SkrivPuff: Utmaning 2010:135 - 15 maj

Skriv om en nymodighet.

Den lilla skaran i Bertilssons radioaffär trängdes kring den märkliga trälådan. Den hade stora runda, vridbara knappar och någon slags glasruta på framsidan.
”Fantastisk va?” sa Bertilsson.
”Vad i hela friden är detta för något?” undrade Tant Hjördis.
Den äldre damens ansikte som alltid var bistert såg inte precis gladare ut nu när hon inte alls begrep sig på denna underliga tingest.
”Det är en televisionsapparat vetja'!” sa Pyret.
”En te-le-vaddå...?”
”En televisionsapparat.” förklarade Bertilsson. ”En slags låda som visar rörliga bilder.”
Bertilsson vred på en knapp och lådan började visa en film.
Tant Hjördis gav ifrån sig ett litet förskrämt skrik.
”De rör sig ju där inne! Och de låter!”
”Fantastiskt!” jublade Pyret.
Tant Hjördis vände sig om och såg upp på Pyrets far.
”Han menar väl inte att han ska köpa det här otyget?”
Pyrets far log brett.
”Det kan du lita på att jag ska! Jag har sparat och vänt på slantarna i över ett år nu.”
”Flickan får absolut inte sitta nära det där otyget!” utbrast Tant Hjördis och spände blicken i Pyrets far. ”Tänk om hon sugs in i lådan!”
”Men Tant Hjördis, inte kan jag väl sugas in i televisionsapparaten heller!” fnissade Pyret.
”Nej, det ska ni inte vara oroliga för.” log Bertilsson.
”Tänk att de kan visa människor i den där!” sa Tant Agda, som ägde sybehörsaffären. ”Det trodde jag väl aldrig att jag skulle få se...”
Tant Agda gick litet närmare televisionsapparaten och studerade den noga.
”Men... hur kommer gubbarna in i lådan...?”
Pyret kände att hon var nära att explodera av fnisset som låg på lur.
Hennes far gjorde tecken åt henne att vara tyst; man fick inte skratta åt andra människor.
Men det blev oerhört svårt för alla (förutom Tant Hjördis) att hålla sig för skratt när rara lilla Tant Agda böjde sig ännu närmare televisionsapparaten och tillade:
”Är di så små från början, eller blir di små där inne...?”
Pyret höll för munnen med båda händerna och kvävde det sockerdricksbubblande skrattet.
*