Flickan och hajen

*
Jenna Carter stod vid relingen på den stora fiskebåten och såg ner i det turkosa kristallklara havet när en hajfena bröt vattenytan.
”Wow!” utbrast Jenna.
Hon studsade nästan jämfota, så exalterad var hon. I hela sitt liv hade hon velat se en haj i verkligheten.
Hajen reste sig ur havet och blottade sina tänder. Jennas hjärta bultade.
Inte för att hon var rädd, nej, hon var fascinerad.

Haj och flicka såg varandra i ögonen. Hajen stängde munnen - som om den inte ville skrämmas.
”Han är sååå vacker!” sa Jenna förtjust.
Graham Carter log. Jenna älskade verkligen vilda djur.
Eftersom Graham var fotograf och ägde en tidning om naturfoto kunde han
ta med sig sin dotter på sina resor runt om i världen.
Han kände inte många tonåringar vars bästa vänner var tigrar, apor
och allsköns exotiska djur, men det var precis vad Jenna hade.

När Jenna fotograferade den mäktiga hajen fiskade männen på båten upp djuret på däck.
”Vad gör ni?” sa Jenna.
Något blankt glimmade till i solskenet och i nästa sekund ekade Jennas skrik över det tidigare så lugna havet.
Männen högg av hajens fena, sedan kastade de den blödande hajen i vattnet.
”Mördare!” skrek Jenna. ”Han kommer ju att dö nu!”

En av männen förklarade lugnt att de brukade göra så här.
”Hajfens-soppa är en delikatess.”
”Det här sa ni inget om innan vi åkte ut.” sa Graham.
Han blängde på männen med mördande blick och tryckte sin gråtande dotter intill sig.

Jenna gled ur hans famn och klättrade över relingen.
”Jag vill vara hos hajen när han dör!” grät hon. ”Han ska inte vara ensam.”
Graham rusade fram och lyfte tillbaka henne.
”Att hoppa i vattnet här är farligt.” sa han och höll om tösen igen.
”Pappa… jag vill inte vara här mer.” snyftade Jenna hjärtskärande.

---

© http://www.stopsharkfinning.net

Alex - The Rock Star! ^_^/ - del 4

*
”Det här var kul.” sa Alex glatt en stund senare.
”Vilket då? Pussen?” retades Holly och petade honom i sidan.
Alex räckte ut tungan åt henne.
”Nej, knäppis. Eller… jo, det var rätt kul.” sa han.
Alex ögon glittrade och han skrattade generat till.
”Men jag pratade faktiskt om att spela och sjunga.”
”Min söta lilla superstar.” sa Holly och drog in honom i famnen.

♥

Alex - The Rock Star! ^_^/ - del 3

*
”Spela nåt brorsan!” sa Cassie ivrigt. ”Kan vi inte spela in en låt i studion?”
”Bra idé Cassie!” sa Keith.
De gick in i musikstudion och började sin inspelning.

Ungdomarna sjöng in låten Bring the House Down på CD och Holly spelade keybord och Alex gitarr.
När inspelningen var klar såg Keith stolt på dem och gjorde tummen upp.
”Ni rockar!”
Holly kramade Alex.
”Du är superbra! Du måste hålla på med musik.”

Alex log.
”Mmmm… bra idé Holly. Jag slutar skolan meddetsamma och ger mig ut på turné.”
”Var inte så kaxig Lill-räkan.” skrattade Holly och daskade honom mjukt i baken. ”Och sluta skämta bort komplimanger.”
Holly och Cassie fnissade när Alex rodnade.

Alex - The Rock Star! ^_^/ - del 2

*
Keith log och rufsade om hans hår.
”Din farsa ville att du skulle ha gitarren, Alex. Egentligen är det en födelsedagspresent, men jag kan inte vänta i flera månader, så varsågod.”
Alex visste inte vad han skulle säga.
Han var överväldigad och fick tårar i ögonen.

Han hade bara varit 5 år när hans pappa dog, men sorgen kunde fortfarande kännas väldigt närvarande.
Framför allt när saker påminde honom om Neil - som nu med gitarren.
Pojken svalde gråten och harklade sig generat, han ville inte stå här och gråta inför alla.

Keith kramade honom.
”Jag är okej.” mumlade Alex.
”Man får visa känslor vet du.” sa Holly och pussade sin bäste vän på kinden.
Alex log.
Han plockade försiktigt upp gitarren och tittade lite förstrött på den, kände på strängarna och den blanka röda lacken.

Holly strök Alex över håret.
”Den är väldigt cool.” sa hon.
Alex log och nickade.
”Mmmm… Och tänk att den är min nu.”

Alex - The Rock Star! ^_^/ - del 1

*
Keith hade varit bästa vän och band-kollega med Alex och Cassies biologiske far.
Syskonen älskade Keith och var glada över att han hållit kontakten med dem
i alla år, även efter pappa Neils död.
En dag bestämde sig Alex, Cassie och Holly för att besöka Keith. De var nyfikna på att kolla in hans nya musikstudio.
Alex skor var lite sandiga efter en långpromenad på stranden, så han ville inte ha dem på sig inomhus, trots att Keith sa att det var okej.
När Alex drog av sig skorna fick han syn på en röd elgitarr som stod lutad mot väggen utanför musikstudion.
”Cool! Är den ny?”
Keith log.
”Nej, den är gammal. Och den är din grabben.”
Alex log ett snett litet leende.
”Min? Ha ha, skitkul.” sa han.
Sedan sneglade han klentroget på Keith.
”Vad då min…?”

Keith lade armen om grabbens axlar.
”Känner du inte igen den? Din farsas gitarr.”
Då kände Alex igen gitarren och mindes hur mycket han hade gillat den.
”Du brukade alltid spela på den när du var liten.” sa Keith. ”Och så jublade du: ‘I’m Alex - the rock star!’”
Tjejerna fnissade.
”Guuud vad gulligt!” sa Holly.
”Berätta inte såna här pinsamheter om mig.” skrattade Alex.

Skrivpuff - 24 maj 2012

Skriv om att få napp.

Ocean Beach, California. December 1960

4-årige Ryan höll hårt i sin gula napp. Idag var dagen då han skulle ge upp den.
Egentligen skulle han ha slutat med napp tidigare, men i år hade han varit
svårt sjuk och nappen gav honom bra tröst och trygghet under sjukhusvistelserna, så Kate och David hade låtit sin lille son behålla den.
"Ska du ge nappen till Tomten?" frågade Ryans farmor.
Ryan skakade på huvudet.
"Nääää... Tomten är en gammal farbror, han behöver ingen napp."

Pojken funderade en stund, och så log han stort.
"Men kanske renarna skulle gilla en napp, om dom blir lessna eller vill leka
med nåt!"
Ryan placerade nappen på porslinsfatet där hans storasyster Rebecca hade
lagt kakor och morötter till Tomten och hans renar.

En lång stund stod den lille lockhårige pojken och såg på sin napp.
Just när Kate och David trodde att han skulle ta tillbaka den plirade Ryan upp på sin familj och log, ett stolt leende.
"Jag är stor pojke nu. Behöver ingen napp mer."
Sedan såg han på kakfatet.
"Men jag behöver en kaka!"
Han snappade åt sig en av de mumsiga kakorna och sprang lyckligt skrattade därifrån.

Varsel - 4

*
”Tåg mot Bedford med avgång klockan 12:30 ankommer nu till spår 12.”
Folk skyndade sig mot plattformen vid spår 12.
I nästa sekund hördes ett ilsket, öronbedövande gnisslande ljud och ett starkt vitt ljussken bländade resenärerna på perrongen.

Mae gnydde när smärtan i hennes huvud intensifierades.
Hon slog händerna för öronen och blundade.
Flickan såg därför inte när tåget de skulle ha åkt med kolliderade med ett tåg som kom från andra hållet.

Diane tryckte sin dotter intill sig och Mae kände hur hennes mor flämtade till.
”Det var det här jag såg.” sa Mae med gråt i rösten och tårar strömmande ner för kinderna.
Sedan svimmade hon.

Varsel - 3

*
Diane såg på klockan. Tjugo minuter till tågets avgång.
”Mae, älskling, det går inte. Vi ska ju träffa moster Paula idag. Tåget går halv ett.”
”Men jag mår illa, mamma. Och det gör så ont i huvudet. Det blixtrar liksom för ögonen ibland.”
”Det är nog på grund av värmen. Vi köper något att dricka, så kanske du känner dig bättre.” sa Diane.

Mae hejdade henne.
”Mamma, jag hade en syn i natt igen. Något hemskt kommer att hända.”
Diane suckade. Mae hade ofta drömt mardrömmar och haft syner den senaste tiden.

”Någon sa till mig i natt att något skulle hända oss om vi åker med halv ett-tåget.” sa Mae allvarligt. "Och jag såg..."
”Sluta Mary-Kate!" avbröt Diane. "Jag orkar inte med dina påhitt.”
Mae började gråta.
”Mamma, du måste tro mig!”

Varsel - 2

*
På tågstationen, där hettan var näst intill outhärdlig, gick det nästan inte
att komma fram på grund av trängseln.
Mae knuffades hit och dit av förbipasserande människor där hon gick strax bakom sin mamma Diane.
Flickan tyckte inte alls om att ha mycket folk så nära inpå sig. Hon greps nästan av panik av det.
Hennes andning blev tyngre och nu började hon få huvudvärk också.
Smärtan skar som knivar i huvudet och hon kände sig yr.

Mae drog lite försiktigt i sin mors arm för att få hennes uppmärksamhet.
Diane Winters tittade på sin dotter som nu var mycket blek och våt av svett i ansiktet.
”Mår du dåligt, raring?” frågade hon oroligt.
”Jag vill gå hem.”

Varsel - 1

*
Prolog

New York City
Sommaren 2001

11-åriga Mae Winters vred och vände på sig i sin säng. Trasslade in sig i lakanen. Hon drömde mardrömmar som kändes fruktansvärt verkliga 
- som vanligt när hon drömde. 
Mae vaknade med ett ryck. 
Hennes huvud värkte och en våg av illamående sköljde över henne.

Hon var vaken nu, men ändå såg hon drömsekvenser framför sig.
Hon hörde en högtalarröst:
”Tåg mot Bedford med avgång klockan 12:30 ankommer nu till spår 12.”
Folk skyndade sig mot plattformen.

Ett ilsket gnisslande ljud. Ett starkt vitt ljussken.
Ännu ett ont varsel.

Farlig natt...

*
Sen kväll i London. Rose och Sebastian tittade beundrande på fullmånens spegelbild nere i River Thames nattmörka vatten när vingslag hördes högt uppe i luften.
”Hörde du det där?” frågade Sebastian.
Han spanade upp mot himlen och flämtade till när en vingbeklädd varelse flög förbi månen.
”Jag har aldrig sett en så stor fladdermus, den är nästan lika stor som en falk!” utbrast Sebastian, häpnad och skräck i hans mjuka röst. ”Ingen kommer att tro oss när vi berättar detta.”

I nästa sekund dök fladdermusen ner mot dem och flög förbi.
Rose skrek till när varelsens vinge nuddade Sebastians kind och rev upp en skråma. Små blodpärlor sipprade fram i huden.
”Märkligt…” sa Sebastian uppskakat.
Han kände försiktigt med fingertopparna på kinden.

Rose räckte honom en liten vit näsduk av tyg, men Sebastian skakade på huvudet.
”Tack, men det behövs inte. Men vi kanske borde gå nu.”
Rose som kände sig riktigt illa till mods log blekt.
”Det är nog bäst.” sa hon och lade armen om Sebastians midja.

Ungdomarna stannade en droska och åkte till teatern, där skulle de äta kvällsmat med sina teater-vänner.
”Farlig natt.” mumlade mannen på kuskbocken. ”Tag er i akt.”
Sebastian kramade Roses hand.

Nyckelpigorna...

*
Syskonen Alex, 13, och Cassie, 9, hade åkt på utflykt med mamma Nora
och Noras sambo Darryl till en liten strand som låg några mil hemifrån, belägen nedanför en magnifik klippa.
Höstdagen var en solig, varm och lite blåsigt - härligt California-väder.
Barnen hade sett fram emot att få utforska stranden. De rusade som ystra små kalvar ner för den hårt trampade sanden på den ganska branta gångstigen
som ledde från klippavsatsen.

”Gå försiktigt så att ni inte ramlar!” ropade Nora efter dem.
”Jadå!” svarade Alex och Cassie, utan att sakta ner.
Nora skyndade ikapp dem och tog milt tag i Alex.
”Inte springa, det är så lätt att ramla här.”
Alex log och suckade lite åt mammas oro, men han tog sin lillasyster i handen och gick försiktigt istället.

Den här dagen såg man inte stranden, den var helt täckt av nyckelpigor
och det var omöjligt att gå utan att kliva på dem.
Det krasade otäckt när insekterna krossades under skosulorna.
Ljudet fick Alex att må illa och Cassie grät.

Det kändes som de hade hamnat i en skräckfilm om en nyckelpige-invasion.
”Veklingar.” muttrade Darryl åt barnen.
Den store mannen fortsatte att gå.
Nora och barnen stod kvar.

Natt-dikt

*
Sval nattluft strömmar in
genom det öppna fönstret.

Natten är stilla och tyst,
det enda som hörs 
är vindens sus.

Trädens blad rör sig 
i sakta takt,
långsamt, sömnigt.

Himlen mörknar,
överallt syns svarta siluetter.
Nattens skuggor ruvar
i den sena timmen.

Sömnens gud rår över oss 
en stund
medan vi väntar 
på en glittrande ny dag.
*

Bubblor, kärlek & regnbågar

*
Det var en otroligt varm och solig vårdag i den lilla staden Sun City, California. Solskenet förstärkte färger i föremål och natur. Allt blev vackrare;
Hollys röda hår och Cassies blonda, Alex blå ögon, gräsets grönska och de små regnbågarna i bubblorna som flög runt ungdomarna.

Cassie (Alex 13-åriga lillasyster) blåste bubblor och såg fascinerat på de fantasifulla konstellationerna som den enkla såpbubblemaskinen skapade.
Alex hade fått en kamera i julklapp och fångade det vackra på bild.
”Du måste också vara med på bild!” sa Cassie ivrigt och tog kameran.
”Här, blås lite bubblor.”
Hon gav sin bror såpbubblemaskinen.

”Okej, som du vill.” sa Alex.
Han tog emot leksaken och log mot sin syster.
”Blås åt rätt håll,” skojade Holly. ”så du inte sväljer bubblorna.”
Cassie fnissade glatt.
Alex räckte ut tungan åt tjejerna.
”Ni ska då alltid gadda ihop er…” muttrade han truligt.
”För att vi älskar dig sötnos!” skrattade Holly och gav honom en mjuk dask
i baken.
”Tack så mycket.” log Alex och gav sin bästis en kram.

Cassie tog snabbt en bild av dem.
”Hey! Lilla papparazzi!” skrattade Alex.
”Sorry, men ni är så fina ihop.” fnissade Cassie.
Alex blåste ett gäng bubblor på henne.

Jennings Jewels: Daddy’s Little Painter

*
”No, no, no Mackenzie! Don’t do that!”
Henry Jennings rushed to the family room where his daughter, 4-year-old Mackenzie used one of the white walls as a coloring book, colorful crayon lines and smiley faces everywhere.
”We painted in here last week…” Henry sighed.
Mackenzie nodded and smiled.
”Now it’s pretty. White walls are boring.”
Henry shook his head no and scooped Mackenzie up from the floor.
”Drawing with crayons on walls is a big no-no.”
”Okey dokey.” Mackenzie smiled.

Henry looked around, scanned the room.
”Honey… where is your brother?”
Mackenzie shrugged.
”I don’t know…”
Then Henry saw the open window in the kitchen.
”Oh no, I forgot to close the window! Justin probably snuck out to the fire escape again…”
”Yeah, fire ’scape.” Mackenzie agreed.

Henry rushed out to get Justin, Mackenzie’s twin brother.
Little Justin wasn’t happy when Henry carried him inside, but he cheered up when Daddy promised him ice cream.

Back inside, Henry let out a big sigh. Mackenzie was drawing on the wall again - but this time she was holding a red felt-tip pen - a permanent marker.
”Mackenzie! Nooo!”
The little curly-head girl grinned.
”You said no crayons Daddy.”

Att stjäla en kyss

*
Holly och Alex stod nära varandra och såg ut över havet och solnedgången.
”Undrar varför man har mistel på julen egentligen…” sa Alex plötsligt.
Han såg väldigt tankfull ut.
Holly såg roat på sin bäste vän.
”Jag älskar dina små funderingar! Hur kom du att tänka på mistel nu...?
Julen var för tre månader sedan.”
Alex skrattade lite.
”Jag vet inte hur mina tankar fungerar… Men jag bara funderade på varifrån traditionen med mistel och kyssar kommer ifrån.”

Holly visste inte heller, men hon sa att hon tyckte det var ganska mysigt
att kyssa någon under en mistel.
”Om man får kyssa rätt person förstås.” tillade hon och kramade Alex hand.
Alex log och nickade.

Han såg fundersam ut en stund, sedan log han charmigt mot Holly.
"Har vi kvar nån mistel från i julas?"
Holly skrattade.
"Du kan få en puss ändå." sa hon.
Sedan kysste hon Alex mjukt på munnen.
Alex såg blyg, men nöjd ut.

”Smart sätt att stjäla en kyss på, va?” log han.
Hans blå ögon glittrade okynnigt.
”Mmmm… mycket smart, lilla filur.” skrattade Holly och stack fingrarna i sidorna på honom.
”Sluta...! pep Alex och drog sig kittligt undan.
Holly log och kramade honom.

Grattis Kevin! 19/5 2012

*

Happy 10th Birthday 
Kevin!

We love u! <3
Mom & Dad
Patrick & Ashlee
Grandma & Grandpa
Elle, Coral, Kyle & Darla

Starfish & Love

*
Holly blev alldeles varm om hjärtat när Alex varsamt plockade upp sjöstjärnan som låg i sanden och lade ner den i havet.
”Den dör om den inte får vara i vattnet.” förklarade Alex när han kände att bästisen tittade på honom.
Holly nickade och log. Alex var för söt!
”Bedårande.” sa hon.
Alex log också. Han reste sig och torkade bort sand och havsvatten på sina jeans.
”Bedårande vet jag inte, men sjöstjärnor är fina.”
Holly skrattade och och rufsade om hans hår. Sedan lade hon armen om hans midja.
”Jag pratar om dig! Du är bedårande.”

Alex log blygt och skruvade generat på sig.
”Svalde du för mycket saltvatten när vi simmade förut?” retades han och flinade.
Holly skrattade.
Så typiskt Alex att skämta bort en komplimang. Han undrar alltid varför tjejer jämt säger att han är söt...

Det var gulligt att han blev så blyg.
Alex fick flera gånger om dagen höra av sina tjejkompisar hur fin och charmig han var - ändå blev han aldrig stöddig, tvärtom.
Holly drog Alex intill sig och kysste honom på kinden.
Alex rodnade och log. Hans blå ögon glittrade.
”Varför pussas du?”
Holly log.
”För att du är världens mest underbara kille.”

Förnimmelser - 12

*
Ingen lade märke till männen med bister uppsyn som stod en bit ifrån
Lucy’s Diner och såg på Esther och Zachary genom den stora glasrutan.

”Tösen anar redan något, det ser jag på henne”, sa ledaren.
”Och pojken? Kommer han att bli ett hinder för våra planer?” frågade en av männen.

Ledaren skakade på huvudet.
”Nej då, inte alls”, skrockade han sinistert. ”Snarare en tillgång.
Men nu går vi, innan ungdomarna upptäcker oss.”
Männen klev in i en bil och åkte iväg.

Förnimmelser - 11

*
När han frågade vad som var fel skakade hon bara på huvudet.
”Det har bara varit lite jobbigt den senaste tiden”, sa hon.
Sedan tittade hon ner på det höga glaset med choklad-milkshake som
Lucy just ställt ner på bordet och rörde om med sugröret i den kalla glassörjan.

”Okej”, sa Zachary ”men du vet att jag finns här om du behöver mig.”
Han lade sin hand på Esthers.
Esther log ett tacksamt, men blekt litet leende.
Hon började tyst och försiktigt att nynna på en sång.
Zachary log när han hörde texten till Not While I'm Around, en fin låt
ur musikalen Sweeney Todd *.
Han sjöng med och det fick Esther att le stort.

Nothing's gonna harm you, not while I'm around.
Nothing's gonna harm you,
no sir, not while I'm around.

Demons are prowling everywhere, nowadays,
I'll send 'em howling,
I don't care, I got ways.

No one's gonna hurt you,
No one's gonna dare.
Others can desert you,
Not to worry, whistle, I'll be there.

* Utdrag ur Not While I'm Around, från musikalen Sweeney Todd
av Stephen Sondheim (musik och sångtexter) och Hugh Wheeler (manus).

Förnimmelser - 10

*
Esther torkade tårarna och gav sin älskade barndomsvän ett generat leende.
”Förlåt. Här kommer du på besök efter flera år och så beter jag mig som en idiot.”
Zachary log varmt.
”No worries, jag har träffat betydligt värre idioter än du.”
Han kysste Esther på kinden.
”Mår du bättre nu förresten? Ska vi gå in och äta en bit mat?”

Esther nickade och försäkrade att hon mådde bra.
Hon reste sig på skakiga ben och såg leende på hennes vän när han
höll upp dörren åt henne.
”Din mormor har uppfostrat dig väl”, skrattade hon.
Zachary log. Han tyckte att Esther redan såg piggare ut.

Men det var något som kändes fel.
Det var något som skrämde henne så till den milda grad att hon inte ville
prata om det.

Förnimmelser - 9

*
”Är du okej?” frågade han oroligt.
Esther nickade.
”Jadå, jag svimmade bara.”
”Jo, jag märkte det.” sa Zachary. ”Brukar du alltid svimma när killar
kommer på besök?”
Han log.
Esther skrattade mjukt och omfamnade sin barndomsvän.
”Nej, det är bara inför dig”, sa hon.
Plötsligt slocknade Esthers leende.
Hennes ögon, som hade samma färg som den mörkaste smaragd,
såg på Zachary med rädsla.

Zachary strök henne över kinden.
”Hur är det fatt…?”
Men Esther svarade inte.
Istället började hon gråta och slog armarna om honom.
”Du borde inte vara här Zackie. Det kan vara farligt.”

Zachary såg skakad ut. Han drog Esther intill sig och höll om henne.
”Oroa dig inte vännen. Jag ska beskydda dig.”

Förnimmelser - 8

*
Till sin stora lättnad befann hon sig inte i en mörk natt på majsfältet,
utan i dagsljus och trygghet på stadens gamla diner.
Och den som vidrört henne var Lucy, den snälla äldre kvinnan som ägde
den lilla restaurangen.
”Du slumrade visst till raring.”
Esther nickade.
Det var inte första gången det hände. Dålig nattsömn gjorde henne så trött.
Hon var alldeles torr i munnen och hjärtat bankade.
Hon hade haft en fruktansvärd dröm.

Nej, inte en dröm - en förnimmelse.
Något ont skulle ske. Hon hade varit med om det förr.

Esther ryckte till igen när en bildörr stängdes där ute.
”Åh herregud…! Det är ju Zachary Parker!” utbrast Lucy glädjestrålande.
”Jag svär, den pojken blir allt vackrare för varje dag som går!”
Lucy sprang ut och omfamnade Zachary.

Esther gick också ut, sakta, som i trans.
Benen kändes mjuka som gelé och allt började snurra.
Just som hon skulle falla till marken rusade Zachary fram och fångade upp henne.

Förnimmelser - 7

*
Iowa

Fågelskrämmans ögon iakttog henne där hon flydde genom majsfältet.
Hon sprang fortare än hon egentligen orkade. 
Hjärtat bankade alldeles för hårt och luften i lungorna var knappt andningsbar längre.

De stora gröna bladen på fältet gav ifrån sig otäckt ett gnisslande och knarrande ljud.
Hon vände sig skräckslagen om.
Det var kolsvart ute nu, men hon visste att de som var efter henne kom allt närmare.

”Äh låt henne springa.” sa en av männen. ”Hon återvänder snart. Hon kommer inte att vilja lämna det som är henne kärt.”
Männen sneglade på byltet som låg på den fuktiga jorden.
”Det blir visst två offer till gudarna i natt.” sa ledaren belåtet.

Esther Brennan ryckte plötsligt till och tittade förskräckt upp när hon kände en hand röra vid hennes axel.

Förnimmelser - 6

*
”Men mormor… se inte så ledsen ut …” sa Zachary och log sitt söta leende.
”Vi ses om någon vecka eller så.”
”Precis så sa din far när …” började Lorraine.
Men hon kunde inte säga klart meningen. Minnet av den hemska dagen
då hon förlorade sin dotter och svärson i den där bilolyckan skar som en kniv
i hennes hjärta.

”Älskling … du måste förstå att jag blir rädd varje gång du sätter dig i din fars gamla bil. Du var den ende som överlevde olyckan. Du är mitt allt.”
Zacharys ögon blev blanka och hans händer kramade ratten hårt.
”Jag tänker inte köra ihjäl mig.” sa han, lite för skarpt.

Lorraine log. Hon öppnade bildörren och tog pojken i sin famn.
”Förlåt din gamla överbeskyddande mormor. Men utan dig vill jag inte leva.”
”Inget ska hända mig. Du mormor, jag ringer dig så ofta jag kan, så att du vet att jag mår bra, okej?”

Lorraine såg på sin vackra dotterson och log.
”Okej min skatt. Ha det så bra på din resa. Och ge Esther en stor kram från mig.”
Zachary nickade.
”Det ska jag”, sa han.
Sedan åkte han.
Lorraine stod länge kvar på gatan, ensam med sina tankar och sin oro.

Förnimmelser - 5

*
”Esther är i fara”, förklarade han till slut.
”I fara… vad menar du?” undrade mormor oroligt.
”Vet inte. Det är det jag ska ta reda på.”
Innan mormor fick för sig att övertala honom att stanna hemma gav Zachary henne en snabb kram och satte sig i bilen.
Han vred om nyckeln i tändlåset. Men han dröjde sig kvar, vinkade och gav
sin mormor en slängkyss.
”Var inte orolig för mig”, sa han och log.

Lorraine strök honom över kinden.
”Jag älskar dig min skatt.”
”Och jag älskar dig mormor. Men nu måste jag faktiskt åka.”
Lorraine suckade och hennes ögon fylldes av tårar.
Avsked var det värsta hon visste.

Förnimmelser - 4

*
Lorraine Janison såg bekymrat på sitt enda barnbarn när han gjorde sig klar att resa på måndags-morgonen.
”Var försiktig på din resa min älskling.”
”Oroa dig inte mormor, jag är alltid försiktig.” sa Zachary och slängde in sin sportbag i bilens baksäte.

Lorraine höll mjukt dottersonens ansikte mellan sina händer.
”Du förstår väl varför jag blir orolig? Du är allt jag har…” sa hon med sorg
i rösten.
Zachary förstod mycket väl varför mormor var orolig och han fick en klump
i halsen när han tänkte på olyckan.

”Jag måste åka.” sa han snabbt, som om han var rädd att mormor snart skulle säga något som hindrade honom. ”Esther behöver mig.”
Lorraine sken upp.
”Esther Brennan… vilken rar tös. Och du som var så kär i henne.”
”Mormor…” mumlade Zachary.
Han kände till sitt förtret att han rodnade.

Förnimmelser - 3

*
På fredagen hade han fått ett mail från Ike, en annan barndomsvän i Iowa som berättade att han var rädd att det var något i Esthers liv som inte stod rätt till.
Hon hade börjat avskärma sig från omvärlden och hade flyttat tillbaka hem till sina föräldrar och nu var Esthers farbror spårlöst försvunnen.

”Det är värsta Arkiv X-stämningen här Zac, du kan få uppslag till värsta romanen!” hade Ike skrattat.
”Nej, skämt åsido, du måste komma hit. Vem vet, Esther kanske öppnar sig
om hon får träffa dig igen.”

Zachary sa att han skulle fundera på saken. Fast i själva verket hade han bestämt sig i samma stund som Ike hade uttryckt sin oro över Esther.
Så nu var det bestämt. Tidigt på måndag morgon skulle han starta sin resa
mot Iowa.

Förnimmelser - 2

*
”Men Zackie, jag älskar ju dig...!” gnällde Arlene när han gjorde slut på deras nästan tvååriga kärleksförhållande.
”Jag måste säga att du visar din kärlek på ett väldigt… eh… annorlunda sätt.” svarade Zachary, med iskyla i sin vanligtvis mjuka och varma röst.

Arlene hade lindat sina armar om hans hals och försökt förtrolla honom med kyssar.
Det tricket brukade få Zachary att bli alldeles varm, pirrig och nästan andlös.
Men nu stålsatte han sig.
”Lägg av nu Arlene. Det är slut!” sa han och så föste han henne ifrån sig
och lämnade festen.

När han kom ut på gatan, ut till den svala sommarkvällen kände han hur skönt det skulle bli att lämna den här partyvärlden - för alltid!
Han ville ägna sig åt att vidga sina kreativa sinnen; foto, musik och kanske lite skrivande.

En roadtrip till Iowa kändes inte helt fel, men vännerna hade verkat redo att spärra in honom i en madrasserad cell när han sagt att han skulle åka bil ända dit.
De kunde inte förstå hur man frivilligt kunde göra en bilresa som tog över
18 timmar - ensam dessutom …
”Frihet.” var Zacharys svar.

Men det fanns något i Iowa som Zachary inte hade berättat för New York-vännerna om - eller rättare sagt någon.
Esther Brennan. Hans barndomsvän och allra första kärlek.
Zachary hade börjat känna en plötslig längtan efter Esther.
Men längtan fördunklades av en gnagande oro.

Förnimmelser - 1

*
New York City

Alla hans vänner stirrade på honom som om han blivit galen när han berättade att han funderade på att åka till sin barndoms hemstad i Iowa.
Hans kompis Grey tog honom åt sidan.
”Zachary Sean Parker, vad i hela friden har tagit åt dig…?” utbrast Grey,
som om han uppfostrade ett barn. ”Vad ska du göra i en gudsförgäten håla i Utah?”
”Iowa”, rättade Zachary.
”Eh... jaha, men det är ju samma sak”, tyckte Grey. ”Håla som håla liksom.”
Zachary himlade med ögonen och muttrade något om att Iowa och Utah
var två helt olika stater.
Somliga tyckte visst att New York City var den enda staden i världen.

Förvisso gillade han själv staden som aldrig sov. Men det fanns en värld utanför mörka nattklubbar och fester också, solsken till exempel.
Gå till ett ställe där musiken var så hög att man knappt hörde sina egna tankar, dricka massor med alkohol, dra en lina inne på en halvsunkig toalett, eller gå till sängs med en ny tjej varje vecka var inte Zachary Parkers grej.
Han var inte alls någon partyprisse och han var trött på att Grey varje helg försökte övertala honom att hänga med.

Men det som fått honom att verkligen ledsna på allt var nog Arlene, flickvännen. Hon kunde ju inte bestämma sig för om hon ville vara trogen eller inte.
Antingen var hon så kall att hon inte brydde sig om att Zachary visste att hon hade flera killar samtidigt, eller så var hon totalt jäkla naiv och insåg inte hur stor vetskap han hade om saken.
Han gissade på det sistnämnda.

Skrivpuff - 16 maj 2012

Skriv om att gnälla.

Gästblogg av Leni Simonsson

Noel (min 8-åriga lillebror) brukar vara nöjd och glad, men idag måste han ha en dålig dag, för han har gnällt nonstop sedan vi hämtade honom i skolan.
"Mina gummistövlar är för små"
"Jag vill inte ha jacka, det är sommar nu."
"Jag vill ha glass till mellanmål."

Ceci (min bästis) och jag försöker lugnt och pedagogiskt att göra honom på bra humör - det går inte så bra.
Linus (min 16-årige brorsa), som i normala fall är tålamodet himself, höll precis på att får ett utbrott på sin gnälliga lillebror.
"Noel, sluta med gnällandet! Dina stövlar är det inget fel på, dom är nya!
Och du ska ha jacka för det är kyligt ute. Och glass kan vi köpa på fredag."
Noel ser sur ut.

Linus försöker förklara att det är otrevligt att höra en gnällspik hela tiden.
"Du gäller ju så vi får stora hål i öronen."
Noels tvillingbror Melwin har en tendens att ta saker bokstavligt och ser bekymrat på storebror.
"Linus, har dina öron hål i sig...?"

"Nej, han bara säger så för att visa Noel hur jobbigt hans gnäll är." förklarade Ceci.
Melwin nickar.
"Aha, då förstår jag." säger han myndigt. "Men Linus, du gnäller också nu faktiskt."
Linus vet inte riktigt vad han ska säga.
"Jag tror du är ägd grabben." skrattar Ceci.
Linus nickar.
"Mmmm... av en 8-åring... tack för det liksom."

Lille Melwin hoppar glatt rakt ner i en vattenpöl och skrattar när det stänker om honom.
"Jag gillar om vatterbölar!" jublar han.
Noel skiner äntligen upp. Han gillar tydligen också vatterbölar, för han börjar också hoppa i vattnet.
Det dåliga humöret försvinner.

Tack Melwin, för att du fick din brors gnällande att upphöra! :)

Alex utmanar ödet... - del 4

*
Martin log. Han reste sig och lade armen om pojkens magra axlar.
"Inte så fort unge man. Först ska vi ha ett litet snack om farliga äventyr på hängbroar."
Alex suckade när Martin ledde honom tillbaka till köksbordet.
"Ni behöver inte oroa er, allt gick ju bra."

Janie (Alex äldsta syster) såg på honom.
"Lillbrorsan, du inser väl att bror kunde ha rasat...?"
Alex nickade och log.
"Men nu gjorde den inte det."

"Tack och lov för det." sa Joanne och gav pojken en stor kram.
Hon kände kalla kårar rinna längs ryggraden när hon tänkte på vad som kunde ha hänt deras älskade unge...

Alex utmanar ödet... - del 3

*
Nästa morgon kunde man läsa i tidningen att den gamla hängbron vid Crystal River skulle tas bort och ersättas med en ny, säkrare hängbro.
"Det var på tiden." sa Martin (Alex fosterpappa). "Bron vad gammal redan på sjuttiotalet."
Joanne (Alex fostermamma) nickade.
"Ja, det var verkligen på tiden." sa hon. "Och det är tur att ingen av er ungar har varit där, för det är livsfarligt."
Alex tittade snabbt ner i bordet och verkade plötsligt väldigt intresserad av sitt rostade bröd med hallon-marmelad.

Hans syskon skrattade och Joanne gav sin fosterson en blick.
"Alex, du ser hemlighetsfull ut..."
"Gör jag?" sa Alex och så storögt oskyldig ut.
Joanne log och rufsade om i hans hår.
"Är det något du skulle vilja berätta?"

Alex skakade på huvudet och reste sig från sin stol. Han plockade upp sin smörgås.
"Eh... jag ska träffa Holly vid stranden nu. Tack för frukosten."
Pojken skyndade mot köksdörren.

Alex utmanar ödet... - del 2

*
"Alex, nu kommer du hit!" skrek Holly.
När Alex hörde hur arg och rädd hon lätt sprang han fram till tjejerna.
"Se, jag är här nu. Inget hände."
Holly gav honom en hård kram. Sedan slog hon till honom på armen.
"Skräm oss aldrig så där igen, skitunge!"
Alex log.
"Förlåt, det var inte meningen att skrämmas." sa han.
Tjejerna kramade och pussade honom och Alex blev alldeles generad.

"Lilla idiot," sa Libby. "du får inte vara så där äventyrslysten."
"Nej," instämde Holly. "tänk om du hade ramlat ner... Då hade jag slagit ihjäl dig."
Alex flinade.
"Det hade stenarna i floden gjort åt dig."

Holly suckade.
"Alex Spencer-Clarke, du är helt omöjlig..."
Alex kunde inte låta bli att skratta.
"Och vad ska du göra åt det då?"
Holly brottade ner honom på marken och satte sig på honom.

"Det är bra att han är liten för sin ålder," sa Holly och flinade mot Libby. "för då kan man göra så här."
"Mmmm... jätte-bra." mumlade Alex truligt.
Sedan skrek han till av skratt när Holly började kittla honom.
"Libby, hjälp mig!" bad Alex.
Men Libby bara skrattade.
"Glöm det Lill-räkan, du får skylla dig själv när du skräms så där."

Alex utmanar ödet... - del 1

*
California. Våren 2011

Den gamla hängbron uppe vid Crystal River såg ruskigt hotfull ut där den sträckte sig över den livliga forsen. Och inte verkade den särskilt stabil heller, det såg ut som om den kunde rasa när som helst.
"Ska vi se hur långt ut man kan gå på bron?" sa Alex som kände sig äventyrlig idag.
Hans bästa vänner Holly och Libby skakade bestämt på huvudet.
"Nej, det ska vi verkligen inte." sa hon och tog tag i Alex arm.
Men Alex slank ur hennes grepp och gick ut på hängbron.

"Det borde faktiskt sitta en varningsskylt här." sa Libby. "Helt galet att det inte gör det..."
Ingen av ungdomarna hade lagt märke till avspärrningsbandet och varningsskylten som skulle hindra folk från att gå över bron, för någon hade tyckt att det var roligt att ta bort varningen och både skylten och avspärrningen låg nu slängda en bit därifrån.

Alex ställde sig vid relingen på bron och såg ner i den brusande forsen flera meter under honom.
"Alex, jag skämtar inte..." ropade Holly. "det är farligt att stå där ute!"
Libby nickade instämmande.
"Tänk om du ramlar ner...! Du är en lättviktare, men bron är skitgammal!"

Alex log mot tjejerna.
"Ingen fara! Den håller. Kolla!"
Holly trodde att hennes hjärta skulle stanna av rädsla när Alex började hoppa lite lätt på hängbrons brädor.
Och när han låtsades att han tänkte sätta sig på den ostadiga relingen skrek Libby till.

Skrivpuff - 13 maj 2012 - del 2

*
Mitch flinade.
"Ingen fara, dom märker ingenting."
Tessa himlade med ögonen.
"Du är dummare än en sten." sa hon torrt och reste sig för att gå. "Kom inte och klaga till mig när de slår ihjäl dig."

Mitch frustade av skratt igen.
"Du är så jävla rolig Tessa!"
Tessa stirrade på honom.
"Seriöst, nån borde donera en ny hjärna till dig."

Hon lämnade Mitch lilla lägenhet. Hans skratt hördes ända ut i trappuppgången.
Tessa kunde inte låta bli att skratta åt honom.
Puckot låter ju som hyenorna i 'Lejonkungen'...!

Skrivpuff - 13 maj 2012 - del 1

Skriv om att blanda.

New York City. Hösten 2011

Tessa såg på när Mitch blandade tvättmedel i det vita pulvret som fanns i en liten plastpåse framför dem på bordet.
"Vill du testa?" frågade Mitch.
Tessa skakade på huvudet.
"Näää, jag tar varken kokain eller tvättmedel."

Mitch fann detta hysteriskt roligt. Han skrattade så mycket att han tappade ner lite av den vita drogen på golvet.
"Ooops..." sa han.
Sedan ryckte han på axlarna och ersatte det förlorade pulvret med mer tvättmedel.

Tessa bet sig i underläppen.
"Men du... det är inte så smart att blanda... köparna lär upptäcka det och då ligger du jäkligt risigt till."

Gästblogg - Janie #1

*
En gång fick jag frågan "vem av dina syskon är din favorit?".
Vad är det för fråga...?! Alla mina syskon är mina favoriter!
Älskar er hela bunten - Maxie, Alex, Cassie & Ricky! <3

Jag blev så glad när mamma och pappa berättade att vi skulle få fosterbarn
- jag hade då längtat efter syskon i 7 år.
Maxine var 5 när hon kom till oss. Alex kom året efter.
Alex och Maxine är 2 år yngre än jag. Vi blev bästisar redan från dag ett
och vi har alltid hållit ihop i vått och torrt och har alltid så kul tillsammans :)

En dag när vi var små skulle vi ta några familjebilder. Alex ville först inte
vara med, han protesterade och sa: "Tjejerna vill bara kramas hela tiden."
Och så har han haft det hela livet efter det - hans tjejkompisar älskar att krama honom. Haha!
Men nu brukar han inte protestera ;)

Av syskonen i familjen Clarke är nog Ricky, Cassie och jag mest lika, både utseendemässigt och till sättet.
Maxine och Alex är vildbasarna, våra små tiger-ungar.
Vi tjejer (Maxine, Cassie och jag) pratar om allt, medan Alex är mer tankfull och tystlåten. Ibland får vi nästan tvinga honom att berätta saker (så att han inte går och bär på jobbiga saker.)
Ricky babblar på om allt! LOL

Kram på er alla läsare där ute!
// Janie Clarke

Gästblogg - Alex #1

*
Folk brukar fråga mig om det är jobbigt att vara liten (typ kortare och spinkigare än alla killar i skolan) för sin ålder.
Jobbigt är det väl inte direkt, men det är irriterande när idioter retas
och säger taskiga saker (story of my life...).

Men för det mesta försöker jag låta bli att bry mig
- eller så får Holly (eller någon annan kompis) hålla i mig för att jag inte ska klippa till idioterna *lol*

Mina tjejkompisar tycker tydligen att jag är gullig och så (yeah, they're nuts) och de gillar att krama mig mycket - det är inte lätt att stå ut med det...
Eh, who am I kidding? It's awesome! :D
Jag älskar mina tjejkompisar, de får krama mig hur mycket de vill.
Fast säg inte att jag har sagt det...
Lite lugn och ro måste man ju få, eller hur? ;-)

Peace out peeps!
Vill ni veta mer om mig är det bara att fråga :)
// Alex Spencer-Clarke

Gästblogg 12/5 2012: Charli

*
LOL! 
Ray meddelade precis att han behöver en brorsa eller möjligtvis kusiner som är killar.
"Jag har för mycket tjejer omkring mig hela tiden - jobbigt...!"

Tydligen är 1 storasyster (jag) + 2 äldre tjej-kusiner (Nikki & Dani) 
alldeles för mycket för Ray.
Tycker lite synd om brorsan - NOT!

(Visst känner ni av den starka syskon-kärleken mellan Ray & mig? *lol*)

// Charli Danelli

Gästblogg 12/5 2012: Colette

*
Hej alla!
Vi ska snart äta mellanmål. Men jag ville skriva en liten helsning till er först.
Leni, Ceci, Melwin och Noel är på besök här hos Tony och mig den här helgen. Det är jätte-roligt! :)

Melwin ville inte gå in fast det regnar så mycket. 
Han vill vara kvar i skogen och sitta under en gran.
Han säger:
"Det låter fint när det regnar och skogen luktar gott."
Haha! Melwin är så gullig! :)

Jag hoppas ni alla har det bra!
Gillar ni det regniga vädret idag? (Eller ni kanske har sol?)

Hej då! Jag skriver snart igen!
Puss & kram från
Colette 9 år

Skrivpuff - 11 maj 2012 - del 2

*
Sebastian log ett lugnande litet leende.
"Men det är dagsljus nu Mr. Grimston."
"Är det?" sa Grimston och såg upp den blå himlen. "Ja det är det visst ja."
Han skrattade. Ett torrt och underligt litet skratt.
"Dom kommer när det blir mörkt."
Kyrkogårdsvaktmästarens röst blev plötsligt hotfull och vaksam.
"Ta er i akt. Jag måste hitta deras gömställen och förgöra dem."

Rose tryckte sig tätt intill Sebastian.
"Usch.. han skrämmer mig."
"Han skrämmer nog sig själv också." sa Sebastian.
Sedan lade han armen om Rose och drog henne med sig bort från Grimston och de gamla gravarna.

"Undrar om vi någonsin får veta vilka Mörkrets varelser är..." sa Sebastian fundersamt när han och Rose gick ut genom kyrkogårdens stora grindar.
Roses röst darrade när hon sa:
"Jag vill nog inte veta..."
Hon suckade.
"Sebastian, nu kan vi väl tänka på något annat. Den där gamle stofilen ger mig rysningar och jag får ju mardrömmar mitt på blanka dagen."

Sebastian log och nickade.
"Samma här. Vi pratar om något trevligt istället."
När de två ungdomarna inte kom på något att prata om såg de på varandra och skrattade.
"Säg något då." skrattade Sebastian.
Rose log och kramade hans hand.
"Du har väldigt vackra ögon."
Sebastians kinder blev lika röda som blommorna i rabatten de just passerade.
Rose fnissade.

Skrivpuff - 11 maj 2012 - del 1

Skriv om att skrämmas

 London 1865

Kyrkogårdsvaktmästare Grimston låg på knä framför en grav på den gamla, övergivna delen av kyrkogården.
Han tryckte och knackade på jorden och sedan på gravstenen.
"Mmmm... här någonstans är det nog..." mumlade han för sig själv.
Rose var på väg till den nyare delen av kyrkogården för att lägga blommor på sin mors grav. Nu stannade hon upp och stirrade på den gamle mannen.
Rose vän Sebastian stirrade också.
Vad i hela friden höll gubben på med...?

Sebastian harklade sig.
"Ursäkta... Mr. Grimston, vad gör ni?"
Grimston gav ifrån sig ett gällt tjut och for upp på fötter.
Han snodde runt och fick syn på ungdomarna.
Den gamle mannen tog sig för hjärtat.
"Åh Rose och Sebastian, var det bara ni. Vilken tur. Jag trodde för ett ögonblick att det var..."

Mannen tystnade och lade sig på knä framför gravstenen igen.
"Vilka trodde ni att det var?" frågade Rose.
"Mörkrets varelser." sa Grimston i en väsande viskning.
Sebastian stirrade på honom igen.
Nu hade det slagit runt ordentligt för gamlingen. Han hade fått de där varelserna på hjärnan.

Skrivpuff - 10 maj 2012 - del 3

*
"Jag blir också 'happy' om jag får glass!" sa Alex.
Janie och Cassie stämde in.
Och fyra söta barn som hurrar:
"Glass! Glass! Glass!"
är svåra att motstå.
Martin log.
"Okej, vi köper glass. Ni har haft en lång dag och det är ju fredag."
Barnen jublade och kramade om pappa.

Alex och Maxine höll varandra i handen när de gick mot glassdisken.
Martin log mot sina små älsklingar och tänkte att de där två var mer som tvillingar än fostersyskon. Så hade det varit sedan dag ett.

"Du Maxie, jag tycker också att bråkstakar ska ha spö." sa Alex lågt till sin syster när de andra inte hörde.
Maxine nickade bestämt.
Martin såg på barnen och log.
"Vad viskar ni om?"

Alex lilla söta ansikte sken upp som en sol.
"Vi viskar om att vi ska äta upp all glass som finns!"
Martin skrattade och lyfte upp pojken i famnen.
"Busungar."
"Det är vi det!" sa Maxine glatt.

Skrivpuff - 10 maj 2012 - del 2

*
Bråkstakens mamma kom rusande och skällde ut sin son.
Hon sa åt honom att be Alex, Maxine och Cassie om ursäkt.
Pojken mumlade ett förlåt och modern tog ett fast grepp om hans arm och gick vidare.

Janie höll om lilla Cassie. Alex och Maxine stod intill sina syskon och skakade fortfarande av ilska.
"Tycker ändå att bråkstakar ska ha spö..." muttrade Maxine.
Cassie slog armarna om Maxines midja.
"Don't worry, be happy." sa 3-åringen glatt.

Martin skrattade.
"Det var bra sagt Cassie."
Lilla Cassie nickade förnöjt.
"Om jag får glass blir jag 'happy'." muttrade Maxine truligt.

Skrivpuff - 10 maj 2012 - del 1

Skriv om att djupdyka.

Sun City. Hösten 2000

Efteråt tänkte Martin att det kanske inte hade varit någon bra idé att ta med sig fyra trötta barn till storhandlingen på stadens enorma supermarket.
Men det brukade ju inte vara något problem att ta med dem och dessutom älskade barnen att leka i bollhavet.
Janie och hennes fostersyskon Maxine, Alex och Cassie var nöjda och glada när pappa Martin lämnade dem i bollhavet.
"Kolla på mig!" jublade Maxine och hoppade ner bland bollarna. "Djuphavsdykning!"
3-åriga Cassie fnissade förtjust.
"Vi har roligt!" jublade hon.

Men bara tio minuter senare kom 9-åriga Janie rusande och ropade efter pappa.
Martin övergav sitt letande efter frukostflingor och omfamnade sin upprörda dotter.
"Vad har hänt Janie?" frågade han oroligt.
"En elak unge bråkar med Alex och Maxie." flämtade Janie. "Han är större än oss - och han skrämde Cassie!"

När Martin och Janie kom rusande till bollhavet sträckte sig lilla Cassie efter dem. 3-åringen grät och verkade rädd.
Alex hade råkat i slagsmål med en främmande pojke.
"Han kastade bollar på mig och Maxie och begravde Cassie...!" morrade Alex. "Han hällde massor med bollar över henne, så hon blev jätterädd."
7-åringarna (Alex och Maxine) såg vilda och varma ut och de var rosiga om kinderna.
Alex protesterade inte när Martin lyfte upp honom ur bollarna och ställde ner honom på golvet.

Protesterade gjorde däremot Maxine.
Flickungen tyckte inte att striden var över. Hon kastade bollar på ungen som bråkat med dem.
"Man får inte skrämma vår lillasyster!" fräste hon.
"Kom här lilla tiger." sa Martin och sträckte ut armarna mot sin lilla fosterdotter.
Maxine skakade ilsket på huvudet.
"Bråkstakar ska ha spö!" proklamerade hon och knöt nävarna.

Holly ♥ Alex - del 81

*
Holly

"Alex, har du kommit på vilken låt du ska sjunga?" frågade Libby vid lunchen.
Han hade ju sagt att han skulle ställa sig på ett bord i matsalen och sjunga om han förlorade vårt lilla vad (att jag kunde få honom mållös).
Alex log hemligt.
"Kanske det."
"Du behöver inte sjunga inför alla, Alex." sa jag.
Alex nickade.
"Ett vad är ett vad - och jag förlprade ju."

Jag måste erkänna att jag blev väldigt rörd när Alex klev upp på bordet och sjöng My Girl för mig. Grabben är helt underbar!
Det är inte många killar som skulle göra en sådan sak, inte i vår skola iallafall.
Alex har massor med charm och talang och hela skolan jublade och applåderade när han sjungit klart.
"Alex, du äger!" skrek en av våra klasskamrater.

En av lunchtanterna tyckte inte att Alex ägde. Hon gav honom en sträng blick och stormade fram till vårt bort.
"Alex Spencer-Clarke, hoppa genast ner från bordet!" röt hon.
Alex hoppade mjukt och vigt ner på golvet och log mot lunchtanten.
Det var ett super-charmigt leende, men det blidkade inte lunchtanten ett endaste dugg.

"Stå inte och flina åt mig pojk. Gå genast till rektorn."
Alex suckade uppgivet, men han gick iväg till rektorsexpeditionen med en lapp från lunchtanten där hon skrivit ner hans "brott".

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex