*
En dag i september när Coral och Kyle kom hem från skolan upptäckte de att kaninen inte satt i sin bur.
De hittade honom inte på gräsmattan på baksidan av huset heller.
”Bunny kanske har rymt!” sa Kyle. Han såg bekymrad ut.
”Mmm...” sa Coral, lika bekymrad hon. ”Jag hoppas att han inte har blivit överkörd av en bil eller ihjälskrämd av högstadiekillarna.”
Kyle såg ännu mer orolig ut.
”Pappa kanske kan hjälpa oss att leta.” sa han.
Senare kom Nancy och Lenny på middag.
Fadern ställde fram en stor gryta på bordet.
”Ta för er!” sa han stolt.
Han lade upp mat på Kyle och Corals tallrikar. Barnen såg på den nya maträtten.
”Vad är det här...?” frågade Kyle.
”Var inte så petig, gubben.” sa fadern. ”Det är gryta, ser du väl? Bara vanlig gryta. Smaka nu.”
Kyle tog en liten, försiktig tugga.
Coral följde sin lillebrors exempel.
”Nå, hur smakade det?” frågade fadern. ”Gott?”
”Mmmm, det var suveränt gott!” sa Nancy. ”Vad säger ni ungar?”
”Men vad är det för nåt?” envisades Kyle.
Precis när han frågat fick Coral en obehaglig känsla i magen. Köttbiten växte i munnen på henne.
Kyle måste ha uppfattat sin systers oro, för hans stora kristallblå ögon fylldes med tårar och blev ännu större när han gav sin far en förskräckt blick.
”Äter vi... Bunny...?” snyftade pojken.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar