägde någonting och inte hade någon familj som älskade henne.
Soleil log tillbaka mot François, som hon beundrade så. Hon slätade till sin klänning, som hon så omsorgsfullt sytt själv, en enkel liten bomullsklänning i rött, vitt och blått.
“Du ska väl inte vara med på barrikaderna?” frågade Bastien.
Han kände sig rädd och orolig inför de annalkande striderna.
“Jo, det ska jag!” sa Soleil bestämt.
Den lilla flickan ställde sig på sin stol, sköt upp en knuten näve i luften.
“Revolution eller död!” skrek hon.
Som om hon redan står på barrikaden... tänkte François med en liten suck. Jag måste ta ett allvarligt samtal med Jules som lovat henne att få vara med.

Soleil, Bastien och François åt sin frukost under tystnad.
Det var en mager frukost, bestående av ost, bröd och vatten.
“Det är inte bakelser, men det är bättre än inget.” hade Soleil sagt, med en liten glimt i ögat, när frukosten  serverades.
Hon syftade på ryktet som uppstått om en drottning i deras land för över fyrtio år sedan.
Soleil tog en stor tugga av sin brödbit och sköljde ner den med vatten.
“Sa drottningen verkligen så, att folket kunde äta bakelser?” frågade Bastien.
Soleil ryckte på axlarna.
“Je ne sais pas.”
“Isåfall borde hon fått bakelser nerkörda i halsen.” tyckte François.
Soleil nickade instämmande.
Sedan började hon tyst nynna på La Marseillaise.
*

Födelsedags-special 19/5: Kevin

Grattis Kevin!

(Klicka på bilden för större version)

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:138 - 18 maj

Skriv om en dagsnyhet (kolla dagens nyheter) 
ur en 9-årings perspektiv.

Polisen söker stulen husvagn

lyder rubriken till den korta artikeln.
Erik blir nyfiken och läser. Artikeln handlar om en husvagn som har stulits i Skara.
Pojken ställer sig vid fönstret och tittar ut på garageuppfarten en stund.
Ögonen blir som tefat och munnen ett stort O när han drar sin slutsats.
- Mooorfar! Polisen letar efter en stulen husvagn! ropar han in mot vardagsrummet.
Morfar kommer ut i köket och kikar i tidningen som Erik läst.
- Oj då. Det var värst.
- Ja! säger Erik. Här i Skara. Och det är en Kabe Smaragd – en så'n som vi har där ute!
Erik ser mycket allvarligt på morfar, gör en gest mot husvagnen och säger, på fullaste allvar:
- Jaha... Arne Englund... säg mig: var exakt fick du tag på den där?
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:137 - 17 maj

Skriv om något norskt.

(Dansk-Svenska) Cecilie om något norskt:

Det var den 17 maj 2000, jag var 7 ½ år.
Jag hade på den tiden en sköldpadda som jag (varför vet jag inte) döpt till
Ole Baltazar von Skalman. Och den här norska nationaldagen bestämde jag mig för att göra sköldpaddan Ole lite patriotiskt fin, så jag plockade fram vattenfärger och penslar och satte igång.

Vad mor och far fick se några minuter senare var Ole Baltazar von Skalman
som coolt gled in i köket - med röd-vit-blå sköld.
”Men Cecilie! Varför har du målat Oles sköld?!” utbrast mor.
”Han fejrer Norges nationaldag!” svarade jag glatt, som om det inte fanns något mer självklart i hela världen.

Far och jag tvättade min stackars sköldpadda i handfatet och jag tror att
Ole Baltazar von Skalman hoppades och önskade innerligt att mina vattenfärger skulle gömmas undan - helst innan den 5 juni – Danmarks nationaldag/grundlagsdag (och Fars Dag) ...



// Ceci Olsen
( som nuförtiden inte målar några djur alls ;-) )
*

Motellet (del 4)

*
Med alla förvirrade tankar som tumlade runt i huvudet var det omöjligt att somna. Jag låg på sängen och funderade, länge, länge.
När tröttheten till slut vann över mig framåt småtimmarna, klädde jag av mig och kröp ner mellan lakanen.

Jag skulle just till att somna när jag kände en liten isande kall hand på min arm.
Vad fan var det...?!
Jag ryckte till och satte mig upp.
Där, vid sängen stod en liten flicka med långt, nästan vitt hår.
Hon var klädd i vitt nattlinne och hennes ansikte var närapå genomskinligt, så blek var hon.
Allt det vita lyste nästan i rummet.

Jag stirrade på tösen.
”Vem är du?” frågade jag.
Inget svar.
Jag fortsatte utfrågningen.
”Var bor du?”
För ett ögonblick trodde jag att jag inte skulle få något svar den här gången heller, men så pekade hon bort mot väggen.
Mot rum nummer 9.
Sedan vände hon och gick mot dörren.
Då såg jag ett ohyggligt sår i hennes bakhuvud. Ett stort, blodigt skotthål.
*

Motellet (del 3)

*
Jag rusade ut i regnet och halkade nästan fram till rum nummer nio.
Just som jag skulle slita upp dörren, hördes ett tredje pistolskott.
Med bankande hjärta sprang jag till sega gubben i huvudbyggnaden.
”Ring polisen!” skrek jag flämtande. ”Det har begåtts ett mord i nummer nio!”
Sega gubben såg på mig med sina stora dumma ögon.
”Ja, jag vet.” sa han sävligt.
”Men ring polisen då!” skrek jag.
Bara en dum blick till svar.
”Varför då?” frågade han till slut. ”Har det hänt något?”
Jag bara gapade. Var gubbstrutten tappad bakom en vagn...?
Jag grep tag om hans seniga handled och och drog med honom till rum nummer 9.
Gubben öppnade och så klev vi in.

Jag tappade hakan.
Istället för att mötas av den hiskeliga syn jag stålsatt mig inför att möta, såg jag ett vanligt, välstädat motellrum.
Tomt. Inte en enda människa där.
Gubben gick, utan ett ord, tillbaka till sitt lilla utrymmen bakom disken i huvudbyggnaden.

Jag fattade ingenting.
Hade jag bara inbillat mig allt...?
*

Baby Teeth... (Del 3)

Abraham Lincoln High School.
Lunchtid.

”När man talar om trollen...” muttrade Arthur.
Macy kom gående mot deras bord.
”Hej!” kvittrade hon. Ryan fick en särskilt öm blick. ”Vad pratar ni om då?”
”Att Ryan ska till tandläkaren imorgon.” slank det ur Joe.
Sunshine gav honom ännu en spark på smalbenet.
”Aaaj! Vad är det nu då Sunny?”
Sunshine gav honom en bestämd, menande blick.
”Eh... nähä... Jaha...! Nu är jag med.” sa Joe.
”Grattis...” muttrade Sunshine och flinade lite mot Joe.
Joe flinade tillbaka och gned sig på smalbenet. Sedan såg han på Macy.
”Vi pratar om fredags-showen.” förklarade han.
”Det blir säkert en fantastisk show – som vanligt!” sa Macy exalterat. ”Eller vad tror ni?”
”Jo.” sa Ryan. ”Bara jag kan koncentrera mig på den...”
Just nu hade han bara morgondagen i tankarna. Och det var inga trevliga tankar alls.
Han kände att han skulle kunna göra vad som helst bara han slapp gå till tandläkaren.
Sunshine, som verkade känna vad han tänkte, gav honom en mjuk, uppmuntrande klapp på ryggen.
”Det går bra imorgon, Ryan.” sa hon bestämt.
Så bestämt att Ryan faktiskt kände sig lite bättre till mods.
”Jag tror faktiskt att du har magiska krafter, Sunny.” sa han och log mot henne. ”Jag känner mig inte lika orolig längre.”
Sunshine skrattade och gav Ryan en kram.
*

Baby Teeth... (Del 2)

Abraham Lincoln High School. 
Lunchtid.

”Har du mjölktänder kvar?!” Clarke stirrade på Ryan.
”Ja...” suckade Ryan. ”Tre stycken. Två där nere och en där uppe.”
”Så du kommer vara alldeles tandlös imorgon?” frågade Joe, tanklös som han var.
Sunshine, som satt mittemot honom vid bordet, sparkade honom på smalbenet.
”Aj!”
Joe gned sig på smalbenet.
”Nej, alltså... jag menar inte så..." skyndade han sig att säga. "jag bara undrar: kommer det synas att dom har dragit ut tänder?”
”Ganska mycket.” sa Ryan. ”Särskilt här uppe, eftersom den här ska bort.”
Ryan pekade på tanden som satt bredvid hans vänstra framtand.
”Men kan vi inte prata om något annat nu?” bad han.

”Bra idé.” sa Maureen. ”Vi kan prata om vår nästa fredags-show.”
”Det ska bli spännande att se vad vi ska göra den här gången.” sa Sunshine.
”Hoppas det blir nåt häftigt!” sa Joe. ”Inget sånt där kärleks-tjafs...”
”Inte ens om du får kyssa Macy?” flinade Sunshine.
Joe tog sig för hjärtat.
”Gud bevare mig väl...! Sunny, ska du ge en stackars grabb hjärtattack i så här unga år?”
De andra skrattade.
”Nä, det är väl ingen som vill göra någon scen med Macy, oavsett om det är en kärleksscen eller ej...” trodde Clark.
”Jag gjorde en sån scen mot henne i en fredags-show...” sa Ryan.
”Mmmm...” suckade Clark. ”Och vi tycker fortfarande synd om dig, grabben.
Ryan skrattade.
*

Baby Teeth... (Del 1)

*
”Tandläkartid...?!” utbrast Ryan förskräckt.
Han satt med sina föräldrar vid frukostbordet och hade just fått veta att han skulle till tandläkaren nästa morgon.
”Ja,” sa Kate. ”du har ju ett par mjölktänder kvar och tandläkaren ska dra ut dem imorgon.”
Ryan stirrade på sina föräldrar.
”Dra ut tänder...? Aldrig i livet!”
”Vi vet hur mycket du hatar att gå till tandläkaren, gubben...” sa David.
Det var en lätt underdrift – Ryan var livrädd för tandläkarbesök!
”Men dina nya tänder kan inte komma ut om dina gamla babytänder är kvar.” fortsatte David.
”Jag behöver inte nya tänder...” muttrade Ryan.
David och Kate kunde inte låta bli att skratta.
”Du behöver inte oro dig, älskling,” sa Kate lugnt. ”du kommer att vara sövd, och då känner du ingenting.”
”Om jag inte går till tandläkaren kommer jag inte heller känna något.” sa Ryan.
Trots oron inför morgondagens tandläkarbesök lyste nu den där busiga glimten, som var så typisk Ryan, i hans blå ögon.
”Nej, det har du rätt i.” skrattade David. ”Men du måste tyvärr gå dit imorgon.”
Ryan suckade tungt.
”Jag antar att du har rätt...”
Kate kramade om sin son.
”Känns det okej, gubben?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nej. Men jag har väl inget val...”
*

Sonett 1

*

Trädens knoppar gröna
Gör hela naturen, ja hela mänskligheten, glad
Ack, vad de är sköna
Dessa små, vårens nya blad

Efter vårens skira dräkt man trånar,
Värmen och ljuset, det vill man trolla fram, fastän det icke går
Ty vinterns hårda blåst, den bara hånar
Regn och rusk och blöta är allt vi får

I mörkret har man muttrat
När solens ljus ej genom fönstret når
I kylan har man huttrat
Känslorna är samma varje nya år!

Lilla vår, vi gillar dig
Kom ofta du, och sjung hos mig

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:135 - 15 maj

Skriv om en nymodighet.

Den lilla skaran i Bertilssons radioaffär trängdes kring den märkliga trälådan. Den hade stora runda, vridbara knappar och någon slags glasruta på framsidan.
”Fantastisk va?” sa Bertilsson.
”Vad i hela friden är detta för något?” undrade Tant Hjördis.
Den äldre damens ansikte som alltid var bistert såg inte precis gladare ut nu när hon inte alls begrep sig på denna underliga tingest.
”Det är en televisionsapparat vetja'!” sa Pyret.
”En te-le-vaddå...?”
”En televisionsapparat.” förklarade Bertilsson. ”En slags låda som visar rörliga bilder.”
Bertilsson vred på en knapp och lådan började visa en film.
Tant Hjördis gav ifrån sig ett litet förskrämt skrik.
”De rör sig ju där inne! Och de låter!”
”Fantastiskt!” jublade Pyret.
Tant Hjördis vände sig om och såg upp på Pyrets far.
”Han menar väl inte att han ska köpa det här otyget?”
Pyrets far log brett.
”Det kan du lita på att jag ska! Jag har sparat och vänt på slantarna i över ett år nu.”
”Flickan får absolut inte sitta nära det där otyget!” utbrast Tant Hjördis och spände blicken i Pyrets far. ”Tänk om hon sugs in i lådan!”
”Men Tant Hjördis, inte kan jag väl sugas in i televisionsapparaten heller!” fnissade Pyret.
”Nej, det ska ni inte vara oroliga för.” log Bertilsson.
”Tänk att de kan visa människor i den där!” sa Tant Agda, som ägde sybehörsaffären. ”Det trodde jag väl aldrig att jag skulle få se...”
Tant Agda gick litet närmare televisionsapparaten och studerade den noga.
”Men... hur kommer gubbarna in i lådan...?”
Pyret kände att hon var nära att explodera av fnisset som låg på lur.
Hennes far gjorde tecken åt henne att vara tyst; man fick inte skratta åt andra människor.
Men det blev oerhört svårt för alla (förutom Tant Hjördis) att hålla sig för skratt när rara lilla Tant Agda böjde sig ännu närmare televisionsapparaten och tillade:
”Är di så små från början, eller blir di små där inne...?”
Pyret höll för munnen med båda händerna och kvävde det sockerdricksbubblande skrattet.
*

Motellet (del 2)

*
Fem sega minuter senare sjönk jag ner på en knarrig säng.
Vid sängen satt en slags låda med myntinkast. Skumt...
Det tog ett tag innan jag fattade att myntinkastet faktiskt hörde till sängen.
Jaha... om man vill ha extra skak i sängen... tänkte jag.
Det var lite frestande att prova den vibrerande säng-funktionen, men jag lät bli.
Istället slog jag på TV:n och slötittade på Saturday Night Live, sktecherna var faktiskt underhållande.
Jag undrade om Flora, min 11-åriga dotter, fick vara uppe sent och titta på programmet för sin mamma och mammans nye man...
Det ville hon nog väldigt gärna göra - den unge killen som var gästvärd ikväll var nämligen hennes favoritskådespelare.

Senare på natten funderade jag på om jag skulle ta fram min laptop och skriva lite, eller om jag skulle försöka sova.
Då hörde jag skrik och gråt från rummet intill.
Först tänkte jag ignorera det, men så märkte jag att det som pågick inte var någons triviala petitesser, utan ett vilt och hett bråk. Familjegräl? Hårda ord och smällar ekade mellan väggarna.
Jag hörde barngråt.
Var det någon som slog sin unge där inne...?
Nu jävlar! Det tänkte jag inte acceptera!
Jag reste mig och bankade i väggen för att visa dem att de inte var ensamma på motellet.
När det inte tystnade bestämde jag mig för att stoppa dem.
Jag skulle just springa in till dem när jag hörde en hög, fruktansvärd smäll.
Ett pistolskott!
Sedan ett till.
*

Motellet (del 1)

*
Regnet forsade från himlen. Hade någon där uppe hade glömt stänga av en kran eller slang...?
Det var som att befinna sig inne i en biltvätt! Nattmörkret och den annalkande åskan förstärkte den underliga känslan.
Jag struntade i paraply och jacka när jag klev ur bilen, ut i ovädret – jag skulle ändå se ut som en dränkt jävla råtta inom två sekunder.
Genomvåt och frusen drog jag upp dörren till motellets huvudbyggnad och klev in i den lilla, trånga lobbyn.
Mannen som stod bakom disken verkade ha all världens bekymmer på sina axlar och han såg grå och trött ut.
Jag frågade om det fanns något ledigt rum.
Mannen såg glosögd på mig.
”Nummer tio.” sa han med släpig röst.
Det gick flera sekunder innan han hasade bort till tavlan med nycklar och hakade ner nummer 10 från en krok.
Med sega rörelser gav han mig sedan nyckeln och tog betalt.
Gudars skymning vad slö han var...!
Jag svär mina vänner; en zombie har mer energi!
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:133 - 13 maj

Skriv om att alla goda ting är tre.

”Vill du vara med?” frågade Colette. ”Vi ska leka Disney-prinsessor. Jag ska vara Belle.”
Colette älskade Skönheten & Odjuret.
Tony log mot sin lillasyster som satt på trappan utanför deras hus med två av sina tjejkompisar.
”Nej tack, Colette, jag ska hem till Emilia och Dante.”
”Okej, men om du ångrar dig kan du få vara med oss.” sa Colette. ”Du kan va' prins eller nåt.”
Tony skrattade rart åt sin söta lilla syster.
”Ja, vi får väl se.”
Han sprang ner för trappan och vinkade glatt till lillasyster, mamma Helena och storasyster Frida.
”Roligt att se att barnen kan leka tre och tre.” sa Helena.
”Ja, verkligen - och utan katastrofer och bråk.” sa Frida. ”Det är ganska ovanligt när man är tre.”
”Alla goda ting är tre!” utropade Tony.
”Var har du hört det uttrycket?” skrattade hans mamma.
Det var ett ganska vuxet uttryck och hon hade aldrig hört sin snart 12-årige son använda det.
”Emilia sa det en gång.” svarade Tony. ”Och det är väl ett bra uttryck? Emilia och Dante är mina bästa vänner och vi tre har alltid super-kul tillsammans.”
”Det är verkligen ett jättebra uttryck.” sa Helena. ”Vad kul att du har så fina vänner, gubben.”
Hon kramade om Tony.
Tony nickade lyckligt.
”Vi är tre kompisar och dom är tre kompisar.” Colette pekade på sig själv och sina vänner och sedan på Tony. ”Och mamma - du och pappa har tre barn.”
Colette log brett. Sedan sa hon, med mycket lycka i rösten:
”Tre är en jättebra siffra ju!”
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:130 - 10 maj

Skriv om att tygla humöret.

Änggårdens Skola. Måndag eftermiddag.

”Den här rasten får ni stanna inne!"
"Meh...!" började Tony, men Lasse avbröt honom.
"Ni ska jobba på att hålla sams! Ni kan ju inte slåss så fort ni blir lite oense om något!”
Lasse såg argt på Tony och Kristoffer, trött på att de här två grabbarna så ofta bråkade och hamnade i slagsmål med varandra.
”Men han kastade upp bollen på taket och så ville han inte gå upp och hämta den!” vrålade Kristoffer.
”Vi får inte vara på taket!” vrålade Tony tillbaka. ”Skolans regler!”
Pojkarna stod mitt i klassrummet med ursinne i blicken, två små kombatanter, redo att kasta sig över varandra igen.
”Nu lägger ni av, båda två!” sa Lasse. Läraren suckade. ”Varför måste ni bråka jämt?”

Emilia kom in i klassrummet för att hämta en bok från sin bänk.
Hon såg på sin lärare, sedan på de arga klasskamraterna.
”Oj då... här inne behöver vi visst tygla humöret.”
”Vad betyder det?” frågade Tony.
”Tygla humöret betyder att man ska behärska sig, lugna ner sig.”
Tony och Kristoffer begrundade detta.
”Jag får nog försöka ta tag i det där tyget eller vad det hette...” sa Kristoffer.
Tony nickade.
”Ja, jag med.”
Lasse log mot dem.
”Det låter bra grabbar! Ni får en chans till. Spring ut på skolgården ni.”
Pojkarna jublade.
”Men ni håller er i skinnet, hör ni det!” ropade Lasse efter dem.
Tony och Kristoffer gapskrattade.
”Tygla skinnet!” tjöt de i korus.
Pojkarna nöp tag i sina skinn och sprang skrattande ut på skolgården.

Lasse vände sig till Emilia.
”Tänk att du fick dem att lugna ner sig...! Tack snälla Emilia!”
”Det var så lite.” svarade Emilia med ett leende och hopsade glatt ut ur klassrummet.
*

Uh-Oh Accident... (Del 4)

*
”Vad har du gjort nu?!” utbrast Maureen när hon fick syn på Ryans bandagerade fot när de satt på familjen McKenzies veranda och åt lunch.
”På dig låter det som om jag gör mig illa ofta.” sa Ryan.
Maureen log menande.
”Okej, det gör jag kanske...” medgav Ryan.
”Kanske?” småskrattade Rebecca. ”Jag tror fortfarande att du försöker knäcka nåt slags rekord.”
”Blir svårt att slå förra årets rekord.” sa Ryan. ”Då skadade jag mig ju jättemycket.”
Han vände sig till Maureen igen.
”Jag trampade på en stor glasbit.” förklarade han och pekade på sin bandagerade fot.
”Lilla stackare...” sa Maggie. ”Gör det ont?”
Ryan skakade på huvudet.
”Inte nu längre. Men då gjorde det ont. Och det blödde jättemycket!”
”Tack, det räcker,” sa Maureen. ”jag behöver inte höra mer.”
”Vill du se glasbiten?” frågade Ryan.
”Nej du!” skrattade Maureen. ”Det vill jag verkligen inte!”
”Har du sparat glasbiten?!” utbrast Rebecca. Hon skakade på huvudet. ”Pojkar...”

Ryan funderade på något en stund, sedan småskrattade han.
"Vad skrattar du åt?" frågade Kate.
”Jag kommer nog se ganska rolig ut i skolan imorgon, när jag hoppar omkring på ett ben." fnissade Ryan. "Om jag inte kan stödja på foten menar jag.”
David log ett skämtsamt leende.
”Du ska inte till skolan imorgon. Vi tänker hålla dig hemma för alltid nu - och vi ska linda in dig i bubbelplast så att du inte kan skada dig mer.”
Ryan bara skrattade.
”Yeah right!”
*

Blue Creek Memories #2 (Del 4)

*
Matthew och Patrick rusade fram till Ashlee.
Ashlee kravlade sig ur busken.
”Oj, oj, oj... det där gick fort.” flämtade hon.
”Mmm... kanske lite för fort.” sa hennes pappa och lyfte upp henne. ”Hur gick det älskling?”
”Jag vet inte...” sa Ashlee.
Allting hade gått så fort att hon inte hunnit tänka efter än.
Matthew bar in sin lilla flicka i köket och satte henne på köksön.
Ashlee hade fått skrubbsår på knäna och en rosentagg satt fast i underarmen. Hon grät inte, hon bara studerade sina skråmor.
När hon såg rosentaggen sträckte hon lugnt fram armen mot sin far.
”Ta bort den, tack.” sa hon.
Matthew tog bort taggen, tvättade skrubbsåren och satte på plåster.
Sedan tog han fram en isglass ur frysen och gav den till Ashlee, som tröst.
”Vi ska nog ta det lugnt resten av dagen.”
”Ska vi inte gå till parken?” frågade Ashlee med besvikelse i rösten.
”Jodå,” sa hennes pappa. ”men vi lämnar cykeln hemma, va?”
Ashlee spärrade upp ögonen.
”Är du galen?” utbrast hon. ”Här har jag precis lärt mig cykla och så ska vi lämna cykeln hemma...! Det är inte logiskt pappa.”
För att visa hur ologiskt det var räckte Ashlee ut tungan. Den var nu rödfärgad av isglassen.
Matthew skrattade.
”Okej, du vinner pyret, cykeln får följa med till parken. Men den här gången ska du ha hjälm på dig.”
Ashlee höll med.
Sedan såg hon på sin far med allvarlig blick.
”Men du, pappa, jag cyklade själv, det gjorde jag faktiskt. Alldeles själv. Glöm inte det.”
”Jag vet min älskling, du är så duktig.”
Matthew kramade sin lilla duktiga unge.
Ashlee log stolt.
”Och du gråter inte ens fast du gjorde illa dig.” sa Patrick. ”Det skulle nog jag ha gjort.”
Ashlee log ännu mer. Sedan såg hon på sin far med en lurig glimt i ögonen.
”Om jag gråter... får jag en isglass till då...?”
*

Blue Creek Memories #2 (Del 3)

*
Genast efter frukosten nästa morgon sprang Ashlee ut till sin cykel.
”Pappa, skynda på! Du ska hålla i pakethållaren!”
”Kommer strax raring!” ropade Matthew tillbaka.
Strax var inte fort nog för Ashlee. Hon ville ju cykla nu!
Hon satte sig på sin gröna, glittriga cykel och satte prövande fötterna på pedalerna.
Om inte pappa kommer någon gång får hon väl prova själv...
Det vinglade en del i början, men sedan fick hon upp mer fart och då gick det bättre.
Ashlee trampade på ännu fortare och råttsvansarna som hennes hår var uppsatt i dansade i vinden.
Hon susade förbi grannens veranda.
Det var härligt att cykla! Och tänk att hon cyklade utan hjälp!
”Wohooo! Jag är duktig!” jublade hon.
Patrick kom ut på deras veranda. När han såg sin lillasyster cykla alldeles själv jublade han också.
”Pappa! Skynda dig! Du måste se det här!”
Matthew Hayden rusade ut.
”Vad är det?” Han lät lite orolig.
”Kolla!” Patrick pekade bort mot Ashlee.
”Bravo prinsessan!" ropade Matthew. "Du cyklar ju själv!”
”Vet jag väl!” fnissade Ashlee.
”Kom tillbaka hit, så kan vi gå till parken och cykla istället!”
”Okej pappa!”
Ashlee vände för att cykla tillbaka hem.
Men svängen blev för hastig.
Ashlee föll av cykeln och rasade in i en rosenbuske.
*

Blue Creek Memories #2 (Del 2)

*
Ashlee ville inte medge det högt, men hon tyckte faktiskt att det var skönt att en timme senare ligga i sin mjuka säng, nybadad, med favoritpyjamasen på och gosedjuret tätt intill sig.
”Läs en saga till, snälla mamma” bad hon.
Selma strök Ashlee över det korpsvarta håret.
”Vet du vad, älskling, jag tror faktiskt du kan somna ändå.”
”Nej, det kan jag inte. Ska vi slå vad?”
Selma skrattade lite.
”Ligg nu stilla och blunda så tror jag nog du kan sova.”
”Bara om om du stannar ända tills jag sover.”
”Ja, älskling, jag stannar tills du har somnat.” lovade Selma.
Ashlee lade sig bekvämt på mage och stoppade tummen i munnen.
”Mamma, killa mig på ryggen, annars kan jag inte sova.”

Just som Ashlee höll på att somna några minuter senare, slog hon upp sina stora smaragdgröna ögon och såg på sin mamma.
”Snälla, läs en saga till.”
Men Selma bara log och kysste sin lilla dotter på kinden.
”Sov nu, min skatt.”
Och två minuter senare sov Ashlee.
*

Blue Creek Memories #2 (Del 1)

Blue Creek. Juni 2000

“Släpp inte taget, pappa!”
“Nej då, älskling, jag ska inte släppa. Trampa på nu.”
Ashlee trampade på. Hennes pappa som höll i pakethållaren fick nästan svårt att hänga med.
“Inte så fort, Ashlee! Ta det lite lugnt.”
“Jag vill lära mig cykla innan jag fyller fem!” sa Ashlee med mycket iver i rösten.
“Det är flera månader kvar till din femårsdag, raring.” skrattade hennes pappa.
”Men jag vill lära mig cykla ändå!” envisades Ashlee.
”Jag vet, Ashlee," log Matthew. "men du behöver inte ha bråttom. Ta det lite lugnt nu, innan du ramlar av cykeln.”

De övade på att cykla tills det var dags att äta middag.
Matthew fick bända loss Ashlees fingrar från handtagen på styret.
”Jag vill inte gå in!” gnällde Ashlee. ”Jag vill cykla!”
”Du får cykla mer imorgon, nu ska vi äta mat och sedan ska du bada och sova.”
Ashlee följde mycket motvilligt med in.

”Får jag cykla lite efter middagen om jag hoppar över godnatt-saga...?” frågade Ashlee.
Hennes föräldrar skrattade.
”Bra försök, Ashie,” sa Selma. ”men nej, du får cykla mer imorgon. Nu börjar det bli sent.”
”Jag är inte trött.” hävdade Ashlee.
Hon spärrade upp ögonen för att visa hur pigg hon var.
”Du kan vara uppe hela natten du, va?” sa Patrick
Ashlee gav sin 14-årige storebror en vresig blick.
”Tänk för att jag kan det!”
”Visst... snacka går ju...” flinade Patrick.
”Du ska få se!” sa Ashlee.
*

Uh-Oh Accident... (Del 3)

*
David drog ut glasbiten så försiktigt han kunde.
Ryan gav inte ifrån sig ett endaste litet pip, men David såg på honom att det gjorde ont.
”Jag är ledsen om jag gör dig illa grabben.”
”Inte ditt fel, pappa. Är den ute nu?”
”Ja, här är den.”
David höll upp den blodiga glasbiten.
”Wow! Den var stor!” utbrast Ryan.
David log åt pojkens iver.
”Du får nog ha skor på dig i fortsättningen, grabben.”
”Äh,” sa Ryan. ”du tänker väl inte kasta fler tillbringare omkring dig, va?”
”Hörru du, din lilla rackarunge, du ska inte vara så kaxig.” skrattade David och petade sin son i sidan.
Ryan fnissade.
”Sluta kittlas!”
”Va, kittlas pappa?” Kate kom småskrattande in i tvättstugan. ”Jag trodde han skulle sköta om din fot.”
Ryan visade henne glasbiten.
”Kolla mamma! Den här hade jag i foten!”
”Nej tack, Ryan, jag vill helst inte se.”
”Är det läskigt?” frågade Ryan.
”Ja, när man tänker på att den där har suttit i din stackars fot.” sa Kate.
Hon vände sig till David.
”Hur ser det ut? Behöver det sys?”
David tvättade bort mer blod och undersökte såret.
”Nej, det här kan jag nog tejpa ihop själv och linda bandage om.”
”Är det säkert?” Ryan såg både tacksam och hoppfull ut.
”Vi gör ett försök.” sa David.
Han log och blinkade åt sin son.
*

Uh-Oh Accident... (Del 2)

*
”Jag hoppas att jag fick bort alla glasbitar.” sa David.
”Vad då för glasbitar?” frågade Ryan.
”Pappa tappade juice-tillbringaren.” förklarade Rebecca. Sedan såg hon på sin brors bara fötter. ”Du borde ta på dig skor, Ry, så att du inte får glas i fötterna.”
”Äsch, det är nog ingen fara.” sa Ryan lugnt.
Han tog ett steg närmare matbordet – och klev rakt på en glasbit som hade hamnat längre bort än de andra.
”Uh-oh... jag tror att jag hittade en glasbit till...” sa han.
David såg på sin son.
”Var då?”
”Här, i min fot.” sa Ryan.
”Nej... säg inte det...” suckade David.
”Tänker du försöka slå förra årets rekord?” frågade Rebecca, hon syftade på alla de gånger Ryan hade skadat sig året innan.
”Mmm... jag börjar faktiskt tro det...” mumlade Ryan.
”Sätt dig, så får jag se på foten.” sa David.
Han hjälpte Ryan till en köksstol. Sedan lyfte han upp Ryans fot och undersökte den.
Det hade redan börjat blöda ymnigt.
”Jag måste väl inte åka till sjukhuset...?” frågade Ryan oroligt.
”Jag kan nog ta ut glasbiten själv.” sa David. ”Men du kanske behöver sys.”
”NEJ!” sa Ryan. ”Det behövs inte!”
David lade en lugnande hand på sin sons axel.
”Vi går in till tvättstugan så ska jag skölja bort blodet, okej grabben?”
”Okej pappa.” suckade Ryan.

David sköljde bort allt blod från Ryans fot.
”Nu måste jag dra ut glasbiten, Ry.”
”Bra, för jag vill inte gå omkring med den i foten för alltid.”
Pojken log ett blekt leende.
David log och rufsade om Ryans hår.
”Beredd?”
Ryan drog ett djupt andetag och nickade.
”Jag är beredd.”
*

Uh-Oh Accident... (Del 1)

*
Det var söndagsmorgon i Ocean Beach. David, Kate och Rebecca dukade fram frukost. Om en stund skulle de åka till kyrkan tillsammans med Davids föräldrar.
Ryan kom ner från övervåningen, med rufsigt hår och fortfarande klädd i pyjamas.
”Godmorgon.” gäspade han.
Rebecca såg på sin sömnige lillebror.
”Ska du se ut så där i kyrkan?” frågade hon med ett litet skratt.
”Yep!” svarade Ryan. ”Jag kanske ska starta en bär-pyjamas-i-kyrkan-dag.”
”Det blir säkert populärt bland alla konservativa gamla damer i stan.” skrattade David.
Ryan flinade.
”Ska jag byta om innan vi går kanske?”
Kate log.
”Det vore bra, lilla gubben. Ta rena jeans och en skjorta.”
Ryan fick en busig glimt i blicken.
”Okej, jag tar smutsiga jeans och en skrynklig T-shirt.”
Han sprang upp till sitt rum för att klä på sig.

David svor till när juice-tillbringaren gled ur hans händer och krossades mot golvet.
”Jag hämtar sopskyffeln.” sa Rebecca och sprang iväg mot tvättstugan.
”Det var den tillbringaren det...” suckade David när han slängde de trasiga bitarna och torkade upp juicen.
”Inte gråta över spilld juice.” log Kate.
David log tillbaka.
”Nä, men det är så klantigt.”
”Jag gillar min klantige man.” sa Kate.
Hon kysste David.
Ryan kom ner i köket.
”Måste ni pussas på morgonen...?” sa han. Men han log.
”Ja, det måste vi.” skrattade Kate.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:128 - 8 maj

Skriv om att sticka ut.

Änggårdens Skola. Fredag eftermiddag.

”Emilia, varför har du en röd gummistövel och en blå...?” frågade Anna-Lisa.
Emilia såg ner på sina udda stövlar.
”Jo, för det är så grått väder ute nu, så jag tänkte vara lite extra färgglad.”
”Det är ursnyggt. Du har alltid så häftiga kläder, Emilia!”
”Åh, tackar!”
Emilia snurrade runt i det regnvåta gruset och Anna-Lisa beundrade klasskamratens klädsel:
En röd och en blå gummistövel, grå jeans, rosa tröja och gul regnjacka.
”Jag får bara ha kläder som matchar” sa Anna-Lisa.
”Färgglada kläder kan också matcha...” tyckte Emilia.
”Ja, fast mamma säger att jag inte ska se ut som en clown...”
Anna-Lisa avundades Emilia som alltid vågade sticka ut och ha så färgglada kläder.
”Det är kul att vara lite clown ibland!” sa Emilia.
Hon hjulade ett par gånger över skolgården.
Åh, vad Emilia gillade den här skolan!
Hon fick vara annorlunda och ingen retade henne för det! Hennes skolkamrater tyckte istället att hon var cool som ville sticka ut.
”Emilia!” ropade Anna-Lisa. ”Om jag är lite färgglad imorgon kanske vi kan starta en klubb! Färgglada klubben eller nåt?”
Emilia sprang tillbaka till Anna-Lisa.
”Ja, det gör vi!” Vad kul!”
Anna och Sofi kom fram till dem.
”Ska ni starta en klubb?” frågade Anna.
”Japp!” sa Emilia glatt. ”Färgglada klubben. Vi klär os i glada färger och är allmänt färgglada.”
”Åh! Får vi vara med?” frågade Sofi.
”Ja! Vad kul!” sa Emilia med ett stort leende på läpparna. ”Välkomna till Färgglada klubben – gänget som vågar sticka ut!”
*

"Vårans födelsedag" av Noel och Melwin

Melwin & jag berättar om vårans dag (storasyster Leni får skriva)

Vi skulle gå på Gröna Lund idag (lördag) och fira vårans födelsedag (vi fyllde 6 år i torsdags) men det bara regnar... :-(
Först blev vi besvikna och surade en stund men sedan sa Leni att vi kunde gå till Aquaria istället och då blev vi lite gladare.
Melwin och jag + Leni, Lilla O, Linus, mamma & pappa gick till Aquaria.
Aquaria har hajar – riktiga levande hajar!
Först trodde vi att Lilla O skulle bli rädd för hajen, för hon är så liten – inte ens 2 år, men Lilla O knackade på glaset och vinkade åt den och ropade ”Hej jajjen! Hej jajjen!”
Vi såg fiskar också. Melwin blev jätteglad när han såg ”Memo” (Det var Nemo).

Tack och hej leverpastej!
// Noel


Jag och Lilla O ropade ”Hej Memo!” och han tittar lite på oss. Kanske han tyckte om oss.
Hajen såg stor och lite farlig ut, men han var häftig!
Jag skulle vilja ha en haj hemma! Men då skulle jag bo vid havet så hajen kan simma fri och vara glad. Djur ska vara glada.
Det var jättekul på Aquaria! Jag ska gå dit igen nån dag :-)

Noel och jag fick varsin haj som är en gosedjur. Min haj ska sova i min säng.
En annan dag ska vi gå på Skansen där finns andra fina djur.
Det var en rolig lördag. Det gör inget att det regnar när man kan gå och se häftiga hajar!

Pussar och kram!
// Melwin
*

Födelsedags-special 6/5: Noel och Melwin

Grattis Noel & Melwin!

(Klicka på bilden för större version)

*

Blue Creek Memories #1 (Del 2)

*
”Kyle! Morfar är här!” ropade Coral.
Syskonen rusade in i sin morfars famn och Harry Connelly höll skrattande på att ramla omkull.
Han kramade och pussade sina barnbarn.
”Hur har ni haft det idag då?”
”Morfar, vi har fått en ny flicka!” berättade Kyle. ”Hon heter Ashlee.”
”Hon kommer från Georgia.” sa Coral. ”Mrs. Jones visade oss på kartan var det ligger.”
”Vet du var Georgia ligger, morfar?” frågade Kyle.
”Ja, det vet jag.” svarade morfar Harry.
”Visa oss.” Kyle drog bestämt iväg sin morfar mot den stora väggkartan.
Morfar Harry låtsades söka efter staten Georgia på kartan.
”Hmmm... var kan det ligga...? Kan det vara... här!”
”Jaaa!” jublade Coral och Kyle.
”Du är smart, morfar!” sa Kyle imponerat.
”Tackar.” skrattade morfar och svingade upp Kyle i sin famn och sedan Coral. ”Ska vi gå hem och laga lite mat nu?”
”Mac 'n' cheese!” sa Kyle. Han strök undan luggen som fallit ner i ögonen på honom.
”Jag hade nog tänkt mig spagetti och köttbullar.” sa morfar. ”Går det lika bra?”
Kyle och Coral nickade.
”Långa spagettisar, så man kan göra så här...”
Coral imiterade hur hon sög i sig en lång spagetti med ett slurpande ljud.
Kyle gjorde likadant.
”Och så får man basketti-sås på näsan!” fnissade Kyle.
”Basketti-sås på näsan?” skrattade morfar. ”Vill man ha det?”
”Jaaaa!” skrattade Coral och Kyle.
”Då så.” sa morfar. ”Då går vi hem och slurpar i oss 'basketti'. Säg hej då till kompisarna.”
”Hej då kompisarna!” ropade Coral och Kyle och vinkade till de andra barnen.
”Hej då Coral och Kyle!” ropade barnen och vinkade adjö. ”Vi ses imorgon!”
*

Blue Creek Memories #1 (Del 1)

Orchard Avenue Preschool, Blue Creek.
Hösten 1999.


”Kyle, lämna tillbaka kritorna. De tillhör den nya flickan.”
”Jag stjälde dom inte, Mrs. Jones, jag trodde dom var mina...”
Pojken stora blå ögon såg allvarligt upp på förskollärarinnan.
Mrs. Jones log mot den lille pojken.
”Jag vet att du inte stal dem, Kyle. Har du lust att lämna tillbaka dem till Ashlee?”
Kyle nickade.
Han gick fram till den nya flickan och lade kritasken på bordet framför henne.
”Detta här är din kritask.”
”Tack.” Den nya flickan log brett. ”Vill du rita med mig?”
Kyle nickade. Han satte sig bredvid nya flickan och drog till sig ett papper.
”Vad heter du?” frågade flickan.
”Kyle.”
”Jag heter Ashlee.”
Barnen log mot varandra.
”Hur gammal är du?” frågade Ashlee.
Kyle höll upp fyra fingrar.
”Fyra år i december.”
”Jag blir fyra i oktober.” sa Ashlee. ”Då ska vi ha kalas. Du är bjuden!”

Resten av dagen var Kyle, Ashlee, Kyles 5-åriga syster Coral och Corals bästis Darla oskiljaktiga.
De fyra barnen lekte ända tills Ashlees mamma kom och för att hämta Ashlee.
Ashlee sprang ivrigt fram till sin mamma och babblade på om allt som hänt idag.
”Mamma! Mamma! Det här är Kyle. Han är jättesöt och han är min bästa kompis!”
Selma Hayden hälsade på Kyle som blygt och artigt hälsade tillbaka.
”Kyle är också nästan fyra år.” fortsatte Ashlee. ”Och vet du mamma; Kyle och hans syster är bjudna till mitt födelsedagskalas i oktober!”
Ashlees mamma log.
”Låter som om du har haft en bra dag, älskling.”
Hon pussade sin lilla dotter. Sedan vände hon sig mot förskollärarinnan Mrs. Jones.
”Den här lilla damen har en tendens att prata en hel del.”
”Vi har märkt det.” skrattade Mrs. Jones. ”Men det är inga problem alls. Ashlee är också väldigt bra på att lyssna och är otroligt omtänksam. Hon är omtyckt här och har lätt för att få kompisar.”
Selma Hayden log stolt.
Pratsam, bra på att lyssna och omtänksam...
Det var lilla Ashlee i ett nötskal.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:125 - 5 maj

Skriv om syskonkärlek.
*
Min bror 
(av Noel Ekdahl)

Min bror är min bästa kompis. Han heter Melwin.
Han är nästan 6 år som jag och vi ser likadana ut - för vi är tvillingar. 
Vi fyller år samma dag, det är 6 maj.
I höst ska brorsan och jag börja skolan, sexårs.
Jag blev lite lessen när mamma sa att vi inte ska gå i samma klass. 
Melwin ska gå i en speciell klass, för han är lite speciell.

Melwin är speciell på ett bra sätt tycker jag, för han är inte som alla andra och han är en jättesnäll bror.
När folk skrattar åt Melwin och retas för att det är svårare för honom att prata som andra blir jag vrålarg! Ingen får vara dum mot min brorsa!

I skolan ska Melwin få lite mer hjälp med pratet och han får 
gå i samma klass som barn som också är speciella.
Det är väl bra? Då ska nog inte Melwin känna sig så ensam!

Jag önskar nästan att jag var speciell som Melwin, för då kunde jag 
gå i samma klass som han och det skulle vara skojigt! :)
Då kunde vi prata lite med varandra och skratta lite 
om fröken kanske har roliga strumpor på sig eller nåt! 

*
Hälsningar
NOEL
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:124 - 4 maj

Skriv om att utesluta.

”Till dig, till dig, till dig.”
De rosa inbjudningskorten delades ut när barnen satt sig i ring på den röda mattan strax innan morgonsamlingen.
Pedagogerna på förskolan hade inte kommit in i rummet än och Lotte ville så gärna ge sina kompisar inbjudningarna som hon och mamma hade jobbat länge med dagen innan.
”Vad är det här...?” frågade Noel.
Han vred och vände och granskade det rosa kuvertet med lila hästar på.
”Inbjudningskort.” svarade Lotte i självklar ton. ”Jag fyller sex år på torsdag, så jag ska ha födelsedagskalas på lördag.”
”Jaha.” sa Noel, måttligt intresserad.
”Vi också fyller sex år på tosdag!” sa Melwin ivrigt. "Jag och Noel!"
Lotte ignorerade honom. Hon fortsatte att dela ut inbjudningar.
När hon kom till Melwin sträckte hon fram händerna för att visa att de var tomma.
”Nu har jag inga fler inbjudningar. Jag kan inte bjuda alla barn.”
Flera av flickorna som inte blivit bjudna såg mycket besvikna ut.
”Lotte, varför får inte Melwin komma?” frågade Elvira.
Lotte satte sig ner bredvid Elvira och viskade någonting till henne. Flickorna började fnissa hysteriskt.
Melwin fick tårar i ögonen när han förstod att de viskade om honom.
Noel gick fram till Lotte.
”Du, Melwin vill ändå inte komma på ditt fula kalas. Han ska göra mycket roligare saker på lördag! Och jag med! Jag säger så här till ditt kalas...”
Noel räckte ut tungan och blåste så att han gav ifrån sig ett högt pruttande ljud.
Sedan rev han sönder inbjudningskortet i små bitar och slängde det på Lotte.
Pojkarna som Lotte bjudit gjorde likadant, sedan tre flickor.
En annan flicka gick fram till Melwin. Hon räckte fram sitt inbjudningskort.
”Vill du också göra riva sönder ett kort, Melwin?”
Melwin nickade. Han reste sig, tog kortet och rev det i bitar.
”Jag st'untar i din dumma kalas! Vi ska ha en egen kalas och gå på G'öna Lund!”
Han räckte också ut tungan och gjorde pruttljud mot Lotte.
”Bra Melwin!” ropade Noel stolt.

På golvet satt Lotte och Elvira och tre andra flickor.
Runt omkring dem fanns fullt med konfetti, resterna av det som varit Lottes inbjudningskort.
*