SkrivPuff: Utmaning 2010:89 - 30 mars

Skriv om måttfullhet.

"Jag vill ha O'Boy!" sa Noel vid frukosten.
"Nej," sa Malena. "det är för mycket socker i. Du får dricka mjölk."
"Okej då." sa Noel surmulet.
Mamma Malena hällde upp mjölk i sin lille sons glas.
Noel, som noga övervakade upphällningen av den vita drycken, höll upp en hand.
"Stopp! Nu räcker det med nyttigheter."
"Men Noel, du tycker ju om mjölk." Malena kunde inte låta bli att le.
"Jo, mjölk är väl gott..." sa Noel.
Sedan gav han sin mamma en bestämd blick.
"Men nån måtta får det faktiskt va', mamma."

*

Födelsedags-special 29/3: Kate

Grattis Kate!

(Klicka på bilden för större storlek)

*

Alfabets-dikt - av Coral

*

A - Art
B - Blue Creek
C - Capricorn
D - Darla (my best friend)
E - Expressions
F - Friendship
G - Giggle
H - Hairspray (the musical)
I - Indigo (color)
J - Joy (my middle name)
K - Kyle (best brother ever!)
L - Laughter
M - Magic
N - Novels
O - Ocean
P - Photography
Q - Quill
R - Roses
S - Strawberry Fields (The Beatles song)
T - Twitter
U - Utopia
V - Vacation
W - Writing
X - X-Files
Y - Yesterday (The Beatles song)
Z - Zoo

*

Alfabets-dikt - av Kyle

*
A - Ashlee
B - Blue Creek
C - Coral
D - Dreams
E - Extraordinary (Ashlee)
F - Friends
G - Gentleness
H - Happiness
I - Irish
J - Journey
K - Keepsake
L - Laughter
M - Music
N - Nature
O - Ocean
P - Photo gallery
Q - Quirk
R - Radical
S - Swimming
T - Twitter
U - Utopia
V - Vacations
W - Writing
X - X-Files
Y - Yellow
Z - Zoo
*

Alfabets-dikt - av Ashlee

*
A - Awesome
B - Blue Creek
C - Coca-Cola
D - Drama Club
E - Eden Park
F - Family & Friends
G - Green
H - Happy
I - Ice sickles
J - Jelly shoes
K - Kyle
L - Lifelong friendship
M - Music
N - Notes (yep, we pass notes in class... :P )
O - Ocean
P - Popsicles
Q - Quirk
R - Rock 'n' Roll    \\m//(^_^)\\m//
S - Scorpio (my sign) ♏
T - TS
U - Utopia
V - Vacations
W - Writing
X - X Files
Y - Yawn
Z - Zodiac
*

Karaktärernas anslagstavlor: Ashlee

Ashlee's anslagstavla

(Klicka på bilden för större version)

*

Karaktärernas anslagstavlor: Angel

Angel's anslagstavla

(Klicka på bilden för större version)

*

Ett hem för Baby Grace - del 4

Eden Park.
8 November, 1995.


"Tänk, nu är jag storebror." sa Patrick.
Han satt i den mjuka fåtöljen i vardagsrummet och höll Baby Grace i famnen.
"Jag har en lillasyster!"
Han pussade babyn på kinden.
"Min fina lillasyster." sa han ömt och gosade med henne.
Baby Grace såg ut att stortrivas.
"Hon tycker om dig, Patrick." sa Selma och log mot sin son.
"Mmm..." sa Patrick, utan att ta blicken från babyflickan. "Och jag tycker jättemycket om dig, lilla Grace."
Patrick var tyst en stund sedan såg han på sin mamma och pappa.
"Ska hon heta Grace?"
"Tycker du inte om namnet?" frågade Selma.
"Jo," sa Patrick. "det är jättesött, men jag tycker att vi ska ge henne ett eget namn också. Hon är ju faktiskt våran baby nu."
"Det är ingen dum idé." sa Matthew. "Grace kan vara hennes mellannman. Vill du ge henne ett förnamn, grabben?"
Patrick såg på sin pappa.
"Får jag ge henne ett namn?"
Matthew log och nickade.
Patrick reste sig och lade försiktigt ner sin lilla syster i fåtöljen. Sedan drog han till sig sitt ritblock och tuschpennor som låg på soffbordet.
Han satt länge och gjorde en lista med namn han tyckte var fina.
Till slut höll han upp blocket mot sin mamma och pappa.
"Så här ska hon heta! Jag tror det stavas så iallafall."

Söndagen den 14 november 1995 döptes Matthew och Selma Haydens lilla dotter, Patricks lillasyster, i Saint Grace Church.
Hennes fullständiga namn blev: Ashlee Grace Madison Hayden.
*

Födelsedags-special 24/3: Annie

Grattis Annie!

*(Klicka på bilden för större storlek)

Back to Camp Topeka! Del 11

Nästa morgon

"Kom nu! Vi ska hälsa på Sunny!"
Ryan stod vid dörren och hoppade nästan av iver och otålighet.
"Vi kommer sötnos." skrattade Maureen.
"Får vi ta på oss skor först?" sa Sheila.
"Nej." sa Ryan.
Han sprang i förväg.
"Älskling!" ropade Sheila efter honom. "Ska du inte ha skor på dig?"
"Ryan går barfota så ofta han kan." sa Maureen. "Sån har han alltid varit."
"Kom nu!" ropade Ryan till tjejerna. "Sluta söla!"
"Jag älskar den grabben!" sa Sheila.
Tjejerna skyndade efter Ryan till sjukstugan.

Sunshine låg i sjuksängen och läste Archie. Hon lade ifrån sig serietidningen och såg glädjestrålande på Ryan, Maureen, Sheila och Jill när de kom in i sjukstugan.
"Hej!" sa hon. "Vad kul att se er!"
"Hur mår du?" frågade Maureen oroligt och kramade Sunshine.
"Jag har mått bättre." sa Sunshine. "Men det är iallafall bättre än igår."
Hon såg på Ryan.
"Hur mår du då? Efter sjukhusbesöket igår menar jag."
Ryan log.
"Det känns bättre nu när jag vet att du är okej."
Han kramade om Sunshine.
"Du räddade mitt liv igår, Ryan, vet du det? Du och Maureen."
"Gjorde vi...?" sa Ryan förvånat.
Sunshine log.
"Sjalen dummer! Hade ni inte kommit på det hade nog giftet spridit sig."
Ryan ryste. Han ville helst sluta tänka på läskiga giftormar nu.
Det verkade nästan som om Sunshine läst hans tankar, för hon tog hans hand, log och sa:
"Men nu pratar vi om nåt kul istället. Jag vill glömma den där jäkla ormen."
"Bra idé!" tyckte Ryan.
"Vad gjorde ni för kul igår kväll?" frågade Sunshine.
Maureen, Sheila och Jill såg lurigt på varandra.
Maureen lade armarna om Ryans midja.
"Ska vi visa vad vi gjorde med dig igår...?"
Ryan log och skakade på huvudet.
"Nej, det ska ni verkligen inte göra."
"Jo, gör det." fnissade Sunshine.
*

Back to Camp Topeka! Del 10

*
Ryan sov ganska oroligt den natten.
Maureen, som vaknade till mitt i natten, märkte att Ryan höll på att börja drömma mardrömmar.
Hon tassade bort till Ryans säng och lade sig intill honom. Sedan höll hon om Ryan och strök honom över håret.
Ända sedan hon var liten hade hon sett att Maggie brukade göra så, både med Ryan och Maureen själv. Hon visste att det hjälpte när Ryan hade mardrömmar.
Det gjorde det nu också. Ryan slappnade av och hans sömn blev lugnare.

Maureen log när hon kröp ner i sin säng några minuter senare.
Hon hade alltid tyckt om att ta hand om Ryan, som hon tyckte så mycket om.
Det var en egenskap hon ärvt av mamma Maggie.
Innan Maureen somnade funderade hon på hur Sunshine hade der borta i sjukstugan.
Mådde hon dåligt? Hade hon ont? var hon ledsen eller rädd?
Hoppas det blir morgon snart så att vi kan få gå och hälsa på Sunny! tänkte Maureen.
Sedan somnade hon.
*

Back to Camp Topeka! Del 9

*
Nu kom även Jill fram till Ryan.
"Vet du Ryan, Sheila har rätt; du är jättesöt - och man måste verkligen pussa dig!"
Ryan log blygt. Hans kinder var rosiga.
Jill var inte alls lika framfusig som Sheila, så hon nöjde sig med att ge Ryan en lätt kyss på kinden.
Ryan rodnade ännu mer. Han la sig ner och gömde huvudet under kudden.
Tjejerna fnissade.
Maureen kittlade honom lätt på ryggen.
"Får vi se på dina röda öron Ryan?" retades hon.
"Neeej...! Och sluta kittla mig." fnissade Ryan och skruvade på sig.
Men Maureen slutade inte.
"Vi tänker aldrig sluta kittla dig, lilla gullplutt. För det är så kul." sa Sheila och så tog hon tag i Ryans fötter.
Ryan tittade upp på Sheila och Maureen.
"Jag tycker inte om er längre..." mumlade han truligt.
Sedan började han fnissa igen när tjejerna attackerade honom.

En lätt knackning hördes på dörren och Miss Coleman klev in.
"Jag vill inte vara en glädjedödare, men nu är det dags att sova."
"Får vi hälsa på Sunny imorgon?" frågade Ryan förhoppningsfullt. Han satte sig ivrigt upp.
Miss Coleman log varmt.
"Ja, det får ni. Då blir hon nog glad. Jag ska gå och säga godnatt till henne nu."
"Hälsa från oss!" sa Ryan och Maureen samtidigt.
"Det ska jag göra." log Miss Coleman. "Sov gott nu."
*

Back to Camp Topeka! Del 8

*

Sunshine blev utskriven från sjukhuset senare på eftermiddagen, men hon mådde fortfarande lite dåligt och eftersom Camp Topkeas sjukstuge-läkare ville hålla Sunshine under observation, skulle hon tillbringa natten i sjukstugan.

"Stackars Sunny som måste sova ensam inatt..." sa Ryan när han, Maureen, Sheila och Jill låg i sina sängar den kvällen.

"Helt ensam är hon inte," sa Sheila. "Doktorn är ju där."

"Mmm... men ändå..." sa Ryan och såg lite sorgsen ut. Han satte sig upp i sängen.

Maureen satte sig nära honom.

"Du är fin du Ryan, som är så omtänksam."

Hon strök Ryan över håret.

"Äh... det är väl ni också." mumlade Ryan.

Maureen, Sheila och Jill log åt att Ryan blev generad när han fick en komplimang.

"Vad ler ni åt?" frågade han.

Tjejerna fnissade.

Sheila satte sig också på Ryans säng.

"Vi ler åt dig, för du är så söt."

Nu såg Ryan ännu mer generad ut. Han skakade på huvudet.

"Jo, du är söt!" sa Sheila. "Söt som socker."

Ryan skrattade.

"Du är verkligen kansig, Sheil."

"Jag kanske är knasig," log Sheila. "men du är ändå det sötaste som finns. Du är faktiskt så söt att jag måste pussa dig!"

Innan Ryan hann protestera brottade Sheila ner honom i s'ängen och pussade honom.

"Maureen! Jill! Kom och hjälp mig!" fnissade Ryan.

"Nej, jag ska visa Jill min specialare." sa Sheila. "Jill, kolla hur generad Ryan blir nu."

Jill såg road på när Sheila pussade Ryan på halsen.

Ryan fnissade och försökte gömma sig under täcket.

"Kittlas det, Ryan...?" frågade Jill retsamt.

"Nej..." fnissade Ryan. Han var röd om öronen.

"Lilla lögnare!" skratatde Sheila. "Du vet väl hur det går för dig om du ljuger...?"

Ryan bara skrattade och försökte komma undan.

*

Back to Camp Topeka! Del 7

*

"Ska jag dö nu?" frågade Sunshine med svag liten röst när de var framme vid sjukhuset.

"Nej, det ska du inte!" sa Ryan, nästan argt, för han var så orolig.

Coach Henderson gav pojken en lugnande klapp på axeln.

"Allt ska ordna sig, grabben, okej?"

Ryan nickade.

Maureen lade armen om Ryan.

~

"Oj, ni kom verkligen i sista sekunden." sa läkaren när Sunshine låg på en brits.

Ryan och Maureen blängde på läkaren.

"Men nu ska du få lite motgift och sen ska du bara vila, så blir du bra sen, lilla vän."

Sunshine såg dåsig och omtöcknad ut. Ryan och Maureen ställde sig vid britsen och höll hennes händer.

"Vad gör du här?" sa Sunshine till Ryan. "Du avskyr ju sjukhus."

"Vill inte lämna dig." mumlade Ryan skakigt.

Sunshine log mot honom.

"Nej, nu får ni gå ut i väntrummet." sa läkaren. 

"Men..." började Ryan.

Men läkaren lyssnade inte på pojkens protester, han bara föste ut Maureen och Ryan.

~

Ryan sjönk darrigt ner på en stol i väntrummet. Han såg blek ut.

Maureen visste att det inte enbart berodde på att han var orolig för Sunshine; Ryan led av sjukhusskräck. Idag var första gången han frivilligt följt med till ett sjukhus.

Maureen satte sig på huk framför Ryan. Hon strök luggen ur hans panna och såg honom djupt i ögonen.

"Ryan, vill du gå ut...?"

Ryan skakade på huvudet.

Maureen drog Ryan intill sig och kramade honom.

"Det var verkligen bra att du kom på det där med sjalen, Ry. Det kanske räddade Sunnys liv."

Ryan sa inget. Han bara kramade Maureen hårt.

*

Back to Camp Topeka! Del 6

*
Coach Henderson och Miss Coleman var i färd med att förbereda dagens lunch när Joe kom farande med andan i halsen.
"Hjälp!" flämtade han.
"Vad är det som har hänt?" frågade Coach Henderson.
Joe flämtade och försökte hämta andan. Det enda han fick fram var:
"Orm... giftig... Sunny..."
Mer än så behövde inte Coach Henderson höra.
"Joe, visa mig var de är!"
Coach Henderson och Joe rusade mot bilen och körde upp mot platsen där klassen befann sig.

Coach skyndade fram till Sunshine.
Maureen höll precis på att knyta sjalen hon haft som hårband om Sunshines fot.
"Så att inte giftet ska sprida sig." sa hon till Coach Henderson.
Coach Henderson såg stolt på henne.
"Mycket bra tänkt, Maureen." berömde han.
Sedan lyfte han upp Sunshine och bar henne till bilen.
"Det var Ryans idé." sa Maureen.
Coach Henderson log stolt mot både Maureen och Ryan.
"Bra tänkt." sa han. "Men nu måste vi skynda oss till sjukhuset."
"Får vi följa med?" frågade Ryan.
Innan Coach Henderson hann svara hade Ryan och Maureen klättrat in i bilen.
*

Back to Camp Topeka! Del 5

*
Clark tog upp en stor sten och släppte den på ormen.
Macy tjöt till.
"Varför gjorde du så?! Man kan inte bara ha ihjäl ett djur sådär!"
Clark blängde på Macy.
"Ursäkta att jag bryr mig mer om Sunny än en orm...!" fräste han. "Det är ju trevligt att du tänker mer på en  gammal orm när Sunny kan dö!"
"Lägg av nu!" sa Ryan. "Ingen ska dö."
Men Ryan var orolig. Om ormen var giftig kunde det gå riktigt illa för Sunshine...
"Mår du illa, Sunny?" undrade Maureen.
"Nej då." Sunshine skakade på huvudet.
Men Maureen såg att Sunshine inte talade sanning.
"Du måste säga om du mår dåligt, Sunny." sa Maureen.
"Jag är lite trött tror jag..."
Sunshine sjönk sakta ner i gruset.
Nu började hennes fot svullna upp och bli missfärgad.
"Herregud, Sunny..." mumlade Ryan förfärat.
Han satte sig intill Sunshine.
Maureen satte sig också ner på marken. Hon höll om Ryan och kände hur hans magra kropp skakade.
Sunshine tog Ryans hand.
"Se inte så rädd ut Ryan." sa hon och log blekt. "Jag ska inte dö."
"Lovar du det?" sa Ryan.
"Ja, dummer."
Sunshine kramade hans hand lite hårdare.
*

Back to Camp Topeka! Del 4

*
"Varför måste vi åka upp hit varje år...?" klagade Macy när klassen nästa dag gick på sin sedvanliga upptäcksfärd i Blue Hills. "Det är smutsigt, dammigt, varmt..."
"Det är väl härligt med lite värme, smuts och stenar?" flinade Clark.
"Och ormar..."
"Va?" Ryan såg förbryllat på Sunshine.
Han märkte att den annars så glada och skämtsamma tonen i hennes röst var som bortblåst.
Nu lät hon istället rädd - och det var väldigt ovanligt när det gällde Sunshine.
Hon stod stel som en pinne och såg som förhäxad ner mot sina fötter.
Ryan följde hennes blick. Då såg han den.
Ormen. Den låg precis intill Sunshines och Ryans fötter.
Ryan lade sina händer på Sunshines axlar.
"Stå alldeles stilla Sunny!" flämtade han.
Hans hjärta bankade obehagligt hårt och han kände sig lätt illamående.
Ryan avskydde ormar. Det kunde han tacka sin Uncle Walter för.
"Ska vi inte springa?" undrade Sheila med skakig röst.
Ryan skakade på huvudet.
"Stå still!" nästan viskade han.
"Ja, annars blir ormen uppretad och då kan den bitas." sa Arthur.
Just som Arthur avslutat meningen såg klassen med fasa hur ormen plirade på dem och sedan satte den tänderna i Sunshines fot.
"Herregud!" skrek Jill, närapå gråtfärdig. "Vad ska vi göra?"
"Spring och hämta hjälp!" skrek Maureen.
Joe som var snabb och bra på löpning rusade ner till stugorna för att hämta hjälp.
*

Best of Noel & Melwin XV

*
Noel: Imorgon, till samlingen, ska vi ha med oss nåt som börjar på K och visa dom andra barnen.
Melwin: Jag vill ha med mej Colette!
Leni: (skratt) Men Melwin... Colette är är ingen leksak. Och Colette börjar inte på K, det börjar på C.
Melwin: Aha... just det... Men då jag tar med mej honom. (håller upp ett gosedjur)
Noel: Meh... det är ju en grävling! Det börjar på Grrr.
Melwin: Aaaa... men han kanske heter Korven!

***

Noel: Vill ni höra en rolig historia!
Det var två tomater... dom var ute och gick. Och en blev överkörd av en bil.

Melwin: Aaaa! Han blev mos. Då sa den andra tomaten: Kom nu "kepshup" så går vi!

(Tvillingarna skrattar) 

Melwin: Kom nu "kepshup" så går vi! Roligt!

Noel: Det heter keTchup. 

Melwin ser lite ledsen ut för att han inte kan prata rent.

Noel klappar honom kamratligt i ryggen.

Noel: Fast det gör inget Melwin. Den är rolig oavsett.

***

Noel: Cecilie, vad ska du göra i sommar.

Ceci: Bland annat åka till Danmark.

Noel: Åååh... jag vill också åka till Danmark.

Linus: Vad gör man i Danmark då, tror du, Noel?

Noel: Meh! Pratar Danmarkska såklart fattar du väl!

Ceci: (skrattar) Jaaa! Så klart man pratar "Danmarkska" i Danmark. Det fattar du väl, Limpan?

Linus: (skrattar) Aaa just det! Tänkte inte på det.

*

Karaktärerna om sig själva 13: Angel

*
Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

ANGEL

Namn: Angel Bobbi Jackline Mancini
Smeknamn: Angel Girl, Mancini
Ålder: 22
Födelsedag: 19 Augusti 1987
Hårfärg: Mörkbrun
Ögonfärg: Bruna
Bor: Blue Creek & New York

Favoriter:
Mat: Jack’s curry-kyckling, pizza
Dryck: Pepsi & Iste
Sport: Simning & Bowling
Ämne i skolan: Engelska, musik, historia

Går i kyrkan: ganska ofta, då tänder jag ljus för alla jag saknar... ;-(

Hatar/ogillar:
Våld, barnmisshandel, mobbning

Älskar/gillar:
Min familj & mina vänner! <3
*

Skuggbarn - del 10

*
AMY

Jag frågade Lauren om hon kunde tänka sig att börja jobba på The Angel Foundation.
Lauren tog emot jobberbjudandet med glädje.
”En väldigt god baktanke, Angel.” sa Nick leende till mig en dag när Lauren varit hos oss ett tag.
Och det är ju sant.

Nu är Lauren på en arbetsplats där alla är införstådda med hennes och dotterns situation. Alla vet vad de ska göra om Laurens ex-pojkvän skulle komma dit.

Amy fick börja i Blue Creek Elementary School - samma skola som Lauren och jag gått i som barn.
Jag började jobba i Amys klass för att kunna övervaka henne varje dag.
Nick började också jobba i klassen, fast bara onsdag till fredag, de övriga dagarna jobbar han med sitt ordinarie jobb på polisstationen.
Han blev en livvakt, framförallt för Amy, men även för Blake.
Det känns tryggt att ha Nick i skolan och han blev dessutom snabbt en stor favorit bland barnen.
*

Skuggbarn - del 9

*
AMY

Amy Morgan är ännu ett tyst barn som helst gör sig osynlig.
10-åriga Amy och hennes mamma Lauren är på flykt undan Amys våldsamme far.
Amy är den egentliga anledningen till att jag hade börjat jobba i klassen.
Egentligen har jag sedan jag kom tillbaka till min gamla hemstad, jobbat med polisen och The Angel Foundation, en slags stiftelse som samarbetar med Blue Creek-polisen.
The Angel Foundation hjälper och gömmer undan människor som lever under våld och hot.
Lauren Morgan har varit min vän i hela mitt liv och jag har känt Amy sedan hon föddes.
Både Lauren och jag haft kaotiska och kämpiga perioder i våra liv, men vi har ändå aldrig förlorat kontakten med varandra.
När Amy var åtta år blev hennes far sjukligt misstänksam och våldsam.
Lauren fick inte träffa sina vänner längre och hon fick knappt gå till jobbet.
Han kunde låsa in Lauren och Amy i huset flera dagar i sträck så att han kunde kontrollera dem.

En dag förra året lyckades Lauren kontakta mig.
Hon visste att jag flyttat tillbaka till Blue Creek och att Nick och jag jobbar hos polisen.
Hon undrade om vi kunde hjälpa henne och Amy. Och det kunde vi.
Vi såg till att Lauren och Amy kom tillbaka till Blue Creek.
The Angel Foundation ordnade ett hem åt dem. De bor nu i ett hus nära stiftelsen - som för övrigt ligger i samma byggnad som polisen.
*

Skuggbarn - del 8

*
ELLE

I likhet med Blake Diamond är Elle en bokmal. Hon är minst sagt en avancerad läsare; redan vid två års ålder hade hon lärt sig läsa och hon är stamkund på biblioteket.
Elle har vunnit Blue Creek School’s Spelling Bee 1 två år i rad, men hon bryr sig inte alls om framgångarna. Det är hennes lärare som anmäler henne till tävlingen alla gångerna.
För Elle är människor hon tycker om viktigare än publicitet och den sortens uppmärksamhet.

Elle är en unge med mycket energi. Om hon är på bra humör kan hon glatt prata på om saker hon lärt sig.
Och om hon är riktigt glad kan hon studsa omkring i klassrummet och sjunga eller fnissa så mycket att man får lugna ner henne.
Men trots all energi som bor i henne, vill Elle oftast ha lugn och ro.
Vid dessa tillfällen tar hon en bok hon gillar och så kryper hon upp i klassrummets mysiga hörn med stora och små kuddar.
Det händer ofta att hon vill att någon vuxen ska läsa ur en bok för för henne.
Elle läser visserligen mycket bra själv, men jag känner att hon hungrar efter närhet och uppmärksamhet.
Under sista lektionen på fredagseftermiddagarna brukar Nick (min kollega och pojkvän) berätta sagor ur grekisk mytologi för klassen.
Elle sätter sig då så nära Nick som möjligt och lyssnar andaktsfullt.


1 Spelling Bee = rättstavningstävling
*

Skuggbarn - del 7

*
ELLE

Varje gång Elle tittade in till oss tog Missy Anderson Elle vid handen och gick bestämt tillbaka med henne till hennes klassrum.
Men Elle kom tillbaka till oss varje dag.
Ibland var hon så tyst och försiktig när hon kom in i klassrummet, att det tog flera minuter innan vi märkte att hon var där.
Elle sade en gång till mig att hon kom smygande till oss på det där viset för att hon inte ville störa lektionen.
Missy och jag pratade med Mrs Peters, som förklarade att Elle låg långt före sina klasskamrater i årskurs 1-3.
Elle hade börjat första klass ett år tidigare än de andra barnen.
Eftersom Elle så envist kom till vår klass bestämde vi att flickan skulle få prova att vara hos oss i ett par veckor, för att prova på hur det var.
Gång på gång förstummade Elle oss i klassen med sina färdigheter och hon blev kvar hos oss.
Nu har hon varit en av oss i tre veckor och hon klarar sig mycket bra i vår klass.
*

Skuggbarn - del 6

*
ELLE

“Åh, så många böcker ni har!” viskade Elle imponerat när hon fick syn på bokhyllan.
Hon drog fram en stol till hyllan, klev upp på den och läste på bokryggarna.
Där fanns gamla klassiker som Ringaren i Notre Dame, Oliver Twist, De tre musketörerna och Charlotte’s Web.
“Jag älskar böcker!” viskade Elle. Hennes ögon tindrade.
Jag log.
“Stanna här och läs en stund du.” sa jag.
Hon tog en Harry Potter-bok och slog sig ner med den i en tom bänk.
Efter ett tag hörde vi Elle fnissa för sig själv.
“Hi hi hi, ugglepost!”
Hon hade kommit till det avsnittet i boken där Harry får en massa post av ugglor.
“Jag gillar verkligen denna här boken.” sa Elle när hon såg att vi iakttog henne. “Tänk om vi fick ugglepost! Det skulle jag vilja.”
Sedan slog hon ner blicken och fortsatte att läsa tyst för sig själv.

Vid skoldagens slut klockan halv tre satt Elle fortfarande och läste Harry Potter och de vises sten.
Mrs Peters kom och hämtade Elle.
“Dags att gå hem, vännen.” sa Mrs Peters vänligt.
Elle knotade en aning. Men hon gick lydigt till bokhyllan och ställde tillbaka boken.
Hon tackade artigt Missy Anderson och mig för idag, sedan gick hon med Mrs Peters ut.
*

Skuggbarn - del 5

*
ELLE

Det var en till synes vanlig, lite trist, måndag i början av mars när lilla Elle började besöka oss.
I klassrummet var det dålig luft - som vanligt.
Barnen bad om och om igen att vi skulle öppna ett fönster och släppa in lite syre.
Mitt under lektionen öppnades dörren och en liten flicka med burrigt lockigt hår och småfräknigt ansikte kom in i klassrummet.
Elle Jenlin är bara sju år gammal, hon blir inte åtta förrän i slutet av december, och på grund av tillväxthormonbrist är hon mycket liten för sin ålder. Folk tror alltid att hon är mycket yngre än vad hon är.
Men det hindrade inte Elle från att frimodigt slå ner bland barn som som var flera år äldre än hon själv den där måndagen.
När Missy Anderson, klassföreståndaren i klass 4-6, sade åt Elle att hon borde gå tillbaka till sin egen klass, svarade den lilla flickan att det var så tråkigt i hennes klass.
“Din lärare undrar nog var du är.” sa jag till Elle.
Det älvlika barnet bara ryckte på axlarna.
Jag gick fram till klassrummets interntelefon och ringde till Elles klassföreståndare Mrs Peters och förklarade att Elle hälsade på hos oss.
*

Skuggbarn - del 4

*
Nu kurrade Blakes mage så högt att det hördes i hela klassrummet.
Han tryckte armarna över magen i ett hopplöst försök att dämpa hungerskriken.
Elle såg på honom.
”Oj, din mage pratar…! Har du inte fått nån lunch?”
Blake skakade på huvudet.
Elle gled ner från sin stol och gick fram till mig.
”Angel…” viskade hon, så att bara jag skulle höra. ”Blake har inte fått nån lunch och hans mage är hemskt hungrig.”
Jag gick orolig fram till Blake.
”Blake, har du inte ätit idag...?”
Blake bara skakade på huvudet.

Blake Diamond är så tystlåten att det är flera på skolan som faktiskt, på allvar, tror att han är stum.
Det händer till och med att både lärare och elever i skolan pratar om Blake som “den stumme pojken”.
Blake är en mycket känslig och intelligent elvaårig pojke. Han är väldigt blyg och sitter gärna för sig själv och ritar, målar eller läser mängder med böcker.

Jag gick fram till Missy Anderson, klassföreståndaren, och sa att jag tänkte gå med Blake till matsalen och se till att han fick något i magen.
Missy Anderson log och nickade.
”Får jag följa med?” frågade Elle.
Innan jag hann svara, hade Elle slunkit ut genom dörren tillsammans med Blake och mig.
”Jag tänkte hålla er sällskap.” förklarade hon.
Blake log mot den lilla tjejen.
*

Skuggbarn - del 3

*
BLAKE


När han tittade på den stora väggklockan såg han att han inte skulle hinna äta lunch. 
Bara fem minuter kvar tills nästa lektion skulle börja.
Blakes mage skrek och värkte av hunger; han hade inte ätit frukost idag och ingen lunch och han visste inte om han skulle få någon middag heller.
Han hade inte ätit middag på två dagar.
Några flickor i hans klass gick förbi honom, de fnittrade och viskade.
De såg på honom med avsmak och rynkade på näsan.
Blake kände sig gråtfärdig.
*

Skuggbarn - del 2

*
BLAKE

Idag var de fler än vanligt.
Mobbarna drog in Blake på pojkarnas toalett.
”Du luktar skit.”
En av mobbarna tog ett fast grepp om Blakes magra arm.
”Nu ska du tvättas.”
Blake försökte streta emot, men mobbarna var större än han och mycket starkare.
De knuffade in honom i ett av toalettbåsen, tryckte ner hans huvud i toaletten och spolade.
En, två, tre gånger.
Sedan gick de hånskrattande ut från toaletten.

Blake väntade tills han hörde att dörren slagits igen efter mobbarna, sedan reste han sig och gick ut ur toalettbåset.
Ur hållaren på väggen drog loss han lite toalettpapper och torkade ansiktet. Sedan skakade han vattnet ur håret, likt en hund som skakar vatten ur pälsen.
Vatten droppade ner på hans T-shirt och på hans byxor.


Blake gick ut ur båset och öppnade försiktigt dörren till toaletten och kikade ut.
Ingen mobbare syntes till.
Han vågade gå ut i korridoren.
*

Skuggbarn - del 1

*
BLAKE

De tyckte att han var mesig, feg, ful, mager, stinkig och dum i huvudet.
De sade det aldrig högt, men Blake behövde inte ord för att veta vad de tyckte om honom.
Det räckte bra med blickar och ibland var det som om Blake kunde läsa deras tankar.


Han såg på sig själv i helfigursspegeln i omklädningsrummet efter idrotten.
De hade rätt; han var mager och ful.
Och visst var han mesig. Han vågade ju inte göra allt det där som de andra barnen gjorde på rasterna; klättra högst upp i klätterställningen eller i träden, åka kana nedför ledstänger.
Han behövde inte lukta på sig själv för att veta att han var stinkig.
Men nu skulle han duscha och bli fräsch. Han hade till och med schampo och duschcreme med sig den här gången.
Han plockade upp flaskorna med schampo och duschcreme ur sin ryggsäck.
Då hörde han röster bakom sig.
Blake stelnade till.
De var här.
*

Skuggbarn - förord

Till alla Skuggbarn

De finns överallt;
barnen som mår dåligt,
på grund av utanförskap, mobbning, misshandel,
andra övergrepp och mörka hemligheter.

Den här berättelsen handlar om några barn jag har träffat,
illa behandlade barn som av olika skäl står “i skuggan”,
utanför all gemenskap:
Skuggbarn.


Angel Mancini

Blue Creek
Mars 2010

* 

Ocean Beach Memories #6

Ocean Beach Fair
Augusti 1960

Ryan, 3 år och 9 månader, såg med skeptisk blick på den stora karusellhästen.
"Vill du åka karusellen?" frågade 5-åriga Maureen.
Ryan rynkade pannan och skakade på huvudet.
"Nej." sa han bestämt. "Tycker inte om den."
Han pekade på karusellhästen.
"Han har arga ögon och stora tänder."
Maggie lyfte upp Ryan i sin famn.
"Den är inte farlig, min älskling." försäkrade hon och kysste Ryan på kinden. "Det är bara en gammal trähäst."
Ryan kurade ihop i Maggies famn och lutade huvudet mot hennes axel.
"Man kan klappa den." sa Maureen.
Ryan skakade på huvudet igen.
"Vill du gunga istället?" frågade Maureen och pekade bort mot gungorna.
Ryan sken upp.
"Ja!"
Han gled ur Maggies famn som en liten klick glass i solsken och sprang tillsammans med Maureen till gungorna.
"Titta Aunt Maggie!" ropade Ryan lyckligt när han och Maureen satt på varsin gunga. "Jag flyger!"
Han skrattade lyckligt.
"Jag ser det älskling!" skrattade Maggie. "Snart kan ni klappa molnen!"
Ryan och Maureen fnissade.
"Jaaa!" tjoade barnen. "Vi klappar molnen!"
Ryan pekade på Maureens långa, mörka hår.
"Marie! Ditt hår flyger också!" fnissade han.
"Jaaa, det gör det faktiskt!" fnissade Maureen. "Det flyger i vinden!"
"Och vi flyger i vinden!" jublade Ryan.

David kom gående. Han stannade intill Maggie och såg på Maureen och sin lille son på gungorna.
"Dom ser ut att ha jättekul." log David.
Ryan fick syn på sin far.
"Pappa! Se, vi flyger i vinden!" ropade han ivrigt. "Marie och jag flyger jättefort i vinden!"
David skrattade.
"Jag ser det älskling! Vad fint!"
"Det är roligt att flyga, pappa!" jublade Ryan.
Han skrattade sitt härliga, pärlande skratt.
David fick tårar i ögonen när han såg sin lycklige lille son leka och skratta.
För första gången på flera månader var Ryan riktigt glad.
"Det här är den lille killen som läkarna sa inte skulle överleva i våras..." sa David. "Titta på honom nu."
Maggie lade armen om David.
"Han är en stark liten kämpe, David."

Ryan hoppade ner från gungan och rusade in i sin fars famn.
David lyfte upp den lille pojken och snurrade honom i luften. Sedan kramade han honom.
"Såg du hur bra vi flög?" frågade Ryan. "Va, såg du, pappa?"
"Ja, jag såg hur ni flög, Ryan." David log och kittlade sin son.
Ryan kiknade av skratt.
Jag hoppas att du alltid får vara så här sprallig och lycklig, grabben, tänkte David.
*

Utmaning: mp3-lista #2

- lyssna på din MP3 / iPod / CD

- byt låt för varje fråga



1. Vem är mest lik dig? 

Amy Diamond



2. Vem är mest lik din mamma? 

Shirley Ellis




3. Vem är mest lik din pappa? 

Steve Miller Band




4. Du vore ett perfekt par med... 

Morrissey


5. Du skulle lätt bli bästis med... 

Amy Diamond




6. Ni skulle avsky varandra, du och... 

Elton John




7. Du drömmer om att träffa... 

Martina McBride




8. Du har vilda sexfantasier om.. 

The Cure



9. När du träffar dina vänner så brukar ni prata om... 

Ramones


10. Vem har världens vackraste röst? 

Deborah Lurie 
[sjunger Hide & Seek (Emily’s Theme) i filmen Hide & Seek]


11. Vems röst vill du ha? 

Amy Diamond


12. Du tror att du är släkt med... 

Amy Diamond




13. Du skulle vilja ha följande artist/band som spelade på din nästa födelsedag... 
Från Waterloo till Duvemåla ”cast”




14. Du dansar bäst när du hör denna person/dessa personer... 

Hairspray cast
*

Ghost World: NYC uppdaterad!

*
Jag har uppdaterat/redigerat Ghost World: NYC
(berättelsen om Eli & Dylan - uppföljaren till Blue Creek Hill: Rum 97) en aning.
Nu finns "ej tidigare visat material" i berättelsen ;-)
*

Blue Creek Hill: Rum 97 uppdaterad!

*
Jag har uppdaterat/redigerat Blue Creek Hill: Rum 97
(berättelsen om Eli & Dylan) en aning.
Nu finns "ej tidigare visat material" i berättelsen ;-)
*

Ett hem för Baby Grace - del 3

Eden Park.
8 November, 1995.

När Pastor Cummings åt lunch med Matthew Hayden på måndagen berättade han att han dagen innan träffat Baby Grace's mormor.
"Familjen vill inte ha henne, det var mormodern mycket tydlig med, så nu måste vi hitta en bra familj åt flickebarnet."
Han såg på sin vän.
"Matthew, vet du någon bra, kärleksfull familj, som kan tänka sig att ta emot henne?"
Matthew Hayden log.
"Ja, det gör jag faktiskt. Selma och jag har pratat mycket om det och vi skulle väldigt gärna vilja att flickan blir vår dotter. Och Patrick ser fram emot att få en liten syster."
Pastor Cummings såg häpen ut, men sedan såg han ut som om han vunnit högsta vinsten på ett lotteri.
"Matthew, min vän! Det är ju underbart! Du och Selma blir underbara föräldrar åt Baby Grace, det är jag säker på!"
Matthew log varmt.
"Kan vi hämta hem henne redan idag?" frågade han.
"Ja, det ska nog gå bra." log Pastor Cummings. "Du kan få hämta henne redan efter lunch om du vill."
Matthew log och nickade.
"Jag vill inget hellre."
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:76 - 17 mars

Skriv om en bekant smak


Tony slog sig ner på den slitna röda plaststolen och tog en klunk av sin mjölk.
Vad annorlunda den smakade...
Smaken var bekant, men ändå svår att placera.
Det var när han såg flinen i bordskamraternas ansikten som det slog honom vad det var för konstig smak: Salt.
Någon hade hällt salt i hans mjölk! Fy, vad det smakade illa!
Tony fräste ut mjölken över sin tallrik.
Klasskamraterna fnissade.
"Vem har hällt salt i min mjölk?" frågade Tony.
Ingen svarade, de bara skrattade.
Tony reste sig.
"Vem var det?" frågade han, högre nu.
När han bara fick dumma, hånfulla fniss till svar kastade Tony glaset mot bordskivan. Resten av den saltade mjölken stänkte på klasskamraterna.
"Vad fan sysslar du med?!" skrek en av tjejerna.
"Lägg av nu Tony," sa en kille. "det var bara ett skämt!"
Tony såg på dem med mörk blick, sedan tog han upp plastburken med salt och hällde ursinningt ut allt över klasskamraternas tallrikar, i deras glas och över bordet.
När saltbehållaren var tom slängde han den över bordet och sedan rusade han ut ur matsalen.

Han sprang in i klassrummet och hämtade ryggsäck och yttterkläder, sedan lämnade han skolan och skyndade mot busshållplatsen.
Ännu en bekant smak kändes i munnen, även denna smak var salt.
Tony kämpade och försökte förtvivlat att svälja bort smaken, men det hjälpte inte - nu strömmade tårarna nedför hans småfräkniga kinder.
*

Back to Camp Topeka! Del 3

*

"Ska Ryan sova i er stuga i år igen?" frågade Clark när de ätit middag första kvällen på Camp Topeka. "Eller får vi låna honom?"

"Nä, det får ni inte." sa Sheila. "För han är vår." 

Hon lade armen om Ryan. 

"Eller hur, Ryan?"

Ryan nickade.

"Tjejerna klarar sig inte utan mig." sa han kaxigt. "Ni vet; jag skrämmer bort spöken och grejer."

"Det är tur att vi har dig sötnos." skrattade Maureen och pussade Ryan på näsan.

"Ja, då får väl vi klara oss utan spökvakt." sa Clark till Joe och Arthur. 

"Och vem vet, vi kanske kommer och spökar för er." sa Joe till Maureen, Sunshine och Sheila.

"Ja, gör det!" sa Sheila leende. Sedan tillade hon: "Om ni vill ha en hink iskallt vatten över er..."

"Alltid skönt med en dusch." flinade Clark.

"Så du ska dela rum med tre söta tjejer du Ryan?" sa Joe.

"Fyra." sa Sheila. "Jill delar stuga med oss i år."

"Fasen vilken tur du har Ryan!" sa Clark.

"Mmmm, det har jag." sa Ryan och log med glimten i ögat.

Sedan såg han lite blygt på tjejerna.

"Fast ni får inte pussas och hålla på..."

"Jo, det får vi!" sa Sunshine.

"Vi ska 'pussas och hålla på' jättemycket med dig!" sa Sheila.

Sunshine, Maureen och Jill fnissade.

"Det bli väl kul, Ryan?" fnissade Maureen och kramade om honom.

"Mmmm... jättekul..." mumlade Ryan.

Men han log mot tjejerna och såg ganska nöjd ut.

*

Best of Noel & Melwin XIV

*
Melwin är jätteledsen på morgonen och vägrar gå till förskolan.
Melwin: Jag inte vill vara på dagis idag! Vill va' hemma!
Mamma Malena: Men ingen kan vara hemma med er idag, både pappa och jag måste jobba.
Melwin: Vill va' heeemmaaaa!!!
Noel: Kan inte Leni va' hemma med oss då?
Mamma Malena: Nej, hon måste ju gå i skolan.
Noel lägger armen om mamma och säger lugnt & mjukt: 
Men då kan väl du va' hemma idag mamma - och umgås lite med dina barn?

***

På förskolan är det väldigt livligt på eftermiddagen.
Pedagogerna försöker få tyst på barnen men det går inte så bra...
Melwin kryper ihop i ett hörn och sätter händerna för öronen.
Noel klättrar upp på ett bord och ropar högt och klart - och strängt - över rummet:
"Hallååå barnen! Kan ni vara lite tysta! Vi får hål på våra öronhinnor här!!"

*

Best of Noel & Melwin XIII

*
Noel är med sin pappa Göran på jobbet. 
Några kollegor till Göran pratar (bakom ryggen) om en kollega som de tycker är lite korkad.
Kollega 1: Han är inte precis det vassaste beticket i lådan...!
Skratt från kollgegorna.
Noel, som hatar när någon pratar skit om andra eller gör sig lustig på någon annans bekostnad, blir jättearg på kollegan.
Noel: Meh! Du då - du finns inte ens i lådan!!

***

Noel: Tänk alltså, i juni slutar jag förskolan och i augusti börjar jag sexårs - nästan riktiga skolan...! Jag börjar bli stor nu.
Mamma Malena: Är du nästan vuxen nu då?
Noel: Näää, inte vuxen, det är så tråkigt.

***

Melwin: Vi vill ha en syster!
Linus: Eh... ni har en syster.
Melwin: Vi vill ha en liten syster åsså. En bäbis.
Noel: Aaaa, Leni bor ju inte här jämt. Vi skulle vilja ha en syster som vi kan ha på heltid också.

***

Noel är arg för att mamma har sagt att han & Melwin ska gå och sova.
Noel: Meh! Vi leker ju! Varför måste vi alltid gå och lägga oss när vi leker?!
Melwin: Aaaa... vill inte vill sova nu!
Noel (blänger argt på mamma): Smyger ni på oss eller? Och tänker: "Aha! Nu har de som roligast - nu ska vi säga att de måste sluta leka!"
Mamma (Ler): Men så är det verkligen inte, Noel. Ni måste sova för att klockan börjar bli mycket.
Melwin (suckar tungt): Vaffö måste klockan bli så mycket hela tiden...?
*

Sunny's historia: kapitel 50

*
Kapitel 50 av Sunny's egen historia, En annorlunda sommar, finns uppe nu!

*

Scream [In Your Face] !

Everytime someone
trash talks me
Everytime someone
hurts the ones I love
Everytime I hear
judgemental words
I just wanna scream & shout!
Don’t talk about things
you don’t know shit about!
Don’t judge
Don’t sneer
Don’t frown
Don’t yell hurtful words
It won’t help
Nothing will change
I will still be me
I will never change just ’cause
I get a weird look from you!
It just makes me wanna
scream & shout in your face!
I am me
Hyper, happy, odd
Loud, proud & free
And that’s who
I’m always gonna be!

// <3 Ashlee
*

Never Judge A Person By the Cover

Never judge a person by the cover
’cause you never know
how the person feels on the inside

You gotta understand that we’re all different
We can’t be the same as ev’rybody else
That would be quite boring
Don’t ya agree?

Some of us are tall
Some of us are short
Big or small
Stout or skinny
Some of us have
Curly, straight, long or short hair
Honey blonde, black or red
Blue eyes, green eyes, brown eyes
We all have different skin tones
Some have freckles on their nose
Or maybe funny toes

But none of that should matter!
We all look the same on the inside!
So don’t stop and stare
Don’t point and laugh
‘cause as human beings
we have feelings,
don’t you know?
Remember: Looks and words
can hurt more than a rose thorn

So don’t stop and stare
Don’t point and laugh

And never, ever
judge a person by the cover
’cause you never know
how the person feel
on the inside

Written by: Ashlee & Elle
*

Best of Noel & Melwin XII

*
Noel & Melwin åker buss.
Noel: Där är Stadshuset!
Mamma: Vad du kan! Vet du vad som brukar hända därinne?
Noel funderar en stund.
Noel: Aaaa! En gubbe som heter Nåbell brukar ha fest där! I ett blått rum!
Melwin: Aaaa! Dom dansar och äter mat och det är p'insessor där.

Några minuter senare åker bussen förbi Riddarhuset.

Mamma: Det där huset heter Riddarhuset.
Melwin: Aaaa! Där bor jiddare.
Mamma: Bor riddare där?
Noel: Näää, riddare bor inte där! Dom bor i den där borgen med det runda bordet.
Melwin: Men ibland dom hälsar på här och då jiddarhuset är doms hem!

***

Mamma: Oj vad mycket vatten det är här ute... snart får vi bygga en Ark.
Melwin & Noel: Vaddå?
Linus: En Ark, den där båten dom fick bygga i Bibeln när det regnade så. Du vet, Noa fick ta med sig sin familj och massor med djur.
Melwin: Aaaa, jag kanske vet! Jag såg båten på bild! Vet du, alla djur var glada, dom stickte ut sin huvud genom fönster och titta' ut! (fnissar glatt) Roligt!
Noel: Är Bibeln en bok eller?
Linus: Ja, det kan man säga.
Noel: Aaaa... jag har inte läst den.

***

Melwin & Noel tittar i en pekbok med Lilla O.
Noel (pekar på en hund): Lilla O, vad är det?
Lilla O: Vovve!
Noel: Bra! Det då?
Lilla O: Bapa!
Noel: Pappa...?!
Leni: Nej, bapa är apa.
Noel: Lilla O, kan du säga apa? Aaaaapa.
Lilla O (pekar glatt på bilden med apan): Den! Bapa!
Noel: Det heter apa.
Lilla O: Näää.
Melwin: Jag kan säga apa nu. När jag var liten jag sa pappa.
Linus (skrattar åt minnet): Pappa var jätteglad för det. Särskilt på djurparken när Melwin stod och pekade på aporna och skrek glatt "Pappa!"
Noel: Det var roligt! Det ska jag göra nästa gång vi går till djurparken!
Melwin: Ja! Det gör vi! Pappa blir jätteglad!

*

Star Compatibility (Scorpio & Capricorn)

We are Scorpio & Capricorn
We may be pretty different
Water & Earth
Hot tempered & introvert
Complicated & naive
But yet we keep each other
grounded, safe & secure.

You bring your
Capricorn charm
into my life
And you make me feel
confident and strong.
That can’t be wrong...!

Scorpio & Capricorn
- me & you!
That’s gotta be
the greatest
star compatibility!

// <3 Ashlee
*

Lost In Wonderland

I open my eyes and see
all the beauty in the world
Dragonfly on a leaf
Stars in a velvet sky
Flowers in the meadow
Sunshine diamonds on the water
Happy colors everywhere

I twirl around
In a spinning
upside down world
In my happy Wonderland.

Sometimes I get lost
But I’m not scared.
Wonderland is a place
where dreams come true
It’s a place where I can be me
No one judges or says
I do things wrong

I dare to be loud
I dare to be quiet
I dare to be happy
I dare to be sad
I can be down
without getting a frown
from people around me
'cause in my Wonderland
everybody cares, comforts
and shares their happy feelings

I love my Wonderland
I wanna share my happy,
happy world with you
So take my hand,
come with me,
and we’ll make it
our happy Wonderland!

// <3 Ashlee
*

Kevin's skunk-sockar

*
"Ash, lukta på dom här."
Kevin höll två smutsiga sockar framför sin systers ansikte.
Ashlee rynkade på näsan.
"Fy fan, Kevin! Dom stinker ju! Vad har du gjort med dom... lånat ut dom till en skunk eller?"
Kevin skrattade.
"Dom luktar väl gott?" retades han och dinglade med sockarna ännu närmare Ashlees ansikte.
En irriterad rynka syntes i Ashlees panna.
"Lägg av! Ta bort dom!"
Ashlee tog sockarna och kastade dem på sin lillebror.
"Mina fina strumpor!" tjöt Kevin teatraliskt.
Han kastade sig på golvet och plockade upp sockarna. Han gosade med dem som om de vore ett gulligt husdjur.
"Släng dom i tvätten!" sa Ashlee argt. "Eller ännu bättre: bränn dom!"
"Inte vara dum mot mina fina skunk-sockar." sa Kevin och plutade med munnen.
Ashlee himlade sig.
"Kyle kommer om en stund. Kan du låta bli att skämma ut oss då?"
Kevin flinade och skakade på huvudet.
"Näää, jag ska smyga på er och se på när ni pussas."
Ashlee tog en prydnadskudde från soffan och slängde den på Kevin.
"Mamma, hon kastar kuddar på mig!" ropade Kevin till deras mamma som stod i köket.
"Ashlee, ta det lugnt!" förmanade deras mamma.
"Han förpestar ju luften med sina äckliga strumpor!" skrek Ashlee.
"Kevin, gå och släng dom där vidriga sakerna i tvätten!" ropade deras mamma. "Sedan tvättar ni er, vi ska äta om tio minuter!"
Kevin viftade med skunk-sockarna när han sprang mot tvättnedkastet.
"Ash, vill du lukta på dom en sista gång?" flinade han.
"Kommer du nära mig med dom en gång till åker du också ner i tvättnedkastet!" röt Ashlee.
"Mamma, hon hotar mig!" tjöt Kevin.
Deras mamma gick fram till dem.
"Sluta skrik nu." sa hon lugnt. "Ta det lugnt - båda två."
Kevin svingade en sista gång med strumporna framför Ashlee.
Ashlee morrade mot honom, men när hon såg sin mors förmanande blick gick hon upp till badrummet på övervåning och tvättade händerna.
"Kevin, sluta retas med Ashlee." sa hans mamma.
"Men det är kul när hon blir så sur och arg." log Kevin.
Även han fick en förmanande blick och kapitulerade.
"Okej, jag ska inte retas mer, jag lovar."
När hans mamma inte hörde viskade han för sig själv.
"Inte just nu iallafall..."
*

Back to Camp Topeka! Del 2

*
Det var endast Miss Coleman och hennes klass som skulle åka med bussen ända upp till Camp Topeka i Blue Hills.
De tre andra passagerarna skulle hoppa av vid olika hållplatsen på vägen.
Den förste som skulle gå av var en äldre man. Han stod otåligt vid bussens dörrar och väntade på att bussen skulle stanna.
När bussen väl stannade tyckte inte gubben att chauffören öppnade dörrarna tillräckligt fort, för han gapade:
"Öpnna! Jag ska av här!"
När inget hände vände han sig mot sina medpassagerare.
"Kan någon säga till föraren att öppna! Jag ska av här!"
Han märkte inte när dörrarna öppnades. Han morrade:
"Jag ska av här!"
En försynt flickröst med sydstatsdialekt påkallade hans uppmärksamhet:
"Det är öppet nu, Sir."
Gubben blängde på flickan.
"Vaddå?"
"Dörrarna är öppna nu Sir." upprepade flickan. Nu hade hon fniss i rösten.
"Ni kan gå av nu Sir." sa pojken som satt bredvid henne, även han hade fniss i rösten.
"Jäkla hippie-ungar." muttrade gubben och så klev han av bussen.
"Ha en trevlig dag!" ropade Sunshine och Ryan efter honom.
Gubben blängde surt på passagerarna i bussen.
"Vi vinkar till honom, så kanske han blir lite gladare!" sa Ryan.
"Jaaaa! Det gör vi!" skrattade klassen.
När bussen började åka iväg, såg gubben hur tjugo high school-elever och ett par vuxna personer glatt vinkade åt honom.
Gubben blängde ännu surare.
"Oj då..." sa Ryan. "Han var verkligen inte glad."
"Rolig gubbe." sa Clark. "Jag förstår inte varför han var så sur... Det måste vara jättekul att åka med oss."
"Ja, jag blir iallafall jätteglad av att åka med oss!" sa Sheila.
"Jag med!" instämde Ryan, Sunshine och Maureen.
*

Ett hem för Baby Grace - del 2

*
Pastor Cummings satt kvar en stund och funderade på det kvinnan berättat för honom, sedan gick han bort till Eden Park Orphan House som låg intill kyrkan.

Baby Grace låg på en filt på golvet, omgiven av flera barn.
En sexårig flicka höll babyns pyttesmå händer i sina.
"Hon är liten som en docka!" utbrast flickan. "Vilka små och mjuka händer hon har!"
Pastorn log.
"Hon är visst väldigt populär här, va?"
"Ja!" sa en annan flicka. "Alla vill leka med henne och hjälpa till. Vi tycker jättemycket om henne."
"Det är bra det." sa Pastor Cummings.
En nioårig pojke såg allvarligt på Pastor Cummings.
"Ni har hittat hennes familj va?"
Pastorn nickade.
"Ja. Hur kunde du veta det?"
Pojken ryckte på axlarna.
"Förstod det bara. Ska dom hämta henne?"
"Nej." sa Pastor Cummings. "Dom ska adoptera bort henne."
"Jaha."
Pojken suckade. Han såg på Baby Grace och strök henne mjukt över kinden med pekfingret.
"Varför vill dom inte ha dig?" sa han sorgset. "Hur kan man bara lämna ett litet barn?"
"Det är inte lätt att förstå." sa Pastor Cummings.
Den sexåriga flickan, som sagt att babyn var som en docka, tittade upp på den gamle pastorn.
"När ska hon adopteras?"
"Så fort vi hittar en bra familj som vill ha henne." svarade Cummings.
"Jag hoppas att ni aldrig hittar nån." sa flickan.
Den nioårige pojken såg på henne och rynkade ögonbrynen.
"Hur kan du säga så...?! Vill du inte att hon ska ha det bra?"
"Jo!" sa flickan. "Men jag menar bara att jag kommer att sakna henne jättemycket."
"Nu ska vi inte vara själviska." sa pojken. "Vi ska be för att vår lilla baby får det bra!"
Pojken tog upp den lilla babyn i sin famn och höll henne tätt intill sig.
"Pastor Cummings, lova att ni hittar någon som älskar henne jättemycket."
Pastor Cummings log mot pojken.
"Det lovar jag, Seth."
*

Ett hem för Baby Grace

*
Saint Grace Church.
7 November, 1995.


Pastor Cummings hade just avslutat söndagens gudstjänst när en kvinna i femtioårsåldern kom fram till honom.
"Pastorn, jag skulle vilja prata med er om babyn ni hittade här ute. Jag såg i tidningen att ni efterlyste någon som visste något om henne."
Pastorn och kvinnan slog sig ner i varsin kyrkbänk.
"Vet ni vems baby det är?" frågade Pastor Cummings.
"Ja, hon är min dotters baby."
Pastorn såg överraskad på kvinnan.
"Ert barnbarn?"
Kvinnan nickade.
"Min dotter berättade aldrig att hon var gravid. Hon rymde hemifrån för några månader sedan. Hon är bara femton år."
"Var det er dotter som lämnade flickungen här?" frågade pastorn.
"Förmodligen." svarade kvinnan. "Men det var lika bra det. Min dotter är inte kapabel att ta hand om ett barn. Babyn har det bättre där hon är nu."
"Så ni vill inte hämta henne?" undrade Pastor Cummings.
"Nej." sa kvinnan kort. "Vi ska inte ha nån baby. Min man och jag har varken tid, råd eller plats och min dotter är inte lämplig som mor som hon lever nu. Det är bättre att barnhemmet, eller någon familj, tar hand om flickungen. Babyn förtjänar någon som ger henne trygghet och kärlek."
"Jag förstår." sa pastorn.
Kvinnan nickande.
"Jag ger mitt medgivande om bortadoption. Jag hoppas att någon vill adoptera den lilla, så att hon får ett fint liv."
"Jag ska göra allt för att hitta en familj åt henne." lovade pastorn.
Kvinnan log ett tunt leende.
De bokade ett möte då alla papper skulle skrivas på.
"Vi ni se Baby Grace?" frågade pastorn.
"Nej." sa kvinnan kort.
Sedan reste hon sig och gick ut ur kyrkan.
*

En oväntad gäst... del 3

*
Eden Park. 
6 November, 1995.

Nio dagar hade gått sedan Baby Grace hittades på kyrktrappan.
Man hade försökt hitta den lillas föräldrar eller släktingar, men ingen hade hört av sig.
Det verkade inte som om någon skulle komma med den andra halvan av silverhjärtat och hämta sin baby.

"Vad händer med henne nu?" frågade Selma Hayden sin man när de satt och åt middag på kvällen.
"Hon bor för tillfället på kyrkans barnhem." sa Matthew. "Där har hon det bra."
8-årige Patrick spärrade upp ögonen.
"Men tänk om hon måste bli som han Quasimodo!" utbrast han förfärat. "Han hittades ju utanför en kyrka!"
Matthew dolde ett leende.
"Har farmor och du tittat på gamla filmer igen?"
Patrick nickade.
"Alla var jättedumma mot Quasimodo!"
"Ja, men det kommer inte att hända med Baby Grace." försäkrade Matthew. "Alla är jättesnälla och försiktiga med henne."
"Säkert?" frågade Patrick.
"Helt säkert." log Matthew.
"Tur för dom." sa Patrick.
Han tog några tuggor av sin mat, sedan såg han upp på sina föräldrar.
"Kan man inte adoptera bebisar som inte har nån mamma eller pappa?"
"Jo, någon kommer säkert adoptera lilla Grace såsmåningom," sa Matthew. "men vi måste veta om hon har en mamma och pappa först."
"Men dom gav ju bort henne!" sa Patrick upprört. "Då kan dom väl inte vilja ha henne?"
"Nej..." suckade Matthew tungt.
"Jag skulle aldrig, aldrig lämna bort henne." sa Patrick myndigt. "Jag skulle ta hand om henne och vara världens bästaste storebror!"
Matthew och Selma Hayden såg på varandra.
Selma log.
"Vad...?" sa Matthew. "Tänker du på samma sak som jag...?"
Selma log igen.
"Vi har plats, älskling. Både i våra hjärtan och här hemma. Och jag har alltid velat ha en liten flicka."
*

En oväntad gäst... del 2

*

Eden Park Hospital
Fredag 29 oktober, 1995

Sköterskorna på Eden Park Hospital blev genast förtjusta i den lilla babyn.
Den lilla blev väl omhändertagen och hade fått mat, varma kläder och ny blöja.
"Hon kan inte vara gammal, bara nån dag." sa en av sköterskorna.
"Vem kan lämna en sån här liten sötnos?" sa en annan sorgset. "Hon är det vackraste barn jag nånsin har sett! Se så mycket hår hon har!"
Hon strök babyn över det korpsvarta, mjuka håret.
"Och vilka ögon! Smaragdgröna! Hon ser ut som en liten sagovarelse!" utbrast en annan sköterska.
Doktor Matthew Hayden som just kom ut till receptionen där sköterskorna stod och beundrade babyn undrade var det var som pågick.
"Jag fann den här lilla tösen på kyrktrappan för en stund sedan." förklarade Pastor Cummings. "Alldeles ensam och övergiven."
Dr. Hayden såg på babyn.
"Ser ut som hon är född för tidigt." sa han bekymrat. "Finns det något i korgen som kan identifiera henne?"
"Jag tror inte det. Vänta, så ska jag se efter."
Pastor Cummings såg ner på filtarna i korgen.
"Vad är detta?"
Han fiskade upp en vit papperslapp och läste högt:

Please take good care of our little darling. 

She was born on October 28th.

We will be back to get her soon.

We have left half of a silver locket 

around her neck and kept the other half 

so that when we come back for her 

you will know that she's our baby.

"Annie!" utbrast en sköterska.
De andra såg förundrade på henne.
"Musikalen Annie." förtydligade hon. "En liten flicka lämnas på trappan till ett barnhem och med henne finns precis en sån här lapp! Den enda som saknas på denna lappen är flickans namn - och silvermedaljongen."
"Silvermedaljong...?" mumlade Pastor Cummings. 
Han rotade runt lite i korgen. Och på botten fann han en silvermedaljong; ett halvt hjärta på en tunn silverkedja. 
"Det kommer från ett sånt där vänsskapshjärta som man kan bryta itu och ge bort till sin bästa vän." sa sköterskan som pratat om musikalen Annie.
Doktor Hayden tog den lilla tösen i sin famn.
"Född tjugoåttonde oktober." mumlade han. "Det var igår. Då är du bara en dag gammal."
Babyn såg på Matthew Hayden med lugn blick. Det såg ut som om hon förstod varenda ord som sades.
"Hon måste få ett namn!" sa en av sköterskorna.
"Vi får kalla henne Grace så länge." sa Matthew Hayden. "Det passar väl? Hon hittades ju utanför Saint Grace."
Sköterskorna log.
"Grace. Ett vackert namn på en vacker liten baby."
Baby Grace gav ifrån sig ett litet grymtande till svar.
"Hon håller tydligen med." log Doktor Hayden.
De andra skrattade.
*

En oväntad gäst...

*

Fredag, 29 oktober, 1995

Det var sen kväll i den lilla staden Eden Park i Georgia. Iskallt regn piskade trappan till den stora stenkyrkan Saint Grace Church.
Eftersom det var sent och vädret var så kallt och ruskigt höll sig de flesta inomhus.
Pastor Cummings hade just låst kyrkporten. Han drog nu regnkappan tätare om sig, sedan klev ut på trappan, försiktigt, så att han inte skulle halka.
Det skulle se ut det... tänkte den gamle pastorn, att halka i det blöta och göra sig till åtlöje för eventuella åskådare... nej, det går inte för sig.
Han tog ett par försiktiga steg och undrade i sitt stilla sinne om det skulle vara förmätet att be vädergudarna om lite vackrare väder?
Det var då han hörde ljudet.
Han stod stilla och lyssnade. Hade han verkligen hört rätt?
Som svar på hans fråga hördes ljudet igen. Det var gråt.
Den sortens gråt kan bara komma från en mycket liten människa, tänkte Pastor Cummings.
På översta trappsteget stod en vit babykorg i rotting. Den gamle mannen satte sig på knä intill korgen och såg ner i den.
Där låg ett bylte inlindad i en filt. Ett litet nyfött barn.
"Vem har lämnat dig här, liten?" mumlade Pastor Cummings.
Gråten avtog en aning. Nu hördes bara ett litet rossligt jollrande och babyn såg på pastorn med mörka ögon.
Pastor Cummings lyfte varsamt upp korgen och tog med den till sin bil.
Sedan körde han till Eden Park Hospital.
*

Födelsedags-special 3/3: Jordan

Grattis Jordan!

*

(Klicka på bilden för större storlek)

Back to Camp Topeka! Del 1

*
Det var dagen före Abraham Lincoln High School's andra klassresa till Camp Topeka.
Ryan låg på soffan och läste när Maggie, Maureen, Sheila och Sunshine kom hem till familjen McKenzie.
"Hej sötnos, har du packat klart nu?" frågade Maggie.
Ryan nickade.
"Eller ligger du bara och drömmer?" flinade Maureen och satte sig intill honom i soffan.
"Jag har packat klart." sa Ryan. Han satte sig upp och lutade sig mot Maureen. "Och jag ligger inte och drömmer, Maureen."
Maureen log mot Ryan och rufsade om hans hår.
"Jo, du drömmer säkert om mig." log Sheila och petade honom i magen.
"Yeah right." fnissade Ryan. Han skruvade på sig och tog bort Sheilas hand.
"Har du packat regnkläder?" frågade David.
"Ja, jag har packat allt jag behöver." sa Ryan.
"Insektsmedel, bortstötande medel?" fortsatte David.
Ryan skrattade till.
"Bortstötande medel...? Vad ska jag stöta bort?"
Maureen, Sheila, Sunshine, Maggie och Kate skrattade.
David log mot sin son.
"Bortstötande medel är bra mot djur och insekter." sa David.
"Precis, tänk om det kommer en hungrig björn." log Maggie.
"Ni är ju helknasiga!" skrattade Ryan. "Skulle jag bli uppäten av en björn...?"
"Mmm, hungriga björnen kanske tycker att vår Little Monkey Boy är jättemumsig." skojade Sunshine.
Ryan skrattade och skakade på huvudet.
"Skaka inte på huvudet Ryan." log Maureen. "Björnar älskar sötnosar som du."
"Hur vet du det?" flinade Ryan. "Har du frågat dom?"
I nästa sekund fick han kämpa för att komma undan tjejernas kittlingsattack.
"Ska jag hjälpa till?" frågade David.
"Jaaa!" sa tjejerna glatt.
*

Karaktärerna om sig själva 12: Ashlee

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

ASHLEE

Namn: Ashlee Grace Madison Hayden
(Tilltalsnamn: Ashlee Grace - fast de flesta säger bara Ashlee)
Smeknamn: Ash, Ashie, Pixie, Wildcat & Punky
Ålder: 15 (i oktober)
Födelsedag: 28 Oktober, 1995
Hårfärg: Svart
Ögonfärg: Smaragdgröna/havsgröna
Bor: Blue Creek (sedan jag var 4 år)

Favoriter:
Mat: Mac & Cheese, pizza, spagetti
Dryck: Pepsi, Coca-Cola, te, Iste, grapefruit juice
Sport: jag gillar att irritera min omgivning - är det en sport? Jag skojar bara! *lol* Simma är kul.
Ämne i skolan: Engelska, Drama Club, musik

Går i kyrkan: väldigt sällan, men det händer att jag gör det

Hatar/ogillar:
Alla som beter sig idiotiskt mot mig och mina vänner och familj
- och folk som snackar skit!
Annars ogillar jag när vi får för mycket läxor, vissa lärare och min OCD & TS...

Älskar/gillar:
Jag älskar min familj & mina vänner.
Kevin tillägger: Ash älskar Kyle!!!
*

Karaktärerna om sig själva 11: Kyle

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

KYLE

Namn: Kyle Joshua Michael Collins
Smeknamn: Inget… tror jag inte iallafall...
Ålder: 15 (i december)
Födelsedag: 28 December 1995
Hårfärg: Ljusbrun/kastanjebrunt/hasselnötsbrunt
Ögonfärg: Blå
Bor: Blue Creek

Favoriter:
Mat: Cheeseburger & fries, Lizzie’s kycklingpaj & Lizzie's sallad
Dryck: Vatten, Pepsi
Sport: gillar inte sport så mycket… men simma är kul
Ämne i skolan: Engelska, musik, historia

Går i kyrkan: ibland

Hatar/ogillar:
Matte, människor som är elaka, skitsnack, våld

Älskar/gillar:
Min syster Coral, Ashlee + mina andra coola kompisar, Lizzie

*

Karaktärerna om sig själva 10: Coral

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

CORAL

Namn: Coral Joy Melissa Collins
Smeknamn: C, Cor, Cori/Cory
- eller Codi (Det var Kyle som började kalla mig Codi - han kunde inte säga Coral eller Cori när vi var små ;-) )
Ålder: 15 (på Julafton)
Födelsedag: 24 December, 1994
Hårfärg: Rödbrun/koppar
Ögonfärg: Blå
Bor: Blue Creek

Favoriter:
Mat: Pasta, cheeseburger & fries, Lizzie’s kycklingpaj & Lizzie's sallad
Dryck: Pepsi, vatten, te
Sport: Baseball är ganska kul att kolla på och jag gillar att simma
Ämne i skolan: Historia, musik, Engelska

Går i kyrkan: ibland

Hatar/ogillar: Våld, idiotiska människor

Älskar/gillar: Brorsan, kompisar, Lizzie
*

Skrattsjukan - del 3

*
Kevin lade armen om sin storasysters midja.
"Jag tror iallafall att ni är kära!"
"Vem är du kär i då, Kevin?" frågade Darla.
"Ingen!" utbrast Kevin. "Tjejer är yucky!"
Elle harklade sig. Hon satte händerna i sidorna och såg med rynkade ögonbryn på Kevin.
"Ursäkta...? Vad är jag då? Hackad lever?"
"Men du är ingen vanlig tjej." sa Kevin. "Du är Elle, min alldeles speciella kompis."
"Snygg räddning..." flinade Ashlee.
Elle såg på Ashlee och nickade instämmande. Hon slog uppgivet ut med armarna.
"Pojkar..." suckade hon. "Dom är oförbätterliga."
Ashlee, Coral, Kyle, Max och Darla såg på Elle och skrattade.
"Hon är så söt!" sa Darla. "Jag tror jag vill adoptera henne!"
"Ja! Gör det!" fnissade Elle lyckligt. Hon kramade Darla.
Kevin såg ut att fundera på något.
"Är alla killar oför... vad det nu hette?"
"Dom flesta." sa Ashlee. "Men det finns såklart undantag."
"Är jag ett av undantagen?" undrade Max.
Ashlee låtsades fundera.
"Nä." sa hon och började skratta.
"Men Kyle är ett undantag, va?" retades Kevin. "För ni äääälskar varann!"
Ashlee började jaga honom.
Kevin pep till och sprang iväg så fort han kunde.
*