SkrivPuff: Utmaning 291 - 18 oktober

Skriv om att snubbla


Emilia såg inte den stora ryggsäcken som låg mellan bänkarna.

Utgången var oundviklig, hon snavade över ryggsäcken och flög nästan nedför gången.
Alla skrattade rått åt henne där hon låg på golvet.

De elaka orden regnade över henne:
Klant!

Klumpeduns!
Ser du dåligt eller?
Allt blev suddigt när tårarna började svämma över.

Lipsill!

Hon gråter alltid för ingenting!

Läraren gjorde ingenting för att tysta klassen. Hon bara stod vid sin dumma kateder och tittade på Emilia - som om hon var den som störde…!

När Emilia snyftande reste sig upp kände hon att högra armen värkte rejält.
”Jag går till syster.” sa Emilia nästan ohörbart.

Men hon gick inte till syster.
Istället gick hon hem till farmor.
Farmor kramade och tröstade och torkade bort tårarna, som hon alltid gjorde.
Emilia hade lugnat ner sig så pass mycket att hon kunde berätta vad som hänt i skolan.
Farmor blev mycket bekymrad över Emilias onda arm.

Hon ringde efter en taxi och så åkte de till sjukhuset.
På sjukhuset röntgades Emilia och de sade att armen var bruten.
Emilia fick gips om armen, som den snälle (och ganska söte) läkaren skrev en glad hälsning på.

Efter sjukhusbesöket bjöd farmor på bio.

De satt i biomörkret och njöt av nygjorda popcorn och Fame.

Emilia tänkte att om hon inte hade snubblat över Filips ryggsäck hade hon inte fått en sådan här mysig dag med farmor.

Istället hade hon fått tillbringa ännu en dag i skolan med De Elaka.

Emilia önskade sig flera mysdagar med farmor. Men hon hoppades förstås att hon inte skulle behöva snubbla och bryta armen igen för att önskningen skulle slå in!

Show Time! Del 1

”I morgon är det dags.” sa Miss Wallace. ”Är ni nervösa?”
Några mumlade ja, några andra mumlade nej.
Miss Wallace log.
”Det kommer att går bra, det brukar det ju göra.”
Macy fick en bister uppsyn, som alltid när vårkonserten kom på tal.
Hon hade väldigt svårt att acceptera att hon inte skulle få sjunga solo i år.
Sunshine såg på Ryan.
”Är du nervös?” frågade hon.
Ryan ryckte på axlarna.
”Inte så mycket. Inte än i alla fall.”
”Jag blir aldrig nervös när jag ska sjunga solo.” sa Macy malligt.
”Nä, men du är ju inte normal.” fnös Sheila.
Miss Wallace gav henne en förmanande blick.
”Man ska nog bli lite nervös.” sa Miss Wallace. ”Det sägs att det till och med är bra att bli nervös inför ett framträdande.”
”Ja, jag blir det då inte!” hävdade Macy.
”Bra för dig.” mumlade Maureen och himlade med ögonen.
Oj, vad trött hon var på Macy och hennes divalater!

”Nu går vi till aulan och repeterar vi en sista gång.” sa Miss Wallace.
Eleverna gick uppspelta och glada mot aulan.
De intog sina positioner på scenen.
Macy gick tjurigt mot sin plats.
”Du får se lite gladare ut Macy, annars förstör du för dina kamrater.” sa Miss Wallace.
Macy tvingade fram ett leende.
”Snälla Macy, det är ju inte så att du inte får sjunga alls!” sa Miss Wallace. ”Nu ska vi ha roligt, eller hur?”
”Mmm, visst.” muttrade Macy.
”Okej alla glada - nu rockar vi!” ropade Ryan.

Han tyckte inte att gnälliga, stroppiga Macy skulle få förstöra deras repetition.

Klassen jublade.
”Mycket bra idé Ryan!” sa Miss Wallace och log varmt.

Jennings Jewels: chapter 4

Jennings Jewels

Episode 1 - Chapter 4 finns uppe nu.

Morgontrött

Ryan stönande trött när hans väckarklocka ringde.
Han stängde av eländet och vände sig mot väggen för att somna om.
”Nej lilla hjärtat, inte somna om nu.”
Ryan såg upp på sina föräldrar som stod i dörröppningen.
”Jag kan nog inte gå till skolan idag...” sa Ryan med ynklig liten röst. ”Jag är sjuk.”
David och Kate utväxlade en road blick.
De visste att deras son aldrig erkände om han var sjuk - tvärtom försökte han med vad som helst för att övertyga sin familj och sina vänner om att han var frisk.
”Snart har du sommarlov grabben,” sa David. ”då får du sova hur länge du vill på morgnarna.”
Ryan suckade trött.
”Men klockan är bara halv sju…! Det borde vara förbjudet för väckarklockor att ringa så här tidigt!”
”Jag håller med!” hörde han Sunshine säga.
Hon och Maureen stod nu också i dörröppningen.
”Men Ryan… har du inte gått upp än?” sa Maureen.
”Jo, det ser du väl att jag har.” sa Ryan och log busigt.
”Gå upp nu, annars får du en puss.” skrattade Maureen.
”Yeah right.” flinade Ryan.
Maureen satte sig på Ryans säng.
”Vill du ha en puss, sötnos?”
Ryan skakade på huvudet.
”Aldrig i livet!” fnissade han.
”Synd, för du får en puss ändå!”
Maureen pussade Ryan på kinden.
Ryan rodnade.
”Torkar du bort pussen får du en till!” flinade Maureen.
”Nej! Inga fler pussar!” sa Ryan snabbt. ”Jag ska gå upp.”
”Maureen, du får komma hit och väcka Ryan varje morgon i fortsättningen.” skrattade Kate.
”Med nöje!” sa Maureen.
”Nej, hon bara pussas hela tiden.” sa Ryan lite retsamt.
”Ska jag kittla dig istället kanske?” flinade Maureen.
”Nej, verkligen inte!”
Ryan skyndade sig ut till badrummet.
”Det är så kul att göra den där lille killen så nervös och generad!” sa Maureen förnöjt.

Jennings Jewels: chapter 1

Tänkte passa på att göra lite reklam för Jennings Jewels

- min nya bokserie/sitcom i bloggform (på engelska).

Episode 1 - Chapter 1 - 3 finns uppe nu.

Klicka på bilden nedan för att komma till bloggen! :-)

”Yeah right!”

Innan repetitionen av vårkonserten kom Macy fram till Ryan.
”Ryan, du får tio dollar om du låter mig sjunga på konserten.” sa hon.
”Sorry, Macy, jag tar inte emot mutor.” sa Ryan och log ljuvt mot Macy.
”Trettio dollar.” sa Macy.
”Har du chokladpudding i öronen?” sa Sheila. ”Han tar inte emot pengar från dig.”
”Macy fatta nån gång: Ryan ska sjunga på konserten - inte du.” sa Maureen. ”Det har lärarna bestämt.”
Macy stampade med foten i golvet som en bortskämd sexåring.
”Men jag vill sjunga!” gnällde hon.
”Men det vill inte vi!” sa Maureen.
Ryan och Sunshine började gapskratta.
”Ärlighet är bra.” skrattade Sunshine.
Macy fnös förnärmad och blängde på Maureen och Sunshine.
”Ryan… jag har alltid gillat dig. Du får femtio dollar om jag får sjunga.” försökte Macy igen.
”Sextio.” sa Ryan. ”Och du gör mina läxor varje dag fram till sommarlovet.”
”Vad håller han på med…?!” utbrast Maureen. ”Glömde han förståndet på bussen i morse…?”

”Ja, Ryan! Du får sextio dollar och jag gör dina läxor!” skrek Macy. ”Jag gör vad som helst!”
Macy såg ut att vilja kasta sig över Ryan och krama honom.
”Så då låter du mig sjunga?” frågade hon.
Ryan började skratta och skakade på huvudet.
”Yeah right! Aldrig i livet!”
Macy stormade dramatiskt ut ur lunchrummet.

Ryan såg på Sunshine, Maureen och Sheila.
”Hur lättlurad får man bli egentligen...” flinade han.
”Åh Ryan, du skrämde mig!” sa Maureen. ”Jag trodde du höll på att bli galen!”
Maureen kramade Ryan.
”Maureen… det finns folk här.” protesterade Ryan blygt och drog sig ur Maureens grepp.
Maureen, Sunshine och Sheila såg på varandra, nickade och log menade.
Sedan kramade alla tre Ryan samtidigt.
”Tjejer… ska bara kramas hela tiden…!” suckade Ryan.
”Ja och du älskar det!” log Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, tjejer är jobbiga.”
”Hej Jill!" ropade Sheila. "Kom och ge Ryan en kram, han älskar att krama tjejer!”
Ryan svalde. Han såg nästan panikslagen ut.
Han ville verkligen inte träffa Jill, som var helt galen i honom.
Han vände sig snabbt om.
Men Jill stod inte bakom honom - hon satt några bord längre bort.
Ryan vände sig till Sheila.
”Försöker du ge mig hjärtattack kvinna...?!”
Sheila bara flinade.
”Hur var det du sa, Ryan? ’Hur lättlurad får man bli egentligen’…?”
”Kul.” sa Ryan. ”Verkligen jättekul.”
Sheila skrattade, sedan kysste hon Ryan på kinden.

Apor & skaldjur - del 2

När Sunshine och Maureen kom hem från bion sprang Ryan ner på stranden och mötte dem.
”Man skulle kunna tro att du inte har sett oss på tre år!” skrattade Maureen. ”Vi har varit bort i två timmar. Har du saknat oss eller?”
”Nä, jag har inte saknat er.” sa Ryan, plötsligt blyg. ”Jag har haft tråkigt.”
”Du har visst saknat oss!” retades Maureen.
Hon slog armarna om Ryan och pussade honom på kinden.
”Tjejer…” mumlade Ryan.
Han torkade bort kyssen och rodnade.
Sunshine och Maureen fnissade.
Kate, David och Maggie stod uppe på verandan och tittade ner på Ryan och tjejerna.
”Kom upp och ät nu!” ropade Kate. ”Vi har dukat här ute.”
”Vi kommer!” ropade tjejerna.
”Kolla nu när jag klättrar upp!” ropade Ryan till Kate.
David harklade sig.
”Jag skojade bara!” flinade Ryan.
”Tur för dig det.” sa David och log.

”Vad har ni gjort i skolan idag då?” frågade Maggie när de ätit.
”Vi pratade om vårkonserten.” sa Maureen.
”Och jag blev torterad.” sa Ryan. ”Av fjorton tjejer!”
”Vad gjorde ni med honom?” frågade Maggie.
”Vi kittlade honom lite bara.” sa Maureen oskyldigt.
”Lite…?!” sa Ryan. ”Månadens underdrift!”
”Lilla stackare!” skrattade Maggie. ”Var det hemskt?”
”Ja!” sa Ryan. ”Tjejer är farliga!”
”Du älskar tjejer.” sa Maureen och petade honom i sidan.
”Inte idag.” mumlade Ryan truligt.
”Just det, Ryan, vi träffade Macy vid bion.” sa Sunshine. ”Hon var fortfarande sur.”
”Hon kommer nog vara sur resten av året.” sa Ryan med ett litet skratt.
”Vad var hon sur för?” undrade Maggie.
”Hon får inte sjunga på vårkonserten i år.” sa Sunshine.
”Vem ska då sjunga alla solon?” frågade Kate.
Ryan log hemligt.
”Vad ler du åt?” frågade David. ”Är det du som ska sjunga?”
Ryan nickade.
”Vad roligt älskling!” sa Kate. ”Grattis!”
Hon reste sig och kramade sin son.
”Grattis grabben!” sa David stolt.
”Vad kul att du ska sjunga, raring!” sa Maggie.
Hon kramade också om Ryan.
”Är det så kul att jag ska sjunga?” sa Ryan förvånat.
”Ja, det är det!” sa Maureen. ”Du är så duktig!”
Ryan log lite generat.
”Äh, så bra är jag inte.”
”Jo det är du!” sa Sunshine.
”Just det!” sa Maureen.
”Ni ska väl inte också krama mig nu va?” sa Ryan.
Sunshine och Maureen skrattade. Sedan kramade de Ryan.
”Tjejer är verkligen jobbiga…!” suckade Ryan.
Sedan började han fnissa när Maureen kittlade honom i nacken.
”Sluta kittlas!” pep han.
”Tar du tillbaka det där?” frågade Maureen.
”Nej, tjejer är jobbiga!” fnissade Ryan.
”Om du inte tar tillbaka låter jag mamma kittla dig!” varnade Maureen.
Ryan svalde.
”Just det...” flinade Maureen. ”Hon kittlas värre än vad jag gör. Mycket värre.”
”Jag tar tillbaka!” sa Ryan snabbt. ”Tjejer är inte jobbiga! Jag älskar tjejer.”
De andra skrattade.
”Det är alltid lika roligt att retas med dig Ryan.” sa Maureen.
Ryan kastade en brödbit på henne.
Maureen låtsades bli förnärmad.
”Kastar du bröd på mig…? Vad är jag - en anka eller?”
Ryan flinade.
”Mmm, du ser ut som en anka.”
”Du ska få för anka.”
Maureen såg på Maggie, som satt bredvid Ryan i soffan.
”Mamma, vill du…?”
Maggie log.
”Med nöje.”

Apor & skaldjur

Ryan satt på verandaräcket och såg ut mot havet.
”Hur är det raring?” frågade Kate som just kom ut på verandan.
”Jag har tråkigt.” sa Ryan dystert.
”Var är flickorna då?” frågade Kate.
”På bio.”
”Men då får du hitta på något att göra tills de kommer tillbaka.”
”Mmm…” suckade Ryan.
”Du ramlar väl inte ner därifrån nu va, grabben?” sa David.
”Nej då.” sa Ryan och log.
Ryan reste sig upp på räcket.
”Nej, men snälla Ryan, sätt dig eller kom ner därifrån!” sa Kate förskräckt.
”Men jag ska inte ramla ner.” sa Ryan. ”Men om jag gör dig nervös kan jag sätta mig ner.”
”Ja tack.” sa Kate.
”Ja, gör det.” sa David. ”Vi vill inte hamna på akuten mer nu.”
”Nej, helst inte.” instämde Kate.
Ryan satte sig igen.
Kate slog armarna om sin son.
”Envisa unge. Vad ska vi göra med dig och all din energi?”
”Mamma, ska jag visa att jag kan klättra upp för verandan?” frågade Ryan ivrigt.
”Kan du klättra ända upp hit?” frågade Kate förbluffat. ”Från stranden?”
”Yep!” sa Ryan stolt.
”Ja, han är en riktigt liten apa.” sa David. ”Men du, i fortsättningen håller vi oss på jorden, okej Ryan?”
”All right.” sa Ryan.

Maggie stod på stranden och vinkade till dem.
”Hallå däruppe!”
”Hej Maggie! Kom upp!” ropade David tillbaka.
Maggie kom upp till dem.
Hon såg på Ryan som såg ut mot havet igen.
”Hur är det med den här sötnosen då?”
”Han är uttråkad.” svarade Kate.
Maggie kramade om Ryan.
”Maureen och Sunny kommer tillbaka om en ungefär timme, raring.” sa hon.
”Då kan väl ni äta middag med oss här?” sa Kate.
”Ja, gärna!” sa Maggie.
”Ska vi åka och köpa lite skaldjur?” föreslog David.
Ryan sken upp.
”Massor med skaldjur!”
David, Kate och Maggie skrattade.
”Hoppa in i bilen, så åker vi till fiskmarknaden och köper massor med skaldjur.” sa David.
Ryan hoppade ner från räcket och skyndade mot trappan.
”Skor, älskling.” sa Kate. ”Du kan inte gå barfota på fiskmarknaden.”
”Visst ja, skor!”
Ryan sprang in och hämtade sina skor.
”Tänk om man hade hälften av den pojkens energi!” sa Maggie.

En liten hemlighet - del 3

”Skönt att jag ska sjunga duett med dig, Sunny och inte med Macy.” sa Ryan.
”Vi kan fråga lärarna om du får sjunga en liten duett med Macy.” retades Sunshine.
”Ja, det vore väl kul Ryan?” sa Maureen.
”Ni tjejer är verkligen jätteroliga.” sa Ryan. ”Jag borrar hellre i mina egna tänder!”
Maureen fortsatte att retas med honom:
”Eller ännu bättre: en liten kärleksduett med Jill!”
”Maureen, vet du, jag kan brotta ner dig hur lätt som helst.” sa Ryan ivrigt och slog armarna om Maureen.
Hans ögon glittrade av busighet.
”Jaså du, sötnos.” skrattade Maureen. ”Ryan, har du glömt att jag alltid vinner när du försöker brottas?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nähä! Det gör du inte alls.”
”Joho då, det gör jag visst!” sa Maureen. ”För Ryan, raring, jag kan kittla dig hur lätt som helst, det vet du.”
Maureen och Sunshine log brett när de såg hur Ryans kaxighet snabbt byttes mot nervositet.
Ryan svalde nervöst.
”Men… jag är inte kittlig.” försökte han.
”Lögnare!” fnissade Sunshine.
”Alla vet att du är kittlig, Ryan!” sa Maureen.
”Nähä, det gör de inte alls!” sa Ryan.
”Sheila sa igår ju att hon skulle berätta för dem, minns du väl.” sa Sunshine.
Plötsligt log Ryan triumferande.
”Maureen, du är ju också kittlig!”
”Kanske det.” log Maureen.
Hon drog ner Ryan, så att han halvlåg i hennes famn.
”Men jag är långt ifrån lika kittlig som du, Ryan. Dessutom är det nog inte så klokt av dig att retas med mig här - bland fjorton tjejer.”
Ryan slog utmanande ut med armarna.
”Okej, kom igen - kittla mig då.” sa han kaxigt.
”Ryan... var försiktig med vad du önskar dig…” varnade Sunshine.
Sheila och några andra tjejer i klassen kom fram till Ryan.
”Ville du nåt lille vän?” frågade Sheila.
Ryan skakade på huvudet.
”Jag tyckte precis att du ville att vi skulle kittla dig.” sa Sheila.
”Nej.” sa Ryan. ”Du hörde fel.”
Tjejerna skrattade.
”Du inser att du inte kommer undan nu, va?” sa Maureen.
”Jag skojade bara!” försökte Ryan. ”Ni kan återgå till det ni höll på med.”
Maureen höll fast honom.
”Jag bara skojade. Jag är inte kittlig.” försökte Ryan igen och rodnade. ”Maureen, släpp mig.”
”Ledsen sötnos, men du är fast här nu.” sa Maureen.

En liten hemlighet - del 2

”Vad?!” skrek Macy med skärande tonfall. ”Men jag sjunger varje år!”
Miss Wallace ignorerade Macy, istället såg hon på Ryan och log mot honom.
”Det vore väldigt roligt om du vill ta solot i år Ryan.”
Sunshine puttade till Ryan.
”Gör det! Säg ja!”
”Okej, jag gör det.” sa Ryan.
Macy gav ifrån sig ett ljudligt indignerat läte.
”Ville du säga något, Macy?” frågade Miss Wallace lugnt.
”Jag sjunger varje år!” gnällde hon igen.
”Har du hakat upp dig eller?” frågade Sheila.
”Det är väl rättvist att ge någon annan chansen i år?” sa Miss Wallace. ”Inte sant, Macy?”
Macy vände sig mot Ryan.
”Ryan, kan du ens sjunga...?”

Ryan öppnade munnen för att svara, men Arthur hann före.
”Nej, han låter som en katt i en mixer.” sa Arthur och himlade sig. ”Klart han kan sjunga, spånhuvud!”
”Macy och Arthur, nu räcker det!” sa Mr. Griffin, deras andra musiklärare som just kommit in i salen. ”Macy, du kan inte säga vad som helst till dina kamrater bara för att du blir missnöjd.”
Flera av eleverna gjorde tummen upp och log mot Ryan.
De var så glada över att slippa höra Macy sjunga att de helst ville ställa sig upp och jubla, men lite taktkänsla hade de, så de sansade sig.

Miss Wallace reste sig och skrev upp några låtar, och vem som skulle sjunga dem, på svarta tavlan.
”Så här ser vår repertoar ut.”
Miss Wallace flyttade sig så att alla kunde se tavlan.

Swinging On A Star (Ryan, Sunny, Sheila & Maureen + kören)
Rock Around the Clock (kören)
Good morning, Starshine (kören)
Summertime Blues (Ryan solo + kör)
Joy To the World (kören)
All You Need Is Love (Ryan solo + kör)
Ain't No Mountain High Enough (Ryan & Sunny + kör)

”Ska Sunny också sjunga… och Maureen... och Sheila...?!” skrek Macy.
”Ja, Macy, det ska de.” svarade Mr. Griffin.
”Så jag får inte en enda låt i år…?!” gnällde Macy.
”Men snälla människa, ge dig nån gång!” stönade Sheila.
”Macy, även om du tror det, så kretsar inte universum runt dig.” sa Arthur.
Macy fnös förnärmat.
”Vi tar en liten rast,” sa Mr. Griffin. ”så kan vissa här lugna ner sig lite innan vi börjar repetera.”
Dramasalen fylldes med fnissningar.
”Vi ses här igen om femton minuter.” sa Miss Wallace.
Macy stormade ut.
”Jag behöver luft och något att dricka!”
”Vilken drama queen.” sa Ryan och himlade med ögonen.
Alla skrattade.
Lärarna och de flesta i klassen gick ut för att ta en liten paus.

En liten hemlighet - del 1

”Vad har vi för lektion nu?” frågade Sheila, som aldrig tycktes komma ihåg schemat.
”Men hallå, Sheila…!” suckade Maureen. ”Musik och drama vet du väl. Vi ska ju repetera inför vårkonserten.”
”Visst ja!” sa Sheila. ”Idag får vi reda på vem som ska sjunga solo.”
”Svårt att gissa vem det blir…” sa Maureen och himlade sig. ”Macy har sjungit solo på våra skolkonserter sedan första klass.”
”Och hon är lika mallig varje år.” suckade Sheila.
”Miss Wallace kanske låter nån annan sjunga i år.” sa Sunshine.
”Vi får hoppas det!” sa Arthur, en av killarna i klassen. ”Jag orkar inte höra Macy ett enda år till! Hon tror ju att hon ska bli stjärna på Broadway…!”

När de kom in i dramasalen fick de genast syn på Macy. Hon var inte svår att missa:

Hon stod uppe på den lilla scenen och höll på med ett egenhändigt koreograferat dansnummer.
”Jag tänkte föreslå att vi har med några dansnummer i år!” sa hon glatt.
”Dansnummer på en konsert… lyckat.” muttrade Sheila.

Mary Wallace, musik- och drama-läraren, kom in i dramasalen. Hon var strålande glad som vanligt.
Macy skuttade ner från scenen.
”Miss Wallace! Jag har några idéer som jag skulle vilja gå igenom med er!”
”Inte nu Macy. Vi måste prata och konserten och sen ska vi repetera.”
Klassen och Miss Wallace slog sig ned på golvet.
”Först ska vi prata om solonumren.” sa Miss Wallace.
Macy sträckte på sig som en stolt påfågel.
”Det blir två eller tre solon, som vanligt. Och en duett.” fortsatte Miss Wallace. ”Ryan - vad säger du om att ta solot i år?”
Ryan stirrade på sin lärare.
”Jag…?!”

Coach H:s utmaning - Del 6

”Är ni också helt slut efter simningen?” frågade Kate.
”Det var ganska jobbigt.” sa Sunshine.
”Ganska jobbigt?!” utbrast Maureen. ”Sunny, var vi på samma träning?”
”Det var inte så farligt.” sa Ryan som kom ner från sitt rum.
”Ni två är ju vrickade!” sa Maureen. ”Tyckte ni inte att det var jobbigt alls?”
”Nej, det var inte jobbigt alls.” sa Ryan, bara för att reta Maureen.
”Om jag inte var så trött skulle jag brotta ner dig.” sa Maureen.
”Ska jag brotta ner honom åt dig?” frågade David.
”Ja tack!” skrattade Maureen.
”Nej.” sa Ryan. ”Vi går till piren istället.”
”Ja, så brottar vi ner dig sen.” sa Maureen glatt.
”Eller så kan man göra så här.”
David lyfte upp Ryan och vände honom uppochner.
”Var försiktig David.” sa Maggie.
”Just det! Akta ryggen, gamle man!” fnissade Ryan.
”Kallar du din far gammal?” sa David och skrattade. ”Fräcka unge - jag är trettionio år.”
”Jaså, jag trodde du var nittiotvå.” sa Ryan.
De andra skrattade.
”Släpp ner mig!” fnissade Ryan.
”Jaså, jag trodde du vill hänga så här hela kvällen.” sa David.
”Konstigt nog vill jag inte det.” sa Ryan.
David ställde ner Ryan på golvet.
Sedan gick de mot piren.
”Ibland tror jag att jag är mamma till två pojkar.” sa Kate.
David lade armen om sin fru.
”Så det är dig vår son har fått sin kaxighet ifrån?” log han.
Kate log tillbaka och kysste David.
”Hallå, vi är faktiskt utomhus!” sa Ryan. ”Var inte så pinsamma.”
”Min lilla älskling, man får faktiskt pussa på folk man tycker om.” sa Kate.
”Just det Ryan.” sa Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
Maureen log.
”Jag kan pussa dig om du vill.”
”Nej tack!” fnissade Ryan och så sprang han ifrån dem.

Coach H:s utmaning - Del 5

Ryan satt och gäspade redan vid middagen den kvällen.
”Ursäkta.” sa han.
”Det var värst vad du är trött idag då!” skrattade David och rufsade om Ryans hår. ”Tuff dag i skolan?”
”Ganska tufft idrottspass.” sa Ryan. ”Vi simmade åttio varv.”
”Åttio…?!” flämtade Kate. ”Är inte det mycket?”
”Jo, för nybörjare är det mycket.” sa David.
”Vi måste ju träna - ifall vi ska börja tävla nästa år.” sa Ryan. ”Man vet aldrig vad Coach Henderson har för planer. Han vill att vi ska simma hundra varv på måndag.”
”Vad tyckte klassen om det?” frågade David.
”Några ville sluta med simning.” sa Ryan. ”Men då blev Coach Henderson sur. Han sa till dem att simningen inte handlar om att ligga på en luftmadrass i en pool och sola.”
”Är han inte lite väl sträng ibland?” frågade Kate.
”Han är bättre än Mr. Kirkwood i alla fall.” sa Ryan. ”Han kunde bli helt maktgalen.”
”Fick han sluta efter den där händelsen med hopptornet?” frågade David.
Ryan nickade.
”Ja, och Coach Henderson hotade att strypa honom med snöret till visselpipan.”
”Låter trevligt.” sa Kate.
”Mr. Kirkwood förtjänade det.” sa Ryan.
”Men annars är Henderson är en bra lärare, va?” frågade David.
”Ja, han kan vara sträng, men för det mesta är han schyst.” sa Ryan. ”De flesta gillar honom. De som inte gillar honom är de som inte gillar disciplin och regler.”
Ryan gäspade igen.
”Men lille vän, är du så trött?” skrattade Kate. ”Du får nog gå och lägga dig extra tidigt i kväll.”
Ryan nickade.
”Tur att vi inte har läxor idag, jag skulle nog somna i böckerna.”

Just när de ätit färdigt knackade det på verandadörren.
Där ute stod Maggie, Maureen och Sunshine.
”Vi ska till piren och äta glass.” sa Maureen. ”Ska ni följa med?”
”Gärna.” sa Kate. ”Jag ska bara duka av bordet först.”
”Ska jag hjälpa till?” frågade Ryan.
”Nej, det behöver du inte hjärtat.” sa Kate. ”Känner du dig lite piggare nu förresten?”
”Ja, det hjälpte att äta lite.” svarade Ryan.
”Vad bra.” sa Kate. ”Du, spring upp och ta på dig en lite varmare tröja, det kan bli kyligt ute på piren.”
”Ja, passa på att springa nu, innan träningsvärken slår till.” sa Maureen.

Coach H:s utmaning - Del 4

”Finns det nån jobbigare tjej än Jill…?” sa Ryan till Sunshine, Maureen och Sheila när de bytt om och var på väg till skolsköterskan.
”Nämen Ry, hon gillar ju dig!” retades Sheila.
”Snälla Sheil, jag får mardrömmar!” stönade Ryan.
Sheila slog armarna om Ryan och började, med lite gäll ton, att härma Jills röst:
”Åh Ryan! Du är såååå söt! Jag drömmer om dig varenda natt!”
”Äh lägg av.” sa Ryan blygt och slank ur Sheilas grepp.
”Du är så söt när du rodnar, Ry.” sa Sheila.
Ryan räckte ut tungan åt henne.

När de var framme hos skolsköterskans mottagning tvekade Ryan.
”Vet ni, jag struntar i att byta bandage.”
Han vände sig för att gå därifrån.
”Det gör du inte alls.”
Maureen öppnade dörren och föste in honom.
”Gå in nu, vi väntar här.”

Några minuter senare kom Ryan ut med ett nytt, fräscht bandage om tummen.
Maureen slog armarna om honom.
”Det var väl inte så farligt?”
Ryan log och skakade på huvudet.
”Vad har vi för lektion nu?” frågade Sheila, som aldrig tycktes komma ihåg schemat.
”Lunch.” svarade Sunshine.
”Ah, en av mina favoritlektioner!” sa Sheila.
”Du är så knäpp!” sa Ryan.
Sheila vände sig till Sunshine och Maureen.
”Vet ni, jag tror Ryan vill att vi ska berätta för de andra tjejerna om hur kittlig han är.”
”Nej, snälla, berätta inte det!” sa Ryan. ”Du är inte knäpp, jag skämtade bara.”
Sheila flinade.
”Ge mig en puss, så stannar din hemlighet hos mig.”
”Utpressare.” mumlade Ryan.
”Som du vill…” log Sheila. ”men du kommer inte få det lätt på musik och drama-lektionen i morgon, lille vän...”
”Sheil… du tänker väl inte berätta…?” frågade Ryan oroligt.
Sheila bara skrattade lömskt.

Coach H:s utmaning - Del 3

Femtio varv senare såg Coach Henderson på sina elever som hängde vid kanten och pustade ut.
”Då tar vi trettio till! Det orkar ni va?”
De flesta stönade högt.
Coach Henderson log ett varggrins-leende.
”Var det ett ja? Bra! Kör igång!”

Efter alla åttio varv kravlade sig eleverna upp på kanten och hämtade andan.
”Jag vill aldrig se en pool mer så länge jag lever!” pustade Sheila och lade sig raklång på marken.
”Nästa vecka kör vi hundra varv.” sa Coach Henderson.
”Vi…?” sa Ryan.
Maureen satte handen för munnen på honom.
”Tyst, annars blir det säkert två hundra varv!” sa hon.
Coach Henderson började gapskratta.
”Är jag verkligen en sån tyrann?”
”Lite, ja.” sa Sunshine.
Coach Henderson fortsatte att skratta.
”Om ni klarar två hundra varv på måndag så kan vi hitta på nåt roligt.”
”Vad då?” mumlade klassen, måttligt intresserade.
Coach Henderson log.
”Miss Coleman nämnde något om en studieresa i höst…” sa han mystiskt. ”En liten önskning från er sida?”
”Resan till San Francisco…?” sa Maureen.
”Just det!” sa Coach Henderson. ”Men jag lovar inget än. Jag ska prata med rektorn och Miss Coleman och givetvis era föräldrar.”
Klassen började ivrigt prata förväntansfullt om resan.
”Vi ses på måndag!” sa Coach Henderson ”Stick iväg och byt om nu. Och Ryan, du går till skolsköterskan och får bandaget bytt!”
”Ja Sir.” sa Ryan och gjorde honnör.

”Vad har du gjort med tummen egentligen?” undrade Sheila.
”Rostig fiskkrok.” svarade Ryan.
”Bläää!” sa Sheila och räckte ut tungan.
”Åhh… stackars Ryan…!” sa Jill, en av tjejerna i klassen.
Hon gick fram till Ryan för att ge honom en kram.
”Gjorde det hemskt ont?”
”Sådär.” sa Ryan och backade undan från Jill.

Coach H:s utmaning - Del 2

Coach Henderson blåste i sin visselpipa.
”Okej, är ni redo att simma långt idag?” frågade han.
”Vi kommer nog inte så himla långt…” sa Ryan. ”Poolens storlek är rätt begränsad…”
Hela klassen skrattade.
”Så vi är på skojhumör idag?” sa Coach Henderson.
Ryan log ett soligt leende.
”Som ni vill.” sa Coach Henderson. ”Simma tjugo varv.”
”Sorry…” sa Ryan till klassen.
Klassen verkade inte ta illa upp. De gillade när någon vågade vara lite kaxig mot Coach Henderson.
”Tjugo varv är ingenting, jag brukar simma mycket mer.” skröt en av de största killarna.
”Coach Henderson, ni måste skämta!” skrek Sheila. ”Tjugo varv? Kom igen, var lite schyst!”
Coach Henderson spände blicken i henne.
”Du har ju själv valt simning. Vi säger… trettio varv!”
”Trettio varv?! Tyrann!” skrek Sheila.
”Om jag var du skulle jag hålla tyst nu.” viskade Sunshine till henne.
”Tyrann...? Ja, men då säger vi väl femtio varv.” sa Coach Henderson.
Sheila stönade.
”Det är ungefär än hälften av vad en simmare på mellannivå gör.” upplyste Coach Henderson.
Han blåste i visselpipan.
”Vad väntar ni på? Hoppa i!”
Flera i klassen blängde på Sheila när de gick mot poolkanten.
”Tack så mycket!” gnällde de.
Ännu en blåsning i visselpipan.
”Stopp!” skrek Coach Henderson.
Alla stannade tvärt.
”Ni har valt simning och ändå gnäller ni över femtio varv?”
”Men vi har inte hållit på med simning länge…” gnällde en av tjejerna.
”Okej, börja med femtio varv, så får vi se hur mycket mer ni orkar sen! I med er nu!”

Coach H:s utmaning - Del 1

Det var en stekande het försommardag.

Skolan avundades förstaårseleverna i klassen som skulle ha simning nu.
Klassen satt eller stod vid poolen och väntade på att Coach Henderson skulle starta lektionen.
Ryan satt vid poolkanten och pratade med Sunshine.
Maureen smög fram till Ryan och drog med fingertopparna längs hans rygg och sidor.
Ryan försökte hålla sig för skratt, men till slut började han fnissa.
”Gör inte så!” pep han.
”Jag gör ingenting.” sa Maureen oskyldigt.
”Jag slänger dig i poolen Maureen.” varnade Ryan.
Maureen slog sig ner bredvid honom.
Hon lade handen på hans knä.
Ryan tog bort den.
”Jag ska inte göra nåt.” sa Maureen.
”Yeah right…” sa Ryan.
”Du är lite nervös nu va, sötnos?” frågade Maureen.
”Varför skulle jag vara nervös?” frågade Ryan.
Sheila satte sig på huk bakom Ryan och lade armen om hans axlar.
”Du är nervös för att alla tjejer här ska få reda på din lilla hemlighet…” viskade hon.
Ryan svalde.
”Ni säger väl ingenting?” viskade han.
”Kanske, kanske inte.” flinade Sheila.
”Jag slänger dig också i poolen.” sa Ryan.
Sheila drog med en av sina långa naglar längs Ryans revben.
Ryan vände sig om och låtsades se sur ut.
”Sötnos.” sa Sheila.
Hon ställde sig upp och pussade honom på huvudet.

Olycksfågel - del 3

”Gubben vågar nog inte komma tillbaka - inte efter två utskällningar på samma kväll.” sa Maggie när de satt i bilen på väg hem.
”Jag gillar Sunnys utskällning bäst!” sa Maureen.
”Den missade jag.” sa Ryan.
”Det gjorde inte gubben!” fnissade Maureen. ”Jag trodde han skulle börja gråta!”
”Sunny, vad sa du till honom egentligen?” frågade Ryan.
”Något som inkluderar ett vasst instrument och hans bak.” sa Sunny nonchalant.
Ryan skrattade.
Sedan blev han plötsligt allvarlig.
”Jag är ledsen att jag förstörde er kväll.” sa han lågt.
”Men lilla älskling, du har inte förstört någons kväll!” sa Kate.
”Du fick ju inte kroken i fingret med flit, eller hur?” sa Maureen.
”Jag antar att ni har rätt.” sa Ryan.
”Vi är bara glada att du mår bra.” sa Maggie. ”Har du ont?”
”Det känns som sprutan gav mig stelkramp istället för att förhindra det.” sa Ryan.
”Jag vet hur det känns.” sa Sunshine. ”Jag fick en stelkrampsspruta för två år sen.”
”Vad hade du gjort?” undrade Ryan.
”Trampat på en rostig spik.” sa Sunshine.
”Vad är det med er två och vassa, rostiga grejer…?” sa Maureen.
”Vi är nog olycksfåglar.” sa Sunshine.
Ryan nickade.
”Det tror jag med.”
”Hur är det med tummen då, grabben?” frågade David.
”Den är okej.” sa Ryan.
Men de andra visste att han hade mer ont än han ville erkänna.

När de kom hem sjönk Ryan ner i soffan.
”Jag är helt slut…!”
”Somna inte bara, pizzorna kommer strax.” sa David.
”Ha ha, så fort somnar jag inte.” sa Ryan.
”Jag slår vad om två dollar att du sover innan klockan tio.” fnissade Maureen.
Ryan sträckte fram handen.
”Hosta upp två dollar.” sa han kaxigt.
Maureen log och skakade på huvudet.
”Sällan pysen, det är nittio minuter kvar.”

Några minuter i tio satt Ryan i soffan och gäspade.
”Jag sover inte, jag gäspar bara.” försäkrade han.
”Vad ska jag köpa för mina två dollar…?” sjöng Maureen retsamt.
”Du har inte vunnit än.” sa Ryan och gäspade igen.
”En minut kvar.” meddelade Sunshine.
”Håll dig vaken, håll dig vaken!” mumlade Ryan för sig själv.
”Nej, sov du.” sa Maureen.
Hon drog ner Ryan så att han låg med huvudet i hennes knä.
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, jag ska hålla mig vaken.”
”Ska jag sjunga en vaggvisa?” retades Maureen.
”Nej tack.” fnissade Ryan.
Sunshine tittade på klockan.
”En minut över tio. Sorry, Maureen…”
”Jäklar!” suckade Maureen.
”Jag vann!” Ryan log triumferande.
Sedan gäspade han igen och somnade.

Olycksfågel - del 2

En gammal gubbe i väntrummet på akuten stirrade på fiskkroken i Ryans tumme.
”Vad skulle det där vara bra för?” skrockade han.
”Han har aldrig haft en krok i tummen förut, så han ville testa det.” svarade Sunshine.
Gubben fnös.
En sköterska kom ut och ropade upp Ryans namn.
”Ska jag följa med in?” frågade Kate.
Ryan nickade.
”Jag kan inte ha en massa folk som är i vägen därinne.” sa sköterskan. ”Endast den som är skadad.”
Den gamle gubben flinade när en skakig Ryan reste sig upp.
”Du, grabben, stelkrampssprutorna är så här stora.”
Han höll ut händerna och mätte ungefär en meter och skrockade elakt.
Ryan skyndade sig efter sköterskan. Han ville komma ifrån den knäppa gubben.
Gubben skrockade fortfarande elakt.
Sunshine spände blicken i gubben.
”De kommer att köra upp en spruta i röven på dig om du inte håller tyst!” fräste hon.
Gubben såg ut att vilja sjunka genom golvet.
De andra gapskrattade.
”Det är bra Sunny!” sa David och kramade om henne.

När Ryan kom tillbaka såg han fortfarande skakig och blek ut.
Han hade ett bandage om tummen.
Kate reste sig och drog in honom i sin famn.
”Hur gick det älskling?”
”Bedövning, några stygn och en spruta som gjorde ont som fan.” mumlade Ryan. ”Kan vi åka hem nu?”
”Klockan är åtta och vi har inte ätit nån middag.” sa David. ”Vad sägs om att åka hem och beställa hem lite pizza?”
”Det låter bra.” sa Kate.
De andra instämde.
Den gamle gubben satt fortfarande kvar.
Ryan stirrade på honom.
”Är han fortfarande kvar? Bor han här eller…?!"
Sköterskan som tagit hand om Ryan kom ut i väntrummet igen.

När hon fick syn på gubben såg hon ilsket på honom.
”Är du här nu igen! Vi har sagt åt dig hundra gånger att du ska sticka härifrån! Nu lämnar du mitt sjukhus innan jag ringer polisen!”
Gubben skyndade sig iväg.
”Är inte han sjuk?” frågade Maureen.
”Han har inget här att göra.” svarade sköterskan barskt. ”Han är bara jobbig och nyfiken. Nuförtiden ringer vi polisen när han kommer.”

Olycksfågel - del 1

Sunshine, Maureen och Ryan gick ner till den gamla bryggan vid piren.

De ville slippa några snobbiga tjejer från klassen som just kommit ut på piren.
Ryan satte sig längst ut på bryggan.
”Ramla inte i, raring.” sa Maureen.
”Det ska jag inte.” sa Ryan och log mot dem.
Maureen och Sunshine pratade om vad de skulle göra på sommarlovet.
Plötsligt hörde de Ryan mumla:
”Okej… det här är inte bra…”
De vände sig om och på honom.
”Vad är inte bra?” frågade Sunshine oroligt.
Ryan höll upp sin vänstra hand.
Sunshine och Maureen såg förfärade på Ryans tumme. En gammal fiskkrok hade fastnat och den satt djupt.
”Åh herregud…!” skrek Maureen.
”Det gör inte så ont.” sa Ryan.
”Ryan, du har en fiskkrok i tummen och du försöker slå i oss att det inte gör ont…?” utbrast Maureen.
”Kom, nu går vi hem.” sa Sunshine.

Kate, David och Maggie hade just kommit från Kates fotoutställning och satt på verandan när Ryan och tjejerna kom hem.
Ryan gömde snabbt den skadade handen bakom ryggen.
”Vad är det lilla gubben?” frågade Kate.
”Inget.” sa Ryan snabbt.
”Du ser lite blek ut.” sa Maggie oroligt. ”Du är väl inte sjuk?”
”Nej, jag mår bra.”
”Han har en fiskkrok i tummen.” sa Sunshine.
”En fiskkrok? Hur gick det till?” utbrast Kate.
Ryan ryckte på axlarna.
”Ryan, sätt dig här så får jag se.” sa David.
”Nej pappa, det är ingen fara!”
Ryan försökte smita in, men David tryckte ner Ryan på en stol.
Han tog tag om pojkens hand och undersökte tummen.
”Det är en rostig krok. Du måste få en stelkrampsspruta.”
”Nej! Inga sprutor! Pappa, du kan väl bara ta ut kroken?”
”Ledsen grabben, men det är ett otäckt sår och det kan bli infekterat. Vi åker till doktorn nu.”
”Nej!” skrek Ryan.
”Ryan, du kan bli jättesjuk om du inte tar den där sprutan.” sa Sunshine.
”Vi kan följa med till doktorn.” sa Maureen.
”Ja, vi följer med allihop.” sa Kate.
De gick ner mot garaget, men Ryan satt kvar.
”Hej då, ha så kul!” sa han och vinkade.
David kunde inte låta bli att skratta.

Han vände och gick fram till Ryan.
”Bra försök grabben, men du ska med.”
Ryan skakade bestämt på huvudet.
”Jag kan bära dig till bilen om det behövs, vet du.” sa David.
Ryan reste sig och gick sakta och modfälld med till bilen.

Little Monkey Boy

På torsdagskvällen kom Rebecca hem från college för att bo hemma över helgen.
Sunshine och Maureen kom uppför trappan till verandan.
”Vi är inte sena, va?” frågade Maureen.
”Nej då, Kate och Maggie har inte kommit tillbaka än.” sa David. ”Var är Ryan då...?”
”Här!”
Ryan kom klättrande över verandaräcket.
”Har du klättrat ända upp hit...?” frågade David.
”Yep!” sa Ryan stolt.
”Vi har en trappa, din lilla apa.” skrattade Rebecca.
”Jag vet, men det här sättet är roligare.” sa Ryan och hoppade vigt ner från räcket.
”Du är knäpp du, lillbrorsan. Kom och ge din syster en kram.”
”Okej då.”
Ryan kramade snabbt om Rebecca.
”Larva dig inte lillbrorsan. Det där var ingen riktig kram. Ge mig en ordentlig kram nu.”
”Tjejer… de ska bara kramas hela tiden.” suckade Ryan.
Men han gav sin syster en ordentlig kram.
”Klart man vill krama dig hela tiden,” sa Maureen. ”du är ju så söt.”
”Är jag inte alls!” protesterade Ryan och rodnade.
Han klättrade upp på verandaräcket och satte sig.
”Man kanske kan klättra upp på taket också - till mitt fönster!” sa Ryan ivrigt, som om det vore världens bästa idé.
”Ja, om du vill ramla ner och bryta varenda ben du har i kroppen.” sa Sunshine.
”Just det, lyssna på Sunny.” sa David. ”Ry, taket klättrar vi inte upp på, okej?”
Ryan log.
”Okej!”
”Bra.” log David. ”Nu går vi in; mamma och Maggie är snart här med maten.”
Ryan hoppade ner igen och sprang in i köket.
”Har han alltid så här mycket energi?” frågade Rebecca.
”För det mesta.” sa David.
”Gud… låt honom aldrig börja dricka kaffe…!” stönade Rebecca.
”Jag kan lugna ner honom.”
Maureen brottade ner Ryan på golvet och satte sig på hans ben.
”Vad ska vi göra med dig?”
”Vi säljer honom till cirkusen,” sa Rebecca. ”de vill säkert ha en liten apa.”
”Cirkusen har redan en apa.” sa Ryan och räckte ut tungan åt sin syster.
”Men vet ni vad de inte har…?” sa David och tog tag om Ryans midja med båda händerna.
”Vad...?” frågade Ryan, fast han anade vad som skulle hända.
”En kittlig liten apa!”
”Ja!” sa Maureen förtjust. ”En kittlig söt liten apa!”
”Nej!”
Ryan försökte få bort sin fars händer från sin midja och Maureens händer från sin mage.
Men det gick inte så bra.
”Jag är inte kittlig!” försökte Ryan.
De andra skrattade.
”Du är superkittlig sötnos.” retades Maureen.

”Vad håller ni på med?” utbrast Kate roat när hon och Maggie kom hem med maten.
”De tänker sälja honom till cirkusen.” fnissade Sunshine.
”Nej, lyssna inte på henne!” pep Ryan. ”De bråkar med mig! Rädda mig!”
”Vi kan väl äta innan vi säljer nån till cirkusen?” sa Kate. ”Annars blir maten kall.”
”Tack!” sa Ryan lättat.
David tog papperskassarna med mat och ställde dem på köksbordet.
Maureen klev av Ryans ben och drog upp honom på fötter.
”Du ska få igen för det här Maureen.” sa han.
”Jaså, vad ska du göra då, Little Monkey Boy…?” frågade Maureen.
”Jag kommer nog på nåt.” sa Ryan med ett mystiskt leende.
”Borde jag vara rädd eller?” flinade Maureen.
Ryan nickade.

"Yep!"