Coach H:s utmaning - Del 6

”Är ni också helt slut efter simningen?” frågade Kate.
”Det var ganska jobbigt.” sa Sunshine.
”Ganska jobbigt?!” utbrast Maureen. ”Sunny, var vi på samma träning?”
”Det var inte så farligt.” sa Ryan som kom ner från sitt rum.
”Ni två är ju vrickade!” sa Maureen. ”Tyckte ni inte att det var jobbigt alls?”
”Nej, det var inte jobbigt alls.” sa Ryan, bara för att reta Maureen.
”Om jag inte var så trött skulle jag brotta ner dig.” sa Maureen.
”Ska jag brotta ner honom åt dig?” frågade David.
”Ja tack!” skrattade Maureen.
”Nej.” sa Ryan. ”Vi går till piren istället.”
”Ja, så brottar vi ner dig sen.” sa Maureen glatt.
”Eller så kan man göra så här.”
David lyfte upp Ryan och vände honom uppochner.
”Var försiktig David.” sa Maggie.
”Just det! Akta ryggen, gamle man!” fnissade Ryan.
”Kallar du din far gammal?” sa David och skrattade. ”Fräcka unge - jag är trettionio år.”
”Jaså, jag trodde du var nittiotvå.” sa Ryan.
De andra skrattade.
”Släpp ner mig!” fnissade Ryan.
”Jaså, jag trodde du vill hänga så här hela kvällen.” sa David.
”Konstigt nog vill jag inte det.” sa Ryan.
David ställde ner Ryan på golvet.
Sedan gick de mot piren.
”Ibland tror jag att jag är mamma till två pojkar.” sa Kate.
David lade armen om sin fru.
”Så det är dig vår son har fått sin kaxighet ifrån?” log han.
Kate log tillbaka och kysste David.
”Hallå, vi är faktiskt utomhus!” sa Ryan. ”Var inte så pinsamma.”
”Min lilla älskling, man får faktiskt pussa på folk man tycker om.” sa Kate.
”Just det Ryan.” sa Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
Maureen log.
”Jag kan pussa dig om du vill.”
”Nej tack!” fnissade Ryan och så sprang han ifrån dem.

Coach H:s utmaning - Del 5

Ryan satt och gäspade redan vid middagen den kvällen.
”Ursäkta.” sa han.
”Det var värst vad du är trött idag då!” skrattade David och rufsade om Ryans hår. ”Tuff dag i skolan?”
”Ganska tufft idrottspass.” sa Ryan. ”Vi simmade åttio varv.”
”Åttio…?!” flämtade Kate. ”Är inte det mycket?”
”Jo, för nybörjare är det mycket.” sa David.
”Vi måste ju träna - ifall vi ska börja tävla nästa år.” sa Ryan. ”Man vet aldrig vad Coach Henderson har för planer. Han vill att vi ska simma hundra varv på måndag.”
”Vad tyckte klassen om det?” frågade David.
”Några ville sluta med simning.” sa Ryan. ”Men då blev Coach Henderson sur. Han sa till dem att simningen inte handlar om att ligga på en luftmadrass i en pool och sola.”
”Är han inte lite väl sträng ibland?” frågade Kate.
”Han är bättre än Mr. Kirkwood i alla fall.” sa Ryan. ”Han kunde bli helt maktgalen.”
”Fick han sluta efter den där händelsen med hopptornet?” frågade David.
Ryan nickade.
”Ja, och Coach Henderson hotade att strypa honom med snöret till visselpipan.”
”Låter trevligt.” sa Kate.
”Mr. Kirkwood förtjänade det.” sa Ryan.
”Men annars är Henderson är en bra lärare, va?” frågade David.
”Ja, han kan vara sträng, men för det mesta är han schyst.” sa Ryan. ”De flesta gillar honom. De som inte gillar honom är de som inte gillar disciplin och regler.”
Ryan gäspade igen.
”Men lille vän, är du så trött?” skrattade Kate. ”Du får nog gå och lägga dig extra tidigt i kväll.”
Ryan nickade.
”Tur att vi inte har läxor idag, jag skulle nog somna i böckerna.”

Just när de ätit färdigt knackade det på verandadörren.
Där ute stod Maggie, Maureen och Sunshine.
”Vi ska till piren och äta glass.” sa Maureen. ”Ska ni följa med?”
”Gärna.” sa Kate. ”Jag ska bara duka av bordet först.”
”Ska jag hjälpa till?” frågade Ryan.
”Nej, det behöver du inte hjärtat.” sa Kate. ”Känner du dig lite piggare nu förresten?”
”Ja, det hjälpte att äta lite.” svarade Ryan.
”Vad bra.” sa Kate. ”Du, spring upp och ta på dig en lite varmare tröja, det kan bli kyligt ute på piren.”
”Ja, passa på att springa nu, innan träningsvärken slår till.” sa Maureen.

Coach H:s utmaning - Del 4

”Finns det nån jobbigare tjej än Jill…?” sa Ryan till Sunshine, Maureen och Sheila när de bytt om och var på väg till skolsköterskan.
”Nämen Ry, hon gillar ju dig!” retades Sheila.
”Snälla Sheil, jag får mardrömmar!” stönade Ryan.
Sheila slog armarna om Ryan och började, med lite gäll ton, att härma Jills röst:
”Åh Ryan! Du är såååå söt! Jag drömmer om dig varenda natt!”
”Äh lägg av.” sa Ryan blygt och slank ur Sheilas grepp.
”Du är så söt när du rodnar, Ry.” sa Sheila.
Ryan räckte ut tungan åt henne.

När de var framme hos skolsköterskans mottagning tvekade Ryan.
”Vet ni, jag struntar i att byta bandage.”
Han vände sig för att gå därifrån.
”Det gör du inte alls.”
Maureen öppnade dörren och föste in honom.
”Gå in nu, vi väntar här.”

Några minuter senare kom Ryan ut med ett nytt, fräscht bandage om tummen.
Maureen slog armarna om honom.
”Det var väl inte så farligt?”
Ryan log och skakade på huvudet.
”Vad har vi för lektion nu?” frågade Sheila, som aldrig tycktes komma ihåg schemat.
”Lunch.” svarade Sunshine.
”Ah, en av mina favoritlektioner!” sa Sheila.
”Du är så knäpp!” sa Ryan.
Sheila vände sig till Sunshine och Maureen.
”Vet ni, jag tror Ryan vill att vi ska berätta för de andra tjejerna om hur kittlig han är.”
”Nej, snälla, berätta inte det!” sa Ryan. ”Du är inte knäpp, jag skämtade bara.”
Sheila flinade.
”Ge mig en puss, så stannar din hemlighet hos mig.”
”Utpressare.” mumlade Ryan.
”Som du vill…” log Sheila. ”men du kommer inte få det lätt på musik och drama-lektionen i morgon, lille vän...”
”Sheil… du tänker väl inte berätta…?” frågade Ryan oroligt.
Sheila bara skrattade lömskt.

Coach H:s utmaning - Del 3

Femtio varv senare såg Coach Henderson på sina elever som hängde vid kanten och pustade ut.
”Då tar vi trettio till! Det orkar ni va?”
De flesta stönade högt.
Coach Henderson log ett varggrins-leende.
”Var det ett ja? Bra! Kör igång!”

Efter alla åttio varv kravlade sig eleverna upp på kanten och hämtade andan.
”Jag vill aldrig se en pool mer så länge jag lever!” pustade Sheila och lade sig raklång på marken.
”Nästa vecka kör vi hundra varv.” sa Coach Henderson.
”Vi…?” sa Ryan.
Maureen satte handen för munnen på honom.
”Tyst, annars blir det säkert två hundra varv!” sa hon.
Coach Henderson började gapskratta.
”Är jag verkligen en sån tyrann?”
”Lite, ja.” sa Sunshine.
Coach Henderson fortsatte att skratta.
”Om ni klarar två hundra varv på måndag så kan vi hitta på nåt roligt.”
”Vad då?” mumlade klassen, måttligt intresserade.
Coach Henderson log.
”Miss Coleman nämnde något om en studieresa i höst…” sa han mystiskt. ”En liten önskning från er sida?”
”Resan till San Francisco…?” sa Maureen.
”Just det!” sa Coach Henderson. ”Men jag lovar inget än. Jag ska prata med rektorn och Miss Coleman och givetvis era föräldrar.”
Klassen började ivrigt prata förväntansfullt om resan.
”Vi ses på måndag!” sa Coach Henderson ”Stick iväg och byt om nu. Och Ryan, du går till skolsköterskan och får bandaget bytt!”
”Ja Sir.” sa Ryan och gjorde honnör.

”Vad har du gjort med tummen egentligen?” undrade Sheila.
”Rostig fiskkrok.” svarade Ryan.
”Bläää!” sa Sheila och räckte ut tungan.
”Åhh… stackars Ryan…!” sa Jill, en av tjejerna i klassen.
Hon gick fram till Ryan för att ge honom en kram.
”Gjorde det hemskt ont?”
”Sådär.” sa Ryan och backade undan från Jill.

Coach H:s utmaning - Del 2

Coach Henderson blåste i sin visselpipa.
”Okej, är ni redo att simma långt idag?” frågade han.
”Vi kommer nog inte så himla långt…” sa Ryan. ”Poolens storlek är rätt begränsad…”
Hela klassen skrattade.
”Så vi är på skojhumör idag?” sa Coach Henderson.
Ryan log ett soligt leende.
”Som ni vill.” sa Coach Henderson. ”Simma tjugo varv.”
”Sorry…” sa Ryan till klassen.
Klassen verkade inte ta illa upp. De gillade när någon vågade vara lite kaxig mot Coach Henderson.
”Tjugo varv är ingenting, jag brukar simma mycket mer.” skröt en av de största killarna.
”Coach Henderson, ni måste skämta!” skrek Sheila. ”Tjugo varv? Kom igen, var lite schyst!”
Coach Henderson spände blicken i henne.
”Du har ju själv valt simning. Vi säger… trettio varv!”
”Trettio varv?! Tyrann!” skrek Sheila.
”Om jag var du skulle jag hålla tyst nu.” viskade Sunshine till henne.
”Tyrann...? Ja, men då säger vi väl femtio varv.” sa Coach Henderson.
Sheila stönade.
”Det är ungefär än hälften av vad en simmare på mellannivå gör.” upplyste Coach Henderson.
Han blåste i visselpipan.
”Vad väntar ni på? Hoppa i!”
Flera i klassen blängde på Sheila när de gick mot poolkanten.
”Tack så mycket!” gnällde de.
Ännu en blåsning i visselpipan.
”Stopp!” skrek Coach Henderson.
Alla stannade tvärt.
”Ni har valt simning och ändå gnäller ni över femtio varv?”
”Men vi har inte hållit på med simning länge…” gnällde en av tjejerna.
”Okej, börja med femtio varv, så får vi se hur mycket mer ni orkar sen! I med er nu!”

Coach H:s utmaning - Del 1

Det var en stekande het försommardag.

Skolan avundades förstaårseleverna i klassen som skulle ha simning nu.
Klassen satt eller stod vid poolen och väntade på att Coach Henderson skulle starta lektionen.
Ryan satt vid poolkanten och pratade med Sunshine.
Maureen smög fram till Ryan och drog med fingertopparna längs hans rygg och sidor.
Ryan försökte hålla sig för skratt, men till slut började han fnissa.
”Gör inte så!” pep han.
”Jag gör ingenting.” sa Maureen oskyldigt.
”Jag slänger dig i poolen Maureen.” varnade Ryan.
Maureen slog sig ner bredvid honom.
Hon lade handen på hans knä.
Ryan tog bort den.
”Jag ska inte göra nåt.” sa Maureen.
”Yeah right…” sa Ryan.
”Du är lite nervös nu va, sötnos?” frågade Maureen.
”Varför skulle jag vara nervös?” frågade Ryan.
Sheila satte sig på huk bakom Ryan och lade armen om hans axlar.
”Du är nervös för att alla tjejer här ska få reda på din lilla hemlighet…” viskade hon.
Ryan svalde.
”Ni säger väl ingenting?” viskade han.
”Kanske, kanske inte.” flinade Sheila.
”Jag slänger dig också i poolen.” sa Ryan.
Sheila drog med en av sina långa naglar längs Ryans revben.
Ryan vände sig om och låtsades se sur ut.
”Sötnos.” sa Sheila.
Hon ställde sig upp och pussade honom på huvudet.

Olycksfågel - del 3

”Gubben vågar nog inte komma tillbaka - inte efter två utskällningar på samma kväll.” sa Maggie när de satt i bilen på väg hem.
”Jag gillar Sunnys utskällning bäst!” sa Maureen.
”Den missade jag.” sa Ryan.
”Det gjorde inte gubben!” fnissade Maureen. ”Jag trodde han skulle börja gråta!”
”Sunny, vad sa du till honom egentligen?” frågade Ryan.
”Något som inkluderar ett vasst instrument och hans bak.” sa Sunny nonchalant.
Ryan skrattade.
Sedan blev han plötsligt allvarlig.
”Jag är ledsen att jag förstörde er kväll.” sa han lågt.
”Men lilla älskling, du har inte förstört någons kväll!” sa Kate.
”Du fick ju inte kroken i fingret med flit, eller hur?” sa Maureen.
”Jag antar att ni har rätt.” sa Ryan.
”Vi är bara glada att du mår bra.” sa Maggie. ”Har du ont?”
”Det känns som sprutan gav mig stelkramp istället för att förhindra det.” sa Ryan.
”Jag vet hur det känns.” sa Sunshine. ”Jag fick en stelkrampsspruta för två år sen.”
”Vad hade du gjort?” undrade Ryan.
”Trampat på en rostig spik.” sa Sunshine.
”Vad är det med er två och vassa, rostiga grejer…?” sa Maureen.
”Vi är nog olycksfåglar.” sa Sunshine.
Ryan nickade.
”Det tror jag med.”
”Hur är det med tummen då, grabben?” frågade David.
”Den är okej.” sa Ryan.
Men de andra visste att han hade mer ont än han ville erkänna.

När de kom hem sjönk Ryan ner i soffan.
”Jag är helt slut…!”
”Somna inte bara, pizzorna kommer strax.” sa David.
”Ha ha, så fort somnar jag inte.” sa Ryan.
”Jag slår vad om två dollar att du sover innan klockan tio.” fnissade Maureen.
Ryan sträckte fram handen.
”Hosta upp två dollar.” sa han kaxigt.
Maureen log och skakade på huvudet.
”Sällan pysen, det är nittio minuter kvar.”

Några minuter i tio satt Ryan i soffan och gäspade.
”Jag sover inte, jag gäspar bara.” försäkrade han.
”Vad ska jag köpa för mina två dollar…?” sjöng Maureen retsamt.
”Du har inte vunnit än.” sa Ryan och gäspade igen.
”En minut kvar.” meddelade Sunshine.
”Håll dig vaken, håll dig vaken!” mumlade Ryan för sig själv.
”Nej, sov du.” sa Maureen.
Hon drog ner Ryan så att han låg med huvudet i hennes knä.
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, jag ska hålla mig vaken.”
”Ska jag sjunga en vaggvisa?” retades Maureen.
”Nej tack.” fnissade Ryan.
Sunshine tittade på klockan.
”En minut över tio. Sorry, Maureen…”
”Jäklar!” suckade Maureen.
”Jag vann!” Ryan log triumferande.
Sedan gäspade han igen och somnade.

Olycksfågel - del 2

En gammal gubbe i väntrummet på akuten stirrade på fiskkroken i Ryans tumme.
”Vad skulle det där vara bra för?” skrockade han.
”Han har aldrig haft en krok i tummen förut, så han ville testa det.” svarade Sunshine.
Gubben fnös.
En sköterska kom ut och ropade upp Ryans namn.
”Ska jag följa med in?” frågade Kate.
Ryan nickade.
”Jag kan inte ha en massa folk som är i vägen därinne.” sa sköterskan. ”Endast den som är skadad.”
Den gamle gubben flinade när en skakig Ryan reste sig upp.
”Du, grabben, stelkrampssprutorna är så här stora.”
Han höll ut händerna och mätte ungefär en meter och skrockade elakt.
Ryan skyndade sig efter sköterskan. Han ville komma ifrån den knäppa gubben.
Gubben skrockade fortfarande elakt.
Sunshine spände blicken i gubben.
”De kommer att köra upp en spruta i röven på dig om du inte håller tyst!” fräste hon.
Gubben såg ut att vilja sjunka genom golvet.
De andra gapskrattade.
”Det är bra Sunny!” sa David och kramade om henne.

När Ryan kom tillbaka såg han fortfarande skakig och blek ut.
Han hade ett bandage om tummen.
Kate reste sig och drog in honom i sin famn.
”Hur gick det älskling?”
”Bedövning, några stygn och en spruta som gjorde ont som fan.” mumlade Ryan. ”Kan vi åka hem nu?”
”Klockan är åtta och vi har inte ätit nån middag.” sa David. ”Vad sägs om att åka hem och beställa hem lite pizza?”
”Det låter bra.” sa Kate.
De andra instämde.
Den gamle gubben satt fortfarande kvar.
Ryan stirrade på honom.
”Är han fortfarande kvar? Bor han här eller…?!"
Sköterskan som tagit hand om Ryan kom ut i väntrummet igen.

När hon fick syn på gubben såg hon ilsket på honom.
”Är du här nu igen! Vi har sagt åt dig hundra gånger att du ska sticka härifrån! Nu lämnar du mitt sjukhus innan jag ringer polisen!”
Gubben skyndade sig iväg.
”Är inte han sjuk?” frågade Maureen.
”Han har inget här att göra.” svarade sköterskan barskt. ”Han är bara jobbig och nyfiken. Nuförtiden ringer vi polisen när han kommer.”

Olycksfågel - del 1

Sunshine, Maureen och Ryan gick ner till den gamla bryggan vid piren.

De ville slippa några snobbiga tjejer från klassen som just kommit ut på piren.
Ryan satte sig längst ut på bryggan.
”Ramla inte i, raring.” sa Maureen.
”Det ska jag inte.” sa Ryan och log mot dem.
Maureen och Sunshine pratade om vad de skulle göra på sommarlovet.
Plötsligt hörde de Ryan mumla:
”Okej… det här är inte bra…”
De vände sig om och på honom.
”Vad är inte bra?” frågade Sunshine oroligt.
Ryan höll upp sin vänstra hand.
Sunshine och Maureen såg förfärade på Ryans tumme. En gammal fiskkrok hade fastnat och den satt djupt.
”Åh herregud…!” skrek Maureen.
”Det gör inte så ont.” sa Ryan.
”Ryan, du har en fiskkrok i tummen och du försöker slå i oss att det inte gör ont…?” utbrast Maureen.
”Kom, nu går vi hem.” sa Sunshine.

Kate, David och Maggie hade just kommit från Kates fotoutställning och satt på verandan när Ryan och tjejerna kom hem.
Ryan gömde snabbt den skadade handen bakom ryggen.
”Vad är det lilla gubben?” frågade Kate.
”Inget.” sa Ryan snabbt.
”Du ser lite blek ut.” sa Maggie oroligt. ”Du är väl inte sjuk?”
”Nej, jag mår bra.”
”Han har en fiskkrok i tummen.” sa Sunshine.
”En fiskkrok? Hur gick det till?” utbrast Kate.
Ryan ryckte på axlarna.
”Ryan, sätt dig här så får jag se.” sa David.
”Nej pappa, det är ingen fara!”
Ryan försökte smita in, men David tryckte ner Ryan på en stol.
Han tog tag om pojkens hand och undersökte tummen.
”Det är en rostig krok. Du måste få en stelkrampsspruta.”
”Nej! Inga sprutor! Pappa, du kan väl bara ta ut kroken?”
”Ledsen grabben, men det är ett otäckt sår och det kan bli infekterat. Vi åker till doktorn nu.”
”Nej!” skrek Ryan.
”Ryan, du kan bli jättesjuk om du inte tar den där sprutan.” sa Sunshine.
”Vi kan följa med till doktorn.” sa Maureen.
”Ja, vi följer med allihop.” sa Kate.
De gick ner mot garaget, men Ryan satt kvar.
”Hej då, ha så kul!” sa han och vinkade.
David kunde inte låta bli att skratta.

Han vände och gick fram till Ryan.
”Bra försök grabben, men du ska med.”
Ryan skakade bestämt på huvudet.
”Jag kan bära dig till bilen om det behövs, vet du.” sa David.
Ryan reste sig och gick sakta och modfälld med till bilen.

Little Monkey Boy

På torsdagskvällen kom Rebecca hem från college för att bo hemma över helgen.
Sunshine och Maureen kom uppför trappan till verandan.
”Vi är inte sena, va?” frågade Maureen.
”Nej då, Kate och Maggie har inte kommit tillbaka än.” sa David. ”Var är Ryan då...?”
”Här!”
Ryan kom klättrande över verandaräcket.
”Har du klättrat ända upp hit...?” frågade David.
”Yep!” sa Ryan stolt.
”Vi har en trappa, din lilla apa.” skrattade Rebecca.
”Jag vet, men det här sättet är roligare.” sa Ryan och hoppade vigt ner från räcket.
”Du är knäpp du, lillbrorsan. Kom och ge din syster en kram.”
”Okej då.”
Ryan kramade snabbt om Rebecca.
”Larva dig inte lillbrorsan. Det där var ingen riktig kram. Ge mig en ordentlig kram nu.”
”Tjejer… de ska bara kramas hela tiden.” suckade Ryan.
Men han gav sin syster en ordentlig kram.
”Klart man vill krama dig hela tiden,” sa Maureen. ”du är ju så söt.”
”Är jag inte alls!” protesterade Ryan och rodnade.
Han klättrade upp på verandaräcket och satte sig.
”Man kanske kan klättra upp på taket också - till mitt fönster!” sa Ryan ivrigt, som om det vore världens bästa idé.
”Ja, om du vill ramla ner och bryta varenda ben du har i kroppen.” sa Sunshine.
”Just det, lyssna på Sunny.” sa David. ”Ry, taket klättrar vi inte upp på, okej?”
Ryan log.
”Okej!”
”Bra.” log David. ”Nu går vi in; mamma och Maggie är snart här med maten.”
Ryan hoppade ner igen och sprang in i köket.
”Har han alltid så här mycket energi?” frågade Rebecca.
”För det mesta.” sa David.
”Gud… låt honom aldrig börja dricka kaffe…!” stönade Rebecca.
”Jag kan lugna ner honom.”
Maureen brottade ner Ryan på golvet och satte sig på hans ben.
”Vad ska vi göra med dig?”
”Vi säljer honom till cirkusen,” sa Rebecca. ”de vill säkert ha en liten apa.”
”Cirkusen har redan en apa.” sa Ryan och räckte ut tungan åt sin syster.
”Men vet ni vad de inte har…?” sa David och tog tag om Ryans midja med båda händerna.
”Vad...?” frågade Ryan, fast han anade vad som skulle hända.
”En kittlig liten apa!”
”Ja!” sa Maureen förtjust. ”En kittlig söt liten apa!”
”Nej!”
Ryan försökte få bort sin fars händer från sin midja och Maureens händer från sin mage.
Men det gick inte så bra.
”Jag är inte kittlig!” försökte Ryan.
De andra skrattade.
”Du är superkittlig sötnos.” retades Maureen.

”Vad håller ni på med?” utbrast Kate roat när hon och Maggie kom hem med maten.
”De tänker sälja honom till cirkusen.” fnissade Sunshine.
”Nej, lyssna inte på henne!” pep Ryan. ”De bråkar med mig! Rädda mig!”
”Vi kan väl äta innan vi säljer nån till cirkusen?” sa Kate. ”Annars blir maten kall.”
”Tack!” sa Ryan lättat.
David tog papperskassarna med mat och ställde dem på köksbordet.
Maureen klev av Ryans ben och drog upp honom på fötter.
”Du ska få igen för det här Maureen.” sa han.
”Jaså, vad ska du göra då, Little Monkey Boy…?” frågade Maureen.
”Jag kommer nog på nåt.” sa Ryan med ett mystiskt leende.
”Borde jag vara rädd eller?” flinade Maureen.
Ryan nickade.

"Yep!"

Kärlekens sång - akt II

Torsdag.

När kören sjungit Oh Happy Day vid slutet av gudstjänsten, ställde sig Pastor Michaels framför församlingen igen.

”Nu blir det mer skön sång. En sång om kärlek. Varsågod, Ryan McKenzie.”
Ryans familj såg stolt på honom.
Maggie satt vid pianot. Hon blinkade åt Ryan.
”Redo baby?”
Ryan nickade.
Maggie började spela och kören började inleda sången.
De första tonerna ur All You Need Is Love fyllde kyrkan.
När Ryan började sjunga drog hela församlingen efter andan och sedan blev det alldeles tyst. Man hörde inte ens minsta hostning.
Musiklärarinnan Mary Wallace lutade sig fram mot Kate och David och log stolt.
”Visst har han talang, pojken?”
”Helt otroligt…! Jag är mållös.” viskade David.

Kören applåderade som besatt när sången var slut.
Hela församlingen instämde med en stående ovation.
”Bravo baby!” ropade Maggie.
Hon, Kate och David gick fram och omfamnade Ryan.
”Fantastiskt pojk!” berömde Pastor Michaels.
Ryan var så omtumlad att han varken visste vad han skulle säga eller göra.
”Jag har aldrig hört en sån talang här i kyrkan förut!” utbrast en kvinna i kören.
”Jag vet!” sa Sunshine lillgammalt med ett stort leende.
Eftersom hon var så upprymd, blev hennes sydstatsaccent extra stark.
”Den pojken är magisk!”

The Beatles: All You Need Is Love

Kärlekens sång - akt I

Måndag.

Pastor Michaels kom fram till Kate och David i mataffären.

”Jo, jag tänkte fråga er om ni tror att Ryan vill sjunga för oss på gudstjänsten på torsdag? Jag skulle vilja höra en ung röst i kyrkan för omväxlings skull och Ryans musiklärarinna Mary Wallace rekommenderade honom, hon sa att han har en fin sångröst.”
”Vad roligt!” sa Kate. ”Vi kan fråga honom. Har ni tänkt er nån speciell sång?”
Pastor Michaels log lite förläget.
”Något som piggar upp lite vore bra. Jag har märkt att en del i församlingen verkar… hur ska jag säga... en aning uttråkade.”
Kate och David skrattade.
”Vi ska prata med Ryan, så ringer vi när han har bestämt sig.” lovade David.
”Tack.” sa Pastor Michaels. ”Jag hoppas att han vill sjunga.”


Vid middagen berättade Kate och David för Ryan vad Pastor Michaels pratat med dem om.
”Men jag kan inte sjunga.” sa Ryan.
”Jo, det kan du.” sa Sunshine bestämt.
Maureen slog armarna om Ryan.
”Snälla älskade Ryan, sjung på torsdag!” bad hon. ”Annars måste vi höra gamla Mrs. Thompson kraxa - och det blir ingen glad av...!”
Ryan fnissade.
”Ja, hon är hemsk, det kan ingen neka till. Men… ska jag verkligen sjunga…?”
”Ja, det ska du.” tyckte Sunshine.
”Ryan, kören står ju bakom dig, och jag sitter vid pianot,” sa Maggie. ”så du kommer ju inte stå ensam där framme.”
”Exakt! Och Sunny och jag ska ju vara med i kören på torsdag.” sa Maureen. ”Så om det är nån i församlingen som vågar somna - eller så mycket som hosta - kan Sunny sparka dom på smalbenen! Eller hur Sunny?”
Sunshine nickade och gjorde tummen upp.
Ryan skrattade.
”Okej, jag ska tänka på saken.”
”Vi kan hjälpa dig att välja sång!” sa Sunshine.
”Vågar vi verkligen ta med oss flickorna till kyrkan på torsdag förresten...?” frågade David.
”Oroa er inte,” sa Sunshine. ”jag ska inte sparka dom så hårt.”

Ett litet ögonkast

Fortsättningen på SkrivPuff-utmaningen Skriv om ett ögonkast.

Jag tittar nu på min snart 14-årige pojke som ligger på soffan och läser.
Det är en gammal utgåva; Les Misérables av Victor Hugo.
Till min förvåning ser jag att det är exakt samma bok som gjorde att jag förälskade mig i hans far den där vårdagen för tjugo år sedan.

Jag visste inte ens att vi hade kvar den.
Jag går fram till min son och sätter mig hos honom i soffan.
”Var hittade du boken?” frågar jag.
”På vinden.” svarar pojken. ”Den är bra. Har du läst den?”
”Ja, men det var länge sedan. Du, får jag visa en sak i boken?”
Pojken sätter sig upp, nyfiken nu.
”Vad då?” frågar han ivrigt.
Jag tar boken och slår upp försättsbladet.
Överst står det:

Tillhör David McKenzie

Sedan känner jag en behaglig rysning när jag ser texten på mitten av sidan, Davids ungdomliga handstil, som han verkligen ansträngt sig för att få vacker.

Kate & David
Evig kärlek!
30 april, 1950

Jag ser på vår fina pojke och tänker:

Om David aldrig hade tappat boken, kanske vi inte hade mötts.
Då hade vi inte förälskat oss, gift oss och fått våra två barn.
Jag blir alldeles tårögd.
Jag tar pojken i famn.
”Vad är det mamma…?” frågar han. ”Du gråter ju! Är du okej...?”
”Ingen fara, min älskling.” svarar jag och pussar honom på håret. ”Jag tänker bara på hur ett enda ögonkast kan förändra människors liv.”
Pojken ler okynnigt.
”Blir du alltid sentimental av gamla böcker, mamma?”
Jag stryker med handen över bokens gamla slitna pärmar.
”Nej, pyret, bara av den här.”


Efter middagen sitter vi kvar vid köksbordet lite längre än vanligt.
Jag tittar igenom några av mina fotografier och Ryan läser de sista sidorna i Les Misérables.
Plötsligt spelas Dream a Little Dream of Me på radion.
David står i dörröppningen och ler.
”Den här sången minns jag. Får man lov till en dans med sin vackra fru?”
Vi dansar tills sången är slut.
Ryan ser på oss och fnissar.
”Mmm… du skrattar du, pysen,” ler David och rufsar om i Ryans hår. ”men det här är romantik när den är som bäst. Eller hur, Kate?”
”Absolut.”
Jag kysser min älskade make.
”Förresten, David, har du sett vilken bok Ryan läser?”
David lägger armen om Ryan och tittar på bokens framsida.
”Nämen! Les Misérables - en sann klassiker. Vet du, Ryan, det är tack vare den där boken jag träffade din mor.”
Ryan ler mot oss och ögonen glittrar.
”Häftigt! Jag har ju alltid sagt att det är bra att läsa böcker!”

SkrivPuff: Utmaning 228 - 16 augusti

Skriv om ett ögonkast.


Leslie Bloombergs portabla radio spelade Dream a Little Dream of Me med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong.
Ett gäng killar gick förbi oss, de var inne i en hetsig diskussion om synagogan som brunnit ner en vecka tidigare.
En av killarna bar på en stor hög med böcker.
Jag hade sett honom flera gånger i skolan. Jag visste att han hette David och var 19 år, ett år äldre än jag. Men vi hade aldrig pratat med varandra.
Han verkade särskilt upprörd över det som hänt.
”Det var ett rent hatbrott!” utbrast han.
En av hans böcker gled ur högen och ner i gruset.
Jag sprang fram och räckte honom boken.
”Åh, tack så mycket.” sa han.
Han såg på mig och log. Jag höll på att drunkna i hans blå ögon.
”Vad oartig jag är.” sade han. Han sträckte fram sin högra hand. ”David McKenzie. Och du är Kate Goldman.”
”Ja.” svarade jag med darrig röst.
Jag trodde jag skulle svimma. Han visste vem jag var!
Hans blick föll på stjärnan som hängde på min halskedja, sedan såg han in i mina ögon.
Han såg lite sorgsen ut nu.
Utan att han behövde uttala orden visste jag att han beklagade det fruktansvärda som hänt med synagogan.
”Kate, skulle du vilja gå ut med mig i kväll?” frågade han efter några minuters tystnad.
Mitt hjärta slog volter.
”Ja, det vill hon!” sa Maggie snabbt, innan jag hann säga någonting.
Jag såg på David och vi skrattade lite.
”Ja, tack, det vill jag gärna.” sa jag.
Maggie och Leslie satt på bänken och såg på oss.

De log stort och började nynna bröllopsvalsen.

På kvällen gick David och jag på bio och sedan åt vi middag på en diner.
När vi ätit tog han upp boken ur sin ryggsäck.
”Vill du låna den?”
”Gärna.”
Han tog upp en penna och skrev något på en sida i boken.
”När vill du ha tillbaka den?” frågade jag när han ger mig boken.
Han log och de vackra blå ögonen glittrade.
”På vår nästa date?”

Efter middagen och bion följde han mig ända hem till dörren.
En stilla kyss, och en kärleksfull blick, innan vi säger god natt och han går hemåt.

Karaktärerna om sig själva 7: Elle

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

ELLE

Namn: Elle Tessa Lou Jenlin
Smeknamn: Little One
Ålder: 7 (i vinter)
Födelsedag: 31 december
Hårfärg: Ljusbrunt och lite rött
Ögonfärg: Bruna
Bor: Blue Creek

Favoriter:
Mat: Pizza, bagels med jordnötssmör
Dryck: Coca-Cola & Cherry Coke (Fast jag dricker mest vatten, det är lite nyttigare hi hi hi.)
Sport: Simma som en glad säl
Ämne i skolan: Bild, engelska, läsning

Går i kyrkan: ibland

Hatar/ogillar:
Alla som är dumma mot andra människor!

Älskar:
Några gosiga personer som jag låtsas är min familj

(alltså, personerna är verkliga, men de är inte min familj på riktigt :-( )
Jag gillar också böcker och några djur jag har träffat.

Hälsokontroll-nerver - del 2

”Vill du till skolan - eller vill du hjälpa mig i galleriet idag?” frågade Kate när de satt i bilen på parkeringen.
Ryan såg storögd på sin mor.
”Menar du att jag slipper skolan idag...?”
Kate log.
”Som belöning efter sjukhusbesöket tänkte jag.”
”Tack mamma.”
Ryan gav sin mamma en kram.
”Jag hjälper dig gärna i galleriet, mamma. Är din utställning redan den här veckan?”
”Ja,” sa Kate. ”den börjar på fredag.”
”Det ska bli roligt att se dina foton.” sa Ryan.
”Tack min älskling. Vet du, Ry, pappa och jag har en överraskning till dig.”
”Till mig...? Vad då för överraskning?”
”Vi tänkte ge dig en kamera som födelsedagspresent eller julklapp, men så bestämde vi att du ska få den nu i sommar istället.”
Ryan strålade av lycka.
”Wow! En egen kamera…! Tack mamma!”
Han kramade sin mamma igen.
Kate log.
”Vi tänkte att du nog skulle bli glad.”
”Glad…? Mamma, jag blir skitlycklig! Eh… sorry, jag menar… jättelycklig.”
Kate skrattade.
”Åh älskling, jag är så glad över att se dig så här skitlycklig!”
”Men mamma… du får inte säga skit.” sa Ryan med låtsas-sträng röst.
Sedan brast de båda i skratt.

Hälsokontroll-nerver - del 1

Fortsättningen på "Onda aningar"

Ryan höll så hårt om armstöden på stolen i väntrummet att knogarna nästan vitnade.
Kate klappade honom på armen.
”Slappna av, älskling.”
”Vi har väntat länge.” sa Ryan.
Kate nickade.
”Ja, de har säkert mycket att göra.”
”De har säkert glömt bort oss!” sa Ryan förhoppningsfullt.
Han reste sig ivrigt och drog i sin mammas hand.
”Kom, vi sticker.”
Kate bara skrattade.
”Nehej du, sätt dig ner. Det är nog din tur snart.”

Ryan stelnade till när han hörde sitt namn ropas upp.
För ett ögonblick tänkte han faktiskt springa därifrån.
Som om Kate läst hans tankar lade hon armen om hans midja och styrde honom åt rätt håll. Hon ledde in en mycket motvillig Ryan i undersökningsrummet.

Den kvinnliga läkaren som opererat bort hans blindtarm log varmt mot honom.
”Du behöver inte vara orolig, Ryan, jag ska bara titta på dig lite idag. Och ta bort stygnen.”
Ryan kände sig ökentorr i munnen när han låg på undersökningsbritsen och läkaren knäppte upp hans skjorta.
Han försökte andas normalt.
”Vill du ha lite vatten?” frågade läkaren.
Ryan nickade.
Hon fyllde en pappersmugg med vatten och räckte honom den.
Han drack upp alltihop.
”Tack.” sa han.
”Det var så lite så.” Läkaren log mot honom.
”Vad har du gjort här?”
Ryan kände att läkaren pekade på märket efter Randys cigarett.
”Eh… några i min klass använde mig som askkopp.” mumlade Ryan.
”Det var inga trevliga klasskamrater.” sa läkaren.
Ryan skakade på huvudet.

Till sin lättnad kände Ryan nästan ingenting när läkaren tog bort stygnen. Han blev överraskad över att det gick så fort.
”Nu ska jag känna lite på din mage för att se om du har ont, okej.”
”Okej.” sa Ryan.
”Gör det ont?” frågade läkaren när hon tryckte på magen.
”Nej.” svarade Ryan.
Kate och läkaren såg roade på varandra och log när Ryan ryckte till lite och de anade en antydan till leende i hans ansikte.
”Kittlig.” mimade Kate.
Läkaren log och nickade förstående.
”Allt ser jättebra ut.” sa läkaren. ”Nu får du gå hem, Ryan.”
Ryan knäppte snabbt skjortan och gick mot dörren.
”Du har bråttom du, vännen.” skrattade läkaren. ”Ta hand om dig nu.”
”Tack.” sa Ryan.
”Du springer väl inte ifrån mig nu, va?” skrattade Kate när Ryan skyndade ut i korridoren.

Onda aningar

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #32

Doktorn tar emot nu, sa sköterskan och jag klev in.

Han tittade upp från skrivbordet och när han såg mig smålog han.
Såååå, vi ses igen, skrattade han och jag ville bara vända på
klacken och springa därifrån.

Han tog fram ett otäckt instrument som jag inte vet (eller vill veta) namnet på.
”Det kommer nog göra lite ont.” flinade han. ”Men det är bara att bita ihop, grabben.”
Jag undrade försiktigt - och nervöst - om jag inte skulle sövas, eller åtminstone bedövas.
Nej, operationen skulle bara ta för lång tid då, svarade han.
Jag förstår inte vad han höll på med…
Jag skulle inte opereras!
Han bara skrattade när jag protesterade.
Hans sköterska klädde av mig och jag blev fastspänd på båren.
”Det hjälper inte att du skriker.” sa sköterskan. ”Det är ändå ingen som kommer att höra dig.”

Men jag skrek ändå.
Någon på sjukhuset måste väl höra mig!
Jag blundade, för ville inte se vad som skulle hända.
Och jag skrek ännu högre när någon plötsligt tog tag i mig.
Jag försökte slita bort händerna från min kropp.

”Ryan, titta på mig.”
”Nej! Jag vill inte! Släpp mig!”
”Ryan, titta på mig!”
Jag öppnade sakta ögonen.
Det var inte den otäcka doktorn och hans sköterska jag tittade upp på - det var mamma!
Och jag låg inte på en kall bår, utan hemma i min trygga, varma säng.
”Du hade en mardröm, älskling.” sa mamma och kramade om mig.
”Varför drömmer jag alltid så verkliga, konstiga drömmar…?” mumlade jag.
”Du har nog livlig fantasi.” sa mamma. ”Och ibland kan våra rädslor förvandlas till mardrömmar.”
Hon hade rätt som vanligt. Hon är klok, min mamma.
”Jag tar en dusch.” sa jag.
Den äckliga drömmen hade gjort mig alldeles svettig.
”Gör det du.” sa mamma. ”Jag gör frukost under tiden, så åker vi sen.”
”Åker? Vart ska vi åka?”
”Sjukhuset.” sa mamma.
Jag stirrade på på henne.
”Sjukhuset...?!”
”Ja, de ska ta bort stygnen och kolla ditt blindtarmsärr idag.”

Jag var tvungen att bita mig hårt i kinden för att hindra mig själv från att skrika högt igen.

Jag leker… #1

Jag leker

att jag flyger

Jag leker

att jag är nå’n annan

Jag leker

med mina kompisar

Jag leker själv

Jag leker

och leker

tills jag blir

alldeles trött.

Nu måste jag sova.

Men i morgon

ska jag leka igen.

Camp Topeka - del 8

David kom ut på verandan.
Han såg på Ryan i Maggies grepp och skrattade.
”Jag tyckte jag hörde någon pipa, jag trodde vi hade fått små möss.”
”Haha, kul... Pappa, hjälp mig!”
”Hur är det med dig grabben?”
”Bra, om jag slipper bli kittlad hela tiden.”

Ryan försökte låta bli att fnissa, men det gick inte så bra.
”Nä, nu ska jag inte bråka med dig mer.” Maggie slutade att kittla honom, men hon höll fortfarande fast honom i en kram.
”Berätta mer vad vi gjorde med dig, Ry.” retades Maureen.
Ryan rodnade.
”Sheila hade ett litet pusskalas.” förklarade Maureen.
”Men det var väl trevligt.” David log retsamt mot sin son.
Ryan låtsades se sur ut och räckte ut tungan.
”Blir du lite generad när tjejerna pussar på dig, raring?” frågade Maggie.
”Nej, det blir jag inte.” sa Ryan blygt.
Sunshine och Maureen fnissade.
Maureen gick fram till Ryan.
”Vill du ha en puss nu?” frågade hon.
”Verkligen inte.” fnissade Ryan. ”Inga fler tjejbaciller tack.”
”Du ska i alla fall få en puss av mig innan du somnar i kväll.” sa Maureen.

”Jag antar att ni är hungriga.” sa David en stund senare. ”Ska vi ringa och beställa pizza?”
De andra tyckte att det lät som en lysande idé.
Under middagen berättade ungdomarna mer om klassresan och allt roligt de gjort.
Ryan tyckte att det var skönt att slippa prata om Chuck och Randy och allt som hade med dem att göra.

Eftersom Ryan, Sunshine och Maureen var trötta efter den långa hemresan och de skulle till skolan tidigt nästa morgon, bröt de upp och sade god natt redan klockan nio.

”Ska du berätta om brännmärket?” viskade Maureen till Ryan när hon skulle gå hem.
Ryan skakade på huvudet.
”Inte i kväll i alla fall.”
”Okej.” sa Maureen.
”God natt.” Ryan vände sig om för att gå in.
”Hallå där!” sa Maureen och drog honom intill sig. ”Ge mig en kram innan du smiter iväg.”
Ryan lade blygt armarna om Maureen och kramade henne.
Sedan kramade han Sunshine också.
Sunshine och Maureen pussade honom på kinden.
Maggie gav honom också en godnatt-kram.
”Vi ses i morgon!” ropade Ryan efter flickorna när de gått en bit.
”Hej då sötnos!” ropade tjejerna och vinkade glatt.
Ryan gick upp på sitt rum för att lägga sig.

Kate och David kom in och sade god natt till sin son.
”Skönt att ha dig hemma igen.” sa Kate.
”Jag var ju bara borta i några dagar.” sa Ryan.
”Ja, men det är så tomt utan dig.” sa Kate.
”Äh, mamma… det är väl skönt för er att vara för er själva lite, så kan ni hålla på att pussas och sådär...” Ryan flinade.
”Du vet vad som händer om du är kaxig, va...?” sa David.
Ryan bara skrattade.

Camp Topeka - del 7

Under hemresan på torsdagseftermiddagen satt Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila längst bak i bussen.
Ryan tittade ut genom fönstret, försjunken i tankar.
”Vad tänker du på?” frågade Maureen.
”Vi berättar inte för mamma och pappa vad som har hänt.” sa Ryan. ”Vad Chuck och Randy gjorde med mig, menar jag.”
”De vet nog redan vad som har hänt.” sa Maureen.
”Hur då…?” frågade Ryan. ”Syns det nåt?”
Hans fingrar kände försiktigt på näsan.
”Näsan är inte svullen och jag har väl ingen blåtira...?”
”Ryan… Coach Henderson har säkert berättat det för dem.” sa Sunshine.
Ryan suckade.
”Vuxna… de gör så stor grej av allting…”
”Med all rätt.” tyckte Maureen. ”Det var en stor grej, Ryan. Chuck och Randy borde polisanmälas!”
”Men de vet inte om det där med cigaretten!” sa Ryan efter någon minuts funderande.
”Och det tror du att du kan hålla hemligt för Kate och David…?” sa Maureen och log. ”Sällan, pysen.”
”Vi får väl se.” sa Ryan.

Tre timmar senare klev Ryan, Maureen och Sunshine upp på familjen McKenzies veranda.
Kate och Maggie satt i träsoffan vid bordet.
Maureen och Sunshine kramade Maggie och Kate och slog sig sedan ner i varsin stol.
”Ryan, kom och sätt dig här, så får jag se på dig.” sa Kate.
Ryan såg på tjejerna och suckade.
”Nu börjas det.”
Han gick och satte sig mellan Kate och Maggie i soffan.
Kate studerade hans ansikte.
”Coach Henderson berättade vad som hänt. Hur är det med dig, älskling?”
”Jag mår bra mamma.”
”Är det säkert det?” frågade Kate.
”Ja…!” suckade Ryan.
”Vi blev oroliga, förstår du väl. Vad skönt att se att du mår bra.”
Ryan log.
”Men du, får man ingen kram någon gång då?” frågade Kate.
”Ryan, ge din mamma en kram.” sa Maureen.
Ryan log busigt och skakade på huvudet.
”Då får man väl stjäla en kram!”
Kate fångade in sin son i en stor kram.
”Är det pinsamt att krama sin mamma?” frågade Kate.
Ryan log och skakade på huvudet. Han gav sin mamma en snabb kram.
”Har ni haft det bra?” frågade Maggie.
Hon drog in Ryan i sin famn.
”Vi har haft jättekul!” sa tjejerna.
Ryan nickade instämmande.
”Låt mig gissa;” sa Maggie. ”ni har sovit för lite, skrämt upp varandra med spökhistorier, spökat för era klasskamrater?”
”Ungefär ja.” sa Sunshine.
”Du glömde ’torterat Ryan’.” mumlade Ryan.
Tjejerna skrattade.
”Ja, det gjorde vi också.” sa Maureen.
”Nämen, lilla gubben, vad gjorde de med dig?” frågade Maggie. ”De kan väl aldrig ha... kittlat dig…?”
”Jo…” sa Ryan truligt.
”Men Ryan, du är väl inte ett dugg kittlig...?” retades Maggie och började kittla honom.
Ryan fnissade och skruvade på sig.
”Nej Maggie, sluta!”
”Jag har ju sagt att det kan vara farligt att sitta nära mamma.” skrattade Maureen.