*
”Jag hoppas att jag fick bort alla glasbitar.” sa David.
”Vad då för glasbitar?” frågade Ryan.
”Pappa tappade juice-tillbringaren.” förklarade Rebecca. Sedan såg hon på sin brors bara fötter. ”Du borde ta på dig skor, Ry, så att du inte får glas i fötterna.”
”Äsch, det är nog ingen fara.” sa Ryan lugnt.
Han tog ett steg närmare matbordet – och klev rakt på en glasbit som hade hamnat längre bort än de andra.
”Uh-oh... jag tror att jag hittade en glasbit till...” sa han.
David såg på sin son.
”Var då?”
”Här, i min fot.” sa Ryan.
”Nej... säg inte det...” suckade David.
”Tänker du försöka slå förra årets rekord?” frågade Rebecca, hon syftade på alla de gånger Ryan hade skadat sig året innan.
”Mmm... jag börjar faktiskt tro det...” mumlade Ryan.
”Sätt dig, så får jag se på foten.” sa David.
Han hjälpte Ryan till en köksstol. Sedan lyfte han upp Ryans fot och undersökte den.
Det hade redan börjat blöda ymnigt.
”Jag måste väl inte åka till sjukhuset...?” frågade Ryan oroligt.
”Jag kan nog ta ut glasbiten själv.” sa David. ”Men du kanske behöver sys.”
”NEJ!” sa Ryan. ”Det behövs inte!”
David lade en lugnande hand på sin sons axel.
”Vi går in till tvättstugan så ska jag skölja bort blodet, okej grabben?”
”Okej pappa.” suckade Ryan.
David sköljde bort allt blod från Ryans fot.
”Nu måste jag dra ut glasbiten, Ry.”
”Bra, för jag vill inte gå omkring med den i foten för alltid.”
Pojken log ett blekt leende.
David log och rufsade om Ryans hår.
”Beredd?”
Ryan drog ett djupt andetag och nickade.
”Jag är beredd.”
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar