*
Kyle snyftade och försökte tvinga ner äckelkänslorna.
Till slut stod pojken inte ut längre; han kräktes upp köttbitarna han hade i munnen, mitt på tallriken.
Fadern svor till.
”Jävla unge! Vad du grisar ner!”
Tårarna strömmade ner för pojkens nu bleka kinder.
”Sitt inte där och böla!” röt fadern. ”Ät din mat istället!”
Han vände sig till Coral.
”Det gäller dig också!”
Coral tog, med skakande händer, upp sin gaffel och tvingade i sig maten.
Fadern satte en gaffel i Kyles hand och tryckte ner pojkens huvud nära tallriken.
”Ät...!” väste han.
Klockan hade hunnit bli halv elva på kvällen när Coral och Kyle hade ätit upp allt på sina tallrikar.
De hade nu nästan somnat av utmattning där de satt vid bordet.
Robert Collins stoppade sina barn i säng och tog på dem pyjamas.
”Ungar, jag tvingar er inte att äta för att vara elak.” sa han. ”Jag gör det för ert eget bästa.”
Coral vände sig mot väggen och drog täcket över huvudet, vägrade se på fadern.
Kyle borrade ner ansiktet i kudden.
Fadern suckade.
Han släckte deras sänglampor och lämnade deras rum.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar