SkrivPuff: Utmaning 2010:151 - 31 maj

Skriv om något oviktigt.

Teckningen föreställde ett stort havsodjur som reste sig ur höga, skummande vågor. Den var så vacker och välgjord att den såg ut att vara en illustration hämtad ur en sagobok.
Bildläraren var alldeles hänförd.
”Tony, har du gjort den här?” frågade hon.
Tony tittade upp från teckningen han nu höll på med. Han såg på havsodjuret och nickade.
”Den är ju underbar! Vilken talang du har!”
Tony log blygt och fortsatte med sin bild.
Intill pojken låg en hög med sagolika teckningar. Bildläraren tog upp dem och studerade dem fascinerat.
”Tony, har du ritat alla de här...?”
”Jaaa.” sa Tony tyst.
Han tittade inte upp, fortsatte bara att färglägga sitt senaste alster.

Emilia, som satt bredvid Tony, såg på teckningen han nu höll på med. Även detta alster var en sagoillustration; tre barn, två pojkar och en flicka, stod på en karg klippa och kämpade mot ett drakliknande havsodjur.
”Wow!" flämtade Emilia imponerande. "Jättefin! Vad vad bra du är på att rita och måla, Tony!”
”Äsch..." sa Tony med en liten axelryckning. "Det här är inget speciellt, inget viktigt.”
Han tillade mumlande:
”Jag är inget viktigt.”
”Säg inte så!” sa Emilia. ”Dom är jätte, jättefina och du är visst viktig!”
Tonys kinder blev lätt rosa. Han var inte var att få så här mycket positiv uppmärksamhet.
I sin nya familj och nya skola kände sig Tony trygg, älskad omtyckt och respekterad. Det var något han inte fått uppleva tidigare i sitt unga liv.

”Tack Emilia.” mumlade han.
”Berätta om bilden.” bad Emilia.
”Det är vi.” sa Tony. ”Du och jag och Dante. Tre äventyrare.”
”Det måste vi skriva en historia om!” utbrast Emilia. ”Och så gör vi en bok med sagan och dina bilder!”
Tony sken upp.
”Tycker du?”
Emilia log brett.
”Absolut!”
Hon satt tyst och såg på Tony ett ögonblick.
Hur kunde han tycka att han var oviktig? Han var en av de snällaste killarna Emilia kände.
Dessutom var han var söt, omtänksam och duktig på en massa saker.
Emilia kunde faktiskt känna igen sig i Tony. I sin gamla skola hade hon känt sig oviktig, ful och värdelös.

”Jag tror det var meningen att vi skulle bli vänner.” sa Tony plötsligt.
Han lade sin hand på Emilias.
”För tillsammans kan vi få känna oss viktiga.”
Emilia nickade. Hon hade tårar i ögonen.
”Ja.” viskade hon. ”För vi är viktiga för varandra.”
*